Möjliggöra lek - en lekplats för barn med fysiska funktionsnedsättningar.

Hälsohögskolan, Högskolan i Jönköping Avdelningen för Rehabilitering

Box 1026, SE-551 11 JÖNKÖPING

Möjliggöra lek

- en lekplats för barn med fysiska

funktionsnedsättningar

Ann-Sofie Gustafsson och Jessica Svensson

Examensarbete, 15 hp, kandidatuppsats

Arbetsterapi

Jönköping, Juni 2010

Handledare: Elisabeth Elgmark, Universitetslektor

Examinator: Carita Håkansson, Universitetslektor

Sammanfattning

En studie gjord i Norrland visar att endast 2,8 procent av lekplatserna är tillgängliga och användbara för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Syftet med detta examensarbete var att beskriva hur en lekplats kan utformas för att möjliggöra lek för barn med huvudsakliga fysiska funktionsnedsättningar, samt utarbeta förslag på hur en sådan lekplats skulle kunna se ut. En kvalitativ design tillämpades och för att få en verklighetsförankring skrevs examensarbetet i samarbete med Jönköpings kommun. Datainsamlingsmetoden bestod av en fokusgrupp med fem deltagare, som valdes ut genom ett målinriktat urval. Diskussionen i fokusgruppen utgick från två av författarna uppritade förslag, på en tillgänglig och användbar lekplats för barn med fysiska funktionsnedsättningar. En kvalitativ analys användes, som sedan låg till grund för en modifiering av de två förslagen på lekplatsen. Examensarbetets resultat består av en redovisning av fokusgruppdiskussionen, samt två förslag på en tillgänglig och användbar lekplats, för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Slutsatsen av examensarbetet är att det går att bygga tillgängliga och användbara lekplatser, som inte särskiljer sig från övriga lekplatser.

Nyckelord: Anpassning, Arbetsterapi, Fokusgrupp, Kvalitativ design, Lekredskap, Offentlig

Summary

Title: Allow play: a playground for children with physical disabilities

A study in the north of Sweden shows that only 2.8 percent of the playgrounds are accessible for children with physical disabilities. The purpose of this study was to describe how a playground should be designed to allow children with physical disabilities to play, and to develop proposals of how such a playground could look like. The study was written in collaboration with the municipality of Jönköping, and a qualitative design was used. The data collection method consisted of a focus group with five participants. The Participants were selected through a goal-oriented selection. The focus group discussion had its starting-point in two proposals of an accessible playground that the authors had drawn. A qualitative analysis was used, which formed the basis for the modification of the two proposals. The result of the main study consists of a focus group discussion and two proposals of an accessible playground for children with physical disabilities. The conclusion is that it is possible to build accessible playgrounds for children with physical disabilities that do not discern from other playgrounds.

Keywords: Adaptation, Focus group, Occupational therapy, Playground equipment, Public

Ordlista

GUMMINÄT / GRÄS Markbeläggning i form av konstgräs

GUMMIMATTA Markbeläggning i form av stötdämpande plattor

HAGS TRANSFERPOINT Anpassad trappa

SOLO BOBBY Spiralgunga

SOLO HARRY Multisensorisk flodhäst

SOLO KATJA Gunga äldre barn

SOLO KIDDY Gunga yngre barn

SOLO MIRAGE Anpassad gunga

SOLO MULTIPONDO Stående gunga för två

SOLO SKÅLBORD Upphöjt sandbord

SOLO STRATUS Gungmodul med korggunga

SOLO STRATUS Extra modul Tilläggsmodul till SOLO STRATUS

SOLO TORIA Sandlåda

PLAZA DJURGÅRDEN Parkbänk

PLAZA GRILL Grill

PLAZA OLVON Bord- och bänkkombination med förlängd bordsskiva

PLAZA ROSEN Papperskorg

PLAZA SKAGEN Bord- och bänkkombination med en fri sida

UNIMINI IZA Lekmodul, barn 2-5 år

Innehåll

Inledning ... 1

Bakgrund ... 1

ICF-CY ... 1

Arbetsterapeutisk referensram ... 2

Vad innebär begreppen tillgänglighet och användbarhet? ... 3

Studier om lekplatsers tillgänglighet och användbarhet ... 4

Varför är det viktigt att bygga tillgängliga och användbara lekplatser? ... 4

Barns rättighet till lek ... 5

Lagar och standarder för lekplatsers utformning ... 5

Riktlinjer för byggnation av tillgängliga och användbara lekplatser för barn med fysiska funktionsnedsättningar ... 6 Entré ... 6 Sektioner ... 6 Förbindelsevägar ... 6 Lekredskapens utformning ... 7 Markbeläggning ... 8 Samlingsplatser ... 8 Sammanfattning ... 8 Syfte ... 8

Material och metod ... 8

Urval ... 9 Datainsamling ... 10 Dataanalys ... 10 Förförståelse ... 11 Etiska överväganden ... 12 Resultat ... 12

Lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd ... 12

Resultat av fokusgrupp ... 13

En lekplats som möjliggör lek för barn med fysiska funktionsnedsättningar ... 13

Tillgänglighet ... 14

Att kunna förflytta sig ... 14

Att kunna delta i den sociala gemenskapen ... 14

Att kunna ta del av sinnesupplevelser ... 15

Användbarhet ... 15

Ledstänger och stödhandtag ... 16

Tillgång på lekredskap ... 16

Förslag på ombyggnation av Lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd ... 16

Budgetförslag Lekplats Höjhoppsvägen, Bankeryd ... 17

Vägledande förslag lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd ... 19

Diskussion ... 21 Metoddiskussion ... 21 Resultatdiskussion ... 23 Slutsats ... 29 Omnämnanden ... 29 Referenslista ... 30 Bilagor Bilaga 1: Observationsschema

Bilaga 2: Detaljskiss över lekplats, Höjdhoppsvägen

Bilaga 3: Strategiska återförsäljare av lekredskap på den svenska marknaden Bilaga 4: Preliminärt budgetförslag

Bilaga 5: Preliminärt vägledande förslag Bilaga 6: Informationsbrev

Bilaga 7: Missiv Bilaga 8: Intervjuguide Bilaga 9: Informationsblad Bilaga 10: Samtyckesformulär

Bilaga 11: Budgetförslag: Lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd (100 000 kr) Bilaga 12: Vägledande förslag: Lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd

1

Inledning

På 1970-talet blev integrering ett honnörsord i Sverige. Institutioner stängdes och barn med funktionsnedsättningar integrerades i samhället (Bille, 1991). Idag, 40 år senare, kvarstår fortfarande hinder för dessa barn, exempelvis vad gäller möjligheten att leka på lekplatser. Prellwitz Tamms och Lindqvists (2001) studie gjord i Norrland visar att endast 2,8 procent av lekplatserna är tillgängliga och användbara för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Att lekplatser inte är tillgängliga bidrar till att 80 procent av föräldrarna till barn med funktionsnedsättningar, väljer bort att gå till lekplatsen med sina barn (Jansson, 2006). Harvard (2006) lyfter fram att lek är barns huvudsakliga aktivitet och att leken har en stor betydelse för barns utveckling och för deras upplevelse av hälsa. Författarna till detta examensarbete vill bidra till samhällsnytta, genom att ge förslag på hur lekplatser kan göras tillgängliga och användbara för barn med fysiska funktionsnedsättningar. För den arbetsterapeutiska professionen öppnar examensarbetet upp en ny arena, genom att den leder in det arbetsterapeutiska tänket i planering av miljöer i samhället.

Barn med fysiska funktionsnedsättningar skiljer sig inte från övriga barn när det gäller viljan att leka. Det som skiljer dem från övriga barn, är att de har andra förutsättningar att använda lekredskapen (Harvard, 2006). Genom att bygga tillgängliga och användbara lekplatser tillåts även barn med fysiska funktionsnedsättningar att ta del av lekupplevelser, som för andra barn är självklara (Goltsman, 2001). Jönköpings kommun har i budgeten för år 2010 avsatt 10,5 miljoner kronor för att åtgärda enkelt avhjälpta hinder, för tillgänglighet och användbarhet på lekplatser (J.M. Eliasson, personlig kommunikation, 12 januari, 2010). Syftet med detta examensarbete är därför att beskriva, samt utarbeta förslag på en lekplats som möjliggör lek för barn med huvudsakliga fysiska funktionsnedsättningar.

Bakgrund

ICF-CY

International Classification of Functioning, Disability and Health – Children and Youth (ICF-CY) är en barn- och ungdomsversion, samt en vidareutveckling av klassifikationen International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF), som publicerades av World Health Organization, (WHO). ICF-CY ska täcka in barnets utveckling och omgivning från spädbarn upp till 18 års ålder. Syftet med klassifikationen är att ge alla professioner en gemensam vetenskaplig grund för förståelsen av hälsa och ett gemensamt språk, vilket underlättar överföring av information mellan professioner (SoS, 2009).

ICF-CY beskriver barns hälsa utifrån interaktionen mellan komponenterna, kroppsfunktioner och kroppsstruktur, aktivitet och delaktighet, omgivningsfaktorer och personliga faktorer. Varje komponent innehåller olika domäner, som i sin tur delas upp i kategorier och underkategorier utifrån en hierarkisk struktur. Komponenterna, aktivitet och delaktighet, beskriver det barnet kan göra och gör. Omgivningsfaktorer handlar om olika aspekter i den fysiska miljön och de attityder, som finns runt barnet. Kroppsstrukturer och kroppsfunktioner

2 är barnets anatomiska delar, samt barnets fysiska och psykiska funktioner. Personliga faktorer är barnets tidigare erfarenheter. Omgivningsfaktorer, kroppsstrukturer och kroppsfunktioner, samt personliga faktorer påverkar barnets aktivitet och delaktighet och därigenom barnets upplevelse av hälsa. Vid god interaktion mellan komponenterna talar man om funktionstillstånd. Funktionshinder syftar istället till den negativa aspekten av interaktionen, då omgivningsfaktorer, kroppsstrukturer och kroppsfunktioner hindrar barnets aktivitet och delaktighet. Det innebär att ett barn, som har en nedsättning i en kroppsfunktion, både kan uppleva ett funktionstillstånd och ett funktionshinder, beroende på hur väl anpassad omgivningen är (SoS, 2009).

Funktionsnedsättning definieras utifrån ICF, som en avvikelse eller förlust i en kroppsfunktion eller en kroppsstruktur. Fysisk funktionsnedsättning innebär en nedsättning i en fysisk kroppsfunktion (SoS, 2003).

Arbetsterapeutisk referensram

Det centrala inom arbetsterapi är ICF-CY:s komponenter aktivitet och delaktighet. Fokus ligger på att förstå hur delaktighet i aktivitet kan ha betydelse för individens möjlighet att uppleva hälsa och ett bra liv (FSA, 2005). Model of Human Occupation (MoHO) (Kielhofner, 2008) är en generell och grundläggande modell inom arbetsterapi. Fokus i MoHO är att beskriva hur individen väljer sina aktiviteter och hur dess aktivitetsval påverkas av miljön. MoHO utgår från tre system; vänjandesystemet (habituation), utförandesystemet (performance capacity) och viljekraften (volition). Vänjandesystemet innebär att individen lär in vanor i de vardagliga aktiviteterna och utför dem på ett rutinmässigt sätt. Vänjandesystemet syftar även till att beskriva att olika roller uppstår genom aktivitetsutförandet. Utförandesystemet handlar om fysiska och psykiska funktioner, som påverkar individens möjlighet att utföra aktiviteter. Viljekraften består av individens intressen, värderingar och erfarenheter. Individens intressen och värderingar påverkar aktivitetsvalet, då individen väljer att utföra de aktiviteter, som ger tillfredställelse, upplevs som meningsfulla, viktiga och betydelsefulla. Erfarenheter syftar till individens erfarenheter av sig själv som aktivitetsutförare (Kielhofner, 2008).

Vänjandesystemet, utförandesystemet och viljekraften ingår i ett dynamiskt sammanhang. Sammanhanget består av den fysiska och den sociala miljön. Miljön kan erbjuda möjligheter, resurser, krav och begränsningar. Den fysiska miljön består av den naturliga och den byggda miljön. Den naturliga miljön består av träd, sjöar, topografi och så vidare. Den byggda miljön är skapad av människan och består exempelvis av hus, vägar och lekplatser. Den effekt den fysiska miljön får på aktivitetsutförandet beror på individens utförandesystem, vänjandesystem och viljekraft. Den sociala miljön uppstår i mötet mellan människor och kan liksom den fysiska miljön både hindra och möjliggöra aktivitet (Kielhofner, 2008).

Att leka (d811) är en domän under ICF-CY:s komponent, delaktighet. Domänen beskriver ett barns förmåga att kunna delta i lekaktiviteter, ensam eller tillsammans med andra barn (SoS, 2004). Denna förmåga kan kopplas till Kielhofners (2008) system; utförandesystemet, vänjandesystemet och viljekraften. Inom ICF-CY motsvaras utförandesystemet av

3 kroppsfunktioner och kroppsstrukturer och personliga faktorer av vänjandesystemet och viljekraften (SoS, 2009). Lekaktiviteter väljer barn, både med och utan fysiska funktionsnedsättningar, utifrån intresse (Harvard, 2006). Genom leken får alla barn roller som lekare och lekkamrat (Kielhofner, 2008). Utifrån ICF-CY gör rollerna barnen delaktiga i aktiviteten lek (SoS, 2009). Dock skiljer sig barnens utförandekapacitet, vilket påverkar lekvalet. Deras fysiska funktion gör att de har olika möjligheter att använda lekredskapen på en lekplats (Harvard, 2006). Hur lekplatsens fysiska miljö utformas, påverkar därför barns möjligheter att leka (Kielhofner, 2008).

Barns erfarenheter av lek på en lekplats ligger till grund för fortsatta aktivitetsval för barnen. Lyckas barnen använda lekredskapen, väljer barnen att leka igen. Upplever de däremot misslyckanden, vill barnen inte besöka lekplatsen igen (Kielhofner, 2008). Utifrån ICF-CY kan både funktionstillstånd och funktionshinder uppstå på en lekplats. Är interaktionen mellan den fysiska miljöns utformning och barnets förmåga god uppstår ett funktionstillstånd och barnet kan leka på lekplatsen. Är interaktionen däremot dålig uppstår ett funktionshinder och barnet kan inte leka på lekplatsen och blir därmed uteslutet från leken (SoS, 2009).

I yrket som arbetsterapeut ingår att bibehålla eller öka förmågan till aktivitet och delaktighet för barn genom lek. Detta kan ske genom förebyggande, förbättrande eller kompenserande åtgärder (SoS, 2001). Kompenserande åtgärder innefattar anpassningar av miljön (Trombly & Radomski, 2008). Det innebär att arbetsterapeuten ska föreslå åtgärder för anpassning av den fysiska miljön, på exempelvis en lekplats, för att öka barnets aktivitet och delaktighet i leken (SoS, 2001). Ur ett samhällsperspektiv kan detta förklaras utifrån Wilcocks (2006) aktivitetsmodell för rättvisa (Occupational Justice Approach). Enligt modellen har alla människor rätt till aktivitet. Resurser ska fördelas enligt rättvisa villkor, för att möjliggöra aktivitet på individ- och gruppnivå i samhället. Modellen vilar på frihet, rättighet, samt ansvarstagande och bygger på att samhället ska möjliggöra aktivitet för alla invånare. Ur ett barnperspektiv innebär detta att alla barn ska ha möjlighet att leka på lekplatser (Wilcock, 2006).

Vad innebär begreppen tillgänglighet och användbarhet?

För anpassning av den fysiska miljön användes tidigare ordet handikappanpassning, men idag är de korrekta begreppen tillgänglighet och användbarhet (Månsson, 2002). Utgångspunkten för begreppen är att det är naturligt i en befolkning att alla människor är olika och har olika förutsättningar. Däremot ska alla kunna vara fullt delaktiga i samhällslivet och levnadsvillkoren ska vara jämlika (Svensson, 2008). Tillgänglighet innebär att miljön ska utformas, för att alla människor ska kunna förflytta sig. Användbarhet handlar om att kunna vistas i alla miljöer och använda dem till det de är avsedda för. Begreppen tillgänglighet och användbarhet ska användas tillsammans. En tillgänglig och användbar lekplats gör det således möjligt för alla barn att förflytta sig och använda lekredskapen i rätt syfte (Månsson, 2002). Tillgänglighet och användbarhet är inte specifikt för Sverige. Den internationella översättningen är universell design (universal design), som står för rättvis design. Internationellt går man mot att åstadkomma miljöer och produkter, som är tillgängliga och

4 användbara för alla. Detta är inte en trend utan bygger på en varaktig ansats om att alla människor har olika förmågor (Ostroff, 2001).

Studier om lekplatsers tillgänglighet och användbarhet

Prellwitz och Skärs (2007) studie visar att barn med funktionsnedsättningar inte har samma möjligheter att leka på lekplatser och därigenom interagera med jämnåriga. Barn med funktionsnedsättningar hade en lägre intensitet i leken och besökte inte lekplatser lika ofta, på grund av att de inte upplevde att de var tillgängliga och användbara. Barn med fysiska funktionsnedsättningar påpekade att sand var det största hindret för tillgänglighet på lekplatserna. De framhöll även att utrymmet inte var tillräckligt för att kunna använda sig av förflyttningshjälpmedel i leken. Barnen upplevde att lekredskapen inte var användbara, då de inte hade samma förutsättningar att använda dem på lika villkor, som barn utan fysiska funktionsnedsättningar (Prellwitz & Skär, 2007).

En studie av Prellwitz et al. (2001) visar att 2 av 2266 lekplatser i Norrland är helt tillgängliga och användbara för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Därutöver finns 46 lekplatser, som är delvis tillgängliga och användbara. Sammanlagt motsvarar detta 2,8 procent av lekplatserna. Hinder för tillgänglighet var entréns utformning, samt lekplatsens markbeläggning. Att lekredskap saknade ramper och att lekredskapen inte var designade för att barn med fysiska funktionsnedsättningar skulle kunna leka, utgjorde ett hinder för användbarheten. Orsaken till bristande tillgänglighet och användbarhet var att kunskap saknades inom området och att ekonomiska resurser inte fanns. När de lekplatser, som var helt eller delvis tillgängliga hade byggts, hade detta skett i samverkan med organisationer för personer med funktionsnedsättningar (Prellwitz et al., 2001).

Ytterligare en studie av Prellwitz och Tamm (1999) visar att lekplatser inte är tillgängliga och användbara för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Entréns utformning och markbeläggningen gjorde att barnen inte kunde ta sig fram till lekredskapen. Skolpersonal och personliga assistenter hade erfarit att barn med fysiska funktionsnedsättningar inte kunde leka självständigt på lekplatsen. De upplevde att barnen därför valde bort att leka på lekplatsen. Studien visar att planer för tillgänglighet inte följdes i praktiken. De som ritade lekplatser hade liten kunskap om tillgänglighet och användbarhet och hade därför inte lyft ämnet till diskussion. Eftersom barn med fysiska funktionsnedsättningar har föräldrar med sig till lekplatsen ansåg de som anlägger lekplatser att de inte behövde anpassas, då anpassade lekredskap var dyra (Prellwitz & Tamm, 1999).

Varför är det viktigt att bygga tillgängliga och användbara

lekplatser?

Det är viktigt att bygga tillgängliga och användbara lekplatser, för att alla barn, med eller utan funktionsnedsättning, ska få möjlighet att delta i lekupplevelser och utvecklas (Goltsman, 2001). I dagens samhälle är vi medvetna om lekens betydelse för barns utveckling (Brodin & Lindstrand, 2008). Leken är en process där barn får möjligheter att utveckla sina fysiska,

5 mentala och sociala förmågor (Goltsman, 2001). Således är leken viktig för barns utveckling och kan beskrivas som en inre motor. När barn leker är de i en frihetszon och är oberoende av mål och uppställda krav. Genom lek med andra barn lär de sig att samspela och genom ensamlek får de lära känna sig själva. För att barn ska kunna utveckla sin sociala förmåga, måste de få möjlighet att genom lek, öva på att samspela med jämnåriga (Harvard, 2006). För att ständigt utvecklas är det viktigt att barn får stöta på nya utmaningar och uppleva att de lyckas. Genom att utforska former och höjdförhållanden på en lekplats kan barn lära sig hur deras kropp förhåller sig till den fysiska miljön runt omkring dem (Harvard, 2006). Lekplatsen ger dem även möjlighet att träffa nya vänner och utveckla samarbetsförmåga och kommunikativ förmåga (Brodin & Lindstrand, 2008). Leken bidrar till barns välbefinnande och hälsa oavsett om barnet har en funktionsnedsättning eller inte. Det är därför av vikt att utveckla lekplatser av hög kvalité för alla barn (Doctoroff, 2001).

Barns rättighet till lek

Förenta Nationernas (FN) generalförsamling antog den 20 november 1989 konventionen om barns rättigheter (Hammarberg, 2006). Sverige ratificerade konventionen 1990 och band sig därmed juridiskt att följa den. Konventionens syfte är att ge en universell definition av barns rättigheter. Artikel sex berör varje barns rätt till liv och utveckling (Hammarberg, 2006). För att barn ska utvecklas är lek en viktig faktor att säkerställa (Brodin & Lindstrand, 2008). Den 23:e artikeln berör specifikt barn med funktionsnedsättning. Denna artikel poängterar att barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv. Förhållandena runt barnet ska vara sådana att de säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör att barnet aktivt ska kunna delta i samhället. Artikel 31 fastställer att alla barn har rätt till lek, fritid och rekreation och att konventionsstaterna ska tillhandahålla lämpliga verksamheter och allmänna platser för detta. Det inkluderar att tillhandahålla tillgängliga och användbara lekplatser (Hammarberg, 2006).

Sverige har även ratificerat de standardregler FN:s generalförsamling antog 1993, för att tillförsäkra personer med funktionsnedsättning delaktighet och jämlikhet i samhället. (United Nations [UN], Utrikesdepartementet [UD] & Socialdepartementet, 1995). I mars 2000 överlämnade regeringen propositionen ”Från patient till medborgare: en nationell handlingsplan för handikappolitiken” till riksdagen. Denna proposition innehåller nationella mål för handikappolitiken och förslag på hur insatserna skulle riktas. I propositionen lyfts ett tillgängligare Sverige fram, som en punkt och visionen är att alla offentliga lokaler och allmänna platser skall vara tillgängliga för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga före utgången av år 2010 (Regeringens proposition, 1999/2000:79). För barn är en lekplats en allmän plats och ett offentligt uterum, där deras behov ska styra (Harvard 2006).

Lagar och standarder för lekplatsers utformning

I Plan- och bygglagen (SFS, 1987:10) fastslås att lekplatser och fasta anordningar, ska underhållas, för att begränsa risken för olycksfall. Standarder med syfte att skapa säkra

6 lekplatser har utarbetats av Europeiska Unionen (EU), Byggstandardiseringskommittén, Kommunförbundet och Konsumentverket. Dessa standarder reglerar för gungor, exempelvis fallhöjd, underlag, säkerhetsavstånd och upphängningsanordningar (Europeiska kommissionen, 2009). Dock finns inga standarder uppsatta då det gäller utformning av tillgängliga och användbara lekplatser för barn med funktionsnedsättningar.

Riktlinjer för byggnation av tillgängliga och användbara

lekplatser för barn med fysiska funktionsnedsättningar

Att göra en lekplats tillgänglig och användbar handlar inte endast om att undanröja hinder och underlätta framkomlighet, utan att göra det möjligt för barn med fysiska funktionsnedsättningar att aktivt kunna delta och engagera sig i aktiviteter tillsammans med andra barn (Brodin & Lindstrand, 2008). Hjälpmedelsinstitutet (HI) har gett ut riktlinjer för hur en tillgänglig och användbar lekplats kan utformas (Harvard, 2006). Liknande rekommendationer har lyfts av Goltsman (2001). Bygg ikapp handikapp är ett komplement till Boverkets byggregler och ska användas som en uppslagsbok vid planering av byggnationer, som ska vara tillgängliga för alla (Svensson, 2008). Nedan presenteras de viktiga aspekter, Harvard (2006), Goltsman (2001) och Svensson (2008) lyfter fram, vad gäller hur lekplatser ska utformas, för att vara tillgängliga och användbara för barn med fysiska funktionsnedsättningar.

Entré

Det är viktigt att lekplatsens entré utformas så att barnet självständigt ska kunna ta sig in på lekplatsen. Entrén ska vara välkomnande och tydlig. Har entrén en grind ska reglaget placeras en meter från innehörnet eller från någon annan form av hinder (Harvard, 2006).

Sektioner

För att barn ska kunna vara självständiga på lekplatsen och leka fritt, kan lekplatsen delas upp i olika sektioner, där lekredskapen har olika funktioner (Svensson, 2008). Det är dock viktigt att inte särskilja lekredskap avsedda för barn med och utan fysiska funktionsnedsättningar (Harvard, 2006). De lekredskap, som är mindre utmanande bör placeras direkt intill de lekredskap, som är mer utmanande. Genom att integrera lekredskapen blir den sociala upplevelsen på lekplatsen tillgänglig för alla barn (Goltsman, 2001). Barn med fysiska funktionsnedsättningar ska emellertid ha en valmöjlighet, att leka själva eller jämsides med andra barn. Mellan lekredskapen ska det finnas en vändyta på 2,5 x 2,5 meter, för att kunna vända med en rullstol (Harvard, 2006).

Förbindelsevägar

Det ska finnas tydliga gångstråk på lekplatsen (Svensson, 2008). Är lekplatsen stor och uppdelad i olika sektioner bör det finnas förbindelsevägar mellan sektionerna, som knyter ihop lekplatsen. Detta för att barn med fysiska funktionsnedsättningar inte ska känna sig isolerade, utan ha möjlighet att vistas i lekplatsens alla sektioner (Goltsman, 2001).

7 Tvärförbindelsevägar kan skapa genvägar till olika sektioner och även variation att ta sig mellan leksektioner (Harvard, 2006). För att vara tillgängliga ska förbindelsevägarna ha en stabil yta och sluttningar bör inte överstiga två procent (Goltsman, 2001). För att förbindelsevägarna ska vara stabila, kan asfalt, stenmjöl, betongplattor eller asfalt uppblandat med grus användas (Harvard, 2006). Angränsar förbindelsevägen till lös mark ska den avgränsas med en upphöjning för att rullstolar inte ska köra av och köra fast (Goltsman, 2001).

Bredden på förbindelsevägarna bör vara 1,8-2,0 meter, för att två rullstolar ska kunna mötas. Undantag kan dock göras, om mötesplatser finns. Då behöver förbindelsevägen endast vara 0,9 meter bred (Goltsman, 2001). För att kunna vända med en manuell rullstol, krävs en vändplats på 1,5 x 1,5 meter. För att kunna använda de eldrivna utomhusrullstolarna vid vändning krävs en yta på 2,0 x 2,0 meter. För vissa elrullstolar krävs det många och komplicerade vändningar och det ska vara lätt att använda en elrullstol i leken. Därför bör man utgå från att mötesplatsen ska vara 2,5 x 2,5 meter (Harvard, 2006).

Lekredskapens utformning

De anpassade lekredskapen ska inte utmärka sig från övriga lekredskap på lekplatsen utan naturligt smälta in i omgivningen. Vid design av tillgängliga och användbara lekredskap ska man tänka på att även barn med fysiska funktionsnedsättningar behöver samma utmaningar som andra barn. Lekredskapen ska utformas, på ett sådant sätt att de är utmanande och leder till utveckling för alla barn. Eftersom barn har varierande fysiska förmågor måste det finnas lekredskap, som kräver olika fysisk nivå. Alla barn kan inte leka med alla lekredskap, men det måste finnas något användbart lekredskap för varje barn. Detta gör att lekplatsen riktas till en bred målgrupp (Goltsman, 2001). Eftersom barn med funktionsnedsättningar i de nedre extremiteterna förflyttar sig långsammare än övriga barn, bör lekredskapen ha tillräckligt med utrymme för att barnen ska kunna passera bredvid varandra (Harvard, 2006).

Minst en typ av varje lekredskap och minst hälften av alla lekredskap som är upphöjda bör vara tillgängliga för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Detta genom att bygga ramper, hissar eller använda andra tillgängliga metoder för att ta sig upp (Goltsman, 2001). Lutningen på en ramp ska vara 1:20 eller flackare. Ett avåkningsskydd måste finnas för att minska risken att barn, som förflyttar sig med rullstol, åker av. Avåkningsskyddet kan bestå av en minst fem centimeter hög kant eller ett räckesrör 10-30 centimeter ovan rampen. En ledstång bör placeras på 70 centimeters höjd (Svensson, 2008). Harvard (2006) beskriver att en annan metod är att använda sig av topografin. Höjder kan användas för att alla barn ska kunna leka jämsides. Många barn, som sitter i rullstol är starka i sina armar och kan kravla sig upp för en brant. Är det tillräckligt brant för alla barn, kan en kulle bli en gemensam lekplats, där alla barn blir ”krypande barn” (Harvard, 2006).

Vid en rutschkana bör det finnas en upphöjd plattform, för att barnet självständigt ska kunna hasa över från en rullstol. För detta krävs att det finns ett handtag. Det ska även finnas vändytor för rullstolar i exempelvis lekstugor. Finns inte detta måste det finnas två ingångar (Harvard 2006). Det bör finnas gungor med stöd för barn med nedsatt bålstabilitet. Gungorna

8 ska placeras tillräckligt högt, för att barn med fysiska funktionsnedsättningar, som har svårt att böja benen, inte kan slå i dem i marken (Jansson, 2006).

Sandlådor kan höjas upp för att det ska gå att köra intill med en rullstol. Dock innebär detta ett avgränsat sanddjup, vilket begränsar leken med sanden. Ett alternativ är att istället erbjuda ett transportsystem för att ta sig ner i sandlådan. Detta gör att barnet tillåts använda hela kroppen i sandleken. En del av sandlådan bör vara utrustad med ryggstöd, för att barn med försämrad bålstabilitet ska få stöd att sitta (Goltsman, 2001).

Markbeläggning

Lekredskapen bör fästas på en stötsäker yta. Syntetmaterial kan användas för att lätt kunna transportera sig med rullstol. Det är viktigt att även lekredskap, som inte är tillgängliga har denna markbeläggning, för att göra det möjligt för alla barn att delta i det sociala sammanhanget och kommunicera med varandra (Goltsman, 2001).

Samlingsplatser

Samlingsplatser främjar social interaktion (Goltsman, 2001). För att en samlingsplats ska vara tillgänglig för barn med fysiska funktionsnedsättningar, ska det finnas plats att köra intill med en rullstol vid ett bord. Den fria höjden på bordet bör vara 70 centimeter och bordsytan bör skjuta ut 60 centimeter. Det optimala är att det finns en hel långsida, som är fri från hinder (Harvard, 2006).

Sammanfattning

Det finns inga lagar eller standarder, som reglerar hur lekplatser bör utformas för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Få vetenskapliga studier är gjorda inom området. De studier som är gjorda (Prellwitz & Skär, 2007; Prellwitz et al., 2001; Prellwitz & Tamm, 1999) har fokuserat på att beskriva befintliga lekplatsers tillgänglighet och användbarhet, för barn med olika former av funktionsnedsättningar. Författarna till detta examensarbete vill gå ett steg längre för att fylla ut den kunskapslucka, som finns inom området. Deras avsikt är därför att beskriva hur en lekplats kan göras tillgänglig och användbar för barn med fysiska funktionsnedsättningar.

Syfte

Syftet med examensarbetet är att beskriva hur en lekplats kan utformas för att möjliggöra lek för barn med huvudsakliga fysiska funktionsnedsättningar, samt utarbeta förslag på hur en sådan lekplats skulle kunna se ut.

Material och metod

En kvalitativ design användes i examensarbetet, vilket innebär att ett specifikt ämne undersöks och tolkas utifrån individers uppfattningar (DePoy & Gitlin, 1999). För att få fram

9 synpunkter om hur tillgängliga och användbara lekplatser kan utformas för barn med fysiska funktionsnedsättningar, valde författarna fokusgrupp, som datainsamlingsmetod. En fokusgrupp innebär att personer med liknande erfarenheter samlas, för att diskutera ett tema (Wibeck, 2000).

För att få en verklighetsförankring etablerade författarna ett samarbete med tekniska kontoret och fick förfogande över fyra lekplatser i Jönköpings kommun, som skulle restaureras under år 2010. Författarnas uppdrag blev att välja ut en lekplats och rita upp två förslag, på hur denna skulle kunna göras tillgänglig och användbar för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Det ena förslaget skulle utformas inom Jönköpings kommuns budget för restaurering av lekplatsen, 100 000 SEK. Det andra förslaget skulle inte utformas inom någon budget, utan ska fungera som ett vägledande förslag för Jönköpings kommun, när de anlägger lekplatser i framtiden. Därefter utförde författarna en strukturerad observation av de fyra lekplatserna utifrån ett observationsschema (bilaga 1), som författarna hade utformat efter Patels och Davidssons (2003) rekommendationer. Utifrån observationen valdes lekplats Höjdhoppsvägen i Bankeryd ut, eftersom författarna ansåg att den lekplatsen hade störst potential att byggas om. De gjorde en detaljskiss över lekplatsen (bilaga 2) och använde den som utgångspunkt för framtagning av två preliminära förslag på ombyggnation. Författarna gjorde en omvärldsanalys (bilaga 3) för att ta reda på vilka återförsäljare av lekredskap, som finns på den svenska marknaden. Utifrån omvärldsanalysen valde författarna att etablera en personlig kontakt med HAGS Aneby AB (HAGS Aneby AB, 2010), som har Sveriges största omsättning av lekredskap (Alla Bolag, 2010). De besökte företaget för att ta del av deras produktsortiment och använda deras produkter i de två förslagen på ombyggnation av lekplatsen. Utifrån de regler och riktlinjer, som uppkommit under litteraturgenomgången i examensarbetets bakgrund, ritade författarna upp de två preliminära förslagen på hur lekplats Höjdhoppsvägen skulle kunna göras tillgänglig och användbar, för barn med fysiska funktionsnedsättningar (bilaga 4 och 5). De två preliminära förslagen på lekplatsen användes som diskussionsunderlag för diskussionen i fokusgruppen.

Urval

Författarna formulerade två inklusionskriterier för deltagarna i examensarbetet:

- Deltagarna ska vara föräldrar till barn med huvudsakliga fysiska funktionsnedsättningar, som är 3-10 år.

- Deltagarna ska arbeta med barn med huvudsakliga fysiska funktionsnedsättningar, som är 3-10 år.

Utifrån inklusionskriterierna utförde författarna ett målinriktat urval. Ett informationsbrev (bilaga 6) skickades till Barn- och ungdomshabiliteringen, Särskolesamordnaren i Jönköpings kommun, Rosenlunds förskolas rektorsenhet, lärare vid Avdelning för Rehabilitering på Hälsohögskolan, samt representanter för Hälsohögskolans forskningsinriktning CHILD. Genom det målinriktade urvalet fick författarna kontakt med fem potentiella deltagare, som arbetar med barn med fysiska funktionsnedsättningar. Författarna kontaktade dessa personer

10 via telefon för att presentera examensarbetet, samt diskutera tid för fokusgruppen. Därefter skickades ett missiv ut till deltagarna (bilaga 7). Examensarbetets slugliga urval bestod av fem deltagare; tre pedagoger, en specialpedagog och en arbetsterapeut.

Datainsamling

En fokusgrupp genomfördes. Vid fokusgrupptillfället agerade den ena författaren moderator och den andra författaren sekreterare. Utifrån Wibecks (2000) rekommendationer använde moderatorn en strukturerad intervjuguide (bilaga 8), med tillgängliga och användbara lekplatser för barn med fysiska funktionsnedsättningar, som specifikt huvudtema. Diskussionen inleddes med tre övergripande frågor och därefter utgick diskussionen från de två preliminära förslagen på lekplatsen. Detta för att få fram idéer till modifieringar på förslagen.

Vid fokusgruppstillfället använde författarna sig av en diktafon och en videokamera. Diktafonen användes för att spela in diskussionen. Inspelningen kompletterades med en videoinspelning, för att författarna skulle kunna identifiera vilken av deltagarna som sa vad. Fokusgruppstillfället inleddes med att sekreteraren introducerade examensarbetet, informerade om etiska överväganden och informerade om i vilket syfte det inspelade materialet skulle användas. Ett informationsblad (bilaga 9) och ett samtyckesformulär (bilaga 10) delades ut till deltagarna. Därefter ansvarade moderatorn för att leda diskussionen utifrån intervjuguiden. Utifrån Wibecks (2000) rekommendationer, höll sig moderatorn opartisk och deltog inte med några åsikter i diskussionen. Sekreteraren ansvarade för att avsluta fokusgrupptillfället och göra en sammanfattning av diskussionen, för att se att en korrekt tolkning hade skett. Enligt DePoy och Gitlin (1999) är detta en form av deltagarkontroll, som ökar resultatets tillförlitlighet.

Dataanalys

Den inspelade fokusgruppdiskussionen, transkriberades innan dataanalysen inleddes. För att säkerställa resultatets trovärdighet genomförde författarna en granskning enligt DePoy och Gitlins (1999) rekommendationer. Författarna transkriberade halva fokusgruppdiskussionen var och granskade därefter varandras transkriberingar. Författarna använde sig sedan av en kvalitativ analys med utgångspunkt från Wibecks (2000) riktlinjer för en innehållsanalys. Författarna läste igenom det transkriberade materialet flera gånger för att få en överblick och därefter undersökte de ord, meningar och avsnitt, för att identifiera meningsbärande enheter i texten. För att vara säkra på att behålla originaldata togs de meningsbärande enheterna ordagrant från det transkriberade materialet och delades in i olika kategorier. Författarna jämförde därefter kategorierna med varandra och sammanförde kategorier med varandra. Författarna utgick vid kategoriseringen från huvudtemat, en lekplats som möjliggör lek för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Totalt framkom sex kategorier genom kategoriseringen. För att ge en struktur till kategorierna valde författarna att dela upp dem under två givna huvudkategorier; tillgänglighet och användbarhet. För att visualisera kategoriseringen ritade författarna upp en figur över temat, huvudkategorierna och underkategorierna (Figur 2). Sista steget i dataanalysen bestod av att författarna lyfte fram

11 innebörden för varje kategori med egna ord och gav kategorierna namn baserat på detta. Materialet jämfördes sedan med det transkriberade materialet för att tillförsäkra att tolkningen var korrekt och för att välja ut citat, som styrkte temat och kategorierna. Författarna jämförde de utvalda citaten från det transkriberade materialet med videoinspelningen, för att kontrollera att citaten var korrekt nedskrivna och för att ange rätt kod för den deltagare som sagt det som citerades. Resultatet av dataanalysen låg sedan till grund för en modifiering av de två ritningarna på lekplatsen.

Förförståelse

Författarna har en förförståelse inom området, tillgängliga och användbara lekplatser. Hösten 2007 genomförde författarna en observationsstudie av lekplatsen i stadsparken i Jönköping, för att fastställa dess tillgänglighet för barn med fysiska och visuella funktionsnedsättningar. Det var då engagemanget för lekplatser väcktes. Författarna deltog sedan som sociala entreprenörer, i tävlingen Playing for change (Playing for Change/Hugo Stenbecks Stiftelse, 2010). I tävlingen utarbetade de en affärsplan för att starta ett produkt- och konsultföretag, som skulle möjliggöra tillgängliga och användbara lekplatser för alla barn. Efter DePoys och Gitlins (1999) rekommendationer använde författarna en klar struktur vid dataanalysen, för att minimera risken att förförståelsen skulle påverka resultatet.

12

Etiska överväganden

Examensarbetet har genomgått en etisk egengranskning, enligt Hälsohögskolans direktiv (Hälsohögskolan, Högskolan i Jönköping, 2010). Individskyddskraven (Vetenskapsrådet, 2002) har övervägts i examensarbetet. Deltagarna i fokusgruppen fick muntlig och skriftlig information om författarnas namn, kontaktuppgifter och syftet med examensarbetet. De fick även information om hur examensarbetet skulle genomföras, hur det skulle offentliggöras, samt att deras deltagande var helt frivilligt. Ett samtyckesformulär (bilaga 10) lämnades ut till deltagarna för att de aktivt skulle kunna samtycka till att delta i examensarbetet. All information, som samlades in, behandlades konfidentiellt, vilket innebar att namn kodades, för att inte kunna identifieras. Det inspelade materialet förvarades inlåst och användes endast i detta examensarbete.

För att examensarbetet ska vara etiskt försvarbart är det viktigt att ta hänsyn till forskningskravet. Det innebär att forskning ska leda till individnytta, professionsnytta och samhällsnytta (Vetenskapsrådet, 2002). Författarna anser att examensarbetet bidrar till individnytta, då avsikten är att ge fler barn möjlighet att leka på lekplatser. Prellwitz och Skär (2007) lyfter fram att lekplatser är en ny arena där arbetsterapeuter borde agera och engagera sig. Författarna anser att examensarbetet medverkar till detta och ger professionsnytta. Arbetsterapeuter har en unik kompetens inom området aktivitet och delaktighet, samt hur den fysiska miljön kan möjliggöra aktivitet (FSA, 2005). Genom vetskap om fysiska anpassningar har arbetsterapeuter mycket att bidra med och kan utveckla kunskapen inom området tillgängliga och användbara lekplatser och även inom samhällsplanering i stort. Tillgängliga och användbara lekplatser ger fler barn möjlighet att leka och gör att deras rätt till lek enligt Barnkonventionen (Hammarberg, 2006) uppfylls. Författarna anser därför att examensarbetet bidrar till samhällsnytta.

Resultat

Författarna har valt att först göra en inledande beskrivning av lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd. Därefter har de valt att presentera examensarbetets resultat i två steg. Först redovisas resultatet av fokusgruppen och sist de slutgiltiga förslagen på hur lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd kan göras tillgänglig och användbar för barn med huvudsakliga fysiska funktionsnedsättningar.

Lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd

Lekplats Höjdhoppsvägen är belägen i ett villaområde i Bankeryd (bilaga 2) och omges av grönområden i form av grässlänter och dungar. En asfalterad gångväg leder fram till lekplatsen och entrén består av en kuperad grusslänt.

Lekplatsen är indelad i fyra sektioner. Sektion ett består av en gungställning med två däckgungor, varav en är för små barn och en för äldre barn. Sektion två består av en sandlåda. Sektion tre består av två klätterställningar, varav en med en rutschkana. Sektion fyra är en lekstuga med gräs som markbeläggning. Övriga sektioner har sand som markbeläggning och

13 avgränsas av en tio centimeter hög träkant. Förbindelsevägar leder fram till sektion ett, två samt tre och är belagda med hårt packat grus.

Det finns tre samlingsplatser bestående av fyra bänkar med ryggstöd. Samlingsplatserna ligger i anslutning till förbindelsevägarna runtom lekplatsen och ger möjlighet till en överblick över området. I anslutning till lekplatsen ligger en grusplan med två fotbollsmål.

Resultat av fokusgrupp

Författarna har valt att presentera resultatet av fokusgruppen utifrån det tema, de huvudkategorier och de kategorier som utkristalliserades under kategoriseringen. Temat, huvudkategorierna och kategorierna används som rubriker i resultatet. Eftersom Wibeck (2000) påpekar att det är viktigt att konfidentialiteten säkras för deltagarna, har författarna valt att koda deltagarna med bokstäverna A-E. Det huvudsakliga temat var en lekplats som möjliggör lek för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Resultatet kommer att redovisas med detta som övergripande tema och sedan följas med huvudkategorier och underkategorier.

En lekplats som möjliggör lek för barn med fysiska

funktionsnedsättningar

Under fokusgruppdiskussionen framkom att det idag fungerar det mycket dåligt för de flesta barn med fysiska funktionsnedsättningar att leka på lekplatser. Lekplatsens utformning gör att barnen blir beroende av en vuxen person, som redskap i leken. Föräldrar undviker ofta att gå till lekplatsen, eftersom det är svårt att ta sig dit och lekredskapen är svåranvända. Många föräldrar väljer istället att skaffa något anpassat lekredskap att ha i trädgården. Deltagarnas upplevelse är även att barn med fysiska funktionsnedsättningar accepterar att de inte kan leka på lekplatserna och därför inte uttalar sin önskan att gå dit.

Barn lär sig ju också mycket det här, att det här är ju är ju inte för mig och då tror man inte att det här är för mig. Utan, nä men jag fixar inte det här riktigt, då är det nog inte gjort för mig och så väljer man någonting annat istället. Det blir ju inte roligt. (Deltagare C)

Vidare framkom att tillgängliga och användbara lekplatser inte är ett ämne lyfts i någon större omfattning. Att det nu är år 2010 och alla offentliga miljöer ska vara tillgängliga, upplever fokusgruppdeltagarna ställer ökade krav på dem, som ansvarar för lekplatser.

Det är ju därför det är roligt att det nu ändå har satsats pengar, för man har ju börjat att göra på olika ställen runt om i kommunen. Det är ju på rätt väg känns det som. (Deltagare B)

14

Tillgänglighet

Övergripande diskuterade fokusgruppdeltagarna att tillgänglighet handlar om att kunna ta sig till lekplatsen, kunna förflytta sig mellan olika sektioner och lekredskap, kunna delta i den sociala gemenskapen, samt kunna ta del av sinnesupplevelser.

Att kunna förflytta sig

Under fokusgruppdiskussionen framkom att markbeläggningen är en viktig del för tillgängligheten. Deltagarna anser att markbeläggningen bör vara jämn och hårt packad, för att barn med fysiska funktionsnedsättningar självständigt ska kunna förflytta sig på lekplatsen. Sand gör det svårt för barnen att ta sig fram med rullstol eller gånghjälpmedel. Under lekredskapen bör det istället finnas stötdämpande material som gummimatta. I de fall detta inte är ekonomiskt möjligt, framkom det att en gång istället kan leda ända fram till lekredskapet, för att göra förflyttningen så kort som möjlig.

In i sandlådan jämte gungan byggde vi en liten träväg. Den gick fram ända fram till gungställningen, så att det bara var att lyfta över sen... (Deltagare C)

Även förbindelsevägar bör bestå av stenmjöl, betongplattor eller asfalt enligt fokusgruppdeltagarna, då detta ger ett stabilt och plant underlag, som är lätt att ta sig fram på. Hela området bör beläggas med tillgänglig markbeläggning för att barn med fysiska funktionsnedsättningar inte ska bli begränsade till att leka på ett visst område.

Det framkom även att det är bra att dela upp lekplatsen i sektioner med olika markering, såsom buskar eller staket, för att barnen lättare ska få en överblick och kunna orientera sig i området. Mellan lekredskapen ansåg fokusgruppdeltagarna att ytan ska vara så stor att barnen utan problem ska kunna förflytta sig med rullstol eller gånghjälpmedel.

Jag tror, det är någon brandbil eller någonting som är på våran gård, där är det alltså, en bit utanför där det slutar där, så är det en stege ut kan man säga. Tillräckligt stora utrymmen så att barnen kan ta sig runt även med sina rullstolar, så det inte bara är dom små ytorna, som man kan springa mellan. Det kan det ju också vara på en del ställen, då kommer man ju inte fram ändå om man har sin rullis.(Deltagare B)

Att kunna delta i den sociala gemenskapen

Det är viktigt att den sociala miljön är tillgänglig för alla barn, så att de kan interagera med varandra. Det framkom under diskussionen att det är viktigt att alla barn har möjlighet att förflytta sig över hela området. Även om barnen inte kan delta i den fysiska leken och använda alla lekredskap, kan de ändå delta i den sociala gemenskapen. Att det finns lekredskap där barn med och utan funktionsnedsättningar, kan leka tillsammans spelar enligt fokusgruppdeltagarna, en viktig roll för det sociala samspelet.

15 Då får man känna den gemenskapen med sina kompisar i en kompisgunga. Känna den där vi-känslan. (Deltagare D)

Fokusgruppdeltagarna ansåg att det är viktigt att alla barn ska kunna delta i den sociala gemenskapen vid samlingsplatser. Det ska därför finnas möjlighet för rullstolsburna barn att köra intill vid borden. Det är även viktigt att bänkar har rygg- och armstöd för att barn som behöver mer stöd i sittande ska få möjlighet till det.

Om vi tänker på dom andra, som kommer där med sin rollator som är lite vingliga, som kanske behöver ha lite stöd när man sitter, kan inte sitta där utan ryggstöd, nä det är ju svårt. (Deltagare E)

Att kunna ta del av sinnesupplevelser

Deltagarna i fokusgruppen menade att alla barn kan ta del av sinnesupplevelser. Det är därför viktigt att arbeta med sinnesupplevelser på en lekplats. För att stimulera sinnena framkom det att det går använda sig av saker och material, som går att känna på, lukta på, titta på eller lyssna till. Det är därför viktigt att använda naturens tillgångar enligt fokusgruppdeltagarna och skapa platser för upplevelser. De lyfte att vinbärsbuskar med fördel kan planteras på en lekplats, då det går att lukta och känna på bladen, samt smaka på bären.

Sen tänker man underlätta, att man kan ju också underlätta på rolleken genom att man skapar lite så här mysiga vrår med buskar och sånt och lite sinnesupplevelser där… för då kan det ju bli ett litet hörn och upptäcka någonting. För det är ju alltid roligt att plocka dom där blommorna. Det kan man ju som rullstolsburen då, om det kommer lite syrener. (Deltagare D)

Användbarhet

Deltagarna diskuterade att användbarhet övergripande handlar om att kunna använda lekredskap, att det ska finnas stöd och att tillgången på lekredskapen inte ska hindra leken.

Anpassade lekredskap

Fokusgruppdeltagarna menar att det är viktigt att lekredskapen är anpassade i höjd och utformade, för att alla barn ska kunna använda dem. Ett vanligt förekommande problem är att sandlådan är belägen i marknivå och att alla barn inte klarar att ta sig i den och sitta utan stöd. Enligt deltagarna finns det olika lösningar på detta problem, exempelvis upphöjda sandbord, som man kan köra intill med rullstol och stöd som man kan stå vid och gräva. Det finns även liggplattor, där barn kan ligga på mage och få känna sanden med händerna i sandlådan. Lekredskap som barn ska sitta på, så som gungor, gungbrädor och spiralgungor bör enligt deltagarna ha ryggstöd.

Likaså om det finns sådana här typ av gungbrädor eller gungdjur, att dom dels har, så att man har ett ryggstöd på dom eller att du kan sitta som vuxen med, att dom är så kraftiga så att man kan va... Det underlättar ju också. Dom tycker ju att dom är jätteroliga, men dom har inte möjlighet att sitta själva. (Deltagare A)

16 Deltagarna lyfte att det är viktigt att upphöjda lekredskap även går att nå för barn med funktionsnedsättningar. Anpassade trappor med ergonomiska räcken fungerar bra om barnen är muskelsvaga, men klarar att gå själva. För de som sitter i rullstol, behöver en ramp finnas. Även om barnen är starka i armarna, menade fokusgruppdeltagarna att det är få barn, som med armkraft klarar att ta sig upp för en trappa. Det är därför viktigt att finna lösningar för att ta sig upp till olika nivåer, så att alla barn ska få känna känslan av olika höjder.

Den där lilla rampen bara upp till våran båt, så var det dom som satt i rullstol som tyckte det var en upplevelse. Alla höjdskillnader är väldigt höga, även om det bara är tre decimeter så känner man av att man har kommit upp. (Deltagare D)

Ledstänger och stödhandtag

För att öka självständigheten i leken och för att barn med förflyttningshjälpmedel ska kunna leka utan dessa, lyfte fokusgruppdeltagarna att olika former av stöd är viktiga. Stödhandtag kan enligt deltagarna placeras på lekredskap och ledstänger kan placeras på lekplatsen för att barn ska kunna förflytta sig mellan sektioner och lekredskap utan att vara i behov av förflyttningshjälpmedel.

En ledstång skulle jag vilja ha där så att man kan göra så mycket som möjligt själv… och tänk barn som ha rollator då, kan släppa rollatorn och hålla sig i ledstången. (Deltagare E)

Tillgång på lekredskap

Det framkom att det är viktigt att barn med funktionsnedsättningar får tillgång till att leka med de anpassade lekredskapen. Dessa lekredskap är enligt fokusgruppdeltagarna attraktiva hos alla barn och detta gör att det ofta är svårt för barn med fysiska funktionsnedsättningar att komma intill. Därför bör det finnas flera olika alternativ på anpassade lekredskap och gärna flera uppsättningar av en modell, för att alla barn, både med och utan funktionsnedsättningar ska få möjlighet att använda dem.

Alla kan ju använda gungorna, men man önskar ju att de här barnen också skulle kunna få ta del av dom då, som är tanken. (Deltagare B)

Förslag på ombyggnation av Lekplats Höjdhoppsvägen,

Bankeryd

Författarna har valt att presentera ombyggnationen av lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd i två förslag, ett budgetförslag och ett vägledande förslag. Kärnan i de båda förslagen är tillgänglighet och användbarhet för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Förslagen har utarbetats efter litteraturgenomgångens rekommendationer och modifierats utifrån resultatet av fokusgruppdiskussionen. Budgetförslaget hålls inom ramen för vad Jönköpings kommun har avsatt för restaurering av lekplatsen år 2010. Budgeten för lekplatsen är 100 000 SEK. Det vägledande förslaget har lekplats Höjdhoppsvägen som utgångspunkt, men är tänkt som ett

17 vägledande förslag när nya lekplatser byggs i villaområden, samt när gamla lekplatser restaureras.

Budgetförslag Lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd

Den modifierade ritningen av budgetförslaget för lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd presenteras nedan (Figur 3).

Figur 3, Detaljskiss budgetförslag Lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd. Foton tagna av författarna och bilder från HAGS Aneby AB. HAGS Aneby AB har gett sin tillåtelse till författarna att använda dessa bilder.

18 En asfalterad gångväg leder från villaområdet fram till lekplatsens entré. Precis som i den ursprungliga lekplatsen är entrén belägen uppe i det högra hörnet. Författarna har valt att dela in lekplatsen i fem sektioner. Sektion ett består av den befintliga gungställningen med de två däckgungorna och en SOLO Mirage, en gunga som är anpassad för barn med fysiska funktionsnedsättningar. Sektionen omges av ett staket, för att skydda mot att barn springer in framför gungorna. Sektion två består av den befintliga sandlådan och ett SOLO Skålbord. Skålbordet är anpassat i höjd, för att en rullstol ska kunna köras intill, samt för att barn ska kunna stå och hålla i bordet samtidigt som de gräver.

Till sektion tre har författarna valt UNIMINI Iza och SOLO Bobby. UNIMINI Iza är ett lekredskap för barn mellan två och fem år. Lekredskapet innehåller rör för kommunikation, en leksaksspis, redskap för träning av motoriska färdigheter och samarbete, samt en klocka för träning av tid. Lekredskapet levereras utan golv för att barn, som är rullstolsburna eller förflyttar sig med gånghjälpmedel, ska kunna ta sig in. SOLO Bobby är en spiralgunga med ryggstöd, som är anpassad för barn med nedsatt bålstabilitet. Sektion fyra består av den befintliga klätterställningen på lekplatsen. Denna är utan några anpassningar. Sektion fem består av den befintliga lekstugan på lekplatsen, som författarna har försett med en ramp i trä. Rampens lutning är 1:20. Rampen har ett fem centimeters högt avåkningsskydd längs med kanten och en ledstång placerad på 70 centimeters höjd.

Förbindelsevägarna är lekplatsens befintliga och består av hårt packat grus. De leder fram till sektion ett, två och tre. Sektion ett, två och fyra har kvar sand, som markbeläggning, medan sektion tre och fem har försetts med gräs som underlag. Den befintliga träkanten ger en avgränsning mellan förbindelsevägarna och gräset. Författarna har dock valt att göra öppningar i träkanten för att underlätta framkomlighet med rullstol. Trätrallar har författarna valt vid sektion ett, tre och fem för att underlätta framkomligheten för barn, som förflyttar sig med rullstol eller gånghjälpmedel. Trätrallen leder ända fram till gungställningen för att göra förflyttningen till SOLO Mirage, så kort som möjlig.

Författarna har gett förslag på ledstänger längs staketet vid sektion ett, vid rampen till sektion fem, samt vid lekredskapen i sektion tre. Detta har gjorts för att möjliggöra för barn med nedsatt gångförmåga, att kunna förflytta sig fram till och mellan lekredskapen, utan att vara i behov av förflyttningshjälpmedel.

Lekplatsen har en samlingsplats, samt två bänkar för vila. Bänkarna för vila, som sitter utmed buskaget, är lekplatsens befintliga bänkar. Samlingsplatsen har PLAZA Olvon, bänk och bord. Bordet har en förlängd bordskiva för att det ska gå att köra intill med en rullstol. Samlingsplatsen är belägen centralt på lekplatsen i anslutning till sektionen för mindre barn, för att möjliggöra en överblick över leken. Intill samlingsplatsen och vid trätrallen har författarna valt att plantera vinbärsbuskar för sinnesstimulering.

Det som har modifierats från det preliminära budgetförslaget, är att sand har behållits som markbeläggning under gungorna och att en trätrall har byggts fram till SOLO Mirage. Vidare har även sanden under den kvarvarande klätterställningen behållits och en ramp har byggts till lekstugan. Utifrån fokusgruppdeltagarnas rekommendationer har även ledstänger satts upp och vinbärsbuskar placerats ut.

19 Den totala kostnaden för lekplatsen är 98 300 SEK. Priset inkluderar nedmontering av befintliga lekredskap, nya lekredskap, byggnadsmaterial, samt arbetstid (bilaga 11).

Vägledande förslag lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd

Den modifierade ritningen av det vägledande förslaget för lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd presenteras nedan (Figur 3).

Figur 4, Detaljskiss vägledande förslag lekplats Höjdhoppsvägen, Bankeryd. Bilder gjorda av författarna och HAGS Aneby AB. HAGS Aneby AB har gett sin tillåtelse till författarna att använda dessa bilder.

20 Författarna har gett förslag på två entréer till lekplatsen, en uppe i högra hörnet och en utmed den högra sidan på ritningen, för att ge fler möjligheter att tillträda lekplatsen. Lekplatsen är indelad i fyra sektioner med olika åldersgrupper som målgrupp. Sektion ett riktar sig till barn mellan två och fem år. Den har fyra lekredskap; UNIMINI Iza, SOLO Bobby, SOLO Harry samt SOLO Toria sandlåda med SOLO Skålbord. UNIMINI Iza, SOLO Bobby och SOLO Skålbord ingick även i budgetförslaget på lekplats Höjdhoppsvägen. SOLO Toria är en nio kvadratmeter stor sandlåda. SOLO Harry är en multisensorisk flodhäst, som går att klättra på och krypa igenom. Tunneln genom Harrys mage har en ojämn struktur, som kan användas för utforskning och kunskapsinlärning. Sektion två består av gungställnigen SOLO Stratus med tilläggsmodul för två gungor. SOLO Stratus är en korggunga, som barn kan sitta och ligga i. I tilläggsmodulen sitter SOLO Kiddy, som är en gunga för små barn och SOLO Katja, som är en gunga för större barn.

Sektion tre riktar sig till barn mellan sex och tolv år och författarna har gett förslag på lekredskapen; UNIPLAY Odix och SOLO Multipondo. UNIPLAY Odix är en klätterställning för träning av motoriska förmågor. Lekredskapets trappa har ersatts av HAGS Transferpoint. Detta är en anpassad trappa, som är smidig att komma intill med en rullstol, då en plattform är anpassad i höjd för att möjliggöra överflyttningar. Trappan är extra bred, trappstegen är belagda med gummi och ledstängerna är ergonomiskt utformade, för att underlätta för de barn, som behöver extra stabilitet vid förflyttningar. SOLO Multipondo är en stående gunga, utan anpassning. Gungan har en utjämningsfunktion, så oavsett längd, vikt och ålder är det möjligt att gunga tillsammans. Det går även att gunga ensam.

Sektion fyra är ett utsiktstorn, som författarna har ritat upp. Utsiktstornet är 30 centimeter högt och nås med ramp från två håll. På utsiktstornet sitter HAGS kikare, som är riktade åt tre olika håll. Två är riktade ut från lekplatsen och en riktad in mot lekplatsen för att få en överblick. Utsiktstornet möjliggör för barn i rullstol att komma upp på en högre höjd och se lekplatsen från ett annat perspektiv.

Utmed lekplatsens ytterkanter finns gångvägar belagda med stenmjöl och mellan sektionerna finns förbindelsevägar av betongplattor. Mellan betongplattorna finns det plattor av gummimatta, som formar en hopphage, samt en slalombana. Sektion ett och tre har gummimatta som markbeläggning, medan sektion två har Gumminät Gräs, som är en form av konstgräs med stabil och jämn yta. Utmed staketet vid sektion två, vid lekredskapen i sektion ett och tre, samt utmed rampen finns det ledstänger placerade på 70 centimeters höjd.

Författarna har gett förslag på en stor samlingsplats och fyra bänkar för vila. Samlingsplatsen består av två PLAZA Skagen anpassade bord med bänkar. Bänkar finns längs tre av bordets fyra sidor. Vid den fjärde sidan finns plats att komma intill med en rullstol. I anslutning till borden finns en grillplats med en PLAZA Grill. De fyra bänkarna är av modellen PLAZA Djurgården och har ett armstöd utmed ena sidan. Bänkarna är placerade för att ge en överblick över lekplatsen, samt över den intilliggande fotbollsplanen.

Lekplatsen har ett grönområde i mitten och vinbärsbuskar utplacerade på olika ställen för att stimulera sinnen. Vinbärsbuskarna har placerats ut efter fokusgruppdeltagarnas rekommendationer. Vidare modifieringar är att ledstänger har satts upp på olika ställen på lekplatsen och att bänkarna har försetts med armstöd.

21 Den totala kostnaden för lekplatsen är 566 768 SEK (bilaga 12). Priset inkluderar nya lekredskap, byggnadsmaterial samt arbetstid. Nedmontering av befintlig lekplats ingår ej i kostnadsförslaget.

Diskussion

Författarna följde DePoys och Gitlins (1999) procedur, för att avgränsa ämnet för examensarbetet till ett specifikt forskningsområde. Efter att författarna resonerat kring vad som var intressant, relevant, olöst och angeläget, valde författarna tillgängliga och användbara lekplatser för barn med fysiska funktionsnedsättningar, som sitt specifika forskningsområde. De anser att examensarbetets resultat svarar på syftet, som var att beskriva, samt utarbeta två förslag på hur en lekplats kan utformas för att möjliggöra lek för barn med huvudsakliga fysiska funktionsnedsättningar.

Metoddiskussion

För att öka trovärdighet och tillförlitlighet i de två förslagen på lekplatsen, valde författarna att använda sig av triangulering (DePoy & Gitlin, 1999). Det innebär att förslagen bygger både på litteraturgenomgången i examensarbetets bakgrund och resultatet av fokusgruppdiskussionen. Författarna ansåg att det var nödvändigt att använda sig av triangulering, eftersom de inte hade tillräcklig kunskap, att på egen hand utarbeta förslagen på lekplatsen. Litteraturgenomgången i examensarbetets bakgrund och besöket på HAGS Aneby AB, gav författarna en grund, som gjorde att de kunde rita upp två preliminära förslag på en lekplats för barn med fysiska funktionsnedsättningar. De ansåg dock att deras erfarenhet av barns möjligheter att leka på lekplatser var begränsad. I studien av Prellwitz et al. (2001) framkom att de lekplatser i Norrland, som var helt eller delvis tillgängliga hade utformats i samarbete med organisationer för personer med funktionsnedsättningar. Författarna valde därför en kvalitativ design i form av fokusgrupper, för att diskutera de preliminära förslagen tillsammans med personer med erfarenhet av att träffa barn med fysiska funktionsnedsättningar och kunskap om deras möjligheter att leka på lekplatser idag.

Att utveckla ett samarbete mellan designer, användare och tillverkare lyfts av Goltsman (2001), som menar att lekplatser är en relativt ny arena inom utveckling av tillgängliga och användbara miljöer. Författarna ansåg därför att det var viktigt att etablera en personlig kontakt med ett produktföretag. Orsakerna till att författarna valde HAGS Aneby AB, var att de har den största omsättningen på den svenska marknaden (Alla Bolag, 2010) och att de även har utarbetat ett koncept med tillgängliga lekredskap. En annan viktig faktor var att huvudkontoret är beläget i Aneby, vilket möjliggjorde för författarna att göra ett besök på företaget.

Eftersom Goltsman (2001) och Prellwitz et al. (2001) även poängterar att ett samarbete med användarna är viktigt, ansåg författarna att en kvalitativ design var mest lämplig för examensarbetet. Författarna ville att examensarbetet skulle ha en empirisk förankring. De ville härleda slutsatser om hur en lekplats kan utformas för barn med fysiska funktionsnedsättningar från användarnas erfarenheter. Enligt DePoy och Gitlin (1999) uppnås