Skeppsteknik
- En studie om teknikutveckling hos skepp i
Medelhavet
Kandidatuppsats i arkeologi
Högskolan på Gotland
VT 2010
Författare: Sıla Sokulu
Handledare: Helene Martinsson-Wallin
Abstract
Skeppsteknik - En studie om teknikutveckling hos skepp i Medelhavet
Ship technology - A study about the technical development of ships in the Mediterranean
Techniques used in the building of a number of ships from the Mediterranean will be presented in this paper. The two techniques thnat will be discussed are shell-based technique and skeleton-based technique. An attempt to clearify and delineate the transition between these two techniques will be made. The possible reasons for transition will then be described and discussed. The development of the techniques is going to be identified with help from four wrecks by analyzing their edge joineries and this facts will be used as a basis for a chronological presentation. Finally, data from the
analyzed wrecks will be compared and the results are interpreted in the text.
Keywords: Maritime archaeology, Yenikapı, Mediterranean, ship technology, wreck, shell-based,
skeleton-based, edge-joinery.
Innehållsförteckning
Abstract...2
1. Inledning...4
1.1 Introduktion...4
1.2 Syfte och frågeställningar...4
1.3 Material och avgränsning...4
1.3.1 Källkritik...5
1.4 Metod...5
2. Tidigare forskning...6
2.1. Forskningshistorik...6
2.1.1 Homeros skepp...7
2.1.2 Antiken och Bysantinska perioden...7
2.2 Teknik...8
2.2.1 Skal- och skelett-baserad teknik...8
2.2.2 Fogteknik...9
2.3 Vrak...10
2.3.1 Uluburun- och Cape Gelidonyavraket...10
2.3.2 Yenikapıvraken...12 3. Presentation av material...13 3.1 Vraken i Yenikapı...13 3.2 Vrak i Medelhavet...16 4. Analys/Diskussion...18 4.1 Vraken i Yenikapı...18 4.2 Byggtekniker...18
4.3 Fogarna hos Kyrenia-, Serçe Limanı- och Yassı Ada-vraken...21
4.4 Struktur hos Medelhavs skepp ...23
5. Resultat...30
Sammanfattning...31
1. Inledning
1.1 Introduktion
Yenikapı är en stadsdel i Istanbul där utgrävningar skett sedan 2005. Utgrävningarna satte igång i samband med att man började bygga en tunnelbanelinje som kopplade samman den asiatiska delen av Istanbul med den europeiska (Marmaray projektet). Då Yenikapı är tänkt att vara en
centralstation var det mycket arbete just här. I samband med detta arbete upptäckte man en gammal bysantinsk bosättning på platsen. Man har hittat flera vrak, ben och andra fynd från Bysantinsk tid i Yenikapı. Utgrävningen är en av de viktigaste i Turkiet och har fått mycket uppmärksamhet. Mitt intresse för forskning om vrak väcktes under en praktikperiod på platsen mellan januari och februari 2010. Då platsen är full av intressanta och outforskade vrak verkade ämnet lämpligt att forska vidare på. Forskningen i Yenikapı är relativt ny och att forska vidare om vrak kändes naturligt då frågor om skeppsterminologi väckte mitt intresse. Fynden i Yenikapı väcker många frågor och dessa är bara några av de många som kräver svar.
1.2 Syfte och frågeställningar
Det finns en allmänt accepterad kronologi och terminologi över hur skepp byggdes i Medelhavet under forntiden (i detta arbete behandlas främst antiken och den Bysantinska perioden). Enligt forskningen i ämnet har man först byggt enligt skal-baserad teknik (även känd som Grek-Romersk teknik) och efter en övergångsfas har man börjat bygga skepp med skelett-baserad teknik. Syftet med detta arbete är att studera och redogöra för de olika teknikerna och sedan ta reda på varför man har övergått från den ena tekniken till den andra. Hur gick processen för detta till? Vraken i
Yenikapı stämmer inte överens med den utarbetade terminologi och i uppsatsen kommer det att göras ett försök att, om möjligt, ta reda på varför de inte gör det.
1.3 Material och avgränsning
Den marinarkeologiska forskningen är omfattande och det finns många olika delar och områden att forska kring. Jag har valt att begränsa min uppsats till att handla om ett par olika tekniker inom skeppsbygge.
Materialet som används i uppsatsen är mestadels skriftliga källor. En av böckerna är
Yenikapı shipwrecks volume 1. The old ships of the “New Gate” (Kocabaş 2008). Boken beskriver arbetet i Yenikapı och alla resultat som hittills fastställts finns med i den. Författaren är
projektledare på utgrävningen. För att få en så stor helhetsbild av ämnet som möjligt kommer böcker från flera olika författare som forskar i ämnet att användas. Bland dessa finns Richard Steffy, Basil Greenhill, Fred Hocker med flera.
Arbetet behandlar främst skeppsvrak från den Bysantinska perioden (från 300-talet e. Kr. till år 1453) som är belägna runt Medelhavet, men även äldre vrak från samma område behandlas. Detta görs i syfte att kunna kartlägga teknikutvecklingen av skepp runt Medelhavet.
1.3.1 Källkritik
Eftersom utgrävningen i Yenikapı fortfarande pågår och är långt ifrån klar finns risken att
beskrivningar av vrak och analyserna av dessa förändras med tiden och den bild som jag presenterar är forskningen i dagsläget. Vraken är relativt nyupptäckta och det gör att forskningen kring dessa heller inte kommit långt.
Då större delen av litteraturen som används för att skriva detta arbete är på engelska kan vissa feltolkningar av detaljer förekomma på grund av språksvårigheter.
1.4 Metod
Genom att beskriva enskilda vrak från Medelhavet görs ett försök till att få en helhetsbild över egenskaperna hos dem. Senare analyseras och jämförs vraken med varandra. För att klargöra skillnader och för att förklara egenskaperna hos dem följer en diskussion över detta. Deskriptiva och jämförande metoder tillämpas i arbetet.
2. Tidigare forskning
2.1. Forskningshistorik
Ämnet rörande skeppskonstruktion runt Medelhavet togs upp i början på 1960-talet. O. Hasslöf (Pomey, 2004: 25) lämnade det traditionella tankesättet och började studera skepp utifrån idéer om skal-baserade och skelett-baserade tekniker. Detta var ett fördjupat sätt att tänka på och involverade flera faktorer än det gamla traditionella tankesättet. Lionel Casson (Pomey, 2004: 25) följer
Hasslöfs exempel och påvisar att grekisk-romerska skepp har konstruerats enligt skal-skal-baserad teknik och han bryter också mot det traditionella synsättet. Dessa nya analyser och idéer gav nytt liv åt den marinarkeologiska forskningen inom forntida skeppsbyggnad.
Lucien Basch (Pomey 2004: 25f) ifrågasätter den förenklade bilden av indelningen för skeppskonstruktioner (skal-baserad och skelett-baserad teknik). Analyser av vrak och ett antal etnografiska exempel hade visat på att den förenklade analysen kan vara bristfällig och Basch menade att indelningen av skeppsteknikerna gav en alltför enkelt generaliserad bild. Dock tillbakavisar inte Basch indelningen utan vill hellre göra den mer komplex och delar också bland annat in ramverket på skeppen i två olika grupper; aktiva och passiva ramverk. Det Basch gör är att införa ny terminologi om skeppsbyggnadsteknik.
Nyligen har forskare diskuterat om inte tanken på skal-baserad teknik fanns inom skeppsarkitekturen redan under den romerska republikanska perioden. Jean-Marie Gassend och Jean-Pierre Cuomo (Pomey 2004: 31) har studerat det romerska skeppet Bourse från Marseilles. Skeppet är från slutet av andra och början av tredje århundradet f. Kr. Resultatet av studierna blev att de föreslog en ny teoretisk metod som de kallade ”alternerande konstruktion”, dvs en
omväxlande konstruktion (Pomey 2004: 25-36).
Under de senaste 40 åren har forntida skeppskonstruktioner från Medelhavsområdet väckt speciellt intresse hos forskarna. Fler arkeologiska fynd av skeppsvrak har gjort att man fått ny och fördjupad kunskap. Desto mer man forskat kring forntida skeppskonstruktioner desto mer komplext har det visat sig vara än vad man tidigare har trott. Det är inte bara detaljer i struktur och olika tekniker som är av intresse, utan hela utvecklingen av skepp och övergångsfasen (från skal-baserad teknik till skelett-baserad teknik) som sträcker sig från slutet av antiken till mitten av medeltiden i Medelhavsområdet (Pomey 2004: 25ff).
Metoder som används för datering av skepp och andra undervattensfynd har utvecklats med tiden. Förr har man daterat fynd utifrån det arkeologiska materialet så som exempelvis keramik eller annat gods som påträffats i anknytning till ett skeppsvrak. Numera använder man sig även av kol-14
metoden och dendrokronologiska analyser som ett komplement för datering (McGrail 2001: 122ff). Man har aldrig ”massproducerat” skepp i forntiden. Det innebär att inget skepp är på pricken likt ett annat. Varje skepp har sina individuella skillnader, även om skillnaderna inte alltid behöver vara så stora. Ändå går det att klassificera skeppen till viss del och man kan se utvecklingen av teknikerna skifta från skepp till skepp. Dessa antaganden och klassificeringar är dock inte statiska utan ändras då det hela tiden dyker upp nytt material och nya bevis som ett resultat av
vidareforskning inom ämnet. Detta leder till att klassificeringen av skepp med jämna mellanrum omstruktureras och tolkas på nya sätt (McGrail 2001: 122ff).
2.1.1 Homeros skepp
Homeros har beskrivit skepp i Odyssén och Iliaden. Skeppen beskrivs oftast som svarta och ibland med blå skalmar. Det tycks finnas två olika storlekar på de skepp som beskrivs; de mindre skeppen med plats för 20 åror och de större skeppen med plats för 52 åror. I Iliaden nämns skepp med plats för 50 åror. Det finns flera tolkningar på hur dessa skepp har byggts. Det råder delade meningar om vilka tekniker som använts under konstruktionen av dem. En av tolkningarna är att bordläggningen fogats ihop och sedan låsts fast med träpluggar (sk. låst fogteknik). Ramverket har senare med träpluggar fästs från insidan av skeppet i syfte att förstärka bordläggningen.
En annan tolkning som mött stark kritik är att bordläggningen skulle ha varit lagd med ”planksydd” teknik. Tekniken går ut på att plankorna surras fast med ett slags rep. Som bevis för detta tas ett skepp från 500-talet upp där samma teknik tillämpats.
Homeros kan antingen ha beskrivit det ena eller det andra alternativet. Det kan även vara så att båda metoderna tillämpats samtidigt på skeppen. I nuläget kan vi inte säkerställa något av alternativen utan att ha fler stödjande bevis. Beskrivningarna av skeppen är gåtfulla och långt ifrån tillräckliga för att man skall kunna rekonstruera något utav de beskrivna skeppen bara genom att utgå från skrifterna.
Vi vet att man i Egypten under 3-2000 f. Kr. använde sig av både planksydd teknik och låst fogteknik vid skeppsbyggen (McGrail 2001: 126). Man har påpekat att de grekiska skeppen i Troja har byggts med planksydd teknik. Texter från Iliaden som beskriver hur skeppens bordläggning ruttnat och hur dess fastsurrade rep lossnat från sina fästen används som grund till antagandena (McGrail 2001: 126f).
2.1.2 Antiken och Bysantinska perioden
Den antika perioden i Medelhavet varade i flera tusen år fram till 476 e. Kr. i samband med Västroms fall. Vid bygget av skeppen från den här tiden användes skal-baserad teknik. Det innebär
att plankorna som bildade skrovet (se bild 3) var den bärande strukturen för hela skeppet. Efteråt kunde stödjande ramverk sättas fast från insidan av skeppet. Det var den som höll skeppet stabilt. Genom successiva förändringar formades denna teknik om till skelett-baserad teknik. Skelett-baserad teknik innebär att skeppets stomme ligger på insidan av skrovet (se bild 2). Stommen byggs på insidan av skeppet och genom att utgå från denna struktur bygger man resten av skeppet. Denna teknik var fullt utvecklad under den bysantinska perioden. Den sistnämnda metoden kräver mycket planering och är mer avancerad. Även i modern tid används denna teknik vid skeppsbyggen
(Kocabaş & Kocabaş 2008: 99ff).
I Bysantinska riket (se bild 1) hade hantverkarna goda förutsättningar för att bygga skepp; det fanns god tillgång på trä, utmärkta platser för hamnar och kvalificerade skeppsbyggare. För hantverkarna var det strikt förbjudet att lära ut metoder om skeppsbyggen för utomstående. På 800- talet kom det en lag som förbjöd bysantinska skeppsbyggare att lära ut sina kunskaper till barbarer. Den som gjorde det skulle få stränga straff (Kocabaş & Kocabaş 2008: 99f).
2.2 Teknik
2.2.1 Skal- och skelett-baserad teknik
Runt Medelhavsområdet har den skal-baserade tekniken ursprungligen kommit från att man använde kanoter som gjordes genom att man urholkade trädstammar, dvs en enda hel stock. För att anpassa kanoten till havet gjorde man den till en utriggare. För att få båten stadig satte man dit ramverk på insidan, som var till för att stötta plankorna på utsidan. Med tiden krävdes större och starkare kanoter. Därför byggdes dessa ut mer och mer. De före detta kanoterna blev så pass stora att de till sist hade blivit hela skepp (Kocabaş & Kocabaş 2008: 99ff). Liknande teknik har även förekommit i utvecklingen av de nordiska båtarna byggda av ekstockar. Från att ha varit en enda urholkad stam har dessa båtar utvecklats till att bli större och mer avancerade. Eftersom tillgången på tjocka stammar var dålig fick man komma på nya sätt att göra båtarna större och mer stabila. Man kunde sy fast utriggare och man kunde sätta ihop två eller flera urholkade stockar och på så sätt få en bredare båt. I Finland har man t.ex. tillverkat båtar av aspstammar. Stammen hettades upp så att den skulle bli mjuk, varefter sidorna drogs ut så att den blev bredare. För att formen på båten skulle behållas och för att höja sidorna på båten sydde man fast plankor på varsin sida av den (Landström, 1992: 54).
Enligt McGrail (2001: 158) blir det efter 100-talet e. Kr. ovanligt med stora handelsskepp och man träffar sällan på skepp som är över 20 meter långa och han menar att detta beror på sociala och ekonomiska förändringar. Nedgång i slaveri ledde till att arbetskraften blev mer kostsam och skeppsägare hade blivit självständiga handelsmän som föredrog mindre och billigare skepp.
Kocabaş och Kocabaş (2008: 99ff) påstår att 400-talet e. Kr. är en vändpunkt för skeppsbygget. Vikten av att använda sig av baserad teknik ökar. Både skelett-baserad och skal-skelett-baserad teknik används och kombineras under denna övergångsfas och man övergår slutligen helt till skelett-baserad teknik (se bild 2). När flottan växer och utvecklas krävs det större och starkare skepp. Det passade bra att använda sig av den skelett-baserade tekniken eftersom den sparade tid och material. Man slapp bearbeta stora stockar för att få de böjda och
Bild 2: Principbild över det inre ramverket på ett skepp.
hantverkare slapp ödsla tid på att borra tusentals skruvhål. Skelett-baserad tekniken gör att skeppet kan byggas mer flexibelt, stort och starkt. Ett oräkneligt antal skepp runt Medelhavet har byggts med denna teknik (Kocabaş & Kocabaş 2008: 99ff)
2.2.2 Fogteknik
Vid mitten av tredje årtusendet f. Kr. användes låst fogteknik (se bild 3) i överbyggnaden på Egyptiska skepp. Ett exempel är Cheopsskeppet där låst fogteknik har använts då man byggt
överdelen men i skrovet har fogarna varit olåsta. Liknande gäller för båtarna från Dahshur från 1850 f. Kr. Skroven är byggda med olåst fogteknik medan andra delar har satts ihop med låst fogteknik.
Båten från Matariya, Egypten är daterad till första millenniet f. Kr. och tekniken som använts på båten verkar vara låst fogteknik
Det äldsta fyndet från Levanten där den låsta fogtekniken har påträffats är ett träbord från en grav i staden Jeriko. Fyndet är daterat till mitten av andra millenniet f. Kr. och är ungefär samtida med Uluburun skeppet. Man har också kunnat visa
att romarna kände till tekniken och kallade den för
coagmenta punicana, som betyder ”feniciska
fogar”. Vraken från Cape Gelidonya och Uluburun tros vara levantiska, alltså ursprungligen feniciska. Andra forskare menar att skeppen har varit från Cypern eller att de varit egeiska skepp. Det är väldigt svårt att bestämma härkomsten på vraken men mycket tyder på att de är från Levanten eller Cypern snarare än att de är egeiska.
Vraket från Uluburun, med sin datering på 1305 f. Kr., är det tidigaste beviset på att låst fogteknik har använts på bordläggning. Tekniken tycks ha spridit sig runt Medelhavet vid mitten av
första millenniet f. Kr. Under mitten av andra millenniet kan Fenicierna ha börjat använda låst fogteknik och tillämpat den även på undre delen av skrov. Feniciernas utvecklade av
trähanteringsteknik kan ha bidragit till att de lyckats tillämpa metoden utan att få större
vattenläckage genom skrovet. Ramverk kan ha monterats in i skeppet utan att man behövde borra hål i plankorna. Dessa metoder kan ha varit de bidragande faktorer som resulterat i Feniciernas goda rykte inom sjöfart (McGrail 2001: 133ff).
Bild 3: Fogarna mellan två
bordläggningsplankor. Pluggarna låser fast fogen, därav namnet: låst fogteknik.
2.3 Vrak
2.3.1 Uluburun- och Cape Gelidonyavraket
Uluburunvraket (se bild 4) grävdes ut mellan 1984-94 och är daterat till cirka 1305 f. Kr. Skeppet var lastat med gods och råmaterial från 9-10 olika kulturer, inklusive 10 ton koppar och 1 ton tenn. Vikten på den stora lasten indikerar att skeppet varit stort, kanske upp till 15-16 meter långt. Bordläggningen är lagd med hopfogade plankor där avstånden mellan fogarna ligger på 6-24 cm. Avstånden är längre än vad det brukar vara hos skepp av samma storlek och struktur från denna period. Fogarna har också gröpts ut ovanligt djupt. Det finns inga spår efter ramverk och inga tecken som tyder på att skelett-baserad teknik har använts (McGrail 2001: 123f).
Vraket från Cape Gelidonya (se bild 4) grävdes ut 1960 och mellan 1987-89. Vraket är daterat till cirka 1200 f. Kr. och var bland annat lastat med koppar, brons och tenntackor. Man uppskattar att längden på skeppet har varit 9-11 meter långt. Endast ett fåtal av plankorna från bordläggningen har studerats och dessa visar att fogteknik har använts. Dock är fogarna aningen mindre än de hos Uluburunvraket. Skeppet tros vara Kananeisk eller Syrianskt (McGrail 2001: 124).
Det faktum att vraken från Uluburun och Cape Gelidonya byggts med fogteknik behöver inte betyda att de skepp som Homeros beskriver inte var planksydda. Många av delarna från de båda skeppen saknas och planksydd teknik kan ha förekommit hos dessa vrak, samtidigt som man använt sig av fogteknik. En av få saker som vi helt säkert kan fastställa utifrån Homeros
beskrivningar om metoder för skeppsbyggen är att skeppen har varit byggda med skal-baserad teknik (McGrail 2001: 126f).
McGrail (2001: 125) jämför Uluburun- och Cape Gelidonya-vraken från Medelhavet med egyptiska skepp från 3-2000 f. Kr.. Fogarna mellan plankorna på bordläggningen hos egyptiska skepp har inte varit låsta på samma sätt som hos skeppen man hittat runt Medelhavet. Fogarna hos egyptiska skepp sattes fast på annat vis. Mellan 1500-1000 f. Kr. var fogarna från Medelhavet låsta. Detta kan tyda på att det fanns teknikutbyten mellan Medelhavet och Egypten (troligtvis via
Levanten), men brist på starka bevis gör att detta bara är en teori (McGrail 2001: 125f).
2.3.2 Yenikapıvraken
Runt Medelhavet träffar vi på många vrak som bevittnar om metoder och tekniker inom skeppsbyggen, inte minst från antiken och medeltiden. Arkeologer har länge diskuterat ämnet och
långt ifrån alla gåtor är lösta. Det finns många olika faktorer som spelar roll då man söker svar på dessa ”skeppsmysterier”. Material, teknik, geografisk placering, kulturtillhörighet och många andra aspekter bör tas till vara för att kunna hitta svar till aktuella frågor inom ämnet. Bland annat är utgrävningarna i Yenikapı (se bild 4 och bild 5) av stor vikt för marinarkeologin. Tolkningarna som gjorts här skiljer sig från det vanliga och det har gjort att många forskare intresserat sig för just denna utgrävning. Sedan man påbörjade utgrävningarna i Yenikapı 2005 har man påträffat över 30 skeppsvrak och arbetet med utgrävning och dokumentation pågår ännu för fullt (Başaran,2008: 3ff).
3. Presentation av material
3.1 Vraken i Yenikapı
YK 6:
• Vraket är 6,2 meter långt och 1,9 meter brett
• Skeppet uppskattas ha varit 8 meter långt och 2,5 meter brett • Vraket ligger 1 meter ner i jorden och ligger i nord-sydlig riktning • Vraket är daterat till 1000-talet
Alla plankor som finns kvar har satts ihop med träpluggar. Det menar man är ett bevis på att skal-baserad teknik har använts vid bygget. Av att döma från det som finns bevarat av botten på skrovet har skeppet byggts med skal-baserad teknik. YK 6 var en gammal båt och genomgick reparationer. Spår av tätning har hittats, vilket troligen har använts för att göra skrovet vattentätt. Tätningen bestod av bland annat bitar av rep som kilades fast i mellanrummen mellan bordläggningsplankorna på skrovet. Sedan täckte man över det sedan med tjära för att hindra vatten att tränga in i skeppet. Eftersom långt ifrån alla delar finns bevarade hos vraket är det svårt att säga ifall de som byggde skeppet bytte teknik under byggnadsförloppet eller om de höll fast vid att bygga med skal-baserad teknik hela tiden. Annan teknik kan också ha använts vid exempelvis reparationer.
YK 12:
• Vraket är 7 meter långt och 2,3 meter brett.
• Skeppet uppskattas ha varit 8-8,5 meter långt och 2,8 meter brett. • Vraket ligger 1,3 meter ner i jorden och ligger i öst-västlig riktning • Vraket är daterat till 900-talet
Ett av två vrak där lasten har blivit bevarad framtill idag. Lasten består av amforor, både intakt och flera fragment. Skeppet tycks ha varit ett mindre lastskepp som transporterat gods runt Marmara sjön. Det hade en mast och troligen ett latinskt segel som drev det. De vrakdelar som finns bevarade visar tydligt att skeppet blivit byggt med skal-baserad teknik.
YK 9:
• Vraket är 8,5 meter långt
• Vraket ligger 1,5 meter ner i jorden och ligger i nordväst-sydvästlig riktning • Vraket är daterat till 1000-talet
YK 9 är en mindre båt. Det är mest mittenpartiet av vraket som har bevarats till idag, tillsammans med köl. Båten har liksom många andra småbåtar en flat botten och man har inte hittat några spår av segel där spåren vanligtvis sitter. Därför tror man att den använt sig av ett annat slags segel. På undersidan av båten har man funnit träpluggar på vraket som tyder på att skal-baserad teknik har använts.
YK 7:
• Vraket är 6,6 meter långt och 2,1 meter brett
• Skeppet uppskattas ha varit 9,5-10 meter långt och 3 meter brett • Vraket ligger 1 meter ner i jorden och ligger i nord-sydlig riktning • Vraket är daterat till 1100-talet
Vraket har en mast och flat botten. Det tros ha varit ett litet lastskepp som var avsett för kustsegling. Variationen på träslag och det faktum att skeppet är osymmetriskt visar att det blivit reparerat flera gånger under sin livstid. Oftast innebär det att ett osymmetriskt skepp varit dåligt tillverkat, men dateringar på skeppet visar att det har brukats i många år. Det är osäkert utifall skelett-baserad teknik har använts på skeppet eftersom viktiga delar för tolkning av detta saknas.
YK 18:
• Vraket är 8,3 meter långt och 3,2 meter brett • Skeppet uppskattas ha varit 11 meter långt
• Vraket ligger 1,5 meter ner i jorden och ligger i sydvästlig-nordöstlig riktning • Vraket är daterat till 9-1000-talet
Det är en medelstor båt som antingen har använts för att bära gods eller som fiskebåt. Man har funnit tre rektangulära spår på mittenpartiet i skeppet som troligen varit avsedda för seglet. Skeppet har blivit byggt med skal-baserad teknik.
YK 8:
• Vraket är 5 meter långt och 2,9 meter brett
• Skeppet uppskattas ha varit 12 meter långt och 4 meter brett • Vraket är daterat till 9-1000-talet
Man har endast kunnat ta tillvara på hälften av detta vrak, eftersom ena halvan har hamnat utanför området för utgrävningen. Från att döma av tjockleken på träet hos vraket tror man att det har varit ett medelstort skepp avsett för godstransport. I samband med bordläggningen på YK 8 har man hittat träpluggar och sett att man har lagt tätning mellan plankorna. Detta indikerar att skal-baserad teknik har använts men utesluter inte att även skelett-baserad teknik kan ha förekommit i bygget.
YK 3:
• Vraket är 9,1 meter långt och 2,3 meter brett
• Skeppet uppskattas ha varit 18 meter långt och 6 meter brett
• Vraket ligger 0,7 meter ner i jorden och ligger i nordvästlig-sydöstlig riktning • Vraket är daterat till 9-1000-talet
Ett stort lastskepp. Det ligger med styrbord sida neråt och inte med botten ned som resterande vrak i Yenikapı. Tack vare detta har styrbord sida blivit väl bevarat till idag. Dock finns babord sida inte kvar.
YK 15:
• Vraket är 11,5 meter långt och 1,3 meter brett • Skeppet uppskattas ha varit 17,4 meter långt
• Vraket ligger 2,2 meter ner i jorden och ligger i nordvästlig-sydöstlig riktning • Vraket är daterat till 7-800-talet
Det enda som finns bevarat av skeppet är kölen, en del av förstäven och få delar från den undre delen av skrovet. In situ dokumentationen för YK 15 är slutförd och av de resultat och tolkningar man har fått fram hittills tyder på att YK 15 är ett skelett-baserat skepp men vidareforskning krävs för att helt kunna fastställa detta (Kocabaş & Kocabaş 2008: 102).
YK 17:
• Vraket är 8,2 meter långt och 2 meter brett • Skeppet uppskattas ha varit över 18 meter långt
• Vraket ligger 2,6 meter ner i jorden och ligger i sydvästlig-nordöstlig riktning • Vraket är daterat till 7-800-talet
YK 17 har egenskaper som skiljer sig från de andra vraken i området. Järnspikar har använts i bygget, inga träpluggar har använts för att foga samman bordläggningen och det har en tjock
bordläggning och man har hittat två trädelar som använts för att förstärka bordläggningen från utsidan av skrovet. All denna fakta tyder på att YK 17 kan ha varit byggd enligt skelett-baserad teknik. Dock är det fortfarande möjligt att man vid bygget fört upp ett ramverk och sedan byggt skrovet på YK 17 enligt skal-baserad teknik. Detta gör att man ännu inte kan fastställa att YK 17 verkligen var byggd helt enligt skelett-baserad teknik, men tekniken har med stor sannolikhet använts vid bygget. Precis som med dokumentationen av YK 15 tror man idag att YK 17 byggts med bland annat skelett-baserad teknik, men mer forskning krävs för att kunna fastställa detta.
Dateringarna av vraken har gjorts genom att undersöka materialet på bland annat gods som hittats i samband med vraken. Man har identifierat föremål som har kunnat dateras och utifrån dessa har man försökt datera vraken. Man har även använt kol-14 dateringar och dendrokronologiska analyser av vraken.
Sju av nio vrak i Yenikapı är byggda med skal-baserad teknik. De andra två skeppen tror man har byggts genom att skelett-baserad teknik har tillämpats.
YK15 och YK17 är de två vrak som tros har varit byggda enligt skelett-baserad teknik. I brist på bevis är detta antagande dock en hypotes och man väntar på resultat av flera undersökningar som pågår i skrivande stund. I fallet med YK 17 väntar man på att de fullskaliga ritningarna över vraket skall sammanställas så att man kan forska vidare på vraket och dess byggteknik utifrån dessa ritningar och andra analyser (Kocabaş & Kocabaş 2008: 102).
Anledningen till att vraken från Yenikapı beskrivs mer ingående är att skeppen är byggda med olika tekniker fastän de befinner sig på samma plats och inom relativt närliggande perioder.
3.2 Vrak i Medelhavet
I Tantura i Israel (se bild 4) finns två vrak som kallas Tantura A och Tantura B. Tantura A tros ha varit ett litet skepp och har troligen varit 11-12 meter långt. Man har funnit bevis på att ramverk har förekommit i skeppet. Man har också hittat spikar i järn och spår av tätning mellan bordläggningsplankorna.
Tantura B är från 8-900-talet och uppvisar en skelett-baserad konstruktion. Det finns inga bevis på att fogarna mellan plankorna på bordläggningen hos Tantura B skulle ha varit låsta. (Kahanov et.al., 2004: 113ff).
Vid Yassı Ada (se bild 4) finns det två vrak som är av intresse för denna forskning. Det första är ett vrak som sjönk på 300-talet e. Kr. Det andra vraket är från 600-talet e. Kr. och är en cirka 20 meter lång vinfraktare. Dessa två vrak slog i samma rev vid Yassı Ada. Vraken har grävts
ut av George Bass (Steffy1998: 80) under 1961-64. Det är väldigt svårt att tolka byggnadsförloppet hos vraken eftersom skroven är dåligt bevarade. Forskning och tester med modeller föreslår en teori om metoden som skeppen kan ha byggts med. Man tror att det har använts låsfunktion för att sätta ihop bordläggningsplankorna som utgjort skrovet. Man tror dock inte att träspikar använts för att sätta fast låsen (Steffy 1998: 79ff).
Skeppsvraket som påträffades i Serçe Limanı i Turkiet (se bild 4) är daterat till cirka 1025 e. Kr. och byggdes förmodligen fortare och var billigare att bygga än skeppet som man fann i Kyrenia (Steffy 1998: 85).
De knappa bevis som finns till förfogande tyder på att den största kraften hos skepp runt medelhavet (från bronsåldern till efter teknikövergången) låg i bordläggningen på skrovet. Dock har man inte tillräckliga bevis för att helt kunna fastställa detta antagande. Bordläggningen hos skeppen utgjordes av tjocka bordläggningsplankor, som i vissa fall var uthuggna till form. Bordläggningen förstärktes med hjälp av låsfunktion som låstes fast med hjälp av träspikar. Denna metod användes åtminstone vid tidig bronsålder. Den interna strukturen hos skeppet var ännu relativt svag och outvecklad (Steffy 1998: 83f).
Kyreniaskeppet sjönk utanför Cyperns norra kust (se bild 4) på 300-talet f. Kr. Dess köl var ej direkt anslutet till ramverket och därför kunde det inte utgöra sitt syfte fullt ut, om man utgår från dess funktion den har idag. Kölen var mest till för att hålla ihop de båda sidorna, eller ”halvorna” av skrovet och fyllde inte mycket större funktion än så. Skeppets ramverk, med sitt starka fäste med spikar, gav mycket styrka, men resten av den interna strukturen gav nästan inget stöd för skeppet. Kopparspikarna som användes vid bygget spikades in genom träspikar som först spikats fast på sina eventuella platser. Syftet med detta var att sprida ut trycket från kopparspiken på en större yta och det resulterade i att skrovet också blev mer vattentätt. De värdefulla delarna på skeppet höll också längre tack vare metoden och kunde återanvändas. Bordläggningen på skeppet var den primära strukturen som höll skeppet stabilt. Plankorna som utgjorde bordläggningen på skeppet sattes ihop kant till kant, dvs de fogades ihop sida vid sida (på bredden) med varandra. Plankorna sattes ihop med stark fogteknik och vid tiden då Kyreniaskeppet byggdes hade fogtekniken utvecklats så pass mycket att skeppet inte behövde tätning mellan plankorna som bildade skrovet. Nackdelen var att det gick åt så mycket arbetskraft för att sätta fogarna på plats på varje planka. Skeppets
bordläggning var mera effektivt byggt än hos andra bronsåldersskepp. Den var lättare, starkare och bättre sammansatt (Steffy 1998: 42ff; McGrail 2001: 149ff).
4. Analys/Diskussion
4.1 Vraken i Yenikapı
Resultatet av undersökningen av de nio vraken från Yenikapı (se tabell 1) skiljer sig mycket från undersökningen av de resterande vraken från Medelhavet. Fastän teknikerna som används på alla skepp är liknande skiljer sig de i Yenikapı på grund av att det inte går att kartlägga någon egentlig utveckling av skeppstekniken hos vraken. Som tidigare nämnt har man hittat över 30 vrak i Yenikapı och endast fakta om ett fåtal av dessa har blivit publicerade idag. Då information om resterande vrak saknas är det svårt att lägga fram någon generaliserad bild över vraken i Yenikapı. Det som finns att tillgå är de nio vrak som nämnts och alla antaganden angående Yenikapıvraken görs utifrån dessa vrak.
Av det som de nio vraken uppvisar kan man se att utvecklingen av skeppsteknik i Yenikapı inte är linjär, dvs teknikerna (skal-baserad och skelett-baserad teknik) dyker inte upp i kronologisk ordning hos skeppen (Kocabaş, 2008).
Datering (e. Kr) Skepp Teknik
7-800 YK 15 Skelett-baserad (osäkert)
7-800 YK 17 Blandad
900 YK 12 Skal-baserad
9-1000 YK 3 Oklart
9-1000 YK 8 Skal-baserad, även
skelett-baserad?
9-1000 YK 18 Skal-baserad
1000 YK 6 Skal-baserad
1000 YK 9 Skal-baserad
1100 YK 7 Skal-baserad, delar saknas. Kan
även vara skelett-baserad Tabell 1: Teknikutvecklingen hos nio vrak från Yenikapı i kronologisk ordning.
4.2 Byggtekniker
Greenhill & Morrison (1995: 256ff) menar att man kan dela in metoderna för skeppsbygge i tre olika grupper; 1: skepp byggda med skal-baserad teknik, 2: ett mellanting som involverar delar av de två teknikerna skal-baserad och skelett-baserad och 3: fullt utvecklad skelett-baserad teknik. Ett exempel på ett vrak där man tydligt ser att de båda teknikerna kombineras är 600-talsvraket från Yassı Ada i Turkiet.
Principer för hur skelett-baserad teknik ser ut i de flesta fallen i Storbritannien, Europa och Nordamerika är att man bygger en halvmodell över hur skeppet skall se ut. Modellen blir en miniatyr av skeppet i (på längden) genomskuren form. Vid skeppsbygget utgick man utifrån modellen och byggde skeppet i full skala. Ramverket byggdes utifrån modellen och sattes fast på kölen. Senare sattes för-och akterstockar på plats (förlängning av stommen i mitten). Skeppsdelarna sattes fast med tjocka bultar, galvaniserat järn och hos högkvalitativa skepp med kopparlegering. Det förekommer även träpluggar i syfte att foga ihop plankor (se bild 6). Hela strukturen ”binds” ihop med förstärkande trä- eller järndelar.
Skepp utvecklas av flera olika anledningar. Faktorer som spelar en drivande roll i
utvecklingen av skepp är till exempel tillgången på material,sjöförhållanden, hur stabilt skeppet bör vara, vikten på det etc. Man strävar alltid efter att bygga starkare konstruktioner som kräver mindre arbete och mindre material. Olika geografiska områden och olika kulturer har olika krav på skepp (Greenhill & Morrison 1995: 256ff).
Skepp byggda med skal-baserad teknik har en egenskap gemensamt; plankorna som utgör bordläggningen sitter ihop kant mot kant, på det ena eller det andra sättet. Oftast har plankorna antingen blivit hopsydda eller fogats ihop, ibland även både och. Bordläggningen på skeppets skrov kan delas in i två stora generella typer världen över; bordläggning där plankor sitter fast kant till kant (se bild 3) och oftast, inte alltid, sitter fast på ett förstärkande ramverk som sitter på insidan av skeppet. Den andra typen är bordläggning där plankor inte sitter fast kant till kant, utan direkt på det stödjande ramverket på skeppet (se bild 2).
Bild 6: En låst fog sett från sidan (tv) och i genomskärning sett från ovan (th).
Majoriteten av de forntida skeppen är byggda enligt skal-baserad teknik. Formen på dessa skepp har getts med hjälp av enkla verktyg och de är på grund av detta inte alltid helt symmetriska i konstruktionen.
Båtar som byggts enligt skal-baserad teknik har alla liknande byggnadsteknik. Bygget börjar med att man först bygger bordläggningen (undersidan av skrovet) och sedan installeras ramverk på insidan av skeppet för att man skall kunna fästa plankorna som skall utgöra utsidan av skrovet. Plankor sätts fast på ramverket och man bygger ut ramverket ju mer plankor man sätter fast. Skeppets stabilitet grundar sig inte i ramverket utan det är ett stöd för bordläggningen.
Ett skepp byggt helt eller halvt med skelett-baserad teknik är tvunget att ha starkare eller fler eller både starkare och fler ramverk på grund av påfrestningar, än ramverket hos ett skepp där bordläggningen lagts kant till kant (Greenhill & Morrison 1995: 256ff).
Greenhill och Morrison (1995: 261f) menar att det finns för lite bevis för att kunna säkerställa hur olika traditioner inom skeppsbygget har utvecklats runtom i världen och i vilken ordning de har utvecklats. De menar att ämnet nästan blir en filosofisk fråga. Mycket mer historisk forskning krävs och det är här skeppslämningar speciellt runt Medelhavet och Sydeuropa spelar en viktig roll. Mer forskning krävs för att förstå skeppsteknologins utveckling på olika håll i världen.
Hocker (2004: 3) har diskuterat frågan om en båttyp kan knytas an till en kulturell grupp eller om olika båttyper som används av en grupp människor har något gemensamt som ett resultat av kulturell bakgrund. Denna fråga borde undersökas närmare.
Skepp byggda med skal-baserad teknik har oftast byggts med skalet först, men det var även möjligt att bygga på det viset utan att man behövde bygga kant-till-kant. Det betyder att skepp där överlappande teknik har använts (till exempel vikingaskepp) också kan ha byggts med skalet först. Kant till kant teknik behöver alltså inte helt säkert betyda att skal-baserad teknik har använts.
Det finns olika teorier om i vilken period det första skeppet byggt med skelett-baserad teknik byggdes. Teorierna om när man började med tekniken varierar men man är överens om att vraket i Serçe Limanı i Turkiet (se bild 4) är det tidigaste skeppsvraket man funnit som som byggts med skelett-baserad teknik i Medelhavsområdet. Det finns bevis på att ramverket hos skeppet avgjorde dess form men det finns inga bevis på att kant till kant teknik har använts. Dock verkar inte skeppet vara byggt enbart med denna teknik. Den grundar sig i skelett-baserad teknik men Steffy (1998: 85ff) visar att delar av det har byggts med andra metoder också (Hocker, 2004: 1ff).
Hocker (2004: 6) delar in ämnet skeppsbyggen i tre aspekter: design, strukturell filosofi och monteringssekvens. Han vill hellre kalla det skal-baserat och skelett-baserat istället för skal-först och skelett-först teknik (som det tidigare har kallats), då det är svårt att fastställa vilken teknik man använt först och ser istället efter om vilken teknik skeppet baserar sig på.
4.3 Fogarna hos Kyrenia-, Serçe Limanı- och Yassı
Ada-vraken
Med tiden ökar avståndet mellan fogarna, spikarna försvinner (se bild 7) och fogarna minskar efterhand. Utvecklingen grundar sig inte i att systemet för fogarna ändras eller blir bättre, utan att den inre strukturen och ramverket hos skeppen börjar spela en större roll och utvecklas. Därför minskar vikten av att använda sig av dessa fogar. I början av 600-talet hade fogtekniken börjat övergå till den skelett-baserade tekniken och fogarna var inte längre själva stommen i bygget. Skeppet hölls stabilt med hjälp av den inre strukturen. Kartläggningen av utvecklingen av fogarna baseras på vrak runt Medelhavet (Hocker, 2004: 6ff).
Steffy (1998: 83f) skriver att analyserna inte helt säkert beskriver utvecklingen i kronologisk ordning, men bra grunder finns för att den utveckling som beskrivs skall stämma.. Men trots många utgrävningar och forskning kring området klassisk period och medeltid runt Medelhavet vet vi inte exakt hur skeppsbyggare från dessa tider planerade designen på sina skepp eller hur de formade skrov under bygget. En av få saker vi säkert kan säga är att fogarna och deras förändring spelade en stor roll genom övergångsfasen och utvecklingen hos skeppen.Denna fogteknik måste ha spelat en viktig roll tidigare då den inre strukturen hos skepp fortfarande var svag och outvecklad. Vi vet inte ifall båtbyggarna förr i tiden reste upp något ramverk innan de byggde bordläggningen på skeppet, men det är inte den viktigaste frågan vi bör ställa oss (Steffy, 1998: 83ff).
Bild 7: Fogarna hos (a) Kyrenia skeppet; (b) Yassı Ada (300-tal) skeppet; (c) Yassı Ada (600-tal) skeppet; (d) Serçe Limanı skeppet
Innan den skelett-baserade tekniken började influera skeppsbygget kunde man inte bygga skepp utan att använda sig av fogteknik och det kan vara ett bevis på att man ofta, eller alltid, litade på bordläggningen och att det var den som höll ihop skeppet. Det innebär att formen på skeppet bestämdes utifrån hur det stödjande yttre skalet byggdes.
Anledningen till att man bygger skepp är antingen att man vill ta sig från en punkt till en annan eller att man vill frakta något från en punkt till en annan. Man har strävat efter att bygga snabbt och billigt. Dessa faktorer kan ha varit drivkraften bakom utvecklingen av skeppsteknik. Kyreniaskeppets byggare var väl medvetna om skrovets resistans, struktur och stabilitet. De kunde förutse formen hos skrovet och det gjorde de också. Steffy (1998: 84ff).
Richard Steffy (1998: 85) menar att skeppsbyggarnas syfte aldrig har varit att medvetet utveckla skepp för att på så sätt bli av med fogtekniken och övergå till en teknik där inre struktur blir basen för skeppet. Detta resultat har helt enkelt kommit till naturligt som ett resultat av yttre förhållanden och av de krav som ställts på skeppen. Övergången har heller inte skett plötsligt utan det är en utveckling som tagit form under lång period.
I fallet med vraket från Serçe Limanı i Turkiet kan vi se att fogarna mellan plankor helt har försvunnit (se bild 7). Man har hittat andra lösningar för att montera bordläggningen utan att behöva tillverka massvis med fogar. Lister eller liknande kan ha fungerat som ett stöd och hållit
bordläggningsplankorna på plats. Då skeppet byggdes hade verktyg och teknik utvecklats mycket jämfört med då Kyreniaskeppet byggdes. Till exempel användes spikar av järn istället för av koppar. Större sågar användes och man hade tillgång till mera sofistikerad teknik vid bygget av Serçe
Limanı skeppet. Det första man gjorde när man byggde skeppet var att lägga kölen. Den utgjordes av tre delar, varav ändorna på två av dessa var krökta uppåt (Steffy, 1998: 85-91).
Steffy (1998: 91) jämför Serçe Limanı skeppet med liknande skepp som omnämns i
skriftliga källor. Han menar att skeppet kan ha haft samma egenskaper som skeppen man skrivit om i källorna. Likt dessa skepp styrdes Serçe Limanı skeppet med hjälp av två roder och ett par latinska segel. Troligen har denna typ av skepp seglat i konvojer och ibland i sällskap av större skepp. De kunde tjänstgöra som ”tjänare” för stora skepp genom att ta över deras last och transportera det vidare till grunda vatten där de stora skeppen hade svårt att ta sig fram.
Cirka 400 år efter att Yassı Ada (från 600-talet) skeppet sjönk slutade kantfogade skepp (av åtminstone en typ) att byggas. Troligtvis gick man över till annan teknik i de flesta fallen, förutom möjligtvis vissa lokala undantag. Formen på skroven hos skeppen skulle nu komma att bestämmas utifrån det inre ramverket (Steffy, 1998: 91).
Det finns tecken på att man övergår från kantfäste till tekniker med bland annat bättre utvecklat ramverk och köl. Fokus läggs mera på den inre strukturen hos skeppet. Dessa tekniska
utvecklingar föreslås vara ett resultat av social och ekonomisk förändring. Att slaveriet avskaffades tros vara en av orsakerna. Den tidigare tekniken krävde stor arbetsinsats och tog lång tid att utföra. När slavarna försvann ur bilden blev man tvungen att hitta andra lösningar som sparade tid och pengar och krävde mindre arbetsinsats. Den nya tekniken innebar också att man använde materialet på ett mera ekonomiskt sätt. Nu sparade man på trä också. Andra förslag på varför man övergick till den nya tekniken är att man började frakta annat gods och att man var tvungen att anpassa skeppen utifrån detta. Utvecklingen av tekniska innovationer kan också ha spelat en roll i övergången av tekniken (McGrail 2001: 158).
Bordläggningsplankorna på skeppets skrov blir allt mindre viktiga då de stegvis förlorar sin bärande roll. Detta går att till viss del se i materialet. Tekniken som används för att foga samman bordläggningsplankorna spelar från början en viktig roll. Fästena är många och koncentrerade. Med tiden ser man att dessa fogar blir mindre i storlek och att avståndet mellan fogarna ökar. Senare försvinner också träspikarna som håller fogarna på plats och slutligen kan vi se att fogarna helt har försvunnit (McGrail 2001: 163f).
Denna teknik börjar försvinna helt vid cirka 1000-talet e. Kr. Ramverket och den inre strukturen på skeppet blir viktigare. Med denna nya teknik kunde skeppsbyggarna bygga mera sjödugliga skepp som passade bättre för längre resor och produktionen gick fortare. Det gick också lättare att forma skeppen och man kunde förutse designen från start. En hållbar design kunde upprepas flera gånger (McGrail 2001: 164).
4.4 Struktur hos Medelhavs skepp
McGrail (2001: 145) förklarar att det endast är 11 av 117 vrak runt Medelhavet vars struktur på skrovet har kunnat beskrivas riktigt utförligt och detaljerat. Detta visar att en låg andel av
skroven hos vrak runt Medelhavet finns bevarat. Att strukturen på skrovet har beskrivits behöver heller inte betyda att en analys kan utföras då mätningar och annan dokumentation inte alltid är tillräckliga för att utföra dem.
De 14 olika vraken (se tabell 2) delas in i tre olika grupper. Bordläggningen hos de senare vraken i den första gruppen verkar ha varit byggda helt med låst fogteknik. Antagandet är dock osäkert då inget komplett skrov har grävts ut och därför vet man inte om hela skroven är byggda med samma teknik. Men det man hittat av skroven hos skeppen i första gruppen tyder på just denna teknik. Bordläggningen hos de båda skeppen Giglio och Bon Portré i den andra gruppen kan ha varit byggd med både planksydd teknik och med fogteknik. Skrovet hos PJ-V9 har dokumenterats och visar endast tecken på planksydd teknik. I den tredje gruppen finns skepp där de båda
Dokumentationen av de tidiga och en del av de senare vraken är otillräcklig för att det skall kunna gå att fastställa om hur metoden för att sätta fast ramverket mot bordläggningen gick till.
Det finns två exempel på skepp från 7-400 f. Kr. från Medelhavet vars ramverk har surrats ihop med rep. Från 500 f. Kr. har man hittat exempel där ramverket sitter ihop med järn- och kopparspikar. De exemplen har påträffats i östra och centrala Medelhavet. Skeppen i tabellen är utgrävda östra, centrala och västra delarna av Medelhavet. De skiftar oregelbundet i datering från 1305 f. Kr. till 300 f. Kr. Skeppen är för få och för brett utspridda både geografiskt och i datering för att man skall kunna dra en bestämd slutsats om strukturella förändringar på skroven hos skeppen. Att försöka kartlägga skillnader i härkomst, kultur och utveckling är svårt eftersom skeppen sällan sjunker och blir vrak på samma platser som de har blivit tillverkade på och det gör att vi inte alltid säker kan veta varifrån skeppen härstammar. Att många av vraken har
dokumenterats tidigare då man använde metoder som skiljer sig från idag ställer också till det för vidareanalyser eftersom man förr hade annorlunda standard på dokumentationsteknik.
Marinarkeologen George Bass (McGrail 2001: 145ff) har identifierat Uluburun och Cape Gelidonya vraken som kananeiska (från ett område som omfattar dagens Israel, Libanon och delar av Palestina, Jordanien, Syrien och Egypten) eller cypriotiska. Vraken i den andra och tredje gruppen identifieras som ”grekiska” eller ”etruskiska”. Dessa antaganden är inte helt fastställda men av att döma utifrån de bevis som finns tillgängliga idag kan det mycket väl finnas två olika traditionella sätt att bygga på; en ”levantisk” tradition som innebär att man bygger med låst fogteknik och en ”grekisk” tradition där man bygger genom att ”sy” ihop plankorna som bildar skeppets bordläggning (McGrail 2001: 145ff).
Kyreniavraket från 300-talet f. Kr. har enligt studien som gjorts av J.R. Steffy en struktur som helt klart är av skal-baserad typ. Vraket läggs fram som ett tydligt exempel på skal-baserad teknik. Avsaknaden av fästen mellan köl och ramar tyder på att skeppets bordläggning, med sina fogar, har varit den bärande strukturen för skeppet (Pomey, 2004: 29). Fogarna som höll ihop
bordläggningen var speciellt långa och gjorda i hårt trä. Form och material var viktigt eftersom fogarna utgjorde en viktig funktion för skeppet. Dessa fogar skulle vara tunna men starka. Om fogarnas funktion endast skulle ha varit att hålla samman plankor hade de kortats av, men de hade flera funktioner. Fogarna fungerade som ett slags inre ramverk som stabiliserade
bordläggningen från insidan. Man använde hårt träslag för tillverkningen av fogarna för att de skulle kunna stå ut för påfrestningar som skeppet fick utstå ute till havs (Steffy, 1998: 46).
Pomey (2004: 29) menar att eftersom formen på skeppet är asymmetrisk kan vi fastställa att det är den skal-baserade konstruktionen som har bestämt formen. Enligt analyserna tyder ingenting på att skeppets ramverk har monterats i förväg, utan att det har kommit dit efter att bordläggningen monterats.
Marsalavraket från 3-200 f. Kr. har en struktur som enligt Honor Frost (Pomey, 2004: 30) är mycket likt den hos Kyreniavraket. Skeppet har konstruerats med skal-baserad teknik och Frost har med hjälp av detaljerade analyser av vraket kunnat kartlägga olika byggnadsfaser för bygget av skeppet. Först har man rest plankor på skeppets ramverk. Plankorna har bildat en del av
bordläggningen. Sedan har man lagt golvplankorna i skeppet och därefter lagt klart hela bordläggningen.
Fastän flera steg finns involverade i bygget är strukturen helt av skal-baserad teknik och precis som Kyreniavraket är också detta ett tydligt exempel på ren skal-konstruktion (Pomey, 2004: 30).
Madrague de Giens-vraket från ca 70 f. Kr. är byggd med en struktur som visar upp ett skal-baserat koncept. Ramarna i den inre strukturen hos skeppet har inte någon bärande funktion och
stödjer inte kölen. Plankorna på bordläggningen sitter ihop med fogteknik. Madrague de Giens-vraket påvisar liknande karakteristiska drag som dem hos KyreniaGiens-vraket och har bland annat en liknande asymmetri (Pomey, 2004: 30f).
Bourse de Marseille-vraket är från 200-talet e. Kr. Skeppet har ett oberoende (passivt) ramverk som inte utgör någon egentlig bärande funktion av skeppskonstruktionen. Detta och det faktum att plankorna på bordläggningen har fogats ihop tyder på skal-baserade egenskaper. Skeppets konstruktion kan liknas vid ett mellanting av en blandning av både skal- och skelett-teknik. Konstruktionen skulle kunna klassas som den ”alternerande konstruktionen”, föreslagen av Marie Gassend och Jean-Pierre Cuomo.
Förutom ett fåtal bärande ramar har man inte kunnat konstatera att ramarna haft någon bärande roll för konstruktionen. Det finns endast tre så kallade ”aktiva” ramar i skeppets inre struktur och det går inte att bevisa att de resterande ramarna har varit bärande. Det är möjligt att man först började lägga bordläggningen genom att utgå från kölen och sedan arbeta sig vidare åt sidorna/utåt enligt skal-baserade principer. Sedan har man monterat ramar på plats och dessa kan ha spelat en bärande roll för följande plankor på den fortsatta delen av bordläggningen. En sådan blandning av konstruktionstekniker skulle vara lik den hos Yassı Ada-vraket från 300-talet och för den förslagna för Yassı Ada-vraket från 600-talet.
Konceptet för strukturen och formen hos Marseille-vraket är tydligt enligt skal-teknik, men konstruktionen kan mycket väl ha varit blandad med inslag av egenskaper tillhörande skelett-baserad teknik (Pomey, 2004: 31f).
Laurons 2-vraket är från ca 300 e. Kr. och Port-Vendres 1-vraket från ca 400 e. Kr. I rådande stund anses det vara för tidigt att fastställa någon säker hypotes angående konstruktionsprocessen över dessa två vrak då analyserna över dessa inte resulterat i klara bevis ännu. Det finns vissa egenskaper i konstruktionen av skeppen som kan tyda på att en blandad konstruktionsteknik har använts vid byggena. Golvplankorna hos de båda skeppen sitter fästa på kölen och hos Port-Vendres-vraket har träpluggarna i fogarna omvänd riktning som också skulle kunna tyda på att en blandning av metoder förekommit. Beläggen för det senare antagandet är dock mycket osäkra.
Strukturen på skroven hos de båda skeppen indikerar tydligt att skal-baserad teknik
förekommer. Argumenten för detta är att den inre strukturen inte har någon bärande funktion och att plankorna som utgör skeppets bordläggning fogats ihop på ett perfekt sätt (Pomey 2004: 32).
Pomey (2004: 32) skriver att Yassı Ada-vraket från 300-talet e. Kr. har visat sig ha åtminstone en aktiv ram (med bärande funktion). Man tror att ramen monterats efter det att fem rader med plankor för bordläggningen monterats på underdelen av vad som skulle komma att bli skrovet. Denna del av bordläggningen har monterats enligt skal-baserad teknik. Att den stödjande
ramen monterats efter denna process tycks ha varit en nödvändig lösning för det fortsatta bygget av skeppet. Metoden som använts är en skelett-baserad metod och det gör att skeppets
konstruktionsteknik klassas som en blandning av skal- och skelett-baserad teknik (Pomey 2004: 32).
Yassı Ada-vraket från 600-talet e. Kr. uppvisar en blandning av både skal- och skelett-baserad teknik där ingen av teknikerna är riktigt dominerande. Svaga fogar i underdelen av skrovet och helt avsaknad av fogar på överdelen tyder på att skal-baserad teknik har använts i alla fall på underdelen. Enligt Steffy (1998: 80) var avstånden mellan varje fogarna mellan 35-50 cm långa och det kunde vara upp till 90 cm långt mellan fogarna som satt på skrovets mittenparti. Fogarna har inte låsts fast med träpluggar och det beror troligen på att fogarna sattes fast för att hålla samman plankorna tills det att de monterades fast på skeppets ramar. Att avstånden mellan fogarna varierat beror på att olika delar av skrovet utsätts för olika tryck och spänning ute på havet. Därför krävs flera fogar på dessa särskilt utsatta områden.
Att ramarna överlappar varandra i den inre strukturen tyder på en skelett-baserad
konstruktion. Teorin är att man har börjat bygga med skal-baserad teknik och när man byggt klart en del av bordläggningen har man förstärkt skrovet genom att montera in ramar på insidan av skeppet och på så sätt gått över till skelett-baserad teknik. Detta scenario förklarar också avsaknaden av fogar i den övre delen av skeppets skrov.
Skeppet är ett tydligt exempel på teknikövergången mellan slutet av antiken och början av medeltiden i Medelhavsområdet (Pomey 2004: 32f).
Saint-Gervais II-vraket (se bild 4) från 600-talet e. Kr. har ramar som sitter fast på kölen, vilket gör skeppet stabilt. Plankorna på bordläggningen är inte sammanfogade med varandra utan sitter fast direkt på ramverket. Dock finns ett litet antal ”fogspår” på kanterna av vissa plankor på bordläggningen. Dessa ”fogspår” utgör ingen egentlig funktion hos skeppet. Man tror att plankorna med spåren kommer från ett gammalt skepp vars plankor man har återanvänt för att bygga Saint-Gervais II. Ett alternativt scenario kan vara att spåren från fogarna är ett tecken på att blandad teknik har använts. Om detta är fallet är det svårt att definiera tanken bakom detta, eftersom skeppet påvisar en avancerad fas av skelett-baserad konstruktionsteknik (Pomey, 2004: 33).
Serçe Limanı-vraket från 1000-talet e. Kr. har en skelett-baserad struktur. Plankorna på bordläggningen saknar helt fogar. J.R. Steffy har analyserat vraket och lyckats kartlägga
konstruktionsprocessen. 10 ramar i skeppets inre struktur har anslutits till kölen. Därefter har den undre delen av bordläggningen lagts. Dessutom har man lagt ett fåtal plankor högre upp på skrovet också. Sedan har man installerat resten av ramarna i skeppet. Till sist slutför man bordläggningen genom att montera fast resten av plankorna på skrovet.
Även om bordläggningen skulle ha någon bärande funktion är skeppets konstruktion skelett-baserad. Formen på skrovet har förutbestämts i samband med att ramarna monterades. Detta är en egenskap som är utmärkande för skepp byggda med skelett-baserad teknik (Pomey 2004: 33).
Det finns få exempel i undersökningen av vraken, men det är de mest intressanta och signifikanta vraken som har analyserats här. Undersökningen visar att skal-baserad teknik har varit den fundamentala tekniken i det forntida Medelhavet och skal-tekniken är ett dominant
karakteristiskt drag hos de forntida skeppen. O andra sidan ser vi också att det förekommer en blandning av olika tekniker och det tyder på att olika hamnar haft olika traditioner inom
skeppsbygge. Att konstruktionstekniker har blandats och att vi ser att den skelett-baserade tekniken börjar växa i analyserna av de senare vraken visar tydligt utvecklingsfaserna av skeppsteknik från slutet av antiken till början av medeltiden (Pomey 2004: 34).
På Tantura A-skeppet sitter varje ram fast på dess köl. Det finns inga fogar mellan plankorna på bordläggningen, utan dessa plankor har satts fast på ramarna med spikar av järn.
Bordläggningsplankorna fogades ihop på längden så att varje planka räckte från fören till aktern på skeppet. Efter att ha fogats ihop syddes också plankorna och senare tätades dessa sömmar. Alla dessa är karakteristiska för skepp byggda med skelett-baserad teknik. Ett århundrade senare kan vi se att dessa egenskaper också har tillämpats på större skepp som Saint-Gervais II och Yassı Ada (från 600-talet e. Kr.). Ramarna hos skeppen sitter ihop med dess köl. Dock finns ett litet antal fogar som sitter mellan bordläggningsplankorna på skeppen. Hos Saint-Gervais II utgjorde inte fogarna någon roll för förstärkningen av skrovet. Hos Yassı Ada-vraket spelade fogarna en liten roll för sammanhållningen av skrovet. Hos de båda skeppen har den grundläggande tekniken för montering av plankor på bordläggningen varit att de spikats fast på skeppets ramar.
Det är oklart ifall byggarna Saint-Gervais II helt hade gått över till skelett-baserad teknik. Yassı Ada-vraket visar en blandning av både skal-baserad och skelett-baserad teknik då dess sex första rader med bordläggningsplankor monterats innan ramarna. Skeppet saknar helt fogar på den övre delen av skrovet. Saint-Gervais II visar tydliga och utvecklade skelett-baserade metoder medan Yassı Ada-vraket visar en blandning av teknikerna. Att tekniken som använts i bygget av Saint-Gervais II är mer utvecklade än hos Yassı Ada-vraket som har en senare datering tyder på en period av överlappande traditioner runt Medelhavet.
Vraket Tantura B har inte identifierats till att tillhöra någon särskild sorts fartyg. Den är byggd ett par århundraden efter Saint-Gervais II och Yassı Ada-vraket (600-tal). Tantura B visar karakteristiska egenskaper för skelett-teknik. Skeppets ramar sitter på kölen, det förekommer tätning mellan sömmarna på bordläggningsplankorna och plankorna har spikats fast på ramarna med spikar av järn (Kahanov et.al 2004:124ff).
Tantura A visar en mera avancerad övergång än vad Saint-Gervais II och Yassı Ada-vraket gör. Storleken på Tantura A kan ha spelat en roll i detta. Tantura A kan ha varit en liten lokal båt eller en fiskebåt, medan de andra två skeppen var större handelsskepp. Från historiska skriftliga källor för andra perioder vet vi att små skepp byggdes med mycket snävare vinstmarginaler än stora handelsskepp. Byggarna av de små skeppen hade större ekonomisk press på sig och var tvungna att vara mer flexibla och kanske ta till nya metoder ifall dessa gynnade de mera än gamla metoderna.
Skepp byggda med skelett-baserad teknik kräver mindre material, arbetsinsats och tid för att byggas. Dock är de lättare och billigare att reparera än skal-baserade skepp som har massvis med fogar som kan skapa problem. Med stöd av dessa argument föreslås att mindre skepp genomgick den tekniska förändringen fortare än de större skeppen (Kahanov et.al 2004: 124ff).
Trots alla skelett-baserade egenskaper som Tantura A och Tantura B har kan man argumentera emot att de var skelett-baserade i full betydelse. Skeppen saknar nämligen sk
”längsgående skelettal styrka” (Hocker 2004: 125). Skelett-tekniken fyller alltså inte sin funktion fullt ut. ”Problemet” kan dock ha lösts då man konstruerade den övre delen av skrovet, men den delen finns tyvärr inte bevarad idag och detta går därför inte att bevisa.
Serçe Limanı-vraket, som dateras till cirka 1025 e. Kr., följer ”trenden” med skelett-teknik och bevisar mer om planering inom skeppsbygge på tidigt 1000-tal. Skeppet har inga fogar, utan fästen enligt skelett-baserad teknik. Skeppet har ett relativt kraftigt skelett-struktur med tanke på den korta längden på skeppet (Kahanov et.al 2004: 124ff).
Datering Skepp Teknik
1305 f. Kr Uluburun Skal-baserad
1200 f. Kr Cape Gelidonya
300 f. Kr Kyrenia Skal-baserad
3-200 f. Kr Marsala Skal-baserad
70 f. Kr Madrague de Giens Skal-baserad
200 e. Kr Bourse de Marseille Blandad, ”alternerande konstruktion”
300 e. Kr Laurons-2 Skal-baserad
300 e. Kr Yassı Ada Blandad, minst en aktiv ram
400 e. Kr Port-Vendres 1 skal-baserad
500 e. Kr Tantura A
600 e. Kr Yassı Ada Blandad, tydlig övergångsfas
600 e. Kr Saint-Gervais Skelett-baserad, ”spår” av fogar
8-900 e. Kr Tantura B Skelett-baserad
1000 e. Kr Serçe Limanı Skelett-baserad
5. Resultat
Från att döma av de 14 vraken (se tabell 3) kan man se en grov kartläggning över
teknikutvecklingen hos Medelhavs skepp under en tidsspann på cirka 2300 år. Man skulle kunna hårddra en gräns över när den skelett-baserade tekniken började ta form tills dess att man helt hade övergått till skelett-baserad teknik. De första tecknen på skelett-influerad konstruktion ser vi hos Bourse de Marseille (se tabell 3) från 200-talet e. Kr. Därefter följer en period på cirka 400 år till 600-talet e. Kr. Från detta århundrade har vi Yassı Ada- och Saint-Gervais-vraken som visar tydliga övergångar till skelett-baserad konstruktion och efterföljande två vrak visar endast skelett-baserade konstruktioner. Grovt kan man säga att övergångsperioden varade mellan 200- och 600-talet e. Kr. Övergångsfasen har alltså varat under lång tid och inom denna period hittar vi också endast skal-baserade och endast skelett-skal-baserade skepp. Detta innebär att överlappningar finns i
teknikutvecklingen. Det handlar om en komplicerad fas där faktorer som storleken på skeppet spelar en stor roll. Mindre skepp tycks ha kunnat gå över till den nya skelett-baserade tekniken fortare än större skepp. Även ekonomin kan ha spelat en stor roll för skeppsbyggare med knappa resurser. Dessa byggare tycks ha varit mer intresserade av att gå över till den nya tekniken eftersom den kräver mindre material. Dessa antaganden är mycket förenklade och väldigt osäkra då de endast grundar sig på ett fåtal vrak från Medelhavet. Dessutom är det heller inte helt säkert om respektive teknik stämmer överens med varje vrak. Många analyser av vrak är ofullständiga och mycket av resultaten är antaganden.
I fallet med vraken från Yenikapı ser vi en utveckling (se tabell 1) som skiljer sig starkt från de 14 vraken i tabell 3. I Yenikapı är majoriteten av vraken från 900-talet till 1100-talet byggda med skal-baserad teknik. Det finns osäkra fall där skelett-baserad teknik kan ha använts vid bygget, som hos YK 7 och YK 8. YK 15 och YK 17 är är dock daterade till 7-800-talet och det är de två vrak från Yenikapı som troligen uppvisar de tydligaste tecknen på skelett-baserad konstruktion. Om detta antagande stämmer strider det emot teorin om en linjär teknikutveckling av Medelhavs skepp.
Sammanfattning
I detta arbete behandlas tekniker som tillämpats på ett flertal vrak från Medelhavet.
Bakgrundshistorik från antiken och Bysantinsk period tas upp och det skrivs även om Homeros skriftliga källor som beskriver skepp från antiken.
De två tekniker som huvudsakligen tas upp är skal-baserad teknik och skelett-baserad teknik. Det görs ett försök till att tydliggöra och avgränsa övergången mellan de två teknikerna. Möjliga orsaker till övergång beskrivs och diskuteras. Utvecklingen av teknikerna kartläggs bland annat med hjälp av fyra vrak (daterade till 300 f. Kr. - 1000-talet e. Kr.) genom att fogarna på skeppen analyseras och används som underlag för en kronologisk uppställning. Resultatet av uppställningen visar en tydlig förändring i tiden mellan på de fyra utvalda vraken. Man kan se att fogarnas roll minskar allteftersom och slutligen försvinner helt.
Fakta om nio av vraken från Yenikapı beskrivs detaljerat, analyseras och följs av en tabell där vraken ställs upp i kronologisk ordning för att sedan tolkas. Vraken har visat sig strida emot den bild som de övriga vraken behandlade i uppsatsen ger.
I slutet av arbetet ställs alla de vrak (förutom vraken i Yenikapı) som behandlats närmare upp i enkla tabeller som gör det möjligt att på ett någorlunda säkert sätt placera varje teknik i respektive tidsperiod och att kunna kartlägga övergångsperioden i till en ungefärlig period.
Referenser
Basaran, S., 2008. 'Iron Ways' and an ancient harbour on the Marmara coast I: Yenikapı shipwrecks
volume 1: The 'old ships' of the 'new gate'. Ege yayinlari, Istanbul.
Greenhill, B. & Morrison, J., 1995. The archaeology of boats & ships: an introduction. Conway Maritime Press, London.
Hocker, F.M. & Cheryl, A.W., 2004. The philosophy of shipbuilding. Texas A&M University Press, USA.
Kahanov, Y., et.al., 2004. The Tantura wrecks and ancient Mediterranean shipbuilding I: The
philosophy of shipbuilding. Texas A&M University Press, USA.
Kocabas, I.Ö. & Kocabas, U., 2008. Technological and constructional features of Yenikapı shipwrecks: A preliminary evaluation I: The 'old ships' of the 'new gate'. Ege yayinlari, Istanbul.
Landström, B., 1992. Skeppet. Mohndruck Graphische Betriebe GmbH, Tyskland.
McGrail, S., 2001. Boats of the world: from the stone age to medieval times. Oxford University Press, New York.
Pomey, P., 2004. Principles and methods of construction in ancient naval architecture I: The
philosophy of shipbuilding. Texas A&M University Press, USA.
Steffy, J.R., 1998. Wooden ship building and the interpretation of shipwrecks. Chatham Publishing, London.
