Examensarbete i Socialt arbete Malmö högskola
15 hp Hälsa och samhälle
SAMHÄLLETS GLÖMDA BARN
EN STUDIE AV SOCIALTJÄNSTENS ARBETE
MED DE UNGA SOM LÄMNAR
FAMILJEHEMSVÅRDEN.
LOUISE HOLMQVIST
KIM NIIA
SOCIETY’S FORGOTTEN
CHILDREN
A STUDY OF THE SOCIAL SERVICE’S WORK
WITH YOUNG PEOPLE WHO AGE-OUT OF
FOSTER CARE.
LOUISE HOLMQVIST
KIM NIIA
MENTOR: AJE CARLBOM
Holmqvist, L & Niia, K. SOCIETY’S FORGOTTEN CHILDREN. A STUDY OF THE SOCIAL SERVICE’S WORK WITH YOUNG PEOPLE WHO AGE-OUT OF FOSTER CARE. Degree project in Social Work, 15 Credits. Malmö
University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2017 This is an essay dedicated to the young people who has been placed in out-of-home care, and because of their age has to leave their placements to stand on their own.
International, as well as swedish research shows that this is a vulnerable group of young people who often both has a broken past and an uncertain future ahead of them, and that many of them has a hard time faring as independent adults. In many other countries, the transitional period these young care leavers goes through when they make their journey to independence is high on the agenda. In Sweden however, this group and their unique situation has gotten very little attention, neither in the legislation, from scientists or from social workers. In Sweden we put in a lot of resources and effort to support children in care, but very little to when it's time for these young people to leave the system.
The purpose of this essay has been to find out why this group of young people seems to be invisible in the swedish context. To do that we’ve studied previous research, legislation and conducted interviews with social workers working with these youths. To help analyse our empiricism and find an explanation to the problem, we’ve used theories about the social workers room for manoeuvre, the individualisation of the swedish society and how New Public Management has come to effect the public sector.
We’ve found that Sweden’s general and universal laws which puts a big responsibility on the individual, combined with the fact that these young people falls right in the crack between childhood and adulthood -both according to law and in the eyes of the population, are factors that plays a big part in the reasons as to why these young care leavers in Sweden seems to become a
INNEHÅLL
1. INLEDNING ... 1 1.2 Problemformulering ... 2 1.3 Syfte ... 3 1.4 Frågeställningar ... 3 1.5 Avgränsningar ... 3 1.6 Begreppsförklaring ... 3 2. METOD ... 5 2.1 Val av metod ... 52.2 Urval och avgränsningar ... 6
2.3 Tillvägagångssätt ... 7
2.3.1 Insamling av material ... 7
2.3.2 Rekrytering av informanter ... 7
2.3.3 Intervjuernas upplägg och genomförande ... 8
2.4 Analysmetod ... 9 2.5 Metoddiskussion ... 9 2.5.1 Angående vårt resultat ... 10 2.6 Etik ... 10 2.6.1 Forskarrollen ... 11 2.7 Arbetsfördelning ... 11 3. LAGAR ... 12 3.1 Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) ... 12
3.2 Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) ... 13
3.3 Socialtjänstförordningen (2001:937) ... 13
3.4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2012:11) om socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende ... 13
3.5 Särskilda bestämmelser för barn och unga ... 13
3.6 Vård i familjehem, HVB eller stödboende ... 14
3.7 Vårdplanen ... 15
4. TIDIGARE FORSKNING ... 15
4.1 Young people who age-out -En sårbar & utsatt grupp ... 15
4.2 Den svenska kontexten ... 16
4.3 Svenska studier angående avslutningen/utslussningen från placeringar ... 17
4.4 Hur gör man i andra länder? ... 19
5. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 21
5.1 Det individualistiska Sverige ... 21
5.2 Handlingsteori, handlingsutrymme och demokratins väktare ... 23
5.3 New public management (NPM) ... 24
6. RESULTAT ... 24
6.1 Det faktiska arbetet och rutiner ... 24
6.1.1 När upphör vården: ... 26
6.1.2 Ansvar ... 26
6.1.3 Individuella bedömningar ... 27
6.1.4 Hjälp som finns att få: ... 28
6.1.5 Arbetsbelastning ... 29
6.1.6 “Ramlagen känns inte längre som en ramlag” ... 29
6.1.7 Käppar i hjulet ... 30
6.2 De ungas behov ... 30
6.2.1 Synen på gruppen unga som “age:ar-out” & samhället de lever i ... 30
6.2.2 De ungas behov av stöd ... 31
6.2.3 Skillnad på barn och barn ... 33
6.2.4 “Det är så hjärtlöst” ... 33
6.2.5 Åldersproblematiken -Myndig enligt lag men med samma behov som innan de fyllde 18? ... 34
6.3 Prioriteringar ... 34
6.3.1 Hur kommer det sig att just denna grupp och övergångsperiod får så lite uppmärksamhet och låg prioritering? ... 35
6.3.2 Någon som för gruppens talan, som kämpar för dem? ... 35
7. ANALYS & DISKUSSION ... 36
7.1 Synen på de unga och deras behov ... 36
7.1.1 Prioriteringar ... 37
7.2 Vad har det individualistiska Sverige med saken att göra? ... 38
7.2.1 Osynliggörandet, de behandlas precis som alla andra ... 38
7.2.2 Att göra övergången till vuxendom i Sverige idag ... 38
7.2.3 När åldern får konsekvenser ... 39
7.3 Varför spelar handlingsutrymmet så stor roll? ... 39
7.3.1 Vilken roll spelar de professionellas handlingsutrymme för arbetet med dessa unga och den hjälp de får? ... 39
7.3.2 Demokratins väktare ... 40
7.4 Vad har New Public Management med saken att göra? ... 40
REFERENSER ... 42
BILAGA 1 ... 46
Intervjuguide ... 46
BILAGA 2 ... 48
1. INLEDNING
Det finns en grupp i det svenska samhället som förefaller vara osynlig. Denna grupp består av unga människor vars liv präglats av utsatthet och vars
framtidsutsikter ser dystra ut. Det är personer som är i en process att lämna samhällsvården i familjehem för att stå på egna ben. I välfärdsstaten Sverige har vi stort fokus och lägger stora resurser på våra barn och unga. Vi har barnets bästa, barnkonventionen som ska inkorporeras i svensk lag, BBIC (Barns behov i centrum) och så vidare. I Socialtjänstlagen (2001:453, hädanefter SoL) framgår av 1 kap 2 § att man med barn avser alla människor som är under 18 år, och när det kommer till barn och unga som av en eller annan anledning behöver vårdas utanför det egna hemmet och där staten alltså tar på sig ansvaret som
ställföreträdande förälder, ägnas ett helt kapitel i samma lag åt att reglera detta. Vad som däremot i dagsläget inte finns, är några lagar och regler för vad som gäller när dessa barn övergår till att anses vara vuxna människor och vården därför ska avslutas.
Den senaste statistiken för hur många barn som är placerade enligt SoL eller LVU i Sverige är från år 2014, då var 28 709 barn under samhällets vård
(Socialstyrelsen, 2015)1. I denna statistik är inte asylsökande barn medräknade, däremot är ensamkommande som har fått svenskt personnummer representerade. Oavsett om barnen placerats jämlikt LVU eller SoL var placering i familjehem den allra vanligaste typen av placering (a.a.) och de senaste årtiondena har cirka 75 procent av alla de som varit placerade utanför sin ursprungsfamilj varit så i just familjehem (Höjer & Sjöblom, 2010).
Övergångsperioden från att vara barn och ungdom till att bli vuxen och
självständig är en viktig period i alla människors liv (Höjer & Sjöblom, 2011). Att fylla 18 år betyder för de flesta början på något nytt och spännande, man blir myndig, får ta körkort och rösta. Det är början på ett nytt kapitel, men en fortsättning på samma bok. För många ungdomar som varit placerade betyder dock 18-årsdagen istället slutet på något. Det innebär slutet på “life as we know it”. För folk i allmänhet sker övergången från barndomen till vuxenlivet gradvis och på ett naturligt sätt, men för placerade ungdomar blir denna förändring ofta dramatisk och abrupt (Smith, 2011).
I västvärlden tenderar övergången mellan barn och ungdom till vuxenliv att vara ganska skyddad (Höjer & Sjöblom, 2011). Man lutar sig generellt sätt mycket mot sin familj och har råd att göra misstag, chans att utforska, “testa sina vingar” och hitta sig själv. För den generella populationen får denna övergångsperiod lov att vara en process som tar tid, till skillnad mot hur det är för unga människor som lämnar sina placeringar, där situationen ofta ser helt annorlunda ut (Höjer & Sjöblom, 2011; Stein, 2006). För unga personer som här ska gå från att vara under samhällets vård till att bli självständiga individer, blir denna övergång extra problematisk och har beskrivits av en rad olika forskare internationellt (se t.ex. Biehal & Wade, 1996; Courtney m.fl., 2005; Cashmore & Paxman, 2006; Höjer & Sjöblom, 2010; Little, Leitch & Bullock, 1995; Stein, 2006). Dessa unga saknar ofta föräldrar eller någon annan signifikant vuxen att luta sig mot och är lämnade att klara övergången både på egen hand och dessutom på mycket kortare tid än
1Socialstyrelsen släpper varje år en rapport med statistik kring de insatser som getts till barn och unga i individ- och
familjeomsorgen inom socialtjänsten. De har anlitat en ny leverantör att samla in data från kommunerna, men denna leverantör har haft problem att sammanställa den data de samlat in, varför deras senaste rapport grundar sig på siffror från 2014 och det kommer således statistiken kring de placerade barnen göra i denna uppsats också (Socialstyrelsen 2017)
andra (Höjer & Sjöblom, 2011; Stein, 2006). Vilket stöd dessa personer får under just denna övergångsperiod kan vara avgörande för hur deras fortsatta liv som självständiga kommer att bli (Höjer & Sjöblom, 2010).
I många länder i västvärlden är situationen för denna grupp ungdomar högt upp på dagordningen och man arbetar aktivt för att förbättra deras situation (Collins & Pikerton, 2008; Mendes, 2010). I Sverige har detta däremot fått väldigt lite uppmärksamhet, både från forskare och från socialarbetare. Vi lägger här mycket fokus på att stötta barnen som är i vård, men fokuserar väldigt lite på vad som görs under processen när barnet ska lämna vården. Till skillnad från andra länder finns i Sverige sällan några specifika program eller insatser riktade just mot denna grupp och sällan uppmärksammas övergången i sociala policys eller planer för ungdomar (Höjer & Sjöblom, 2011). I själva verket vet vi väldigt lite om hur socialtjänsten i Sverige faktiskt ser på och arbetar med dessa ungdomar i sin övergång från att vara familjehemsplacerade till att börja sitt vuxna liv som självständiga människor (Höjer & Sjöblom, 2011).
1.2 Problemformulering
I Sverige stannar de flesta som är placerade i familjehemsvård i familjehemmet tills de fyllt 18-19 år och då gått ut gymnasiet, de som lämnar tidigare gör det oftast för att återförenas med sin familj (Socialstyrelsen, 2007). Det finns idag inga lagar som reglerar hur övergången från samhällsvård till självständighet ska gå till, eller för tiden därefter. Vad som händer med dessa barn, som staten alltså tagit på sig ansvaret att vara förälder till, när de går över den magiska gränsen och inte längre anses vara barn, verkar alltså mer eller mindre vara ett lotteri. Detta är något som både förvånar och förbryllar oss, vi menar: Bara för att ett barn
“age:ar-out” och alltså åldersmässigt inte längre har rätt till samma hjälp och stöd, behöver ju inte detta betyda att denne inte fortfarande har behov av det. Hur fungerar det ute på fältet egentligen, släpps dessa ungdomar att klara sig vind för våg eller hur går det till när samhället plötsligt säger upp sitt föräldraansvar och dessa individer återigen är lämnade utan föräldrar att hitta trygghet och stöd hos? I tidigare forskning beskrivs unga som lämnar samhällsvården som en mycket sårbar grupp som har svårare att etablera sig i samhället och riskerar att hamna i underordnad position gentemot övriga unga som inte varit placerade (se t.ex. Courtney m.fl., 2005; Höjer & Sjöblom, 2010; 2011; Stein, 2006). Med tanke på detta och på hur många barn och unga som faktiskt är placerade i Sverige och kommer att vandra ut i samhället, tänker vi oss att det borde ligga i samhällets intresse att stötta och prioritera dessa individer under deras övergångsperiod mellan vård och självständighet.
År 2008 gjordes i Sverige ett tillägg i lagen som tydliggör att socialtjänsten har ansvar för att stötta och hjälpa de unga människor som varit placerade utanför det egna hemmet även efter att samhällsvården avslutats. Samma år gjordes också en studie där man tittade närmare på hur upphörandet av vården för placerade unga går till (Höjer & Sjöblom, 2011). I studien framkom att socialarbetarna ofta sade emot sig själva och att reglerna för vem som bär ansvaret för de unga under deras övergångsperiod var vaga och oklara. Det har nu snart gått 10 år sedan detta, och situationen förefaller sig vara oförändrad. Dessa unga människor tycks fortfarande vara lågt prioriterade, sakna någon som för deras talan och blir därmed också en osynlig grupp. Så, hur kommer det sig att dessa ungdomar bara lämnas därhän?
1.3 Syfte
Vi kommer i följande studie att vända oss till de som är yrkesverksamma på fältet för att titta närmare på hur de ser på och arbetar med den gruppen unga människor som “age:ar-out” ur familjehemsvården. Samt försöka ta reda på hur det kommer sig, att dessa unga människor med sin speciella problematik och utsatthet, blir osynliggjorda.
1.4 Frågeställningar
Hur arbetar socialtjänsten med de unga personer som ska lämna sina
familjehemsplaceringar och gå från att vara under samhällets vård till att bli självständiga individer?
Hur ser de yrkesverksamma på dessa ungas behov och vem som har ansvar för dem?
1.5 Avgränsningar
Vi avgränsar oss till att enbart titta på hur det går till när familjehemsvård ska avslutas och väljer alltså bort att titta på hur man arbetar med unga som varit placerade i hem för vård och boende (HVB). Anledningen till att vi väljer att bara titta på familjehemsvården är därför att denna är den absolut vanligaste
placeringsformen i Sverige (Socialstyrelsen, 2015) och därför att vi förstår att arbetssätten mellan dessa olika grupper kan skilja sig åt väsentligt (Se t.ex. SiS, 2017).
Vidare är vi intresserade av att titta på hur man arbetar med den speciella utsatthet som kommer när de unga på grund av sin ålder tvingas lämna samhällsvården. Vi kommer därför inte att titta på hur processen går till när placeringarna avslutas därför att den unge ska återförenas med sin ursprungsfamilj. Den typen av avslut innehåller en helt annan problematik och kräver ett helt annat arbete, vilket absolut är intressant och viktigt, men vi har i denna uppsats valt att fokusera på de som “age:ar-out”.
Vi väljer i denna uppsats dessutom bort målgruppen ensamkommande barn. Detta gör vi då vi anser att dessa barn och unga har en helt annan problematik än de svenska barn som placeras. Både därför att de placeras av helt andra orsaker än svenska barn, men också därför att det dessutom tillkommer en problematik angående ”allt annat”. Utöver att de är ensamma ska de till exempel lära sig ett helt nytt lands system och språk. Det skulle därför inte vara rättvist att klumpa ihop de två grupperna eftersom de har olika behov. Att göra så skulle kunna ge en missvisande bild för resultatet av vår undersökning då vi som sagt misstänker att problematiken, och då även arbetsinsatserna, skiljer sig åt väsentligt.
1.6 Begreppsförklaring
Nedan följer en förklaring av för uppsatsen betydande begrepp. Familjehem
Enligt 3 kap 2 § Socialtjänstförordningen är ett familjehem ett hem som tar emot barn på uppdrag av socialnämnden, för stadigvarande vård och fostran och som inte bedriver sin verksamhet yrkesmässigt (2001:937). Innan någon får bli
familjehem görs en utredning av socialtjänsten som gör hembesök, intervjuer och inhämtar referenser. Enligt Socialstyrelsen bör det läggas särskild vikt vid att man
är engagerad och har tid för uppdraget samt att barnet får tillgång till en trygg miljö (SOSFS 2012:11).
När det gäller gruppen barn och unga som placeras i familjehem är kunskapen begränsad. Det är barn i alla åldrar som alla är unika individer och kommer från olika bakgrunder och därmed har olika behov och förutsättningar. Utifrån tidigare undersökningar och forskning kan man dock hitta en del generella och
återkommande teman som många av dem har gemensamt.
Dessa barn kommer ofta från svåra förhållanden och har fått en tuffare start i livet än andra barn (Socialstyrelsen, 2016a). De flesta som placeras görs till exempel så därför att deras föräldrar av en eller annan anledning inte klarar av att ta hand om dem på ett tillfredsställande sätt. Framförallt när det gäller yngre barn är
omsorgsbrist vanligaste anledningen till placering, det kan då handla om att föräldrarna till exempel missbrukar, har någon psykisk sjukdom eller vanvårdar och försummar sitt barn. När det däremot gäller lite äldre barn eller tonåringar som placeras är det vanligare att de görs så på grund av det egna beteendet. Barnet kan då till exempel ha utåtagerande beteende och inte sällan vara i riskzonen för att hamna i missbruk eller kriminalitet. Ofta har dock dessa unga vuxit upp under samma förhållanden som beskrivits ovan (a.a.).
Ett familjehem kan vara ett hem hos någon som redan finns i barnets nätverk och kallas då för ett nätverkshem, eller ett hem där familjehemsföräldrarna inte har någon tidigare relation till barnet (Socialstyrelsen, 2013). I Sverige lägger vi dock stor vikt vid familjeband och enligt 6 kap 5 § SoL ska det alltid när ett barn placeras i första hand övervägas om det finns någon nära anhörig eller annan närstående som kan ta emot barnet. Enligt Socialstyrelsen är risken nästan dubbelt så stor för att en placering ska misslyckas när ett barn placeras i ett familjehem som är okänt för barnet, jämfört med om barnet placeras i sitt nätverk (Lundgren m.fl., 2017).
När vår nuvarande socialtjänstlag kom år 1982 byttes termerna fosterhem, fosterhemsvård och fosterbarn ut och gick över till att benämnas familjehem, familjehemsvård och familjehemsplacerade barn (Höjer 2012). I engelska språket och således också i den utländska litteratur vi tagit del av, används termen
“foster”. Likaså i viss svensk litteratur och i intervjuer används av många fortfarande de äldre uttrycken.
I denna uppsats kommer vi använda oss av familjehemstermen i den utsträckning det är möjligt men kommer dock att behålla benämningen “foster” till exempel när vi beskriver den internationella kontexten. Vi kommer heller inte att inkräkta på våra intervjupersoners vokabulär.
“Age-out”
I internationell forskning, framför allt från USA används begreppet “age-out” när unga människor som varit placerade tvingas lämna samhällets vård på grund av sin ålder.
Även om lagstiftningen för när och hur vården ska avslutas skiljer sig åt mellan olika länder kvarstår det faktum att alla har någon gräns för hur länge en person får vara placerad. Vården upphör då inte därför att individen anses vara redo för att stå på egna ben, utan därför att denne helt enkelt uppnått en viss ålder och därför förväntas klara sig själv.
Vi har efter mycket funderande och letande inte funnit något svenskt begrepp som vi anser fångar just denna speciella problematik och använder oss därför i vår
uppsats av den engelska termen “age-out” när vi skriver om detta. Av språkliga skäl böjer vi ibland i vår text detta begrepp till “age:ar-out” och “age:at-out”. Barn och unga
När vi i vår text använder begreppet “unga” menar vi precis som i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2012:11) om
socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende, personer som fyllt 18, men ännu inte 21 år och när vi använder begreppet “barn” menar vi åldersgruppen 0-18 år. I texten slår vi ofta ihop dessa två grupper och använder då begreppet “barn och unga” vilket alltså blir ett samlingsbegrepp för personer som faller inom åldersgruppen 0-21 år. Av
språkmässiga skäl och för att göra texten mindre enformig använder vi oss ibland av begreppet “barnet” även om det också kan gälla för unga som fyllt 18 år. Samhällsvård
Begreppet “samhällsvård” innefattar personer som är placerade i dygnsvård och som samhället därmed har ansvaret för.
Socialnämnd och socialtjänst
I vår text använder vi oss av både socialnämnd och socialtjänst, det förstnämnda då vi vill visa på ansvaret som nämnden har och när deras beslut inte kan
överlåtas till tjänstemän. Socialtjänst avser istället det arbete som de anställda socialsekreterarna eller handläggarna utför på uppdrag från socialnämnden.
2. METOD
I detta kapitel kommer vi redogöra för hur vi gått tillväga metodologiskt. Vi kommer även diskutera vårt etiska förhållningssätt, vår arbetsfördelning samt hålla en metoddiskussion.
2.1 Val av metod
För att besvara vårt syfte och få en djupare förståelse kring varför ungdomar som “age:ar-out” ur samhällsvården, trots sin speciella utsatthet och prekära situation, tycks vara en lågt prioriterad och osynlig grupp, har vi förutom att studera
lagstiftningen och tidigare forskning, valt att genomföra kvalitativa intervjuer med socialsekreterare som arbetar med ungdomarna. Vårt intresse har då legat i att försöka ta reda på hur de yrkesverksamma ser på denna grupp av unga och hur de i praktiken faktiskt arbetar med dessa när de ska göra sin övergång från placering i samhällets vård till självständighet. Kvalitativa intervjuer har gett oss möjlighet att gå in på djupet och få en beskrivande och mångfasetterad bild av hur arbetet går till och hur de yrkesverksamma ser på saken. Genom intervjuerna har vi fått chans att ta del av socialsekreterarnas egna perspektiv på utslussningen från samhällsvården och ta del av deras tankar kring processen.
Det riktas ibland kritik mot den kvalitativa metoden i form av att denna
exempelvis riskerar att bli allt för subjektiv, att den relation som skapas mellan forskaren och dennes informanter kan komma att inverka på resultatet och att slutresultatet riskerar att färgas mer av forskarens egna åsikter och vad denne väljer att lyfta fram, än vad informanterna själva anser vara viktigast (Bryman, 2011). Samtidigt finner vi stora fördelar med metoden då den ger möjlighet till intimitet och djupare förståelse, på samma gång som den är väldigt flexibel.
Samtalet kan lätt anpassas, blir friare och ger hela tiden chans att ställa följdfrågor och få förtydliganden, dessutom öppnar den upp för att att våra informanter under intervjuernas gång kunnat komma med nya uppslag som vi inte själva tänkt ut på förhand. Vi har dock varit noga med att behålla vår agenda och inte bli för uppslukade av intervjupersonernas eventuella förslag kring samtalsämnen, då detta annars lätt kunnat leda vår uppsats i annan riktning. Vår utgångspunkt under intervjuerna har varit att både vi som forskare och våra informanter är subjekt, vilka påverkas av varandra och båda ger och tar. Vår avsikt har dock hela tiden varit att försöka se på saken ur våra intervjupersoners perspektiv och låta dem själva formulera sina svar.
Vi har under vårt arbete genomgående haft ett holistiskt synsätt vilket innebär att man för att förstå helheten måste ha alla bitarna, och likt ett pussel förstå hur de olika bitarna hänger samman och påverkar varandra (Olsson & Sörensen, 2011). Detta speglar sig i våra intervjuer och i hela vårt informationshämtande där vi hela tiden söker efter att få en bred förståelse och letar efter att finna så många
komponenter som möjligt för att kunna slutligen kunna backa tillbaka och se “the big picture”.
2.2 Urval och avgränsningar
I Sverige är det kommunernas socialtjänst som är ansvariga för
familjehemsvården. Dess uppgifter styrs av lagarna och arbetet utförs av
socialtjänstens tjänstemän. När det kommer till arbetet med familjehemsvård finns framför allt två olika typer av socialsekreterare som arbetar direkt med de barn och unga som är placerade i familjehem (Socialstyrelsen 2016a). Den första typen är familjehemssekreterare vilka man kan säga är familjehemmens
socialsekreterare, de jobbar bland annat med att utreda, utbilda, rekrytera och stödja familjehemmen (Framtidsutveckling, 2017). Barnsekreterarna är istället barnens socialsekreterare vars främsta uppgift är att handla i barnets intresse och följa barnets vård (Socialstyrelsen, 2016a). Vi har därför valt att hålla intervjuer med dessa båda typer av socialsekreterare.
Eftersom Sveriges kommuner har självstyre och de därför själva väljer hur de ska utforma sitt arbete utifrån sina resurser och de lagar som finns, har vi valt att vända oss till två olika kommuner för att titta på skillnader och likheter samt jämföra de två. Av geografiska skäl har vi valt att hålla vi oss inom Skåne och vända oss till både en stor och en mindre kommun. Vårt första val var Malmö, det vill säga länets största kommun vilken också rymmer Sveriges tredje största stad. Tanken bakom detta val är att Malmö med sin stora befolkning, vilken dessutom är väldigt ung (Malmö stad, 2014), och med sina många anställda har större resurser och andra rutiner än en mindre kommun. Valet av den andra kommunen föll på Kristianstad då vi har etablerade kontakter inom familjehemsvården där, samt att kommunen räknas till en av de mellanstora kommunerna i Skåne. I Skåne finns många små kommuner, men vi valde trots detta att studera en mellanstor kommun, då de mindre av naturliga skäl inte har lika många placerade barn. För att undersöka detta hade det egentligen varit intressant att prata med alla som på ett eller annat sätt är involverade i processen som den unge går igenom när denne ska avsluta sin placering och bli självständig. De ungas egna upplevelser och perspektiv är av största vikt, men även familjehemsföräldrarna och de biologiska föräldrarna är såklart viktiga parter som alla ser på saken ur olika perspektiv. Eftersom tiden och omfattningen av denna uppsats är begränsad har vi dock valt att enbart vända oss de professionella som dagligen arbetar med detta
och är de som fattar besluten.
2.3 Tillvägagångssätt
Vi kommer nedan att redogöra för hur vi gått tillväga för att samla in material, rekrytera informanter och för vårt upplägg och genomförande av intervjuer.
2.3.1 Insamling av material
För att ta reda på hur utslussning och eftervård av familjehemsplacerade barn går till, började vi att söka efter vetenskapligt material på Malmö högskolas bibliotek och databaser. Vi letade efter artiklar, publikationer, avhandlingar samt böcker. Sökord vi använde oss av var bland annat, utslussning, age-out, leaving care, eftervård, foster care och familjehemsplaceringar. När vi hittat relevant litteratur läste vi även igenom referenslistorna för att få uppslag till fler källor, något som gagnat oss mycket då det hjälpt oss att få tag på väsentliga källor relativt snabbt. Resultatet av detta arbete finns i kapitel 4, tidigare forskning.
Gällande material till vårt teorikapitel, gick vi tillväga på ungefär samma sätt som med insamlingen till den tidigare forskningen. Vi använde sökord i databaserna och på biblioteket såsom NPM, handlingsutrymme och individualism. Vi fick även tips på en forskningsbank och litteratur från vår handledare, vilket hjälpte oss framåt i de tankar vi hade kring individualismen i Sverige.
För att förstå hur det kommer sig att situationen ser ut som den gör, och för att tolka och förstå vad socialsekreterarna har att förhålla sig till, har vi även gått igenom den lagstiftning som finns på området. En sammanställning av detta finns i kapitel 3, Lagar.
2.3.2 Rekrytering av informanter
Initialt var vår tanke att hålla intervjuer med två personer åt gången och dela in dessa efter sina yrkestitlar. Tanken var då alltså att hålla intervjuer med två familjehemssekreterare från Kristianstad vid ett tillfälle, två barnsekreterare från Malmö vid ett annat och så vidare. Det var väldigt viktigt för oss att få prata med båda yrkesgrupperna i båda kommunerna, då de båda är involverade i de
placerade ungdomarnas liv, men på olika sätt. Vi var därför tydliga med detta redan vid första kontakt.
Tyvärr hade vi stora problem med att få kontakt med rätt personer inom Malmö stad, dels på grund av att vår uppsats precis prickade in en stor omorganisering, där fem stadsdelsförvaltningar skulle avvecklas och istället bli tre nya
fackförvaltningar, och dels på grund av den höga arbetsbelastningen. Detta gjorde det svårt för oss att välja var vi ville fokusera och framför allt att hitta någon på Malmö stad som hade överblick över hur saker fungerade och som kunde peka oss i rätt riktning. Efter väldigt många telefonsamtal till olika personer i de olika förvaltningarna lyckades vi till sist få kontaktuppgifter till de personer som var ansvariga för familjehemsvården i respektive stadsdel. Därefter valde vi att skriva ett mail till dessa, i vilket vi berättade vilka vi var, vad vi höll på att skriva om och vilka vi var intresserade av att få komma i kontakt med för en intervju. Vi
berättade också hur lång tid vi tänkte oss att intervjuerna skulle ta och att medverkan skulle vara helt anonym. Efter ytterligare mail, meddelanden och samtal fick vi till sist kontakt med två av cheferna vilka gav oss vars en person ur sin personal som hade tid och var villiga att ställa upp på intervjuer. Detta innebar att vi fick ställa om vår initiala plan och istället anpassa oss efter vad vi fick från
Malmö stad. Intervjuer hölls enskilt med först en barnsekreterare och senare med en familjehemssekreterare. På sluttampen blev vi även kontaktade av ytterligare två personer, en barnsekreterare och en familjehemssekreterare, som erbjöd sig att ställa upp på intervjuer. Tid bokades in och och en gemensam intervju med dessa två genomfördes. Sammanfattningsvis fick vi alltså hålla intervjuer med precis de socialsekreterare vi ville och så många vi önskade i Malmö stad, men i andra konstellationer än vi först tänkt oss.
Värt att nämna är att de vi slutligen fått kontakt med inom organisationen varit väldigt trevliga, hjälpsamma och tillmötesgående. Av resterande chefer och personer vi kontaktat i Malmö stad har vi dock inte blivit besvarade, varken via samtal eller mail, detta trots ett flertal påringningar, meddelanden och mail. Till socialsekreterarna i Kristianstad hade en av oss redan en etablerad relation, då VFU-terminen (verksamhetsförlagd utbildning) genomfördes på deras avdelning. Detta gjorde det enklare att hitta personer som var villiga att ställa upp för
intervjuer och boka tid med dessa. Ett telefonsamtal genomfördes med
socialsekreterarnas chef, som godkände att intervjuerna skulle genomföras på arbetstid. Därefter togs kontakt via telefon med en barnsekreterare som i sin tur frågade efter ytterligare en barnsekreterare samt två familjehemssekreterare som var villiga att ställa upp. I Kristianstad var alla vi hade kontakt med väldigt tillmötesgående, positiva och intresserade av att delta.
2.3.3 Intervjuernas upplägg och genomförande
Inför intervjuerna har vi liksom Bryman (2011) rekommenderar, skrivit ihop en intervjuguide. Denna har utgjort grunden för samtliga intervjuer och har varit indelad i fyra olika delar; en inledande del med övergripande frågor, en del om det faktiska arbetet, en angående de ungas behov, och en om socialsekreterarnas prioriteringar. Att ha intervjuguiden indelad i teman har låtit oss ta del av de olika socialsekreterarnas individuella upplevelser och tankar kring samma fenomen, samtidigt som guiden hållit oss inom ramarna för vårt syfte. Att avhandla varje tema för sig har gjort att intervjuerna flutit på bättre och även underlättat för oss vi när vi sedan analyserat materialet.
Intervjuerna genomfördes på respektive socialsekreterares arbetsplats och avsatt tid för varje intervju var 45 minuter. Intervjuerna spelades in med hjälp av en iPhone, vilket godkändes av samtliga informanter innan. Vi var också noga med att vid intervjutillfället tala om både när vi startade inspelningen och när denna avslutades. Under intervjuerna fördes också anteckningar för att komma ihåg egna tankar och reflektioner som dykt upp under intervjuernas gång.
Efter att intervjuerna genomförts gjordes en transkribering av ljudinspelningen i snar anslutning till respektive intervju. Även under transkriberingen fördes anteckningar då det under dessa väcktes tankar och reflektioner, vilka blev lite som en “föranalys” och kom sedan till nytta när vi senare satte oss för att analysera materialet på riktigt.
Intervjuerna har i sig varit semistrukturerade. Eftersom vi med vår intervjuguide hade en grund att utgå från har semistrukturerade intervjuer i likhet med vad Bryman (2011) beskriver, tillåtit oss att vara öppna och kunnat anpassa oss och vara följsamma till den information vi fått till oss under intervjun. Vi har gett våra intervjupersoner möjlighet att utveckla sina tankar som de själva ansett vara viktiga och samtidigt kunnat reflektera kring det uppkomna -och i de fall det bedömts tilltalande, ställt följdfrågor på ämnet.
Kvale och Brinkmann (2009) tar upp att en viktig del i att intervjua ligger i att “läsa mellan raderna” och att som intervjuare kunna sätta ord på det som är underförstått i samtalet och därmed skapa mening i vad som sägs. I detta ligger dock också en fara då man aldrig kan vara säker på att man tolkar något på det vis som intervjupersonen faktiskt menat. Vi är medvetna om att egna tolkningar av vad som sägs är omöjligt att helt komma ifrån, men har genom att vara noga med att återkoppla och dubbelkolla med våra informanter att vi förstått deras utsagor under intervjuerna rätt, gjort vårt bästa för att minimera vårt eget
tolkningsutrymme under dessa.
2.4 Analysmetod
Indelningen av olika teman i vår intervjuguide gjorde att vårt material redan från början var relativt strukturerat och lättillgängligt. Efter transkriberingen valde vi att läsa igenom vårt material och sedan låta de befintliga temana från
intervjuguiden finnas kvar och fortsätta fungera som utgångskategorier även i vårt resultatkapitel. Med vårt syfte och våra teoretiska ramar i åtanke läste vi sedan de olika transkriberingarna var för sig upprepade gånger för att leta och plocka ut betydande citat och stycken som vi ansåg vara av betydelse. För ytterligare ordning och struktur formulerades också olika underrubriker till varje kategori. Vi tittade även efter skillnader och likheter mellan de olika intervjupersonernas erfarenheter, tankar och synsätt, både yrkesgrupperna emellan, men också mellan kommunerna.
När empirin sammanställts, skapades sedan ytterligare tre olika kategorier indelade efter våra teoretiska ramar. För att analysera och tolka materialet färgkodades empirin efter våra olika teorier, och knöts sedan till lagstiftningen och den tidigare forskningen, i ett försök att förstå varför det blir som det blir.
2.5 Metoddiskussion
Vår tanke var från början att genomföra fyra intervjuer á två socialsekreterare i varje, vilket alltså innebär totalt åtta intervjupersoner. Tanken var då att para ihop socialsekreterarna med sina kollegor i respektive kommun, det vill säga
barnsekreterare för sig och familjehemssekreterare för sig. Att hålla intervjuerna i par istället för enskilt för med sig risken att någon eventuellt för fram information och vaktar sina ord på ett annat sätt än vad de hade gjort om de varit ensamma, detta på grund av att de kanske kan känna sig “övervakade” av sin kollega. Vi tänkte oss dock att de eftersom de har samma arbetsuppgifter och arbetar tätt ihop, skulle våga vara ärliga med hur deras arbete ser ut i praktiken och att de dessutom skulle dra igång och lyfta varandra. Utöver detta fanns ytterligare en tanke med att just hålla isär de två yrkesgrupperna, då vi tänkte att de eventuellt skulle ha olika syn på saker och potentiellt lägga över ansvaret på varandra.
Då vi som tidigare nämnts, mötte stora problem i kontakten med Malmö fick vi ändra om i vårt upplägg. I Malmö fick vi helt enkelt anpassa oss efter vad vi fick, vilket innebar att vi höll enskilda intervjuer med två personer, en barnsekreterare och en familjehemssekreterare, och senare också en intervju där en
barnsekreterare och en familjehemssekreterare intervjuades gemensamt. I slutändan tror vi dock att detta kan ha kommit oss till gagn då det gett oss möjlighet att se och möta alla olika konstellationer. I Kristianstad genomfördes alla intervjuer som planerat och alltså i par, uppdelat mellan yrkesgrupperna.
Totalt har vi hållit fem intervjuer med sammanlagt åtta intervjupersoner -fyra barnsekreterare och fyra familjehemssekreterare. Våra informanter är alla
utbildade socionomer men hade olika bakgrunder och olika erfarenheter, tre av de intervjuade hade mer än 10 års erfarenhet inom familjehemsvården, en hade jobbat med detta i ett år och resterande hade arbetat i ungefär fem år. Av de intervjuade var 7 personer kvinnor och 1 person man, vilket också ganska bra speglar könsfördelningen i verksamheterna.
2.5.1 Angående vårt resultat
Eftersom socialtjänsten i Sverige är decentraliserad och kommunerna har självstyre, är det svårt att generalisera våra resultat. Även om alla utgår från samma lagar och riktlinjer kan arbetet ändå skilja sig enormt, då SoL (2001:453) är en ramlag och kommunerna därför är fria att utforma insatser och lösningar på problemen efter eget tycke. Saker som kan påverka de skillnader som finns kommunerna emellan är exempelvis vilket politiskt styre det är i kommunen, dess ekonomi samt vilka erfarenheter och resurser som finns att tillgå. Det är delvis av denna anledning vi valt att undersöka två kommuner, för att på så sätt få
åtminstone två uppsättningar och versioner av denna problematik och socialsekreterarnas arbete med den.
Vi är med detta sagt medvetna om att vad som framkommer i vår uppsats alltså inte kan göra anspråk på någon generell sanning om hur det ser ut i hela landet. Vi tittar i vår uppsats på hur Malmö stad och Kristianstads kommun arbetar med utslussningen av familjehemsplacerade ungdomar -vilket i detta fall får utgöra ett exempel på hur den sociala barnavården kan se ut i Sverige.
Trots att vi inte vill dra några generella slutsatser från vår undersökning, menar vi ändå att vi har funnit viktig kunskap som kan bidra till ett område som hittills givits lite uppmärksamhet.
2.6 Etik
I denna uppsats har vi följt Vetenskapsrådets etiska principer för humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, genomgående i vårt arbete. Redan när vi kontaktade våra informanter förklarade vi syftet med uppsatsen och att deras medverkan var helt frivillig, samt att de kunde avbryta sitt deltagande när de ville. De blev samtidigt informerade om att uppsatsen endast kommer att användas i utbildningssyfte. Detta kallas för informationskravet (Vetenskapsrådet, 2002). Nästa etiska princip vi följt är samtyckeskravet. Vi har av alla som ställt upp på intervjuer inhämtat samtycke, både från dem själva, men också från deras chefer, detta för att också säkerställa att intervjuerna fick genomföras under arbetstid. Vi har i vår uppsats valt att inte skriva in något som kan härleda till enskilda
personer, just för att de ska kunna berätta öppet kring sitt arbete, något som i forskarkretsar benämns konfidentialitetskravet. Utöver detta har vi även varit tydliga med att vad som framkommer under intervjuerna bara kommer att användas till denna uppsats och inte kommer att föras vidare eller användas i andra sammanhang, detta kallat nyttjandekravet (a.a.).
Vi har naturligtvis velat få ut så mycket av våra intervjuer som möjligt, något Kvale och Brinkmann (2009) redogör för kan bli problematiskt, eftersom gränsen mellan att respektera respondenternas integritet och att få ut mycket information från respondenterna, är tunn. Det har för oss varit viktigt att intervjuerna känts bra för respondenterna och vi har varit noga med att inte pressa dessa. Vårt mål har
hela tiden varit att intervjuerna ska vara givande även för de som ställer upp och deltar, därför har vi även varit tydliga med att de -om de upplever något som inkräktar på deras integritet, ska säga ifrån.
Vår första tanke med denna uppsats var att intervjua ungdomar som själva befinner sig eller nyligen har befunnit sig i övergångsperioden mellan placering och självständighet. Att sätta sig in i och lära av ungdomarnas egna upplevelser av och syn på den eventuella hjälp de fått eller tycker saknas, hade varit väldigt intressant. Dock insåg vi ganska snabbt att en sådan studie skulle ta alldeles för mycket tid i förhållande till vad vi hade till uppsatsens förfogande. Dessutom skulle detta kräva en etisk prövning i Malmö Högskolas Etikråd, då innehållet i en sådan skulle vara av etisk känslig karaktär. Efter att ha läst in oss på den tidigare forskningen som fanns på området förstod vi dessutom ganska snabbt att det i Sverige inte fanns mycket hjälp för dessa ungdomar att få, därför valde vi att ändra vårt fokus till att försöka skapa en förståelse kring varför det är så.
2.6.1 Forskarrollen
Vi har båda två innan arbetet med denna uppsats kommit i kontakt med familjehemsvård och dess upphörande, men på skilda sätt. En av oss har som tidigare nämnts gjort sin VFU inom familjehemsvården och den andra av oss har genom släktingar som varit familjehem, kommit i kontakt med det den vägen. När vi började fundera på vad inom området familjehemsvård vi ville skriva om, fann vi att det kring just utslussningen och själva avslutandet av vården, fanns ett begränsat utbud av litteratur. Detta gjorde oss intresserade av gruppen i sig och kring varför en så pass stor och sårbar grupp verkade glömmas bort.
Vi är klara över att vi bär på egna tankar och erfarenheter kring ämnet men vi har tagit oss an denna uppsats med en stor dos nyfikenhet och har försökt att sätta våra egna värderingar och tankar åt sidan så långt vi förmått. Dessa har dock fått komma fram lite mer i vårt diskussionskapitel.
Utöver detta varnar Kvale och Brinkmann (2009) för risken att tappa sin professionella distans, om man som forskare får en bra kontakt med sina informanter. Detta kan i sin tur påverka forskningen och få inflytande på resultatet. Till våra informanter i Malmö var det inte svårt att upprätthålla en professionell distans, varken under intervjuerna eller när vi senare skulle bearbeta det insamlade materialet. Gällande Kristianstad var utgångsläget däremot
annorlunda. Eftersom en av oss tidigare varit där för att lära sig av deras arbete och sett upp till dem, kan detta ha påverkat både intervjuerna och senare även färga hur vi lagt fram vårt resultat. Vilken roll dessa relationer har spelat är dock något vi tänkt på genomgående både under intervjuerna och i bearbetningen och framställningen av materialet.
Vår tro är att dessa relationer varit övervägande positiva då de gav oss en naturlig väg in och under intervjuerna skapade en avslappnad stämning som gjorde det lättare att direkt komma in på djupet. Vi valde dock ändå att låta den andra av oss, som inte hade någon relation till socialsekreterarna, vara mer framträdande under dessa intervjuer, just för att skapa lite mer distans.
2.7 Arbetsfördelning
Vi har genomgående i arbetet varit noga med att båda ska lägga lika mycket tid och energi på arbetet, därmed inte sagt att man i text skriver exakt lika mycket. Det är dessutom mycket som har tagit mer tid än vad vi från början trodde, främst
tänker vi då på tiden vi fått lägga på att jaga intervjupersoner och prata i telefon med många olika människor till följd av detta. När det kommer till arbetsbörda upplever vi trots allt att vi lagt lika mycket jobb på uppsatsen och skrivit ungefär hälften av texten var. Vi bor i olika delar av Skåne, men har trots detta träffats en gång i veckan och haft daglig, för att inte säga timvis kontakt i skrivandet. Vi har skrivit i ett dokument som vi båda haft tillgång till via internet. Vi har samarbetat väldigt bra och har kommit fram till att vi kompletterar varandra bra vad gäller uppsatsskrivande.
3. LAGAR
I Sverige finns tre lagar som reglerar den vård som samhället ger de barn och unga som av en eller annan anledning ansetts behöva bli placerade utanför det egna hemmet. Dessa är Socialtjänstlagen (2001:453), Lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga och Socialtjänstförordningen (2001:937). Utöver dessa finns också Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd.
När det däremot kommer till vårdens upphörande, finns idag ingen lagstiftning som reglerar hur processen när den unge ska lämna vården, ska gå till.
I följande avsnitt redogör vi kort för den lagstiftning som finns och därefter görs en beskrivning av de bestämmelser som ändå berör vårdens avslut och de placerade ungdomarnas väg från samhällsvård till ett självständigt liv.
3.1 Socialtjänstlagen (2001:453) (SoL)
Socialtjänstlagen (SoL) är en målinriktad ramlag och utgör grundstenen i socialtjänstens arbete i Sverige. I lagens första kapitel hittas den så kallade portalparagrafen, vilken beskriver lagens övergripande mål och grundläggande värderingar vilka ska styra arbetet. Att SoL är en ramlag innebär att lagen ger ramarna, men i största mån undviker att reglera detaljer (SOU, 2005:34), vilket alltså lämnar utrymme för kommunerna och de professionella att göra tolkningar och möjlighet att själva utforma verksamheterna.
I SoL ligger fokus på bistånd, stöd och hjälp. Lagen bygger på frivillighet och har stor tillit till den egna människans förmåga att förändra och påverka sin situation. Det är en lag med sikte på utveckling och frigörelse av människans egna resurser vilken fastslår att socialtjänsten ska byggas på respekt för människors integritet och självbestämmanderätt (Lundgren m.fl., 2017). Då lagen inte är tvingande kan man alltså tacka nej till insatser som socialtjänsten enligt denna lag erbjuder, och man har också möjlighet att överklaga beslut, exempelvis om en ansökan om stöd efter en familjehemsplacering skulle avslås (Socialstyrelsen, 2009).
SoL är en rättighetslag vilken reglerar kommunernas ansvar för sina medborgare och lagtexten betonar dess ansvar för sina barn och ungdomar (Lundgren m.fl., 2017). Lagen är uppbyggd i olika kapitel efter olika områden, och de som är av vikt för denna uppsats är främst kapitel 5 som reglerar bestämmelser för olika grupper -däribland barn och unga, samt även kapitel 6 vilket reglerar hur vård utanför det hemmet ska gå till.
3.2 Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
I Sverige tillämpas i första hand alltid den frivilliga lagstiftningen men i de fall där omhändertagande av barn och unga anses vara nödvändigt men där
vårdnadshavarna inte ger medgivande till detta, kan tvångslagstiftning tas till. Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är då tillämplig och kan ses som en kompletterande skyddslag till SoL, vilken finns för att samhället ska kunna ge barn och ungdomar den hjälp de anses behöva, när frivilliga insatser inte räcker till (Lundgren m.fl., 2017).
3.3 Socialtjänstförordningen (2001:937)
I denna lag finns kompletterande bestämmelser till SoL och LVU. Lagen förklarar exempelvis vad stödboende samt familjehem innebär och även hur verksamheten vid HVB-hem eller stödboende ska bedrivas.
3.4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2012:11) om socialnämndens ansvar för barn och unga i familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende
Socialstyrelsens föreskrifter är regler som är obligatoriska för socialnämnder och socialtjänster att följa, medan de allmänna råden fungerar som rådgivning
gällande hur författningar bör tolkas och tillämpas (SOSFS 2012:11). I ovan nämnda SOSFS ges bland annat rådet att i utredning av familjehem, beakta hur familjehemmet ställer sig till att ha fortsatt kontakt med barnet, även efter
placeringen har upphört. Det finns inga föreskrifter kring vårdens upphörande att läsa i kompendiet, däremot finns allmänna råd som bland annat poängterar att ungdomens behov av stöd bör uppmärksammas liksom behovet av att hålla fortsatt kontakt med hemmet där ungdomen varit placerad. Socialstyrelsen rekommenderar även att den unges behov gällande att ordna bostad, arbete eller studier, samt eventuella frågor kring sin ekonomi, bör tillgodoses (a.a.).
3.5 Särskilda bestämmelser för barn och unga
I 5 kap 1 § SoL regleras det ansvar socialnämnden har för barn och unga. Här står bland annat att socialnämnden ska verka för att barn växer upp under goda och trygga förhållanden, inte vistas i skadliga miljöer samt att socialnämnden ska sörja för att de barn och ungdomar som behöver, ska få vård utanför hemmet.
I april 2008 gjordes ett tillägg i denna paragraf där det fastslås och tydliggörs att socialtjänsten är ansvariga för att stötta och hjälpa de unga personer som varit placerade även efter att vård utanför det egna hemmet har upphört
(Socialstyrelsen, 2009). Lagtexten lyder:
“Socialnämnden ska -i sin omsorg om barn och unga tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finnas sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört eller sedan verkställighet av sluten ungdomsvård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård upphört. Lag (2015:982)” - 5 kap. 1 § 1 st 9 p SoL.
Denna strecksats är också den enda lagtext som direkt rör de unga som lämnat samhällsvården, vilket därför gör den speciellt intressant för denna uppsats.
I prop 2006/07:129 står att läsa att barn som avslutat sina placeringar inte fått sina behov tillgodosedda och att man med detta tillägg i lagen, vill öka socialtjänstens medvetenhet om sitt ansvar för denna grupp.
Efter att tillägget gjorts utgav Socialstyrelsen ett meddelandeblad för att belysa den rättsliga regleringen och ge socialtjänsten vägledning i vilket stöd unga människor kan behöva efter placeringstiden, vilket också ger oss en bild av vad socialtjänsten kan erbjuda ungdomarna i realiteten. I bladet poängteras vikten av en bra utslussning och att denna med fördel bör ske successivt. Exempelvis föreslås möjligheten att låta den unge bo inackorderat hos sitt familjehem i en övergångsperiod eller att familjehemmet kan få fortsätta finnas kvar som stöd till den unge genom att anlitas som kontaktfamilj (Socialstyrelsen, 2009).
Man belyser också vikten av olika typer av stöd med både boende och ekonomi, såväl praktiskt med att exempelvis betala räkningar och handla, men också att de unge kan vara i behov av någon som stöttar den rent psykologiskt, exempelvis i form av en samtalskontakt. Särskilda ”ung-vuxen”-grupper där de ungas speciella behov angående ekonomi och hushållning tillgodoses förespråkas, samt att socialtjänsten hjälper dem med arbete eller praktikplats (a.a.).
Även vikten av att följa upp ungdomen och motivera de som vill bryta med socialtjänsten när de är myndiga, till att ta emot fortsatt stöd beskrivs som viktiga uppgifter (a.a.).
Detta har sedermera mynnat ut i att det nu i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS, 2012:11) rekommenderas bland annat att barnets behov av stöd bör läggas märke till och sörjas för, samt att socialnämnden ska ta behovet av fortsatt kontakt med familjehemmet även efter avslutad placering i beaktning. Dessutom framgår att ungdomen efter placering bör få hjälp och stöd med ekonomiska frågor samt med att ordna boende, arbete eller studier (SOSFS, 2012:11).
3.6 Vård i familjehem, HVB eller stödboende
I 6 kap 1 § SoL stadgas att socialnämnden är ansvariga för att den som behöver bo eller vårdas i ett annat hem än det egna ska tas emot i, familjehem, HVB-hem eller stödboende. Paragrafen reglerar även att socialnämnden ansvarar för att de som tagits emot för vård i ett annat hem än det egna, får god vård.
Det tredje placeringsalternativet stödboende är nytt och extra intressant för vår uppsats då det delvis är tänkt att kunna fungera som en möjlig utslussning från placering i annan dygnsvård till självständighet. Placeringsalternativet stödboende tillkom den 1 januari 2016 och riktar sig till ungdomar mellan 16-20 år.
Placeringsformen kom till därför att det saknades ett alternativ för de unga som är i behov av stöd och hjälp men som ändå inte behöver så omfattande vårdinsatser som ges i ett HVB (Socialstyrelsen, 2016b). Syftet med boendet är att förbereda och träna ungdomen för ett självständigt liv och kan fungera både som ett placeringsalternativ men också som en typ av utslussning efter samhällsvård i exempelvis familjehem (prop. 2015/16:43). Stödboende bör innefatta ett antal boenden som finns i en sammanhållen verksamhet, gärna geografiskt nära varandra och ungdomarna som bor där ska få ett individuellt anpassat stöd, exempelvis med frågor kring sin ekonomi, hjälp med att söka bostad, arbete eller studier. Personalen ska även arbeta för att ungdomarnas nätverk ska involveras i den unges liv (a.a.).
3.7 Vårdplanen
I 11 kap 3 § SoL står att läsa att en vårdplan och genomförandeplan ska upprättas när någon ska placeras i ett HVB-hem, stödboende eller familjehem. Vad dessa ska innehålla förklaras vidare i 5 kap 1a § i Socialtjänstförordningen. Vårdplanen ska innehålla en beskrivning av insatserna som är nödvändiga, hur umgänget ska ordnas med barnets nätverk, den unge och vårdnadshavarnas syn på vården samt målet med vården. Denna ska sedan kompletteras av en genomförandeplan i vilken det ska framgå när och hur vårdplanen ska genomföras
(Socialtjänstförordningen, 2001:937).
4. TIDIGARE FORSKNING
I följande kapitel kommer vi att göra en kartläggning över hur kunskapsläget på detta område ser ut. Vi kommer att titta närmare på de som “age:ar-out” som grupp och på den svenska kontext de ungdomar som ska göra denna övergång från samhällsvård till självständighet i Sverige befinner sig i. Därefter redogör vi för såväl svensk som internationell forskning gjord angående övergångsperioden, samt tittar närmare på vad som visat sig vara gynnsamt för dessa unga människor i processen när de ska lämna samhällsvården.
4.1 Young people who age-out -En sårbar & utsatt grupp
“For most young people, the transition to adulthood is a gradual process… Many continue to receive financial and emotional support from their parents or other family members well past age 18. This is in stark contrast to the situation confronting youth in foster care. Too old for the child welfare system, but often not yet prepared to live as independent young adults, the approximately 28,000 foster youth who “age out” of care each year…are expected to make it on their own long before the vast majority of their peers” – Courtney m.fl., 2011, s.1
Unga människor som varit placerade och som haft samhället som förälder blir påverkade av detta. Erfarenheterna blir en del av ungdomens inre värld och påverkar dennes verklighet. Hur länge ett barn varit placerat och vilken ålder barnet hade när det först placerades spelar stor roll för vilket skick barnet är i när det senare ska lämna vården. Att ha bytt hem många gånger påverkar ofta barnet negativt och dessutom görs sådana flyttar ofta utan förberedelser och utan chans för barnet att sedan sörja de separationer och förluster denne kanske gått igenom (Smith, 2011).
Många av de barn och unga som varit placerade bär på en historia som innehåller erfarenheter och trauman av olika slag, vilka kan leda till att individen utvecklar speciella behov (Leatcher & Testa, 2006). Personer som vuxit upp under placering har ofta erfarenheter av vanvård/försummelse, fattigdom, någon form av fysisk och/eller psykisk misshandel, våld, droger, psykisk sjukdom och/eller sexuellt utnyttjande (Courtney m.fl., 2001; Leathers & Testa, 2006). De har sämre hälsa än de som inte varit placerade och lider i hög utsträckning av till exempel PTSD, depression, och olika typer av kontaktstörningar (Smith, 2011).
Det är med allt detta i bagaget som de ska börja sin resa mot ett självständigt liv där de ska bli friska människor som står på egna ben (Smith, 2011).
Forskning från USA visar att tonåringar och unga vuxna som ”age:ar-out” från foster care ofta har svårigheter under sina första år i vuxenlivet -även om de fått träning och förberedelse inför övergången till att leva ett självständigt liv. De olika problemområdena man hittat är framför allt utbildning, anställning,
hemlöshet, ekonomi, kriminalitet och fysisk och psykisk ohälsa (Ahmann, 2017). I en studie från 2003 där 100 unga personer som hade “age:at-out” från foster care i USA intervjuades, framkom att en betydande del av de som utträder från “the foster care system” står inför stora svårigheter när de ska övergå till att leva ett självständigt liv (Reilly, 2003). I studien fann man att personerna som hade “age:at-out” i hög utsträckning hade svårigheter med att skaffa och behålla ett jobb, de hade begränsad utbildning och hela 41 procent av de intervjuade hade problem med att få ihop pengar till sina basbehov. Många hamnade i kriminalitet (41% hade spenderat tid i fängelse), hade sålt droger (24%), sålt sin kropp (11%), hade erfarenhet av hemlöshet (36%) och någon gång fått sparken från sitt jobb (55%). De rapporterade också i hög utsträckning att de hade hälsoproblem och tidiga graviditeter var vanligt (Reilly, 2003).
I en annan stor studie från USA 2011 följde man 732 unga personer som “age:at-out” från att de var 17-18 år tills de fyllt 26 och fann liknande resultat. I studien tittade man bland annat på levnadsförhållanden, socialt stöd, utbildning,
anställning, ekonomiskt välbefinnande, mottagandet av statliga förmåner, fysiskt och psykiskt välbefinnande, sexuellt beteende, föräldraskap och straffregister. Resultatet visade några få som stack ut och klarade sig bra, men överlag klarade sig denna grupp väldigt dåligt (Courtney m.fl., 2011).
Liknande resultat har framkommit i svensk forskning som visat att personer som varit placerade utanför sina ursprungshem löper större risk att dö i förtid, i högre utsträckning lider av psykiska problem, är mer benägna att ta sitt liv, har lägre utbildning och att tjejerna även löper ökad risk för tonårsgraviditeter
(Vinnerljung, Franzén, & Danielsson, 2007; Vinnerljung, Hjern, & Lindblad, 2005; Vinnerljung, Öman, & Gunnarsson, 2005).
4.2 Den svenska kontexten
För att förstå hur situationen för dessa unga vuxna ter sig, behöver man också titta på hur samhället de lever i ser ut och är uppbyggt. Detta kommer vi att göra i följande avsnitt.
I vårt samhälle har idag tiden då ungdomar är just ungdomar blivit längre, eftersom processen att gå från ungdom till vuxen har blivit förlängd (Furlong, 2009). Furlong (2009) menar att förlängningen beror på en osäker arbetsmarknad, ökade utbildningskrav men också på att individualiseringen i samhället har ökat samtidigt som normer och värderingar har förändrats. Medianåldern för när unga vuxna är fullt etablerade i det svenska samhället är 28 år (Ungdomsstyrelsen, 2005). När placerade ungdomar ska lämna samhällsvården förväntas de inte bara skaffa ett nytt boende, utan också en sysselsättning och direkt börja leva ett självständigt liv, något som deras jämbördiga alltså inte är färdiga med förrän vid 28 års ålder.
I Sverige har vi en välfärdsmodell som är uppbyggd på principerna solidaritet och jämlikhet och vi jobbar aktivt med att motverka stigmatiseringen av sociala problem (Höjer & Sjöblom, 2011). Detta genomsyrar vår lagstiftning och utformningen av våra reformer vilka är generella och riktar sig mot hela
svenskarna generellt mer föredrar universella lagar som riktar sig till alla, än särskilda lagar som bara riktar sig till specifika grupper (Salonen, 2011).
Länders sätt att arbeta med barnavård kan i stora drag delas in i två olika typer av system; barnskyddsystem eller familjeorienterade system (Freymond & Cameron, 2006). I barnskyddssystemet arbetar man utifrån en riskbedömning, och för att myndigheten ska ingripa måste det finnas en risk för barnet i fråga. Man lägger ansvaret för risken på föräldrarna och arbetar för att föräldrarna ska förändras, alltså lägger man inte fokus på att förändra eller stödja familjen som helhet (a.a.). I Sverige har vi det familjeorienterade systemet, i vilket man förstår familjen som ett grundläggande system där fokus läggs på familjerelationerna och dess band. Familjen ses ofta som både grunden och orsaken till att ett barn har problem, men också som lösningen till dessa (Höjer & Sjöblom, 2012). Detta familjefokuserade tankesätt genomsyrar både vårt system och våra lagar, vilka understryker vikten av fortsatt kontakt med ursprungsfamiljen och det biologiska nätverket under placeringstiden, som i möjligaste mån ska vara tillfällig (a.a.). Vi lägger i Sverige stor vikt vid samarbete och frivillighet och 75 procent av alla placeringar av barn sker med föräldrarnas samtycke (Höjer & Sjöblom, 2011).
Till skillnad från många andra länder har Sverige ingen “Children’s care act”2, här styrs socialtjänstens arbete av SoL, vilket är en ramlag som bygger på frivillighet samt på LVU vilket är en tvångslag som alltså används när det inte finns något samtycke till vård. I Sverige finns idag 290 kommuner (Sveriges Kommuner & Landsting, 2017) vilka alla har självstyre och själva organiserar sitt arbete som de tycker passar, inom ramen för de olika lagarna. När det kommer till övergången mellan placering och självständighet finns idag inga specifika regler eller lagar som riktar sig till och reglerar denna. Detta innebär i praktiken att det stöd och den hjälp individerna får i övergången kan variera enormt från kommun till kommun eller till och med kontor till kontor, oftast beroende på hur de lokala föreskrifterna ser ut just där (Höjer & Sjöblom, 2010).
Att familjen ges så stor vikt påverkar också vilken roll familjen ges när vården ska avslutas och upphöra ( Höjer & Sjöblom, 2012).
4.3 Svenska studier angående avslutningen/utslussningen från placeringar
Som vi sett har det i Sverige lagts väldigt lite vikt och uppmärksamhet vid övergångsperioden när de unga “age:ar-out” från samhällsvården, både när det kommer till lagstiftning, forskning och det faktiska arbetet ute i praktiken. Vad gäller tidigare forskning har vi endast funnit två forskare som ägnat sig åt att studera just detta område. Nedan görs en sammanfattning av vad dessa funnit i sina studier.
Höjer och Sjöblom har gjort tre studier där de på olika sätt tittat närmare på hur övergångsperioden ser ut för de unga som “age:ar-out” och ska lämna samhällets vård. Den första genomfördes 2008 och riktade sig till enhetschefer inom barn- och familj på socialtjänsten. Syftet var att syna hur vårdens upphörande för placerade barn går till, och totalt hölls telefonintervjuer med 111 enhetschefer. Svarsfrekvensen var hög, 99,1 procent deltog.
I studien framkom att det i två av landets tio stora kommuner (+25000 invånare) fanns någon person som arbetade direkt med unga som lämnar samhällets vård, men att detta i övriga kommuner inte fanns alls. Vidare framkom att endast 6 procent av socialarbetarna hade information om var de unga befann sig efter att de lämnat vården, 86-88 procent uppgav att de har generella stödprogram gällande exempelvis anställning och boende, men bara 2-4 procent uppgav att de hade stödprogram som är specifika för barn som lämnar samhällsvården (Höjer & Sjöblom, 2011).
På frågan kring vem som bär ansvaret för barnen i övergången mellan
samhällsvård och vuxenliv, blev svaren oklara och motsägelsefulla. Många av de intervjuade ansåg att familjehemmet hade samma ansvar som de biologiska föräldrarna, men de tyckte också att socialtjänsten och ungdomen själv var ansvariga. 98 procent svarade att socialtjänsten var de som hade det uttalade ansvaret för de som lämnade vården, men samtidigt tyckte 70 procent av de tillfrågade att socialtjänsten inte skulle ha förlängt ansvar för de som varit placerade (Höjer & Sjöblom, 2011).
Vidare uppgav majoriteten av de tillfrågade att de aktivt arbetade tillsammans med den unge och dess nätverk för att planera avslutandet av vården, samtidigt uppgav 75 procent att de inte hade några speciella rutiner angående detta. Endast 5 procent hade specifika rutiner gällande stöd till de lämnande ungdomarna. Studien visar vidare att många av socialarbetarna sade sig ha förståelse för de svårigheter som de lämnade ungdomarna står inför, men hänvisade till stödet som socialtjänsten enligt lag ska erbjuda alla medborgare -och menade att ungdomarna har samma rätt till hjälp som andra ungdomar (Höjer & Sjöblom, 2011).
Efter föregående studie har Höjer och Sjöblom även gjort två studier som istället riktar sig till ungdomarna och hur dessa uppfattar övergångsfasen från placerade till ett självständigt liv. Den första kallas ”Från vård till vuxenliv” (2011) och till denna genomfördes även en uppföljningsintervju två år efter första intervjun, för att se hur de unga etablerat sig i samhället. Den andra heter ”Voices of 65 young people leaving care in Sweden” (2014).
Gemensamt resultat för båda studierna är att ungdomarna som bott i HVB-hem upplever att de fått mer tid till utfasning, genom så kallade mellanboenden, som en del i utslussningen. Något liknande fanns inte för ungdomar som varit
familjehemsplacerade, de har liksom alla andra i samhället möjlighet att söka stöd hos socialtjänsten för hjälp med boende, men det finns inga boenden som är tillägnade just dem (Höjer & Sjöblom 2011; 2014). I den senare studien uppger många ungdomar att uppbrottet från familjehemmet kom plötsligt och att relationerna de byggt upp med sina familjehemsföräldrar blev avbrutna och inte ersatta (Höjer & Sjöblom, 2014).
Höjer och Sjöblom kommer fram till att relationer är oerhört viktiga för dessa ungdomar, både med sin handläggare, med sina familjehemsföräldrar, med sin partner eller med det biologiska nätverket. I studien där de gjorde en uppföljning två år senare visade det sig att de som klarat av steget från samhällsvård och in i vuxenlivet bäst, var de som hade bra och trygga relationer med viktiga vuxna (Höjer & Sjöblom 2014).
4.4 Hur gör man i andra länder?
Till skillnad mot hur det är i Sverige, finns det i många andra länder speciella program och insatser som riktar sig just till de ungdomar som befinner sig i övergången mellan att vara under samhällets vård till att bli självständiga. I England finns exempelvis den så kallade “Children (Leaving Care) Act 2000”, vilken slår fast att det är de lokala myndigheternas plikt att förbereda och planera för det bästa sättet och den bästa tidpunkten för ungdomen att lämna placeringen, samt att stötta denne efter att den lämnat vården och dessutom lokalisera
ungdomen om de tappar kontakten med denne (Stein 2012; Höjer & Sjöblom, 2010). Man har också utvecklat specifika planer, så kallade “care-leaving schemes” för att stötta de unga som lämnar samhällsvården inom olika huvudområden de kan behöva hjälp med, till exempel boende, utbildning, anställning, ekonomi, hälsa och välbefinnande samt personligt och socialt stöd (Stein, 2012).
I USA kom den första lagen som riktade sig direkt mot när fostervården upphör år 1986, och det var också då man började förstå att dessa ungdomar var i behov av stöd i övergången från fostervård till sitt självständiga liv. Idag finns i USA olika program för att stödja och förbereda ungdomar som ska lämna samhällsvården och bege sig ut i vuxenlivet (Smith, 2011). Uppsökande verksamhet, utbildning och vägledning gällande arbete och fortsatt utbildning, liksom utbildning i ekonomi och vardagssysslor är vanliga inslag i dessa så kallade ”Transitional” eller “Independent living programs”. Även kurser i identitetsutveckling och där man lär ungdomarna att bli självständiga och skapa förståelse för hur samhället fungerar och är uppbyggt är viktiga aspekter av programmet (a.a.). Då hemlöshet visat sig vara högre bland före detta placerade barn, finns även speciella
boendeformer som ungdomarna kan bo i efter avslutad vård. Det finns bland annat möjlighet för ungdomarna att bo i egna lägenheter men med tillgång till stöd från personal eller gruppboenden där personal hela tiden finns tillgänglig och där ungdomarna kan utbyta erfarenheter med varandra (a.a.).
År 2008 gjordes i USA en omfattande lagändring där det slogs fast att staternas ansvar för fosterplacerade ungdomar inte längre upphör när de fyller 18 år.
Staterna har numera fortsatt ansvar för ungdomen under tiden denne slussas ut och dessutom möjliggjordes för fostervården att fortsätta tills personen fyllt 21 år. Det är dock bara en tredjedel av staterna som har antagit möjligheten till förlängd vård till 21 år. (Massinga & Pecora, 2004; Smith, 2011)
En studie gjord i vårt grannland Norge visar att två tredjedelar av landets barnenheter har någon form av systematiserade eftervårdsinsatser, men att bara cirka en fjärdedel har nedskrivna rutiner att följa. (Bakketeig and Backe-Hansen, 2008). Författarna av studien menar att Norge står inför svårigheter då landets kommuner är av varierande storlek och kompetensen gällande eftervård skiljer sig mycket åt kommunerna emellan (a.a.).
De vanligaste eftervårdsinsatserna placerade ungdomar i Norge erhåller är ekonomiskt stöd, stödperson och hjälp med boende. Analyser visar att ungdomar som får eftervårdsinsatser i Norge har större chanser än de ungdomar i samma situation som inte får det, att få en framgångsrik karriär. Den vanligaste
motiveringen till att en ungdom beviljas eftervårdsinsatser är att ungdomen själv har önskat detta, likaså är den vanligaste anledningen till att de inte beviljas det, att de inte vill. Författarna menar därför att det är viktigt med fortsatt kontakt och motivering av ungdomen (Bakketeig and Backe-Hansen, 2008).
