ÖREBRO UNIVERSITET
Ämneslärarprogrammet, inriktning mot arbete i gymnasieskolan Svenska Va, Självständigt arbete, avancerad nivå, 15 högskolepoäng HT 2020
Tretton skäl varför Tretton skäl varför
Att arbeta med Jay Ashers Tretton skäl varför i svenskaklassrummet
Johanna Lann
Handledare: Erik van OoijenAbstract
Johanna Lann: Tretton skäl varför Tretton skäl varför: Att arbeta med Jay Ashers Tretton skäl varför i svenskaklassrummet. Svenska, självständigt arbete, 15 högskolepoäng. Örebro
universitet, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.
This essay revolves around Jay Asher’s novel Thirteen Reasons Why (2007) or in this case the Swedish translation Tretton skäl varför (2010). When it was published Asher’s novel was an instant hit among its primary YA audience, but the novel caused a lot of debate and concern among parents and adults. The purpose of this essay is to examine the possibilities of using the novel in Swedish classrooms, both as a work of literature popular among young adults and as a way of opening up discussions about its heavy themes, such as suicide and bullying. In the essay previous research on Thirteen Reasons Why. both the 2007 novel and the 2017 Netflix-series adaption, is accounted for. Previous research on reading and the connections between reading, mental health and suicide, as well as its relevance in an educational context, is also described. Furthermore, Asher’s novel is summarized chapter by chapter and its narratology is explored and described. Finally, suggestions are made as to how teachers could work with the novel in their classrooms and the essay’s main points are summarized in
thirteen reasons why it could be beneficial to work with Thirteen Reasons Why.
Key words: Jay Asher, Tretton skäl varför/Thirteen Reasons Why, YA literature, suicide, bullying, narratology, teaching suggestions
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Tidigare forskning om romanen ... 3
Positiva röster ... 3
Kritiska röster ... 5
Ambivalenta eller vaksamt positiva röster ... 7
Svenska röster ... 11
Min röst ... 11
Teori och metod ... 12
Analys ... 13
Läsning och samtal – ett sätt att främja psykisk hälsa ... 13
Den berikande och sköna skönlitteraturen ... 13
Men om litteraturen inte är skön? Om den provocerar? ... 14
Skönlitteratur som samtalsöppnare och stöd ... 16
Kan suicid vara smittsamt? ... 18
Skolan och psykisk ohälsa/suicid ... 19
Samtal om psykisk ohälsa/suicid ... 20
Egen kommentar kopplad till värdegrunden ... 21
Tretton skäl varför – romanen ... 21
Berättartekniken - Narratologi ... 22
Tretton skäl varför – i svenskaklassrummet ... 26
Förutsättningar ... 26
Introducerandet ... 27
Under läsningen ... 28
Förslag på vidare aktiviteter och uppgifter förankrade i romanen ... 30
Berörda delar av det centrala innehållet från ämnet Svenska i Lgy 11 ... 31
Sammanfattning och slutord ... 32
Tretton skäl varför Tretton skäl varför ... 33
Litteraturlista ... 34
Appendix ... 39
Bilaga 1 - Romanen kapitel för kapitel ... 39
Inledning
För mig har barn och ungdomar alltid varit en hjärtefråga och som blivande lärare funderar jag mycket på hur jag i min roll som lärare skulle kunna bidra till att eleverna inte bara utvecklas i sitt lärande, utan också mår bra. I Folkhälsomyndighetens rapport “Skolans betydelse för inåtvända psykiska problem bland skolbarn: En kartläggning av systematiska litteraturöversikter” (2020) kan man läsa att inåtvända psykiska problem inte bara är vanligt bland barn och ungdomar, det ökar också både i Sverige och internationellt. I rapporten förklaras det att “[i]nåtvända psykiska problem innefattar ett kontinuum från lindriga problem, med exempelvis lättare oro och nedstämdhet […] till allvarliga problem som diagnostiserad sjukdom i form av exempelvis depression eller ångestsyndrom”
(Folkhälsomyndigheten 2020, s.8). Allt detta kan också enligt Folkhälsomyndighetens rapport leda till negativa konsekvenser, både kortsiktigt och långsiktigt. I värsta fall kan det leda till suicidtankar och suicidförsök. Men hur kan då jag som lärare i svenska vara en del av att främja barn och ungas psykiska hälsa?
Folkhälsomyndighetens rapport är tydlig med att skolan har en viktig roll i arbetet för att främja psykisk hälsa bland barn och unga och beskriver att två konstaterade skyddsfaktorer är ett tydligt stöd från lärare och en känsla av samhörighet med sin skola. De beskriver också hur “kunskapshöjande insatser i skolan, som syftar till att lära eleverna om psykisk hälsa och hur de kan hantera sin egen och andras psykiska hälsa, kan motverka eller minska inåtvända psykiska problem bland skolbarn” (Folkhälsomyndigheten 2020, s.40). Två saker som
Folkhälsomyndigheten däremot pekar ut som riskfaktorer för utvecklandet av sådana problem är utsatthet för mobbning och låga skolprestationer (s.41). Här är det tydligt att det finns saker att jobba med som lärare, exempelvis att erbjuda tydligt stöd till sina elever, arbeta för en trygg och inkluderande miljö på skolan, samt hjälpa elever att nå sin fulla potential
prestationsmässigt. I min roll som svensklärare ser jag genast hur skönlitteraturen kan bli en ingång till att starta samtal och diskussion om psykisk hälsa, mobbning och andra
kontroversiella och svåra ämnen så som suicid. För, som jag senare kommer återkomma till, så visar forskning att det inte är farligt att prata om sådant, utan att det snarare är tystnaden kring dessa ämnen som kan bli farlig.
Jay Ashers roman Tretton skäl varför (engelsk originaltitel Thirteen Reasons Why) gavs ut för första gången 2007 och översattes till svenska 2010. Boken riktar sig till ungdomar och tar upp ämnen som suicid och mobbning, men även vänners svek, ryktesspridning och övergrepp. Det är en gripande berättelse som vill få sina läsare att tänka till kring hur ens eget handlande
påverkar andra människor. Jag tror att läsandet av och arbetet med romanen Tretton skäl
varför och ämnena den lyfter är något svensklärare skulle kunna använda sig av för att dels
öka sina elevers intresse för skönlitteratur, med en spännande berättarteknik och fängslande berättelse, men också för att lyfta svåra frågor till samtal och diskussion i klassrummet. Detta är vad jag kommer att undersöka vidare i denna uppsats, med utgångspunkt i frågan: Hur skulle läsningen av och arbetet med Jay Ashers roman Tretton skäl varför kunna vara en tillgång i svensklärares klassrum? För att undersöka och svara på detta använder jag mig av tre forskningsfrågor:
1. Vad säger forskningen om kopplingen mellan psykisk ohälsa/suicid och litteraturläsning/litteratursamtal?
2. Hur är romanen konstruerad och vilka berättartekniker och teman förekommer? 3. Hur skulle romanen konkret kunna användas i svenskundervisningen?
Inledningsvis, kommer jag att ge en överblick över tidigare forskning och kommentarer rörande Jay Ashers Tretton skäl varför och även Netflix tv-serieadaption Thirteen Reasons
Why från 2017. Därpå följer ett avsnitt där jag kortfattat sammanfattar de tillvägagångssätt
som ligger bakom uppsatsens olika delar och de teorier och metoder som ligger till grund för mina analyser. Därefter berör jag mina tre forskningsfrågor en åt gången under rubrikerna: Läsning och samtal – ett sätt att främja psykisk hälsa, Tretton skäl varför – romanen, och
Tretton skäl varför – i svenskaklassrummet. Avslutningsvis sammanfattar jag mina analyser
Tidigare forskning om romanen
Romanen Tretton skäl varför (Thirteen Reasons Why) har orsakat en del diskussion i samhället, främst i USA som är författarens hemland och landet där romanens handling utspelar sig. Kortfattat handlar diskussionen främst om att boken, som blivit älskad av ungdomar, väckt oro hos vuxna som finner det obehagligt att låta ungdomar läsa om så svåra och, enligt dem, farliga ämnen som exempelvis suicid. Betydligt mer debatt väcktes dock när Netflix 2017 släppte serien Thirteen Reasons Why som är baserad på romanen. Serien blev med en gång en succé bland tittarna, men en hel del oroliga röster höjdes också angående en serie riktad till tonåringar som på ett så tydligt sätt handlar om suicid. När jag har läst igenom tidigare forskning i form av studier och artiklar om romanen och serien har dock majoriteten varit åtminstone delvis positiva till berättelsen och många ser potential i att använda den i skolan, även om många också är vaksamma.
Positiva röster
En av de texter jag funnit som tydligast förespråkar läsningen av Tretton skäl varför i skolan är James S. Chisholm och Brandie Trents artikel “‘Everything… Affects Everything’: Promoting Critical Perspectives toward Bullying with Thirteen Reasons Why” publicerad i
English Journal 2012. I den beskrivs Trents arbete med romanen i hennes
engelsk-undervisning och hur hennes elever utifrån den diskuterat konsekvenser av mobbning och ryktesspridning, samt suicidfrågan. Chisholm och Trent beskriver att för vissa elever var temana i Tretton skäl varför, som mobbning och övergrepp, väldigt avlägsna, men för andra var de mer bekanta, och författarna menar att för båda grupperna var romanen relevant (s.75). Chisholm och Trent beskriver också hur de tänkte att Ashers berättelse även skulle vara en uppskattad litterär upplevelse för eleverna:
…we felt that Asher’s compelling double narrative, his rich use of literary devices, and the multimedia supplements to this text would make it an especially riveting literary experience for adolescents (Chisholm & Trent 2012, s.76).
I sitt arbete med romanen använde sig Trent mycket av smågruppsdiskussioner där eleverna själva fick utforska sina litterära upplevelser tillsammans och formulera frågor och tankar om litteraturens implikationer för deras egna och andras liv (s.78). Författarna till artikeln hävdar att projekt kring ungdomsromaner som denna som hanterar ämnet mobbning kan få elever att
aktivt börja tänka kring anledningar till och effekter av mobbning och över deras egen påverkan på andras liv (s.80). Avslutningsvis uppmuntrar Chisholm och Trent andra engelsklärare att också använda sig av litteratur så som Tretton skäl varför och prata om snöbollseffekten – hur “everything… affects everything” – som är ett centralt tema i romanen, och hur alla bär ett ansvar för att skapa en bra skolmiljö (s.80).
Ytterligare en röst som beskriver sitt eget klassrumsarbete med romanen är Katina D. Childers i sin text “Thirteen Reasons Why: Exploring Bullying through Multigenre Writing” publicerad i samma upplaga av English Journal från 2012. Childers skriver att trots att hennes elever fick välja en bok att läsa ifrån ett stort utbud så var den solklara favoriten Tretton skäl
varför (s.26). Hon beskriver också hur läsandet av romanen bidrog till flera, av eleverna
själva initierade, diskussioner av romanens teman, samt blev en drivkraft till egna efterforskningar bland eleverna vad gäller förekomsten av suicid bland tonåringar,
varningssignaler och konsekvenser av mobbning. Det ledde också till diskussioner om hur mobbning kan se ut på många olika sätt och hur konsekvenserna kan bli livshotande. I Childers klassrum blev alltså läsningen en del av ett uppskattat projekt där eleverna fick vända och vrida på frågan om mobbning och se på den ur olika perspektiv.
Kristine E. Pytash har skrivit en hel del om att använda ungdomslitteratur i lärar-utbildningen och om detta handlar hennes artikel “Using YA Literature to Help Preservice Teachers Deal With Bullying and Suicide” publicerad i Journal of Adolescent & Adult
Literacy 2013. Pytash menar att det finns en tydlig länk mellan mobbning i skolan och suicid,
då elever som blir mobbade i mycket större utsträckning kämpar med självmordstankar (s.470). Men trots att lärare har en ytterst viktig roll i att upptäcka mobbning, se varnings-signaler för suicid och tala med elever som brottas med suicidtankar, menar Pytash att många lärare inte känner sig rustade att göra just detta (s.470). Hon förespråkar att lärarstudenter ska läsa ungdomslitteratur för att lära sig mer om mobbning och suicid, skapa förståelse och empati för offer såväl som förövare, samt för att kunna leva sig in i litteraturen och reflektera kring hur man själv som lärare skulle kunna agera (s.471). I artikeln redogör hon även för en studie där lärarstudenter fått läsa och reflektera över bland annat Tretton skäl varför. Flera av lärarstudenterna lyfter att de fått nya insikter om hur mycket olika saker mobbning kan innebära, samt om varningssignaler för suicid. En student uttrycker även hur det är viktigt att de själva som lärare i framtiden lyckas skapa en miljö där elever känner sig trygga och vågar berätta saker för sina lärare och hur man inte vill vara som läraren Mr. Porter, i Tretton skäl
varför, som inte inser allvaret och inte hjälper Hannah när hon som mest behöver det (s.475).
även kan läsa och diskutera ungdomslitteratur om mobbning och suicid som Tretton skäl
varför med sina elever (s.477). Hon skriver dock också att det är viktigt att skapa en trygg
klassrumsmiljö där eleverna känner sig trygga att prata om sina tankar utifrån böcker som hanterar sådana här känsliga frågor. När eleverna får läsa och arbeta med denna typ av litteratur får de också möjlighet att leva sig in i olika situationer och perspektiv, samt fundera kring hur de själv skulle hantera vissa scenarion och på så sätt också öka sin kapacitet för förståelse och empati (s.477–478).
I en artikel också skriven av Pytash tillsammans med Denise N. Morgan och Katherine E. Batchelor vid namn “Recognize the Signs: Reading Young Adult Literature to Address Bullying”, publicerad i Voices from the Middle 2013, lyfts fler aspekter av interaktion med litteratur som Tretton skäl varför. Här lyfts också vikten av att lärare måste kunna känna igen mobbning, samt vara medvetna om att sådana former av mobbning som utfrysning och ryktesspridning kan vara minst lika skadligt som mobbning i form av fysiskt skadande (s.15). Här framkommer också att läsandet av Tretton skäl varför hjälpte lärarstudenter att lägga märke till mindre självklara typer av mobbning så som Hannahs utmärkelse som “bästa rumpan” i årskursen och de hemska konsekvenserna skvaller och rykten kan få (s.17). Även här lyfts dessutom lärarstudenternas egna förhoppningar om att kunna skapa öppna och trygga miljöer för elever och för detta menar de att ungdomslitteratur så som Tretton skäl varför kan vara till hjälp (s.18). En av lärarstudenterna beskriver att sådan här litteratur kan hjälpa till att sänka barriärerna mellan lärare och elever och öppna upp för konversationer om sådant som mobbning som annars kan vara svårt och lite obekvämt att närma sig (s.18).
Kritiska röster
Två som uttryckt sig väldigt kritiskt är Ebele Okpokwasili och Sansea L. Jacobson. Jag
reserverar mig för att dessa två texter inte har genomgått peer review, men eftersom jag tycker att de lyfter några av de tydligaste invändningarna mot romanen/serien vill jag ända föra fram deras argument. Okpokwasilis text är en slags bokrecension med titeln “Thirteen Reasons Why” publicerad i Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry 2011. I den poängterar Okpokwasili att även om Asher på ett snyggt sätt lyckas måla upp en
realistisk amerikansk ”high school”-scen och hur saker som rykten helt kan spåra ur, så beskrivs aldrig att Hannah skulle ha någon underliggande psykisk sjukdom som exempelvis depression, vilket är det vanligaste hos ungdomar som begår suicid (s.1191). Okpokwasili menar att hon inte övertygades om att det Hannah utsattes för skulle ha drivit henne till att ta
sitt liv, utan att det måste ha funnits mer (s.1192) Hon menar därför att romanen ignorerar forskning som visar att depression eller missbruk ofta är underliggande faktorer vid suicid (s.1192). Okpokwasili (2011) nämner dock också kortfattat att ”this may not be the role of fiction” eller fiktionens ansvar (s.1192). Okpokwasili avslutar även sin artikel med orden: “Perhaps it is this enigma that is most universally frustrating for Clay and for friends and families of other suicide victims – the vagueness and lack of clarity that follows in the wake of the tragic event” (s.1192). Det vill säga att det faktum att vi lämnas undrandes varför Hannah inte insåg att det fanns människor i hennes liv som ville hjälpa henne och hur hennes anledningar, om än allvarliga, inte hade behövt innebära slutet för henne, är så människor ofta känner vid suicid. Okpokwasili bemöter alltså delvis sina egna invändningar.
Sansea L. Jacobson skriver om Netflixserien som baserats på romanen i sin kritiska text “Thirteen reasons to be concerned about 13 Reasons Why” publicerad i The Brown University
Child and Adolescent Behavior Letter 2017. Efter att först ha poängterat att de olika känsliga
teman som serien tar upp är viktiga och att serien är engagerande, lyfter Jacobson tretton anledningar som hon menar borde göra oss tveksamma till serien (s.8). Många av hennes anledningar är inte relevanta för romanen, exempelvis hur Netflix bestämde sig för att inkludera en mycket grafisk självmordsscen, dessutom med en annan metod än i boken, som Jacobson menar dels är jobbig att se, men som också kan riskera att inspirera till imiterade suicidförsök (s.8). Jag håller med Jacobson om att den scenen inte behövde ha inkluderats i serien, men detta är egentligen inte relevant för romanen då ingen sådan scen förekommer där. I romanen får vi bara veta att Hannah avslutade sitt liv med hjälp av nån form av tablettöverdos. Flera av Jacobsons argument syftar också till att hon tycker att serien inte lyfter de vanligaste underliggande orsakerna till suicid (olika typer av psykiska sjukdomar), att den istället verkar fokusera på att beskylla andra för Hannahs tragiska beslut och att den, enligt Jacobson, romantiserar självmord (s.8). Tre av hennes argument handlar också om hur skolan i serien hanterar situationen helt fel och hur den målar upp vuxna som inkompetenta snarare än som resurser (s.8). Avslutningsvis, tar Jacobson (2017) också upp hur inte heller hon övertygades av Hannahs anledningar, att ämnet är för farligt för underhållning, att många ungdomar behöver vuxet stöd för att hantera innehållet och att hon tycker att serien
misslyckades i att ta upp psykiska sjukdomar, förespråka psykisk hälsa och informera om tecken och symptom på depression (s.8). Hon avslutar dock texten med några rader om hur viktigt det är att prata med ungdomar om dessa frågor, att det är viktigt att som vuxen ta sig tid, vara öppen och ärlig och verkligen lyssna (s.8). De sista två meningarna lyder: “We know
that talking to teens about suicide does not increase the risk of suicide. It is silence that is dangerous” (Jacobson 2017, s.8).
Douglas D’Agati, Mary Beth Beaudry och Karen Swartz har skrivit artikeln “Thirteen
Reasons Why Revisited: A Monograph for Teens, Parents, and Mental Health Professionals”,
publicerad i Journal of Medical Humanities 2019, som också förhåller sig kritiskt till Tretton
skäl varför, främst på grund av vad författarna menar är faktafel angående suicid. I artikeln
går de går noggrant igenom fem punkter där de som psykologer anser att romanen misslyckats. Två handlar om avsaknaden av underliggande psykisk sjukdom hos Hannah viket är något som de menar varken tas upp eller märks i hennes beteende. En punkt handlar om hur vi sällan kan förstå varför någon väljer att ta sitt liv, eftersom det sällan går att förklara kausalt som de menar att boken/serien antyder. Ytterligare en punkt handlar om glamoriserandet av självmord och den förstärkta röst Hannahs får i och med sin död och sina band. Den sista handlar om hur lite hjälpsökande lyfts i romanen och hur de flesta vuxna i romanen sviker. Författarna menar att man verkligen behöver förtydliga för ungdomar att det är en fiktiv berättelse, och inte något forskningsbaserat som förklarar suicid generellt. Något annat skulle, enligt D’Agati, Beaudry & Swartz, kunna göra berättelsen skadlig för ungdomar som redan mår dåligt. Författarna lyfter dock att romanen på ett effektivt sätt målar upp den destruktiva atmosfären i “high school” och vikten av att behandla varandra bättre.
Ambivalenta eller vaksamt positiva röster
Gordon David Lyle Bates har skrivit en artikel vid namn “Narrative Matters: Suicide –
Thirteen Reasons Why”, publicerad i Child and Adolescent Mental Health 2019, där han ger
en historisk bild över suicid i litteraturen, samt resonerar över bilden som målas upp i Tretton
skäl varför. Bates lyfter hur serien Thirteen Reasons Why både hyllats för frågorna den vågat
lyfta till diskussion, men också kritiserats av sådana som är rädda för att den ska inspirera ungdomar till suicid eller normalisera det som en utväg (s.192). Slutsatsen han drar är dock att serien lyfter väsentliga frågor om vårt samhälle, samt om alla krav och det enorma tryck som ungdomar upplever, vilket han menar är viktigt (s.193). Bates menar också att även om Hannah på ett vis placerar “skulden” för sin död på personerna på banden, så illustrerar ändå serien att om “skulden” ska placeras någonstans så bör den placeras på kulturen som tillät och bidrog till denna tragiska berättelse och bidrar till liknade situationer i verkligheten (s.193). Anna S. Mueller har också skrivit om serien Thirteen Reasons Why i sin artikel “Why
publicerad i Social Science & Medicine 2019. Mueller skriver att bevisen för att suicid skulle kunna ha en smittande faktor, det som traditionellt sätt kallats Werthereffekten, är blandade, särskilt gällande suicid i fiktion (s.499). Det finns dock tillräckligt med belägg för att veta att hur media rapporterar om suicid spelar roll och kan bidra till imitationer av exempelvis kända personers suicid. Mueller skriver även om två anledningar att vara orolig över serien. Den ena syftar till att sensationsartade skildringar av självmord så som succéserien kan leda till en ökning bland suicid, medan berättelser om individer som kämpar med självmordstankar, men hittar ett annat sätt kan leda till en minskning (s.499). Den andra lyfter att det är den
åldersgrupp som tydligast kan identifiera sig med den suicidala karaktären är som mest utsatta för “smittorisken” (s.500). Vissa forskare har även hävdat att det skedde en tillfällig ökning bland självmordsförsök bland ungdomar direkt påföljande att serien släpptes, men även en rejäl ökning i andelen ungdomar som sökte hjälp (s.500). Det finns också studier som rapporterat att ungdomar som redan mådde dåligt och kollade på serien påverkades negativt, medan majoriteten tyckte att seriens inverkan på dem var positiv och uppmanade dem att lära sig mer om tuffa ämnen, vara bättre medmänniskor och ökade deras villighet att hjälpa andra som har det svårt (s.500). Detta, skriver Mueller, uppenbarar ju inte bara seriens positiva möjligheter, utan också att den handlar om mer än bara självmord (s.500). Mueller menar att det finns forskning som pekar på att serien kan skada vissa ungdomar, men också hjälpa andra och att vi samtidigt som vi är medvetna om riskerna borde öppna oss för potentialen för positiva och skyddande effekter av exponering för suicid på det här sättet (s.501). En skydds-faktor kan exempelvis vara att se sorgen hos suicidoffrets nära och kära. Mueller menar att det finns viktiga saker att poängtera med Thirteen Reasons Why, som att den slår an hos unga människor, att den tar deras problem på allvar och på ett tydligt sätt porträtterar den toxiska maskulinitet som ofta råder i vår kultur (s.501). Hon menar, avslutningsvis, att även om det är viktigt att undersöka huruvida serien kan skada är det också viktigt att kolla på varför den resonerar så starkt hos ungdomar och hur vi kan göra ungdomars verkliga liv bättre (s.501). Gabriel Santana da Rosa et al. rapporterar liknande resultat i sin studie “Thirteen Reasons
Why: The impact of suicide portrayal on adolescents’ mental health”, publicerad i Journal of Psychiatric Research 2018, det vill säga att de som påverkats negativt av serien verkar vara
de ungdomar som sedan tidigare rapporterat sig som väldigt nedstämda eller som har en bakgrund med självmordstankar och självskadebeteende (s.4). De lyfter därför varnings-flaggor för seriens grafiska berättande och hur den kan påverka redan nedstämda ungdomar till det sämre (s.5). Santana da Rosa et al. skriver dock också att det trots allt är viktigt att prata om suicid och att serien kan öppna för sådana konversationer (s.5).
Brooklyn Walter och Ashley S. Boyd har skrivit artikeln “A Threat or Just a Book? Analyzing Responses to Thirteen Reasons Why in a Discourse Community”, publicerad i
Journal of Adolescent & Adult Literature 2018, som beskriver föräldrar och elevers olika syn
på romanen och hur den kan vara en tillgång för förståelse och diskussion. I studien som presenteras i artikeln läser både föräldrar och elever romanen och diskuterar den i separata grupper. Många olika diskussioner lyfts, men särskilt intressant är att trots att föräldrarna kände sig oroliga och lite hotade av bokens känsliga innehåll återkom de i sina diskussioner hela tiden till vikten av att prata med ungdomar om de här frågorna och hur den här boken skulle kunna vara ett verktyg för det (s.619). De menade att boken, om den läses, borde läsas för att skapa dialog med ungdomar om svåra ämnen så som övergrepp, mobbning och suicid (s.621). En förälder lyfte till och med hur lärare skulle kunna utveckla ett arbetsmaterial som innehåller den här romanen just för att lyfta dessa ämnen, men också tydligt betona vikten av att söka hjälp och vilka resurser som finns (s.621). Något som studien också konstaterade var att det i princip enbart var föräldrarna som oroade sig över de känsliga temana som lyftes, kontroversialiteten och huruvida boken romantiserar suicid. Eleverna däremot fokuserade snarare på bokens litterära element, empatin de kände för karaktärerna, samt kopplingarna de kunde göra till det egna samhället (s.621).
Angelique Jenney och Deinera Exner-Cortens har också skrivit om Netflixserien Thirteen
Reasons Why i sin artikel “Toxic Masculinity and Mental Health in Young Women: An
Analysis of 13 Reasons Why”, publicerad i Journal of Women and Social Work 2018, där de analyserar serien ur ett feministiskt perspektiv. De sammanfattar debattens största
samtalsämnen som hur serien kan inspirera ungdomar som mår dåligt på ett negativt sätt och att den inte ger en trovärdig bild av suicid då ingen underliggande psykisk sjukdom finns med. Jenney och Exner-Cortens menar dock att forskning också visar att det spelar roll hur ett självmord presenteras för huruvida det skulle kunna bli “smittsamt” (s.411). De hävdar att om man får ta del av suicidoffrets kamper, vilket man får i serien, så motverkas den smittsamma effekten (s.411). Samtidigt angriper också serien, enligt Jenney och Exner-Cortens, en verklig orsak till psykisk ohälsa, nämligen sexuellt våld, vilket de menar knappt har nämnts i den övriga debatten om serien (s.411). De menar att roten till nästan alla Hannahs kamper var den toxiska maskulinitet som finns i samhället och som i sin tur också ledde till sexuellt våld (s.411). “In our view, it is not one single event that brings Hannah Baker to end her life but the culmination of numerous experiences of sexual violence” och de menar vidare att serien “fully embodies how gender-based violence is a key risk factor for mental health problems” (Jenney & Exner-Cortens 2018, s.411). De tycker alltså att serien på ett trovärdigt sätt målar
upp en bild över hur sexuellt våld kan leda till psykisk ohälsa. I artikeln ger de exempel på tillfällen i serien där den toxiska maskuliniteten tar sig uttryck och hur Hannah utsätts för sexuella trakasserier, sexuellt våld, ryktesspridning, samt vad man på engelska kallar för “slut-shaming”. Författarna tar också upp hur de vuxna i serien misslyckas, i synnerhet Mr. Porter som är den ende Hannah anförtror sig åt. Bemötandet hon får av honom är uppenbart inte ett bra sådant, men det är inte heller ett helt ovanligt sådant, menar Jenney och Exner-Cortens (s.414). Att bli ifrågasatt om huruvida ett övergrepp faktiskt hänt eller vad man själv gjort för att uppmuntra det är tyvärr vanligare än vad man vill tro och författarna menar att den aspekten av serien borde få vuxna att fundera över hur våra system ofta misslyckas med att hjälpa ungdomar och hur vi kan bli bättre på att möta deras behov (s.414). Författarna till artikeln uppmuntrar vuxna att öppna upp för dialog med ungdomar angående serien eller boken och tillsammans undersöka och diskutera de verkliga orsakerna till den psykiska ohälsa som Hannah och andra i serien upplever och stereotyperna som porträtteras (s.415).
Slutligen har även Charles-Edouard Notredame, Pierre Grandgenévre, Guillaume Vaiva och Monique Séguin skrivit en text om serien med titeln “At least one more reason why”, publicerad som ett brev till redaktören i European Child and Adolescent Psychiatry 2018. De skriver att trots att en viss ökad suicidrisk påvisats i och med porträtterandet av suicid i media, finns det fler saker att titta närmare på. Tillexempel att många hjälptelefonnummer tog emot dubbelt så många samtal som innan, direkt påföljande att serien Thirteen Reasons Why släpptes, och hur flera ungdomar som mått psykiskt dåligt berättat att serien fick dem att söka hjälp (s.259). De skyddande effekterna av suicidskildringar kallas Papagenoeffekten och har främst associerats med skildringar av personer som överkommer självmordstankar, men kanske, menar Notredame et al., visar detta på att även porträtterandet av tragiska självmordsberättelser kan hjälpa ungdomar att söka hjälp (s.259). Författarna till den här artikeln menar att även om serien kan leda till en slags skadlig identifiering med Hannah, så innehåller den också massor av element som motverkar en sådan identifiering (s.260). Vi får tillexempel se hur mycket Hannahs död skadar människorna runt omkring henne och hur den inte löser några problem. Som läsare önskar man att hon fått hjälp och att det inte behövt bli som det blev. Notredame et al. hävdar att även om serien kan få vissa ungdomar att känna sig illa till mods och att den för de allra mest sårbara kanske är för mycket att hantera, så är också vuxnas möjligheter att skydda ungdomar från riskabla suicidskildringar näst intill omintet-gjorda i denna digitala ålder (s.260). De föreslår därför att istället för att försöka skydda ungdomar från serien, så borde samhället för att dämpa och motverka eventuella negativa suicidinfluenser använda sig av, av ungdomar uppskattat, material så som Thirteen Reasons
Why (boken eller serien) för att genom ungdomarnas intresse för materialet kunna öppna upp
diskussionen om dessa svåra frågor, samt lyfta skäl att söka och sätt att få hjälp (s.260).
Svenska röster
De flesta röster som lyfts här har varit amerikanska röster och någon svensk tidigare forskning angående Tretton skäl varför har varit svår att hitta. Det jag fann var Evin Demirsoys
kandidatuppsats i ämnet engelska vid Högskolan i Väst med titeln Sexual Bullying and
Cyberbullying in Jay Asher’s Thirteen Reasons Why från 2018. I uppsatsen analyserar
Demirsoy romanens skildringar av sexuell mobbning och nätmobbning och diskuterar de olika typer av könsroller och sexistiska normer och förväntningar som förekommer i
romanen. Demirsoy argumenterar för att romanen kan läsas som en varning angående allvaret i mobbning i och utanför skolan och att denna varning borde riktas till alla involverade, såväl ungdomar, som föräldrar och skolpersonal, media, samt politiker (s.3). Demirsoy skriver dock ingenting om svensk skola och inga kopplingar görs till den svenska läroplanen, Användandet av boken som en resurs i skolan är därmed heller inget som lyfts.
Min röst
Med min uppsats hoppas jag att kunna lägga till ytterligare en röst i debatten. Medan
Demirsoy ämnade att undersöka mobbning i romanen, ämnar jag att titta på hur romanen med sina teman, inklusive mobbning, skulle kunna vara en tillgång i svenskaklassrum och hur den skulle kunna användas. Jag kommer att med stöd av Lgy 11, värdegrunden, själva romanen och tidigare forskning argumentera för användandet av romanen Tretton skäl varför som resurs, både som en intressant läsupplevelse av hög kvalitet, men också som underlag för diskussion av svåra ämnen. Jag vill både tydligt förankra varför boken skulle kunna vara en tillgång, samt bli konkret och ge förslag på hur man skulle kunna arbeta med romanen.
Teori och metod
Något som kan behöva klargöras för den här uppsatsen är att termerna suicid och självmord används synonymt genom den. Det finns olika åsikter kring vilken term som ska användas då de har lite olika klang och kan inge olika slags konnotationer. Termen självmord innehåller exempelvis ordet mord och kan därför låta hårdare och tyckas ha en dömande konnotation. Termen suicid är inte lika utbredd i svenska sammanhang och innehåller inte heller ordet
mord, vilket kan göra att den inger färre negativa konnotationer. Å andra sidan betonar termen självmord allvaret i att ta sitt liv och kanske finns det en poäng med att benämna det med en
icke-romantiserande och obekväm term. Suicidforskaren Ullakarin Nyberg skriver i Konsten
att rädda liv – Om att förebygga självmord att hon valde att använda båda termerna synonymt
i sin bok då “det råder delade meningar” om vilket begrepp som bör användas (s.13). Utifrån det beslöt jag mig för att också använda dem synonymt.
I sektionen “Teoretisk forskning om romanen” och den första analysdelen ”Läsning och samtal – ett sätt att främja psykisk hälsa” framförs en slags litteraturöversikt över forskning på
Tretton skäl varför, litteratur och suicid. Detta görs utifrån ett tvärvetenskapligt perspektiv,
mellan litteratur, pedagogik och psykologisk forskning, där alla dessa samverkar. Frågan om att läsa Tretton skäl varför i skolan berör flera områden och i dessa delar av uppsatsen försöker jag ge en överblick över dessa berörda områden och dess olika synvinklar.
I den andra delen av analysen “Tretton skäl varför – romanen” genomförs en romananalys där romanen undersöks och beskrivs. Jag utforskar vilka berättartekniker som återfinns i romanen och till min hjälp har jag material från Skolverket skrivet av Maria M. Berglund om berättarröst och synvinkel, Lars-Åke Skalins Karaktär och perspektiv: Att tolka litterära
gestalter i det mimetiska språkspelet och James Phelans Living to Tell about it: A Rhetoric and Ethics of Character Narration. I bilaga 1 i appendix sammanfattar jag även romanen
kapitel för kapitel, både själva handlingen och de teman som behandlas.
I den tredje delen av analysen “Tretton skäl varför – i svenskklassrummet” sammanflätas tankar och tips från didaktiker, pedagoger och forskare som nämnts tidigare i uppsatsen, med Skolverkets mål och mina egna tankar. Här utformas tips och förslag på hur man skulle kunna arbeta med den här romanen i skolan rent konkret. Till min hjälp använder jag Bo Renberg och Ingemar Fribergs Svensklärarens påverkan och praktik (2015) och Olga Dysthes Det
flerstämmiga klassrummet (1996). I bilaga 2 i appendix återfinns även åtskilliga förslag på
Analys
Läsning och samtal – ett sätt att främja psykisk hälsa
Den berikande och sköna skönlitteraturen
Två av de största namnen inom litteratur om litteraturläsning är Judith A. Langer och Louise M. Rosenblatt. I Litterära föreställningsvärldar: Litteraturundervisning och
litterär förståelse (2005) skriver Langer: “När den är som bäst är litteraturen
intellektuellt provocerande samtidigt som den gör saker mer mänskliga, den låter oss se på tankar, tro och handlingar ur en mängd olika vinklar” (s.17). Hon menar att
litteraturen låter oss leva oss in i vad hon kallar olika föreställningsvärldar och att vi genom dem kan ta del av nya perspektiv på saker och försöka förstå karaktärer och situationer, vilket i sin tur gör oss mer tankfulla och förstående som människor (s.18). Ett annat begrepp som Langer har myntat är horisonter av möjligheter vilket beskriver det som hon anser att vi utforskar när vi läser och engagerar oss i litteratur. Langer (2005) skriver: “Vi använder det vi har samlat i livet och litteraturen för att utforska känslor, relationer, motiv och reaktioner” (s.47) och det här utforskandet ger oss ”en ökad känslighet för livets såväl som litteraturens komplexitet” (s.73). Alltså, enligt Langer (2005), kan elever genom litteraturläsning bli mer utrustade för att kunna förstå andra, se saker ur olika perspektiv och föreställa sig själva i andra människors skor. Rosenblatt beskriver liknande tankar i artikeln “A Performing Art”, publicerad i
English Journal 1966. När vi läser menar Rosenblatt att vi lever i berättelserna vi läser
och att de blir en sorts personlig erfarenhet för oss (s.999). Enligt Rosenblatt borde fokus för litteraturlärare ligga på relationen mellan eleverna och texten och på att eleverna inte bara ska läsa “great works” utan också ha “great reading experiences” (s.1002). Dessa läsupplevelser har, enligt Rosenblatt, potentialen att utveckla eleverna som människor, genom exempelvis en ökad förmåga att förstå andra och en större inlevelseförmåga för att sätta sig in i andras upplevelser och perspektiv (s.1005). Både Langer och Rosenblatt är alltså ivriga förespråkare för litteraturens möjligheter och ur deras perspektiv är litteraturläsning bland det viktigaste skolan kan erbjuda eleverna. Magnus Persson tar i sin bok Den goda boken (2012) upp tre nyckelbegrepp som han menar representerar de tydligaste svaren på frågan varför man ska läsa: demokrati, narrativ
fantasi och kreativ läsning (s.25). Att läsning kan hjälpa skolan med sitt demokratiuppdrag
menar Persson inte handlar om att “läsa en massa romaner som predikar demokrati. Istället bör sådan litteratur väljas ut som utmanar våra käraste åsikter och värderingar” (Persson 2012,
s.25). På så sätt kan läsning, enligt Persson, gynna och bidra till demokrati. Detta hör också ihop med den narrativa fantasin, som är ett begrepp myntat av Martha Nussbaum och som syftar till hur man genom litteratur får öva sig i att se saker ur olika perspektiv och sätta sig in i situationer man kanske aldrig själv befunnit sig i. Persson skriver att förmågan att kunna hantera olika åsikter och perspektiv är en viktig demokratisk färdighet och att litteraturläsning på grund av detta, enligt Nussbaum, kan bidra till att skapa “kritiskt tänkande
världsmedborgare” (Persson 2012, s.26). Detta kan i sin tur ske genom kreativ läsning, där man både fokuserar på själva litteraturen och dess form, men också uppmuntrar till inlevelse och ankopplande till egna erfarenheter (s.26). Som Persson (2012) skriver vill den kreativa läsningen “vidga, utforska och problematisera olika lässtrategier” samt, tror jag också att han syftar till, olika läsningar av litterära verk (s.26).
Men om litteraturen inte är skön? Om den provocerar?
Det första kapitlet i Magnus Perssons Den goda boken (2012) är en problematisering av litteraturens funktion som “god” och Persson presenterar många argument åt olika håll, men landar avslutningsvis i att den är det, att litteraturen är god. I kapitel två frågar han sig dock huruvida detta gäller all litteratur och huruvida det finns litteratur som är dålig för oss. I kapitel 3 skriver han också om sina egna erfarenheter kring läsning av Lolita med svensklärarstudenter. Det som diskuteras i dessa kapitel handlar främst om läsning av
provocerande litteratur på så sätt att den har ett moraliskt förkastligt innehåll, som Lolita som är skriven ur en pedofils perspektiv. Tretton skäl varför är inte provocerande på samma sätt, men den lyfter svåra och hemska ämnen och läsandet av den i skolan kan upplevas som provocerande. En del av Perssons diskussion om Lolita kan därför tyckas relevant även för den. “Litteraturen, den litteratur som angår och berör, behandlar ofta svåra problem och känsliga ämnen” skriver Persson, och att systematiskt undvika “chockerande och
provocerande texter är att välja bort ett av de centrala läsarintressena” enligt honom (2012, s.84). Litteratur som väcker starka reaktioner tvingar också läsaren att på ett tydligare sätt hantera “det främmande” men också det “egna” (Persson 2012, s.85). Starkare reaktioner leder ofta också till mer engagerade diskussioner och ett mer konkret arbetande med litteraturen, vilket är något jag som blivande svensklärare vill försöka uppnå.
Ytterligare en röst som talar positivt om läsning av kontroversiell litteratur är Marc
Nachowitz. I artikeln “When the Book Is Worth the Risk”, publicerad i English Journal 2019, skriver Nachowitz om hur elever har rätt att få ta del av en stor variation av texter och
de kan komma att älska. “I believe in risk taking with texts. It’s important to explore, experiment, and challenge ourselves to read stories beyond the limits of our experience” skriver Nachowitz (2019, s.18). Viktigt att poängtera här är att den typen av risktagande Nachowitz talar om är missnöjet och kritiken man som lärare kan komma att mötas av från föräldrar vid läsandet av kontroversiell litteratur med sina elever, eller från skolledningen. I slutet av sin artikel ger Nachowitz fyra förslag på böcker som enligt honom är värda risken och som kan öka elevers engagemang för läsning. En av dem är Ashers Tretton skäl varför. Sue C. Kimmel och Danielle E. Hartsfield är ytterligare två som skrivit om läsandet av kontroversiell litteratur, bland annat i sin artikel “‘It Was…the Word ’Scrotum’ on the First Page’: Educators Perspectives of Controversial Literature” publicerad i Journal of Teacher
Education 2019. Det främsta syftet med artikeln är att lyfta ungdomars rätt till kontroversiell
litteratur och hur det vore fel och odemokratiskt att censurera deras tillgång till litteratur. De beskriver hur böcker kan bli som “livlinor” för ungdomar och tar upp exemplet Tretton skäl
varför och de läsarkommentarer på omslaget från ungdomar som tidigare funderat på att ta
sina liv som beskriver hur boken räddat dem (Kimmel & Hartsfield 2019, s.342). Kimmel och Hartsfield menar att det vore tragiskt om ungdomar inte fick tillgång till sådana böcker. De skriver också att de anser att valet av böcker i klassrum borde baseras på “literary merit, appeal to children and curricular value”, inte huruvida de skulle kunna orsaka irritation hos föräldrar (s.343). Detta innebär också, enligt Kimmel och Hartsfield, att lärare måste arbeta konkret med att skapa trygga relationer med sina elever och i sitt klassrum, så att klassrummet kan bli en plats där svåra ämnen kan diskuteras. Författarna hävdar dock att diskuterandet av kontroversiella böcker och svåra ämnen i sig också kan bidra till dessa tryggare relationer mellan lärare och elever, vilket i sin tur även kan påverka elevernas skolprestationer positivt (s.344). Dessa faktorer fungerar också som skyddsfaktorer mot psykisk ohälsa, det vill säga bra och trygga relationer med lärare och klasskamrater, samt bra skolprestationer.
Hartsfield och Kimmel har också skrivit artikeln “Exploring Educators’ Figured Worlds of Controversial Literature and Adolescent Readers” publicerad i Journal of Adolescent & Adult
Literacy 2019. Här beskriver de också hur forskning visat att ungdomar uppskattar att läsa om
komplexa och realistiska sociala problem och sådant som känns relevanta för deras egna liv (Hartsfield och Kimmel 2019, s.443). Det tar också upp den felaktiga uppfattningen om att vi kan skydda ungdomar från ämnen som sex, övergrepp och självmord, för i den digitala värld vi lever i kan vi inte det. Med tanke på det menar Hartsfield och Kimmel att det då är bättre att prata om de ämnena med ungdomar och försöka hjälpa dem att hantera dem (s.450). Hartsfield och Kimmel uppmanar därför lärare att inte vara rädda för kontroversiella böcker
utan ta vara på möjligheterna de erbjuder sina läsare att bearbeta komplexa frågor och fundera kring strategier för att hantera liknande situationer i verkligheten (s.449).
Gay Ivey och Peter Johnston är inne på samma spår i sin artikel “Engaging Disturbing Books” publicerad i Journal of Adolescent & Adult Literacy 2018.
Adolescents, like all readers, become engaged with books they find personally relevant, which include moral dilemmas about race, gang-related violence, drug addiction, suicide, sexual exploitation, teen pregnancy and other such topics that make many adults uncomfortable (Ivey & Johnston 2018, s.143).
Ivey och Johnston argumenterar för att vi måste läsa kontroversiell litteratur i skolan för att engagera vissa av våra elever och de beskriver att man kommit fram till att sådant engagemang, speciellt gällande läsning, inte bara kan vara gynnsamt för elevernas akademiska prestationer, utan också för deras hälsa och deras “social, emotional, and moral development” (s.148). Snarare än att skada ungdomar, verkar de kontroversiella böckerna, enligt Ivey och Johnston, visa på konsekvenserna av dåliga val hos karaktärer som ungdomarna kan känna igen sig i och låta eleverna brottas med moraliska
dilemman förhoppningsvis innan de möter dem i verkligheten (s.149).
Skönlitteratur som samtalsöppnare och stöd
Joy Benatov et al. skriver i artikeln “Doing Nothing is Sometimes Worse: Comparing Avoidant versus Approach Coping Strategies with Peer Victimization and Their Association to Depression and Suicide Ideation”, publicerad i Journal of School
Violence 2020, att utsatthet i skolan, så som att inte passa in, känna sig ensam eller inte
ha någon kompisgrupp, är något som kan leda till självmordstankar (s.457). Vidare förklarar författarna att utsatthet i kombination med att försöka ignorera det och dra sig undan ökar riskerna ytterligare. Något de däremot menar kan hjälpa är att prata med stöttande vuxna. Slutordet i artikeln uppmanar vuxna så som föräldrar och lärare att arbeta för att stötta ungdomar och lära dem att söka hjälp och stöd (Benatov et al. 2020, s.466). Detta tycker jag talar för att skapa ett klimat där det går att prata om saker så som utsatthet, mobbning, övergrepp och suicid och det är min uppfattning att böcker så som Tretton skäl varför kan öppna för ett sånt klimat.
Det finns dessutom studier som visar på att elever som känner sig utanför kan uppleva ett visst socialt stöd ifrån litteratur och film, vilket i sin tur också kan fungera
som en skyddande faktor mot suicid, enligt Mami Kasahara-Kiritani et al. i artikeln “Reading Books and Watching Films as a Protective Factor against Suicidal Ideation” publicerad i International Journal of Environmental Research and Public Health 2015. Detta, menar författarna, kan bero på att karaktärerna i böckerna/filmerna kan fungera till viss del som en slags vänner som man kan identifiera sig med och fiktionsvärlden som en tillflykt från den tuffa vardagen (Kasahara-Kiritani et al. 2015, s.15 940). Utöver det kan böckerna/filmerna också hjälpa vissa att utveckla bättre sätt att hantera stress och andra svårigheter, genom att se hur karaktärerna hanterar dem eller vad olika negativa handlingar får för konsekvenser (Kasahara-Kiritani et al. 2015, s.15 940). Janette Hughes och Jennifer Lynn Laffier har skrivit artikeln “Portrayals of Bullying in Young Adult Literature: Considerations for Schools” publicerad i Canadian Journal
of Education 2016. I artikeln lyfter Hughes och Lynn Laffier fram möjligheterna med
att läsa litteratur som porträtterar mobbning och andra känsliga ämnen med elever. Detta menar de kan öka medvetenheten kring mobbning hos eleverna, samt deras
empati och drivkraft för förändring (s.1). De menar också att romanläsning är ett väldigt naturligt medel för att öppna upp för diskussion om exempelvis mobbning och att språklärare därför har en speciell möjlighet att jobba med detta i sina ämnen (s.4). Vidare rekommenderar författarna Tretton skäl varför specifikt som en passande bok att läsa på ämnet med elever i “secondary school”, vilket motsvaras av både högstadiet och gymnasiet i det svenska skolsystemet (s.5). Hughes och Lynn Laffier menar att litteratur kan användas som ett instrument för att engagera elever i olika frågor och skriver: “There are many good books at all levels, fiction and non-fiction, that can be used as springboards for important discussions in the classroom” (s.18).
Angela Beumer Johnson, Linda Augustus och Christa Preston Agiro har skrivit artikeln “Beyond Bullying: Pairing Classics and Media Literacy”, publicerad i English Journal 2012, om hur de använde sig av Shakespeares Othello för att diskutera mobbning och olika
handlingars konsekvenser med sina elever. De skriver att mycket litteratur bidrar med
möjligheten för eleverna att kunna identifiera “conflict, victims, bystanders, and interveners” och att genom att öva på att hitta dessa i litteraturen och diskutera dem kan eleverna också bli bättre på att göra det i verkligheten och bli bättre konfliktlösare (s.62). En av eleverna i deras
Othello-projekt uttryckte att hon utav pjäsen lärt sig att “the smallest lies can have the biggest
consequences” (Beumer Johnson, Augustus & Preston Agiro 2012, s.57). Enligt mig är
Kan suicid vara smittsamt?
Ibland talar man om att självmord kan smitta. Det benämns ofta med termen Werther-effekten. 1774 gav Johann Wolfgang von Goethe ut romanen Den unge Werthers
lidanden, en roman om olycklig kärlek som slutar med huvudpersonen Werthers
självmord. Jan Thorsson skriver i sin artikel “Självmordsepidemi efter ‘den unge Werther’?”, publicerad i Läkartidningen 1998, att det ända sedan romanen gavs ut påståtts att den gav upphov till en slags självmordsepidemi, en våg av så kallad “Wertherfeber”, men att det inte riktigt finns några belägg för att så var fallet. Bokens potentiellt suggestiva kraft har undersökts och visst har några tragiska självmord rapporterats som sägs ha inspirerats av Werther, men det fanns även de som själva upplevt smärta likt Werthers och burit på självmordstankar som läste boken och då istället bestämde sig för att skriva om sin olyckliga passion, skriver Thorsson (s.5661). Enligt honom finns det inga bevis för att romanen ledde till någon självmordsepidemi, dock blev den Europas mest lästa bok och det sägs att den till och med påverkade klädmodet (Thorson 1998, s.5661).
Karolinska Institutet har översatt ett kompendium, som ursprungligen skrivits av WHO, kallat “Att förebygga självmord: Ett stödmaterial för professionella inom media” (2009). I det kan man läsa att självmord är ett allvarligt folkhälsoproblem som kräver uppmärksamhet. Det står också beskrivet att studier visat att “mediernas rapportering av självmord kan leda till imitation av självmordsbeteenden” och att en av de saker som ökar riskerna för imitation är om själva metoden för självmordet tydligt beskrivs, samt om det handlar om kända personers självmord (Karolinska Institutet 2009, s.7). WHO har därför tagit fram elva konkreta råd eller riktlinjer, som presenteras i kompendiet, för hur media bör hantera rapporteringen av självmord. Dessa råd innehåller exempelvis undvikandet av sensationsspråk eller språk som normaliserar självmord alternativt presenterar det som en lösning på problem (s.5). Media uppmanas också att undvika att beskriva metoden som använts för ett självmord eller självmordsförsök eller detaljer om platsen där det genomfördes (s.5). Utöver det uppmanas man att vara vaksam med bilder och video, vara speciellt noggrann när man rapporterar om kända personers självmord och försiktig med att placera rapporteringar om självmord på förstasidor eller löpsedlar (s.5). Allt detta för att minska riskerna för att människor som kämpar med självmordstankar skulle inspireras till att imitera självmordet (s.6). Ett särskilt viktigt råd är också att alltid ge information om var man kan få hjälp om man själv brottas med självmordstankar, samt att utnyttja tillfället till att upplysa allmänheten om suicid och
dess komplexitet (s.5). WHO menar att ansvarsfull rapportering om självmord kan användas för att sprida medvetenhet och kunskap och bidra till att människor som behöver det söker hjälp (s.6). Stödmaterialet är utformat för självmordsrapportering i medier så som tidningar, tv och radio, men WHO förtydligar att materialet ändå kan vara till nytta för andra medier och jag tänker att det kan fungera som stöd även i
skolsammanhang (Karolinska Institutet 2009, s.12). Tanken med ett skolprojekt där man läser Tretton skäl varför skulle ju vara att just informera om och öppna konversationen kring suicid, problematisera och diskutera bokens olika tuffa teman, samt självklart lyfta hur man kan få hjälp om man kämpar med liknande upplevelser eller tankar.
Skolan och psykisk ohälsa/suicid
Folkhälsomyndighetens rapport “Skolans betydelse för inåtvända psykiska problem bland skolbarn: En kartläggning av systematiska litteraturöversikter” publicerad i februari 2020, beskriver hur inåtvända psykiska problem hos barn och unga är vanligt och ökar både internationellt och i Sverige, samt att sådana problem kan ligga till grund för och leda till suicidtankar och suicidförsök (s.8–9). Här presenteras också
information om att skolan och skolmiljön är avgörande för barns hälsa, samt att skolprestationer och relationer på skolan är viktiga faktorer inom det (s.10). En viktig poäng som de också lyfter fram i rapporten är hur studier visat att presenterandet av information i skolan om psykisk hälsa och försök att lära elever om hur man kan främja psykisk hälsa hos sig själv och andra, är något som kan motverka inåtvända psykiska problem (s.4). För övrigt lyfter studien också mobbning och låga skolprestationer som riskfaktorer för psykiska problem, men menar att stöd från lärare och upplevd
samhörighet med skolan fungerar som skyddsfaktorer mot detsamma (s.40). Europarådet gav 2016 ut ett utbildningspaket för lärare, på Europeiska unionens uppdrag, kallat “Att verka i spänningsfält: Undervisa om kontroversiella frågor genom utbildning i demokratiskt medborgarskap och mänskliga rättigheter (EDC/HRE)”, som skrevs av Elena Papamichael et al. och översattes av Skolverket. Det finns tydliga mål med utbildningskompendiet och i det skriver Papamichael et al.:
Vi vill att lärare ska se värdet i att få ungdomar att engagera sig om kontroversiella frågor. Genom att utveckla sitt självförtroende och sin kompetens kan lärarna göra frågorna till en del av vardagen. Två sätt är att:
• göra klassrummet till en trygg plats där eleverna fritt och utan oro kan diskutera frågor som rör dem
• använda strategier för undervisningen som skapar en öppen och respektfull dialog
Det finns inte några snabba lösningar och alla frågor lämpar sig inte för alla åldersgrupper. Men det finns inget bra skäl att undvika kontroversiella frågor i skolan. Tvärtom talar allt för att vi i högre utsträckning måste ta upp dem i undervisningen (Papamichael et al. 2016, s.8).
Den största delen av Europarådets kompendium ägnas sedan åt att ge förslag på diskussionsövningar för att tala om kontroversiella frågor i klassrummet.
Samtal om psykisk ohälsa/suicid
Ullakarin Nyberg är läkare inom psykiatri, suicidforskare, föreläsare och författare till boken Konsten att rädda liv – Om att förebygga självmord utgiven 2013. I boken vill hon öka förståelsen för den komplexa frågan som suicid är och bidra till att minska den rädsla och tystnadskultur som ofta råder kring ämnet. Ullakarin menar att det inte finns några belägg för att samtal om självmord skulle öka risken för självmordshandlingar och hon betonar istället hur farlig tystnaden är.
Självmordsintention (att ha för avsikt att ta sitt liv) smittar inte, däremot är
tystnaden smittsam. Ju fler som tiger, desto svårare blir det för en enskild person att bryta tystnaden (Nyberg 2013, s.17).
Nyberg (2013) skriver även att suicid kan ses “som en konsekvens av en serie olyckliga omständigheter som tillsammans leder fram till en handling som inte skulle ha inträffat under andra förhållanden”, vilket nästan låter som en beskrivning av handlingen i
Tretton skäl varför (s.27). För även om underliggande psykisk sjukdom eller depression
ofta finns med i bilden för suicid är det, enligt Nyberg, inte alltid så och hon skriver att även lätt och måttlig depression kan leda till försök att ta sitt liv (s.27). Hon skriver att “[m]ånga självmordsförsök är impulshandlingar som går att avbryta med små insatser” och hon betonar att utöver brytandet av tystnaden kring självmord så är ett av de bästa
sätten att motverka självmord erbjudandet av gemenskap, sammanhang och tillhörighet, då många med suicidtankar upplever stort utanförskap (Nyberg 2013, s.27, s.40). Jay Asher, författaren till Tretton skäl varför, säger själv i Brian Carrolls mini-dokumentär 13 Reasons Why: Beyond the Reasons, Season 1 att han skrev romanen i hopp om att den skulle kunna öppna upp för diskussioner om mobbning och suicid. Han betonade även varför vi behöver lyfta och problematisera dessa ämnen. För att citera Asher: “The whole issue with suicide is an uncomfortable thing to talk about, but it happens, so we have to talk about it. And it is dangerous not to talk about it” (Carroll 2017, 1:20).
Egen kommentar kopplad till värdegrunden
Min förhoppning med läsningen av Tretton skäl varför är att den skulle fånga elevernas intresse och samtidigt också öppna upp för diskussion kring hur romanen är skriven och ämnena den lyfter. Jag skulle vilja öppna upp konversationen kring psykisk ohälsa, ryktesspridning, utanförskap och försöka motverka tanken som många ungdomar verkar ha om att det inte går att prata med vuxna. Under “Skolans värdegrund och uppgifter” i Läroplanen för gymnasieskolan 2011 står det:
Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering […] eller för annan kränkande behandling. Alla tendenser till diskriminering eller kränkande behandling ska aktivt motverkas (Skolverket 2011a).
I arbetet med den här berättelsen vill jag att eleverna ska få öva sig i inlevelse och förståelse och få reflektera kring hur viktigt det är att vi behandlar andra människor väl och vilka konsekvenser exempelvis olika typer av kränkande behandling kan få.
Tretton skäl varför – romanen
I den här sektionen utgår jag ifrån Jay Ashers roman Tretton skäl varför översatt till svenska av Ulrika Junker Miranda och utgiven av Bokförlaget Langenskiöld. Romanen är indelad i sjutton kapitel. De två första kallar jag båda för en slags prologer, men de har lite olika funktion, vilket jag kommer att återkomma till när jag beskriver berättartekniken. De fjorton kapitel som sedan följer är baserade på de kassettband som bokens ena huvudperson Hannah
Baker har skapat och är döpta efter de olika kassettbandssidor de består av, ex. “Band 1 Sida A”, “Band 1 Sida B”, osv. Det fjortonde och sista av dem (Band 6 Sida B) består dock endast av en i princip tom kassettbandsida, eftersom Hannah lämnat tretton skäl eller tretton
berättelser efter sig. Romanens sista kapitel skulle jag kalla för en slags epilog. I bilaga 1 i appendix har jag sammanfattat romanens innehåll kapitel för kapitel, samt vilka teman som berörs i respektive kapitel. Detta är tänkt att kunna vara till hjälp för lärare som skulle vilja jobba med Tretton skäl varför. Nedan kommer jag att beskriva de olika berättartekniker som används i romanen och det kan vara till hjälp att läsa sammanfattningen i bilaga 1 (s.38–44) innan man läser om berättartekniken, särskilt om man inte känner till romanen sen tidigare.
Berättartekniken - Narratologi
“Narratologi är studiet av berättandets och berättelsens natur, funktion och struktur” skriver Lars-Åke Skalin i antologin Litteraturvetenskap - en inledning (Skalin 2002, s.173). En observation som jag gjort gällande Tretton skäl varför och dess narrativa struktur är att den innehåller några berättartekniska drag som gör att den påminner en aning om gotiska romaner. Bates, som tidigare nämnts, är inne på samma spår och menar att berättartekniken med
kassettbanden i Tretton skäl varför påminner om de gotiska romanernas brevform.
It is a modern variation on the way the narrative is driven by excerpts from people’s letters in gothic literature’s epistolary form and the cinematic genre of mysterious video discoveries known as ‘found footage’ (Bates 2019, s.192).
Hannahs kassettband blir som ett slags brev, egentligen en slags brev från graven. Den klassiska gotiska berättartekniken av att först etablera att något hemskt har hänt för att sedan hoppa bakåt i tiden för att förklara vad som hänt och hur vi kom dit, återfinns också i den här romanen. Vi vet redan från början att Hannah tog sitt liv och sedan hoppar vi tillbaka i tiden för att få veta hur det kunde bli så. Den första prologen skulle, om den placerats tidsenligt, återfinnas mellan de två sista kapitlen, “Band 7 Sida B” och epilogen som heter “Nästa dag, efter att ha postat banden”. Vi har alltså en typ av ramberättelse där det första vi får är en beskrivning av hur Clay Jensen postar banden, för att sedan i andra prologen “Igår, en timme efter skolan” hoppa tillbaka till när han fick dem dagen innan. Sedan följer vi Clay när har lyssnar på banden och när han lyssnat färdigt är vi tillbaka där vi började tidsmässigt. Clay skickar vidare banden och vi får ett sista kapitel, en form av en epilog. Maria M. Berglund (2020b) definierar i Berättarröst och synvinkel i romaner med mer komplexa
berättar-
strukturer en ramberättelse som en berättelse som innehåller en annan berättelse (s.14). Till
formatet påminner romanen mig lite om Mary Shelleys Frankenstein. Där vet vi också redan från början att allt har gått fruktansvärt fel, Victor Frankenstein befinner sig på en båt nära Nordpolen och vi får sedan läsa hela hans återberättelse av allt som lett upp till den stund där han i det berättande ögonblicket befinner sig. Inte heller i det fallet tar berättelsen slut där, utan vi får en slags avslutning av berättelsen efter att vi återanslutit till där vi började, precis som i Tretton skäl varför. Det relaterade berättartekniska draget kinesiska askar, förekommer också tydligt i båda romanerna. I Tretton skäl varför kan vi se den yttre ramberättelsen som en ask, återberättandet av Clays lyssnande på banden som en ask inuti den större och Hannahs berättelse på banden som ytterligare en mindre ask inuti den. Man kan säkert också hitta fler askar i form av de mindre berättelser Hannah berättar och som utgör hennes större berättelse och säkert ännu mindre däri, som kinesiska askar. Detsamma gäller i Frankenstein där Victors berättelse för kaptenen utgör en ask inuti ramberättelsens ask och den asken innesluter också monstrets berättelse som utgör ytterligare en mindre ask och så vidare. I Tretton skäl varför är det dock alltid Clay, Hannah eller båda två som berättar, medan Frankensteins olika “askar” har var sina skilda berättare, kapten Walton, Victor och monstret. Lars-Åke Skalin skriver såhär i Karaktär och perspektiv (1991): “Förhållandet mellan läsare och fiktiv värld ses som ett system av instanser, den ena innesluten inom den andra som en kinesisk ask” (s.109). Något som emellertid gör Tretton skäl varför speciell är dess dubbla berättarröster. Nedan kommer jag att använda mig av en del narratologiska begrepp hämtade ur Skolverkets
kompendium Berättarröst och synvinkel i litterära föreställningsvärldar skrivet av Maria M. Berglund (2020a). Begreppen har märkts ut genom kursivering. Romanens berättare är två
homodiegetiska jagberättare, alltså berättare som själva är en del av den berättade diegesen
(romanens föreställningsvärld) och som berättar i jagform (Berglund 2020a, s.1–2). Man kan även kalla dem för autodiegetiska berättare, eller huvudpersonsberättare, eftersom
berättarrösterna och huvudpersonerna sammanfaller (Berglund 2020a, s.11). Det är inte ovanligt att ha flera berättare, ofta görs det genom att olika kapitel är skrivna ur olika berättares perspektiv, eller som en klassisk brevroman där två berättares perspektiv växlas. James Phelan skriver i Living to Tell about it (2005) att användandet av flera karaktärer som turas om att berätta en historia kallas för “serial narration” (s.218). I den här berättelsen får vi dock två berättare som till stor del berättar simultant, vilket är rätt ovanligt. Samtidigt som Clay (och läsaren) tar del av Hannas berättelse från kassettbandspelaren, får läsaren också följa Clays tankar och känslor om det Hannah säger. Det Hannah säger på banden är skrivet med kursiv stil och det som Clay tänker, säger eller gör är ickekursiverat. På så vis får vi
simultant som vi läser Hannah berättelse, läsa Clays perspektiv på det hon säger och följa med Clay till många av de platser Hannah beskriver. I en intervju med Asher beskriver han sin inspiration till berättartekniksidén med kassettband.
A close relative of mine attempted suicide when she was the same age as the girl in my book, a junior in high school. Having the opportunity to talk with her over the years about how she got to the point where she thought ending her life was the only way out of her pain obviously left a huge impact on me. Around the same time as the suicide attempt, I took an audio tour of a King Tut’s tomb mock-up in Las Vegas. At the conclusion of the tour, I immediately began trying to find a story to tell with that unique structure, where one narrator is simply a recorded voice and another narrator is the thoughts of someone listening to that voice. Instead of chapters, I would break up the novel using sides of cassette tapes (Asher & Gillis 2011, s.543-544).
Asher säger också i intervjun att han tyckte att den sortens struktur passade berättelsen om Hannah då den inte bara skulle handla om vad som hände med henne, utan också vad som hände med en av dem hon lämnade bakom sig. Det är Hannah och Clay som vi i romanen kommer nära, eftersom det ju främst är deras perspektiv och deras tankar och känslor vi får följa. Detta är för att vi får ta del av romanens handling genom vad som kallas för intern
fokalisation och Hannah och Clay är våra fokalisatorer, dem vars perspektiv vi läser och tar
del av (Berglund 2020a, s.4). På ett sätt har vi därmed en begränsad uppfattning som läsare då vi inte får ta del av de andra karaktärernas tankar eller känslor utan är begränsade till Hannah och Clays perspektiv. Dock gör ju det faktum att vi har två berättare att vi får en del
synvinkelskiften mellan dem, där de kan uppge olika uppfattningar av samma situation
(Berglund 2020a, s.4). Synvinkelsskiften skriver Berglund ger oss “en mer komplex och nyanserad bild av det som sker i föreställningsvärlden” (Berglund 2020a, s.4). Phelan (2005) använder begreppet “dual focalization” för att beskriva den sortens dubbla simultana
synvinklar som vi ser i Tretton skäl varför (s.215).
Något som dock kan påpekas är att trots att Clay och Hannah i romanen båda kan sägas vara homodiegetiska eller autodiegetiska berättare som båda befinner sig i berättelsen och berättar i jagform, så finns några signifikanta skillnader i deras berättande. Hannahs berättande sker med vad Phelan (2005) kallar för “authorial disposition”, det förklarar han som “the narrator’s awareness of himself or herself as a storyteller” (s.103). Hannahs band
