Linköpings universitet | Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling Masteruppsats i affärsrätt, 30 hp | Affärsjuridiska programmet med Europainriktning HT-2019/VT-2020 | LIU-IEI-FIL-A--20/03260--SE
Miljöskadestånd inom
avtalsförhållanden
– Avtalets utestängande verkan av tillämpningen av
32 kap. miljöbalken
– The exclusionary effect of contract on the
applicability of environmental law
Natyra Berisha
Handledare: Anders Heiborn
Bedömare: Åsa Åslund
Examinator: Anders Holm
Linköpings universitet SE-581 83 Linköping, Sverige 013-28 10 00, www.liu.se
Sammanfattning
Miljön har under senaste åren alltmer blivit föremål för en samhällsdebatt. Sverige har idag en samordnad och enhetlig miljölagstiftning samlad i miljöbalken. Den utgör en av de mest utförliga lagarna i rättsordningen, som ska säkerställa ett skydd för miljön såväl som för människors liv och på så sätt främja en hållbar utveckling. En sådan lagstiftning kan förefalla naturlig att uppfatta som tvingande. Det är däremot inte en självklarhet och det anges inte uttryckligen huruvida reglerna i miljöbalken är tvingande eller dispositiva. Miljöbalken reglerar många olika områden och innehåller bland annat ett eget straffrättsligt område som reglerar sanktioner och skadestånd. Balken innehåller dessutom egna
skadeståndsbestämmelser i 32 kap., vilka på senare tid har ställts på sin spets.
I november 2019 avgjorde HD det uppmärksammade fallet mellan Swedavia airports AB och Svedala Kommun. Tvisten avsåg ett skadeståndsanspråk enligt 32 kap. miljöbalken, på grund av en miljöskada. Kommunen åberopade tillämpning av reglerna i 32 kap. trots att det förelåg ett avtal mellan parterna. Frågan ställdes huruvida avtalets existens innebar att det inte var möjligt att tillämpa reglerna i 32 kap. HD hade därmed först att utreda huruvida reglerna är dispositiva och kan avtalas bort, för att sedan bedöma huruvida parternas avtal utesluter tillämpningen av reglerna.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 5 1.1 Problembakgrund ... 5 1.2 Syfte ... 6 1.3 Frågeställningar ... 6 1.4 Målgrupp ... 6
1.5 Metod och material ... 6
1.6 Avgränsningar ... 8
1.7 Disposition ... 8
2. Miljöbalken ... 10
2.1 Bakgrund till miljöbalken ... 10
2.2 Syfte och tillämpningsområde ... 11
2.3 Miljörättens rättsliga principer ... 13
2.3.1 Utvecklingen ... 13
2.3.2 Principen om hållbar utveckling ... 13
2.3.3 Försiktighetsprincipen ... 14 2.3.4 Förorenaren betalar-principen ... 15 2.4 Miljöskadestånd ... 16 2.4.1 32 kap. MB ... 16 2.4.2 Miljöskada ... 17 2.5 Undantagsreglerna i 32 kap. MB ... 19
3. Swedavia-fallet och rättsläget ... 22
3.1 Bakgrund ... 22
3.2 Den rättsliga bedömningen ... 24
3.2.1 Mark- och miljödomstolen ... 24
3.2.2 Mark- och miljööverdomstolen ... 24
3.2.3 Högsta domstolen ... 25
3.3 Val av förmånligare regler ... 26
3.5 Praxis ... 29
4. Ett klarare rättsläge ... 33
4.1 Ett ad hoc fall ... 33
4.2 Avtal med uteslutande verkan ... 35
4.3 En tolkningsram ... 36
4.3.1 Två prejudikattyper ... 36
4.3.2 Det principiella Swedavia-fallet ... 37
4.3.3 Det kasuistiska Swedavia-fallet ... 38
4.3.4 Sammanfattning ... 39
5. Analys ... 40
5.1 Ett rättsområde i förändring ... 40
5.2 Slutgiltigt dispositiv ... 40
5.2.1 De lege lata perspektivet ... 41
5.3 Avtal, ett medel för kringgående av lagen ... 43
5.4 Fallets vikt ... 44
5.5 Miljörättens samlevnad med avtalsrätten ... 46
5.6 Rättssäkerhet och förutsebarhet ... 46
5.7 Sammanfattande synpunkter ... 48
Förkortningar
NSL Naturskyddslagen NVL Naturvårdslagen MB Miljöbalken RF Regeringsformen SvJT Svensk JuristtidningMDD Mark- och miljödomstolen
MÖD Mark- och miljööverdomstolen
HD Högsta domstolen
SkL Skadeståndslagen
1. Inledning
1.1 Problembakgrund
I 32 kapitlet miljöbalken regleras skadestånd för vissa miljöskador och andra enskilda
anspråk. Reglerna utgör en del av sanktionsreglerna på miljöområdet och efterliknar reglerna i skadeståndslagen genom att beröra dels skadeståndets bestämmande, dels dess jämkning. Huvudtanken bakom reglerna i 32 kap. i miljöbalken bygger på den allmänna miljörättsliga principen ”polluter pays”, vilket innebär att förorenaren betalar. Skadestånd enligt de nämnda reglerna aktualiseras vid personskada, sakskada samt ren förmögenhetsskada, vilken en verksamhet på en fastighet orsakat i sin omgivning.1 Vidare stadgar reglerna ett strikt ansvar vid miljöskador vilket innebär att skadevållarens ansvar uppstår oberoende av föreliggande av oaktsamhet eller uppsåt. Syftet med reglerna i miljöbalken är att verka för att säkerställa de miljöpolitiska målen som fastställs av Sveriges riksdag och regering. Målen stadgas i 1 kap. 1 § i miljöbalken och anger b.la ”att naturen har ett skyddsvärde samt att människans
rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar att förvalta naturen väl”2.
Miljöbalken berör samtliga typer av åtgärder oberoende av om de ingår i den enskilde individens dagliga liv, eller i någon form av näringsverksamhet.3 Generellt är balken att anse som omfattande och innehåller cirka 500 paragrafer vilka reglerar situationer som påverkar människors liv och hälsa. Det kan te sig naturligt att miljöbalken därmed ska verka som tvingande lagstiftning, särskilt skadeståndsreglerna i 32 kap., men så är idag inte fallet. Rättsläget kring dispositiviteten avseende skadestånd för miljöskador har inte stått helt klart och varken miljöbalken eller förarbetena till balken anger huruvida ett avtal har en inverkan på tillämpningen av skadeståndsreglerna i 32 kap. Den 6 november 2019 meddelade Högsta domstolen en dom vilken aktualiserar just frågan huruvida reglerna i 32 kap. är dispositiva och vilken inverkan ett avtal mellan två parter har på tillämpningen av reglerna i miljöbalken. Domen rör tvisten mellan Swedavia AB och Svedala kommun, avseende skadeståndsanspråk enligt 32 kap. med grund i en miljöförorening orsakad av Swedavia AB. Parterna hade ett inbördes avtal vilket reglerade skadeståndssituationer och HD fastslog för första gången att skadeståndsreglerna i miljöbalken är dispositiva, samt under vilka förutsättningar ett avtal utesluter tillämpning av de lagfästa reglerna.4
1 32 kap. 1 § Miljöbalk (1998:808). 2 Jfr 1 kap. 1 § Miljöbalk (1998:808).
3 https://www.naturvardsverket.se/Stod-i-miljoarbetet/Rattsinformation/Miljobalken/ (Hämtad 1/11-19 16:46). 4 Dom från HD T 3191-18.
1.2 Syfte
Rättsfallet från HD är att anse som ett tydliggörande gällande huruvida ett kontraktsförhållande utesluter tillämpningen av miljöbalkens skadeståndsregler.
Utifrån uttalandena från HD i domen ifrågasätts dock reglernas syfte i den mening att det skadeståndsrättsliga skyddsintresset för den skadelidande urholkas.
Syftet med uppsatsen är att, med utgångspunkt i det nya rättsfallet från HD, utreda huruvida skadeståndsreglerna i miljöbalken är skyddsregler till stöd för den skadelidande eller huruvida reglerna inte innebär ett skydd. Vidare syftar uppsatsen till att klargöra vilken inverkan avtal och avtalsförhållanden har vid tillämpningen av miljöbalkens skadeståndsregler.
1.3 Frågeställningar
I uppsatsen ska följande frågor besvaras:
- Under vilka förutsättningar utesluter avtal tillämpningen av 32 kap. miljöbalken? - Är reglerna 32 kap. miljöbalken dispositiva?
1.4 Målgrupp
Uppsatsen riktar sig främst till läsare som besitter djupare juridiska kunskaper inom såväl allmänna rättsområden som inom miljörätt. Med anledning härav förklaras inte alla juridiska begrepp i uppsatsen och det primära rättsområdet för uppsatsen presenteras inte på någon grundläggande nivå.
1.5 Metod och material
För att utreda och besvara de frågeställningar som problemformuleringen mynnat ut i, innebär det att det miljörättsliga området studeras utifrån olika rättskällor. Frågeställningarna relaterar främst till ett avgränsat rättsområde vilket kräver att svar och ledning måste sökas i rättskällor för att sedan fastställa den gällande miljörättsliga regleringen.5 Den lämpligaste metoden för att uppfylla uppsatsens syfte och besvara de frågeställningar som uppsatsen behandlar, är
därmed den rättsdogmatiska metoden.6
5 Ramberg, Christina, Malmströms civilrätt, 25 upplagan, Liber, Stockholm, 2018, s. 39-40. 6 Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, Tionde upplagan, Iusté, Uppsala, 2018, s. 207.
I uppsatsen kommer metoden till uttryck genom den konkreta frågeställningen vilken presenteras och följs av ett utförligt beskrivande avsnitt i uppsatsen, med grund i de accepterade rättskällorna. Efter framläggningen av de beskrivande avsnitten följer en rättsdogmatisk analys utifrån rättskälleläran vilken i sin tur reflekterar innehållet i gällande rätt7. Analysen i uppsatsen behandlar frågeställningarna i problemformuleringen och speglar uppsatsens innehåll utifrån de lege lata, vilket innebär att beskriva rättsläget som det är och närmare bestämt huruvida ett avtalsförhållande utesluter tillämpningen av
skadeståndsreglerna i 32 kap. miljöbalken.8
Den rättsdogmatiska metoden utgör en av de vanligaste metoderna vid juridisk
problemlösning och metoden används i praktiken av såväl verksamma jurister, advokater samt domare. Metoden är väletablerad men också kritiserad på grund av olika faktorer.
Rättsdogmatisk metod definieras ofta som rekonstruktion av en rättsregel och metoden grundar sig i att lösa juridiska problem med hjälp av rättskällor. Fokus ligger därmed främst i normerna och inte i hur normerna tillämpas i praktiken, vilket ansetts utgöra en svaghet i metoden. Svagheten ligger i att tillämpningen av normerna i praktiken kan skilja sig från normernas avsedda syfte och riskerar därmed att ge en felaktig återgivning av den gällande rätten. En vanligt förekommande kritik mot den rättsdogmatiska metoden är huruvida den ska betraktas som vetenskaplig eller inte och det råder olika uppfattningar i frågan bland
rättsvetarna. Tvivel avseende metodens vetenskapliga roll bygger bland annat på att den är strikt bunden till normerna i rättssystemet och därmed utgör en form av maktutövning9.10
Kritik som kan riktas mot uppsatsens metodval kan aktualiseras vid situationer där det inte finns några normer att använda för att beskriva den gällande rätten, även kallat
de lege lata. För att lösa ett problem med rättsdogmatisk metod, krävs sådana lösningar som
enligt metoden är tillåtna. Vid avsaknad av normer för att beskriva den gällande rätten och argumentera ur ett de lege lata perspektiv, finns en annan lösning vilken innebär att föra en argumentation de lege ferenda, det vill säga att beskriva hur rätten bör vara och utifrån den aspekten föreslå lösningar på det konkreta problemet.11
7 Kleineman, Jan. Rättsdogmatisk metod. Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Andra upplagan,
Studentlitteratur, Lund, 2018, s. 26.
8 Ibid s.36. 9 SvJT 2004 s. 4.
10 Kleineman, Jan. Rättsdogmatisk metod. Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Andra upplagan,
Studentlitteratur, Lund, 2018, s. 24-25, 45.
11 Kleineman, Jan. Rättsdogmatisk metod. Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Andra upplagan,
Utifrån den valda metoden består materialet av de allmänt accepterade rättskällorna i svensk rättsordning, såsom lagstiftning, förarbeten, rättspraxis samt relevant juridisk doktrin på
området12. Inom ramen för uppsatsen utgör miljöbalken (1998:808) den huvudsakliga
lagstiftningen och behandlas mer ingående för att besvara frågeställningarna. Utöver
miljöbalken behandlas, i begränsad omfattning, också skadeståndslagen (1972:207) avseende de skadeståndsrättsliga aspekterna i förhållande till miljöskadestånd. Förarbetena som nämns i uppsatsen syftar till att förklara lagstiftningarnas ändamål och rättsreglernas bakomliggande syfte. Aktuella förarbeten i uppsatsen är därmed förarbetena till miljöbalken prop. 1997/98:45 samt förarbetena till den upphävda miljöskadelagen prop. 1985/86:83, vilka behandlar
författningskommentarerna utförligt och tydligt.
Uppsatsen berör även praxis på området med fokus på rättsfallet från Högsta domstolen, Swedavia AB mot Svedala kommun, med tillhörande mål från mark- och miljödomstolen M 1580-15 samt mark-och miljööverdomstolen M 2589-17. Därutöver förekommer också annan praxis, för att belysa problematiken i det otydliga rättsläget före HD:s klargörande i
uppsatsens centrala rättsfall. Tillsammans med de redan nämnda källorna, används också relevant doktrin för att beskriva grunderna i den gällande rätten på rättsområdet.
1.6 Avgränsningar
Uppsatsen kommer i huvudsak att utgå från svensk gällande rätt på det miljörättsliga området, med fokus på främst miljöbalken och förarbetena till balken. Främst kommer reglerna i 32 kap. i miljöbalken att behandlas tillsammans med de inledande kapitlen för att förklara lagen syfte och tillämpningsområde. Utöver svensk rätt kommer i uppsatsen EU:s miljörätt att beröras översiktligt i de delar som har koppling till den svenska lagstiftningen. Uppsatsen kommer inte att beröra internationell miljörätt i den meningen att andra länders rättsordningar omfattas.
1.7 Disposition
Uppsatsen inleds i det andra kapitlet med en övergripande beskrivning av miljöbalken, dess tillämpningsområde samt syftet med lagstiftningen. Därefter följer en beskrivning av de grundläggande principerna inom miljörätten.
12 Kleineman, Jan. Rättsdogmatisk metod. Nääv, Maria & Zamboni, Mauro (red.), Juridisk metodlära, Andra upplagan,
De övriga avsnitten i kapitlet består av redogörelser för den rättsliga regleringen avseende skadestånd för miljöskador som råder idag. De beskrivningar som framkommer i det första och andra kapitlet är väsentliga för att läsaren ska få den bakgrundsinformation som
uppsatsens ämne kräver och därmed få en ökad förståelse för uppsatsen. I det tredje kapitlet presenteras det centrala rättsfallet för uppsatsen, Swedavia-fallet, med en framläggning av fallets bakgrund samt en ingående beskrivning av respektive instans rättsliga bedömning. Kapitlet fokuserar främst på HD:s bedömning och de avgörande domskälen, följt av en sammanfattning av de slutsatser HD kommit fram till i fallet. Det tredje kapitlet avslutas med en beskrivning av praxis på området med fokus på rättsfall som HD refererat till i Swedavia-fallet. Rättsfallen kopplas slutligen till Swedavia-fallet genom att belysa de gemensamma nämnarna mellan respektive fall och Swedavia-fallet.
Vidare behandlas i det fjärde kapitlet frågor som uppkommer till följd av Swedavia-fallet samt olika aspekter av hur fallet kan tolkas. Kapitlet behandlar även Swedavia-fallets prejudicerande verkan utifrån olika prejudikattyper samt fallets inverkan på rättsläget och dess betydelse för praxis. Uppsatsen avslutas i det femte kapitlet med en analys där
slutresultatet av uppsatsens frågeställningar presenteras med slutsatser utifrån rättsfallet och dess betydelse för rättsläget.
2. Miljöbalken
2.1 Bakgrund till miljöbalken
Miljölagstiftningen har funnits i Sverige länge. Bakgrunden till den sträcker sig tillbaka till bondesamhället före 1800-talet. Likt det mesta idag, har miljölagstiftningen förändrats en hel del som en naturlig följd av utvecklingen i samhället. Det bakomliggande syftet med
miljölagstiftningen i Sverige, är ett bevis på hur lagstiftningen har förändrats. Ursprungligen var syftet med en miljölagstiftning, inte att främja miljövård eller att fokusera på en förbättrad miljö i sig samhället. Istället syftade lagstiftningen till att skydda naturens tillgångar, för att möjliggöra för senare släkten att utnyttja tillgångarna till sin försörjning. I början av 1900-talet kom den första utpräglade miljölagstiftningen i form av lagar om nationalparker samt om fredande av naturminnesmärken. Begreppet miljövård, också benämnt som naturskydd eller naturvård, fick successivt en viktigare betydelse inom miljölagstiftningen, vilket tydliggjordes vid tillkomsten av naturskyddslagen (1952:688)
1952 13.14
NSL kan anses som en första version till dagens miljöbalk och satte ramen för den framtida miljölagstiftningen i Sverige. I förarbetena till NSL lades större fokus på att tillföra fler samt nya skyddsregler i syfte att skydda naturen15. Utvecklingen av miljölagstiftningen fortsatte och miljövårdsaspekten bibehöll sin viktiga roll. Individerna i samhället tog naturen i anspråk på ett sätt som de inte gjort tidigare och det uppstod därmed ett större behov av lagstiftning
som skyddade mer än nationalparker och naturminnesmärken16. Ett reformarbete blev därmed
aktuellt och efter statens offentliga utredning, presenterades en ny naturvårdslag (1964:822)17 vilken antogs och ersatte den tidigare naturskyddslagen.18
13 Fortsättningsvis förkortat NSL.
14 Rubenson, Stefan, Miljöbalken, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 15. 15 Kungl. Maj:ts proposition nr 188- Proposition 1952:188.
16 SOU 1962:36, s. 31, och 167. 17 Fortsättningsvis förkortat NVL.
Under tiden mellan NVL:s ikraftträdande och miljöbalkens antagande, har samhället såväl som miljön förändrats i ett snabbare tempo. Miljöproblem och klimatpåverkan har blivit alltmer omdiskuterade ämnen, inte enbart i Sverige utan också globalt. Efter NVL tillkom alltfler lagar på miljörättens område, vilka reglerade bland annat kemikalier, naturvård, miljöfarlig verksamhet, avfall etc. var för sig. Miljöproblemens komplexitet innebar att regleringar krävdes på flera olika områden. Därmed ansågs det vara av vikt att samla de olika miljöregleringarna till en enhetlig lag vilken idag utgör miljöbalken. Som nämnts tidigare tillmättes miljöfrågorna en större vikt med tidens gång, något som görs än idag. Genom att samla miljöregleringen i form av en balk, har lagstiftaren markerat att miljölagstiftningen ska anses lika betydelsefull som straffrätten och civilrätten.19
2.2 Syfte och tillämpningsområde
Utöver den historiska bakgrunden till miljöbalkens tillkomst, finns två händelser som varit av betydelse för miljöbalken och dess syfte. Den första händelsen utgörs av Sveriges
medlemskap i EU, vilket innebar bland annat att EU-rätten skulle antas som en del av den nationella rättsordningen i Sverige och implementering av miljödirektiv i svensk lagstiftning. EU-rätten innebar att krav ställdes på den svenska miljöregleringen och en harmonisering mellan nationell rätt och EU-rätt var oundviklig. Tre år efter Sveriges inträdande i EU, antogs
miljöbalken vilket utgör den andra händelsen.20 Miljöbalken blev den samordnade
miljölagstiftningen i Sverige, med hållbar utveckling som övergripande mål. Begreppet hållbar utveckling presenterades som ett miljöpolitiskt mål vid Förenta nationernas globala miljökonferens i Rio de Janeiro 1992, även kallat Riokonferensen.21 Hållbar utveckling kan anses som en princip, vilken innebär att utvecklingen ska tillgodose de behov som finns i dagens generation, utan att äventyra förmågan för kommande generationer att tillgodose sina behov.22
19 Rubenson, Stefan, Miljöbalken, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017 s. 16.
20 Michanek, Gabriel & Björkman, Ulla (red.), Miljörätten i förändring: en antologi, Iustus, Uppsala, 2003 s. 27. 21 Rio Declaration on Environment and Development.
22 Se definitionen av begreppet ”sustainable development” i FN:s Brundtlandrapport 1 p. - Report of the World Commission
Ytterligare en faktor som är väsentlig för att förstå miljöbalkens syfte, är den miljöpolitiska aspekten. Regeringen har utifrån bland annat Riokonferensen och inträdet i EU, arbetat fram miljömål som ska uppnås genom miljöbalken. Miljömålen syftar till att skydda människors hälsa, miljön samt ekosystemen. Den grundläggande ambitionen i lagutredningen till balken, var skyddet för människors hälsa och ekosystemen. Målen skulle innebära förändringar för samhället i form av ändrade produktions- och konsumtionsmönster, förändringar i
användningen av naturresurser och energi, samt förändringar i samhällets markanvändning. De förändringar miljömålen skulle ge upphov till, utgjorde också ett tydligt exempel på hur snabbt och omfattande miljöpolitiken förändrades i Sverige. Därmed var det enligt
regeringens mening viktigt att miljöbalken skulle spegla den miljöpolitiska aspekten vilken grundas på tydliga miljömål.23
Ett återkommande begrepp när jag studerar miljöbalkens syfte, är hållbar utveckling. Miljöbalkens syfte är att verka för principen om hållbar utveckling, vilken återfinns i huvudbetänkandet av miljöbalksutredningen24 såväl som i propositionen till balken25. Den slutgiltiga syftesdefinitionen återfinns idag i 1 kap. 1 § MB och anger att syftet med bestämmelserna i balken är att skapa, främja och tillförsäkra en hållbar utveckling och god livsmiljö för nuvarande samt kommande generationer. Tillämpningsområdet för miljöbalken definieras övergripande i propositionen, vari anges att reglerna i MB ska tillämpas ”...vid all
verksamhet och alla åtgärder som har betydelse för miljöbalkens mål parallellt med annan lagstiftning som reglerar verksamheten”26. I 1 kap. 1 § 2 st. MB, stadgas tillämpningsområdet
i fem punkter vilka innebär skydd för: människors hälsa och miljön, värdefulla natur- och kulturmiljöer, den biologiska mångfalden, mark, vatten samt fysisk miljö i övrigt och slutligen att främja återanvändning och återvinning för att uppnå ett kretslopp.27
23 Prop. 1997/98:45 s. 154. 24 Se SOU 1996:103. 25 Se prop. 1997/98:45. 26 Ibid s. 1.
2.3 Miljörättens rättsliga principer
2.3.1 Utvecklingen
Utvecklingen av miljöbalken och miljörätten har skett successivt. I samband med den förändrade lagstiftningen, har även de rättsliga principerna inom miljörätten utvecklats. Principerna har integrerats i den svenska lagstiftningen men återspeglas inte lika tydligt inom rättstillämpningen. De mest centrala rättsliga principerna inom miljörätten är principen om hållbar utveckling (sustainable developement), försiktighetsprincipen
(Precationary Principle) och förorenaren betalar-principen (Polluter Pays Principle). Det råder skilda meningar bland olika författare om principernas innebörd, däremot finns en grundläggande kärna i varje princip, vilken kan uppfattas utgöra en form av gemensam uppfattning.28
2.3.2 Principen om hållbar utveckling
Principen har som tidigare nämnts, spelat en stor roll i lagstiftningsarbetet till miljöbalken och dess syfte. I många sammanhang benämns principen också som ett mål och tar sikte på
människans behov av naturresurser och en god miljö. För att utvecklingen ska anses som hållbar, förutsätter den att alla generationers, dagens såväl som kommande, behov tillgodoses. I principen ingår utöver naturresurserna och miljön, även de sociala och ekonomiska
aspekterna som exempelvis jämlikhet mellan kvinnor och män samt kampen mot fattigdom. Det har lett till att principen har delats in i tre riktningar, ekologisk hållbarhet, den sociala aspekten och den ekonomiska aspekten, vilket därmed har öppnat upp för att principen tolkas på olika sätt. Författare och rättsvetare på området menar istället att de två senare riktningarna är beroende av den ekologiska hållbarheten, på grund av att den utgör grunden samt att den sociala och ekonomiska utvecklingen i annat fall skulle vara omöjlig.2930
28 Michanek, Gabriel & Zetterberg, Charlotta, Den svenska miljörätten, Fjärde upplagan, Iustus, Uppsala, 2017, s. 34. 29 SvJT 2006 s. 318.
Principen (målet) om hållbar utveckling är att anse som väletablerad och central inom i den svenska miljörätten men även inom EU:s miljörätt31 samt internationell miljörätt. Trots
principens fundamentala roll på rättsområdet i Sverige, har tolkningsutrymmet i principens innebörd resulterat i att den inte haft samma effekt på rättstillämpningen.32
För att ge principen ett högre praktiskt värde, har det i svensk rätt istället skett genom att lagtekniskt inkorporera principen i 1 kap. 1 § MB. Genom den angivna paragrafen, kom principen för första gången till uttryck i svensk rätt som ett rättsligt begrepp och därefter kom den att bli grundlagsskyddad i 1 kap. 2 § 3 st. RF.33
2.3.3 Försiktighetsprincipen
Den andra centrala principen inom miljörätten är försiktighetsprincipen, vilken tillåter att preventiva åtgärder vidtas samt att miljörättsliga krav ställs, för att förhindra och förebygga uppkommande av miljöskador. Det krävs enligt principen inte någon vetenskapligt bevisad eller uppenbar risk för att en miljöskada kan uppkomma, för att försiktighetsåtgärder ska vidtas.34 En verksamhetsutövare ska utifrån principen inte kunna motivera sitt underlåtande att vidta preventiva åtgärder, med att risken för uppkomsten av en miljöskada inte är
vetenskapligt bevisad. Därmed bär verksamhetsutövaren bevisbördan för att en miljöskada eller olägenhet inte uppkommit som en följd av verksamheten.35 Försiktighetsprincipen knyter
an till å ena sidan risken för att en miljöskada kan uppkomma, å andra sidan till bevisbördan för en utövare. Principen fastslås bland de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. 3 § 2 st. MB. Enligt paragrafen är det tillräckligt med att det föreligger skäl att anta att en miljöskada eller en olägenhet för människors hälsa, kan uppkomma som en följd av en verksamhet eller en åtgärd.36
31 Se artikel 3 punkterna 3 och 5 i Lissabonfördraget- Lissabonfördraget om ändring av fördraget om europeriska unionen
och födraget om upprättandet av europeiska gemenskapen (2007/C 306/01).
32 Michanek, Gabriel & Zetterberg, Charlotta, Den svenska miljörätten, Fjärde upplagan, Iustus, Uppsala, 2017, s. 35. 33 Ibid s. 96.
34 Davies, Peter G. G., European Union environmental law: an introduction to key selected issues, Ashgate Dartmouth,
Aldershot, 2004, s. 45.
35 Rubenson, Stefan, Miljöbalken, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 38. 36 Jfr 2 kap. 3 § 2 st MB.
I prop. 1997/98:45 anges att principen gäller för all typ av verksamhet samt alla sådana
åtgärder som omfattas av miljöbalkens tillämpningsområde.37 I både lagtexten och
förarbetena till miljöbalken kommer försiktighetsprincipen till uttryck på ett tydligt sätt genom formuleringarna ”så snart det finns skäl för att anta”38 och ”så snart det kan befaras”39, genom att leda oss tillbaka till grunden i principens preventiva kärna.40
2.3.4 Förorenaren betalar-principen
Den tredje centrala principen innebär att den, som genom en verksamhet orsakar miljöskador eller som genom att vidta åtgärder som kan förorena miljön, är skyldig att stå för de
samhällsekonomiska kostnaderna som skadan eller föroreningen medför.
Med de samhällsekonomiska kostnaderna avses sådana kostnader som uppstår för att förebygga, minska eller eliminera föroreningen/skadan.41 Principen kan sägas likna
skadeståndets syfte i den meningen att den har ett reparativt syfte och ett preventivt syfte. Det reparativa syftet utgör i principens mening, att den som orsakat en miljöskada eller en
förorening också ska stå kostnaderna för att återställa den. Samma argument motiverar även det preventiva syftet. Ett annat argument som motiverar det preventiva syftet, är att en utövare ska uppfylla dem miljökrav42 som ställs. Inom lagstiftningen finns inget precist lagrum vari principen finns kodifierad, däremot bygger skadeståndsreglerna för miljöskador i 32 kap. MB på principen. Emellertid har principen inte genomförts på ett konsekvent sätt i praktiken och har ansetts som svår att uppehålla på grund av motstridiga intressen i samhället. Viss typ av verksamhet som i praktiken haft en miljöpåverkan i form av exempelvis utsläpp, har samtidigt utgjort en nödvändig och nyttig verksamhet för samhället. I andra praktiska sammanhang där principen faktiskt upprätthålls, även om inte fullt ut, är vid bilanvändningen i samhället där kostnaderna för miljöpåverkan finansieras av både samhället och trafikanterna i form av olika skatter och avgifter.43
37 Se prop. 1997/98:45 s. 208. 38 Jfr 2 kap 3 § 2 st. MB. 39 Se prop. 1997/98:45 s. 208.
40 Rubenson, Stefan, Miljöbalken, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 38.
41 Davies, Peter G. G., European Union environmental law: an introduction to key selected issues, Ashgate Dartmouth,
Aldershot, 2004, s. 52.
42 Se de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB.
2.4 Miljöskadestånd
2.4.1 32 kap. MB
Reglerna för skadestånd avseende vissa miljöskador återfinns i 32 kap. MB. Skadestånd i miljörättsliga sammanhang är mer precist kopplade till anspråk som uppkommer genom skador i omgivningen, orsakade från en verksamhet på en fastighet44. Likt den allmänna
skadeståndsrätten, ersätter reglerna i 32 kap. MB de sedvanliga skadetyperna sakskada, personskada samt ren förmögenhetsskada. Omgivningsbegreppet har varit oklart inom rättsområdet eftersom det ansågs vara svårt att avgöra vilken omgivning som åsyftas i lagtexten. Begreppet har dock behandlats i praxis, bland annat i NJA 2003 s. 384 där HD uttalade att med omgivning avses det geografiska område som är anknutet till den
skadegörande verksamhetens fastighet.4546
Skadeståndsreglerna i 32 kap. har ursprungligen sin grund i fastighetsrättsliga- och
grannelagsrättsliga principer, vilka återfinns i jordabalken (1970:994). De grannelagsrättsliga principerna bygger sedan lång tid tillbaka bland annat på idén om hänsyn mellan grannar och innebär att var och en ska ta skälig hänsyn till sin omgivning, vid utnyttjandet av sin egen
eller annans fasta egendom.47 Grunden bakom reglernas syfte har hängt kvar under
miljölagstiftningens utveckling vilket kommer till uttryck genom lagtexten i 32 kap. som utgör gällande rätt. Skadeståndsreglerna i miljöbalken har arbetats in i balken från den tidigare miljöskadelagen (1985:225). Utöver de fastighetsrättsliga principerna, går i förarbetena till miljöskadelagen att utläsa att reglerna grundas på den centrala principen förorenaren betalar-principen. Syftet med reglerna var att förbättra möjligheterna för den skadelidande att utfå ersättning för miljöskador, samtidigt som reglerna skulle bidra till en mer komplett och klar reglering på området.48
44 Jfr 32:1 § MB.
45 Se HD:s domskäl i NJA 2003 s. 384.
46 Rubenson, Stefan, Miljöbalken, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 217. 47 Jfr 3:1 § JB.
De formulerade skadeståndsbestämmelserna vilka lades fram som förslag i förarbetena till miljöskadelagen, utgör idag, med mindre modifikationer, den nuvarande lagtexten i
miljöbalken.49 Det finns tre huvudsakliga rekvisit vilka är väsentliga för tillämpningen av 32 kap. MB. Det första rekvisitet innebär att skadan ska ha en anknytning till en fastighet, det andra rekvisitet avser vilken karaktär skadan och skadeförloppet har, samt det tredje rekvisitet vilket förutsätter att skadan ska ha påverkat omgivningen5051. Som nämnts tidigare ersätter skadeståndsbestämmelserna i MB personskador, sakskador och rena förmögenhetsskador. De två förstnämnda skadetyperna är ersättningsgilla vid de fall rekvisiten, skada som orsakats i omgivningen genom verksamhet på en fastighet, är uppfyllda enligt 32 kap. 1 § 1 st. MB. Avseende rena förmögenhetsskador stadgas utöver de nämnda rekvisiten, att rena
förmögenhetsskador som inte orsakats genom brott, endast ersätts om skadan är av någon betydelse.52
2.4.2 Miljöskada
Klimatpåverkan och miljön har varit ett ämne för diskussion under de senaste åren och är fortfarande ett omdiskuterat ämne i samhället, på grund av de skador på miljön som förekommer. Skogsskövling, växthuseffekt och förstörelse av naturresurser är några få exempel på miljöskador vilka i dagsläget inte är främmande för samhället. Det faktum att miljön skadas på olika sätt är till viss del oundvikligt med tanke på planetens naturliga förändring, vilken mänskligheten inte kan påverka. Miljöskador i ett miljörättsligt sammanhang syftar däremot på sådana skador som orsakas av mänsklig aktivitet, vilken direkt eller potentiellt kan orsaka skador på miljön.53
För att förebygga uppkomsten av sådana skador, finns i MB flertalet bestämmelser som begränsar och förbjuder vissa handlingssätt och som i sin tur är förenade med
sanktionsregler54 och ersättningsregler55.56
49 Jfr Prop. 1985/86:83 s. 3, prop. 1997/98:45 s. 565 samt 32 kap. MB. 50 Jfr 32:1.
51 Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, Tionde upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2018, s. 321. 52 Se HD:s domskäl i NJA 2000 s. 737, skada ansågs vara av betydelse.
53 Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, Tionde upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2018, s. 319. 54 Se. 29-30 kap. MB.
55 Se. 31-32 kap. MB. 56 SOU 1996:103, s. 627.
Inom begreppet miljöskada, ryms många tolkningar och definitioner med beaktande av vad som anses vara skadligt för miljön. Det finns ingen definition av begreppet i MB, däremot kan 32 kap. MB betraktas som en förklaring till begreppets innebörd.57 Begreppet miljöskada enligt reglerna i 32 kap. MB, innefattar personskada, sakskada samt ren förmögenhetsskada vilka orsakats av miljöfarlig verksamhet. I 32 kap. 3 § MB definieras närmare att skadestånd medges för skador som orsakats genom: förorening av vattenområden, grundvatten, ändring av grundvattennivån, luftförorening, markförorening, buller, skakning eller annan liknande störning.58
Den sistnämnda störningen lämnar ett brett utrymme för sådana skador som inte omfattas av någon av de andra skadeorsakerna, exempelvis starkt ljussken, förlorade skönhetsvärden, psykiska immissioner etc. Reglerna i 32 kap. MB omfattar varierande skadetyper och många gånger uppkommer frågan huruvida alla skadetyper, ska hanteras på samma sätt i enlighet med reglerna i 32 kap. MB.59
För att lösa hanteringsfrågan av olika skadetyper, kan skadetyperna delas in i två typfall. Det första typfallet benämns miljöpåverkan och avser en miljöskadas negativa verkan på
omgivningen, det vill säga långvariga störningar i form av luftföroreningar, buller, förfulning etc. De skadetyper som ryms inom miljöpåverkan, avser sådana skadeverkningar som är förutsebara och är tillåtna i den meningen att de inte är förenade med något materiellt förbud. Det andra typfallet avser oförutsebara skadefall, det vill säga fysiska skadeförlopp som
orsakat en fysisk skada i omgivningen. Exempelvis vid fall då utsläpp från en verksamhet, vilket till sin natur är att anse som förutsebara och tillåtna skadeverkningar, i sin tur visar sig vara giftiga.60 En sådan åtskillnad mellan de två typfallen är av betydelse för
skadeståndsansvaret som stadgas i 32 kap. MB. Vid förutsebara skadeverkningar är det fråga om skador vilka orsakats av något som uttryckligen är tillåtet och tolereras. Ansvaret vid sådana typfall blir därmed svårplacerat, på grund av att det inte alltid är uppenbart huruvida en skadeverkan ska betraktas som förutsebar och därmed utgöra grund för skadestånd enligt reglerna i 32 kap. MB.61
57 Bengtsson, Bertil, Skadestånd för miljöskada, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 13. 58 Jfr 32 kap. 3 § MB.
59 Bengtsson, Bertil, Skadestånd för miljöskada, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 13. 60 Ibid, s. 14.
61 Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, Tionde upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2018, s. 124.
Vad gäller de oförutsedda skadefallen, kan det anses vara något lättare att placera
skadeståndsansvaret, på grund av att det går att peka på en fysisk skadehändelse som orsakat miljöskadan. Den omständighet att skadan var oförutsebar påverkar inte ansvarsfrågan
eftersom reglerna i 32 kap, uppställer ett strikt ansvar och någon utredning av föreliggande av culpa, är därmed inte väsentlig.62 Det strikta ansvaret gäller vid båda typfallen däremot, som nämnts tidigare, är det svårare att fastställa huruvida det föreligger ett skadeståndsanspråk avseende förutsebara skadeverkningar. I reglerna i 32 kap. MB görs ingen åtskillnad mellan typfallen vilket leder till tolkningsproblem för huruvida reglerna innebär ett
skadeståndsansvar i det ena eller i det andra typfallet. Däremot finns vissa bestämmelser som
tydligt avser de fysiska skadehändelserna, exempelvis 32 kap. 4-5a §§ MB.63
2.5 Undantagsreglerna i 32 kap. MB
Av vad som hittills framkommit omfattar bestämmelserna i 32 kap. MB, ett brett område i miljön. Allt från förändringar i vatten, luft och mark, till störningar som uppkommer genom buller, sprängning och grävning.64 Reglerna är emellertid inte att betrakta som uttömmande och det finns vissa miljöskador som undantas från regleringen, trots det faktum att de
uppkommit genom miljöfarlig verksamhet. Undantagen stadgas främst i 32 kap. 2 § MB och
omfattar skador vilka uppkommit genom joniserande strålning65, eller genom inverkan av
elektrisk ström från elektrisk anläggning. Grunden till varför sådana typer av skador undantas från 32 kap. MB, är att de omfattas av annan lagstiftning som redan stadgar ett strikt ansvar, exempelvis ellagen (1997:857) samt atomansvarighetslagen (1968:45). Den senare nämnda lagen har under de senaste åren reviderats och planeras att ersättas av lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor (2010: 950), något ikraftträdande av den nya lagen har dock ännu inte skett66. De nämnda lagarna utgör lex specialis i förhållande till MB och innehåller striktare regler än MB, i den meningen att speciallagstiftningen inte undantar de
typer av skador som undantas i MB, nämligen allmänvanliga och ortsvanliga skador.67
62 Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, Tionde upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2018, s. 124. 63 Jfr 32 kap. 4 § MB - avseende skador genom sprängning och explosion.
Jfr 32 kap. 5-5a §§ MB - avseende skador genom grävning och byggnadsarbeten.
64 Rubenson, Stefan, Miljöbalken, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 218-221. 65 Exempelvis röntgenstrålning, strålning av radioaktiva ämnen.
66 Bengtsson, Bertil, Skadestånd för miljöskada, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 33.
Utöver vad som stadgas i 32 kap. 2 § MB gällande de undantagna skadetyperna, innehåller 32 kap. MB också undantag vilka lättar på skadeståndsansvaret för skadevållaren. Allmänt förekommande skador och sådana skador som anses vara vanliga på den ort där
skadehändelsen inträffat (ortsvanliga), medför i regel inte något strikt ansvar.
De orts- och allmänvanliga undantagen återfinns i 32 kap. 1 § tredje st. MB och reglerar att skador som inte orsakats genom culpa eller genom uppsåt, ersätts endast om den
skadevållande störningen inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.68 Bestämmelsen i 32 kap. 1 § tredje st. MB, syftar främst på störningar som orsakas av trafiken exempelvis genom buller. Undantagen avseende trafikrelaterade störningar har i många fall varit föremål för
domstolsprövning och i praxis har undantagsbegreppen allmänvanlig och ortsvanlig haft en väsentlig betydelse vid bedömningen av rätten till ersättning.69
Några utmärkande rättsfall på området är NJA 1977 s. 424, NJA 1975 s. 155 samt
NJA 1999 s. 385. De två förstnämnda fallen avsåg skadeståndsanspråk från fastighetsägare, på grund av ökade störningar från trafiken i samband med nya vägsträckningar. Störningarna bestod i NJA 1977 s. 474 av buller och i NJA 1975 s. 155 av skakningar, vilka resulterade i sjunkande marknadsvärden, respektive skador på de närliggande fastigheterna. HD ansåg fastighetsägarna i fallen vara berättigade till ersättning trots att den dåvarande lagstiftningen hade en hög tolerans för sådana störningar innan skadestånd kunde utgå. I det senare
rättsfallet från 1999 förelåg liknande omständigheter som i de tidigare fallen, nämligen värdeminskning av närliggande fastigheter på grund av störningar från en väg. Störningarna i detta fall bestod främst av estetisk inverkan i form av förändrade växtförhållanden, förfulning av området och ökad insyn, samt buller. I bedömningen utredde HD först huruvida
undantagen orts- eller allmänvanlighetsreglerna var tillämpliga. Vidare uttalade HD att undantagens tillämplighet avgörs genom en skälighetsbedömning i det enskilda fallet. Skälighetsbedömningen görs genom att tolka förarbetena till miljölagstiftningen, i detta fall lagmotiven till miljöskadelagen.7071
68 Jfr 32 kap. 1 § 3 st. MB.
69 Rubenson, Stefan, Miljöbalken, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 219. 70 Se prop. 1985/86:83 s. 42 och 43.
Domstolen ansåg i NJA 1999 s. 385 att de störningar som uppkommit från den nya vägen, visserligen var att anse som allmänvanliga. Den värdeminskning av fastigheterna som fastighetsägarna drabbats av, ansåg HD däremot utgöra en ekonomiskt kännbar skada vilken inte ansågs vara skälig för de skadelidande att tolerera. Det utgjorde därmed en sådan
omständighet som domstolen tog hänsyn till i sin skälighetsbedömning. HD fann därmed att fastighetsägarna var berättigade skadestånd.7273
Den skälighetsbedömning domstolarna gör kan sägas utgöra ett undantag från undantagen. Det vill säga trots att en störning bedöms vara orts- eller allmänvanlig, innebär det inte per automatik att rätten till skadestånd är utesluten. I förarbetena till miljöskadelagen gällande skälighetsbedömningen, utgör skadans art utgångspunkten i bedömningen. Störningar som orsakar skada på hälsan, oavsett hur allvarlig skadan anses vara, bör inte tolereras trots att störningen i lagens mening anses vara godtagbar. Även skador på egendom som är av
allvarligare art, samt skador som anses vara mycket omfattande74, borde den skadelidande inte behöva tolerera på grund av undantagen i 32 kap. 2 § MB. Att observera vad gäller
skälighetsbedömningen är att den rättsliga bakgrunden återges i förarbetena till den tidigare miljölagstiftningen. Någon omformulering eller revidering av förarbetena avseende
skälighetsbedömningens del, har inte gjorts och i förarbetena till MB sker en direkt hänvisning till miljöskadelagens proposition.75
72 Se HD:s domskäl i NJA 1999 s. 385.
73 Rubenson, Stefan, Miljöbalken, Femte upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017, s. 219 74 Exempelvis en avsevärd värdeminskning på en villa.
3. Swedavia-fallet och rättsläget
3.1 Bakgrund
Malmö Airport är beläget i Svedala kommun, fortsättningsvis kallat kommunen, sedan 1972 och bedrevs av Luftfartsverket som senare övergick till Swedavia AB, fortsättningsvis kallat Swedavia, i egenskap av huvudman för flygplatsen. Den verksamhet som flygplatsen bedriver idag stödjer sig i ett av mark- och miljödomstolen meddelat tillstånd i enlighet med
miljöbalken. Tillståndet innebär att högst 77 000 flygrörelser tillåts varje år på flygplatsen, tillsammans med sådan verksamhet som förknippas med flygrörelserna samt vissa om- och tillbyggnader. Swedavia har inom flygplatsområdet en avsedd plats för brandövningar, också tidigare använt av Luftfartsverket för samma ändamål, för att utföra övningar som består av att släcka brinnande flygplan. Övningsplatsen omfattar en yta på 600 kvadratmeter bestående av en betongplatta, vilken tidigare var försedd med ett dräneringssystem som skulle leda det avfall som uppkom till följd av övningarna, till kommunens allmänna avloppsreningsverk. Sedan Swedavia övertagit flygplatsen, har övningsplatsen renoverats och det tidigare dräneringssystemet har byggts om för att förhindra att skadliga ämnen som uppkommer i samband med brandövningarna, sprids till ytvatten och grundvatten. Avfallet leds vidare bort till avloppsreningsverket som drivs av kommunen.76
Mellan Swedavia och kommunen förelåg en avtalsrelation avseende vattnet som leds från flygplatsen till avloppsreningsverket. Avtalet mellan parterna sträckte sig till den tid
Luftfartsverket och kommunen var kontrahenter. Swedavia övertog i april 2010 verksamheten efter Luftfartsverket och i samband med överlåtelsen ingick Swedavia och kommunen ett ramavtal, vilket bland annat reglerade parternas ansvar för en i avtalet betecknad miljöskuld. Den i avtalet betecknade som ”miljöskuld”, avser kostnaden för att återställa miljöskador vilka till sin karaktär bedöms vara reparerbara samt kostnaden för framtida
reparationsinsatser.7778
76 Se inledning i mål T 3191-18 från Högsta domstolen.
77 Se definition av begreppet ”Miljöskuld” Jernelöv, Arne, Miljöskulden: en rapport om hur miljöskulden utvecklas om vi
ingenting gör, Allmänna förl., Stockholm, 1992, (SOU 1992:58), s. 11.
Därutöver reglerade avtalet en ömsesidig samråds- och informationsskyldighet mellan parterna, för situationer vilka kunde innebära att skadeståndskrav från tredje man framställs avseende miljöskada samt hur skadeståndsansvaret mellan parterna därmed ska fördelas. Vad avser ansvarsfördelningen avvek den i avtalet från vad som stadgas i 32 kap. 8 § MB, det vill säga att ansvar mellan verksamhetsutövare fördelas solidariskt.7980
De miljöskador som Swedavias verksamhet har gett upphov till i förevarande fall, har orsakats av det brandsläckningsskum som användes under brandövningarna, under den tid som Luftfartsverket bedrev verksamheten såväl som under Swedavias tid.
Skumsläckningsmedlet som användes under en lång tid har innehållit ämnet
perfluoroktansulfonat, fortsättningsvis benämnt PFOS. Ämnet PFOS ansågs vara skadligt för miljön på grund av dess giftiga egenskaper, vilka ledde till att det inte kunde brytas ner i
naturen och kunde därmed tas upp av levande organismer.81
På grund av ämnets förorenande effekter ansågs det, i enlighet med EU:s förordning om långlivade organiska föroreningar82, förbjudet att använda PFOS-haltigt
skumsläckningsmedel efter juni 2011. Swedavia bytte därmed släckningsmedel, däremot har PFOS sedan flera år tillbaka inte brutits ner och funnits kvar i marken på
brandövningsområdet, vilket i sin tur tillsammans med spillvattnet överförts till kommunens reningsverk. I reningsverket har spillvattnet samlats som avfall som kommunen sedan hanterat. Under tidsperioden 2004–2013 hanterade kommunen avfallet på ett sätt som inte ansågs vara godtagbart ur miljösynpunkt, vilket senare kom att förbjudas. På grund av användandet av det PFOS-haltiga släckningsmedlet vilket orsakade sådant avfall som
kommunen inte kunde hantera, valde kommunen att väcka talan mot Swedavia.83
79 32 kap. 8 § 1 st miljöbalken (1998:808).
80 Se inledning i mål T 3191-18 från Högsta domstolen. 81 Ibid.
82 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 850/2004 av den 29 april 2004 om långlivade organiska föroreningar
och om ändring av direktiv 79/117/EEG.
3.2 Den rättsliga bedömningen
3.2.1 Mark- och miljödomstolen
Målet togs upp i mark-och miljödomstolen (MMD) och avsåg kommunens skadeståndstalan vilken grundades på skadeståndsbestämmelserna i 32 kap. MB. Kommunen yrkade att Swedavia till kommunen skulle utge skadestånd om 4 144 666 kronor för de merkostnader kommunen haft för att hantera avfallet, vilket var en följd av PFOS-föroreningen orsakad av Swedavias, tidigare Luftfartsverkets, verksamhet.84
Mark- och miljödomstolen biföll kommunens talan och ansåg att den PFOS-förorening som Swedavia och dessförinnan Luftfartsverket orsakat, inte kunde anses som en naturlig eller nödvändig störning från en flygplatsverksamhet. PFOS- utsläppet var enligt domstolens mening, inte att betrakta som orts- eller allmänvanligt. Den omständighet att det förorenade vattnet överfördes från flygplatsen till kommunens reningsverk, ansåg MMD utgöra en miljöskada i omgivningen enligt reglerna i 32 kap MB. MMD uttalade att reglerna i 32 kap. MB var tillämpliga i förevarande fall samt att avtalsförhållandet mellan parterna, inte utgjorde något hinder för reglernas tillämpning. Domslutet i målet innebar att kommunens talan bifölls med en reducering av skadeståndsbeloppet till 3 315 700 kronor jämte ränta, på grund av att kommunen ansetts delvis ha varit medvållande till skadan.85
3.2.2 Mark- och miljööverdomstolen
Såväl kommunen som Swedavia valde att överklaga den tidigare instansens domslut till mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Swedavia yrkade att MMD:s domslut skulle ogillas samt att bolaget skulle befrias från att ersätta kommunens rättegångskostnader i tidigare instans. Kommunen yrkade å sin sida att dess talan i tidigare instans skulle bifallas till sin helhet, det vill säga att erhålla ett oreducerat skadeståndsbelopp. I MÖD vidhöll parterna vad de tagit upp i tidigare instans. Kommunen hävdade att den hade lidit en sådan miljöskada som aktualiserar bestämmelserna i 32 kap. MB, medan Swedavia invände att ett avtalsförhållande förelåg mellan parterna, vilket i deras mening uteslöt tillämpningen av reglerna i MB. Enligt kommunen kunde ett avtalsförhållande inte innebära att rätten till skadestånd enligt MB utsläcks och kommunen menade att det är upp till kommunen i egenskap av skadelidande att välja grunden för sin skadeståndstalan.86
84 Se mål M 1580-15 från mark-och miljödomstolen. 85 Ibid.
Domstolen inledde sin rättsliga bedömning med att ta ställning till miljöbalkens dispositivitet, genom att jämföra lagstiftningen med den allmänna skadeståndsrätten. Enligt 1 § SkL stadgas att lagen är tillämplig såvida inget annat stadgas i avtal mellan parter, det vill säga att lagen reglerar främst det utomobligatoriska området. Vidare förklarade domstolen att något liknande stadgande inte återfinns i 32 kap. MB, däremot menade domstolen att
dispositiviteten som stadgas i SkL också ska gälla för miljöskadestånd enligt MB. MÖD grundade uttalandet avseende dispositiviteten främst på vad som anförts i doktrin samt i rättsfallet NJA 2003 s. 38487. Avslutningsvis diskuterade MÖD parternas avtal och dess innehåll. Domstolen anförde att en avgörande förutsättning för att den avtalsrättsliga relationen, ska ges företräde framför de miljörättsliga reglerna, är just avtalets innehåll. I förevarande fall ansåg MÖD att avtalet mellan Swedavia och kommunen, omfattade den omtvistade situationen som uppkommit, i den mening att omständigheterna ansågs ha ett sådant starkt samband till de huvudsakliga förpliktelserna i avtalet och att det därmed inte fanns några skäl till att frångå det som stadgas i avtalet. På grund av det nu nämnda fann
MÖD att kommunens talan ska lämnas utan bifall.88
3.2.3 Högsta domstolen
Kommunen överklagade MÖD:s domslut till HD och prövningstillstånd beviljades avseende rättsfrågan huruvida ett avtalsförhållande utesluter tillämpning av reglerna i 32 kap. MB. Inledningsvis förklarade HD de grundläggande förutsättningarna för skadestånd enligt 32 kap. MB samt syftet med regleringen. Därefter baserades HD:s bedömning på tre rättsliga
oklarheter som fallet gett upphov till. HD valde först att uttala sig om MB:s dispositivitet och menade att regleringen i MB avseende skadestånd är att uppfatta som dispositiv, med
motiveringen att avsaknaden av regler i MB som stadgar det kontraktuella förhållandets inverkan på tillämpningen av MB:s regler, inte föranleder en annan uppfattning. HD konstaterade att lagstadgade skadeståndsregler i avtalsförhållanden kan avtalas bort genom direkta klausuler som reglerar parternas skadeståndsansvar, genom rättsprinciper eller genom avtalstolkning.89
87 Fråga om huruvida en miljöskada i hyresavtalsförhållande skulle ersättas enligt reglerna 32 kap. MB. 88 M 2589-17 från mark- och miljööverdomstolen.
HD förklarade att det som uttalats avseende dispositiviteten och avtalets inverkan, ska gälla även i miljörättsliga sammanhang och därmed också för miljöskador. Avgörande i
förevarande fall var därför parternas avtal och de förpliktelser som avtalet stadgade. I
huvudsak resonerade HD på samma sätt som MÖD, genom att tillämpa parternas avtal på de faktiska omständigheterna i fallet och fann därmed att avtalet mellan Swedavia och
kommunen, var att anse som tillräckligt omfattande för att utesluta tillämpningen av reglerna i 32 kap. MB.90
3.3 Val av förmånligare regler
HD gjorde i sin dom konkreta uttalanden avseende några rättsliga frågetecken som tidigare endast kommenterats i viss mån på området, men avstod från att uttala något specifikt
avseende valmöjligheten för en part att välja utomobligatoriska regler, framför de regler som stadgas i ett avtal, i de fall de utomobligatoriska är fördelaktigare än de kontraktsmässiga. Som tidigare nämnts, anförde kommunen i MÖD bland annat att det står dem fritt att välja vilka regler de vill åberopa som grund för sin skadeståndstalan. En sådan valmöjlighet benämns som konkurrerande ansvarsgrunder91 och principiellt är det möjligt att en
skadelidande är berättigad skadeersättning enligt såväl lagfästa som kontraktuella grunder 92.
Typfallet skulle kunna vara att en skadelidande har ett grundat anspråk enligt de allmänna reglerna i SkL och enligt annan speciallagstiftning som reglerar en specifik skadesituation. Regler som är utomobligatoriska och dispositiva kan betraktas som något av ett minimiskydd för rättssubjekten, samtidigt som reglerna lämnar utrymme för partsautonomin och därigenom för avtalet att fylla sin funktion. I praktiken sätter dispositiva regler indirekt ramen för vilken lägsta standard ett avtal kan ha. Därmed är det vanligare att avtal är fördelaktigare än vad som stadgas i lag. Rättsfallet belyser dock en situation som skiljer sig från det vanliga i den
meningen att kommunen ansåg reglerna i 32 kap. MB vara fördelaktigare än parternas kontraktsmässiga.9394
90 Se Rättsfallet från HD T 3191-18. 91 Ibid punkt 13.
92 Ibid punkt 13-14.
93 Se kommunens utveckling av talan i MÖD M 2589-17.
Vad som anses som fördelaktigare för en part, varierar i det enskilda fallet beroende på vilka faktorer som är av större betydelse. Exempel på faktorer kan vara de ekonomiska fördelarna, för de fall lagstiftningen skulle medge ett högre skadeståndsbelopp än vad parterna stadgat i sitt avtal. Ett annat exempel kan vara skillnaden på preskriptionsfristerna mellan parternas avtal och de frister som stadgas i lagstiftning för utomobligatoriska fall.95
Det råder inte någon självklar uppfattning för huruvida det står fritt för en part i ett
kontraktsförhållande att välja mellan utomobligatoriska- eller kontraktsmässiga regler, för det fall de utomobligatoriska reglerna skulle anses vara fördelaktigare. Däremot finns två
huvudresonemang, det skadeståndsrättsliga resonemanget och det avtalsrättsliga
resonemanget, vilka i förhållande till varandra utgör motsatser, till hur valmöjligheten av regler för en skadelidande ska hanteras. Det första resonemanget är det skadeståndsrättsliga som innebär att den skadelidande i ett kontraktsförhållande, inte bör hamna i en sämre ställning gentemot den skadevållande, än ifall denne varit skadelidande på utomobligatorisk grund. Det andra resonemanget är det avtalsrättsliga vilken tvärtemot det förstnämnda
resonemanget innebär att kontraktsmässiga regler inte borde kunna åsidosättas på grund av de utomobligatoriska, eftersom de kontraktsmässiga reglerna har förhandlats fram mellan
parterna själva och är avsedda att reglera det specifika förhållandet.96
I förevarande fall resonerade HD utifrån den avtalsrättsliga aspekten, på grund av att det mellan parterna finns en tydlig avtalsrelation och ett avtal som reglerar den uppkomna tvisten.97 HD utgick ifrån den avtalsrättsliga aspekten och anförde att den ska gälla även i situationer där det är fråga om skadestånd enligt MB.98 Alltså avgör parternas avtal vilka regler kommunen i förevarande fall kan grunda sin talan på. Avtalet stipulerade att skadeståndstvister mellan parterna skulle avgöras enligt avtalsrättsliga regler och de
avtalsvillkor som stadgades i avtalet. Därmed uteslöt parternas avtal tillämpningen av reglerna i 32 kap. MB.99
95 Hellner, Jan & Radetzki, Marcus, Skadeståndsrätt, Tionde upplagan, Norstedts juridik, Stockholm, 2018, s. 92. 96 Ibid s. 92.
97 Se T 3191-18 punkt. 15. 98 Se T 3191-18 punkt. 17. 99 Se T 3191-18 punkt. 19.
3.4 Dispositiv eller tvingande? Det slutgiltiga svaret
Utifrån fallet ställs frågan huruvida miljöbalkens skadeståndsregler är dispositiva eller tvingande. Att döma utifrån vad som hittills redogjorts i fallet, bör de flesta få uppfattningen att frågan besvaras med ja, miljöbalken och närmare bestämt reglerna i 32 kapitlet är
dispositiva. Parterna i målet hade avtalat om annat än vad som stadgades i MB och
bortavtalandet stod sig igenom domstolsprövningen i HD. Vid en närmare analys av rättsfallet och vad HD faktiskt uttalar, bör svaret på frågan, istället uppfattas som att MB är dispositiv med reservation för avtalets innehåll. Det HD uttalat i rättsfallet angående dispositiviteten, är en återgivning av det rådande rättsläget.100 I förarbetena till den miljörättsliga lagstiftningen anges varken i den tidigare eller nuvarande, något om huruvida kontraktsförhållanden
påverkar reglernas tillämpning.101 Situationer, där den skadelidande, som lider en miljöskada, också är avtalspart i förhållande till den skadevållande, anses vara speciella. Det innebär däremot inte att det är ovanligt förekommande situationer, särskilt inte inom kommersiella avtalsförhållanden, hyresförhållanden, upplåtelse av mark eller byggnader samt inom entreprenadsrätten.102
Lagstiftarens avhållande från att uttryckligen reglera avtalets inverkan på MB:s tillämplighet, innebär inte att frågan åsidosatts eller står helt rättsligt oreglerad. Istället har den lämnats till HD:s prejudikatbildande funktion. Rättsbildningen har tillåtits ske genom praxis.
MB utgör i sin helhet en uttömmande och samordnad lagstiftning, vilken förenar utöver lagbestämmelser även förordningar samt föreskrifter.103 För en sådan lagstiftning är det
särskilt viktigt att hålla en balans mellan hur utförlig lagstiftningen är och hur lättöverskådlig den är. Principfrågor som uppkommer i praxis, exempelvis i Swedavia-fallet, utgör situationer som lagstiftaren inte möjligen kunnat förutse och därefter reglera i lag. Därmed kan det anses att lagstiftaren gjort ett aktivt val, i att utelämna regleringen av MB:s dispositivitet och istället låta HD hantera principfrågorna.104
100 Welamson, Lars & Munck, Johan, Rättegång 6 Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 5., [rev.] uppl., Wolters
Kluwer, Stockholm, 2016, s. 129.
101 Jfr prop. 1997/98: 45 samt 1985/86:83.
102 Bengtsson, Bertil, Skadestånd för miljöskada, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011, s. 108-109.
103 Michanek, Gabriel & Zetterberg, Charlotta, Den svenska miljörätten, Fjärde upplagan, Iustus, Uppsala, 2017, s. 93. 104 Welamson, Lars & Munck, Johan, Rättegång 6 Processen i hovrätt och Högsta domstolen, 5., [rev.] uppl., Wolters
Kluwer, Stockholm, 2016, s. 129-130.
3.5 Praxis
Det finns flera rättsfall på området vilka ställt den ovannämnda principfrågan på sin spets och har prövats i HD. Däremot finns det inte någon praxis med liknande omständigheter som förekommer i Swedavia-fallet. HD valde därmed att referera till tre rättsfall som skiljer sig från varandra men belyser samma principfråga, nämligen NJA 2003 s. 384
(Hyr-börsens diskmaskiner), NJA 2014 s. 760 (Cargo center) och NJA 1996 s. 104 (Olyckan på hundpensionatet).
Rättsfrågan som belystes i NJA 2003 s. 384, var huruvida det förelåg skadeståndsansvar enligt 32 kap. 1 § MB i ett hyresavtalsförhållande mellan parterna. Bolaget Hyr-Börsen AB (hyresvärd) hyrde ut en lagerlokal till HCI Nordic AB (hyresgäst) som förvarade
kemikalieprodukter i lokalen. Hyresvärden förvarade ett antal diskmaskiner i en del av den uthyrda lagerlokalen, vilka skadades genom rostangrepp orsakat av hyresgästens
kemikalieprodukter. Den uppkomna skadan var enligt hyresvärden en skada som skulle ersättas i enlighet med 32 kap. 1 § MB. Hyresgästen skulle därmed anses ha ett strikt ansvar.105
Målet togs upp i HD som främst diskuterade huruvida skadan ansågs falla inom ramen för 32 kap. 1 § MB. Avgörande för bedömningen var dock inte kategoriseringen av skadan, utan parternas avtalsförhållande. HD uttalade att parternas avtalsrättsliga relation innebar valfrihet för hyresvärden att välja om lokalerna skulle hyras ut och därmed genom avtal reglera under vilka villkor och till vem uthyrningen ska ske. Mot denna bakgrund ansåg HD att skadan inte uppkommit på det sätt som avses i 32 kap. 1 § MB. HD ogillade därför skadeståndstalan.106 En parallell som kan dras från det aktuella fallet till Swedavia-fallet, är att avtalsförhållandet uteslöt tillämpningen av 32 kap. MB.107
105 Se NJA 2003 s. 384
106 Se HD:s domskäl i NJA 2003 s. 384 sista stycket.
107 Se NJA 2003 s. 384. Se även Bengtsson, Bertil, Skadestånd för miljöskada, 1. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2011,
I NJA 1996 s. 104 lämnade en hundägare sin hund på ett katt- och hundpensionat. Den skadelidande i fallet, som omhändertog hunden på pensionatet, skadades genom att hunden ryckt i kopplet vilket lett till att den skadelidande fallit omkull och skadat sig. Fråga uppkom huruvida det förelåg ett skadeståndsanspråk enligt det strikta ansvaret, som stadgades i dåvarande lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter. Av betydelse i fallet var att det förelåg ett avtalsförhållande mellan parterna. HD sökte ledning i motiven till den dåvarande lagstiftningen, vilken inte berörde den uppkomna situationen och som därmed inte gav något svar.108
Av den aktuella skadeståndsbestämmelsen i fallet reglerades endast det strikta ansvaret för hundägaren samt den som mottagit hunden till nyttjande eller underhåll, även kallat
vårdaren109. Den avtalsrättsliga relationen mellan hundägaren och vårdaren var därmed oreglerad i lag. HD anförde att parternas kontraktsförhållande ligger närmast till hands, vid bedömningen av parternas inbördes skadeståndsansvar. På grund av att det förelåg ett kontraktsförhållande mellan parterna i fallet, vars inverkan inte berördes i den åberopade lagen eller dess förarbeten, ogillade HD skadeståndstalan. Domstolen uttalade därmed att kontraktsförhållandet i detta fall uteslöt tillämpning av utomobligatorisk lagstiftning.110 Det går att dra paralleller även mellan det nu nämnda fallet och Swedavia-fallet.
HD använder sig av mer eller mindre samma bedömningsteknik, trots att fallen inte berör samma typ av skada eller rättsområde. I både NJA 1996 s. 104 och i Swedavia-fallet, pekar HD på det kontraktuella förhållandet mellan parterna. Avtalet utgjorde enligt HD:s
resonemang i fallen den avgörande faktorn när lagen eller förarbetena inte reglerar den specifika situationen.111
Ett annat fall där HD berör en av principfrågorna som tas upp i Swedavia-fallet är NJA 2014 s. 760 (Cargo Center). HD tog ställning till huruvida en avtalspart kan frångå avtalsbestämmelser, för att tillämpa förmånligare regler i utomobligatorisk lagstiftning. Fallet berör ett trepartsförhållande där läkemedelsbolaget Pharmacia AB slutit avtal med speditörbolaget Air Cargo Express (ACE), avseende transport av läkemedel till köpare.112
108 Se NJA 1996 s. 104 HD:s domskäl näst sista stycket. 109 Jfr 6 § lag (1943:459) om tillsyn över hundar och katter. 110 Se NJA 1996 s. 104.
111 Jfr HD:s domskäl i NJA 1996 s. 104 och Swedaviafallet T 3191-18. 112 NJA 2014 s. 760.
ACE anlitade i sin tur bolaget Cargo center för att hantera läkemedelgodset under transporten. Vid flertalet tillfällen stal personalen i Cargo från Pharmacias läkemedel. Transportuppdraget reglerades genom standardavtalet NSAB 85113 för samtliga parter, däremot i två olika led. I ena ledet mellan Pharmacia och ACE, i det andra ledet mellan ACE och Cargo. Pharmacia hade försäkrat godset i två olika försäkringsbolag, vilka hävdade att Cargo stod ansvariga för stölderna och därmed var skadeståndsskyldiga på utomobligatorisk grund enligt 1 kap. 1 § SkL. Tillämpningen av SkL utgjorde inte problemet i fallet, eftersom förhållandet mellan Pharmacia och Cargo inte reglerades av något avtal. Däremot valde HD att göra en bedömning utifrån kommissionsrättsliga grundsatser och utifrån de, avgöra
försäkringsbolagens rätt till skadestånd. Enligt kommissionsrättsliga grundsatser, hade Pharmacia inte på utomobligatorisk grund haft bättre rätt mot Cargo, än vad Pharmacia haft vid det fall de själva ingått avtalet med Cargo114. Enligt HD kunde försäkringsbolagen därför inte på utomobligatorisk grund, kräva skadestånd för stölderna. Skadeståndsanspråket skulle enligt HD:s mening därmed avgöras genom innehållet i avtalen som parterna slutit mellan varandra i de två leden.115116
De hittills nämnda fallen är olika till sin karaktär och berör skilda rättsområden. HD:s bedömning i respektive fall, utgör den gemensamma nämnaren och återkommer i Swedaviafallet117. Det faktum att fallen utgör relaterad praxis som HD understödjer sin bedömning i Swedaviafallet med, kan ifrågasättas med tanke på att vissa fall inte berör miljörätt eller liknande omständigheter. Rättspraxis utgör en av de viktigaste källorna för tillämpningen och tolkningen av MB:s regler. Vilken betydelse ett visst rättsfall har för tolkningen och tillämpningen av MB, beror på fallets karaktär och hur principfast HD dömt i liknande fall tidigare. Den praxis HD använder sig av i miljörättsliga fall, kan delas in i två kategorier. Den första består av fall som förtydligar hur MB ska tolkas och tillämpas, exempelvis Swedavia-fallet.118
113 Nordiskt speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser. 114 Se HD:s domskäl i NJA 2014 s. 760 punkt 17. 115 Ibid punkt 19 samt 22.
116 NJA 2014 s. 760.
117 Se HD:s domskäl i Swedavia-fallet T 3191-18 punkt 14 samt 16. 118 Ebbesson, Jonas, Miljörätt, 3., [rev.] uppl., Iustus, Uppsala, 2015, s. 57.
Den andra kategorin består av fall som ofta används i HD:s bedömningar, främst för att exemplifiera hur olika rättsgrundsatser kan tolkas och tillämpas, exempelvis
NJA 2014 s. 760. Av den praxis som tidigare nämnts, är NJA 1996 s. 104 ett fall som tillkom innan MB trädde i kraft. Fallet utgör äldre praxis och är likväl viktig för tolkningen av MB, särskilt vad gäller frågan om skadestånd.119 Vad gäller äldre praxis är det viktigt att vara observant på vilken betydelse sådana fall tillmäts. Praxis utgör bland annat resultatet av HD:s rättsbildning och fallen utgör därmed prejudikat, vilket innebär att de i sin tur kan läggas till grund för domstolarnas framtida bedömningar av liknande fall.120 Prejudikaten från HD har i regel ett prejudikatvärde. Det innebär emellertid inte att samtliga domar meddelade från HD har ett sådant värde, exempelvis notisfall vilka anses ha ett lågt värde eller inget alls.121
Samtliga fall som återgivits ovan, utgör fall med prejudikatverkan och tillmäts en större betydelse inom såväl miljörätten som inom domstolarnas rättstillämpning. Tidigare nämndes vikten av att vara observant vid användandet av äldre praxis som rättskälla. Värt att beakta är att äldre praxis inte förlorar sitt prejudikatvärde, endast för att det är gammalt. Äldre fall bibehåller ofta sitt värde trots rättsutvecklingen och förändrade samhällsförhållanden, något som tydligt exemplifieras i Swedavia-fallet genom att HD refererar till NJA 1996 s. 104.122
119 Ebbesson, Jonas, Miljörätt, 3., [rev.] uppl., Iustus, Uppsala, 2015, s. 57-58.
120 Lehrberg, Bert, Praktisk juridisk metod, Tionde upplagan, Iusté, Uppsala, 2018, s. 176.
121 Bernitz, Ulf, Finna rätt: juristens källmaterial och arbetsmetoder, Fjortonde upplagan, Wolters Kluwer, Stockholm, 2017,
s. 134-135.
