Efter högläsningen av de första två små kapitlen kan eleverna själva läsa vidare. Mitt förslag är att de läser ett kapitel i taget, alternativt två kapitel i taget, dvs. sida A och B på ett
kassettband, och sedan får diskutera i smågrupper i skolan, utifrån några förberedda diskussionsfrågor. Läraren skulle kunna skapa smågrupperna som en slags litteraturcirklar som eleverna alltid diskuterar i och sedan får de utifrån smågruppsdiskussionerna lyfta några saker till diskussion i helklass. Litteraturcirklarna behöver dock vara trygga grupper där eleverna vågar dela med sig av sina tankar och reflektioner. För att skapa sådana grupper tror jag att läraren behöver känna sina elever, vara lyhörd och ha god uppsikt över diskussionerna. I bilaga 2 i appendix finns en mängd förslag på diskussionsfrågor till respektive kapitel (prologerna exkluderade) samt några generella diskussionsfrågor som skulle kunna användas vid varje diskussionstillfälle. Diskussionsfrågorna är öppna och autentiska och ger eleverna möjlighet att själva reflektera och ta ställning till händelser och ämnen som tas upp i romanen. Som sagt så finns förslag på diskussionsfrågor till varje kapitel, samt till romanen som helhet, men även tre generella diskussionsfrågor baserade på en modell utav Aidan Chambers som presenteras på sida 166 i Renberg & Friberg:
1. Var det något särskilt som du reagerade på i kapitlet? (positivt eller negativt) 2. Var det något du inte förstod? Eller finns det något du undrar över?
3. La du märke till några mönster eller kopplingar? (kan vara kopplingar till ditt eget liv) Eleverna skulle också kunna få i uppgift att ta med en egen diskussionsfråga till varje kapitel eller ett citat som berört dem på något sätt. Det viktigaste är att det inte finns några rätta eller felaktiga svar och att elevernas olika tankar följs upp och uppmuntras.
En viktig fråga att ta ställning till när det gäller diskuterandet av känsliga ämnen som mobbning, övergrepp eller suicid är hur man som lärare kan se till att inte diskussionerna i sig leder till exempelvis mer mobbning eller andra, för eleverna, jobbiga situationer. Jag tror därför att det är ytterst viktigt att som lärare ha extra god uppsyn över klassrummet och över vad som händer och sägs under diskussioner av detta slag. Det är viktigt att känna sina elever och hålla utkik efter förändringar i beteende eller kroppsspråk, samt lyssna efter eventuella tråkiga kommentarer. Medvetenhet om att sådana här konversationer kan röra upp jobbiga känslor hos elever och att som lärare vara uppmärksam på elevernas reaktioner kan göra en hel del för att motverka negativa effekter av klassrumsdiskussioner. Det går dock inte att helt komma ifrån risken att diskussionerna kan leda till negativa konsekvenser för vissa elever, men en medvetenhet hos läraren om riskerna kan som sagt hjälpa denne att motverka dem. Det är också viktigt att som lärare visa sig engagerad både för diskussionerna och för eleverna
som individer. En av poängerna med att som lärare hålla i ett projekt där man diskuterar svåra frågor är att visa att vuxna vill lyssna på ungdomar och vill höra om deras problem.
Något Europarådet lyfter fram som viktigt för att kunna diskutera svåra och kontroversiella ämnen i klassrummen är främjandet av “ett tillitsfullt klassrumsklimat präglat av skolans värdegrund” (Papamichael et al. 2016, s.19). Om främjandet av ett sådant klimat skriver de:
Stämningen bör vara öppen och tolerant. Relationen mellan läraren och eleverna bör präglas av ärlighet och tillit, och eleverna ska inte vara rädda för att uttrycka förnuftiga åsikter även om de strider mot lärarens eller kamraternas åsikter. För att nå dit behöver man sätta upp regler för hur vi uppträder när vi inte är överens, en slags grundregler för diskussioner. Det fungerar ofta bäst när eleverna själva deltar i utformningen, när reglerna är tydligt anslagna så att alla kan se dem och när de ses som ett pågående arbete som ofta revideras (Papamichael et al. 2016, s.19).
Att tillsammans utforma en del grundregler för diskussionerna kan vara bra. Detta ger även läraren något konkret att peka på om någon elev inte skulle följa reglerna. När läraren sitter med i diskussionen gäller det att uppmuntra elevernas svar och följa upp dem. Att som Langer (1990) skriver i “Understanding Literature” uppmuntra deras första intryck och fråga dem frågor som får dem att fundera vidare och utveckla sina svar (s.815). Frågor som leder dem djupare och som även låter dem reflektera över och dra kopplingar till sina egna känslor och personliga erfarenheter (s.815). Langer menar också att man som lärare kan leda eleverna till att ställa sig kritiska eller mer analyserande till verket och fråga om verket, exempelvis, kan jämföras med andra verk eller om man kan lära sig något av verket (s.815).
Det går också utmärkt att prata om berättartekniken i Tretton skäl varför med eleverna. Här kan min sektion om berättarteknik och romanens narratologiska struktur vara till hjälp. Skolverkets häften Berättarröst och synvinkel i litterära framställningar och Berättarröst och synvinkel i romaner med mer komplexa berättarstrukturer skrivna av Maria M. Berglund och utgivna 2020, är också en bra utgångspunkt och ett stöd för att prata berättarteknik med elever. Dessa finns tillgängliga på Skolverkets hemsida och i dem finns också bra förklaringar för de olika typerna av berättare med exempel som eleverna förmodligen har lätt att relatera till, så som exempel från Sagan om ringen,