Introduktion
Fosterbarnsvården i Sverige under 1900-talet såg i allt väsentligt ungefär likadan ut fram till början av 1970-talet när det gällde var barnen skulle placeras och hur synen var på bar-nens föräldrar. Omhändertagna barn skulle omplanteras i god jord och inte behöva ha kontakt med de föräldrar, som gjort dem så illa. Barn från t ex Göteborg skickades till Norrland och gärna till en lantbrukarfamilj långt ute på landet, utan någon kontakt med sina föräldrar. Helst skulle nog inte barnets föräldrar veta var barnet bodde och hemresor var inte att tänka på. De adoptionsliknande
förhållan-Perspektivinifrånfamiljehemsvården
KristianKjellberg
Artikelnförsökergöraettnedslagifamiljehemsvården2005föratt sehurutvecklingenharvaritochvarmanärnu.Någratrenderini framtidentycksocksåskönjas.Artikelntarförstuppdesomärnär-mastdetplaceradebarnetdvs.familjehemmen,barnensföräldrar ochnätverksamtsocialarbetarna.Därefter kommer en del som handlar om förutsättningarna för fosterbarnsvården.Däringårmetodutveckling,BBIC,forskningoch lagstiftning.
Ett tredje perspektiv behandlar organisationerna inom foster-barnsvårdennationelltochinternationellt.
Det sista perspektivet handlar om kärnan i familjehemsvården – om de placerade barnen, där finns också några förslag till förbätt-ringaravdennuvarandefamiljehemsvården.
Kristian Kjellberg är socionom, fil.kand. Socialarbetare sedan 10-taletmed16årserfarenhetavfamiljehemsvård.VdförFa- miljehemsverksamhetenABiFalköping,somarbetarmedkonsu-lentstöddfamiljehemsvård.TidigareordförandeiFSF,Föreningen SocionomerinomFosterbarnsvården.NustyrelsemedlemiNOF- CAochordförandeförForumförFamiljevård.Arbetatmedfamilje-hemsfrågoriKroatienochiBulgarien. Kontakt:kristian66@hotmail.com
den som gällde för vissa barn fram till 1970-talet kunde vara bra för vissa barn. När man pratar med en del av dessa personer idag, då förstår man också att under den i många fall an-passade ytan, fanns en stor och djup rotlöshet.
Hur har utvecklingen varit inom fa-miljehemsvården sedan de nya kunska-perna introducerades i början av 1970-talet? De nya kunskaperna handlade om att de, som arbetade med utsatta barn, förstod vikten av ett barnper-spektiv och att kunskaper om barns psykiska och emotionella utvecklig började föras ut. Kunskaper om barn
5 Socialmedicinsktidskrift1/2006
och barns behov ökade. Det var också en tid då kunskapen om betydelsen av familjen och föräldrarna växte fram och fick genomslag på socialbyråerna och inom barnpsykiatrin.
Det finns mycket under de senaste 25 åren, som inte varit så bra inom fa-miljehemsvården, men det har också varit en tid då mycket positivt har hänt. Om vi ser på familjehemsvården kan vi försöka göra en uppdelning mellan de olika aktörerna, fosterför-äldrar, barnets föräldrar och nätverk, socialarbetare och sist men inte minst det placerade barnet. Det är skälet till att jag valt att behandla det placerade barnets situation sist. Uppdelningen blir teoretisk och förändringar för en av grupperna påverkar naturligtvis också de övriga.
Fosterföräldrar
Att vara fosterförälder för 25 år se-dan betydde att man högst sannolikt bodde på landet, troligen var jordbru-kare och att bägge makarna arbetade hemma med en traditionell arbetsför-delning sig emellan. Fortfarande har många fosterföräldrar en traditionell arbetsfördelning, där kvinnan ansva-rar för hushållet, även om bägge ma-karna har arbete utanför hemmet.
Det har varit en hel del positiva för-ändringar för fosterföräldrar under åren. Fosterföräldrar i dag har i stor utsträckning tillgång till utbildning inför uppdraget. I den parlamenta-riska kommittén vars betänkande kom i oktober 2005, SOU 2005:81, ”Källan till en chans” slår man också fast att fosterföräldrar ska ha utbild-ning för sitt uppdrag. Några problem runt utbildning handlar om att det
idag inte finns en enhetlig utbildning framtagen. I många kommuner finns det inte heller underlag för att kunna genomföra utbildningar. Man har helt enkelt för få familjehem och det går inte att anordna utbildningar med för få deltagare.
Handledning är något som så sakta också har blivit ett verktyg som er-bjuds allt fler familjehem. Problemen här handlar om att det blir stora kost-nader, särskilt när familjehemmet bor långt ifrån den placerande kommu-nen. Det finns inte idag någon generell överenskommelse mellan kommuner-na om att låta dessa familjehem delta i sin egen kommuns handledning för familjehem.
Förutom processhandledning har familjehemmen också behov av annat stöd. I de kommuner där man har en särskild enhet med familjehemssekre-terare fungerar stödet ofta på ett bra sätt. I andra fall blir ofta familjehem-men bortprioriterade till förmån för mer akuta ärenden.
Den ekonomiska ersättningen till fosterföräldrar regleras sedan lång tid av riktlinjer från Sveriges kommuner och landsting, de flesta kommuner följer de riktlinjerna. När det gäller omkostnadsersättningen har den följt basbeloppet. För arvodet har man se-dan några år gått över från att följa basbeloppet till att följa ett nyskapat löneindex. Det har gjort att arvodet ökat snabbare än tidigare och följer den allmänna löneutvecklingen i sam-hället bättre än tidigare. Några av de problem som finns med de ekonomis-ka ersättningarna är att det finns ett stort förhandlingsutrymme för varje ny placering. Det upplevs heller inte
som en lätt situation för en ny foster-familj att komma med ekonomiska krav inför en placering. Ofta känner förstås inte familjen till vilka regler el-ler vilken praxis som finns. Familjen kommer att vara i underläge i förhål-lande till motparten, socialtjänsten. Idag har också i stort sett alla kom-muner en ansträngd ekonomi och då kan det vara lätt att undervärdera både ersättning för uppdraget som fos-terförälder och de kostnader som är förenat med uppdraget. Ersättningen för familjehemsuppdraget, arvodet, baseras på en uppskattning av barnets problem. Stora problem ger högre ersättning. Så långt är logiken klar. När sedan problemen minskar, dvs. när familjehemmet har lyckats med sitt uppdrag, då förekommer det allt oftare att socialnämnden vill minska ersättningen, med förklaringen att nu har barnets problem minskat. Det är en oroväckande tendens, som skulle kunna få till följd att stor vikt läggs vid att peka på problem och tillkor-takommanden och mindre kraft läggs på att visa på framsteg. Det torde inte gynna barnen.
Barnetsföräldrarochnätverk
Synen på det placerade barnets för-äldrar har genomgått en dramatisk förändring under de senaste 25 åren. Från att ha varit något ont som barnet skulle befrias från och helst glömma till att idag vara den viktigaste för barnet där man inte får tappa kontak-ten. Från praktiken kan många vittna om att barnets föräldrar ofta är nyck-eln till framgång i placeringen. Idag finns inte heller många som talar om barnets föräldrar som ”biologiska
för-äldrar”. Uttrycket tolkas ofta som en inskränkning i föräldraskapet till att endast vara en biologisk förälder. Re-lationerna mellan barn och förälder är betydligt mer sammansatt än så..
På ungefär samma sätt som man tidigare såg på föräldrarna, såg man också på barnets övriga släkt. Idag, efter det s.k. ”mormorsupproret”, finns inskrivet i Socialtjänstlagen att släktingplaceringar ska prövas innan man söker ”främmande” familjehem. Utvecklingen av stödet till släktingar, som tar emot fosterbarn, går stadigt framåt och resultaten tycks till stora delar vara positiva.
Det finns naturligtvis problem med dessa placeringar. Relationerna mel-lan mormor, dotter och det placerade barnet gör att det ibland kommer upp gamla konflikter, som kan omöjlig-göra en fortsatt placering.
Socialarbetare
Det är vanligt att familjehemssekrete-rare har arbetat med placerade barn i många år. Det är ett område inom so-cialtjänsten där personalomsättningen är låg. I grundutbildningen för socio-nomer ingår inte några specifika kun-skaper för de som kommer att arbeta inom familjehemsvården. Problemen rör ofta de mindre kommunerna där man inte anser sig ha möjlighet med särskilda familjehemssekreterare, där blir det svårare att hålla uppe kompe-tensen både när det gäller rekrytering, utbildning och handledning och öv-rigt stöd till familjehemmen.
Kommunernas ekonomiska situa-tion gör att socialarbetarna allt oftare får i uppdrag att avsluta institutions-placeringar och placera tonåringen i
56 Socialmedicinsktidskrift1/2006
ett familjehem på hemorten istället. Ofta får man då göra en placering som är chansartad. Det skulle möjli-gen kunna vara en delförklaring till att tonårsplaceringar alltför ofta bry-ter samman.
Familjehemsutredningar
Utredningarna om familjehemmen har utvecklats från korta besök där man mest tittade på familjens boende till dagens Pride-utbildningar ( rekry-terings- och utbildningsmodell ) och Kälvestensintervjuer (intervjumodell med tillhörande utvärdering). Det visar sig dock att utvecklingen inte precis går framåt med stora steg. Det finns t ex mycket lite forskning kring frågan om Pride – Parents´ Resources for Information, Development and Education – är bättre än någon an-nan utbildning eller om familjer, som blivit utredda med Kälvestensmodel-len, verkligen klarar sitt uppdrag på ett bättre sätt än andra familjehem. I ”Källan till en chans”, betänkande av Sociala barn- och ungdomsvårdskom-mitten, SOU 2005:81, föreslås att Socialstyrelsen ska få i uppdrag att utarbeta grundläggande kriterier för familjehem. Rimligen behöver man då också se över och utvärdera urvalsin-strumenten.
Barnsbehovicentrum,BBIC
BBIC är det enskilda projekt som pro-fessionen förväntar sig mest av. Målet med BBIC är att utveckla ett enhetligt system för dokumentation och upp-följning som alla kommuner i landet ska få tillgång till. Projektet har sina rötter i England men är anpassat till svenska förhållanden av
Socialsty-relsen tillsammans med sju projekt-kommuner/kommundelar. Projektet utvärderas såväl lokalt i projektkom-munerna som centralt av Socialstyrel-sen och det beräknas vara utvärderat och möjligt att sprida till andra kom-muner under år 2006. En viktig del i förändringsarbetet med placerade barn är att barn och föräldrar får ett ökat inflytande och en ökad delaktig-het. Rättssäkerheten kommer att för-bättras. Uppföljningen av den pågå-ende placeringen kommer att kunna kvalitetssäkras.
Forskning
Trots att familjehemsvård är den en-skilt största vårdinsatsen för vård utom hemmet för barn inom socialtjänsten, finns förvånansvärt lite forskning i Sverige inom området och det är få forskare som sysslar med dessa frågor. Det blir särskilt tydligt om vi jämför med England och USA.
Lagstiftning
I FN:s konvention om barnets rät-tigheter, som Sverige ratificerat och alltså ska följa, framgår att omvårdnad om omhändertagna ska ske genom fosterhem, adoption eller om nödvän-digt placering i lämpliga institutioner. Det vill säga att fosterhem ska alltid utnyttjas i första hand, före adoptio-ner, och i sista hand kommer institu-tionsplaceringar.
Sverige har också undertecknat den Europeiska konventionen om utövan-de av barns rättigheter där utövan-det finns paragrafer, som är tillämpbara på fos-terbarnsvård. Det finns ett ytterligare FN dokument om barn i familjehem liksom en resolution i Europarådet
om placering av barn. Det är alltså inte bara i Socialtjänstlagen vi kan hitta bestämmelser och rekommenda-tioner om fosterbarnsvård.
Organisationer inom
foster-barnsvården
I Sverige finns det idag en mängd fri-villigorganisationer, som intresserar sig för fosterbarn, deras föräldrar och fosterhemmen. Sedan i mars 2001 har sex organisationer inom familjehems-vården samarbetat för att mer kraft-fullt kunna lyfta fram familjehemsvår-dens frågor. Under den tiden har ett gemensamt synsätt på familjehemsfrå-gorna tydliggjorts, trots att förening-arna var och en för sig representerar olika intressenter i familjehemsvår-den. De föreningar, som tillsammans bildar Forum för Familjevård är:
FR - Familjehemmens Riksför-bund RFF - Riksförbundet för För-stärkt Familjehemsvård RFFR - Riksförbundet för famil-jers rättigheter FSF - Föreningen Socionomer inom Fosterbarnsvården Associerande organisationer:
AFO - Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn
RFS - Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare
Bris och Rädda Barnen ägnar från tid till annan också mycket tid och kraft till frågor som rör fosterbarn.
I Norden finns en samarbetsorga-nisation, Nordic Foster Care Orga-nisation, NOFCA för organisationer
inom familjehemsområdet. IFCO,
In-ternational Foster Care Organisation är motsvarigheten på internationell
nivå, där man även kan vara enskild medlem. Nästa världskonferens om familjehemsfrågor anordnar IFCO i Nya Zeeland 2007. Dessa erfarenhets-utbyten som en sådan konferens ger är synnerligen värdefulla. Konferen-serna har också alltid en ungdomsav-delning både för placerade barn och fosterföräldrarnas egna barn.
I Sverige har det blivit en mycket god tradition med en Familjehems-konferens vart annat år i Göteborg, anordnat av Familjehemsprojektet i Göteborg i samarbete med Dal-heimers Hus. Allmänna Barnhuset tillhör också de organisationer som lägger mycket kraft på att utveckla fa-miljehemsvården.
Hurserfamiljehemsvårdenuti
världenidag?
Problemen är enorma i Sydamerika. Familjehemsvården är i de flesta län-der antingen inte existerande eller i ett tidigt stadium av utvecklig.
USA, Canada, Australien, Nya Zeeland och Västeuropa, speciellt de nordiska länderna, Holland, England är några av de mest utvecklade när det gäller familjehemsvård.
De stora problemen i vårt närom-råde finns i gamla Östeuropa. Man räknar med att mellan 1 till 3 miljoner barn och ungdomar idag bor på barn-hem. Merparten av barnhemmen har en dålig standard. Den fysiska delen är ganska ofta hyggligt tillgodosedd, dvs. rummen är målade och städade och att det finns leksaker. Problemen handlar om bemötande, kunskap, re-surser etc. hos ledning och personal. Vad långvarig institutionsplacering gör med barn, framförallt barn i
ål-58 Socialmedicinsktidskrift1/2006
dern 0 – 3 år, är väl känt. De ibland irreparabla skador, på grund av brister i utvecklingen av anknytningen, som kan uppstå hos barnen, skulle kunna undvikas om man använde foster-barnsvård i stället för institutionsvård. Det är en av fosterbarnsvårdens allra viktigaste uppgifter att lösa och dessa problem kan förstås inte lösas utan hjälp från länder som kommit längre när det gäller utvecklingen av familje-hemsvården.
Fosterbarnen
Har de familjehemsplacerade barnen som grupp också haft positiva upp-levelser av vården sett över en längre tid? Det är nog en fråga som det är svårare att svara ja på. Barns situation i stort har förstås förbättrats i Sverige och det har kanske också gällt fos-terbarnen. Det finns trots allt många problem för fosterbarnen som inte har förbättrats. Det är svårt att tänka sig att de placerade barnen skulle ha ett bättre liv än sin jämnåriga oavsett vilka områden man undersöker. Detta trots att lagstiftaren har gett tydliga direktiv till socialnämnderna när det gäller att tex tillse att fosterbarns skol-gång blir fullödig.
Varför blir det inte som lagstifta-ren vill? Det finns inte längre stora kunskapsbrister om barn och barns behov, det finns kompetent personal och hängivna fosterföräldrar. Ändå får vi dessa resultat. Samtidigt ska vi komma ihåg att allt fler barn får tidig hjälp när de bor kvar i sina familjer. Det förebyggande arbetet ökar både till kvalitet och till kvantitet. Det får till följd att de barn, som trots allt be-höver familjehemplaceras, kommer
att ha större problem än vad som var vanligt tidigare. De här barnen behö-ver förstås ännu mer stöd och de möts av slimmade organisationer inom so-cialtjänsten. Kan inte barnpsykiatrin hjälpa fosterbarnen? Den tydliga upp-fattningen bland socialarbetare är att mycket liten hjälp vanligen är att vänta från den polikliniska barnpsykiatrin. Det beror på långa väntetider, att inte alltid den kompetens som krävs finns, intresset för de mycket svåra problem som många placerade barn har tycks, inte alltid finnas inom barnpsykiatrin. Där finns heller inte alltid tillräcklig kunskap om hur det är att vara foster-förälder eller att vara fosterbarn etc. Vad kan man göra för att förbättra si-tuationen?
Familjehemsplacerade barn måste få bättre hjälp. Ett förslag ser ut så här: 1 Samla samtliga familjehem, som
bor inom ett geografiskt område och skapa ett stödsystem för dem där. Det ska inte spela någon roll om omhändertagandekommunen ligger långt från familjehemmet. 2 I varje sådant område ska det
fin-nas ett team för stöd till familje-hemmet och det placerade barnet. Teamet ska i sin tur samarbeta med den socialnämnd som place-rat barnet.
3 I varje team ska ingå familjehems-sekreterare som arbetar med max 15 familjehem. Inget familjehem ska ta emot mer än ett barn, om det inte är fråga om syskon som placeras tillsammans.
4 Dessutom ska ingå barnpsykolo-ger, som ska kunna arbeta med ut-redning och behandling av barnet.
Det ska finnas tillgång till barn-psykiatrisk läkarkompetens. 5 Speciallärare ska med
utgångs-punkt från teamet kunna stötta i skolan eller på dagis.
6 Handledare för handledning av ickeprofessionella. Regelbunden processhandledning ska finnas för familjehemmen.
7 Utveckla arbetet med barnen (pla-cerade eller födda i familjen) i fa-miljehemmet.
8 Se till att god juridisk kompetens finns i teamet.
Teamet ska arbeta i nära samarbete med familjehemmen och de placerade barnen och det är viktigt att familje-hemmen vet att de när som helst ska kunna få tala med någon om sina be-kymmer. Vikten av ett förtroendefullt samarbete med barnens föräldrar och placerande socialtjänst kan inte nog uppmärksammas.
Slutord
Många tusen barn bor kortare eller längre tid av sitt liv i en annan familj än hos sina föräldrar. Mycket av den forskning som finns visar på tillkorta-kommanden i vården. Motsatsen finns också. Låt mig sluta med ett sådant
exempel. En flicka i 12-årsåldern med en mycket trasslig uppväxt kantad av föräldrarnas psykiska sjukdomstill-stånd och varierande grader av miss-bruk, placerades i en väldigt vanlig familj. Det var ingen lätt uppgift att ta sig an. Familjen fick väldigt mycket stöd under åren som följde, vilket var nödvändigt. Skolan gick så där till en början, så småningom kom hon in på ett estetiskt program på gymna-siet och det blev mer intressant med skolan. Under den här tiden fanns hon i farlig närhet av allsköns droger och andra ungdomsproblem. Allt var under flera år svart för henne. Håret, rummet, kläderna – allt var svart. Sjä-len, som fostermamman ibland fick glimtar in i, var minst lika svart. Oron var stor för den här unga flickan. I år, 2005, många år senare, har hon igen varit på besök hos sin fosterfamilj. Den här gången för att hon ville pre-sentera sin man. Hon är nygift. Bor i England där hon är skådespelerska inom teatern. På bröllopsfotot fanns inga svarta kläder. Idag har livet vänt. Den här fantastiska förändringen har inte skett trots att hon varit foster-barn, utan tack vare att hon varit det. I alla fall enligt henne.
SummaryinEnglish
Theauthorpointsout,basedontheoreticalprinciplesandmanyyearsofexperience, the importance of continuing support, education, and communication for families acceptingchildrenforfostercare.Inordertostrengthenthefamilies,wellfounded professionalteamswithregionalresponsibilitiesforalimitednumberoffamiliesare of utmost importance. Such teams should have paediatric, psychiatric and legal competence.
