En dikt av Runius och dess tyska förebild

SAMLAREN

T id s k r ift f ö r

svensk litteraturhistorisk

forskning

Svenska Litteratursällskapet

Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.

Almqvist & Wiks ells

Micellanea

En dikt av Runius och dess tyska förebild

En dikt av Runius från 1712 har titeln »Een Alfwarsam Vndersökning Om Kwinno- könetz mångahanda Vrsprung . . . På Herr Olai Lindstens Och Jgfr. Agnetae Ulricae W igers Lycksälle Bröllops Dagh». Dikten står sist i samlingen Dudaim 2 och är införd som nummer 19 i andra boken av Svenska Vitterhetssamfundets Runius-utgåva, s. 224 ff. I sin kommentar (III, 22) ger Erik Noreen uttryck åt uppfattningen, att denna bröllops- dikt är den svagaste i hela andra boken, och undrar, om inte möjligen en dikt av annan författare råkat inflyta i Dudaim.

F. Sandwall är av annan åsikt. H an menar, att dikten har »så mycket av Runius origi­ nella så att säga textval och språk och tekniska grepp vid utform ningen av ämnet för betraktelsen, att det skulle högeligen förvåna, om någon annan författare, åtminstone utan Runius medverkan, så väl och naturligt lyckats ikläda sig Runius mantel». Så faller hans ord i tilläggskommentaren (IV, 77). Däremot finner han diktens avslutande tillägg, »En W änlig Vhrsäkt T il samtelige / Thet Hederwärde Fruentimret», vara mera svagt och oklart.

Magnus von Platen refererar argumenten i sin Runius-biografi, s. 179. Själv anser han med Noreen, att dikten hör till Runius’ mindre betydande, men med Sandwall, att dikten »säkerligen inte» är av annan författare.

Runius åberopar i dikten vad Simonides från Amorgos (även kallad Semonides från Samos)1 tidigare anfört i ämnet kvinnornas ursprung:

H ör hwad Simonides ther om har dicktat opp /

Och hwad för färg han gett hwart slag från tå til topp (v. 34—35) Simonides uppräknar liksom Runius tio arter av kvinnor, vilka beskrivas med av­ seende på överensstämmelsen med vissa djur och vissa element: svin, räv, hund, jord, sjö, åsna, råtta, häst, apa, bi.

De tio arternas ordning är densamma hos Runius som hos Simonides. Emellertid är den svenske skaldens version så olik den i de grekiska jamberna, att den kunde ha be­ traktats som en relativt originell skapelse — om det inte funnits anledning tro, att Runius närmast utgått från en tysk version i stället för från Simonides själv. Noreen och Sand- wall, som påpeka Runius’ referens till Simonides, nämna icke, att ämnet tio kvinnotyper åtnjutit en viss popularitet på Runius’ tid.

Så var emellertid fallet. Skotten Georgius Buchananus översatte Simonides’ dikt till latin på 1500-talet, och den nylatinske poeten Sebastian Scheffer skrev en dikt enligt samma idé. Hos tysken Friedrich Taubmann finna vi Simonides’ dikt som bröllopsupp- vaktning, Gynaeceum Poeticum, skriven under hans studietid i Heilbronn på 1580-talet. Taubm ann näm ner alla Simonides’ typer med undantag för apan, som utbytts mot gåsen.

Enligt H einrich Klenz, Die Quellen von Joachim Rachel’s erster Satire: »Das poetische Frauenzimmer oder böse Sieben» (dissertation i Erlangen 1899), ur vilket arbete de n är­ mast föregående upplysningarna är o hämtade, utgör Taubmanns dikt huvudkällan för den nämnde Joachim Rachels första satir (första upplagan 1664). Rachel torde dock även ha läst Danzig-skalden Johann Peter T itz’ »Poetisches Frauenzimmer, Nach Simonides Griechischer Erfindung, und Taubmanns Lateinischer A b b ild u n g ...» från 1647, även detta en bröllopsdikt.

1 Simonides behandlas bl. a. av Ulrich von Wilamowitz-Moellendorff, Sappho und Simo­

2 2 0

Rachel nöjer sig med åtta typer (sju onda och en god), och hans behandling av ämnet är överhuvudtaget självständig. För Runius kan den inte ha spelat någon roll. Runius’ dikt är i stället en tämligen noggrann översättning från Johann Peter Titz och kommer därigenom nära Taubm ann och Simonides själv, som Runius icke alls behöver ha läst. Skillnaderna mellan Runius' och T itz’ dikter äro så obetydliga, att ingen plats gives för ytterligare någon källa till Runius’ dikt. Ett par små tillskott hos Runius äro förm od­ ligen hans egna. D et förefaller troligt, att de av Sandwall och von Plåten upplevts som en bekräftelse på att dikten är ett Runius-original.

Som Titz befarar Runius i sin inledning, att angrepp på kvinnokönet kan förorsaka författaren samma öde som det Orfeus fick, att bli söndersliten:

Titz: W ie aber darff ich mich dergleichen unterstehen? Es dörffte m ir wol so, gleich wie dem Orpheus, gehen.

Doch kan ich nicht zurück. Es ist und sey gewagt. W ird doch den G uten nichts zu leide hier gesagt.

(v. 5 -8 , Titz, Deutsche Gedichte, Halle an S., 1888, s. 113) Runius: Men doch hur wågar jag een sådan sak förklara /

Kan ske som Orphevs the ock tord’ med m ig förfara; Doch friskt jag går til wägs oacktat theras hot /

The fromma står m igh bij them jag eij talar mot. (strof 2)

D et första egentliga tillskottet hos Runius är stroferna 3 och 4, som äro nästan helt hans egna. I dem upprepas utförligare och rätt patetiskt de risker som en »sannings man» löper, näm ligen att bli kritiserad av dem, som känna sig träffade:

Jag wet thet tåls doch eij fast blott jag arga lastar / Ty lijk som man en käpp bland hunda-hopen kastar /

Så kan eij annars ske än then han råkar på / Then gnäller / ty hans skinn på honom ömma må. Så går / när sannings man eij någon sanning wäijer j Men alt thet som han wet af dristigt sinne säijer /

Än sanning aldrig ledz ell kund härbärge få; Doch må gå hur thet wil så wil jag fresta på:

Vidare skiljer sig avslutningen av Runius’ dikt från motsvarande parti hos Titz av det enkla skälet, att Titz fotat sitt lovprisande av bruden på hennes namn. En ytterligare skillnad mellan dikterna utgör det tillägg, som Runius ger under rubriken »En W änlig Vhrsäkt». (Se härom även von Plåten s. 191, not 1.) Författaren söker här ånyo avvärja den kritik han misstänker skall drabba honom. Innan han slutar hela dikten med en ganska löst tillsatt oanständighet, motiverad av bröllopstillfället, anför han den poetiska friheten som ursäkt för sin kritik mot kvinnorna:

H är ingen tycka må at jag som thetta skrifwit / Skull icke tänckia thet J at alle Damor wet Hwad som Poeter städz til rijmwerck hafwer drifw it

Thet hwar och en af them som skrifwa / få förtret. Jag har i början sagt / at thet är gamla sagor

Hwar wid på thetta sätt wårt kön jag lijknat har: Een Dam kan aldrig än med skähl få nämnas fager /

Som wredgas på min vers, och til mig afwund drar. En gammal sed thet är: Poeter sielfswåld hafwa etc.

De utvidgningar och tillägg som Runius gjort kunna ses som ett uttryck för ett drag i Runius personlighet, så som von Plåten framställt den i sin biografi: en speciell stings­ lighet och ömtålighet för kritik.

Diktens huvuddel består av genomgången av de tio typerna. I huvuddelen av dikten finnas inga näm nvärda tillskott av Runius. Disposition — med formelartad inledning och avslutning till beskrivningen av varje typ — såväl som tonfall överensstämma hos de båda författarna. Titz refererar också han till Simonides, innan han begynner uppräk­

2 2 1

ningen; han nämner visserligen inte namnet utan »ein Griche», men namnet förekom­ mer hos Titz utsatt i den förut citerade dikttiteln.

Några avsnitt av T itz’ och Runius dikter skola nedan citeras sida vid sida. Först in ­ ledningen:

Titz: Die Erst’ ist, wie er sagt, von einer Sau genommen. W eh dem, der eine hat von dieser Art bekommen!

Sie zeucht viel Ungemach und Böses hinter sich.

Dafür bewahre Gott, Herr Bruder, Dich und Mich! (v. 2 1 -2 4 ) Runius: Then första art af Swijn är kommen J som han säger /

G ud nåde then som een uthaf thet slaget äger! H on skaffar mycket ondt och skadligt vthaf sig

För then beware Gud war redlig Swän och mig. (strof 6)

I denna inledande strof, som upprepas tio gånger (tionde gången i en positiv varia­ tion), finnas flera germanismer. I synnerhet tredje versen låter tysk. — Även den formel, som avslutar varje avsnitt, har tysk konstruktion hos svensken:

Titz: . . . Kurtz, hier hat auch ein Mann

Das allerminste nicht, das ihn erfreuen kan. (v. 6 7 -6 8 ) Runius: . . . Af then har ock en man

Thet aldraringsta eij som honom fägna kan. (strof 13)

Ända från Simonides kvarstår den i en »systematisk» uppräkning av kvinnornas u r­ sprung frapperande inkonsekvensen, att elementen »jord» och »sjö» — med huvudegen­ skaperna tröghet och vankelmod — äro instoppade bland åtta djur. En mindre inkon­ sekvens är, att det sista och enda godartade djuret, nämligen biet, har en rent symbolisk betydelse och i motsats till de föregående djuren inte bibehållit några biologiska karak­ teristika (mer än »flit»):

Gudzfruchtan / kyskhet / dygd hon stedz i sinnet bär / Förstånd och höflighet moot hwar hon wisa plär. H on aldrig fåfäng går men alt til bästa ställer /

H on går allförst vhr säng och senast in om qwäller / (ur strof 4 3 -4 4 ) Vidare äro de nio första ursprungens onda egenskaper icke alltid avgränsade från varandra. Bland annat återkomma lättjan, ojämnheten i lynnet och dumheten inom flera olika typer. Ibland är det svårt att skapa sig en »psykologisk» helhetsbild av den kvinn­ liga varelse, som kommer från ett djur, t. ex. åsnan; i andra fall uppstår osökt en för­ färande helhetsbild, som även ger en helhetsbild av djuret, t. ex. i hundens fall:

Titz: Sie kan nichts anders thun, als beissen, schelten, fluchen, Kreucht alle W inckel durch, weiss alles nachzusuchen,

Und spühret alles aus. Da ist kein D ing so klein, So heimlich, das vor Ihr verborgen könte sein. Ihr eisenharter Kopf lesst sich durch nichts bezwingen: Kein Glim pf, kein gutes W o rt kan Sie zu rechte bringen:

Kein Dräuen, keine Schläg’ erhalten was bei Ihr: Sie bleibet, wie sie war, und kiefet stets m it Dir. W ilst du zu Gaste gehn? D u darffsts für ihr nicht wagen. Besuchet Dich ein Freund? Das kan sie nicht vertragen:

Sie gönnet keinem n ic h ts ... (v. 57—67) Runius: H on har eij annat lärt än bitas j morra / skälla;

H on snookar i hwar wrå / wet alt at efterställa; H on wädrar all ting opp at intet fins så klent Som hennes spor och korn at hitta är förment.

2 2 2

Thes järn-pund hufwud kan sigh genom intet twinga / Kan eij med goda ord förmås til rätta bringa:

Eij genom hot ell’ slag hon låter ändra sig;

H on blifwer som hon är / och föör moot mannen krig. W il mannen gå til gäst / wil hon thet eij behaga /

Besöks han af en wän j kan hon thet eij fördraga / H on vnnar ingom g o d t. . . (strof 15—17)

N ågra få uttryck ha blivit annorlunda på svenska än på tyska. Svinet blir en smula mer drastiskt framställt hos Titz:

Sie gruntzet tag und nacht: kreucht wie ein garstig Schwein, Das in dem tieffsten Koth am liebsten pflegt zu sein. W as sie nur angeriihrt, das bleibt alles kleben (v. 27—29) Runius: H on grymtar dag och natt / och lefwer som een So /

Som vthi träck och skarn wil aldrakärast bo.

Hwad hälst hon kommer wid thet smittas af thes näfwar; (strof 7—8) Hos Titz blir det i hästens fall tydligare än hos Runius, att hästens högfärd har en högreståndsmedvetenhet som bakgrund:

Das ist ein prächtig Thier; weiss gantz kein Geld zu spahren; H at einen hohen Geist; wil nur spatzieren fahren;

G reif ft nichts von Arbeit an; schont ihrer zarten Hand,

U nd meinet, W irthligkeit sey wieder ihren Stand, (v. 13 7 -1 4 0 ) Runius: Thet är ett präcktigt diur / wet eij at myntet spara;

H ar högt och upbläst sinn / wil blott kring staden fara / H on tar sig intet för / är rädd om hull och hy / W il om huswäsendet sig ganska litet bry. (strof 35) Om sjön säger Titz:

In allem ihrem Thun wird W anckelm uth gefunden: Sie ändert ihren Sinn und M einung alle stunden.

Bald lacht und schertzet sie, hat einen stillen muth,

Ist gegen iedermann gantz freundlich, sanfft und gut: (v. 8 9 -9 2 ) Runius: Förty alt hennes wärck thet wanckelmod om sluter j

H on ändrar sinnet sitt hwar tijma och m inuter;

Snart ler och skämtar hon / och har ett stillsamt mod /

At hon moot hwar och en är wänlig, from och god: (strof 23) H är har Runius gjort en noggrannare kronologisk precisering: »hwar tijm a och m inu­ ter» i stället för »alle stunden». Skillnaden kunde kanske sägas vara typisk för dikternas tillkomsttider, 1640- och 1710-talen: i äldre tiders dikt rör man sig ofta med en räk ­ ning i timmar, medan m inuträkningen blir vanlig först senare.2

De givna parallellcitaten visa otvetydigt, att Runius utgått från Johann Peter Titz" »Poetisches Frauenzimmer». I de här icke citerade avsnitten är överensstämmelsen ännu fullständigare. »Een Alfwarsam Vndersökning Om Quinnokönetz mångahanda Vrsprung» torde kunna betraktas som en huvudsakligen ordagrann översättning från tyskan.

Iakttagelsen kan leda till en fråga: i hur hög grad äro de svenska tillfällesdikterna från 16- och 1700-tal översättningar, och i hur hög grad äro de original? D et är ett faktum, att just Runius för samtiden gällde som motsatsen till en plagiator. »Ehwad han gifw it ut, thet kallas bör hans ägit», vittnade Olof Broms; samme man, som om Runius i en gravskrift skrev: »Han frånspänt har, som ey med andras kalfwar plöyde.»

Ulf Gran.

2 Som tidigt svenskt exempel på »minut» tänjbara tiden i Poesi och parodi, 1957, en i svensk poesi nämner C. Fehrman, kap. Den Wivalliusdikt.