Halspastillen som förbjöds -en undersökning av attitydförändringen till doping inom idrotten på 70-talet i Sverige

Malmö högskola

Lärarutbildningen

”Idrottsvetenskap”

Examensarbete

Halspastillen som förbjöds

–– en undersökning av attitydförändringen till doping inom idrotten på

70-talet i Sverige

The Banned Throat Pastille

- a study on the cha nge of attitude towards drugs in sports during the seventies in Sweden

Elle Frie

Idrottsvetenskap 120 poäng Handledare: David Hoff

”Idrott & Samhälle”

3

Sammanfattning

Min studie har haft sin utgångspunkt i att undersöka vilket förhållande idrottsutövarna, svenska samhället samt idrottsintressenter hade till doping, under 70-talet, innan dopingdebatten och dopingmotståndet kom igång på allvar. Jag har som syfte med min studie att belysa attitydförändringen till doping som skedde under detta decennium i Sverige.

Studieresultatet är grundat på de intervjuer som jag utfört samt den litteraturstudie som ligger till grund för min kunskapsbakgrund. Eftersom mina intervjupersoner var utspridda runt om i Sverige valde jag att göra telefonintervjuer. För att få ett brett svarsresultat valde jag att intervjua en före detta idrottsutövare, en idrottsfilosof, en idrottskrönikör samt en aktiv verksamhetsperson vid antidopingrörelsen. Mitt syfte var att jag, genom intervjuerna, skulle få en större inblick i hur de uppfattade attityden till doping då och hur attityden förändrades i samband med att antidopingrörelsen kom igång.

Studieresultaten visar de faktorer som påverkade attitydförändringen. Utifrån mina intervjuer och litteraturstudien har jag kommit fram till följande faktorer: 1) amatörregeln avskaffades 2) professionaliseringen ger nationella gallionsfigurer 3) kunskapen av preparatens effekter och biverkningar blev allmänt kända, 4) regelverk kring doping ger dopingfall 5) samhället ändrade karaktär under 70-talet 6) den kommersiella idrotten växte fram.

5

Innehållsförteckning

SAMMANFATTNING...3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING...5

1 INLEDNING ...7

2 METOD...9

2.2 URVAL OCH BORTFALL ...11

2.3 BEARBETNING ...12

2.4 FÖRFÖRSTÅELSE...13

2.5 ETIK ...13

3 KUNSKAPSBAKGRUND & TEORI...14

3.1 HISTORISK BAKGRUND...14

3.2 TEORI...15

3.2.1 SAMHÄLLSPERSPEKTIV...15

3.2.2 SOCIOLOGISKA TEORIER – WEBER...16

3.3 ETIK OCH MORAL ...18

3.4 LITTERATURGENOMGÅNG ...19

3.5 PRESENTATION AV INTERVJUPERSONER ...20

4 RESULTAT AV UNDERSÖKNING...22

4.1 BAKGRUND...22

4.1.1 REAKTIONER PÅ DOPINGARBETET...24

4.2 SYNEN OCH INSTÄLLNINGEN TILL DOPING I SVERIGE...25

4.2.1 PÅVERKANDE FAKTORER...26

5 DISKUSSION ...32

6 AVSLUTNING...40

KÄLLFÖRTECKNING ...42

BILAGA 1 ENKÄTINTERVJU – CLAUDIO TAMBURRINI ...44

BILAGA 2 INTERVJUGUIDE – HÅKAN NYBERG. ...45

BILAGA 3 INTERVJUGUIDE – LINDA HAGLUND. ...47

7

1. Inledning

1.1Problemformulering

Idag säger sig de flesta vara emot doping och hyser avsky mot dem som använder preparaten. För trettio år sedan var vetskapen om det som idag kallas för doping mycket liten. Det talades främst om medel som till exempel amfetamin vars syfte var att flytta fram trötthetströskeln. Att manliga idrottsmän använde sitt eget könshormon som preparat för att bygga upp sin kropp ansågs vara helt okey. Vetskapen om anabola steroiders effekter och bieffekter var begränsad framförallt bland ”vanligt” folk men även bland idrottsutövarna, tränarna och läkarna. Ricky Bruch, en av landets största diskuskastare från 70-talet, betonar just den naiva synen i sin självbiografi. I kvällsposten 1986 kunde det läsas: ”Preparaten har samma effekt på muskeluppbyggnaden som exempelvis en halspastill har dvs. ingen” (Bruch, 1990:66).

Dopingpreparatet anabola steroider spred sig och användes av flera stora idrottsmän och kvinnor på 70-talet. Intressant anser jag det vara att belysa förändringsprocessen bland idrottsutövare, svenska samhället samt idrottsintressenter, under 70-talet, från den naiva inställningen till doping tills det att man uppmärksammade preparatens innebörd och biverkningar. Vad var det som satte fart på dopingdebatten och varför bildades antidopingrörelsen?

1.2 Syfte

Jag har som syfte med min studie att belysa attitydförändringen till doping som skedde under 1970–talet i Sverige. Målet med min studie är att visa på utvecklingen från den tidigare naiva synen till då man började se de bakomliggande farorna gällande doping.

1.3 Frågeformulering

I min studie har jag haft följande frågor som utgångspunkt. Vilka faktorer hade betydelse för attitydförändring gällande doping som skedde på 70-talet? Vilken syn och inställning hade idrottsutövarna, svenska samhället samt idrottsintressenter till doping innan dopingdebatten och dopingmotståndet kom igång på allvar? Vad var det som fick idrottarna, tränarna, läkarna och svenska folket att ändra sin inställning till doping? Det

8

kan vara tänkvärt att undersöka vilka faktorer som hade störst betydelse för attitydförändringen till doping och förstå vilken betydelse den framväxande antidopingrörelsen hade i detta avseende.

9

2. Metod

Min studie är ett resultat av en kvalitativ undersökning. För att kunna belysa de olika faktorerna som har haft betydelse för attitydförändringen till doping som skedde under 1970-talet valde jag att göra djupintervjuer av en före detta idrottsutövare, en idrottsforskare, en idrottsjournalist samt en aktiv verksamhetsperson vid antidopingrörelsen. Jag har valt att använda mig av två olika typer av kvalitativa intervjuer: telefonintervjuer och ”enkätintervjuer”, (frågeformulär med öppna frågor). Mina intervjuer har karaktäriserats av vilken person jag har intervjuat och vilken metod jag har valt att använda mig av.

2.1 Empiri

Min empiri består till största del av telefonintervjuer. Telefonintervjuer har jag gjort med följande personer: Linda Haglund, Håkan Nyberg, samt Åke Stolt. Idag blir det allt vanligare att använda sig av telefonintervjuer vid undersökningar (Jacobsen, 1993). Jag valde att använda mig av denna typ av intervju främst av ekonomiska skäl, eftersom intervjupersonerna bor på olika ställen i Sverige. Telefonintervjuer är snabba och praktiska och fungerade smidigt eftersom tiden var relativt knapp. Den största skillnaden mellan vanliga intervjuer och telefonintervjuer är att intervjuaren och intervjupersonen inte har någon direkt kontakt där man kan se varandra i ögonen – vilket ofta kan säga mycket mer än med ord, samt att alla kroppsgester som armviftning, nickning etc. inte syns. En brist med att använda sig av telefonintervjuer kan även vara att man går miste om en stor del av den omedvetna kommunikationen (Jacobsen, 1993). Telefonintervjuerna bidrar till att vi skapar våra egna bilder om den andre och i vilken omgivning denne befinner sig i. Förvisso visste jag en del om mina intervjupersoner men jag känner dem inte personligen vilket försvårar intervjun i och med att kroppsspråk utgår (Jacobsen, 1993).

Jag har valt att göra halvstrukturerade telefonintervjuer, eftersom denna metod ger intervjupersonen frihet att besvara frågorna med egna ord samtidigt som jag som intervjuare kan styra samtalet genom en redan förberedd intervjuguide. Mina halvstrukturerade telefonintervjuer innefattade en låg grad av standardisering med en något högre grad av strukturering, med vilket menas att frågorna är utformade och ställs i en viss ordning men att intervjupersonen har möjlighet att svara fritt (Hartman, 2004). Jag valde

10

denna form eftersom jag ville få intervjupersonens egna tolkningar och tankar om frågorna. Viktigt att poängtera är också att jag före varje intervju förberett mig med en personlig intervjuguide för varje intervjuperson eftersom det inte var självklart att frågorna skulle falla precis så som jag förberett. Intervjuguiden gav mig stöd och hjälpte mig att ställa frågorna i rätt följd. En halvstrukturerad intervju sker i form av en konversation, men skillnaden från en vanlig konversation är att relationen mellan deltagarna inte är symmetrisk utan asymmetrisk, eftersom den ena försöker generera uppgifter och information från den andra (Hartman, 2004). Detta kan även beskrivas som ett informellt samtal eftersom intervjupersonen har haft en speciell avsikt med samtalet (Hartman, 2004). I mitt fall har intervjuaren (jag) och mina intervjupersoner haft olika roller i våra samtal eftersom jag har genomfört samtalen för att belysa ett forskningsproblem och kanske har mina intervjupersoner i vissa fall inte haft någon större nytta av samtalen (Patel och Davidsson, 2003). Patel och Davidsson (2003) anser att det är viktigt att intervjuaren hjälper intervjupersonen att i samtalet bygga upp ett meningsfullt och sammanhängande resonemang om det som studeras. Jag bestämde mig för att använda mig av denna form av intervjumetod eftersom metoden ger möjlighet att upptäcka och identifiera egenskaper och erfarenheter hos intervjupersonen (Patel och Davidsson, 2003). Jag kunde på så sätt få en bild av hur den enskilde individen uppfattade attitydförändringen till doping som skedde på 1970-talet.

Jag har även valt att i ett fall använda mig av enkätintervju eftersom det efterfrågades av en intervjuperson, Claudio Tamburrini. Även denna intervjuform har varit halvstrukturerad, det vill säga att den innefattat en relativt hög grad av standardisering och med en lägre grad strukturering. Nackdelen med att använda sig av enkätintervju är att den personliga kontakten som råder i en vanlig intervju inte finns i enkätformen. Problemet med detta är att intervjuaren inte kan förklara eller ge följdfrågor på vissa frågor (Hartman, 2004). I mitt fall har jag och min intervjuperson löst detta genom att dessutom ha telefonkontakt och följdfrågor på enkätintervjun togs då via en telefonintervju. Ett annat problem med enkäter är att det är svårt att påverka intervjupersonen och få denna motiverad att svara på frågorna med entusiasm (Patel och Davidsson, 2003). Detta löses genom att med enkäten skicka med ett brev, även kallat missivet. Det är viktigt att detta missiv innehåller all information som kan ges för att motivera intervjupersonen i fråga samt att det är korrekt utformat.

11

Missivet kan vara avgörande för intervjupersonens inställning till undersökningen (Patel och Davidsson, 2003).

2.2 Urval och bortfall

Jag har valt mina intervjupersoner utifrån min frågeställning om vilka som jag tror kan ha störst betydelse för min studie. För kvalitativa undersökningar faller det sig oftast att man tenderar att göra färre intervjuer (Hartman, 2004). Hartman (2004) hävdar att anledningen till detta är att man i en kvalitativ undersökning vill gå in på djupet i människors föreställningsvärld på ett sätt som inte skulle vara möjligt om man valde att intervjua flera människor. Viktigt att påpeka är att urvalet man gör har en stor betydelse för resultatet och att urvalet ger studien ett bättre stöd om det finns en idé bakom urvalet (Hartman, 2004). Denna form av urval kallas ändamålsurval och används främst för att man är intresserad av att finna ind ivider som kan ge den informationen man är ute efter (Hartman, 2004). Denna urvalsmetod kräver att intervjuaren skaffar sig förkunskap om de personer som ska undersökas så att man kan göra urvalet baserat på denna kunskap (Hartman, 2004). Mitt urval speglar idrottsutövare och idrottsintressenter från denna tid då jag vill få en större inblick hur de uppfattade attityden kring doping då och hur attityden förändrades i samband med att antidopingrörelsen kom igång på allvar. Jag valde dessa personer för att få flera olika relevanta perspektiv på dopingfrågan för att kunna skapa en fullständig bild av skeendet.

Jag har ett bortfall i min studie. Jag hade under några veckor haft kontakt med en mycket känd idrottsprofil på 1970-talet. Utifrån denna kontakt har jag fått ta del av intressant information som gett mig en bredare kunskap men inte något som jag direkt kan använda mig av i mitt resultat. Efter brottaren Mikael Ljungbergs bortgång drog sig nämligen min intervjuperson tillbaka. Jag valde att respektera detta och uteslöt därför denne ur min studie.

Min undersökningsgrupp består av fyra intervjupersoner. Varje intervjuperson representerar olika fält inom idrottsrörelsen. Linda Haglund representerar de aktiva, Åke Stolt journalisterna, Håkan Nyberg antidopingsrörelsen och Claudio Tamburrini det vetenskapligt filosofiska. Alla intervjupersoner har svarat utförligt på mina frågor och därigenom bidragit till att jag fått den kunskap och information som jag önskat. Det kan

12

tyckas att min undersökningsgrupp är relativt liten, men eftersom den utgör de områden som jag avsett att mäta och personerna även svarat omfattande på mina frågor, anser jag att min studie har god validitet och reliabilitet. Jag har även haft god användning av diskuskastaren Ricky Bruchs självbiografi (1990) Gladiatorns kamp och Pelle Svenssons bok (1973) Öppet brev till Sveriges idrottspampar. Med denna litteratur förstärker jag urvalet – idrottsutövare. Ett problem som uppkommer när man gör en historisk analys är att intervjupersonerna kan ha svårigheter i att komma ihåg precis vad som hände under den tiden som studien avsätter och att deras svar präglas av saker som hänt sedan dess.

2.3 Bearbetning

Mina intervjuer registrerades via bandspelare, vilken även är den vanligaste metoden. För att enklast analysera telefonintervjuerna valde jag att skriva ut den bandade intervjun till en skriftlig text. Viktigt att poängtera är att så fort utskriften är klar betraktas den som det enda pålitliga datamaterialet från intervjun, därför är det viktigt att utskriftens reliabilitet och validitet är god. Validitet avser, det som jag mäter, är relevant i sammanhanget medan reliabilitet avser att jag mäter på ett tillförlitligt sätt. Man bör alltid sträva efter hög validitet och reliabilitet för att resultatet ska vara så pålitligt som möjligt. Kartläggning av intervjumaterialet samt enkätsvaren används för att informationen ska bli tillgängligt för analys. Detta kan göras genom att till exempel avlägsna överflödigt material så som avvikelser och upprepningar, samt att skilja mellan väsentlig och oväsentlig information (Kvale, 1997). Kvale (1997) menar att väsentlig och oväsentlig information beror på undersökningens syfte och teoretiska antaganden. Under analysarbetet lyfter man fram innebörden i intervjun. Analysmetoden jag har valt att använda är meningskoncentrering och är hämtad ur Kvales bok Den kvalitativa forskningsintervjun (1997). Kvale (1997) menar att denna analysmetod innebär att de meningar som intervjupersonerna uttryckt formuleras mer koncist. Vilket närmare kan beskrivas genom att långa uttalanden sammanfattas till kortare uttalanden, i vilka de betydelsefullaste innebörderna omformuleras till få ord. I det stora hela innebär koncentreringen av meningarna till att större intervjutexter omformuleras till kortare och koncisare texter (Kvale, 1997).

13

2.4 Förförståelse

Min egen erfarenhet av hur samhället såg ut på 70-talet och hur man generellt ställde sig till doping då var relativt liten innan jag påbörjade arbetet inför denna studie, eftersom jag föddes efter detta decennium. Kanske kan detta uppfattas som negativt i en forskning men å andra sidan formas inte studien utifrån mina erfarenheter och upplevelser, utan från mina intervjupersoners berättelser om hur de upplevde denna tid. Som grund fö r min studie och intervjuguider har jag gjort en litteraturstudie som är relevant för min studie.

2.5 Etik

De intervjupersoner som ingått i min studie är överlag offentliga personer. När jag bearbetat intervjusvaren har jag prioriterat att få fram kunskap om hur inställningen till doping var under 70-talet och inte fokuserat särskilt mycket på intervjupersonernas egna reflektioner. Intressant är att påpeka är att svaren tenderar att vara formade utifrån vilken verksamhet som intervjupersonen representerar. Jag har inte under intervjuerna eller bearbetningen haft en fördömande inställning till doping utan arbetat från en objektiv synvinkel. Visserligen framkom det under undersökningens gång att Linda Haglunds intervju var något subjektiv. Jag har i intervjun med Linda Haglund strävat efter att ge henne möjlighet att berätta om sin personliga dopingtragedi. Haglund är den som skiljt sig från de andra i det avseende att hon var den enda som själv varit aktivt idrottande under denna tid och även den enda av intervjupersonerna som använt preparaten.

14

3. Kunskapsbakgrund och Teori

3.1 Historisk bakgrund

Det var under 1970- och 80-talet som debatten om doping inom idrotten växte fram och blev allt intensivare. 1968 började Internationella Olympiska Kommittén (IOK) så smått att göra dopingtester under Olympiska spelen i Mexico men anabola steroider dopingklassades först i mitten av 1970-talet. I Sverige började man inte på allvar behandla dopingfrågan förrän i slutet av 70-talet. Förvisso var Sverige ett av de länder som först intresserade sig för dopingfrågan i världen. 1979 börjades det i Sverige att göras dopingtester på nationella tävlingar och det kan vara värt att påpeka att vårt grannland Finland, inte alls valde att göra detsamma under sina mästerskap. 1981 kom Sverige även att göra dopingkontroller vid träning och detta mottogs med olika reaktioner (Johansson, 1988). Vissa ansåg det vara kränkande för individen eftersom utövaren var tvungen att ständigt vara tillänglig för dopingkontrollanterna. Viktigt att betona är dock att både den största delen av svenska folket och utövarna såg kontrollerna som något positivt. Man ville ju visa att Sverige höll på med REN idrott (Årets idrott 1982).

I början av 1970-talet var vetskapen om preparaten inte särskilt stor. Läkare skrev ut anabola steroider till utövarna utan större kunskap om vilka biverkningar tabletterna kunde ge. Vissa läkare gick ut och sa att hormonpillerna hade samma inverkan som en halstablett och att det inte skulle påverkan idrottaren, varken negativt eller positivt. Detta kom dock snabbt att bli historia då forskningen kring doping utvecklades och snart blev man medveten om att preparaten både var prestationshöjande och skadeverkande. Doping blev plötsligt ett hett debattämne i Sverige och utomlands (Årets idrott, 1979).

Under året 1978 väckte hormondopingen stort intresse, och en stor idrottsdebatt om detta ämne tog fart. Hormondopingen hade förekommit i friidrottssammanhang i över tio år och många betraktade det som självklart även om det var fö rbjudet att använda preparaten. I tidsskriften Årets idrott (1979) påstås att under denna tid fanns det en dubbelmoral i doping/hormonfrågan inom friidrotten. Officiellt fördömdes bruk av hormoner men i praktiken accepterade många ledare, tränare och aktiva bruket. Dessa ansåg att det var nödvändigt att bygga upp styrkan med de förbjudna preparaten för att kunna konkurrera internationellt. Vanligtvis användes hormondopingen i Sverige främst i kraftsporterna

15

inom friidrotten, som till exempel diskus, kula me n även i andra idrotter som till exempel brottning och tyngdlyftning (Årets idrott, 1979).

3.2 Teori

För att belysa attitydförändringen har jag valt att använda mig av sociologiska teorier. I min slutdiskussion kommer jag att tillämpa dessa teorier på mitt studieresultat, och med dessa teorier till grund är avsikten att analysera vilka grundläggande värden inom idrotten och i det svenska samhället som hade betydelse för attitydförändringen. Som utgångspunkt för mina teorier har jag valt att titta lite närmare på samhällsutvecklingen och vilka samhällsfaktorer som kom att ha inflytande för attitydförändringen till doping som skedde under 1970-talet.

3.2.1 Samhällsperspektiv

Sverige var ett av de länder som höll fast vid amatöristisk idrott längst. Men i mitten på 60-talet insåg man att det inte längre fanns någon möjlighet att mäta sig i de internationella tävlingarna om inte amatöridrotten avskaffades. Elitidrotten krävde mer tid för träning och tävling av sina utövare och det fanns inte längre någon tid över till arbete. 1967 avskaffades amatörreglerna och professionaliseringen av idrotten var ett faktum. Idrottsutövarna hade nu möjlighet att ha idrotten som ett yrke. Professionaliseringsprocessen breddades på 70-talet och verksamheter som varit amatöristiska utvecklades till yrkesverksamheter. Leken förvandlades till allvar (Peterson, 1993). ”Leken blir allvarlig när den utförs som heltidssysselsättning av vältränade och starkt specialiserade utövare, och med avsikten att resultatet skall kunna omsättas i kronor och ören” (Peterson, 1993: 3). Professionaliseringsprocessen utvecklade snabbt att bli ett kommersiellt intresse för både marknaden och idrottsutövarna. På grund av Sveriges unika folkliga och breda idrottsrörelse med dess starka moraliska värderingar som fanns kvar från amatörtiden, kom inte professionaliseringsprocessen igång på allvar förrän i slutet av 70-talet (Peterson, 1993).

16

Peterson (1993) menar att när amatörreglerna avskaffades 1967, öppnade sig den gamla folkrörelseorganisationen mot det moderna samhällets två centrala aktörer – staten och marknaden. Samma år beslutade riksdagen om en rad reformer på bidragsområdet, vilket gynnade föreningsverksamheten, och inom idrotten gavs föreningarna möjlighet att starta upp en ny organisation. Övergången från en amatöristisk och folkrörelsebaserad verksamhet till en lönarbets- och marknadsbaserad sådan, resulterade i att fritidsaktiviteten kapitaliserades. Den kommersiella idrotten kom att i första hand att anpassas till män trots att Riksidrottsförbundet betonade jämlikhet. Efter 1967 kapitaliserades idrotten, genom professionaliseringsprocessen och kommersialiseringsprocessen. Detta resulterade i att pengarna utgjorde en möjlighet istället för att vara ett hinder. Staten stöttade professionaliseringen och marknaden stod för kommersialiseringen. Marknadsbidragen gör nu idrottsutövandet lönsamt och detta blev en morot för många idrottsutövare. Det är vikigt att betona att idrotten genom kommersialiseringen integrerades i samhället men också att samhällsutvecklingen och det politiska samhällsklimatet sätter sin spår i idrotten (Peterson, 2003).

3.2.2 Sociologiska teorier – Weber

För att ytterliggare beskriva varför professionalisering och kommersialisering är en del av samhällsutvecklingen har jag valt att använda mig av Webers sociologiska teoribegrepp.

Precis som andra teoretiker från sekelskiftet försökte Max Weber förstå sociala förändringars art och orsaker. Weber ansåg att sociologin skulle ha sitt fokus på social handling. Med detta menade han att människors motiv och idéer ligger till grunden för förändring – idéer, värderingar och åsikter har sin makt att skapa förändring. Weber ansåg att samhällets strukturer formades av ett komplext samspel mellan människors handlingar och han menade att sociologins uppgift skulle vara att försöka förstå innebörden i och bakom dessa handlingar (Weber, 1983). ”Enligt Weber bidrog kulturella idéer och värderingar till att forma samhället och därmed också våra individuella handlingar” (Giddens, 2003:29). Weber hävdade att i samhället finns det olika tolkningar om vad som är den moraliska sanningen, om vad som är mer eller mindre värdefullt. Weber betonar dock att vetenskapen själv inte kan definiera vilka mål eller värden som är mer eftertraktade än andra, eft ersom den då förlorar sin objektivitet och trovärdighet (Weber, 1983).

17

”Enligt Weber är kapitalismen (ett bestämt sätt att organisera den ekonomiska verksamheten) en av flera viktiga faktorer som formar samhällsutvecklingen” (Giddens, 2003:29). Weber menar att med undantag av kapitalismen, står vetenskapens och byråkratins effekter som viktiga faktorer för samhällsutvecklingen (Giddens, 2003). ”Weber tolkade den vetenskapliga karaktären som det mest typiska kännetecknet för västerlandet” (Giddens, 2003:29) . Weber menar att byråkratin, som är det enda sättet att organisera ett stort antal människor på ett effektivt sätt, breder ut sig i takt med den ekonomiska och politiska utvecklingen (Giddens, 2003). Weber beskriver utvecklingen av vetenskapen, den moderna teknologin och byråkratin som rationalisering. Med rationalisering menar Weber att man organiserar socialt och ekonomiskt liv i enlighet med principer om effektivitet och på basis av teknisk kunskap (Weber, 1983).

Webers rationalitetsteori är en bra teori för att förstå utvecklingen och effekterna av professionaliseringsprocessen (Peterson, 1993). Rationaliseringsprocessen kan ses utifrån tre olika aspekter 1) rationalisering av tankesystemet, i betydelse av kunskapstillväxt, vetenskaps utveckling och religionens sekularisering, 2) strukturell aspekt, i betydelsen byråkratiernas framväxt samt 3) förnuftets seger över oförnuft och ofrihet. Den första kategorin innefattar två begrepp: Målrationellt och Värderationellt (Boglind, 1986). Det är också de begrepp som jag främst kommer att använda mig av i min diskussion. Värderationella handlingar är bestämda av en medveten tro på det etiska, religiösa och likartat egenvärde hos ett beteende som sådant och oberoende av dess resultat (Weber, 1983). Målrationella handlingar är bestämda av förväntningar från föremål i omgivningen eller från andra människor, och dessa förväntningar används som medel för uppnåelse av aktörens egna rationella eftersträvande mål. Det är viktigt att betona att målrationalitet inte avser valet av mål för handlandet utan bara valet av de medel som är bäst lämpade för att uppnå dessa mål (Weber, 1983). Applicerar vi Webers rationalitetsteori på professionaliseringsprocessen, så utvecklas det mänskliga handlandet som är baserat på tradition och sedvänjor (värderationellt), till ett sådant som är målrationellt (Peterson, 1993).

18

3.3 Etik och Moral

1981 gick den samlade svenska idrottsrörelsen ut med ett gemensamt beslut att doping skulle förkastas.

Allt bruk av dopingmedel är oacceptabelt. Inget idrottsresultat är så värdefullt att bruk av dopingmedel kan försvaras (Johansson, 1988:1)

Eftersom idrott av tradition symboliserar höga ideal, förväntas den också stå för en känsla av ärlighet och rent spel. Det ligger i idrottens natur att det är fusk att dopa sig. Därför anser riksidrottsförbundet att det är meningslöst att tävla om inte alla följer samma regler. Eftersom Svenska idrottsrörelsen eftersträvar en demokratisk fostran av barn och ungdomar, är det viktigt att varje individ tar ansvar för sig själv och sin grupp, såväl i den demokratiska mötesverksamheten som i den vardagliga tävlingen och träningen (Idrotten Vill, 1995).

Till idrottens grundidéer hör bl a att den ska främja god hälsa och välbefinnande för individen. Användningen av doping och medicinska preparat, som på sikt kan förstöra kroppen, står i direkt strid med dessa idéer (Johansson, 1988:36).

Jag kommer att behandla etiken och moralens betydelse för attitydförändringen om doping som skedde på 70-talet i Sverige i min slutdiskussion.

19

3.4 Litteraturgenomgång

Den litteratur som jag främst haft nytta av i min studie är Martin Johanssons rapport

Idrotten, dopingen och moralen (Nr 13/1988). Johanssons rapport förmedlar utifrån ett

samhällsvetenskapligt – historiskt perspektiv, en djupare förståelse av dopingproblemet. I Johanssons rapport ligger betoningen på en skildring av den svenska idrottsrörelsens argumentation och behandling av doping, samt av den debatt som pågått i dess tidskrift Svensk Idrott samt i dagspressen. Författaren diskuterar även i sin rapport svårigheterna med att bevara normer om vad som är rätt och fel när det gäller doping. Det kan tyckas att Johanssons och min studie liknar varandra eftersom de båda besvara liknande frågor. Skillnaden är att min studie belyser attitydförändringen till doping medan Johansson skildrar dopingproblemet utifrån ett samhällsvetenskapligt – historiskt perspektiv. Viktigt att poängtera är också att Johanssons rapport har ett annat historiskt perspektiv eftersom jag skriver min studie 16 år senare.

Litteratur som har haft stor anknytning till min studie är Pelle ”Swing” Svenssons bok

Öppet brev till Sveriges idrottspampar (1973) samt Björn ”Ricky” Bruchs självbiografi Gladiatorns kamp (1990). Både Bruch och Svensson var aktiva idrottsmän och hade sin

karriär i slutet av 60 talet och i början av 70 talet. De båda väckte stor uppmärksamhet då de gick ut och avslöjade idrottsvärldens innersta hemligheter och dopingens baksida. Åke Stolts bok Ingen lek utan eld – en olympisk krönika från Aten till Aten (2004) har varit viktigt för mig i mitt arbete inte bara för att Stolt har skildrat varje OS under en lång tid utan att han dessutom är en av mina intervjupersoner i studien.

I förberedelserna inför mina intervjuer har jag främst anvä nt mig av följande litteratur: Näringsdepartementets Handlingsplan mot doping inom idrotten (2002), Lennart K Persson och Thomas Petterssons bok Svensk friidrott 100år (1995), två tidningsartiklar publicerad av Claudio Tamburrini i DN-debatt ”Tillåt doping inom elitidrott” (1998-01-11) och ”Ofarlig gendoping i bruk om fem år” (2003-05-21), samt årsböcker Årets idrott

20

3.5 Presentation av Intervjupersoner

1. Linda Haglund utgjorde tillsammans med Björn Borg, Ingmar Stenmark och Frank Andersson den så kallade underbarnsgenerationen, alla födda 1956. Linda Haglund var en av Sveriges främsta friidrottare och har under sin karriär vunnit flera medaljer vid stora mästerskap. Hennes största merit anses vara när hon blev OS – fyra på 100 meter i Moskva 1980 på nytt svenskt rekord. Under SM tävlingarna i Skövde 1981 fälldes hon för doping, då hon ovetande hade intagit anabola steroider. Haglund friades senare i Skandinavien eftersom hon av sin tränare hade blivit ilurad preparatet som hon trodde var vitamintillskott. På så sätt blev hon avstängd internationellt i ett och ett halvt år, dopingtragedin var ett faktum och Linda Haglunds fall sågs som det första svenska kända dopingfallet. Linda Haglund försökte ta sig tillbaka till toppen men lyckades inte. Hon lade skorna på hyllan 1984 (Persson och Pettersson, 1995). Jag valde att intervjua Linda Haglund eftersom hon är en av de stora idrottsprofilerna från 1970-talet, och på så sätt få dopingfrågan belyst ur idrottarens perspektiv.

2. Håkan Nyberg är verksamhetsansvarig i Riksidrottsförbundets antidopingverksamhet. Nybergs arbete är att ha ett övergripande ansvar för antidoping men även för andra idrottspolitiska frågor. Nyberg är även internationellt engagerad i bl a dopingfrågan (www.rf.se). Jag valde att intervjua Håkan Nyberg eftersom jag ville få en inblick i hur antidopingrörelsen såg på förändringen som skedde på 1970 –talet då dopingkommissionen bildades, och på så sätt få dopingfrågan belyst ur idrottsorganisationen synvinkel.

3. Åke Stolt är sedan 1989 sportchef, krönikör och uppmärksammad samhällsdebattör på Sydsvenska Dagbladet, Malmö (www.sydsvenskan.se). Jag valde att intervjua Åke Stolt eftersom att han har god insyn i mitt undersökningsämne och jag tror att han kan bidra positivt till min studie, för att få dopingfrågan belyst ur medialt perspektiv.

4. Claudio Marcello Tamburrini är en av landets mest kända idrottsfilosofer. Han är verksam på Göteborgs universitet. Tamburrini har publicerat flera internationella artiklar där han har diskuterat frågor gällande rättsfilosofi och idrottsfilosofi. Tamburrini föreläser även på olika universitet och det var så jag fick kontakt med

21

honom (Tamburrini och Tännsjö, 2000). Jag valde att intervjua Tamburrini för att han har en annorlunda syn och inställning till hur dopingfrågan ska lösas samtidigt som han har goda erfarenheter från den tid som min undersökning utger. Tamburrinis filosofiska och neutrala betraktelser till dopingfrågan under 70- talet tillförde min studie ytterliggare en viktig och intressant dimension.

22

4. Resultat av undersökning

4.1 Bakgrund

Håkan Nyberg (2004-11-11), verksamhetsansvarig för antidopingkommissionen, menar att diskussionen kring doping startade under OS 1960 i samband med att den danske cyklisten dog under tävling. Reaktionerna blev stora när det kom fram att atleten hade tagit preparat som gjorde att han inte kände av någon trötthet. Detta var den största anledningen till att Internationella Olympiska Kommittén (IOK) började behandla dopingfråga n och det tog sedan flera år innan dopingen förbjöds eftersom det vid denna tid inte fanns varken metoder att kontrollera dopingen, eller någon bredare kunskap om preparatens inverkan på individen. Viktigt att komma ihåg är också att den teknologiska utvecklingen inte hade kommit så långt och att man då inte hade samma förutsättningar som idag, i form av till exempel datorer (Nyberg, 2004-11-11).

Anabola steroider förbjöds internationellt 1968 (Nyberg, 2004-11-11). Enligt Åke Stolt (2004-11-24), idrottskrönikör, fanns det en klar skiljelinje mellan det som kallades för doping, det vill säga det som vid tävlingstillfället var prestationshöjande och som oftast togs i syfte för att flytta fram trötthetströskeln, samt med den typ av preparat som togs i syfte att bygga upp sitt eget köns hormon. Det förstnämnda klassades överlag som fusk och alla var ganska överens att det skulle vara förbjudet medan testosteron inte sågs lika allvarligt eftersom man ansåg det vara okey för karlar att bygga upp sitt eget könshormon (Stolt, 2004-11-24). I Sverige dök den allmänna debatten först upp i en begränsad omfattning i samband med Pelle Svenssons bok, Öppet brev till Sveriges idrottspampar (1973) (Nyberg, 2004-11-11). Största delen av svenska folket reagerade negativt eftersom det påstods att han överdrev bruket av anabola steroider. När man 1974 insåg att anabola steroider hade en prestationshöjande inverkan förbjöds preparaten i Sverige. Håkan Nyberg menar att man antagligen insåg preparatets inverkan någon tid före att det förbjöds eftersom förhandlingsprocessen tog ett tag (Nyberg, 2004-11-11).

Håkan Nyberg (2004-11-11) berättar att han fått sig återberättat att det var runt 1977-78, i samband med att Sverige skulle arrangera internationella tävlingar, som frågan väcktes om dopingkontroller skulle genomföras. Detta resulterade i att en kommitté tillsattes att behandla denna fråga. Ur denna växte dopingkommissionen fram, som idag utför allt

23

antidopingarbete under riksidrottsförbundets regi (Nyberg, 2004-11-11). Stolt (2004-11-24) menar att även om det kan tyckas att Sverige började behandla dopingfrågan sent, så var Sverige ändå före många andra länder. Sverige till skillnad från många andra nationer har en väl fungerande idrottsorganisation, vilken i sina stadgar tydligt har uttryckt sin ståndpunkt i dopingfrågan. Idrotten har i Sverige presenterats inför allmänheten som en fin folkrörelse, vilken ska verka för en god uppfostringsmiljö för Sveriges barn och ungdomar. Inställningen till doping i svenska samhället ligger helt i linje med de krav som finns inskrivna i riksidrottsförbundets stadgar, det vill säga att idrotten i Sverige ska vara drogfri och att fusk ska förbjudas. Förvisso påstår Åke Stolt att intresset för frågan kom i samband med att dopingfall uppstod (Stolt, 2004-11-24). Enligt Linda Haglund (2004-11-25), idrottsutövare, kan avgörande faktorer för att riksidrottsförbundet började behandla dopingfrågan, ha varit utvecklingen av gymkulturen, samt de dopingfall som upptäcktes i kraftsporterna. Likaså menar Haglund (2004-11-25) att bristerna i Öststatssystemet hade uppdagats eftersom flera tränare varit där och undersökt varför deras idrottare var så dominerande på arenorna och på prispallen under denna tid. Visserligen var nog den mest avgörande faktorn, att man ville skydda den enskilde individen och idrottens ideal (Haglund, 2004-11-25).

När dopingkommissionen bildades var det först och främst de praktiska problemen som behandlades, som till exempel att etablera laboratorium och klargöra vilka analysmetoder som gick att användas på ett säkert sätt. Det fanns även en del juridiska problem i och med att man var tvungen att utforma ett säkert regelverk. Nyberg (2004-11-11) betonar vikten av ett avståndstagande av rena hälsoskäl likväl som moraliska och etiska, eftersom det trots allt är farligt för kroppen att använda dessa preparat. Nyberg (2004-11-11) menar att i slutet av 80-talet blev man medveten om att doping inte bara var ett idrottsproblem utan även ett samhällsproblem. Detta upptäcktes i samband med att frågor om doping blev allt fler från dem som inte tillhörde idrottsrörelsen, till exempel gymrörelsen (Nyberg, 2004-11-11). Åke Stolt (2004-11-24) betonar betydelsen av att ha en dopingkommission i Sverige eftersom svensk idrott bygger mycket på staten, kommunernas och landstingens förtroende för idrottens omsorg om barn och ungdomar. Riksidrottsförbundet har velat framstå som ett gott föredöme för ungdomarna i samhället genom den breda ungdomsverksamheten. Målet är att hålla ungdomarna borta från brottslighet, men även från farorna som användandet av droger och doping medföljer. Förvisso menar Stolt

24

(2004-11-24) att det i grund och botten är viktigast med de moraliska värderingar som når de aktiva i tidig ålder. Tack vare svenska idrottsorganisationens välorganiserade nätverk kan man effektivt nå ut till alla parter snabbt. Dessa förutsättningar är unika för Sverige vilket också påverkat sättet att arbeta med dopingfrågorna (Stolt, 2004-11-24). Stolt (2004-11-24) anser att den främsta anledningen till att anabola steroider förbjöds var att Sverige fick en massa dopingfall framförallt inom tyngdlyftning och styrkelyft. Dessa sporter i sig tror inte Stolt (2004-11-24) att svenskarna hade något större intresse av och generellt tog nog många medborgare för givet att de flesta utövare av dessa grenar tog preparaten. Visserligen menar Stolt (2004-11-24) att tyngdlyftningen blev lite av en publikfavorit under OS, där de olympiska mästarna var stora och väldiga men samtidigt spexiga och roliga. Stolt (2004-11-24) hävdar att resultatet av alla dopingfall nog ändå blev att de flesta tog avstånd från kraftsporten, eftersom det rent statistiskt sätt var där de flesta kända dopingfall fanns.

4.1.1 Reaktioner på dopingarbetet

Sverige var först i Skandinavien med att införa dopingkontroller på träning så väl som på tävling. Linda Haglund som var aktiv idrottare under denna tid ansåg att det var positivt för svensk idrott (Haglund, 2004-11-25). Visserligen fick dopingtesterna olika reaktioner i andra länder, eftersom flera av dessa länder ansåg det vara en för omfattande process (Nyberg, 2004-11-11). Men efter att Sverige hade visat att det var möjligt så började även andra länder införa de så kallade out of competition kontrollerna. Överlag välkomnade de svenska idrottsutövarna kontrollerna, eftersom doping strider mot idrottens etik och moral (Nyberg, 2004-11-11). Man valde att utföra dessa tester eftersom det hade kommit fram att anabola steroider togs i uppbyggande syfte och eftersom preparatet går ur kroppen efter en tid så blev det allt svårare att upptäcka de som fuskade (Nyberg, 2004-11-11). Åke Stolt (2004-11-24) minns att det märktes skillnad när riksidrottsförbundet införde kontroller out

of competition 1981. Dopingfrågan är känslig och därför var det få som vågar kritisera de

beslut som togs för att kontrollera dopingen. Vissa ansåg dock att det var kränkande för den enskilde individen, eftersom denne alltid stod under uppsikt för test. Å andra sidan ville de flesta tro att Sverige sysslade med ren idrott (Stolt, 2004-11-24). Idrottsfilosofen Claudio Tamburrini är kritisk mot det så kallade kriget mot doping och tycker att idrottsnationalismen har haft stort inflytande i hur antidoping arbetet skötts i många lägen. ”Många nationella idrottsförbund arbetar trögt mot doping just därför att de tycker det är

25

ärorikt att landets idrottsstjärnor skördar triumfer, oavsett hur det görs” (Tamburrini, 2004-12-01).

4.2 Synen och inställningen till dopingen i Sverige

Åke Stolt (2004-11-24) hävdar att den oskyldiga inställningen till doping under 70-talet grundades på att man inte hade funderat över konsekvenserna, inte bara etiskt eller moralist, utan även medicinskt (Stolt, 2004-11-24). Linda Haglund (2004-11-25) berättar att vid denna tid kunde man läsa rapporter som beskrev att sockerpiller och anabola steroider hade samma inverkan, vilket bidrog till att idrottsutövarna trodde att intaget enbart hade en mental effekt. ”Förvisso var vi också informerade om att anabola steroider kunde ha bra effekt på gamla människors utslitna kroppar” (Haglund, 2004-11-25). Ett bra exempel på detta är när den svenska olympiatruppens huvudläkare under OS 1980 i Moskva sa ”jag tror inte svenskarna är så dumma att de använder anabola steroider utan de använder nog testosteron” (Testosteron var då inte dopingklassat) (Stolt, 2004-11-24). Även Tamburrini (2004-12-01) menar att från början var syftet med att använda dopingen enbart att höja prestationen, utan någon vetskap om eventuella effekter. Atleterna kan här beskrivas som frivilliga försökskaniner som lät sig testas med doping. Senare lade läkarvetenskapen beslag på dopingfrågan och de flesta internationella idrottsorganisationer leddes av läkare vilket i sin tur präglade synen på doping. ”Är det skadligt, bör det förbjudas” blev mottot (Tamburrini, 2004-12-01). Tamburrini (2004-12-01) påstår att det hade varit skillnad om till exempel jurister hade lett idrottsorganisationerna. Då hade frågorna antagligen sett ut på följande sätt: ”Samtycker atleten till att riskera sin hälsa för att vinna framgång?” (Tamburrini, 2004-12-01).

Åke Stolt (2004-11-24) påstår att svenska folkets syn på doping inte har förändrades särskilt mycket under åren. ”Jag tror att den riktigt idrottsintresserade och den som följer

idrott allmänt har nog haft en rätt stor portion avsky i beredskap i alla tider till doping”

(Stolt, 2004-11-24). I början av 70-talet offentliggjorde två svenska idrottsprofiler, diskuskastaren Ricky Bruch och brottaren Pelle Svensson, att även doping användes inom svensk idrott och berättade om preparatens effekt och biverkningar. Stolt (2004-11-24) menar att detta varken hade någon avskräckande effekt på andra idrottsutövare utan istället fick en annan effekt – en lockande effekt. Genom sina uttalanden blev det allmänt känt att man med hjälp av olika preparat kunde få en prestationshöjande effekt (Stolt, 2004-11-24).

26

Linda Haglund (2004-11-25) var av en annan åsikt och menar att Bruch och Svensson uttalande förmodligen öppnade ögonen för vilka biverkningar de olika preparaten hade, i form av hälsoproblem med hjärta, lever etc. vilket istället hade en avskräckande effekt.

4.2.1 Påverkande faktorer

1) Kroppsidealet

Åke Stolt (2004-11-24) menar att kroppsidealet inte alls var en avgörande faktor till att dopingen breddades under 70 talet. Linda Haglund (2004-11-25) poängterar att idrottaren skulle vara finlemmad. Stolt (2004-11-24) menar att strukturen för motionsidrott på 70– talet skiljer sig från hur den ser ut idag. På 70-talet var jogging, löpning, cykling och skidåkning väldigt populärt och ett ökat intresse för friluftsliv växte fram. Gymkulturen bredde ut sig först i slutet av 70-talet och blev riktig stor under 80-talet. Jämsides med den framväxande lite mer glassiga motionsvarianten, med snygga sexiga idrottskläder, slog även styrketräningskulturen sig fram. I denna nya motionsmiljö florerade nu användningen av dopingpreparaten (Stolt, 2004-11-24). Visserligen fanns enligt Haglund (2004-11-25) kanske doping redan inom den slutna gymkulturen under 70-talet men det var ännu inget välkänt fenomen. Gymkulturen var sluten eftersom den låg utanför riksidrottsförbundets regi och därmed kunde inte riksidrottsförbundet kontrollera denna verksamhet (Nyberg, 2004-11-11). Likaså menar Linda Haglund (2004-11-25) att i gymkulturen florerade olika preparat för att bodybuildare skulle bygga upp sina muskler. Eftersom även kraftsportsutövarna tränade på gym kom de också lätt i kontakt med preparaten via den vägen. Till skillnad från övriga friidrottare tränade kraftgrensutövarna, som till exempel diskus och kula, mycket med vikter och i dessa avseenden var hormonpreparaten intressanta för att få en ökad muskelmassa. Visserligen började även löparna och hopparna träna med skivstång, men den formen av träning utvecklades inte på allvar förrän på 80-talet (Haglund, 2004-11-25).

2) Stormakterna USA och DDR

Många av de svenska idrottsmän som åkte över till USA på så kallat scholarship, och kom där i kontakt med doping. Genom dessa kontakter fick utövarna en relativt liberal inställning till doping under sin tid i USA, men det är viktigt att konstatera att detta var innan dessa preparat klassats som doping och innan dessa var förbjudna. Eftersom hormonpreparaten, som användes var på den tiden inte dopingklassat, därmed hade

27

utövarna från början inte heller samma moraliska och etiska inställning eller beredskap (Stolt, 2004-11-24). Åke Stolt (2004-11-24) menar att förbudet av preparaten fick olika reaktion av tränare, läkare, idrottsutövare och svenska samhället. Stolt (2004-11-24) hävdar att dopingen var omfattande i USA eftersom olika college har skiljaktig moral till doping, därmed fick också svenska utövare olika inställning och syn på doping beroende på vilket college de anslöt sig till. Stolt (2004-11-24) påpekar att amerikansk doping var privata projekt, med det menar han att det fanns ingen statlig kontroll över dem och att dopingfallen blev en skandal enbart för den enskilde individen. Vid sidan av USA var det östblocket, främst DDR, som mest utvecklat bruket av preparaten (Stolt, 2004-11-24).

Idrottsfilosofen Claudio Tamburrini (2004-12-01) menar att i DDR användes doping systematiskt, som en del i den socialistiska statsplaneringen. Det är framförallt det som gör att DDR skiljde sig från andra nationer. Däremot tror inte Tamburrini (2004-12-01) att DDR var ledande i frågan om hur pass spridd dopingen var bland atleterna. Idrottsfilosofen Tamburrini (2004-12-01) påstår att doping användes generellt i praktiskt taget alla utvecklade länder. Det vill säga de länder som kunde betala. Enligt Stolt (2004-11-24) fanns det under 70-talet en allmän uppfattning, att det var mycket vanligare med doping i öststaterna än någon annanstans och man ansåg att de var fuskare. I öststaterna var dopingen framtvingat i politiska syften för att få fram duktiga idrottsmän och att det skulle vinnas till varje pris. Idrottsmännen skulle verka som PR- män för regimen. Efter det att muren föll avslöjades det att både läkare och forskare hade varit inblandade i dopingprojektet. Stolt (2004-11-24) menar att anledningen till att så få östtyskar blev fällda för doping var för att regimen dopingtestade alla sina utövare innan de skickade iväg på tävlingar. Öststaterna hade på denna tid inte out of competition kontroller. Resultatet menar Stolt (2004-11-24) kunde ses under de stora mästerskapen under 70-talet, där öststatskvinnorna satte rekord som idag är ouppnåeliga. Det visade sig dock att preparaten hade en mörk baksida, de manliga hormonpreparaten gav inte bara kvinnorna ökad muskelmassa utan även manliga drag i form av skäggväxt, basröst etc. Stolt (2004-11-24) menar att detta hade tveklöst inverkan på den negativa inställning till doping som fanns i Sverige men även internationellt sett.

28

Även i Sverige hade vi fall där svenska idrottsmän åkte till USA och kom tillbaka kraftigt muskulösa, men det var bara bland de manliga aktiva och det fanns det ingen motsvarighet bland kvinnorna (Stolt, 2004-11-24). Även Linda Haglund (2004-11-25) menar att svenska idrottsmän kan ha fått kontakt med preparaten i samband med att de besökte Öststaterna eller USA. Intressant är också att på 60 och 70-talet såg inte idrottskvinnorna ut som de gör idag, då var kvinnorna mer finlemmade och normalbyggda säger Haglund (2004-11-25). Visserligen fanns det även då en och en annan östtyska som var större än normalt men den muskelmassa, som vältränade killar och tjejer har idag, fanns nästan inte på 70-talet. Idag har den breddade gymkulturen och framför allt skivstångens genombrott ändrat kroppsidealet för idrottsutövarna och detta speciellt bland kvinnorna. De kvinnliga utövarna har idag väldigt lite underhudsfett och deras kroppar utgörs till största delen av muskler. På 70-talet påminde den kvinnliga atleten däremot mer om en balettdansös. Forskning visar att träning med skivstång och tyngder ökar behovet av kosttillskott (Haglund, 2004-11-25).

3) Naiva inställningen

Linda Haglund påstår att det var många av öststatsidrottarna som inte var medvetna om att de dopade sig. I efterhand kan man se klara tecken på depression hos många utövare då de fått allvarliga men av preparaten. Flera själmord begicks då atleterna insett vad deras idrottskarriär egentligen var uppbyggd på. Linda Haglund kan identifiera sig med öststatskvinnorna eftersom hon själv påstår sig ha blivit ilurad av de förbjudna preparaten. Haglund (2004-11-25) menar att hon alltid har varit helt emot doping.

Under SM tävlingarna i Skövde 1981 tog hon dock två tabletter, en på lördagen och en på söndagen. På burken, som hon blivit tilldelad av sin finska tränare, stod det B och C vitaminer och tabletterna skulle tas under tre veckors tid. Hennes tränare, Pertti Helin, berättade för henne att syftet med att ta ”vitaminerna” var att de skulle flytta fram Haglunds menstruation som hon skulle ha under de viktiga världscupstävlingarna senare på säsongen. ”Vitaminerna” visade sig vara anabola steroider (Haglund, 2004-11-25). Haglund (2004-11-25) hävdar att tabletterna inte kan ha haft någon verkan under SM tävlingarna eftersom anabola steroider alltid används i uppbyggnadssyfte och måste ätas under längre tid för att ge resultat. Haglund (2004-11-25) säger att hennes tränare påstår att han inte var medveten om att Sverige hade infört dopingtester på nationella tävlingar och

29

därför bad henne att ta tabletterna. Linda Haglund friades i Skandinavien, men internationellt fälldes hon, eftersom reglerna där var sådana att det inte spelade någon roll hur preparaten kommit in i kroppen. Linda Haglund (2004-11-25) berättar att hon inte har haft någon kontakt med sin tränare därefter och att hon ser på skandalen med både sorg och glädje. ”Jag var lycklig för att jag bara tog två tabletter men jag var hemskt olycklig för att det påverkade ju hela min idrottskarriär” (Haglund, 2004-11-25).

Linda Haglund (2004-11-25) har svårt att tro att liknande fall kan inträffa idag eftersom idag är doping allmänt känt. ”Jag var ung och naiv och litade på min tränare” (Haglund, 2004-11-25). Åke Stolt (2004-11-24) menar också att tränarna påverkade idrottarna och att även läkarna hjälpte till i stor utsträckning, eftersom dopingen blivit allt mer sofistikerad. Han betonar även att det i många fall var det de aktivas egna val och att det inte var framtvingat av någon tränare. ”Jag tror att vuxna människor vet vad de stoppar i sig och har ansvar för det också” (Stolt, 2004-11-24). Linda Haglund (2004-11-25) menar att under denna tid diskuterades inte dopingfrågan med tränaren utan oftast var det tränarna som påverkade idrottaren och som fick preparaten av läkarna. Det hela skedde förmodligen oftast på tränarens initiativ, eftersom det var prestigefullt att visa goda resultat (Haglund, 2004-11-25). Haglund förklarar att idag finns det helt andra ekonomiska och tekniska resurser som ligger bakom doping, vilket förmodligen har bidragit till dopingpreparatens utveckling (Haglund, 2004-11-25).

Stolt (2004-11-24) minns att generellt trodde de flesta på Linda Haglunds version. Stolt (2004-11-24) menar att detta kan till stor del bero på att då det länge hade funnits misstankar att finska idrottsutövare dopade sig, och framförallt löpare. ”Linda Haglund hade en finsk tränare och svenskar har väl alltid trott att det funnits rymligare samveten i Finland” (Stolt, 2004-11-24). Nyberg (2004-11-11) säger att han har fått återberättat för sig att det inte var självklart att alla var för antidopingarbetet. Det fanns en grupp av både ledare och idrottsutövare som inte tyckte att doping var en stor fråga innan det blev förbjudet. När Linda Haglund dopingfälldes 1981, blev reaktionen olika eftersom alla inte var för antidopingarbetet. Många ställde sig frågan ”Varför ska det vara så här i Sverige när alla andra dopar sig?” (Nyberg, 2004-11-11).

30

4) Läkarens inflytande

Claudio Tamburrini (2004-12-01) menar att läkarna gick ut och garanterade att preparaten till största del inte var farliga. ”Man måste komma ihåg att 70-talet var ett vetenskapligt optimistiskt decennium, utan den (berättigade) misstron mot den etablerade vetenskapen som vi har idag” (Tamburrini, 2004-12-01). Tamburrini (2004-12-01) tror att läkaretiken inte hade så stor betydelse då som den har idag, vilket antagligen hade samband med att man inte trodde att preparaten skulle drabba människor så hårt, som faktiskt blev fallet. Tamburrini betonar att det är viktigt att inte generalisera i detta avseende eftersom skadeverkningarna föll sig olika från fall till fall. Idag har läkaretiken större betydelse. Eftersom att det har blivit allmänt känt att traditionell doping är skadlig är läkarna av sin yrkesetik förbjudna att medverka till sådan verksamhet, inte ens med idrottsutövarens medgivande. Viktigt att poängtera är att doping nu är olaglig i många länder (Tamburrini, 2004-12-01).

5) Ekonomisk betydelse

Tamburrini (2004-12-01) påpekar att han inte själv var med i debatten när preparaten förbjöds. Men menar att han rent allmänt hyser en ganska konspiratorisk teori angående det så kallade kriget mot doping. Tamburrini (2004-12-01) hävdar att de flesta idrottsbyråkraterna vill hindra fenomenet, eftersom det inte är positivt i ett ekonomiskt syfte för affärerna. Detta har resulterat till att de flesta idrottsproducenterna säger sig vara mot doping. Problem uppkommer dock eftersom de måste bekämpa dopingen utan att förstöra för mycket av affärsverksamheten. ”Till exempel, om man misstänker att någon stor stjärna är dopad, kan jag tänka mig att man först indirekt (exempelvis genom att annonsera ett dopingtest) varnar vederbörande, så att hon/han ska fatta vinken och lägga av med det han/hon gör” (Tamburrrini, 2004-12-01). Tamburrini (2004-12-01) påstår att detta medför en viss tröghet i byråkratins reaktionssystem mot doping. Korståget mot doping måste upphöra innan idrottspubliken kommer att acceptera doping (Tamburrini, 2004-12-01).

Linda Haglund (2004-11-25) anser att professionaliseringen först tog fart när VM infördes, innan dess hade ju bara OS och EM arrangerats. Med VM förändrades idrotten till att bli kommersiell, då pengar och ekonomi kom att spela en viktigare roll för utövaren och dess team. Företag valde att sponsra enskilda idrottsprofiler, vilket bidrog till att pressen på

31

atleternas prestationer ökade och resultaten blev viktigare än tidigare. Med de ökade kraven på framgång kom naturligtvis dopingen att spela viktig roll. Värdet av att vara olympier blev stort eftersom en framskjuten placering kunde ge mycket guld. Haglund (2004-11-25) menar att detta var en vändpunkt för friidrotten i ett ekonomiskt hänseende.

32

5. Analys och Diskussion

Mitt syfte med denna studie är att belysa attitydförändringen till doping som skedde på 70-talet i Sverige. Till att börja med måste begreppet ”doping på 70-70-talet” behandlas. I det tidiga 70-talet fanns det som Stolt (2004-11-24) uttryckte sig, en klar skiljelinje mellan vad som betraktades som doping. Det fanns de preparat som var prestationshöjande och som togs för att flytta fram trötthetströskeln, och de preparat som togs för att bygga upp sitt eget könshormon. Det förstnämnda klassades som fusk och de flesta var ganska överens om att det skulle vara förbjudet medan hormonpreparaten inte sågs lika allvarliga eftersom det ansågs vara okey för män att bygga upp sina muskler med det manliga könshormonet, testosteron (Stolt, 2004-11-24).

I min analys ska jag klarlägga vilka olika faktorer som har haft betydelse för attitydförändringen.

En viktig vändpunkt för idrotten och attitydförändringen till doping var när amatörregeln avskaffades 1967. Detta medförde att etiska och moraliska värden förändrades samt att det blev möjligt för idrottsutövarna att tjäna pengar på sin idrott. Idrotten professionaliserades under 70-talet (Peterson, 1993). Professionaliseringsprocessen kopplar jag samman med Webers rationalitetsteori, eftersom atleterna tenderade att gå från värderationella handlingar vilka var bestämda av en medveten tro på det etiska och moraliska (i detta fall uttryckt via amatörregeln), till att bli mer målrationella vilkas handlingar är bestämda av förväntningar från omgivningen eller från sig själv och dessa förväntningar används som morot för aktörens egna eftersträvande rationella mål (i detta fall en professionell karriär) (Weber, 1983). Applicerar vi Webers rationalitetsteori på professionaliseringsprocessen, så utvecklas det mänskliga handlandet, som är baserat på tradition och sedvänjor (värderationellt), till ett sådant som är mer målrationellt (Peterson, 1993). Med detta blev det allt viktigare att vinna och den enskilde individen gjorde allt i sin makt för att uppnå sina mål (Peterson, 1993). I början av 70-talet hade svenskarna en liberal inställning. Det nya frigjorda synsättet öppnade upp dörrarna till doping i Sverige. Idrottsutövare blev även influerade av USA och dess nyliberalistiska tänkande, till exempel genom att de fick scholarship på olika college där. I USA fanns det en annan moralisk och etisk syn på

33

hormonpreparat och det gjordes ingen hemlighet att vissa idrottsmän använde dessa (Stolt, 2004).

Kulturbegreppet innebär den specifika livsstil som medlemmarna i ett samhälle har. Exempel på kulturella begrepp kan vara normer, värderingar samt sedvänjor. Värderingar kan definieras som abstrakta idéer som bestämmer vad som anses viktigt, värdefullt och önskvärt inom en viss kultur. Normer utgör de regler för beteende som speglar kulturens värderingar. Normer och värderingar samverkar med varandra och formar hur medlemmarna i en kultur beter sig i en miljö. Både normer och värderingar varierar stort mellan olika kulturer. Vissa kulturer värderar individualism, medan andra lägger större vikt på gemensamma behov. Amerikanarna uppfattas oftast som individualister medan ryssar tenderar att högre värdera jämlikhet och kollektiv problemlösning (Giddens, 2003). Den kamp som fanns mellan denna tidens stormakter USA och Sovjet anser jag hade en stor inverkan på den tidens inställning och synen på doping. Kampen utspelade sig inte bara politiskt, det så kallade kalla kriget, utan även på idrottsarenan, vilket medförde att båda nationerna gjorde allt för att just deras idrottsmän skulle överträffa den andres (Stolt, 2004). Idrottsmännen agerade som PR- män för regimen och en stark idrottsnationalism växte fram (Stolt, 2004-11-24). Nationalism kan definieras som en uppsättning av symboler och åsikter som skapar en känsla av att tillhöra en enda politisk samfällighet. Nationalism uppträdde först i och med statens uppkomst (Giddens, 2003)

Utifrån mina intervjuresultat har jag dragit slutsatsen att maktkampen mellan de båda stormakterna var den största faktorn till att dopingen spred sig till andra nationer (Stolt, 2004-11-24). Visserligen hade, som Tamb urrini hävdade, samhällsekonomin en viktig roll i hur brett dopingen spred sig inom nationen (2004-12-01). Tamburrini (2004-12-01) menar att doping användes generellt i praktiskt taget alla utvecklade länder. Ett exempel är den svenska diskuskastaren Ricky Bruch som började använda preparaten i slutet av 60-talet i syfte att bli bäst. Chansen var mycket liten utan att ta något preparat eftersom flesta kastare från båda stormakterna var dopade (Bruch, 1990).

Makt och pengar stod på spel gjorde att moralen påverkades starkt för idrottsmän, ledarteam, läkare och även för inställningen bland vanligt folk (Stolt, 2004). Även i detta fenomen kan paralleller dras till Webers rationalitetsteori. Även svenska idrottsutövare och

34

dess team började handla mer målrationellt än värderationellt i önskan att uppfylla målen. Viktigt att betona är dock att de målrationella handlingarna avser valet av medel som är bäst lämpat att uppnå dessa mål. Vissa idrottsutövare och/eller tränare valde då att använda idag förbjudna medel för att lyckas (Weber, 1983). Anmärkningsvärt är att i vissa fall var idrottsutövaren inte medveten om att han/hon använde dessa medel vilket bidrog orsakade till stor tragedi när man senare upptäckte preparatens negativa effekter (Haglund, 2004-11-25).

En av de främsta faktorerna till att det skedde en attitydförändring till doping på 70-talet anser jag vara att effekten av preparaten blev allmänt kända. Som jag nämnt innan i avsnittet Resultat av undersökning satte dopingdebatten igång på allvar i Sverige i samband med att brottaren Pelle Svensson kom ut med sin bok Öppet brev till Sveriges

idrottspampar 1973. Intressant kan vara att påpeka att diskuskastaren Ricky Bruch fem år

tidigare hade gått ut och berättat om hormontabletterna i media (Bruch, 1990). Syftet menar Bruch var att han ansåg det vara omoraliskt och idrottsligt fel för idrotten, men också för att preparaten hade en skadeverkande effekt på kroppen. ”Jag fick akut psoriasis, högt blodtryck och blev aggressivare” (Bruch, 1990:66). Det kan tyckas vara märkligt att ingen tog detta på allvar utan att det skulle ta ytterliggare 6 år innan International Association of Athletics Federations (IAAF) förbjöd preparaten och 8 år innan Internationella Olympiska Kommittén (IOK) förbjöd dem (Bruch, 1990).

Den teknologiska och medicinska utvecklingen var inte så långt kommen och det fanns inte samma förutsättningar som finns idag att få snabba testresultat (Nyberg, 2004-11-11). Detta anser jag haft en stor påverkan till den långsamma attitydförändring som skedde. Spekulera kan man även göra ifall det svenska idrottssamhället, så kort efter att amatörregeln avskaffats, inte var mogen för ännu en förändring. Till exempel sopade man medvetet och omedvetet Bruchs yttrande under mattan (Årets idrott, 1979). Bruchs uttalande fick negativa reaktioner av svenska folket och vissa påstod att det han hävdade inte var sant. I en artikel som publicerades i Kvällsposten 1968 motargumenteras Bruch. Journalisten uttrycker i artikeln ”sanningen bakom hormonpreparaten” vilket var baserat på information av den endokrinolog (expert på bl a hormoner) som tidningen säger sig ha haft kontakt med (Bruch, 1990).

35

Preparaten har samma effekt på muskeluppbyggnaden som exempelvis en halspastill har dvs. ingen. I själva verket handlar det alltså bara om suggestion. Dianaboltabletterna kan psykiskt ha hjälpt Bruch, verkat som pep-talk, men inte mer. Viktökningen och den ökade muskelmassan måste helt tillskrivas den proteinrika kosten och skivstångsträningen han underkastat sig (Bruch, 1990:66).

En tid senare i samband med Pelle Svenssons bok blev det allmänt känt att tabletterna inte bara hade en prestationshöjande effekt utan också att de var skadeverkande. Även Svenssons bok fick negativa reaktioner. De flesta ansåg att han överdrev bruket av anabola steroider. Pelle Svensson skrev i sin bok att ”det är dags att sluta tala om det östtyska undret, kalla det vansinne istället!” (Svensson, 1973:52). Med det menar Svensson att den så kallade supermänniskan inte utvecklats genom olika magiska träningsmetoder utan var uppbyggda av förbjudna hormonpreparat och att dessa preparat hade en skadeverkande effekt vilket öststaterna dock inte verkade vara medvetna om. Svensson betonade även att, för att rädda ungdomen måste sanningen om preparaten och dess utbredda användning fram. Med ”brevet” ville Svensson understryka att det är bättre att låta sig vara en andra rangens idrottsnation än att offra kärnan av Sveriges bästa ungdomar i denna misär (Svensson, 1973). Svensson skrev i sin bok:

Jag vädjar till Sveriges alla idrottsledare: Stoppa vansinnet! … Jag vädjar till läkarna: Forska inom detta område så att behandlingen kan avslöjas med kontroller”… Idag känner vissa idrottsledare till att elitidrotten spårat ur på grund av [hormonpreparaten], men ingenting görs. I stället tystar man ner alltihop och talar om supertränare och nya metoder. (Svensson, 1973:52).

Vetskapen om den prestationshöjande och den skadeverkande effekt som preparaten gav bidrog till att dopingfrågan började behandlas 1975 (Johansson, 1988). Då förbjöds all användning av anabola steroider i Sverige. Jag vill understryka att det som Stolt (2004-11-24) hävdade om hormonpreparatens inverkan på öststatskvinnorna också hade stor inverkan på inställningen till doping inte bara i Sverige utan även internationellt.

Under perioden 1975-79 behandlas doping mer öppet, nu som ett etablerat svenskt proble m. Det lyftes fram att idrotten skulle ha en positiv betydelse för samhällsutvecklingen. Stora idrottsstjärnor skulle vara förebilder för unga idrottare och

36

måste därför stå för vissa etiska värden. Doping anses vara omoraliskt eftersom det strider mot grundläggande idrottsetiska och medicinska värden. Nu börjas det diskutera hur idrotten ska komma tillrätta med detta hot mot idrottens grundidé (Johansson, 1988).

Till idrottens grundidéer hör bl a att den ska främja god hälsa och välbefinnande för individen. Användningen av doping och medicinska preparat, som på sikt kan förstöra kroppen, står i direkt strid med dessa idéer (Johansson, 1988:36).

Med kunskap om preparatens effekter ansågs det från och med nu vara fusk att dopa sig. Det framhävdes att kampen mot doping var avgörande för idrottens trovärdighet och framtid. I Sverige börjades dopingfrågan behandlas i mitten av 70-talet 1979 lades ett förslag till handlingsplan fram, vilket riksidrottsstyrelsen hade utarbetat (Johansson, 1988). Antidopingrörelsen fick olika reaktioner från samhället (Nyberg, 2004-11-11). Det är betydande att det finns en balans mellan social reproduktion och social förändring i samhället. Detta eftersom sociala förändringar rör nya regler och strukturer och för att social reproduktion fungerar genom att de finns en kontinuitet i de nya förändringar som skapats (Giddens, 2003). Även Tamburrini (041201) menar att eftersom det blev allmänt känt att traditionell doping var skadlig var läkarna på grund av sin yrkesetik förbjudna att medverka till sådan verksamhet, inte ens med idrottsutövarens medgivande.

Allt eftersom preparaten synliggjorts och det blivit allmänt känt vilka effekter preparaten hade, försvann suggestivt den naiva inställning som många idrottsutövare hade till dopingen. Idrottsrörelsen tydliggjorde dess etiska och moraliska värderingar och poängterade idrottens syfte och mål i samhället (Nyberg, 041111). Nu sågs handlingarna utifrån ett kollektivt perspektiv, vilket skulle ge idrottsnationen Sverige ett gott rykte och nationen skulle framstå som en förebild för både unga idrottare (Johansson, 1988). Jag jämför riksidrottsförbundets agerade, det vill säga behandlandet av dopingfrågan och förbudet av preparaten till Webers rationalitetsteori. Detta eftersom jag anser att riksidrottsförbundet var ”tvungna”, när preparatens effekter och biverkningar blivit allmänt kända, att vara värderationella. Värderationella i den bemärkelsen att de nu plockade fram idrottens traditionella grundidé för att behålla och stärka idrottsrörelsens syfte att främja samhället (Weber, 1983). Även om riksidrottsförbundet ville att Sverige skulle vara den ”största” nationen på idrottsbanan, så var förbundet ändå tvunget att förbjuda preparaten,

37

för att bryta det framväxande negativa mönstret (Svensson, 1973). Idrottens moral och värderingar lyftes fram och resultatet stod inte längre i centrum (Johansson, 1988). Jag vill även betona att Weber understryker att det kan finnas olika tolkningar om vad som är moralisk sanning i samhället (Weber, 1983). Med detta vill jag hävda att även om riksidrottsförbundet styrde mot det värderationella för att ungdomen skulle få en annan moralisk och etisk syn och inställning till doping, hade idrottsutövarna, som var aktiva på 70-talet, redan format ett rationellt tänkande. Weber menade att rationalitet inte alltid var positivt utan att risken för att individen överrationaliserade var stor. Exempel på detta kan vara att idrottsutövarna blev så pass målrationella att de endast såg preparaten som medel för att uppfylla sina mål (Weber, 1983).

Jag hävdar att attitydförändringen till doping berodde mycket på att det svenska samhället bytte karaktär i slutet av 70-talet från ett öppet liberalt samhälle till att få en striktare samhällssyn med ett mer återhållsamt förhållande till droger och i detta fall doping. 70-talet betraktas oftast som det frigjorda samhället där hippie och Peacerörelsen var de tongivande (Rothstein, 2003). Intressant att poängtera är att i mitten av 70-talet kunde mer än två tredjedelar av alla samhällen i världen betraktas som diktaturer (Giddens, 2003). Lyckligtvis avbröts denna trend och idag är mindre än en tredjedel av alla samhällen diktaturer. Demokratin är idag den mest önskvärda formen av styre i världen. Kunskapen om preparaten kan behandlas både positivt och negativt av samhället. Positivt i det avseende då antidopingrörelsen arbetar för att motverka problemet och negativt i det avseende då vetskapen om preparatens prestationshöjande effekt medvetet används för att öka en individs prestationsförmåga. Med detta menar jag, baserat på Webers teori, att det är samhällets uppgift, format av dess kulturella idéer och värderingar, att se till att kunskapen behandlas positivt (Giddens, 2003).

Allt eftersom professionaliseringsprocessen utvecklades växte även den kommersiella idrotten fram. Detta fenomen var även en starkt bidragande faktor till att attityden till doping förändrades i slutet av 70-talet (Peterson, 2003). Detta kan efterlikna Webers tänkande då han menar att kapitalismen, byråkratin och vetenskapens effekter ligger till grund för samhällsutvecklingen. De nya ekonomiska förhållandena inom idrottsrörelsen genom kommersialiseringen och professionaliseringen formar nu utvecklingen. Idrottsrörelsen har sina egna kulturella idéer och värderingar men de påverkas av