Granskning av organiserat fall - preventivt arbete : en enkätstudie inom särskilt boende för äldre i Umeå kommun 2007

Hälsohögskolan, Högskolan i Jönköping Institutionen för gerontologi

Granskning av organiserat fall

-preventivt arbete

–

en enkätstudie inom särskilt boende för äldre

i Umeå kommun 2007

Camilla Nyström, Anna Åström

Examensarbete 10 poäng, nivå 41-60 poäng

Magisterprogram med ämnesbredd- inriktning äldre

Jönköping, juni 2007

Handledare: Felicia Gabrielsson- Järhult, doktorand

Sammanfattning

Syftet för denna studie var att granska det fallpreventiva arbetet inom samtliga särskilda bo-enden för äldre, i Umeå kommun. Data insamlades primärt via enkäter vilka besvarades av undersköterskor (n 118, 85 % svarsfrekvens). Enkätsvaren kompletterades med en muntlig fråga som enhetschefen för respektive boende besvarade via telefon.

Resultatet visade att 76 % av respondenterna ansåg att enheten bedrev ett organiserat fallpre-ventivt arbete. Inom de granskade enheterna var Individuell Vård- Omsorg och rehabiliter-ingsplanering (Ivor) ett viktigt forum för fallpreventiva diskussioner. Mötesfrekvensen var vanligtvis glesare än en gång per månad. Oftast deltog arbetsterapeut, sjukgymnast, sjukskö-terska och underskösjukskö-terska/vårdbiträde. De vanligaste fallpreventiva åtgärderna var tillsyn, hjälpmedel och miljöförändringar. Mindre vanligt var medicinska åtgärder samt träning och aktivitet. Instrument för fallriskbedömning användes enligt 58 % av respondenterna. Falltill-bud dokumenterades enligt gällande riktlinjer och 84 % skattade det fallpreventiva arbetet som bra, eller mycket bra, vid deras enhet.

Slutsatsen är att fallpreventivt arbete utförs inom många enheter, men det finns förbättrings-områden. Viktigt är att enheter som idag saknar organiserat fallpreventivt arbete stimuleras till att utveckla rutiner för detta. Rutiner för informationsspridning vid falltillbud måste förbätt-ras. Medicinska åtgärder, samt träning och aktiviteter bör intensifieras, liksom användandet av instrument för fallriskbedömning. En ökad medverkan av nattpersonal i fallpreventiva diskus-sioner vore önskvärt.

Nyckelord:

Summary

Examination of Organized Fall Prevention

- A Study by Questionnaire in Residential Care Facilities for Older People, in the Mu-nicipality of Umeå, Sweden 2007

The purpose of this study was to examine fall prevention in all residential care facilities for older people, in the municipality of Umeå, Sweden. Data were collected primary by question-naires, which were responded by the assistant nursing staff. Supplementary details were ob-tained from one interview question addressed to all heads of the residential care facilities. The results showed that 76% consider that they do have an on going organized fall prevention at their unit. Care planning meetings, every 4-6 weeks, were an important fora for discussion of fall prevention. Usually the occupational therapist, the physiotherapist, the nurse and the assistant nurses, participated in these meetings. The most common interventions to prevent falls were looking after the residents, aids and changes of the residential environment. Medi-cal measures, training and activity were carried out less frequently. A fall-risk assessment tool was being used by 58% of the respondents. Fall was documented according to guidelines. 84 % considered fall prevention at their unit as good, or very good.

The conclusion was that fall prevention is carried out in most units, but the work can be im-proved in many aspects. It is important that these units that do not have any organized work of preventing falls find procedures to develop this. Routines for information when a fall occurs must be improved. Medical measures, training and activities should be intensified, like the use of a fall-risk assessment tool. It is desirable that the night staffs’ participation is included and increased when it comes to fall prevention.

Innehållsförteckning

Bakgrund... 1

Syfte ... 3

Metod... 3

Etiska överväganden ... 4

Resultat... 5

Resultat från enheter med organiserad fallprevention ... 5

Ansvarsfördelning i praktiken ... 5

Möten för fallpreventiva diskussioner, forum, förekomst och delaktighet... 6

Fallpreventiva åtgärder ... 7

Fallpreventiva rutiner i samband med inflyttning... 9

Användandet av instrument för fallriskbedömning ... 10

Dokumentation av fall ... 10

Respondenternas bedömning av hur det fallpreventiva arbetet fungerar och kan förbättras vid deras enhet... 10

Informationsspridning vid en fallincidens ... 11

Resultat från enheter utan organiserad fallprevention... 11

Skattad fallfrekvens samt tänkbar förklaring till bristen på organiserat fallpreventivt arbete... 11

Diskussion... 12

Resultatdiskussion ... 12

Avsaknad av ett organiserat fallpreventivt arbete... 12

Deltagandet i fallpreventiva möten... 13

Användandet av fallpreventivt bedömningsinstrument ... 15

Rutiner för informationsspridning vid en fallincidens... 16

Respondenternas förslag till förbättringsåtgärder... 16

Generaliserbarhet ... 16 Metodiskussion... 16 Enkätutskick... 16 Jämförbarhet ... 17 Frågeformuleringar ... 17 Urval ... 18

Slutsatser ... 18

Omnämnanden ... 19

Referenser ... 20

Bilagor ... 21

Bakgrund

Fallskador bland äldre utgör idag ett av våra mest omfattande hälsoproblem (Jensen, 2003; Kallin, 2004). Skadorna innebär lidande för den enskilde samt medför höga samhällskostna-der (Berg, 1999; Stenvall, 2006).

I Sverige drabbas årligen närmare 19 000 personer av höftfraktur, de flesta på grund av en fallolycka (Stenvall, 2006). Med stigande ålder ökar också risken för att drabbas av osteopo-ros (Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, 2001). En höftfraktur leder många gånger till döden och många av de som överlever återfår aldrig full rörelseförmåga (Lord, Sherrington & Menz, 2001; Stenvall, 2006). Samhällskostnaderna för en höftfraktur beräknas till minst 175 000 kronor under första året. Den största utgiften faller på kommunerna, bland annat genom ökad vårdtyngd (Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, 2001).

En annan allvarlig komplikation till fall är den rädsla det medför över att falla igen. Det kan medföra att den som tidigare fallit minskar sin aktivitetsnivå av rädsla för att falla igen. Detta leder oftast till nedsatt fysisk funktionsförmåga, vilket i sin tur ökar fallrisken (Rubenstein, 2006).

Äldre personer inom särskilt boende faller tre gånger så ofta som äldre personer i övriga sam-hället (Lord, Sherrington & Menz 2001; Lundin-Olsson, 2000). Fallprevention inom denna grupp är därför ett mycket viktigt arbete (Lundin-Olsson, 2000; Rosendahl, 2006).

De bakomliggande orsakerna till fall är multifaktoriella (Downton, 1993; Johnson & Binney, 2003). Riskfaktorer för fall som det finns en väl dokumenterad grund för är bland annat hög ålder, tidigare fall, begränsningar i ADL-förmåga, nedsatt gång- och rörelseförmåga, muskel-svaghet, nedsatt kognition och användandet av mer än 4 mediciner (Downton, 1993; Lord, Sherrington & Menz, 2001).

Orsaksbilden till ett fall är komplicerad genom att många av riskfaktorerna påverkar varandra (Jensen, 2003; Nyberg, 1996; Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum, 2001). För att lyckas med fallprevention inom särskilda boenden är det nödvändigt med ett multifaktoriellt program (Johnson & Binney, 2003; Lord, Sherrington & Menz, 2001; Nyberg, 1996). Detta framgår även av Kallins avhandling (2004) där hon påvisat att man måste upptäcka, förebygga och behandla/åtgärda både predisponerande och utlösande faktorer för att kunna förhindra fall. Lundin-Olsson (2000) har i sin avhandling visat att ett preventionsprogram riktat mot boende, personal och miljö, kan minska antalet fall signifikant. Lundin-Olsson påvisar även resultat som stödjer hypotesen om att äldre människor som har svårigheter att utföra något välkänt vardagligt samtidigt som de går, löper större risk att falla, än de som inte har detta problem. En äldre människa som slutar gå när han/hon skall prata, ”stops walking when talking”, har en ökad fallrisk, jämfört med de äldre som fortsätter gå medan de pratar.

En fallpreventiv satsning i Storumans kommun har visat på att för att nå ett framgångsrikt resultat när det gäller fallprevention, krävs att flera olika personalkategorier arbetar med rik-tade insatser mot både individ och miljö (Ohlin & Holmlund, 2005). Detta har även Nyberg (1996) belyst i sin avhandling. I artikeln av Dyer et al. (2004) samt i Vu, Weintraub och Ru-bensteins artikel (2005) framgår att riskfaktorer för fall kan minskas inom särskilt boende genom träning, personalutbildning, medicinjusteringar, förändringar i miljön och undersök-ning av synförmåga.

En nyligen gjord studie (Rosendahl, 2006), visar att äldre personer som genom ett höginten-sivt funktionellt träningsprogram, förbättrat sin balans, hade ett minskat antal fall, jämfört med de äldre som inte hade förbättrat sin balans efter träning. Träningen gav även positiva långtidseffekter på gångförmåga, balans och benstyrka.

En enkel fallriskskattning kan förutse sannolikhet för fall (Downton, 1993; Rosendahl, 2006). Att identifiera orsaker till tidigare fall, för att på så sätt kunna hitta orsaker som går att före-bygga, är enligt Downton (1993) den viktigaste sekundärpreventionen.

I Lundin-Olssons avhandling framgår att personal inom särskilt boende, som har god känne-dom om brukarna, förmodligen kan identifiera många av de äldre som har hög fallrisk genom att kombinera kunskapen om förekomsten av tidigare fall med en subjektiv uppfattning om risk för fall (Lundin-Olsson, 2000). I Vindelns kommun har man gjort en kartläggning av an-talet fall under en 6-månadsperiod. Något man även där tyckte var utmärkande, var just med vilken stor träffsäkerhet vårdpersonal och även den boende själv, kunde predicera fallrisk för den enskilda individen (Ludvigsson & Wikström, 2005).

Ett övergripande mål i Umeå kommuns socialtjänstplan 2006 är att alla som bor i särskilt bo-ende ska få samordnade insatser av god kvalitet. Kvalitetsarbetet ska systematiskt och fortlö-pande utvecklas och säkras. Övergrifortlö-pande uppföljning av kvaliteten ska bl.a. ske genom avvi-kelserapportering. Socialtjänsten ska även prioritera förebyggande insatser. Ett åtagande för personalen reglerad enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) d.v.s. arbetsterapeuter, sjukskö-terskor och sjukgymnaster, är att antalet fallavvikelser ska minska i förhållande till 2005 års resultat. Dokumentationen av genomförd systematisk fallprevention ska också öka i jämförel-se med 2005 (Socialtjänstplan, 2006). Enligt kommunens medicinskt ansvarige sjuksköterska (Mas) är ett organiserat fallpreventivt arbete ett obligatoriskt åtagande för alla enheter inom Umeå kommun.

Som ett led i att uppfylla dessa mål har man i november 2003 skapat ett dokument för fallpre-vention som är tänkt att användas inom alla särskilda boenden i Umeå kommun. Dokumentet har utarbetats av Mas i samarbete med ytterligare yrkeskategorier inom äldreomsorgen i Umeå kommun. Dokumentets innehåll har sin utgångspunkt i den kunskap som erhölls i Jane Jensens avhandling (Jensen, 2003). Hennes avhandling visade att fall och höftfrakturer mins-kade hos sköra äldre när insatser sattes in mot flera riskfaktorer samtidigt, i kombination med att olika yrkesgrupper samverkade. Det fallpreventiva dokumentet har distribuerats av Mas till enhetscheferna inom särskilt boende vid årsskiftet 2003-2004.

Vård och omsorg till de äldre utgör en stor del av den service och det vårdutbud som finns i samhället och tar stora resurser i anspråk. Förändringar inom vården har gjort att kraven på uppföljning, kvalitetssäkring och utvärdering blivit mer tydliga (Berg, 1999). Det är därför viktigt att undersöka hur det planerade fallpreventiva arbetet fungerar i Umeå kommun. Dess-utom har flera nyligen utförda fallpreventiva studier visat på positiva resultat. Det är mot den-na bakgrund av yttersta vikt att Umeå kommuns särskilda boenden för äldre, har ett väl funge-rande fallpreventivt arbetssätt.

Syfte

Syftet med denna studie var att granska det fallpreventiva arbetet inom särskilt boende för äldre, i Umeå kommun.

Studien avser:

- att kartlägga vilka fallpreventiva åtgärder som utförs

- att inventera i vilken omfattning instrument för fallriskbedömning används

- att utvärdera om dokumentationen av fall genomförs enligt riktlinjer från Mas ( bilaga 4)

Metod

Idén till detta arbeta har framkommit i samråd med Mas. Hon informerade områdescheferna inom äldreomsorgen i Umeå kommun om den kommande undersökningen och de uppmana-des i sin tur, att föra informationen vidare till samtliga enhetschefer med verksamhetsansvar för särskilt boende för äldre i Umeå kommun.

Avsikten med detta arbete var att granska samtliga särskilda boenden i kommunen. Av hänsyn till tidsmässiga resurser valdes enkätundersökning som metod. Enkäterna innehöll både slutna och öppna frågor, totalt 15 st. Frågorna utarbetades med författarnas yrkeserfarenhet och Umeå kommuns dokument om systematisk fallprevention, som grund. Masen har bidragit med synpunkter på innehållet i enkäten.

Den första versionen av enkäten testades inom särskilt boende för äldre i Umeås kommunde-lar, Sävar och Holmsund. Därefter modifierades och omarbetades enkäten. Synpunkter på frågorna och enkätens upplägg har också efterfrågats från sjukgymnasterna inom kommunens äldreomsorg.

Totalt 118 enkäter har skickats till samtliga särskilda boenden för äldre. Dessa innefattar både de som drivs av kommunen och de som drivs i form av entreprenad. Undantag gjordes för tre särskilda boenden. Av dessa tre är ett boende privat som inte köper hälso- och sjukvårdsinsat-ser från kommunen, ett sjukvårdsinsat-servicehus som är under avveckling och kommer att bli trivselboende och det tredje är ett nystartad demensboende som var i ett inflyttningsskede under den tid en-käterna skickades ut. Dessa tre boenden ansågs inte jämförbara med övriga boenden och ute-slöts därför ur studien.

Respondenterna som ombetts besvara enkäten är undersköterskor. Denna yrkeskategori arbe-tar närmast de boende och har därför en nyckelroll, när de gäller det praktiska fallpreventiva arbetet, inom särskilt boende för äldre.

Innan enkäterna skickades ut blev enhetscheferna vid samtliga särskilda boenden uppringda av författarna. De informerades om undersökningen och att enkäterna var på väg.

Enhetscheferna ombads att välja ut två undersköterskor per naturlig personalgrupp (ex vå-ningar i huset, arbetsgrupper på avd o.s.v.), som skulle svara på enkäten.

För att inte påverka den som skulle svara på enkäten och undvika bias, har författarna inte kontaktat de enhetschefer vid de särskilda boenden där de själva arbetar. Kontakten med en-hetschefen på den enhet där den ena författaren är verksam togs av den andre som inte hade en sådan relation till enheten.

Enkäterna skickades till enhetscheferna med internpost i kuvert innehållande följebrev till enhetschefen (bilaga 1), följebrev till den undersköterska/respondent som skulle svara på en-käten (bilaga 2), enkät (bilaga 3) samt dokumentet systematisk fallprevention (bilaga 4). En-hetschefen förmedlade sedan enkäterna till undersköterskorna.

Utskicken innehöll också färdigadresserade returkuvert, med vilka undersköterskorna uppma-nades returnera de ifyllda enkäterna snarast, dock senast inom en vecka efter mottagandet. Enkäterna numrerades och har behandlats helt konfidentiellt, vilket också har informerats om, både muntligt till enhetscheferna och skriftligt i följebreven. Deltagandet i undersökningen har inte varit frivilligt, eftersom den avsett att undersöka en verksamhet som varje enhet är skyldig att bedriva.

Ca två veckor efter telefonsamtalen till enhetscheferna gjordes en muntlig påminnelse per telefon, till de enhetschefer från vars enheter alla enkätsvar inte kommit tillbaka. Ytterligare en muntlig påminnelse gjordes en vecka senare.

Utöver enkäterna ställdes vid det första telefonsamtalet till respektive enhetschef följande muntliga fråga: Vilka rutiner har ni för att sprida information om att en avvikelse i form av ett

fall har inträffat vid er enhet?

Etiska överväganden

Enkäten behandlades konfidentiellt, för att den som fyllde i den inte skulle uppleva sig per-sonligt kontrollerad. Respondenten (undersköterskan) valdes ut av sin enhetschef som lämplig att svara på enkäten. Deltagandet för den som blivit utvald var inte frivilligt eftersom avsikten var att granska ett obligatoriskt åtagande för verksamheten. Respondenten kunde ändock på-verka sitt deltagande genom att delvis, eller helt avstå från att besvara enkäten. Ett fungerande fallpreventivt arbete bygger på teamsamverkan och respondenten som ombads att besvara enkäten var instruerad att göra detta som representant för sin enhet. Enkäten besvarades av två undersköterskor i varje arbetslag. Detta kan medföra att respondenten trots allt inte upplevde sig som ensam ansvarig för resultatet.

Att enkäten var konfidentiell kan ses som oetiskt mot den enskilda pensionären vid eventuella enheter där fallprevention fungerar dåligt. Det minskar möjligheten till snabba förbättringar, samtidigt som anonymiteten ökar möjligheten att få ärliga svar som bättre representerar ruti-ner och aktiviteter så som de genomförs ute i verksamheten.

En konfidentiell enkät gjorde det möjligt att påminna den enhet som eventuellt inte återsänt den ifyllda enkäten inom en vecka efter mottagandet. De återsända enkäterna avkodades och det gick då endast att urskilja vilken typ av särskilt boende som enkäten kom ifrån, inte vilken enhet.

Respondenterna fick enkäterna av sin enhetschef och ansvarade själv för att enkäten återsän-des i medföljande svarskuvert via internposten. Syftet med detta administrationsförfarande var att enhetschefen som är ytterst ansvarig för det fallpreventiva arbetet, inte skulle upplevas som en kontrollant.

Hälsohögskolans anvisningar för etisk egengranskning har legat till grund för de etiska över-vägandena i denna studie.

Resultat

Totalt distribuerades 118 enkäter till särskilt boende för äldre i Umeå kommun. Sammanlagt 100 svar har återsänts. Fördelningen mellan de olika boendeenheterna beskrivs i figur 1.

Antal utskickade enkäter n 118 46 enkäter till sjukhemsenheter 26 enkäter till servicehusenheter 46 enkäter till demensenheter

Antal besvarade enkäter; 100 40 enkäter från sjukhemsenheter 25 enkäter från servicehusenheter 35 enkäter från demensenheter Figur 1. Andelen utskickade och besvarade enkäter.

Av de 118 enkäterna skickades 16 till entreprenader, och 102 till kommunalt drivna enheter. Av de återsända svaren kom tolv från enheter som drivs av entreprenader, de resterande 88 svaren kom från enheter som drivs av kommunen.

Det var 24 som svarade att de inte hade något organiserat fallpreventivt arbete vid deras en-het. Det omfattade ett svar från demensenhet, tolv svar från sjukhemsenheter, samt elva svar från servicehusenheter. Detta motsvarade 44 % av alla svar från servicehusenheter. Alla dessa 24 svar kom från kommunalt drivna enheter. En redovisning av deras skattade fallfrekvens och tänkbar förklaring till varför de inte har ett organiserat fallpreventivt arbete finns sist i resultatredovisningen.

Resultat från enheter med organiserad fallprevention

I analysen av det fallpreventiva arbetet kvarstod totalt 76 svar, varav 14 var svar från service-husenheter, 28 var svar från sjukhemsenheter och 34 var svar från demensenheter. Av dessa kom tolv svar från entreprenader (nio från sjukhemsenheter och tre från demensenheter) och 64 svar kom från kommunalt drivna enheter.

Ansvarsfördelning i praktiken

Det var en stor spridning i svaren på frågan om vilka som i praktiken ansvarar för det fallpre-ventiva arbetet på enheten.

Inom demensenheterna svarade många att det är personalen som har det huvudsakliga ansva-ret, men det var inte preciserat vilken/vilka yrkesgrupper man då avsåg. Flera har också svarat att det är sjuksköterskan som är ansvarig. Hela teamet nämndes också vid ett par tillfällen. Teamet beskrevs omfatta undersköterska, vårdbiträde, sjuksköterska, enhetschef, arbetstera-peut och sjukgymnast.

Svaren från servicehusenheter visade på att det är flera yrkesgrupper tillsammans som i prak-tiken ansvarar för det fallpreventiva arbetet. De yrkesgrupper som oftast nämndes var under-sköterskor, vårdbiträden, arbetsterapeut, sjukgymnast och sjuksköterska. Enhetschefen nämn-des också vid ett par tillfällen. Några svar visade på att det är personalen som har ansvaret, men det var inte heller här preciserat vilka yrkeskategorier som räknas till personalen.

I ett flertal av svaren från sjukhemsenheterna framkom att alla på enheten i praktiken ansvarar för det fallpreventiva arbetet. Det var också många som svarade att flera yrkesgrupper gemen-samt delar ansvaret. De yrkesgrupper som nämndes mest var undersköterska, vårdbiträde, sjuksköterska och arbetsterapeut. Sjukgymnast nämndes vid lite färre tillfällen. Ett mindre antal svar visade att enhetschefen är ansvarig.

Svaren från sjukhemsenheter som drivs av entreprenader visade att sjuksköterskan är aningen mer ansvarig för det fallpreventiva arbetet jämfört med arbetsterapeut, sjukgymnast och en-hetschef.

Möten för fallpreventiva diskussioner, forum, förekomst och delaktighet

Individuell Vård- Omsorg- och Rehabiliteringsplan (Ivor) är det vanligaste forumet för fall-preventiva diskussioner inom alla boendeenheter. På vissa enheter kompletteras detta med fallpreventiva diskussioner på möten som inplaneras vid behov, eller samordnas med andra regelbundna möten t.ex. gruppträffar.

Av de 76 som rapporterat att de har något forum där de diskuterar fallprevention så gör 29 det ett 0-2 ggr/6 mån.

Fallpreventiva möten har 15 respondenter svarat att man har vid behov. Det angavs här inte vad som avgjorde om ett möte, vid behov, skulle utföras eller inte. Nästan lika många, 14, har svarat att man har dessa möten 3-5 ggr/6 mån. Nio har svarat att man har möten där man dis-kuterar fallprevention 6 ggr eller fler/6 mån. Övriga nio har inte uppgivit något tidsintervall för hur ofta dessa möten sker.

I analysen av vilka som vanligtvis kallas till fallpreventiva möten och vilka som sen faktiskt medverkar framgår att arbetsterapeut, sjukgymnast, sjuksköterska och undersköters-ka/vårdbiträde, kallas vid de flesta enheter. Dessa yrkesgrupper verkar prioritera dessa möten högt eftersom deltagandet vid mötena oftast sammanstämmer väl med antalet som kallas. Man kan dock se att arbetsterapeuter och sjukgymnaster medverkar något mindre än de kallas till fallpreventiva möten vid kommunalt drivna demensenheter. Sjukgymnaster medverkar inte heller i samma omfattning som de kallas vid fallpreventiva möten inom sjukhemsenheter som drivs som entreprenad.

Sjukhemsenheter kallar oftare anhöriga och den boende till sina möten jämfört med service-husenheter och demensenheter.

Enhetscheferna vid servicehus kallas och medverkar i hög grad vid fallpreventiva möten. De-mensenheterna kallar sin enhetschef till ungefär hälften av mötena och de medverkar i nästan lika hög grad. Vid sjukhemsenheterna kallas och medverkar enhetscheferna i låg utsträckning.

Det är mer sällsynt att nattpersonalen kallas till fallpreventiva möten, men när så sker så är det mer vanligt förekommande vid servicehusenheter, än vid demensenheter och sjukhemsenhe-ter. Nattpersonalen medverkar vid dessa möten i den omfattning de kallas.

Ett svar visar att läkare medverkar vid fallpreventiva möten. Fotterapeuter kallas aldrig till dessa möten.

Fallpreventiva åtgärder

I tabell 1-6 redovisas det totala antalet möjliga svar från respektive boendeenhet. Siffrorna framför parentesen visar antalet inkomna svar för varje åtgärdsalternativ.

Tabell 1. I vilken omfattning utförs medicinska åtgärder? Medicinska åtgärder:

Vilket innebär: läkemedelsöversyn, symtomlindring, provtagning, nutrition.

Boendeenhet Antal Aldrig/ Sällan % Ibland % Ofta/ Alltid % Demensenhet 33 (34) 12,2 54,5 33,3 Servicehus 10 (14) 30 20 50 Sjukhem 28 (28) 21,4 42,9 35,7 Totalt 71 (76) 18,3 45,1 36,6

Medicinska åtgärder i fallpreventivt syfte utförs vid samtliga boendeformer, men det är pro-centuellt sett flest inom servicehusenheter som svarat att detta görs ofta eller alltid. Inom de-mensenheter och sjukhemsenheter är det mer vanligt att dessa åtgärder utförs ibland. Det är också ett antal som svarat att medicinska åtgärder aldrig eller sällan utförs, detta gäller främst vid servicehusenheter.

Tabell 2. I vilken omfattning utförs åtgärder i form av träning och aktiviteter? Träning/ Aktivitet:

Vilket innebär att stimulera till ökad balans, rörelseförmåga, styrka, strategier för förflyttning samt stimulering till ökad fysisk och social aktivitet.

Boendeenhet Antal Aldrig/Sällan % Ibland % Ofta/ Alltid % Demensenhet 32 (34) 31,2 40,6 28,1 Servicehus 10 (14) 0 40 60 Sjukhem 26 (28) 15,4 38,5 46,1 Totalt 68 (76) 20,6 39,7 39,7

Det är främst från servicehusenheter som man svarat att tränings och aktivitetsåtgärder utförs ofta eller alltid. Inom sjukhemsenheter har ungefär hälften svarat att tränings och aktivitetsåt-gärder utförs ofta eller alltid, ungefär lika många har svarat att det utförs ibland. Dessa åtgär-der är mindre förekommande inom demensenheter.

Om man jämför enheter som drivs av entreprenad med kommunalt drivna enheter, kan man se att det vid entreprenader är vanligare att träning/aktivitet utförs ofta/alltid. Vid kommunalt drivna enheter är det mer vanligt att dessa åtgärder utförs ibland

Tabell 3. I vilken omfattning utförs tillsyn i fallpreventivt syfte? Tillsyn:

Vilket innebär: individuella behov, information, larm, tider, närstående.

Boendeenhet Antal Aldrig/Sällan % Ibland % Ofta/ Alltid % Demensenhet 34 (34) 0 5,9 94,1 Servicehus 10 (14) 0 10 90 Sjukhem 27 (28) 0 0 100 Totalt 71 (76) 0 4,2 95,8

Alla svar från sjukhemsenheter visar att tillsyn sker ofta eller alltid, det är även en mycket vanligt förekommande åtgärd inom demens och servicehusenheter. Ingen har angett att man har tillsyn sällan eller aldrig.

Tabell 4. I vilken omfattning används/utprovas hjälpmedel i fallpreventivt syfte? Hjälpmedel:

Vilket innebär: Adl, hörsel, gång och syn hjälpmedel, samt höftskyddsbyxa, skyddshjälm.

Boendeenhet Antal Aldrig/Sällan % Ibland % Ofta/ Alltid % Demensenhet 32 (34) 3,1 21,9 75 Servicehus 10 (14) 0 10 90 Sjukhem 28 (28) 0 3,6 96,4 Totalt 70 (76) 1,4 12,9 85,7

Åtgärder som berör hjälpmedel utförs ofta eller alltid vid alla enheter. Vid demensenheter är det något fler som svarat att man utför denna åtgärd ibland, jämfört med servicehus och sjuk-hem.

Tabell 5. I vilken omfattning görs förändringar i miljön i fallpreventivt syfte? Miljö

Vilket omfattar belysning tex rörelsevakt och nattlampa, dörrar, mattor, möbler, timer, samt personlig utrustning som antihalksockar.

Boendeenhet

Antal Aldrig/Sällan % Ibland % Ofta/ Alltid %

Demensenhet 33 (34) 6,1 6,1 87,9

Servicehus 10 (14) 0 0 100

Sjukhem 27 (28) 7,4 14,8 77,8

Totalt 70 (76) 5,7 8,6 85,7

Förändringar i miljön utförs ofta eller alltid inom samtliga enheter. Inom servicehusenheter har alla svarat att denna åtgärd utförs ofta eller alltid. Några svar från sjukhemsenheter har visat att miljöförändringar görs ibland. Det är ett fåtal svar från demensenheter och sjukhems-enheter som visar att miljöförändringar aldrig eller sällan görs.

Tabell 6. I vilken omfattning används fysiska restriktioner? Fysiska restriktioner:

Vilket omfattar trapp- och sänggrindar. Undantagsvis bälte och brickbord som tidsbegränsas och utvärderas inom 3 månader.

Boendeenhet Antal Aldrig/Sällan % Ibland % Ofta/ Alltid % Demensenhet 34 (34) 8,8 55,9 35,3 Servicehus 10 (14) 30 20 50 Sjukhem 27 (28) 3,7 40,7 55,5 Totalt 71 (76) 9,9 45 45

I ungefär hälften av svaren från servicehusenheter och sjukhemsenheter framgår att fysiska restriktioner utförs ofta eller alltid. Vid demensenheterna svarar ungefär hälften att detta ut-förs ibland, vilket även många inom sjukhemsenheterna har svarat. Inom servicehusenheter är det en tredjedel som svarat att denna åtgärd sällan eller aldrig utförs, medan det är ett fåtal svar inom de övriga enheterna som säger att detta aldrig eller sällan utförs.

Fallpreventiva rutiner i samband med inflyttning

Tabell 7. Fallpreventiva rutiner i samband med inflyttning.

Rutin Servicehus % Demensboende % Sjukhem % Totalt %

Se till att mattor undviks 5,6 17,8 3,7 27,1

Inhämta bakgrundsinformation om den boende och därigenom få en bild av fall-risken

3,7 11,2 11,2 26,1

Informera om vikten av lämplig

möble-ring 8,4 11,2 5,6 25,2

Informera om vikten av bra skor

och/eller antihalksockar 0 4,7 2,8 7,5

Se över hjälpmedelsbehovet ex säng-grindar, rörelselarm

0 4,7 2,8 7,5

Informera om vikten av bra belysning 1,9 2,8 0,9 5,6

Informera om fördelen med lämpliga kläder

0 0 0,9 0,9

Rutiner i fallpreventivt syfte förekommer enligt 82 % av de inkomna svaren. Den vanligaste rutinen är att informera om vinsten med att undvika mattor, vilket 27 % av alla har angett. Andra vanliga rutiner är att inhämta bakgrundsinformation om den boende och därigenom få en bild av fallrisken (26 %), samt informera om vikten av lämplig möblering (25 %). Andra saker man brukar gå igenom är vikten av bra skor/antihalksockar och eventuella hjälpmedels-behov. Även information om vikten av bra belysning och fördelen med lämpliga kläder tas upp.

Användandet av instrument för fallriskbedömning

Det är 40 respondenter som har svarat att Umeå kommuns dokument ”systematisk fallpreven-tion” används vid deras enhet. Utöver detta har fyra svarat att de använder en annan fallrisk-bedömning, nämligen Downton Fall Risk Index. Två av dessa fyra har angett att man också använder Attendo Care AB:s fallriskbedömning – omvårdnadspersonal.

Om man jämför enheter som drivs på entreprenad med kommunalt drivna enheter kan man se att vid entreprenader är det 70 % som har svarat att man använder något instrument för fall-riskbedömning. Motsvarade siffra inom kommunalt drivna enheter uppgår till 66 %.

Dokumentation av fall

Fall dokumenteras som avvikelserapport enligt samtliga enkäter utom en, där det har angetts att man inte har detta som rutin.

Likaså dokumenteras fall i journalanteckning i mycket hög utsträckning. Endast tre har svarat att man inte har en sådan rutin vid deras enhet.

Respondenternas bedömning av hur det fallpreventiva arbetet fungerar och kan för-bättras vid deras enhet

Av 76 respondenter tycker 64 att det fallpreventiva arbetet fungerar bra eller mycket bra vid deras enhet.

Elva tycker att det fallpreventiva arbetet fungerar varken bra eller dåligt, medan endast en tycker att det fungerar dåligt eller mycket dåligt vid deras enhet. Den som svarat att det funge-rar mycket dåligt representefunge-rar en sjukhemsenhet. De flesta av svaren i den enkäten sam-stämmer väl med vad övriga respondenter från sjukhemsenheter svarat. Det som skiljer är att den svarat att fallpreventiva åtgärder i form av träning och aktiviteter samt medicinska föränd-ringar utförs i mindre omfattning.

På frågan om det finns något i det fallpreventiva arbetet som kan förbättras vid enheterna har det framkommit en del olika svar. Det efterfrågas t ex snabbare uppföljning efter fall och rikt-linjer om hur fallprevention skall bedrivas, så att all personal skall kunna arbeta på ett liknan-de sätt. Någon anser att kopplingen mellan sammanställningen av fall i avvikelserapporter och det praktiska arbetet på avdelningen kunde vara bättre. En har skrivit att man tycker det är dåligt att omvårdnadspersonalen inte inbjuds att vara med vid fallpreventiva möten vid deras enhet. Högre personaltäthet efterfrågas vid ett par enheter och man har också önskat ”snabba-re” rörelselarm så att personalen hinner in till den boende, innan han/hon har stigit upp. I två svar från enheter som drivs av entreprenörer har man efterfrågat mer tid för träning, som en förbättringsåtgärd när det gäller fallprevention.

I två enkäter har man berättat att man vid sin enhet bedriver ”Senior Alert”. Det är ett natio-nellt kvalitetsregister för äldres vård och omsorg, där det viktigaste målet är att förbättra häl-san bland de äldre. Det övergripande syftet med Senior Alert är därför att bland dem som sö-ker vård och omsorg och är 70 år eller äldre, kunna identifiera personer som rissö-kerar under-näring, fall eller trycksår, så att de kan få förebyggande vård och behandling. Detta beskrivs som något bra och viktigt av respondenterna.

Informationsspridning vid en fallincidens

Detta är resultatredovisningen av den muntliga frågan till enhetscheferna i samband med att de blev uppringda och informerade om studien.

Flera enhetschefer har svarat att sjuksköterskan kontaktas direkt i samband med ett fall och att enhetschefen får information lite senare. Det vanligaste sättet att sprida information om att någon har fallit är muntliga rapporter i samband med byten av arbetspass, samt dokumenta-tion i journalsystemet Vård och Omsorg. Sex enhetschefer har också svarat att man diskuterar avvikelser regelbundet vid separata möten, eller i samband med arbetsplatsträffar, gruppträf-far eller något man kallar kvalitetsråd. En av dessa enhetschefer svarade att representanter från alla yrkeskategorier deltar i mötet där man tar upp avvikelser. Sjukgymnast och arbetste-rapeut deltar där utifrån tid och behov. En enhetschef har svarat att man tar upp fall vid Ivor. Ett par enhetschefer har svarat att man har en pärm med avvikelser där det är upp till var och en att titta.

Resultat från enheter utan organiserad fallprevention

Skattad fallfrekvens samt tänkbar förklaring till bristen på organiserat fallpreventivt arbete.

Från sjukhemsenheter är det tolv som har svarat att de inte har något organiserat fallpreventivt arbete. Av dessa har fem skattat fallfrekvensen till 0-5 ggr/månad vid deras enheter. Förklar-ingen till att de inte har något organiserat fallpreventivt arbete anser de är att detta är sjukskö-terskans ansvar, och att det brustit i informationen från dem till undersköterskorna. Det är också några som förklarat det bristande organiserade fallpreventiva arbetet med att de inte har tillgång till något fallpreventivt bedömningsinstrument på enheten.

I tre svar från sjukhemsenheter skattas fallfrekvensen till 0-5 ggr/6 månader.

De förklarar sitt bristande organiserade fallpreventiva arbete med att arbetsplatsen är så stor. De tre svaren från sjukhemsenheter som skattat fallfrekvensen till 0-5 ggr/år, har även de sva-rat att fallprevention är sjuksköterskans ansvar. De nämnde också att de inte har något fallpre-ventivt instrument som förklaring till att de inte har något organiserat fallprefallpre-ventivt arbete. Ett svar från en sjukhemsenhet har inte svarat på skattad fallfrekvens eller anledning till att enheten inte har ett organiserat fallpreventivt arbete.

Vid servicehusenheter är det elva som har svarat att de inte har något organiserat fallpreven-tivt arbete. Fallfrekvensen skattas till 0-5 ggr/månad av två respondenter. De har ingen för-klaring till varför de inte har något organiserat fallpreventivt arbete. En beskriver att de har gruppmöten där de diskuterar hur man kan undvika fall, men detta anser respondenten inte vara något organiserat arbete.

Det är åtta respondenter från servicehusenheter som skattat fallfrekvensen till 0-5 ggr/6 må-nader inom sin enhet. De förklarar det bristande organiserade fallpreventiva arbetet med att de inte har så många fall eftersom många sitter i rullstol. Det är också några som inte angett nå-got svar på varför de inte har nånå-got fallpreventivt arbete.

Det är ett svar från en servicehusenhet som skattat fallfrekvensen till 0-5 ggr/år. Även den respondenten svarar att bristen i det organiserade fallpreventiva arbetet förklaras av att de inte har så många fall.

Från demensenheterna är det en som har svarat att de inte har något organiserat fallpreventivt arbete. Den respondenten skattar fallfrekvensen på enheten till 0-5 ggr/6 månader. Anledning-en till att de inte har något organiserat fallprevAnledning-entivt arbete anses vara att de har pigga pAnledning-ensio- pensio-närer med låg fallrisk.

Sammanslaget kan man se att fallfrekvensen skattas till 0-5 ggr/månad av sju respondenter och 0-5 ggr/6 månader av tolv respondenter. Det är endast fyra som skattat fallfrekvensen till 0-5 ggr/år. Den vanligaste förklaringen till varför de inte har något organiserat fallpreventivt arbete är att man tycker sig ha så få falltillbud. Det är också några som svarat att de inte har något instrument för fallprevention. Lika många har svarat att detta är sjuksköterskans ansvar. Ett fåtal respondenter tror att det beror på att de har för stor arbetsplats.

Det är också en stor andel respondenter som inte lämnat något svar på tänkbar anledning till varför de inte har något organiserat fallpreventivt arbete.

Diskussion

Resultatdiskussion

Avsaknad av ett organiserat fallpreventivt arbete

Det mest anmärkningsvärda som framkommit i denna studie är att så många som 24 av 100 respondenter har angett att man inte har något organiserat fallpreventivt arbete vid deras en-het. Detta trots att det är en obligatorisk uppgift som varje enhet är ålagda att bedriva.

En tänkbar förklaring till att så stor andel har angett att man inte har ett organiserat fallpreven-tivt arbete kan vara att det kan finnas en osäkerhet omkring vad som är ett organiserat fall-preventivt arbete eller inte. Detta har framkommit i enkäterna där det är ett antal personer som svarat att man inte har ett organiserat fallpreventivt arbete, men sedan ändå fortsatt att fylla i de följdfrågor vi ställt.

Bland servicehusenheterna är det så stor del som 44 % som svarat att man inte har något or-ganiserat fallpreventivt arbete vid deras enhet. Vid denna typ av boende finns ett stort antal uppegående personer med hög fallrisk, som dessutom bor i egna lägenheter, där möjligheten till tillsyn är liten. Ett väl fungerande fallpreventivt arbete vid dessa enheter är därför av stor-vikt.

De flesta som bor inom särskilt boende för äldre tillhör gruppen ”sköra äldre”, vilket medför att allmäntillståndet snabbt kan förändras. Av erfarenhet vet vi att t ex en urinvägsinfektion kan orsaka påtaglig försämring på bland annat gångförmågan. En tänkbar förklaring till varför några enheter inte har ett organiserat fallpreventivt arbete uppges vara att man anser att enhe-ten har så få fall. En sådan situation kan snabbt förändras. Frågan är då om enheenhe-ten har bered-skap för att starta upp ett organiserat fallpreventivt arbete i de situationer som detta kan bli aktuellt och därmed är nödvändigt?

Inom sjukhemsenheter har respondenterna tagit upp att det är sjuksköterskans ansvar att enhe-ten ska bedriva ett fallpreventivt arbete. Vi har vetskap om att sjuksköterskans roll förändrats sista tiden till ett mer konsultativ arbetssätt, man kan därför misstänka att ansvarsfördelningen inom sjukhemsenheterna inte är helt tydliggjord.

Vi anser att det är av stor vikt att återigen belysa det obligatoriska åtagandet om ett fallpre-ventivt arbete inom alla särskilda boenden för äldre.

Deltagandet i fallpreventiva möten

Då vi utifrån klinisk erfarenhet och aktuell forskning identifierat att undersköterskor har en nyckelroll i det fallpreventiva arbetet har vi valt att låta denna yrkeskategori besvara enkäten. En respondent har skrivit i enkäten att han/hon tycker det är dåligt att inte omvårdnadsperso-nalen inbjuds att medverka vid fallpreventiva möten. Detta har stöd i litteraturen av Lundin-Olsson (2000), som skriver att personal inom särskilt boende som har god kännedom om de boende har god förmåga att bedöma fallrisk hos de boende. Denna uppfattning delas även av Ludvigsson och Wikström (2005), utifrån resultaten från fallpreventivt arbete i Vindelns kom-mun.

Resultatet i vår granskning visar att sjukgymnaster och arbetsterapeuter deltar mindre ofta i möten där fallprevention diskuteras vid demensenheter än vid servicehus- och sjukhemsenhe-ter. Många som bor vid demensenheter är fysiskt pigga, vilket innebär att många har kvar sin gångförmåga. Det kombinerat med nedsatt kognition kan ofta medföra fallrisk. Vår åsikt är därför att sjukgymnast och arbetsterapeut borde prioritera dessa möten högt.

Det har också framgått att sjukgymnast inte deltar i den omfattning de kallas till fallpreventiva möten vid sjukhemsenheter som drivs av entreprenader. En förklaring till detta kan vara att omfattningen av den sjukgymnastresurs som de avtalat för är dimensionerad i underkant. Det vanligaste forumet där fallprevention diskuteras är Ivor. P.g.a. hög arbetsbelastning har sjukgymnaster och arbetsterapeuter inte möjlighet att närvara vid alla Ivor, även om det är målsättningen. Det är då troligt att Ivor prioriteras där personen istället har fysiska problem, som kan innebära att sjukgymnast och arbetsterapeut varit inkopplad på eventuella förflytt-ningsproblem. Med dagens arbetsbelastning är det därför ett faktum att preventiva åtgärder inom ex fallprevention, många gånger prioriteras lägre än insatser där det redan finns stora problem av olika orsaker. Detta trots att det enligt Umeå kommuns socialtjänstplan åligger den personal som är reglerad enligt HSL att arbeta för att antalet fallavvikelser ska minska. Sjukhemsenheter kallar oftare anhöriga och den boende till sina möten där man diskuterar fallprevention, jämfört med servicehusenheter och demensenheter. Att den boende själv inte medverkar vid demensenheter är förståeligt. Det är däremot anmärkningsvärt att endast en respondent vid servicehusenheter har angett att man kallar den boende själv till möten där fallprevention skall diskuteras. Vid servicehusen borde det finnas störst antal boenden som själva kan medverka och tala för sin situation och sina önskemål. Vi har vetskap om att vissa enheter har som rutin att kontaktpersonen informerar den boende och dess närstående om de diskussioner som förts.

Vi ser det som mycket positivt att vissa enheter kallar nattpersonal till möten där fallpreven-tion diskuteras. Natten kan utgöra påtaglig risk för fall, t ex att den boende stiger upp för toa-lettbesök, är yr på grund av nattmedicinering eller har dålig belysning. Jane Jensens

avhand-ling (2003) baserar sig på material från särskilt boende för äldre i Umeå. I hennes studie in-träffade ungefär en fjärdedel av fallen under nattetid. Ett väl organiserat fallpreventivt arbete bör pågå dygnet runt. Vi ser därför en ökad medverkan av nattpersonal vid fallpreventiva dis-kussioner, som en viktig förbättringsåtgärd.

Enhetschefernas medverkan varierar mycket mellan de olika boendeformerna, där den lägsta närvaron är vid sjukhemsenheterna. Detta kan vara en förklaring till varför många responden-ter inom dessa enheresponden-ter svarat att det är sjuksköresponden-terskan som är ansvarig för det fallpreventiva arbetet.

En förklaring till varför fotterapeuter aldrig kallas till fallpreventiva möten kan vara att deras medverkan nog skulle vara mycket svår att organisera. Deras kunskap är dock en viktig pus-selbit i det fallpreventiva arbetet. Att ha ont i sina fötter och därmed svårigheter att använda skor kan vara en förklaring till en fallincidens. Det är därför viktigt att deras insatser finns med i den fallpreventiva diskussionen.

Fallpreventiva åtgärder

Det är en stor spridning i svaren för medicinska åtgärder i fallpreventivt syfte. Eftersom det är undersköterskor som besvarat enkäten är det tänkbart att de inte alltid har fullständig känne-dom om det bakomliggande syftet till de medicinska förändringar som utförs.

Träning och aktivitet är en viktig åtgärd för att förebygga fall (Rosendahl, 2006). I resultatet framkommer att alltför många, 60 % av alla, har angett att träning/aktivitet utförs ibland, säl-lan, eller aldrig i fallpreventivt syfte, medan endast 40 % har angett att detta utförs ofta eller alltid. En tänkbar orsak till varför det är så, är troligtvis brist på tid. Demensenheterna har också skattat att träning och aktiviteter utförs i mindre omfattning jämfört med sjukhem och servicehusenheter. Det är möjligt att detta är en följd av att arbetsterapeuter och sjukgymnas-ter inte medverkar i samma omfattning vid deras fallpreventiva möten. En annan orsak kan vara att många som bor vid demensenheter är fysiskt pigga. Detta innebär troligtvis inte att de har låg fallrisk.

I Rosendahls avhandling framgår att balans, gång och benstyrka går att förbättra med ett funk-tionellt högintensivt och progressivt träningsprogram. Han visade att detta program även är genomförbart för deltagare med demenssjukdom (Rosendahl, 2006). Önskvärt vore att denna typ av träning kunde utföras i större utsträckning än det görs idag, inom alla typer av

särskilt boende för äldre. Det som idag begränsar den möjligheten är till största delen brist på sjukgymnastresurser.

Träning och aktiviteter är också en vanligt förekommande arbetsuppgift för rehabiliteringsas-sistenter. Vår uppfattning är att det finns färre anställda rehabiliteringsassistenter inom de-mensenheterna. Anmärkningsvärt är att så få som endast två respondenter han önskat mer tid för träning som en förbättringsåtgärd när det gäller fallprevention.

Tillsyn är den åtgärd som används mest inom alla boendeformer. Eftersom vi vet att tillsyn ibland kan vara svårt att utföra utifrån bemanning samt miljö, känns det viktigt att tillsynsbe-hovet preciseras så tydligt som möjligt under de fallpreventiva diskussionerna.

Det framkommer också i resultatet att hjälpmedel som åtgärd i fallpreventivt syfte utförs mindre ofta vid demensenheter än vid servicehus- och sjukhemsenheter. Även här tror vi att en förklaring kan vara att många som bor vid demensenheter är fysiskt pigga. En del individer som bor inom demensenheterna kan dock vara i behov av gånghjälpmedel. Den nedsatta kog-nitionen kan i vissa fall utgöra ett hinder för användandet av gånghjälpmedel. Man kan utifrån detta tänka sig att åtgärder i syfte att förbättra gång och balans samt tillsyn blir än mer viktiga. Miljö tas alltid upp som en åtgärd i fallpreventivt syfte vid servicehusenheter. En förklaring till detta kan vara att de boende där har sina egna lägenheter, så boendemiljön kan se väldigt olika ut. Det är också svårare för personalen att ge tillsyn där, jämfört med vid demens- och sjukhemsenheter. Vid dessa enheter är vår erfarenhet att fler personer vistas i gemensamma lokaler som ex dagrum. Vi har också en uppfattning om att rörelselarm är en relativt vanligt förekommande åtgärd inom alla boendeformer, vilket kan förklara varför även sjukhem och demensenheter skattat att de ofta utför miljöåtgärder.

Det är totalt 90 % av respondenterna som svarat att fysiska restriktioner utförs ibland, ofta eller alltid. Endast 10 % har angett att detta används sällan eller aldrig. Detta anser vi är höga siffror med tanke på att fysiska restriktioner ska användas i så liten omfattning som möjligt. Vi kan också utläsa av resultatet att det är en mer förekommande åtgärd inom sjukhem och servicehusenheter jämfört med demensenheter. För att hitta anledningen till dessa resultat krävs en mer noggrann utredning i varje specifikt fall. En tänkbar förklaring till de höga siff-rorna kan vara om respondenterna syftar till sänggrindar, som enligt dokumentet systematisk fallprevention, skall tas upp under fysiska restriktioner. Användandet av sänggrind kan många gånger vara den boendes eget önskemål och bidra till ökad trygghet. Vi kan också tänka oss att en förklaring kan vara att det idag kanske bor fler personer med kognitiva nedsättningar inom alla boendeformer, och att miljön ibland förhindrar möjlighet till tillsyn. En annan tänk-bar förklaring kan tyvärr vara att det inte finns tillräckliga resurser för att utföra andra åtgär-der.

Frågorna i enkäten angående vilka fallpreventiva åtgärder som utförs, är ställda enligt åtgär-dernas huvudindelning i dokumentet systematisk fallprevention. Detta innebär att vi inte kun-nat specificera i vilken omfattning varje underåtgärd utförts. Detta är en brist eftersom det i praktiken kan variera mycket mellan de lika åtgärderna. T.ex. under medicinska åtgärder ingår läkemedelsöversyn, symtomlindring, provtagning och nutrition. Här kan man t.ex tänka sig att det är vanligare att man genomför åtgärder i form av läkemedelsöversyn än att man utreder nutrition.

Användandet av fallpreventivt bedömningsinstrument

Det är något fler än hälften som har svarat att de använder dokumentet systematisk fallpreven-tion, ytterligare en del använder andra instrument för att skatta fallrisk. Både Rosendahl (2006) och Downton (1993) har visat att även en enkel fallriskskattning kan förutse fallrisk. Att utöka användandet av fallriskbedömningsinstrument kan därför vara en viktig åtgärd i ett förbättrat fallpreventivt arbete inom särskilt boende. Det skulle även underlätta om alla enhe-ter använder samma bedömningsinstrument efenhe-tersom det förekommer att de boende flyttar mellan enheterna. Det är också en del respondenter som förklarat sitt bristande arbete med organiserad fallprevention med att de saknar ett fallpreventivt instrument.

Rutiner för informationsspridning vid en fallincidens

När det gäller att sprida information om att någon har fallit stämmer enhetschefernas svar om att man dokumenterar i journalsystemet Vård och Omsorg väl, med respondenternas, som så gott som genomgående har angett att fall dokumenteras som avvikelserapport och i journalan-teckning. Det som är anmärkningsvärt är att ingen enhetschef nämnde något om att informa-tionen om ett falltillbud sprids till sjukgymnast eller arbetsterapeut. Endast två enhetschefer nämnde dessa yrkeskategorier och beskrev då att de medverkade utifrån tid och behov vid månatliga möten där avvikelserapporter diskuterades. Sjukgymnast och arbetsterapeut är yr-kesgrupper som kan bidra med mycket när det gäller fallprevention och det är därför beklag-ligt att rutinerna för att meddela falltillbud till dessa yrkesgrupper verkar bristfälliga.

Respondenternas förslag till förbättringsåtgärder

En åtgärd som respondenterna har föreslagit för att förbättra det fallpreventiva arbetet är att skapa bättre riktlinjer så att all personal jobbar lika. De har också efterfrågat snabbare upp-följning efter ett fall. För att kunna göra en snabbare uppupp-följning krävs att alla berörda snarast får vetskap om att ett falltillbud skett. Det krävs också att en fallincidens prioriteras högt av alla involverade. Utifrån den arbetsbelastning som råder idag och de prioriteringar som det medför ser vi därför att det är viktigt att det tydliggörs vad, hur och när olika ärenden ska han-teras.

Generaliserbarhet

I Umeå kommun har vi ett åtagande att jobba med fallprevention. Detta har vi haft skriftliga rutiner på sedan år 2003. Vår granskning har visat att det fallpreventiva arbetet ännu inte fun-gerar vid samtliga särskilda boenden för äldre. Det är därför möjligt att det finns brister i det fallpreventiva arbetet, även i andra kommuner.

Användandet av instrument för fallriskbedömning bör öka i Umeå kommun. Eftersom det förekommer att personer flyttar mellan olika särskilda boenden i kommunen, är det bäst om samma instrument kan användas vid alla enheter. Det är troligt att detta är en fördel även i andra kommuner.

Metoddiskussion

Enkätutskick

Enkät som metod hade vi tidigt beslutat oss för att använda. Eftersom undersökningsområdet var så omfattande såg vi tidsmässiga fördelar med enkäter jämfört med intervjuer. Nackdelen är då istället att det är stor risk för bortfall i enkätundersökningar. Efter att ha skickat ut enkä-terna och senare gjort högst två påminnelser per enhetschef, från vars enheter alla enkäter inte kommit tillbaka, har vi fått in 100 av 118 enkäter. Detta är en såkallad totalundersökning och vi anser oss därför kunna vara nöjda med en svarsfrekvens på 85 %.

Enligt planerna skulle alla enhetschefer vara förberedda på enkätutskicket eftersom de skulle få information om detta via områdescheferna. Det visade sig tyvärr vid telefonsamtalen med enhetscheferna veckan innan enkätutskicket att informationen inte nått ut. Med bakgrund av detta skulle vi kanske själva kontaktat områdescheferna för att få bekräftat att de erhållit in-formation så som det var planerat.

Enkäterna distribuerades till de undersköterskor som skulle svara på dem via enhetscheferna. Kanske hade bortfallet blivit mindre om enkäterna adresserats direkt till undersköterskorna. På så vis hade inte enhetschefen funnits som mellanlänk. Det är troligt att bortfallet ökar ju fler distributionsled som är inblandade.

Jämförbarhet

Två undersköterskor per naturlig personalgrupp, ombads svara på enkäten. Det kan medföra att de två vid en enhet pratar ihop sig och enas om vad de skall svara. Detta i sin tur skulle kunna minska variationen utifrån personliga åsikter hos respondenten.

Personalen vid de olika enheterna är uppdelade olika, så antalet boende per personalgrupp varierar från ca 6 till 27 st. Detta innebär att det har blivit en ojämn fördelning mellan antalet respondenter från servicehusenheter, demensenheter och sjukhemsenheter.

De ojämna antalen enkäter från olika enheter har gjort det svårt för oss att jämföra i antal. Det har därför blivit flera jämförelser i %, då vi anser att det ändå är mer jämförbart än antal. Vi är medvetna om att det kan bli felkällor när man räknar % på ett litet antal, men vi tycker ändå att det är det mest jämförbara alternativet i vår studie.

Ett bättre alternativ än att skicka ut två enkäter per naturlig personalgrupp, hade kanske varit att skicka ut ett visst antal enkäter per boende, vid samtliga enheter. En anledning till att vi inte gjorde det, är att vi vet att det fallpreventiva arbetet kan se olika ut inom olika personal-grupper som jobbar under samma enhetschef.

Man kan tänka sig att de undersköterskor som valdes ut av enhetscheferna skulle vara de som var bäst insatta i det fallpreventiva arbetet på enheten. Detta skulle i så fall kunna påverka resultatet. Med tanke på att så stor del som 24/100 respondenter svarat att man inte har något organiserat fallpreventivt arbete vid deras enhet, antar vi att det i denna studie inte har haft någon stor betydelse att undersköterskorna blev utvalda på det sättet.

Frågeformuleringar

Det är som alla vet mycket svårt att skriva bra frågor till enkäter. När vi gjorde enkäten, hade testat den och vridit och vänt på frågorna, var vi nöjda med den. Så här i efterhand ser vi dock att flera frågor haft svarsalternativ som inte varit de bästa. För att öka studiens reliabilitet bor-de frekvensen i bor-de fasta svarsalternativen ha haft tydligare skalsteg. Enkäten innehåller också ett flertal öppna frågor som varit svåra att kategorisera för att kunna göra jämförelser. Anled-ningen till att vi valde flera öppna frågor var att vi ville få fram alla varianter på hur det kan se ut och inte riskera att något bra och viktigt skulle utebli p.g.a. att vi själva inte tänkt på det som ett svarsalternativ.

Då vi har noterat att några respondenter verkar ha missuppfattat frågan om enheten har ett organiserat fallpreventivt arbete, tyder det på vissa brister i validiteten i denna studie. Svaret på denna fråga har haft en avgörande betydelse för hur enkäterna analyserats och därigenom påverkat resultatet.

Vi har också förstått att några respondenter har upplevt att enkäten varit svår att fylla i. En förklaring till detta kan vara att man som enkätskrivare blir helt inne i sina frågor och svarsal-ternativ och kan lätt tycka att frågor naturligtvis skall uppfattas på ett visst sätt, medan de istället kan uppfattas helt annorlunda av respondenten. För att undvika detta så mycket som möjligt har vi låtit testa enkäten vid jämförbara särskilda boenden i Umeås kommundelar. Detta till trots så har ett fåtal missuppfattat delar av enkäten.

Urval

För att avgränsa denna studie valde vi att enbart låta undersköterskor svara på vår enkät. För att få en helhetsbild ur personalperspektiv krävs att samtliga yrkeskategorier tillfrågas. Det är troligt att svaren sett annorlunda ut om fler yrkeskategorier tillfrågats.

Denna studie visar ingenting om hur de äldre som bor i särskilt boende i Umeå kommun, eller deras närstående, upplever det fallpreventiva arbetet. Detta är naturligtvis en mycket viktigt del i ett väl fungerande fallpreventivt arbete.

Till framtida studier föreslås därför ett vidgat perspektiv som även innefattar ovan nämnda grupper.

Slutsatser

Slutsatsen i denna studie är att fallpreventivt arbete utförs inom de flesta enheter, men det finns förbättringsområden.

Så många som 24 av 100 respondenter har angett att man inte har något organiserat fallpre-ventivt arbete vid deras enhet. Detta är inte acceptabelt. Det är därför av stor vikt att enheter som idag saknar organiserat fallpreventivt arbete, stimuleras till att utveckla rutiner för detta. För att detta skall ske är det med all sannolikhet nödvändigt att återigen belysa det obligato-riska i denna viktiga uppgift.

Undersköterskor och vårdbiträden som arbetar närmast de boende har en nyckelroll i det fall-preventiva arbetet. Fallprevention måste bedrivas dygnet runt och nattpersonalens medverkan i de fallpreventiva diskussionerna, bör ske i större utsträckning än det gör idag. Även fottera-peuters kunskaper bör tas tillvara.

Rutiner för informationsspridning vid falltillbud måste förbättras. Medicinska åtgärder, lik-som träning och aktiviteter bör intensifieras. Önskvärt vore att funktionell högintensiv träning kunde utföras i större utsträckning än det görs idag, inom alla typer av särskilt boende för äld-re. Användandet av instrument för fallriskbedömning bör öka. Eftersom det förekommer att personer flyttar mellan olika särskilda boenden i kommunen, är det bäst om samma instru-ment kan användas vid alla enheter. Från respondenterna har önskemål framkommit om tydli-gare riktlinjer så att all personal jobbar lika, liksom snabbare uppföljning efter ett fall.

Omnämnanden

Vi vill tacka följande personer:

Alla undersköterskor för att Ni tagit Er tid att svara på vår enkät.

Alla enhetschefer för att Ni så vänligt besvarat vår muntliga fråga och så pålitligt distribuerat enkäterna enligt våra önskemål.

Vår handledare Felicia för klok och konstruktiv feedback, samt uppmuntrande ord precis när vi har behövt det.

Susanne Johannesson för fantastisk hjälp med layouten på våra enkäter och akut hjälp när det brustit i våra datakunskaper.

Våra kollegor för uppmuntrande ord till oss tidvis ganska stressade virrpannor.

Sist men inte minst vill vi tacka våra respektive, Anders och Christer, som genom extra mark-service och ökat omhändertagande av sjuka barn, har skapat tid för oss att skriva detta arbete.

Referenser

Berg, S. (1999) Utvärdering av vård och omsorg för äldre. Kapitel i Spri-rapport nr 491. Dokumentation av forskningsforum. Jönköping.

Downton, J. H. (1993) Falls in the Elderly. London-Melbourne-Auckland, Edward Arnold. Dyer, C.A.E., Taylor, G.A., Reed, M., Dyer, C.A., Robertson, D.R., Harrington, R. (2004).

Falls prevention in residential care homes: a randomised controlled trial. Age and Ageing, 33, 596-602.

Jensen, J. (2003). Fall and injury prevention in older people living in residential care

facili-ties. Doktorsavhandling, Umeå Universitet, Institutionen för Samhällsmedicin och Rehabili-tering, Geriatrik.

Johnson, T., Binney, S. (2003). Reducing the incidence of falls and hip fractures in care

homes. Nursing Times, 99, (nr 24), 38-40.

Kallin, K. (2004). Falls in Older People in Geriatric Care Settings: Predisposing and

Pre-cipitating Factors. Doktorsavhandling, Umeå Universitet, Institutionen för Samhällsmedicin och Rehabilitering, Geriatrik.

Lord, S. R., Sherrington, C., & Menz, H. (2001). Falls in older people. Risk factors and

strategies for prevention. Cambridge: Cambridge University Press.

Ludvigsson, E., Wikström, G. (2005). Kartläggning av fallolyckor i Vindeln – hos personer

över 65 år med hemtjänstinsats. Rapport 2005:7. Hämtat 5 april, 2007, från Äldrecentrum Västerbotten :

http://www.vll.se/files/ÄCR05-7_20060119155346.pdf

Lundin-Olsson, L. (2000). Prediction and Prevention of Falls among Elderly People in

Resi-dential Care. Doktorsavhandling, Umeå Universitet, Institutionen för Samhällsmedicin och Rehabilitering, Geriatrik.

Nyberg, L. (1996). Falls in the frail elderly: Incidence, characteristics and prediction, with

special reference to patients with stroke and hip fractures. Doktorsavhandling, Umeå Univer-sitet, Institutionen för Geriatrik.

Ohlin, R., Holmlund, U.,(2005). Vi nådde så mycket längre än vad vi trodde.

Processbeskriv-ning av ett fallförebyggande arbetssätt i Storumans kommun. Rapport 2005:5. Hämtat 5 april, 2007, från Äldrecentrum Västerbotten:

http://www.vll.se/files/ÄCR05-5_20050602085150.pdf

Rosendahl, E. (2006). Fall prediction and a high-intensity functional exercise programme to

improve physical functions and to prevent falls among older people living in residential care facilities. Doktorsavhandling, Umeå Universitet, Institutionen för samhällsmedicin och Reha-bilitering, Geriatrik.

Rubenstein, L. Z. (2006). Falls in older people: epidemiology, risk factors and strategies for

prevention. Age and Ageing, Sep 35, (suppl 2), 37-41.

Socialtjänstplan (2006) Umeå Kommun, Umeå.

Stenvall, M. (2006). Hip fractures among old people: Their prevalence, consequences and

complications, and the evaluation of a multi-factorial intervention program designed to pre-vent falls and injuries and enhance performance of activities of daily living. Doktorsavhand-ling, Umeå Universitet, Institutionen för Samhällsmedicin och Rehabilitering, Geriatrik. Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum (2001). Äldres hälsa och välbefinnande: En

utma-ning för folkhälsoarbetet. Folkhälsorapport 2001, projekt Äldre och folkhälsan. Jönköping. Vu, M. Q., Weintraub, N., & Rubeinstein, L. Z. (2005). Falls in the Nursing Home: Are They

Preventable? J Am Med Dir Assoc, (6), 82-87.

Bilagor

Bilaga 1 Följebrev till enkät – fallprevention (enhetschefer)

Bilaga 2 Information angående enkät om fallprevention (undersköterskor) Bilaga 3 Enkät; fallprevention i särskilda boenden i Umeå kommun Bilaga 4 Dokument systematisk fallprevention Umeå kommun 2003

Umeå mars 2007

FÖLJEBREV TILL ENKÄT – FALLPREVENTION

Till Dig Enhetschef vid särskilt boende äldreomsorgen Umeå kommun

Enligt överenskommelse per telefon översänder vi här enkäten för vidare distribution till Din personal. Vi genomför detta projekt inom ramen för vår magisterutbildning vid Hälsohögskolan i Jönköping. Syftet med projektet är att granska hur det fallpreventi-va arbetet fungerar, avgränsat till särskilt boende för äldre i Umeå kommun. Resulta-tet hoppas vi ska kunna medföra verksamhetsförbättringar och lärande över gränser-na av de olika enhetergränser-nas erfarenheter av fallpreventiva insatser.

Vi är tacksamma för Din hjälp med att dela ut enkäterna till Dina undersköterskor en-ligt vad vi enats om per telefon. Be dem besvara enkäten och återsända den med internposten i det medföljande svarskuvertet. Uppmana dem att återsända enkäten så snart som möjligt, gärna inom en vecka efter mottagandet så den inte blir bort-glömd. Det besparar oss alla arbete om vi slipper skicka ut påminnelser.

Vi återkommer med en återkoppling och redovisning av resultatet när vårt arbete är sammanställt och examinerat.

Om Du har några frågor eller annan information som Du vill delge oss så

tveka inte att ta kontakt. Du kan nå oss enligt nedan fr.o.m. v. 14.

Varmt tack för Din hjälp!

Med vänlig hälsning

Anna Åström

Camilla Nyström

Leg. sjukgymnast Leg. sjukgymnast

Hälsovårdsenheten Hälsovårdsenheten

Umeå kommun Umeå kommun

Telefon: 16 21 16 Telefon 16 43 53

FC: Anna Åström soc äo FC: Camilla Nyström soc äo

Umeå Mars 2007

INFORMATION ANGÅENDE ENKÄT OM FALLPREVENTION

Till Dig Undersköterska vid särskilt boende för äldre i Umeå kommun

Hej!

Vi är två sjukgymnaster inom äldreomsorgen i Umeå kommun som under våren genomför ett 10 poängs projektarbete. Projektet syftar till att granska hur det fallpreventiva arbetet funge-rar för personer inom särskilt boende, i Umeå kommun. Arbetet genomförs i överenskom-melse med kommunens Mas (medicinskt ansvarig sjuksköterska) och ingår som en avslu-tande kurs i den magisterutbildning med inriktning mot äldre som vi läser.

Metoden vi valt att använda för att samla in information är en enkät, som nu under mars må-nad skickas ut till samtliga särskilda boenden för äldre i Umeå kommun. Du som ombeds svara på enkäten är undersköterska. Vi har valt att be Er undersköterskor om hjälp då det är ni som har nyckelrollen i det fallpreventiva arbetet. Eftersom ni är den yrkesgrupp som arbe-tar närmast de boende har Ni goda kunskaper om hur verksamhetens fallpreventiva insatser i praktiken går till.

Viktigt är att Du som är ombedd att besvara enkäten gör det som representant för den verk-samhet där Du arbetar. Vi är tacksamma om Du besvarar enkäten så snart som möjligt, men senast en vecka efter att Du mottagit den. Därefter återsänder Du den till oss i det med-följande internpostkuvertet som Du själv ”postar”. Enkäten är försedd med ett referensnum-mer och svaren komreferensnum-mer att behandlas helt konfidentiellt. Numreringen är till för att vi skall kunna skicka ut en påminnelse om något boende skulle glömma bort att återsända enkäten. Vi som sammanställer enkäten har ingen kännedom om vilken personal som besvarat den. Om någon fråga är svår att bevara fortsätt då till nästa, alla svar är värdefulla! Hör av Dig om ngt är oklart. Det är mycket viktigt för oss att få in Era besvarade enkäter så att vi kan få en helhetsbild av hur det fallpreventiva arbetet fungerar. Vi vet att det fallpreventiva arbetet inte är enhetligt organiserat och därmed kan fungera på olika sätt. Genom enkätstudien hoppas vi kunna bidra med kunskap om hur man kan lära av varandra.

Vi tackar på förhand för Er hjälp och återkommer med en sammanställning av enkäten, via Er enhetschef när arbetet är sammanställt och examinerat.

Vänliga hälsningar

Anna Åström

Camilla Nyström

Leg. sjukgymnast Leg. sjukgymnast

Hälsovårdsenheten Hälsovårdsenheten

Umeå kommun Umeå kommun

Telefon: 16 21 16 Telefon 16 43 53

FC: Anna Åström soc äo FC: Camilla Nyström soc äo

Enkät

Fallprevention i särskilda boenden i Umeå kommun

Instruktioner

:

Markera fasta svarsalternativ med ett kryss för det alternativ som passar bäst. Med ”enhet” avses det boende som Ni ansvarar för i Er arbetsgrupp. Observera att Du besvarar enkäten som representant för Din enhet och att Dina svar är anonyma. Resultatredovisningen sker på sådant sätt så det ej går att identifiera att det är Du som har svarat på enkäten.

1. Vilken typ av boende representerar Du som svarar på denna enkät?

Servicehus Demensboende Sjukhem

2. Vilken driftsform representerar Du som svarar på denna enkät?

Kommun Entreprenad

3. Ungefär hur ofta inträffar det att någon boende faller vid Er enhet?

0 – 5 gånger/år

0 – 5 gånger/6 mån. 0 – 5 gånger/månad 0 – 5 gånger/vecka

4a. Har Ni ett organiserat fallpreventivt arbete vid Er enhet?

Ja Nej

4b. Om Du svarat Nej på fråga 4a, varför tror Du att det är så?

... ... ... ... ... ...

Om Du svarat Nej på fråga 4a tackar vi nu för Din medverkan!

Om Du svarat Ja på fråga 4a ber vi Dig fortsätta besvara följande frågor:

Hur har Ni organiserat det fallpreventiva arbetet vid Er enhet?

5a. Vem/vilka ansvarar i praktiken för det fallpreventiva arbetet vid Er enhet?

... ... ...

5b. Har Ni separata fallpreventionsmöten, eller tar Ni upp fallprevention vid IVOR?

... ... ...