Englebyen. Historier fra Beslan
Erika Fatland
Oslo: Cappelen Damm 2011 256 sidor. ISBN 9788202347888
Recenserad av Märta-Lisa Magnusson [universitetslektor i Kaukasusstudier, IMER, Malmö Högskola, Marta-Lisa.Magnusson@mah.se]
En hel värld följde i chock och med avsky terroraktionen mot Skola nr 1 i staden Beslan i ryska Nordkaukasus i början av september 2004. Terroristerna slog till den 1 september, som är första skoldag efter sommarlovet i Ryssland och en festdag för både elever, lärare och föräldrar. Festdagen förvandlades till en katastrof. Över 1000 barn och vuxna togs som gisslan och satt inspärrade i stort sett utan mat och vatten i tre dygn varefter gisseldramat fick en blodig
avslutning. 186 barn och 147 vuxna miste livet. Den tjetjenske terroristen Sjamil Basajev påtog sig ansvaret för planläggningen av terroraktionen.
Tre år efter terroristattacken reste norska Erika Fatland till Beslan för att samla material till en masteravhandling i socialantropologi. De frågor som drev henne var: ”Hva skjer når alle
journalistene har dratt hjem? Hvilke ettervirkninger får en slik dramatisk og voldelig hendelse på sikt i et relativt lite lokalsamfunn?” Fältarbetet genomfördes i samarbete med Ryska Röda Korset och Internationala Röda Kors Förbundet. Efter att masteravhandlingen var färdig och inlämnad reste Fatland våren 2010 ännu en gång till Beslan, nu i privat regi. Det var ”som om Beslan ikke vil slippe taket i meg”, skriver hon, ”Det var så mange historier som jeg ikke fikk plass til innimellom den sosialantropologiske teorien”.
Englebyen bygger på material insamlat både under första och andra vistelsen i Beslan. Förutom
intervjuer och samtal med överlevande från terrorattacken, anhöriga till offren, lärare och andra berörda i själva Beslan har Fatland också genomfört intervjuer med relevanta informanter i St. Petersburg och Moskva. Hon har också studerat undersökningsrapporter om terrorattacken, gått
This is an Author's Accepted version of an article published in Nordisk Østforum, Vol. 26, No. 1 (2012) p. 91-94, Universitetsforlaget, Oslo.
Available online at: http://www.idunn.no/ts/nof/2012/01/erika_fatland_englebyen_historier_fra_beslan (Access to the published version may require subscription)
igenom rättsprotokoll och läst igenom en stor mängd artiklar, böcker och andra dokument relaterade till terrordådet.
Under sin första vistelse i Beslan, hösten 2007, hör och antecknar Fatland ”historier om død og sorg som er så fjernt fra mine egne erfaringer at jeg lurer på hvordan jeg noensinne skal kunne klare å lage antropologisk teori av dem”. Men hon registrerar inte bara sorg, desperation och smärta. Tiden efter terroraktionen var också präglad av konflikter och beskyllningar, ondartad ryktesspridning och misstänksamhet. ”Vi burde ha blitt som en stor familie etter å ha
gjennomlevd noe slikt”, säger en kvinna som hölls som gisslan men överlevde. ”Alle i Beslan burde ha blitt som brødre og søstre. Men det er vi ikke, folk er tvert imot blitt slemmere. Sorgen har splittet oss, drevet oss fra hverandre og gjort folk ondere”.
I stort sett alla anställda vid Skola nr 1 upplevde att bli misstänkliggjorda och anklagade, skriver Fatland, och ”Skylden deres bestod i at de hadde overlevd”. Direktören för Skola nr 1, som är bland dem Fatland intervjuar, skulle således enligt rykten ha varit terroristernas sammansvurne och fått pengar för att hjälpa dem. Efter terrorattacken utsattes hon för flera mordhot och fysiska överfall. Skolans bibliotekarie, som också berättar sin historia för Fatland, blev beskylld för att ha hjälpt terroristerna med att gömma vapen i biblioteket. Arbetare som utförde reparationsarbeten i skolan före terrorattacken skulle också enligt utbredda konspirationsteorier antingen själva ha varit terrorister eller ha varit i maskopi med dem.
Fatlands studie avslöjar stora brister i det ryska samhällets beredskap för psykologisk
krishantering och visar att bristen på objektiv information idag, precis som i sovjettiden, får folk till att ty sig till rykten, spekulationer och konspirationsteorier. Fatlands informanter är först och främst kvinnor. Det var mammor, mor- och farmödrar som hade följt med barnen till firandet av den första skoldagen och som tillsammans med barnen togs som gisslan. Också de flesta av lärarna var kvinnor. Beslan efter katastrofen är således ett samhälle fullt av änkemän. Många av dem lider nu av stor skuldkänsla. Den lokala hederskodexen är sträng och kräver att en man ska kunna beskydda sin familj. ”Da terroristene tok skolen, ble mennene hjelpeløse vitner og kunne ikke gjøre noe for å redde kvinnene og barna som satt der inne. Mange bebreider seg selv”, säger en av kvinnorna Fatland talar med. Trots att det först och främst var Beslans kvinnor som ”delte
historiene sine” med Fatland ger hennes undersökning god insikt i hur könsrollerna påverkade både kvinnors och mäns reaktioner på – och sätt att bearbeta – den våldsamma händelse de hade utsatts för.
Under sin andra vistelse i Beslan återvänder Fatland till en del personer hon mött tidigare, bland annat ledarna för de två kvinnoorganisationerna Beslans mödrar och Beslans stämma som bägge aktivt kämpat för att hjälpa de överlevande och anhöriga till offren för terroraktionen och för att få fram sanningen om vad som egentlige hände under de tre förfärliga dygnen i början av september 2004. Samtalen med dessa kvinnor ger insikt i vilka svårigheter det civila samhället generellt och människorättsorganisationer speciellt har i det nya Ryssland som växt fram under Vladimir Putin. Hon besöker också en landsby där en av ledarna för terrorattacken i Beslan hade bott en period, för att få informationer som skulle kunna kasta ljus över varför han ”gikk fra å være en harmløs einstøing til å bli en fanatisk muslim og en av Basajevs menn”. Fatland besöker också Beslans egen poet, som skrivit en dikt om varenda en av de 333 döda, och hon besöker en man som varje natt, i ur och skur, övernattar på en gravlund, där hans egen dotter och många andra offer för terrorattacken ligger begravda. Det är i övrigt denne man som bokens titel
Englebyen stammar från. ”Alle som ligger her er engler,” hävdar han.
I bokens avslutande kapitel flyttas fokus delvis från effekterna av terrorattacken till fokus på vad som egentligen hände under de tre fruktansvärda dagarna i början av september 2004. Mycket är fortfarande ouppklarat. Fatland jämför den officiella undersökningskommissionens rapport om terroraktionen med en rad alternativa rapporter och undersökningar. Hennes jämförelse mynnar ut i en trovärdig bild av vad som hände. Den sätter också en rad andra frågor, som boken berör, i ett bredare perspektiv, till exempel varför kritiker av ryska myndigheters agerande under
terrorattacken har hotats och till och med dödats och varför lokalbefolkningens vrede i lika hög grad riktade sig mot militären, polisen och centralmakten i Moskva som mot terroristerna. Det är emellertid inte de politiska aspekterna av terrorattacken i Beslan som Fatland är mest upptagen av. Hon förklarar till exempel inte hur territorialkonflikten mellan nordosseter och ingusjer, som hon annars redogör ingående för, hänger samman med terrorattacken. Skillnaden mellan tjetjensk terrorism och tjetjensk separatism diskuteras inte. Englebyen är i första hand en
studie i terroraktionens psykologiska och sociala effekter, en undersökning av hur terror på sikt påverkar både enskilda människor och det samhälle de lever i.
Fatlands viktiga och välskrivna bok har dessvärre fått ytterligare aktualitet efter det avskyvärda terrordådet i hennes eget land den 22 juli 2011, kort tid efter att boken utkommit.
