Könstillhörighet och fängelsestrafflängd i en svensk
kontext
Relationen mellan könstillhörighet och domar för grov misshandel.
Sebastian Astby Röding, Emil Nilsson & Kristo Ruus
VT20
Självständigt uppsatsarbete, 15 hp Kriminologi
Institution för juridik, psykologi och socialt arbete Louise Frogner
Relationen mellan könstillhörighet och domar för grov misshandel
Sammanfattning
Den föreliggande studien syftade till att undersöka hur förövares- samt brottsoffers könstillhörighet samvarierar med strafflängd för individer dömda för grov misshandel. Granskning av domar efter lagändringen den första juli 2017 där grov misshandel var det primära brottet genomfördes för att samla in data för jämförelse mellan män och kvinnor som förövare samt brottsoffer. Totalt användes 100 domar till analyserna med 61 manliga och 39 kvinnliga förövare. Det översiktliga resultatet indikerade att strafflängd inte samvarierade med vare sig förövarens eller brottsoffrets könstillhörighet när dessa undersöktes separat. Det återfanns däremot en signifikant samvariation för sammansättningarna av förövarens och offrets könstillhörighet och strafflängd. Skillnad återfanns endast mellan gruppen med kvinnliga förövare och manliga offer och gruppen med kvinnliga förövare och kvinnliga offer. Vid stratifiering för om fler brott än grov misshandel har påverkat straffvärdet samt för om förövaren tidigare var dömd återstod däremot inte denna skillnad. Resultatet diskuterades utifrån tidigare forskning samt teorierna Focal concerns och Paternalism/Chivalry theory, med fokus på grov misshandel som ett könsnormativt brott samt de metodologiska begränsningarna med den föreliggande studien.
Nyckelord: Könsskillnad, Focal concerns, Chivalry/Paternalism, Domar, Strafflängd, Grov misshandel
The relationship between gender and sentences for aggravated assault
Abstract
The present study aimed to examine how the gender of perpetrators and victims of aggravated assault relates to the length of prison sentences. Data was collected to compare male and female perpetrators and victims from sentences where aggravated assault was the primary offense, after the change in legislation the first of July 2017. A total of 100 cases were included in the analysis with 61 male and 39 female perpetrators. In summary the result indicated that the length of the prison sentence did not relate to the gender of perpetrators or victims when examined separately. However, a significant result was found between perpetrator and victim gender constitution and the length of sentences. The difference was only found between the group with female perpetrators and male victims and the group with female perpetrators and female victims. The effect did not remain when stratifications were made regarding additional crimes besides aggravated assault affecting sentencing length and for prior convictions. The results are discussed in view of prior research, Focal concerns and Chivalry/Paternalism theory, with focus on aggravated assault as a gender normative crime together with the methodological limitations of the current study.
Keywords: Gender differences, Focal concerns, Chivalry/Paternalism, Sentences, Sentence lengths, Aggravated assault
Introduktion ... 1
Faktorer relaterade till påföljdsbeslut ... 2
Könstillhörighet ... 2
Förövarens könstillhörighet ... 2
Brottsoffrets könstillhörighet... 3
Interaktion mellan förövarens och brottsoffrets könstillhörighet ... 4
Tidigare brottslighet och flerbrottslighet ... 4
Teoretisk utgångspunkt ... 5
Kunskapslucka... 6
Den aktuella studien ... 7
Metod ... 8
Urval ... 8
Material & Procedur ... 9
Variabler ... 10 Etiska överväganden ... 11 Analysmetod ... 12 Resultat ... 13 Diskussion ... 17 Resultatdiskussion ... 17 Metoddiskussion ... 19 Slutsatser ... 20 Referenslista ... 22
Introduktion
Enligt en kartläggning utförd av European Institute of Gender Equality (EIGE) är Sverige det mest jämställda EU-landet (Regeringen, 2019). EIGE har undersökt jämställdhet mellan män och kvinnor utifrån de sex kategorierna arbete, pengar, kunskap, makt, tid, och hälsa. Sverige har således högst genomsnitt utifrån dessa kategorier. Något som däremot inte undersökts, men som är en grundpelare i ett demokratiskt land, är jämställdhet inför lagen. I Sverige uttrycks allas likhet inför lagen i Regeringsformen (2010:1408) 1 kap 9 § där det förekommer att: “Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga
förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”. Tidigare forskning som studerat könsbaserade effekter på påföljdsbeslut indikerar att det finns en skillnad i straff mellan män och kvinnor (Bontrager, Barrick & Stupi, 2013; Cox & Kopkin, 2016; Curry, 2010; Doerner & Demuth, 2010, 2014; Franklin & Fearn, 2008; Freiburger & Hilinski, 2013; Holmes, Feldmeyer & Kulig, 2020; Steffensmeier & Demuth, 2006). Den föreliggande studien syftar således till att undersöka hur förövares- samt brottsoffers könstillhörighet samvarierar med strafflängd för individer dömda för grov misshandel.
Fängelsestraff är den vanligaste påföljden för personer som döms för grov misshandel och beskrivs i Brottsbalk [BrB] (2017:332) 3 kap 6 § 1 stycket. För grov misshandel
föreskriver lagen lägst ett år och sex månader och högst sex års fängelsestraff. För att en misshandel ska betraktas som grov beaktas “om gärningen var livsfarlig eller om
gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet” (BrB, 2017:332).
I Sverige består fängelsepopulation av ungefär 95% män och 5% kvinnor
(Kriminalvården u.å.). Detta kan delvis förklaras genom att män begår den största andelen brott i samhället, samt att män även begår största delen av de grövre brotten där fängelsestraff ingår i straffvärdet (Doerner & Demuth, 2014; McGuire, Fearn, White, Mayo & Ondr, 2015; Steffensmeier & Demuth, 2006). Tidigare kriminalitet samt risk för återfall är faktorer som oftast tas i hänsyn när ett potentiellt fängelsestraff ska utdömas. Inom det svenska
rättssystemet föreligger däremot en presumtion mot fängelse, vilket innebär att fängelsestraff undviks i största möjliga mån (Kriminalvården, u.å.).
Under 2018 lagfördes totalt 510 män och 46 kvinnor för grov misshandel
(Brottsförebyggande rådet, 2020). Av de män som lagfördes för grov misshandel dömdes 72% till fängelse som påföljd, motsvarande 52% av kvinnorna. Att bli dömd till
fängelsestraff kan ha flera negativa konsekvenser för individen, däribland en ökad risk för återfall i brott, vilket kan anses vara kontraproduktivt (Cullen, Jonson & Nagin, 2011). Således är det viktigt att undersöka att utomstående faktorer, som exempelvis kön, inte påverkar vid tillämpningen av fängelsestraff. Att män är överrepresenterade på anstalterna har förutom de rättsligt baserade anledningarna föreslagits kunna förklaras genom
könsstereotyper om män som mer aktiva och ansvariga för sina handlingar (Curry, Lee & Rodriguez, 2004; Steffensmeier, 1980).
Faktorer relaterade till påföljdsbeslut
De faktorer som påverkar beslutsfattningsprocessen inom rättsväsendet kan delas in i två kategorier, rättsliga faktorer och utomrättsliga faktorer. Rättsliga faktorer innefattar sådant som direkt berör rättsprocessen. Tidigare brottslighet är en sådan faktor som tillämpas av domare och nämndemän vid straffbestämmelser enligt BrB (2010:370) 29 kap 4§. Rättsliga faktorer är de faktorer som primärt bör tas i beaktning vid lagföringsbeslut. Däremot kan en del andra faktorer, som inte direkt berör rättsprocessen, komma att påverka utfallet. Dessa faktorer hamnar inom kategorin för utomrättsliga faktorer. Utomrättsliga faktorer innefattar sådant som inte har med själva brottet att göra, sådana faktorer tar hänsyn till förövaren eller offrets personliga karaktäristika vilket exempelvis kan vara könstillhörighet, ålder och familjerelaterade faktorer (Steffensmeier, 1980).
Könstillhörighet. En optimal bestämmelse av påföljd utgår således först och främst utifrån rationella överväganden om återfallsrisk och överväganden om kostnader (Glaeser & Sacerdote, 2001). Någon sådan objektiv rationalitet verkar däremot inte existera utifrån att påföljden kan influeras av utomrättsliga aspekter hos förövaren och offret. Könstillhörighet är en sådan utomrättslig faktor som kan påverka en rättsprocess ur flera dimensioner.
Förövarens könstillhörighet. Den första dimensionen är förövarens könstillhörighet.
Förövarens könstillhörighet har enligt tidigare forskning påverkan på längden på straffet (Bontrager, m.fl., 2013; Cox & Kopkin, 2016; Curry, 2010; Doerner & Demuth, 2010, 2014; Franklin & Fearn, 2008; Freiburger & Hilinski, 2013; Holmes, m.fl., 2020; Steffensmeier & Demuth, 2006). Exempelvis har tidigare kvalitativ data visat att domare är mer benägna att se kvinnliga förövare som mindre ansvariga för deras brott, att de löper mindre risk för återfall i brott samt att de är mer mottagliga för behandling (Spohn & Beichner, 2000, refererat i Bontrager, m.fl., 2013). Många av de intervjuade domarna menade dessutom att eftersom kvinnan oftast är den primära vårdnadshavaren av barn i en relation, anses det att ett
fängelsestraff för en kvinna skulle ha för stora sociala kostnader och kunde därmed oftast inte rättfärdigas. Dessa faktorer menas förklara varför kvinnor i snitt får kortare strafftid än män.
Studier som granskat domar visar på att män tenderar att få längre strafftid än kvinnor (Curry, m.fl, 2004; Doerner & Demuth, 2010, 2014; Freiburger & Hilinski, 2013; Holmes, m.fl., 2020; Steffensmeier & Demuth, 2006). En anledning till att män generellt döms till längre fängelsestraff än kvinnor är rättsliga faktorer som högre nivå av tidigare kriminalitet samt att de begår grövre brott i en större utsträckning (Doerner & Demuth, 2014; McGuire, m.fl., 2015; Steffensmeier & Demuth, 2006). Vid kontroll för dessa rättsliga, men även andra utomrättsliga faktorer såsom utbildningsgrad och ålder, kvarstår en betydande skillnad mellan män och kvinnor i längden på fängelsestraffet. När effekten av förövarens könstillhörighet undersöktes i ett fiktivt fall av grov misshandel återfanns däremot ingen påverkan på påföljdsbeslutet (Meaux, Cox & Kopkin, 2018). Denna studie skiljer sig väsentligt från de resterande studierna som har granskat domar och fler brottstyper utöver grov misshandel. Förklaringen till det uteblivna resultatet gavs genom selective chivalry theory, vilken menar att kvinnor som konformerar till den kvinnliga könsnormen behandlas mildare inom
rättsväsendet, men att de kvinnor som begår våldsbrott avviker från normen och därmed straffas i samma utsträckning som män (Meaux, m.fl., 2018).
Brottsoffrets könstillhörighet. Den andra dimensionen av könstillhörighet som kan
påverka hur den tilltalade döms är offrets könstillhörighet. Att brottsoffrets könstillhörighet kan påverka påföljderna kan bero på en samhällelig strävan efter att värna om vissa personer (Glaeser & Sacerdote, 2001). Enligt studien fick förövare som dömdes för mord i snitt 40% längre straff när offret var en kvinna jämfört med när offret var en man. Effekten kan bero på att begäret efter hämnd och vedergällning påverkas av karaktäristiska hos offret. Om offret exempelvis tillhör en uppfattad oskuldsfull grupp är detta begär troligtvis högre. Förövare som mördar en kvinna har även en högre sannolikhet för att få dödsstraff än en förövare som mördar en man (Williams, Demuth & Holcom, 2007). Vad gäller påverkan av
könstillhörigheten hos offret för brotten sexuella övergrepp, rån och dråp fick förövare som viktimiserat kvinnor längst straff (Curry, 2010). Störst skillnad i strafftid mellan manliga och kvinnliga offer återfanns för dråp, då strafftiden var 30% längre för de som viktimiserat en kvinna. Liknande resultat uppvisades då fall av misshandel, rån och dråp studerades, då de som viktimiserat kvinnor fick längst straff, ungefär 4 år längre än för de viktimiserat en man (Curry, m.fl., 2004). Överlag återfinns en strävan att skydda kvinnliga brottsoffer då förövare som viktimiserar kvinnor tenderar att tilldelas längre straff än förövare som viktimiserar män.
Interaktion mellan förövares och brottsoffrets könstillhörighet. Vidare kan
könstillhörighet, som en interaktionseffekt mellan förövare och brottsoffer, påverka påföljdsbeslut. Det finns totalt fyra olika interaktioner mellan förövarens och brottsoffrets könstillhörighet som kan studeras. Män som viktimiserar män, män som viktimiserar kvinnor, kvinnor som viktimiserar män och kvinnor som viktimiserar kvinnor. Den tidigare
forskningen, som har undersökt påföljdsbeslut och strafflängder för olika våldsbrott från mord till misshandel, tyder på att längst straff tilldelas män som viktimiserar kvinnor (Cox & Kopkin, 2016; Curry, m.fl., 2004: Franklin & Fearn, 2008). Dessutom fann resultaten från en av dessa studier att kvinnor som mördade män fick kortast fängelsestraff i jämförelse med de andra sammansättningarna av könstillhörighet hos förövare och offer (Franklin & Fearn, 2008). Vidare fann studien att män som mördade män samt kvinnor som mördade kvinnor blev dömda till ungefär lika långa fängelsestraff. Ytterligare en studie bekräftar att för misshandel får män som viktimiserar män samt kvinnor som viktimiserar kvinnor liknande straff (Cox & Kopkin, 2016). Däremot fick kvinnorna som viktimiserade män i denna studie något längre straff. De fick inte längre straff än män som viktimiserade kvinnor, men längre än de förövare som viktimiserade någon av samma kön. Dessa två studier skiljer sig däremot åt vad gäller brottstyp vilket kan förklara skillnaderna i resultaten. Forskningen är däremot samstämmig i det att män som viktimiserar kvinnor är den könsinteraktion som resulterar i längst fängelsestraff.
Tidigare brottslighet och flerbrottslighet. Tidigare brottslighet är en rättslig faktor som explicit tas i hänsyn vid straffbestämmelser enligt BrB (2010:370) 29 kap 4§. När en individ förekommer i belastningsregistret kan detta indikera på en ökad återfallsrisk vilket kan användas som en motivering för frihetsberövande straff. En metaanalys visar att när rättsliga faktorer såsom tidigare brottslighet inte kontrolleras för uppstår metodologiska brister som påverkar resultaten om skillnader i påföljder för män och kvinnor (Bontrager, m.fl., 2013). De rättsliga faktorer som bidrog till störst varians i resultaten var tidigare brottslighet, brottstyp och allvarlighetsgraden av brottet. Således är det rekommenderat att dessa faktorer kontrolleras för vid analyser om skillnader i påföljdsbeslut för män och
kvinnor. Metaanalysen konkluderade ur 73% av de inkluderade studierna, där minst två av de tre rättsliga kontrollvariablerna förekom, att kvinnliga brottsmisstänkta tenderar att behandlas mildare inom rättsväsendet.
Flerbrottslighet innebär att en individ blir dömd för fler än ett brott och att detta kan ligga till grund för en förhöjd straffskala vid lagföringsbeslut enligt BrB (2009:396) 26 kap
2§. För ett brott som grov misshandel, där fängelsestraff är föreskrivet, kan således ytterligare brott påverka strafflängden. Flerbrottslighet är således en faktor som bör tas i hänsyn vid jämförelser av straffbestämmelser.
Teoretisk utgångspunkt
Focal concerns och Chivalry/Paternalism är de två dominerande teorierna från tidigare forskning som tillämpats för att förklara resultaten kring detta område. Dessa teorier ger en förståelse för varför både gärningspersonens och brottsoffrets könstillhörighet kan påverka beslutsfattandet kring påföljder för män och kvinnor (Bontrager, m.fl., 2013). Focal concern perspective och Chivalry/Paternalism utgår från att kvinnor behandlas mildare av
rättsväsendet än män.
Focal concerns teorin används för att förklara hur den åtalades könstillhörighet kan influera påföljdsbeslutet. Denna teori beskriver hur beslutande om domar influeras av tre centrala begrepp (Steffensmeier, 1980; Steffensmeier, Kramer & Streifel, 1993). Den första av dessa är klandervärdhet och bestäms delvis av tidigare kriminalitet och till vilken grad den åtalade bedöms ha varit delaktig i brottet. Delaktigheten i brottet avser huruvida den åtalade hade en passiv eller aktiv roll. Det andra begreppet handlar om samhällsskydd och innefattar en bedömning av risken för återfall och den skada som den anklagade bedöms kunna
åstadkomma, samt behovet av generell avskräckning (Steffensmeier & Demuth, 2006). Bedömningen påverkas dels av brottstypen och informationen om den anklagades tidigare kriminalitet dels av utomrättsliga aspekter, där könstillhörighet ingår (Doerner & Demuth, 2014). Bedömningen påverkas av den åtalades könstillhörighet genom att män begår fler brott än kvinnor, vilket gör att männens risk för återfall betraktas som större. Det tredje begreppet innefattar de praktiska restriktioner och konsekvenser som påföljden får både för rättssystemet och för den anklagade. Konsekvenserna för rättssystemet består både i de kostnader som frihetsberövandet skulle medföra och den potentiella kostnaden för
rättssystemets anseende vid ett återfall (Steffensmeier & Demuth, 2006). För den anklagade består konsekvenserna i de som en frihetsberövning skulle medföra för dennes hälsa och familj (Doerner & Demuth, 2014; Steffensmeier, 1980). Könsnormer om modern som den primära vårdnadshavaren kan därmed enligt teorin förklara varför kvinnor som ansvarar för försörjningen av andra personer får mildare straff. Den åtalades könstillhörighet influerar enligt teorin påföljdsbeslutet så länge könsbaserade stereotyper och förväntningar på
Enligt Chivalry/paternalism leder kulturella stereotyper om könstillhörighet till att kvinnliga förbrytare förmånsbehandlas av domare (Curry, m.fl., 2004). Stereotyperna består av en bild av kvinnor som passiva aktörer som är både fysiskt och psykiskt svagare än män. Dessa stereotyper leder till att kvinnor enligt teorin är i behov av att skyddas av män.
Förutsatt att manliga domare och nämndemän håller dessa stereotypiska åsikter kan viljan att skydda kvinnor påverka påföljder på två sätt. Det första är i fall där kvinnan är förövare, i dessa fall kan impulsen att skydda leda till en mildare påföljd. Det andra är då kvinnan är offer och då påverkar impulsen att skydda istället i motsatt riktning mot en hårdare påföljd för förövaren (Glaeser & Sacerdote, 2001). Däremot finns en vidareutveckling av
Chivalry/Paternalism, även kallad för selective chivalry theory, som menar att teorin inte kan tillämpas på alla kvinnor. Selective chivalry theory menar att teorin endast kan tillämpas på de kvinnor som håller sig inom ramen för de kvinnliga könsnormerna (Bontrager, m.fl., 2013). Vilka brott kvinnor begår kan således påverka påföljdsbeslutet. Det menas att kvinnor som begår de allvarligaste personbrotten döms i samma utsträckning som män, men att de döms mildare för andra typer av brott som kan anses vara könsnormativa för kvinnor. Således kan kvinnliga förövares påföljdsbeslut påverkas av brottstyp och vilken könsnorm den
brottstypen kan anses ha. Då grov misshandel utifrån selective chivalry är att betrakta som ett icke könsnormativt brott för kvinnor bör kvinnorna dömas till lika stränga straff som män.
Kunskapslucka
Den föreliggande studienbidrar till den redan existerande forskningen på
påföljdsbestämmelser genom att granska domar dels i en svensk kontext och dels enbart för en typ av brottslighet. Mestadels av den forskning som finns på ämnet har genomförts i USA, vilket utifrån lagstiftning och skillnader i den rättsliga processen gör appliceringen av
resultaten i en svensk kontext problematisk. I dessa tidigare gjorda studier är dessutom det vanligaste förfarandet att jämförelserna i påföljder mellan könen görs över flera brottstyper (Bontrager, m.fl., 2013). Vilket skulle kunna bjuda in till att slumpmässig, eller naturligt förekommande, variation kan snedvrida resultaten. Vidare finns det en uppfattad brist på studier som studerar hur brottsoffrets könstillhörighet samvarierar med strafflängd för mildare brott än mord och dråp. Slutligen gör bristen på svenska studier som granskar huruvida det finns könsbaserade skillnader i påföljdsbeslutande att det inte finns belägg att hänvisa till vad gäller allas likhet inför lagen utifrån ett könsperspektiv.
Den aktuella studien
Avgränsningen till brottet grov misshandel som huvudbrott genomfördes med hänvisningen till att en jämförelse mellan könsbaserade skillnader i påföljder för all typ av brottslighet är bortom vad som är genomförbart för den föreliggande studien. Att endast studera påföljderna för en typ av brottslighet minskar risken för att resultatet snedvrids och reducerar därmed behovet av att kontrollera för denna variabel. Således minskas problematiken gällande olika typer av påföljder och därmed förenklas jämförelsen då fängelsestraffets längd kan användas som en jämförande variabel.
Det övergripande syftet med studien var att undersöka om strafflängd för individer dömda för grov misshandel samvarierar med förövarens- och offrets könstillhörighet. För att besvara syftet har följande frågeställningar framställts:
Frågeställning ett: Hur ser skillnaden ut gällande den genomsnittliga längden av fängelsestraff för individer dömda för grov misshandel beroende på om förövaren var man eller kvinna.
- Hur ser skillnaden ut när urvalet stratifieras efter tidigare brottslighet respektive flerbrottslighet.
Frågeställning två: Hur ser skillnaden ut gällande den genomsnittliga längden av
fängelsestraff för individer dömda för grov misshandel beroende på om offret var man eller kvinna.
- Hur ser skillnaden ut när urvalet stratifieras efter tidigare brottslighet respektive flerbrottslighet.
Frågeställning tre: Hur ser skillnaderna ut gällande den genomsnittliga längden av fängelsestraff för individer dömda för grov misshandel beroende på sammansättningen mellan offrets och förövarens könstillhörighet.
- Hur ser skillnaderna ut när urvalet stratifieras efter tidigare brottslighet respektive flerbrottslighet.
Utifrån tidigare forskning och teorierna Focal concerns samt Chivalry/Paternalism togs flertalet hypoteser fram. Den första hypotesen är att manliga förövare i snitt kommer tilldelas längre fängelsestraff än kvinnliga förövare (Curry, m.fl., 2004; Doerner & Demuth, 2010, 2014; Freiburger & Hilinski, 2013; Holmes, m.fl., 2020; Steffensmeier & Demuth, 2006; Steffensmeier, 1980). Den andra hypotesen är att förövare som döms för grov misshandel mot kvinnliga brottsoffer kommer tilldelas längre fängelsestraff än förövare som döms för grov misshandel mot män (Glaeser & Sacerdote, 2001; Williams, m.fl., 2007; Curry, m.fl., 2004; Curry, 2010). Den tredje hypotesen är att manliga förövare som dömts för grov misshandel mot kvinnliga brottsutsoffer kommer att tilldelas längre fängelsestraff än någon annan kombination av könen hos förövare och offer (Cox & Kopkin, 2016; Curry, m.fl., 2004: Franklin & Fearn, 2008).
Metod
Den föreliggande studien använde sig av en kvantitativ metod. Valet av kvantitativ metod motiveras genom att denna studiens syfte var att undersöka eventuella skillnader mellan två grupper (Borg & Westerlund, 2012). Kvantitativ metod möjliggör även
att undersöka samband mellan olika variabler utifrån statistiska analyser. På detta sätt kan generaliseringar från urvalet tillämpas på hela populationen.
Urval
För att besvara studiens syfte samlades domar gällande grov misshandel in från Sveriges hovrätter med hjälp av den juridiska databasen JUNO. JUNO är en juridisk informationstjänst där det går att hitta juridikrelaterad information, inklusive domar (Norstedts juridik, 2020). De domar som insamlades för studiens syfte valdes utifrån flertalet inklusionskriterier. Det första kriteriet var att brottet var begånget efter första juli 2017, detta på grund av en lagändring gällande grov misshandel som trädde kraft den dagen. Det andra kriteriet var att individer dömda för grov misshandel skulle vara 21 år eller äldre, detta för att undvika att straffvärdet påverkades av eventuella straffrabatter för individer under 21 år. För detta
kriterium gjordes däremot ett undantag i tre fall där förövaren var kvinna. Undantaget gjordes med anledning att öka antalet kvinnliga förövare då de utgjorde en underrepresenterad grupp i jämförelse med män. Då det specifikt framgick vad påföljden för dessa fall hade blivit utan straffrabatten, ansågs inklusionen av dessa tre fall inte bidra till snedvriden data.
Av de 1598 granskade domarna inkluderades 238 gärningspersoner, utifrån
inklusionskriterierna. För att komplettera populationen med fler kvinnor kontaktades även samtliga Sveriges tingsrätter. Efter granskningen av tingsrätternas 369 domar inkluderades ytterligare 27 dömda gärningspersoner som stämde överens med inklusionskriterierna. Från högsta domstolen återfanns inga domar som tillfredsställde inklusionskriterierna. Den totala populationen summerades således till 265 gärningspersoner. Att urvalet består av fler
förövare än domar beror på att det i vissa fall förekom fler än en förövare som var lämplig att inkludera utifrån de förenämnda kriterierna.
Efter granskningen av domarna bestod urvalet av 219 män (82,6%) respektive 46 kvinnor (17,4%). För att matcha grupperna genomfördes ett obundet slumpmässigt urval inom gruppen manliga förövare. Detta gjordes genom att samtliga manliga förövaren tilldelades ett slumpmässigt nummer med hjälp av en randomiseringsfunktion i
datahanteringsprogrammet Microsoft Excel. Därefter sorterades och valdes de manliga förövarna ut utifrån storleken på det tilldelade numret. Ett obundet slumpmässigt urval användes då det är den urvalsmetod som ger bäst förutsättningar för generalisering (Borg & Westerlund, 2012). Efter det slumpmässiga urvalet återstod totalt 100 gärningspersoner som dömdes till fängelsestraff. Förövaren var man i 61 av fallen och kvinna i 39. Medelåldern för de manliga förövarna var 34,32 (SD. 10,86) och för kvinnorna 35.51 (SD. 11,02). Efter det slumpmässiga urvalet återstod även 100 offer, av dessa var 62 män och 38 kvinnor.
Material & Procedur
Den föreliggande studien granskade domar från samtliga instanser i Sverige. Anledningen till att ingen avgränsning gjordes utifrån instans är för att få tillräckligt med data för adekvata statistiska analyser för den specifika åtalspunkten som ämnades att studera. Utifrån inklusionskriterierna genomfördes en insamling av data den 30 april 2020.
I det svenska rättssystemet finns det tre allmänna domstolar som avgör brottmål (Sveriges domstolar, 2019). Den första av dessa instanser är tingsrätten. För de två första instanserna gäller att brottmål oftast avgörs vid huvudförhandling, även kallat rättegång. Vid rättegång i tingsrätten så dömer oftast en domare tillsammans med tre nämndemän. Vid hovrättens rättegångar dömer istället tre domare och två nämndemän. För vissa fall
förekommer ingen muntlig rättegång och då är det endast tre domare som dömer. För att ett brottmål ska tas upp i hovrätten måste domen som tingsrätten beslutat bli överklagad. Högsta
domstolen är den tredje och sista instansen, i denna så är det vanligast att brottmål avgörs genom en skriftlig handläggning.
För datainsamlingen användes databasen JUNO, som är ett digitalt verktyg med juridiskt material (Norstedts Juridik, 2020). Utifrån en sökning på sökorden “grov
misshandel” visades totalt 1598 domar från hovrätterna för åren 2018, 2019 och 2020. Efter granskning av dessa domar återstod 219 domar som inkluderade de föreskrivna
inklusionskriterierna. Med anledning av att Örebro universitets behörighet i JUNO inte inkluderar domar från tingsrätterna kontaktades dessa separat istället. Den initiala förfrågan om samtliga domar där förövaren dömts för grov misshandel var utifrån majoriteten av tingsrätternas databaser inte möjlig. För de tingsrätter där detta tillvägagångssätt inte var möjligt begärdes domar ut med målnummer. Dessa målnummer framtogs utifrån en sökning i JUNO efter grov misshandel. Informationen om domarna var däremot bristfällig då den utgjordes av nyckelord. Kontakten med samtliga svenska tingsrätter gav sammanlagt 369 träffar, varav 25 domar återstod efter granskning. Således utgjorde totalt 244 domar underlaget för studiens population. Vid granskning av domarna användes en checklista för dokumentation av förövarens- samt offrets könstillhörighet.
Variabler. Vad gäller variabeln förövarens könstillhörighet utgick dokumentation utifrån tre aspekter: namn, pronomen (han eller hon) samt personnumrets tredje siffra, för att säkerställa att korrekt könstillhörighet dokumenterades. Samma tillvägagångssätt tillämpades för att säkerställa variabeln brottsoffrets könstillhörighet, med undantag för personnummer vilket inte förekom i domarna. För variablerna gällande könstillhörighet gavs männen koden 1 och kvinnorna 2. Könstillhörighet utgjorde således den primära oberoende variabeln i studien. Denna variabel delades upp i två typer, förövarens könstillhörighet och brottsoffrets könstillhörighet. Således undersöktes hur både förövarens och brottsoffrets könstillhörighet påverkar strafflängden för individer dömda för grov misshandel.
Den strafflängd som tilldelades män och kvinnor dömda för grov misshandel utgjorde den beroende variabeln i studien som var på kvotnivå och bestod av fängelsestraffets längd i månader. Fördelningen på denna variabel var normalfördelad (Skewness = ,98 och Kurtosis = ,89. Då grov misshandel föreskriver ett straffvärde mellan 18- till- 72 månader så placerades de flesta värdena inom detta intervall. För den aktuella studiens urval var medellängden på fängelsestraffen 24,21 månader med en standardavvikelse på 7,68.
Slutligen dokumenterades om flerbrottslighet påverkade domen samt om förövaren var straffad för tidigare brott. Vad gäller flerbrottslighet dokumenterades 1 om enbart grov
misshandel påverkade straffvärdet och 2 om ytterligare brott utöver grov misshandel påverkade straffvärdet. Vad gäller tidigare brottslighet dokumenterades koden 1 om
förövaren tidigare förekom i belastningsregistret och 2 om förövaren inte gjorde det. Dessa variabler användes sedan för att stratifiera de inkluderade domarna. Detta för att undersöka om eventuell variation i fängelsetid kunde förklaras av dessa faktorer snarare än
könstillhörighet hos förövare och offer..
Etiska överväganden
Den föreliggande studien har beaktat de fyra forskningsetiska kraven vilka är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet
(Vetenskapsrådet, 2017). Kraven om information och samtycke föreskriver att deltagarna i studien ska informeras om studiens syfte, att deltagandet är frivilligt samt ge samtycke att ingå i studien. Då offentliga handlingar behandlas var det inte möjligt att uppfylla dessa krav på grund av att informationen som är relevant för studien har inhämtats från redan
existerande myndighetsregister, vilket innebär att deltagandet är passivt (Vetenskapsrådet, 2002). Vid passivt deltagande ska informationskravet och samtyckeskravet beaktas med hänsyn till den påverkan som utebliven information kan ha för deltagarna. Däremot
presenteras samtlig information i den föreliggande studien på gruppnivå, och inte i samband med identifierande uppgifter, vilket gör att risken för att deltagarna kan påverkas bedöms vara minimal.
Då de domstolsbeslut som behandlades innehöll identifierbar information såsom, namn, adress och personnummer behövde de inkluderade domarna förvaras säkert från obehöriga i enlighet med konfidentialitetskravet. Detta gjordes genom en lösenordsskyddad kodbok där samtliga fallnummer förekom. Således inkluderas inga personliga identifierbara uppgifter i datafilen eller de tillhörande analyserna. Kodboken ansågs vara nödvändig, och har endast använts, för säkerställning av att enskilda domar inte förekom fler än en gång i urvalet, samt för dokumentation av de relevanta variablerna för studien. För att säkerställa uppfyllnad av nyttjandekravet användes denna insamlade information enbart för studiens syfte och raderades då det inte längre fanns behov för den i forskningsprojektet, vilket gjordes 3 juni 2020.
Dataskyddsförordningen [GDPR] föreskriver att deltagarna i en studie har rätten att när som helst kräva att deras bidragande material förstörs och utesluts från studien
rättigheter vad gäller användningen av och tillgången till personuppgifter inom den Europeiska unionen. Den data som samlades in till den föreliggande studien bestod av information från domar som är offentliga handlingar. Den personliga information som var nödvändig att ingå i studien var könstillhörighet för både förövare och brottsoffer. Ingen annan personlig information eller detaljer från domarna behandlades eller framgick under författandet av studien. Därav går det utom rimligt tvivel att försäkra konfidentialitet för deltagarna då dessa två variabler inte är tillräckligt för att peka ut en enskild individ.
Analysmetod
För att undersöka medelvärdesskillnader i strafflängd för män och kvinnor som döms till fängelse för grov misshandel, och därmed svara på frågeställning ett, tillämpades ett oberoende t-test. Detta test är lämpligt då det syftar till att jämföra om medelvärden av en kontinuerlig variabel hos två grupper skiljer sig åt (Pallant, 2016). Det oberoende t-testet förutsätter ett slumpmässigt urval, att data är normalfördelade samt variansens homogenitet. Således visade detta test vilka medelvärden för strafflängden som förekom för män och kvinnor, samt om dessa medelvärden skiljde sig signifikant åt eller inte. För denna
frågeställning utfördes även kompletterande analyser som bestod av fyra olika oberoende t-test. Först genomfördes två oberoende t-test där domarna stratifierades efter variabeln enbart grov misshandel. I den första analysen inkluderades de fall där straffvärdet endast baserades på grov misshandel, och i den andra där straffvärdet baserats på ytterligare brott utöver grov misshandel. Med stratifiering efter variabeln förekomst i belastningsregistret genomfördes två ytterligare oberoende t-test. I den första analysen inkluderades endast de fall där förövaren förekom i belastningsregistret, och i den andra där förövaren inte förekom i
belastningsregistret.
Ett oberoende t-test tillämpades även för att undersöka medelvärdesskillnader i strafflängd för förövare som viktimiserat män respektive kvinnor, för att således svara på frågeställning två. Inga kompletterande analyser genomfördes angående denna frågeställning då inga ytterligare variabler samlades in specifikt för offer.
För att undersöka hur sammansättningen av offrets och förövaren könstillhörighet samvarierade med medellängden på det tilldelade fängelsestraffet, och därmed svara på frågeställning tre, tillämpades en envägs ANOVA. Detta test jämför medelvärden på en kontinuerlig variabel för tre eller fler grupper (Pallant, 2016). Således har ANOVA samma generella antaganden som oberoende t-test, det vill säga ett slumpmässigt urval, att data är
normalfördelade samt variansens homogenitet. De fyra grupperna som jämfördes gentemot längd i fängelsestraff var Grupp a: manlig förövare & manligt offer; Grupp b: manlig förövare & kvinnligt offer; Grupp c: kvinnlig förövare & manligt offer; Grupp d: kvinnlig förövare & kvinnligt offer. För denna frågeställning utfördes även kompletterande analyser som bestod av fyra olika ANOVA-tester. Först genomfördes två envägs ANOVA-tester med stratifiering efter variabeln endast grov misshandel. I den första analysen inkluderades de fall där straffvärdet endast baserades på grov misshandel, och i den andra där straffvärdet baserats på ytterligare brott utöver grov misshandel. Med stratifiering efter variabeln förekomst i belastningsregistret genomfördes två envägs ANOVA-tester. I den första analysen
inkluderades endast de fall där förövaren förekom i belastningsregistret, och i den andra där förövaren inte förekom i belastningsregistret.
Resultat
För att svara på frågan om fängelsestraffets längd skiljer sig mellan manliga och kvinnliga förövare genomfördes ett oberoende t-test. Resultaten visade inte någon signifikant skillnad mellan manliga och kvinnliga förövare gällande längd i fängelsestraff (se Tabell 1). För att undersöka om resultatet kvarstod vid stratifiering efter om fler brott än grov misshandel har påverkat straffvärdet, genomfördes ytterligare två oberoende t-tester. Inga signifikanta skillnader framkom mellan manliga och kvinnliga förövare då de grupperades efter denna variabeln (se Tabell 1). Vidare undersöktes om resultatet mellan manliga och kvinnliga förövare kvarstod vid stratifiering efter om förövaren förekommer i belastningsregistret eller inte. Denna analys uppnådde inte signifikans och således kvarstod resultatet vid uppdelning efter förekomst i belastningsregistret (se Tabell 1).
Tabell 1
Medelvärdesjämförelse mellan manliga och kvinnliga förövare gällande fängelsestraff i månader för sig och med kontrollvariablerna enbart grov misshandel och tidigare brottslighet med t-test.
F-Man M (SD) n F-Kvinna M (SD) n fg t Fängelsetid 24,39 (6,87) 61 23,92 (8,88) 39 98 ,28 Enbart grov misshandel: Ja 22,59 (7,12) 34 20,76 (7,71) 21 53 ,86 Nej 26,67 (5,92) 27 27,61 (8,92) 18 43 -,40 Förekommer i belastningsregistret: Ja 26,24 (7,50) 33 24,36 (8,41) 25 56 ,90 Nej 22,30 (5,50) 27 23,14 (9,95) 14 39 -,30
Not. F-man = Manlig förövare; F-Kvinna = Kvinnlig förövare; n = Antal; M = medelvärde; SD = standardavvikels Fg = Frihetsgrader; t = testvärde.
*=p <0,05, **= p < 0,01, ***= p < 0,001.
För att svara på frågan om fängelsestraffets längd skiljer sig beroende på om offret var man eller kvinna genomfördes ett oberoende t-test. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan manliga offer (M = 23,92, SD = 8,11) och kvinnliga offer (M = 24,68, SD = 7, t(98) = -,48, p = ,63).
För att undersöka om sammansättningen av förövarens och offrets könstillhörighet påverkar längden på fängelsestraffet utfördes en envägs ANOVA med de fyra grupperna (Grupp a: manlig förövare & manligt offer; Grupp b: manlig förövare & kvinnligt offer; Grupp c: kvinnlig förövare & manligt offer; Grupp d: kvinnlig förövare & kvinnligt offer). Det fanns en statistiskt signifikant skillnad för de fyra grupperna. Post hoc jämförelse med Tukey's HSD test visade att gruppen Kvinna - Man skilde sig statistiskt signifikant från gruppen med Kvinna - Kvinna (se Tabell 2). För de resterande grupperna förekom inga statistiskt signifikanta skillnader. Detta innebär att den enda signifikanta skillnaden i fängelsestraffets längd återfanns för kvinnliga förövare.
För de stratifierade analyserna användes de fyra sammansättningarna av
könstillhörighet mellan förövare och offer. För de två första kompletterande analyserna användes envägs ANOVA-tester med grupperingar efter om endast grov misshandel påverkade strafflängden eller om ytterligare brott påverkade strafflängden. Post hoc
jämförelse med Tukey’s HSD visade inga statistiska skillnader mellan grupperna där enbart grov misshandel påverkade strafflängden (se Tabell 2). Skillnaden mellan gruppen Kvinna - Man och gruppen Kvinna - Kvinna återstod endast då ytterligare brott påverkade
strafflängden. När ytterligare brott påverkade strafflängden uppstod även en skillnad för grupp Man - Kvinna och grupp Kvinna - Kvinna. Således hade inte sammansättningen av förövarens och offrets könstillhörighet någon samvariation med strafflängden när endast grov misshandel påverkade straffet. För de kompletterande analyserna för stratifiering efter om förövare förekom i belastningsregistret eller inte, användes två envägs ANOVA-tester.Post hoc jämförelse med Tukey’s HSD visade att skillnaden mellan grupp Kvinna - Man och grupp Kvinna - Kvinna återstod endast då förövaren förekom i belastningregistret (se Tabell 2). Även skillnaden mellan grupp Man - Man och grupp Kvinna - Man uppnådde statistisk signifikans då förövaren tidigare dömts. Inga skillnader återfanns mellan grupperna när förövarna inte var tidigare dömda för brott.
Tabell 2
Medelvärden (standardavvikelser) gällande fängelsestraff i månader för sig och med
kontrollvariablerna enbart grov misshandel och tidigare brottslighet hos de fyra grupperna Man – Man, Man – Kvinna, Kvinna – Man och Kvinna – Kvinna, med test för skillnader mellan dessa grupper med ANOVA och post hoc-tester.
Man-Man a n Man-Kvinna b n Kvinna-Man c n Kvinna-Kvinna d n Partial eta squared fg F Fängelsetid 25,54 37 22,63 24 21,52d 25 28,21c 14 ,09 3, 96 3,21* Enbart grov misshandel: Ja 23,68 (8,21) 22 20,58 (4,1) 12 21,59 (8,37) 17 17,25 (1,50) 4 ,06 3, 51 1,12 Nej 28,27 (6.41) 15 24,67d (4,76) 12 21,38d (8,21) 8 32,60bc (5,97) 10 0,41 3, 41 5,55** Förekommer i belastningsregistret: Ja 28,33c (8,81) 18 23,73 (4,70) 15 20,21ad (6,27) 14 29,64c (7,99) 11 0,22 3, 54 5,00** Nej 23,06 (5,83) 18 20,78 (4,68) 9 23,18 (10,14) 11 23,00 (11,36) 3 ,019 3, 37 0,23
Not. Man – Man = manlig förövare och manligt offer; Man – Kvinna = Manlig förövare och kvinnligt offer; Kvinna – Man = Kvinnlig förövare och manligt offer; Kvinna – Kvinna = Kvinnlig förövare och kvinnligt offer; n = Antal; Partial Eta squared = effektstorlek. Fg = frihetsgrader. F = testvärde. Upphöjda bokstäver indikerar signifikanta gruppskillnader, p < ,05 påvisade genom Tukeys post hoc-test. *=p <0,05, **= p < 0,01, ***= p < 0,001.
Diskussion Resultatdiskussion
Den föreliggande studien ämnade att genom granskning av domar undersöka om förövarens- och brottsoffrets könstillhörighet samvarierar med strafflängd för individer dömda för grov misshandel. För frågeställningen om det finns skillnader i strafflängden mellan män och kvinnor dömda för grov misshandel ställdes hypotesen att män skulle tilldelas längre fängelsestraff än kvinnor upp. Denna hypotes baserades delvis på tidigare forskning som funnit att män tenderar att dömas till längre fängelsestraff än kvinnor, både när det gäller våldsbrott och allmän brottslighet (Curry, m.fl., 2004; Doerner & Demuth, 2010, 2014; Freiburger & Hilinski, 2013; Holmes, m.fl., 2020). Utifrån studiens resultat fann vi inte statistiskt stöd för att män döms till längre fängelsestraff än kvinnor. Att inga skillnader uppstod återfinns i en tidigare studie där ett fiktivt fall av grov misshandel undersöktes (Meaux, m.fl., 2018). Hypotesen om att män skulle dömas till längre fängelsestraff än kvinnor baserades även på Focal concerns teorin, vilket menar att manliga förövare ses som mer delaktiga och ansvariga för brott samt mer benägna till återfall (Steffensmeier, 1980; Steffensmeier, m.fl., 1993). Detta torde då leda till att längre fängelsestraff döms ut till män. Däremot är en förutsättning för att könstillhörighet ska influera påföljdsbeslutet att
beslutsfattarna har könsbaserade stereotyper och förväntningar på beteenden. Utifrån teorin skulle således resultatet kunna innebära att beslutsfattarna i de granskade domarna inte har dessa stereotyper och förväntningar, eller iallafall att de inte låter dessa influera
påföljdsbeslutet. Detta resultat kan även förklaras utifrån selective chivalry theory som menar att våldsbrott inte är könsnormativt för en kvinna och därmed innebär det hårdare straff för kvinnor som begår denna typ av brott (Bontrager, m.fl., 2013). Att inga statistiskt signifikanta resultat uppstod för den aktuella studien kan även bero på skillnader mellan det amerikanska och svenska rättssystemet.
För frågeställning två, det vill säga om offrets könstillhörighet samvarierar med längden på fängelsestraff framställdes hypotesen att förövare som begår brott mot ett kvinnligt offer skulle få längst fängelsestraff. Denna hypotes baserades på den tidigare forskning som funnit att längre strafflängd tilldelas i de fall där offret är kvinna (Williams, m.fl., 2007; Curry m.fl., 2004; Curry, 2010). Denna hypotes baserades även på
Chivalry/Paternalism, som menar att det finns ett behov, främst hos män, att skydda kvinnor. Detta innebär således att de som angriper sig på kvinnor enligt teorin bör straffas hårdare i försök att skydda det kvinnliga offret. Däremot återfanns inte stöd för hypotesen då ingen
statistiskt signifikant samvariation återfanns mellan brottsoffrets könstillhörighet och längden på förövarens fängelsestraff. Enligt Chivalry/Paternalism så beror det ökade behovet att skydda kvinnor hos de rättsliga beslutsfattarna på kulturella stereotyper om kvinnor som passiva aktör som är både fysiskt och psykiskt svagare än män. Att resultatet inte finner stöd för denna teori kan bero på att dessa kulturella stereotyper inte förekommer i Sverige i samma utsträckning som de länder där det forskningsunderlag som teorin baseras på har insamlats. Något som kan styrka detta är att Sverige är det mest jämställda EU-landet (Regeringen, 2019).
Hypotesen som ställdes upp för den tredje frågeställningen, om det finns en
samvariation mellan sammansättningen av förövaren och offrets könstillhörighet i relation till strafflängd, var att manliga förövare som misshandlade kvinnliga offer skulle tilldelas längst fängelsestraff. Detta baserades dels på tidigare forskning som visade att män som
viktimiserade kvinnor för misshandel, rån, dråp eller mord tilldelades längst fängelsestraff av de fyra olika sammansättningarna av könstillhörighet mellan offer och förövare (Cox & Kopkin, 2016; Curry, m.fl., 2004: Franklin & Fearn, 2008). Vidare baserades hypotesen på teorierna Focal concern och Chivalry/Paternalism, där focal concerns menar att manliga förövare ses som mer delaktiga och ansvariga för brottet samt att kvinnor är mer sårbara och i behov av skydd enligt Chivalry/Paternalism (Bontrager, m.fl., 2013; Steffensmeier, 1980; Steffensmeier, m.fl., 1993). Vad gäller denna frågeställning uppnåddes en statistiskt signifikant skillnad endast mellan grupperna Kvinna - Man och Kvinna - Kvinna när de jämfördes i fängelsestrafflängd. Således påverkas längden av fängelsestraff hos kvinnor beroende av om de viktimiserar en man eller kvinna. Detta kan potentiellt förklaras med en kombination av Chivalry/Paternalism och selective chivalry theory. När kvinnor som
förövare av våldsbrott stiger ur den könsnormativa rollen och begår grov misshandel mot ett kvinnligt offer som anses vara i behov av skydd, kan dessa två faktorer tillsammans bidra till att kvinnor som viktimiserar kvinnor straffas hårdast. Om behovet av att skydda kvinnor finns inom det svenska rättssystemet bör däremot en skillnad även kunna observeras hos män som viktimiserar kvinnor. Då denna skillnad inte funnits blir det svår att förklara varför kvinnor som viktimiserar kvinnor tilldelas längst fängelsestraff utifrån Chivalry/Paternalism.
När de kvinnliga förövarna däremot stratifierades utefter att endast grov misshandel påverkade strafflängden samt när de stratifierades efter att inte tidigare var dömda återfanns däremot ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna. Skillnaderna kvarstod när fler brott utöver grov misshandel påverkade strafflängden samt när förövarna förekom i
belastningsregistret. Detta innebär möjligtvis att de ursprungliga skillnaderna uppstod på grund av de kvinnor som tidigare förekommit i belastningsregistrets samt dömdes för fler brott än endast grov misshandel. Främst antas förekomst av ytterligare brott än grov misshandel i domen påverka resultatet då dessa kan omfatta övriga brott från rattfylleri till rån vilket kan öka straffvärdet i varierande grad. Kvinnor som viktimiserade kvinnor och som dömdes för fler brott än grov misshandel hade högst medelvärde vad gäller fängelsestraff och således förväntas de övriga brotten förklara skillnaderna i strafflängd.
När dessa fyra grupper stratifieradesutefter att endast grov misshandel påverkade strafflängden förekom även en skillnad mellan grupperna Man - Kvinna och Kvinna - Kvinna. Då en skillnad mellan dessa grupper inte förekom utan uppdelning efter variabeln antas skillnaden mellan dessa grupper bero på variationen i dömda brott. Vidare framkom en skillnad mellan grupperna Man - Man och Kvinna - Man när grupperna stratifierades efter tidigare förekomst i belastningsregistret. En potentiell förklaring till varför tidigare straffade män som viktimiserar män döms till längre fängelsestraff än tidigare straffade kvinnor som viktimiserar män kan hittas i tidigare forskning som visat att kvinnor ses som mindre benägna för återfall och mer mottagliga för behandling (Spohn & Beichner, 2000, refererat i
Bontrager, m.fl., 2013). På grund av dessa potentiella åsikter hos domare och nämndemän kan längre straff för tidigare straffade kvinnor inte anses vara nödvändigt. Däremot uppstår frågan varför en skillnad inte även framkom mellan grupperna Man - Kvinna och Kvinna - Man, om dessa åsikter stämmer överens med svenska domare och nämndemän. Således behöver dessa resultat ifrågasättas utifrån studiens urvalsstorlek.
Metoddiskussion
Som tidigare redogjorts för var avsikten med studien att fylla den kunskapslucka som existerar vad gäller studier som granskar domar i en svensk kontext. På grund av
metodologiska begränsningar går det däremot inte att göra några större generaliseringar av den föreliggande studiens resultat. Den mest framstående begränsningen som bör has i åtanke vid tolkning av resultatet är det begränsade urvalet. Att gruppen kvinnliga förövare var få till antalet berodde dels på att det faktiskt är få kvinnor, i relation till män, som begår grov misshandel och även dels att datainsamlingen från tingsrätterna var begränsad. Detta gjorde att ett bekvämlighetsurval tillämpades för de kvinnliga förövarna, medan urvalet för de manliga var obundet slumpmässigt. Eftersom en avgränsning för urvalet sattes till brott som begåtts efter lagändringen den första juli 2017 hade detta problem troligen kvarstått även om
datainsamlingen från tingsrätterna varit något mer effektiv. Däremot kan insamlingen från två olika instanser även nämnas som en potentiell begränsning då rättsliga beslutsfattare skiljer sig inom dessa. En stor andel av de domar som går vidare till hovrätterna ändras vad gäller både skuld och påföljd, exempelvis ändrades hela 44% av de domar som hamnade hos Svea hovrätt (Östling, 2015). Detta innebär att de domar som samlades in från tingsrätter skulle potentiellt ha andra utfall ifall de överklagades och fördes vidare till en hovrätt och således även bidra till andra resultat än de som förekom för den föreliggande studien. Denna risk övervägde däremot inte behovet av att försöka nå upp till en tillräcklig mängd kvinnliga förövare. Problemet med urvalsstorleken blir särskilt tydligt vid de kompletterande
analyserna mellan de olika sammansättningarna av könstillhörighet, där den minsta gruppen består av tre individer. Således bör möjligheten att resultatet hade gått mer i linje med tidigare forskning om ett mer adekvat urval samlats in övervägas. Tidigare studier som använts sig av ett mer omfattande urval har exempelvis funnit könsbaserade skillnader i påföljdsbeslut (Doerner & Demuth, 2010, 2014).
På grund av jämförelser mellan könen och flera olika kontrollvariabler genomfördes en större mängd analyser vilket innebär en ökad risk för typ-1 fel, det vill säga att ett signifikant resultat uppnås på grund av slumpen. För att åtgärda denna ökade risk är ett tillvägagångssätt en bonferroni korrektion av alpha nivån. Däremot anses denna korrektion vara för stringent då samma beroende variabel används för samtliga tester, vilket gör att risken för typ-2 fel blir för stor (Borg & Westerlund 2012). Av denna anledning användes inte en bonferroni
korrektion i den föreliggande studien.
Slutsatser
Avslutningsvis pekar resultaten från föreliggande studie att förövares och offers könstillhörighet inte har någon påverkan på fängelsestraffets längd vad gäller grov
misshandel. De skillnader som uppstod tycktes, efter de stratifierade analyserna, ha uppstått på grund av variation i brotten som begicks utöver grov misshandel samt i tidigare
brottslighet. Detta är ett önskvärt resultat ur ett jämställdhetsperspektiv då strafflängd tycks påverkas av rättsliga faktorer snarare än utomrättsliga faktorer, i detta fall huvudsakligen könstillhörighet. De praktiska implikationerna är utifrån urvalsmetoden och storleken är däremot begränsade. Till den grad man kan generalisera resultaten innebär de att det inte finns anledning att påstå att de rättsliga beslutsfattarna brister i sitt omdöme eller låter könstillhörighet otillbörligt inverka på påföljdsbesluten. Samhällsrelevansen av detta är att
jämställdhetsarbete vad gäller manligt könsnormativa brott inte är nödvändigt. De som främst ansvarar för jämställdhetsarbete i Sverige är jämställdhetsmyndigheten, vilket gör att denna instans anses vara en relevant aktör för förmedling av den föreliggande studiens resultat.
På grund av urvalsstorleken går det inte med säkerhet generalisera resultaten och därmed anses ytterligare forskning med större urvalsstorlek inom området vara nödvändigt för att säkerställa dessa resultat. Förutsatt en tillgång till domstolarnas samtliga domar uppskattades insamling av den totala populationen för tidsperioden efter lagändringen första juli 2017 vara genomförbar. Att samla in samtliga domar med brottsrubriceringen grov misshandel hade varit att föredra då tillgång till hela populationen hade eliminerat problemet med generaliserbarhet. Något som inte var möjligt utifrån urvalsstorleken i denna studien, men som kan undersökas i framtida forskning, var att undersöka könstillhörighetens samvariation med den typ av påföljd som döms ut. Slutligen då selective chivalry teorin potentiellt förklarar varför inga skillnader uppstod mellan män och kvinnor då endast grov misshandel studeras, kan det även vara av intresse för framtida forskning att undersöka om dessa resultat kvarstår då ett neutralt eller för kvinnor könsnormativt brott studeras.
Referenser
Brottsförebyggande rådet (2020, 24 mars) Personer lagförda för brott [Tabell]. Hämtad 2020- 04-09 från
https://www.bra.se/statistik/kriminalstatistik/personer-lagforda-for-brott.html
Bontrager, S., Barrick, K. & Stupi, E. (2013). Gender and sentencing: A meta-analysis of contemporary research. Journal of Gender, Race and Justice, 16(2), 349-372.
Borg, E. & Westerlund, J. (2012). Statistik för beteendevetare: faktabok. Stockholm: Liber. Cox, J. & Kopkin, M. (2016). Defendant and Victim Sex, Sexism, and Decision Making in an
Ambiguous Assault Case. Women & Criminal Justice, 26, 381-393. doi:10.1080/08974454.2016.1167153
Cullen, F. T., Jonson, C. L. & Nagin, D. S. (2011). Prisons Do Not Reduce Recidivism: The High Cost of Ignoring Science. Prison Journal, 91, 48–65.
doi:10.1177/0032885511415224
Curry, T. R. (2010). The conditional effects of victim and offender ethnicity and victim gender on sentences for non-capital cases. Punishment & Society, 12(4), 438–462. doi:10.1177/1462474510376585
Curry, T., Lee, G. & Rodriguez, S. (2004). Does Victim Gender Increase Sentence Severity? Further Explorations of Gender Dynamics and Sentencing Outcomes. Crime &
Delinquency, 50, 319-343. doi:10.1177/0011128703256265
Datainspektionen. (u.å.). Dataskyddsförordningen: Dataskyddsförordningen i sin fulltext [Informationssida]. Hämtad 2020-04-02 från https://www.datainspektionen.se/lagar--regler/dataskyddsforordningen/dataskyddsforordningen---fulltext/
Doerner, J., & Demuth, S. (2010). The Independent and Joint Effects of Race/Ethnicity, Gender, and Age on Sentencing Outcomes in U.S. Federal Courts. Justice Quarterly, 27, 1–27. doi:10.1080/07418820902926197
Doerner, J. K., & Demuth, S. (2014). Gender and Sentencing in the Federal Courts: Are Women Treated More Leniently? Criminal Justice Policy Review, 25, 242–269. doi:10.1177/0887403412466877
Franklin, C. A. & Fearn, N. E. (2008). Gender, race, and formal court decision-making outcomes: Chivalry/paternalism, conflict theory or gender conflict?. Journal of Criminal Justice, 36, 279-290. doi:10.1016/j.jcrimjus.2008.04.009
Freiburger, T. & Hilinski, C. (2013). An Examination of the Interactions of Race and Gender on Sentencing Decisions Using a Trichotomous Dependent Variable. Crime &
Delinquency, 59, 59-86. doi:10.1177/0011128708330178
Glaeser, E. L. & Sacerdote, B. (2001). The determinants of punishment: Deterrence,
incapacitation and vengeance (Discussion Paper 1894). Harvard Institute of Economic Research Paper No. 1916. doi:10.3386/w7676
Holmes, B., Feldmeyer, B. & Kulig, T. C. (2020): Sentencing departures and focal concerns: The joint effect of race and gender on departures in United States district courts, 2014 – 2016, Journal of Crime and Justice, 1-25 doi:10.1080/0735648X.2020.1730933
Kriminalvården (u.å.) Fängelse [Informationssida]. Hämtad 2020-04-07 från https://www.kriminalvarden.se/fangelse-frivard-och-hakte/fangelse/
McGuire, M. D., Fearn, N. E., White, N., Mayo, K. & Ondr, M. (2015). The Impact of Victim Demographics on Case Outcomes in Delinquency Proceedings: An Empirical Test. Juvenile & Family Court Journal, 66, 1–17. doi:10.1111/jfcj.12026
Meaux, L. T., Cox, J. & Kopkin, M. R. (2018). Saving damsels, sentencing deviants and selective chivalry decisions: Juror decision-making in an ambiguous assault case. Psychiatry, Psychology, and Law, 25, 724-736. doi:10.1080/13218719.2018.1474817 Mueller-Johnson, K. U. & Dhami, M. K. (2009). Effects of offenders' age and health on
sentencing decisions. The Journal of Social Psychology, 150(1), 77-97. doi:10.1080/00224540903365315
Norstedts Juridik (2020). JUNO [Informationssida]. Hämtad 2020-06-07 från https://www.nj.se/juno
Pallant, J. (2016). SPSS survival manual. A step by step guide to data analysis using the SPSS program. (6:e upplagan). Berkshire: Open university press.
Regeringen (2019-10-15) Sverige mest jämställda EU-landet i ny mätning [Pressmeddelande]. Hämtad 2020-04-09 från
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2019/10/sverige-mest-jamstallda-eu-landet-i-ny-matning/
SFS 2009:396. Brottsbalk. Stockholm: Justitiedepartementet SFS 2010:370. Brottsbalk. Stockholm: Justitiedepartementet SFS 2017:332. Brottsbalk. Stockholm: Justitiedepartementet
SFS 2010:1408. Regeringsformen. Stockholm: Justitiedepartementet
Steffensmeier, D. (1980). Assessing the Impact of the Women's Movement on Sex-Based Differences in the Handling of Adult Criminal Defendants. Crime and Delinquency, 26, 344-357. doi:10.1177/001112878002600305
Steffensmeier, D. & Demuth, S. (2006). Does gender modify the effects of race-ethnicity on criminal sanctioning? Sentences for male and female White, Black, and Hispanic defendants. Journal of Quantitative Criminology, 22, 241-261. doi:10.1007/s10940-006-9010-2
Steffensmeier, D., Kramer, J. & Streifel, C. (1993). Gender and Imprisonment Decisions. Criminology, 31, 411–446. doi:10.1111/j.1745-9125.1993.tb01136.x
Sveriges Domstolar (2019, 16 september) Allmänna domstolar [Informationssida]. Hämtad 2020-04-08 från
https://www.domstol.se/om-sveriges-domstolar/sa-fungerar-domstolarna/allmanna-domstolar/
Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet. Hämtad från
http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf
Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet. Hämtad
från https://www.vr.se/download/18.2412c5311624176023d25b05/1555332112063/Go dforskningssed_VR_2017.pdf
Williams, M. R., Demuth, S. & Holcomb, J. E. (2007). Understanding the influence of victim gender in death penalty cases: The importance of victim race, sex‐related victimization, and jury decision making. Criminology, 45, 865-891.
doi:10.1111/j.1745-9125.2007.00095.x
Östling, M. (2015). Undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål i Svea hovrätt under perioden 1 januari – 30 april 2015. Stockholm: Svea hovrätt. Hämtad från Svea hovrätt https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/svea_hovratt/undersokning_av_andri ngsfrekvensen_brottmal_2015.pdf
