Kronisk kriminalitet som livsstil

Kronisk kriminalitet

som livsstil

Kronisk kriminalitet

som livsstil

Marie Torstensson Levander

Arbetet mot livsstilskriminellas brottslighet har hög prioritet inom svensk polis. I ett regeringsuppdrag ska svensk polis bland annat utarbeta nya och förbättrade arbetsmetoder mot de livsstilskriminella och deras brottslighet. Arbetsmetoderna ska baseras på forskning och kunskap. Det är därför särskilt angeläget att belysa innebörden av det komplexa begreppet livsstilskriminella utifrån forskningslitte-raturen.

Rikspolisstyrelsens verksledningskansli har därför uppdragit åt professor Marie Torstensson Levander att ge en överblick över begreppet livsstilskriminella och alternativa begrepp såsom kroniker, vanekriminella eller återfallsbrottslingar utifrån den mest betydelsefulla forskningslitteraturen. I rapportens första del dis-kuterar författaren begreppens innebörd och hur man skulle kunna operationali-sera dessa. I rapportens andra del presenterar författaren en kunskapsöversikt med fokus på vad vi vet om livsstilskriminellas kriminalitet och vilka förebyggande åtgärder som skulle kunna användas i arbetet mot denna grupp. Genom denna rap-port är förhoppningen att alla som arbetar med livsstilskriminella ska få en fördju-pad förståelse för innebörden av begreppet livsstilskriminella så att arbetat mot dem kan genomföras på ett effektivt och kunskapsbaserat sätt.

Docent Anders Nilsson, Kriminologiska institutionen vid Stockholms Univer-sitet har läst manus och bidragit med värdefulla synpunkter på innehållet.

Förord

Förord . . . .1

Innehåll . . . .2

Del 1. . . .3

Uppdraget . . . .3

Begreppet livsstilskriminella. . . .3

Kriterier för att identifi era gruppen livsstilskriminella och kronikergruppen . . . .5

Del 2. . . .8

Inledning. . . .8

Att studera kriminella karriärer . . . .8

Kriminella karriärmönster . . . .9

Kronikergruppens kriminalitet . . . 12

Att förebygga och förhindra kronisk kriminalitet . . . 14

Brottsbenägenhet . . . 14

Slutsatser för det preventiva arbetet . . . 16

Sociala miljöer . . . 16

Slutsatser för det preventiva arbetet . . . 18

Samverkansformer och kroniker . . . 19

Sammanfattning . . . 20

Polisens roll och möjligheter att förhindra utveckling av kronisk kriminalitet: Förslag . . . 21

Referenser. . . 22

Uppdraget

Denna kunskapsöversikt är resultatet av ett uppdrag från Rikspolisstyrelsen med huvudsyftet att utifrån ett vetenskapligt perspektiv diskutera, defi niera, operatio-nalisera och problematisera begreppet livsstilskriminella och andra synonyma begrepp. Dessutom att ge en översikt av forskningen inom området, särskilt när det gäller omfattning, risk- och orsaksfaktorer samt gruppens betydelse för krimi-nalitet och otrygghet. Slutligen innebär uppdraget att ge konkreta förslag på åtgär-der mot livsstilskriminella med fokus på polisiära åtgäråtgär-der men också åtgäråtgär-der i samverkan med andra aktörer.

Rapporten har disponerats på följande vis. I rapportens första del defi nieras och diskuteras begreppen livsstilskriminalitet och andra begrepp som används (ibland synonymt) för att beskriva den grupp som svarar för en majoritet av den samlade kriminaliteten. Sedan följer förslag på olika sätt att identifi era denna grupp främst inom ramen för polisens arbete och avslutningsvis ges några förslag på hur polisen bör inrikta det brottsförebyggande arbetet mot gruppen.

Uppdraget är behäftat med ett problem, nämligen begreppet ”livsstilskriminel-la”. Detta begrepp används vanligtvis inte inom internationell och nationell forsk-ning om kriminella karriärer som benämforsk-ning på en väl defi nierad grupp. Snarare används begrepp som ”kroniskt kriminella” (chronic offenders), ”återfallsbrotts-lingar” (recidivists) eller ”persistenta brotts”återfallsbrotts-lingar” (persistent offenders). Jag kom-mer att diskutera detta närmare senare i rapporten.

I rapportens andra del – som utgör den egentliga kunskapsöversikten - redovi-sas forskning som ligger till grund för begreppsdefi nitioner, kriterier och åtgärds-förslagen, dvs. forskning om kriminell karriärutveckling med fokus på kroniker-gruppen. Här beskrivs gruppen utifrån en rad aspekter: kriminalitetens omfatt-ning, typ och utveckling, individuella och sociala karaktäristika och problem som ökar risken för att utveckla allvarligare former av kriminalitet. Här fi nns också en något mer fördjupad diskussion av hur det brottsförebyggande arbetet bör inriktas för att förebygga och förhindra kriminalitet.

Begreppet livsstilskriminella

Inom den kriminologiska forskningen om kriminella karriärer används olika begrepp mer eller mindre synonymt för att beskriva ungefär samma problem; kronisk kriminell, persistent brottsling, vanekriminell eller återfallsbrottsling. En gemensam nämnare för dessa är att de beskriver kategorier av individer och deras kriminalitet oberoende av andra sociala omständigheter. ”Tid” (debut), ”varak-tighet” (antal år med kriminalitet) och frekvens (brottsaktivitet) är centrala

beståndsdelar i dessa beskrivningar, enskilt eller i kombination. Begreppet ”kro-niskt kriminell” beskriver då en individ som begår brott med relativt hög

frek-vens med tidig debut och en karriär som sträcker sig från tidiga tonår upp genom vuxenlivet.

Om vi jämför detta med användningen av begreppet livsstilskriminell rymmer detta snarare en beskrivning av hur individer väljer att leva sina liv, dvs.

vardags-livets innehåll och umgänge, kriminalitet och missbruk, olika sätt att refl ektera och tänka på vad som är rätt och fel (Osgood et al., 1996; Walters, 1990; 2002).

Exempelvis beskriver Gunnar Bergström (2010) en kriminell livsstil som en livsstil som kännetecknas av ansvarslöshet, att ha en bild av sig själv som ”utan-för”, med kriminella tankemönster och impulsiva handlingsmönster eller som ett mönster man fastnar i för att undvika svårigheter i livet. I boken ”Kriminalitet som livsstil” beskriver Bergström gruppen livsstilskriminella som ”de kriminella

som åker in och ut på våra fängelser och de som lever likadant som kåkfararna men som inte åker fast..” (Bergström, ibid:23). Han använder Glenn Walters

modell för att defi niera livsstilskriminella, nämligen de fyra karaktärsdragen

”all-män ansvarslöshet”, ”njutningslystnad”, ”kränkande hållning gentemot andra människor” och ”upprepade brott mot lagar, normer och moral” (Bergström,

ibid:70; Walters, 1990; 2002).

Att mäta livsstilskriminalitet utifrån denna defi nition innebär då krav på infor-mation som i huvudsak återfi nns hos aktörer utanför polisorganisationen.

Om vi sammanför begreppen livsstilskriminella och kroniskt kriminella kan kronikergruppen beskrivas som en grupp som utvecklar en viss livsstil där krimi-nalitet ingår som en komponent, eller som en grupp individer vars livsstil (var-dags-, rutinaktiviteter) ökar risken för vissa att begå brott genom den exponering för riskmiljöer de utsätts för (Osgood et al., 1996; Wikström & Sampson, 2003; Svensson & Pauwels, 2010).

Sedan den klassiska studien av Wolfgang et al. (1972) har kronikerbegreppet varit föremål för diskussion i en lång rad av studier. Wolfgang (ibid.) defi nierade kroniker som en individ som har begått fem eller fl er registrerade brott upp till 30 års ålder. Här togs enbart hänsyn till frekvens och inte till karriärens varaktighet, dvs. den tidsperiod under vilken man varit involverad i kriminalitet.

Detta har senare kritiserats (se t.ex. Wikström & Treiber, 2009; Piquero, et al., 2007). Wikström & Treiber (ibid.) hävdar att frekvens visserligen bör utgöra ett kriterium för att benämnas kroniker, men att brottslighetens varaktighet (duratio-nen) är en lika viktig beståndsdel för kronikerbegreppet. I en svensk studie (Wik-ström, 1987) visade resultaten att den lilla grupp som svarade för mer än hälften av brottsligheten hade åtminstone en skälig misstanke om brott varje år under en femårsperiod.

Fortfarande är det emellertid inte helt klart hur frekvent och hur varaktig en karriär måste vara för att man ska klassifi ceras som ”kroniker”. Piquero, Farring-ton och Blumstein (ibid.) anser att Wolfgangs kriterium inte är tillräckligt för att defi niera en distinkt grupp av kroniska brottslingar som tydligt skiljer sig från andra grupper. Exempelvis menar man att skillnaden mellan kronikergruppen och

de som begått 3-4 registrerade brott är osäker, inte minst därför att mörkertalen skiljer sig för olika brottstyper.

Piquero et al. diskuterar också huruvida samma defi nition kan användas obero-ende av ålder och kön, dvs. krävs det en annan defi nition av kroniskt kriminella för kvinnor och bör defi nitionen se olika ut vid olika åldrar? Från vilken ålder är det möjligt att klart urskilja den blivande kronikergruppen från andra individer?

Oavsett hur kronikerbegreppet exakt mäts är en viktig skillnad mellan begrep-pet kroniker och begrepbegrep-pet livsstilskriminella att det förra mäter kriminalitet (debut, frekvens, varaktighet) och det senare mäter kriminalitet och andra förhål-landen som vanor, umgänge, missbruk etc. (”hur man lever sitt liv”).

Kriterier för att identifi era gruppen livsstilskriminella

och kronikergruppen

Som nämndes i föregående avsnitt har begreppen livsstilskriminell och kroniker delvis olika innebörd också i vetenskapliga sammanhang. Att mäta livsstilskrimi-nalitet kräver en mer detaljerad kunskap om individen och dennes livsföring och är en uppgift som kanske är mer lämpad för polisens analytikerfunktion i samver-kan med andra aktörer. Exempel på sådana aktörer samver-kan vara skola, socialtjänst, hälso- och sjukvård (särskilt den psykiatriska vården) och kriminalvård.

Ett förslag är alltså att formulera kriterier beroende på det sammanhang identi-fi eringen ska göras, d.v.s. av vem, med vilken information och i vilket syfte. I lik-het med det brottsförebyggande arbetet kommer behoven att identifi era kroniker-gruppen att vara både kort- och långsiktiga. I vissa fall kan det göras av polisen enskilt, i andra fall krävs samverkan med andra aktörer för att nödvändig informa-tion ska erhållas. Vill man ha möjlighet att avbryta en påbörjad brottskarriär bör man formulera särskilda kriterier för tidig identifi ering, samtidigt som man också bör ha kriterier för att snabbt kunna identifi era mer etablerade kroniker.

Ur brottspreventiv synpunkt är det centralt att skilja på de individer som är på

väg in i respektive redan har etablerat en kriminell karriär, eftersom dessa kräver

åtgärder vid olika tidpunkter, av olika slag och av olika aktörer. Hur ska vi då på ett relativt enkelt sätt kunna identifi era dessa grupper?

Det är givetvis svårt att ange en exakt defi nition som identifi erar gruppen. Man kan däremot ange några, tämligen vida, kriterier som bör kunna identifi era kroni-kergruppen med i sammanhanget rimlig precision. (Se t.ex. Mellgren et al. 2012 för en diskussion av sensitivitet och specifi citet i instrument för riskbedömning.)

Kriterierna utgår från den etablerade kunskap som fi nns om aktiva kronikers särskilda egenskaper: hög frekvens brott, fl era brottstillfällen, känd för brott under en längre tidperiod inklusive tidig debut och en brottsmix där både lindrigt och grovt ingår.

I internationella studier och program för kroniskt kriminella används ofta dessa kriterier:

• Gripits för brott tre gånger eller fl er under de senaste 12 månaderna • Personer som är mellan 15-17 år då de blir föremål för insatser • Fem eller fl er registrerade brott

Trots att defi nitionerna varierar mellan olika studier har de det gemensamt att de lyfter fram tidig debut, ålder, brottsfrekvens och varaktighet (se vidare Del 2 ned-an för referenser till tidigare forskning).

Förslaget nedan har formulerats dels för att identifi era gruppen kroniskt krimi-nella dels för att identifi era gruppen livsstilskrimikrimi-nella. Det senare kräver en högre grad av detaljerad insamling, sammanställning och analys av information delvis utanför rättsväsendets ansvarsområde. En rekommendation är att testa de olika kriteriernas utfall (precision) på tillgängliga longitudinella data. Förslaget sam-manfattas i tabell 1 nedan.

Idealt är att kunna samordna information från de aktörer som på olika sätt kom-mer i kontakt med unga (blivande) kriminella. På så vis skulle man kunna sam-manställa information om debutålder, tidigare antisocialt beteende, vissa riskfak-torer och kriminalitet samt pågående missbruk. Ett system för detta skulle exem-pelvis kunna utvecklas inom ramen för kriminalunderrättelsetjänsten både för att identifi era blivande och redan etablerade kroniker.

För att på ett snabbt och enklare sätt kunna identifi era yngre som löper risk att påbörja en kriminell karriär är typ av brott ett enkelt kriterium. En person vars brottslighet består av en kombination av lindriga och grova brott före 18 års ålder löper en större risk att utveckla en kronisk kriminell karriär. Sådana brott kan vara bilstölder, grov stöld och personrån (se t.ex. Svensson, 2002; BRÅ, 2011:21) En annan indikator är tidig brottsdebut, i det här fallet före 15 års ålder. Frekvens mäts i förslaget som att ha förekommit misstänkt för brott tre gånger eller fl er i åldersin-tervallet 15-17 år.

När det gäller den redan etablerade kronikergruppen har indikatorn ”brottskom-binationer” kompletterats med narkotikabrott. Forskning visar att denna brottstyp oftare förekommer bland de som utvecklat en långvarig kriminell karriär.

Vi vet också att de indikatorer som föreslås kan skilja sig mellan män och kvin-nor. Kvinnor som utvecklar en kronisk kriminell karriär har en tydligare brotts-profi l med stölder, bedrägeribrott och narkotikabrott. Våldsbrott är mer ovanligt. Debutåldern kan vara något senarelagd och brottsfrekvensen är ofta något lägre jämfört med männen. Gruppen med senarelagd debut (efter 20 års ålder) har ofta en allvarlig och relativt stabil missbruksproblematik sedan tonåren.

För gruppen ”livsstilskriminella” används i stort sett samma indikatorer som för kronikergruppen, men med tillägg för de livsstilsrelaterade faktorerna krimi-nella nätverk samt dokumenterat missbruk och/eller psykiatrisk problematik. Kri-minella nätverk kan avse både umgänge och att man ofta vistas i miljöer med ökad risk för kriminalitet och andra typer av avvikande beteenden.

En rekommendation är att använda begreppet ”kroniker” istället för ”livsstils-kriminella”, eftersom det tillräckligt väl avgränsar gruppen och dessutom är prak-tiskt användbart i operativt polisarbete.

I tabellen nedan har ingen hänsyn tagits till inkapaciteringseffekter, dvs. att man under kortare eller längre perioder kan vara institutionsplacerad, vistats utomlands, etc. och därmed inte har möjlighet att uppvisa de kriterier som anges.

Tabell 1. Kriterier för att öka möjligheten att identifi era kroniskt kriminella och livsstilskriminella

Kroniker: kriminalitet

Livsstilskriminella: kriminalitet, vanor, rutiner, nätverk

På väg in i en kriminell karriär

Brottsdebut före 15 års ålder Förekommer i Misstankeregistret misstänkt för brott 3 gånger eller fl er mellan 15 – 17 års ålder Gripits eller varit föremål för utredning för en kombination av brott: snatteri + personrån/ grovt våld, grov stöld, fordonsrelaterade brott, särskilt tillgrepp av och ur motorfordon, olovlig körning, trafi kbrott

Brottsdebut före 15 års ålder Förekommer i Misstankeregistret misstänkt för brott 3 gånger eller fl er mellan 15 – 17 års ålder

Gripits eller varit föremål för utredning för en kombination av brott: snatteri + personrån/ grovt våld, grov stöld, fordonsrelaterade brott särskilt tillgrepp av och ur motorfordon, olovlig körning, trafi kbrott

Kriminella nätverk: varaktigt & aktuellt umgänge med kända kriminella personer

Etablerad kriminell karriär

Brottsdebut före 15 års ålder Förekommer i Misstankeregistret för en kombination av åtmins-tone något av dessa men framförallt grov stöld & narkoti-kabrott brott: snatteri + person-rån/grovt våld, grov stöld, fordonsrelaterade brott särskilt tillgrepp av och ur motorfordon, olovlig körning, trafi kbrott, narkotikabrott

Förekommer i Misstankeregistret före 18 års ålder

Förekommer i Misstankeregistret för brott minst en gång/år under de tre senaste åren

Brottsdebut före 15 års ålder

Förekommer i Misstankeregistret för en kombination av åtminstone något av dessa men framförallt grov stöld & narkotikabrott brott: snatteri + person-rån/grovt våld, grov stöld, fordonsrelate-rade brott särskilt tillgrepp av och ur motorfordon, olovlig körning, trafi kbrott, narkotikabrott

Förekommer i Misstankeregistret före 18 års ålder

Förekommer i Misstankeregistret för brott minst en gång/år under de tre senaste åren

Dokumenterat missbruk, diagnosticerad psykiatrisk problematik

Kriminella nätverk: varaktigt & aktuellt umgänge med kända kriminella personer

Inledning

Forskningen om kriminella karriärer har en lång tradition i kriminologin. Redan 1831 redovisade den belgiske fi losofen och statistikern Quetelet sin studie

Research on the propensity for crime at different ages, där han visade att brott

varierar med ålder och har en topp från slutet av tonårsperioden till 25 års ålder (Quetelet, 1831).

Banbrytande inom karriärforskningen är dock den s.k. Philadelphia-studien, där begreppet ”kroniskt kriminella” introducerades (Wolfgang, Figlio & Sellin, 1972). Studien omfattade alla pojkar födda 1958 i Philadelphia och den kanske mest kända slutsatsen från denna är att en liten grupp - den grupp som benämndes

kroniker - svarade för en oproportionerligt stor del av brottsligheten. Wolfgang et

al. klassifi cerade brottslingarna i tre grupper. Dels gruppen engångsbrottslingar som endast var registrerade för ett brott, omfattade nästan hälften (46 %) av samt-liga brottslingar men som endast svarade för 16 procent av den totala kriminalite-ten i årgången upp till 30 års ålder. Dels gruppen icke-kroniska återfallsbrottsling-ar, dömda för 2-4 brott, omfattade en tredjedel (36 %) av brottslingarna och svara-de för lika stor svara-del av svara-den totala brottsligheten (35 %). Den tredje gruppen benämn-des kroniker. Kriteriet för att hamna i den gruppen var att man hade dömts minst 5

gånger för brott. Gruppen utgjorde 18 procent av alla brottslingar men svarade för

drygt hälften av den totala (kända) brottsligheten.

Philadelphiastudien har sedan dess varit föremål för en mängd replikationer (Wikström, 1990; Moffi tt, et al., 2001; Farrington, 2003) och utgör en viktig utgångspunkt för modern forskning om kriminella karriärmönster.

I denna rapport sammanfattas den moderna forskningen om kriminella karriä-rer med fokus på kronikergruppen och deras problematik. Med utgångspunkt i detta diskuteras polisens möjligheter att påverka kronikergruppens kriminalitet, både som enskild aktör och i samverkan med andra.

Att studera kriminella karriärer

Blumstein et al. (1986) har defi nierat en kriminell karriär som ”En beskrivning av en longitudinell sekvens av brott som begåtts av en enskild gärningsman”. Karri-ärforskningen inkluderar frågor som kan relateras till beskrivningen av olika kri-minella karriärmönster och egenskaper hos brottslingarna i jämförelser med andra, icke-brottsliga individer, exempelvis deltagande (participation), frekvens, grovhet, versatilitet (brottsbredd eller specialisering) och varaktighet. Genom att studera detta har vi möjlighet att besvara frågor om hur och när individer startar, fortsätter, ökar och avslutar sin kriminalitet (Farrington, 1999; Piquero et al.,

2007). Genom att också öka kunskapen om orsaker till brottslighet ökar vi möjlig-heterna att både rikta och skräddarsy åtgärder för att förebygga och förhindra brott.

En kriminell karriär är alltså något som startar (debut), som för vissa men inte andra (prevalens/participation) är mer eller mindre varaktig (persistens), som innehåller en mix av brottstyper (versatilitet), utvecklas från lindrigt till grövre (eskalerar) och som så småningom avtar eller avslutas (desistance). Karriärper-spektivet beskriver alltså individuella mönster i kriminalitet över tid.

Den ideala designen för studier av kriminella karriärer är den longitudinella, dvs. samma grupp individer följs över längre tidsperioder. För att ha möjlighet att studera både debutålder och omständigheter som leder fram till debuten, krimina-litetens utseende och omfattning vid olika tidpunkter samt utfall senare i livet, är det nödvändigt med så långa undersökningsperioder som möjligt och med så tidig start som möjligt. De data som ligger till grund för beskrivningen av kriminali-tetsutveckling baseras oftast på registerdata; misstänkta för brott eller dömda för brott. Vissa studier baseras också på självrapporterad information om kriminali-tet, i synnerhet de som beskriver utvecklingen av tidigt avvikande beteende (före 13 års ålder) (t.ex. Moffi tt, 2006; Piquero, et al., 2007).

Självrapporttekniken har oftast använts för att mäta brottsligheten bland ungdo-mar generellt och resultaten speglar då den kriminalitet som är vanlig i hela ung-domsgruppen vid en viss ålder, dvs. oftast lindrigare brott med lägre upptäcktsrisk som utförs mer sporadiskt (t.ex. snatterier och stölder) av en stor andel ungdomar. Registerdata mäter däremot allvarligare och mer frekvent kriminalitet, vilket medför att andelen kända för brott (prevalensen) i normalpopulation är lägre mätt med registerdata jämfört med självrapporttekniker (se t.ex. Farrington, 2003; Pau-wels & Pleysier, 2009). Däremot tycks resultaten när det gäller kriminalitetens

mönster och utveckling inte skilja sig nämnvärt när kriminaliteten mäts med

regis-terdata respektive självrapportmetodik (Pauwels & Pleysier, ibid.; Wikström et al., 2012). En annan skillnad är debutåldern, vilken oftast är lägre när självrapporte-rade data används jämfört med registerdata (Farrington, ibid.).

När det gäller att undersöka utvecklingen av kronisk kriminalitet över längre tidsperioder är en kombination av självrapporterade data och registerdata att före-dra (se t.ex. Wikström et al. ibid.). Självrapporterna (genomförda som intervjuer, tester eller frågeformulär) kan mäta den tidiga utvecklingen (innan det är möjligt att lagföras för brott) vid tidpunkter då individerna fortfarande är möjliga att nå för datainsamling (innan deras livsstil sannolikt försvårar detta). Registerdata (i Sverige Misstankeregistret, Lagföringsregistret och möjligen information i RAR ger oss möjligheter att följa den brottslighet som blir föremål för upptäckt, utredning och eventuell lagföring över längre tidsperioder).

Kriminella karriärmönster

De senaste decennierna har forskning om s.k. trajectories: (spår) och pathways (utvecklingsmönster) fått stort utrymme i forskningen om kriminella karriärer (Moffi tt et al., 2001; Laub & Sampson, 2003; Blokland et al., 2005; Piquero et al., 2007).

I senare arbeten har Moffi tt identifi erat en tredje karriärväg som hon benämner

lågaktiva kroniker (Moffi tt, et al., 2002). Gruppen har visat sig begå brott med viss

varaktighet från tonår till vuxen ålder men med en väsentligt lägre frekvens. Grup-pen har också identifi erats i andra studier (se nedan). Trots att grupGrup-pen har en risk-profi l som starkt påminner om de högaktiva kronikerna, antar Moffi tt et al. (2002) att de lågaktiva kronikerna har en rad egenskaper som på olika sätt isolerat dem från de sociala miljöer och kamratgrupper där en stor del av brottsligheten sker.

En mängd forskning har testat Moffi tt’s modell och bekräftar i stora drag också resultaten när det gäller förekomsten av LCP- och AL-mönster. Flera studier iden-tifi erar fl er än två karriärvägar. I en svensk longitudinell studie har fyra karriär-vägar identifi erats. Data om brottslighet baseras på uppgifter ur Person och Belast-ningsregistret (PBR) (i det här fallet skälig misstanke om brott) och omfattar drygt 7000 män födda i början av 1950-talet upp till 30 års ålder. Karriärvägarna visas i Figur 2 nedan och benämns ”högaktiva kroniker” respektive ”lågaktiva kroniker” samt ”högaktiva ungdomsbrottslingar” och ”lågaktiva ungdomsbrottslingar” (Andersson et al., 2012). Det innebär alltså att två kronikergrupper identifi erades och att dessa skiljer sig åt vad gäller brottsfrekvens. Andelen kroniker i hela grup-pen män var 1,8 (högaktiva kroniker) respektive 2,5 procent (lågaktiva kroniker). Gruppen lågaktiva kroniker hade begått drygt 3000 registrerade brott (i genom-snitt 17 brott/person) upp till 30 års ålder jämfört med drygt 11 000 brott i gruppen högaktiva kroniker (i genomsnitt 81 brott/person).

0 5 10 15 20 25 30 40 45 ålder

Tillfälligt

ungdomskriminella

Livsförloppskriminella

Den forskning som har kommit att få stor betydelse för karriärforskningen är den ”taxonomi” som presenterades av Moffi tt i början av 1990-talet (1993). Moffi tt defi nierar två huvudspår i kriminalitet: dels det hon kallar ”life-course persistent criminals” (LCP, livsförloppskriminella) karaktäriserade av tidig debut och en relativt stabil kriminalitetsutveckling över stora delar av livsförloppet; dels ”adol-escent-limited criminals” (AL, tillfälligt ungdomskriminella) med en senare debut och en brottslighet som är koncentrerad till ungdomsperioden. Figur 1 nedan illus-trerar just detta: ju tidigare debut desto längre karriär.

Figur 2. Kriminella karriärmönster bland män, svenska data. Sannolik-heten för kriminalitet vid olika åldrar (Andersson, m fl . 2012)

ålder

Piquero et al. (2007) fann fyra karriärvägar upp till 40 års ålder med data från The Cambridge Study in Delinquent Development (CSDD) som omfattar 411 London-pojkar födda i början av 1950-talet. Karriärvägarna defi nierades som lågaktiva

ungdomskriminella (18,6%), högaktiva ungdomskriminella (5,4%), lågaktiva kro-niker (11,3%) och högaktiva krokro-niker (8 pojkar – 2,5%). Den senare gruppen hade

en karriärlängd om 22 år och karaktäriserades av betydligt fl er våldsbrott än övri-ga grupper.

I en holländsk longitudinell studie där den undersökta gruppen följts upp till drygt 70 års ålder identifi eras fyra karriärvägar (Blokland, et al., 2005) tillfälliga brotts-lingar, lågaktiva brottslingar med kort karriär, medelaktiva brottslingar med kort karriär och högaktiva persistenta brottslingar. De senare motsvarar kronikergrup-pen i andra studier. Resultaten visar att de högaktiva persistenta brottslingarna är aktiva även efter 50 års ålder och i den åldern är kraftigt överrepresenterade i till-greppsbrott snarare än i våldsbrott.

Laub & Sampson (2003) re-analyserade kriminella livshistorier i det välkända material som samlades in av Glueck & Glueck (1950) och som omfattade krimi-nella pojkar födda mellan 1924 och 1932 (uppföljningstid mellan 7 till 70 års ålder). Här hade man möjlighet att kontrollera för de perioder under livsförloppet då indi-viderna varit institutionsplacerade eller tom. avlidit. Sex karriärmönster identifi e-rades; tre mer tillfälliga och tre kronikergrupper. Resultaten visade också att även den mest aktiva kronikergruppens kriminalitet tenderade att avta med stigande ålder. Utifrån detta drog Laub och Sampson slutsatsen att inte ens den kroniska brottskarriären varar livet ut, utan att individer kan ”gå in och ut” ur en kronisk karriär och att den i allmänhet har en slutpunkt under livsförloppet.

Loeber har föreslagit en annan typ av indelning i tre antisociala karriärmönster som inte skiljer på karriärlängd och frekvens, utan där mönstren baseras på typ av beteende (Loeber et al., 1999): ”utagerande beteenden” som aggressivitet,

slags-Low Rate Desisters

13-14 15 -16 17-18 19-20 21-22 23-24 25-26 27-28 29-30 1,0 0,8 0,6 0,4 0,2 0,0

High Level Chronics

13-14 15-16 17-18 19-20 21-22 23-24 25-26 27-28 29-30 1,0 0,8 0,6 0,4 0,2 0,0

Low Level Chronics High Adolescence Peaked

mål och våld, ”beteenden som genomförs mer dolt” oftast av lindrigare karaktär (lindrigare brott, skadegörelse) och ”auktoritetskonfl ikter” (olika former av trots mot vuxna). De utagerande beteendena är sådana som är vanliga bland ungdomar i en viss ålder medan de andra och auktoritetskonfl ikterna kanske främst utvecklas bland de individer som fortsätter sin kriminella karriär. Loeber menar också att individer kan förfl ytta sig mellan de tre beteendemönstren och att de blivande kro-nikerna är överrepresenterade bland de individer som uppvisar fl era av dessa bete-endemönster.

Kronikergruppen kan identifi eras i de fl esta studier oberoende av hur man mäter Den kan visa sig i två former med lägre

eller högre brottsaktivitet

Fokus i denna rapport är de högaktiva kronikerna, eftersom det är den gruppen som svarar för majoriteten av brottsligheten

Kronikergruppens kriminalitet

I detta avsnitt jämförs några av de centrala karriäraspekterna för kronikergruppen med andra, mer tillfälligt kriminella. Med kroniker avses den grupp som i avsnit-tet ovan benämns ”högaktiva kroniker”.

Andelen kriminella i befolkningen varierar något beroende på hur vi mäter och i många mer omfattande studier är prevalensen ca 30 - 40 procent i den manliga befolkningen. Mätt med självrapporterade data fann Farrington att så många som 96 % av männen hade begått åtminstone ett av 10 angivna brott upp till 32 års ålder (Farrington, 2003).

De högaktiva manliga kronikernas andel är dock liten och varierar oftast mellan 1,5 och 4 procent av den manliga befolkningen. Kvinnornas andel är lägre: mindre än 0,5 procent återfi nns i gruppen kroniskt kriminella (se t.ex. Andersson et al., 2012). Trots den begränsade andel som kronikerna utgör svarar de för huvudpar-ten av den totala kriminalitehuvudpar-ten.

Debuten i brott infaller tidigare bland kronikerna än för andra grupper. Enligt Farrington (2003) varierar den typiska debutåldern mellan 8 och 14 år beroende på hur den mäts (tidigare med självrapporterade data, senare med registerdata). Utmärkande för kronikergruppen är att debuten oftast sker på andra sätt – och kanske tidigare – än i brott. Olika former av avvikande beteende manifesteras tidigt i form av aggressivitet, skolproblem och konfl ikter i familjen.

Det fi nns alltså en tydlig upprepning av avvikande beteende från förskoleålder och framåt i livet, från lindrigare former till brottsdebut och missbruksdebut. Pro-blem av dessa slag tillkommer vanligtvis före eller under tidig pubertet och blir varaktiga i den aktuella gruppen. Med andra ord, det fi nns både en gemensam kär-na som förekär-nar de tre typerkär-na av problem och en relativ beteendekonstans i dessa

avseenden ungefär från 4-årsåldern och upp till när man blir ”medelålders” (34 år). Många brott under tidig pubertet innebär hög sannolikhet för brott i 30-årsåldern.

Kronikergruppens karriär är inte bara längre än andra gruppers utan karaktäri-seras vanligtvis av en avsevärt högre brottsfrekvens, vilket till del utgör defi nitio-nen av kroniker. De resultat som redovisas ovan pekar dock på två karriärmönster bland kroniker där just frekvensen är skillnaden: den ena gruppen har både varak-tig och högfrekvent brottslighet medan den andra har varakvarak-tigt men lågfrekvent kriminalitet.

En fråga som har fått stor uppmärksamhet i forskning är huruvida kronikernas kriminalitet är specialiserad eller inte (versatil). Det senare innebär att man begår många sorters brott under loppet av sin karriär. Den mesta forskningen visar på det senare, nämligen att mer varaktigt kriminella sällan är specialister utan hinner med att begå alla sorters brott, lindriga såväl som grova. Brottskarriären inleds oftast med stöld och snatteribrott och fortsätter med bedrägerier, trafi kbrott, nar-kotikabrott, våldsbrott, etc., utan att man för den skull upphör med de lindrigare brotten. Kronikernas brottslighet är alltså mer versatil än andra gruppers. Ett undantag utgör de kvinnliga brottslingarna som har en mer uttalad brottsprofi l med snatterier/stölder, bedrägeri och narkotikabrott som huvudingredienser. Även de kvinnliga kronikerna tenderar dock att utveckla en mer versatil brottsprofi l om karriären är tillräckligt lång (Andersson, 1990; Andersson et al., 2012).

För att så tidigt som möjligt kunna identifi era den blivande kronikergruppen har begreppet ”strategiska brott” diskuterats. Detta innebär att särskilda kombinatio-ner av brott som predicerar en långvarig karriär (Svensson, 2002) identifi eras inom ramen för den första (och kommande) domen. Kombinationen ung gärnings-man och grövre brott i första domen kan vara en signal om början till en kronisk kriminell karriär. I Svenssons studie (ibid.) visades att de individer som hade stöld av fordon eller personrån i sin första dom löpte den största risken att utveckla en kronisk karriär. Det är ovanligt att brottsdebuten sker med grova brott och en dom med enbart grova brott eller kombination grovt/lindrigt kan vara en indikator på att brottskarriären pågått under en tid.

Kronikerna är en grupp med en tydlig ”multiproblematik”. Som nämnts tidigare föregås ofta brottsdebuten av andra former av avvikande beteenden, men det är också viktigt att nämna att brottskarriären i vuxen ålder också innehåller andra typer av problem: missbruk av alkohol och narkotika, psykiatrisk problematik och andra former av ohälsa, sannolikt som en följd av livsstil, t.ex. olyckshändelser och tidig död. I en svensk longitudinell studie var dödligheten bland manliga miss-brukare med kriminalitetsproblem 8 procent upp till 30 års ålder, vilket innebär en överdödlighet upp mot 10 gånger jämfört förväntad dödlighet i normalbefolkning-en upp till 30 års ålder. Dödsorsakerna var i stort sett i samtliga fall livsstilsrelate-rade: överdoser, olyckshändelser, våldsbrott (Torstensson, 1987).

Det är svårt att med karriärforskningen som utgångspunkt uttala sig säkert om hur ”utgången” från en kriminell karriär ser ut. Få studier har nämligen så långa uppföljningstider att detta blir möjligt. Resultaten kan ändå sammanfattas som att

kriminella karriärer i allmänhet är korta (maximalt 5 år), att kronikergruppens karriärer är längre, Farrington (2006) har angivit ”slutpunkten” för kriminalitet i allmänhet till 20–29 år, men att även den högaktive kronikerns karriär har en slut-punkt (Laub & Sampson, 2003).

Kronikerna är en liten grupp som svarar för majoriteten av brottsligheten Kronikernas begår alla sorters brott,

både lindriga och grova

Kronikerna uppvisar ofta många olika sorters problem med brott, missbruk och psykiatrisk problematik

Att förebygga och förhindra kronisk kriminalitet

Inledning

I detta avsnitt kommer endast åtgärder för att förebygga och förhindra kroniker-nas kriminalitet att diskuteras. Varje avsnitt inleds med en kort översikt av de fak-torer vi vet är viktiga att påverka i detta arbete. En nödvändig utgångspunkt för att lyckas i arbetet med att förebygga och förhindra kriminalitet är en grundläggande förståelse för de huvudfaktorer som styr individers beteende. Brottsliga handling-ar är (som allt annat beteende) ett resultat av den motivation som uppstår i

sam-spelet mellan individuell benägenhet och situation (se t. ex. Wikström, 2006).

Brottsförebyggande åtgärder kan syfta till att påverka • individers brottsbenägenhet

eller

• förekomsten av kriminogena (brottsalstrande) situationer.

Den förra typen av åtgärder kallas ofta social prevention medan den senare typen av åtgärder benämns situationell prevention.

Brottsbenägenhet

Benägenheten att bryta mot regler (brottsbenägenhet) kan defi nieras som brist på självkontroll, svaga sociala band till det konventionella samhället (föräldrar, skola, andra samhällsinstitutioner) och en mer positiv hållning till regelbrott (moralaspek-ten). En låg grad av självkontroll ger en impulsstyrd individ, som är lättprovoce-rad med ett starkt inslag av ”här och nu” eller ”allt genast”. Självkontrollbegreppet inkluderar egenskaper som svag impulskontroll, exekutiva problem och ibland bristande empatisk förmåga (Gottfredson & Hirschi, 1991).

De svaga sociala banden kan medföra svårigheter att knyta an till andra (t.ex. för-äldrar) till små investeringar i aktiviteter som underlättar en god integrering i

sam-hället (t.ex. skolan) och en svag tilltro till regler och därmed en ovilja att följa reg-ler (moral). Ju svagare sociala band, desto mindre har man att förlora på att begå brott. Sämre exekutiva funktioner kan medföra problem att formulera framtids-planer samt att realisera dessa. Livet kan te sig ostrukturerat, kaotiskt och utan planmässighet.

Forskningen visar att kroniskt kriminella oftare än andra har en svagare

själv-kontroll och/eller svaga sociala band till samhällets institutioner. Han (eller hon)

är mer lättlockade, de överväger sällan långsiktiga konsekvenser av sina handling-ar och hhandling-ar inte särskilt mycket att förlora på att begå brott eftersom de redan tidigt ”står utanför” det konventionella samhället.

”Det viktiga är här och nu” ”Att begå brott kostar inget”

Moffi tts livsförloppskriminella (LCP) motsvarar i stora drag den grupp som andra kallar “kroniker”. Hon beskriver kronikerna som individer – i huvudsak män - med vissa individegenskaper som i kombination med en resurssvag eller proble-matisk miljö/omgivning på olika sätt försvårar föräldrarnas fostrarroll och på så vis ökar risken för debut i kriminalitet.

Några exempel på sådana individegenskaper är problem med impulskontroll och aggressionshantering (Piquero & Moffi tt, 2005). En resurssvag miljö kan vara föräldrar med egna problem (missbruk, kriminalitet, psykiska problem) och som därmed har svårt att klara av sin föräldraroll, svaga band mellan barn och föräld-rar eller mellan barn och andra centrala personer och funktioner som kamrater, andra vuxna, lärare och skola.

Individegenskaper grundläggs under tidig barndom och är, när de väl grund-lagts, förvånansvärt stabila över tid. Detta innebär att de är lättast att påverka

under de första levnadsåren och att möjligheterna att påverka avtar med ökande ålder utan att man därmed kan ange en bortre åldersgräns. Det är lättare att

påverka under faser av påtagliga förändringar i livssituationen (vid skolstart, i för-pubertet, i tidigt vuxenliv). Det är naturligtvis inte omöjligt att påverka individen senare i livet, men det tar sannolikt längre tid och förutsätter att åtgärder kan genomföras intensivt under längre tidsperioder.

Föräldrarna och deras förmåga till omsorg är kanske den viktigaste enskilda faktorn i den socialisationsprocess som startar vid födseln och som formar barnets utveckling under de första viktiga levnadsåren. På samma sätt som föräldrarnas uppfostringsmetoder och förmåga att skapa en trygg och tillitsfull relation till bar-net kan bidra till att kompensera för ogynnsamma gebar-netiska/biologiska förutsätt-ningar, kan föräldrarnas förhållningssätt till barnet bidra till en ökad risk för minell utveckling. Det fi nns omfattande forskning som visar att faktorer som kri-minalitet, missbruk, psykisk sjukdom, att vara tonårsmamma, eller bristande omsorgsförmåga av andra skäl utgör de vanligaste riskfaktorerna från föräldrar-nas sida (Farrington, 2006).

Flera av de individegenskaper som framhålls som riskegenskaper ingår i de barn-psykiatriska diagnoserna ”Trotssyndrom/ Uppförandestörning” (på engelska

Oppositional Defi ant disorder (ODD) och Conduct disorder, (CD))

”Uppmärksam-hetsstörning/Hyperaktivitetssyndrom” och ”Autismspektrumstörning”. Många studier har visat att framför allt barn med uppförandestörning (beteenden som ”aggressivitet”, ”fi entligt och utagerande beteende mot barn och vuxna”, ”att för-störa för andra”, ”ha sönder saker” och ett generellt ”bråkigt, stökigt olydigt, destruktivt och trotsigt beteendemönster”) löper en kraftig överrisk för att utveckla en kroniskt kriminell karriär.

En annan form av tidiga signaler är uppmärksamhetsstörningar, oftast (hos poj-kar i kombination med hyperaktivitet). Detta är barn som redan i 4-årsåldern avvi-ker starkt från andra: de har koncentrationssvårigheter, är rastlösa och impulsiva (”kort stubin”), de stör och avbryter andra, och de har svårt att kontrollera sin ilska. De har också svårt att uppbåda den grad av uppmärksamhet och självkon-troll som krävs i social samvaro, såväl i samspelet med föräldrar och andra vuxna som i fri lek med andra barn eller i gruppaktiviteter som organiseras av vuxna. Sådana beteendestörningar defi nierar begreppet ADHD (Attention Defi cit Hype-ractivity Disorder).

Slutsatser för det preventiva arbetet

Kroniskt kriminella karaktäriseras oftare än andra av en uppsättning individegen-skaper som i kriminologin sammanfattas som svag självkontroll. Dessa egenska-per grundläggs tidigt i livet och är stabila över tid. De är lättare att påverka ju tidi-gare man gör insatser. Detta innebär att ett viktigt mål för det förebyggande arbe-tet är att förhindra nyrekrytering till kronisk kriminaliarbe-tet så tidigt som möjligt under barndomsåren. De centrala aktörerna i detta arbete är familj, förskola,

hälso- och sjukvården (mödravård, barnavård och barnpsykiatri) samt social-tjänsten. Målet för detta arbete är att identifi era och stödja barn och familjer i risk

för att underlätta en positiv utveckling för barnen.

Sociala miljöer

Situationell prevention är ofta inriktad mot att skydda objekt genom att öka kontrollen så att upptäcktsrisken upplevs som hög (avskräckning, kostnad) eller genom att reducera antalet brottsgenererande situationer. Situationell prevention ska alltså påverka beslutet att begå brott och kan sammanfattas i termer av färre

brottstillfällen, förstärkt straffhot och fl er ingripanden, lagföring och inkapacite-ring. Sådana åtgärder kan också ha andra effekter, nämligen att skydda

allmänhe-ten från att utsättas för de kroniska brottslingarnas aktiviteter och den mer allmän-preventiva effekten av att visa att man inte accepterar överträdelser av lagar och regler.

Två typer av sociala miljöer är särskilt viktiga när det gäller åtgärder mot de kro-niska brottslingarna: de bostadsområden där många blivande kroniker växer upp och de miljöer som på olika sätt skapar tillfällen (frestelser och provokationer) till

brott. De senare utgörs ofta av cityområden dit kommersiella och nöjesaktiviteter är koncentrerade.

Wikström (2006; 2007) menar att enbart sociala förhållanden och processer

inte kan förklara vad som påverkar individer att begå brott. Kunskap om sociala

förhållanden (t.ex. i bostadsområden) kan däremot hjälpa oss att förstå varför indi-vider utvecklas olika (varför vissa utvecklar kronisk kriminalitet och andra inte), varför olika individer kommer att röra sig i olika miljöer och på så vis komma att utsättas för varierande grad av frestelser och provokationer (brottstillfällen). Det senare kan öka förståelsen för varför vissa, men inte andra, väljer att bryta mot

regler i vissa situationer. Inte ens kronikern begår brott varje gång han eller hon

har möjlighet. Dels måste möjlighet ges, dels måste handlingen/brottet kalkyleras som värd besväret.

Sampson & Laub (1993; 2005) försöker besvara hur varaktig (kronisk) krimina-litet utvecklas. De menar att brottslighet är ett resultat av försvagad informell kon-troll, dvs. den icke-organiserade kontroll vi själva utövar i egenskap av föräldrar, lärare, grannar eller kamrater. Föräldratillsynen brister, skolans tillsyn brister, osv. Ett kontinuerligt avvikande beteende (och brottslighet) ses som en konse-kvens av avvikande beteende tidigare i livet, dvs. tidiga avvikelser tenderar att föl-jas av senare avvikelser. Detta kan medföra svårigheter att utveckla stabila relatio-ner och aktiviteter vid en tidpunkt som kan fungera som informell social kontroll vid en annan tidpunkt. Sådana relationer och aktiviteter varierar under livsförlop-pet och familjen, skolan och kamratgrupperna uttryckta som sociala band och sociala nätverk är de dominerande ”kontrollörerna” under barndom och tonårstid.

Styrkan i den sociala kontrollen tenderar att variera med plats eller social miljö och kanske i synnerhet mellan olika bostadsområden. Ju svagare social samman-hållning och sociala nätverk (kollektiv förmåga), desto sämre är områdets förmå-ga att utöva social kontroll. Vanligtvis är den sociala sammanhållningen och nät-verken svagare i områden med segregationsproblem vilket innebär att risken att

utveckla en varaktig eller kronisk karriär sannolikt är större bland barn och ung-domar som växer upp i sådana områden (Wikström & Loeber, 2000).

Den sociala kontroll som utövas av föräldrar, skola, kamrater påverkar individen och individens utveckling olika starkt vid olika tillfällen i livet Den sociala kontrollen varierar mellan olika tidpunkter

och sociala miljöer, t.ex. bostadsområden Detta kan innebära att kroniker i högre grad växer upp i mindre välorganiserade områden och har därmed

större risk att utveckla stark brottsbenägenhet

Vid sidan av de centrala individegenskaperna som individers moral och förmåga till självkontroll betonar Wikström (2006) de regler som fi nns i de sociala miljöer

handlings-alternativ (bryta mot regler eller inte) man uppfattar i ett visst sammanhang och individers förmåga att utöva självkontroll är central i denna valprocess.

En utgångspunkt är att människor är regelstyrda, både när det kommer till vane-mässiga och till överlagda handlingar. Vanemässigt agerande innebär att personen automatiskt tillämpar inlärda regler för hur man beter sig i olika sammanhang. Överlagda handlingar däremot, är resultat av ett medvetet övervägande där indivi-den refl ekterar över sin moraliska uppfattning om ett beteende och väljer aktivt mellan fl era handlingsalternativ. Om en person uppfattar ett brott som ett rimligt handlingsalternativ, kan han eller hon beroende på omständigheterna bryta mot regeln antingen av vana eller som en följd av ett frivilligt val (Wikström, 2006; Wikström, et al., 2010).

Detta innebär att kronisk kriminalitet som mycket annat beteende är ett resultat av vanor. Detta får som konsekvens att en typ av åtgärder innebär att bryta vanor eller att ”lära om”. Att olika miljöer har olika regler för hur man beter sig innebär exempelvis att det är viktigt för polisen att vara klar över vad man kan förvänta sig i olika miljöer och att avsätta resurser i miljöer som präglas av prokriminella vär-deringar (och därmed handlingar). När kronikers kriminalitet är ett resultat av ett medvetet och frivilligt val bör åtgärder inriktas mot att reducera vinsten och att öka kostnaden för brott.

Som ett resultat av individegenskaper och livsstil är kronikerns brottslighet antingen vanemässig

(rör sig i samma miljöer, med samma vänner) eller

Planerad/kalkylerad (en del av livsstil, för ”överlevnad”)

Slutsatser för det preventiva arbetet

Denna korta översikt av sociala miljöers betydelse för utvecklingen av kronisk kriminalitet pekar på två centrala områden för brottsprevention för att förhindra utvecklingen av en kronisk kriminell karriär tidigt såväl som senare i karriären.

Det första är att

• satsa resurser både kvantitativt och kvalitativt i de bostadsområden, i första hand de s.k. multiproblemområdena (områden där många olika slags problem både av social och ekonomisk natur är koncentrerade), där kroniker ofta väx-er upp.

Det andra är att

• på olika sätt påverka de brottsalstrande miljöer och situationer där kroniker rör sig, för att förhindra, försvåra och minska utbytet av att begå brott.

Inom ramen för detta arbete har polisen och det övriga rättsväsendet en stor roll, både som enskild aktör men också tillsammans med andra aktörer som kommuner och olika privata aktörer.

Samverkansformer och kroniker

Polisen och det övriga rättsväsendet är den eller de aktörer som vanligtvis förknip-pas med brottsförebyggande arbete. Som denna rapport redovisat startar en kro-nisk kriminell karriär oftast långt tidigare än vid den tidpunkt då rättsväsendet har legala möjligheter att ingripa och är en konsekvens av en komplicerad utveck-lingsprocess där individegenskaper i samspel med miljöfaktorer redan tidigt resul-terar i avvikande beteende. Detta innebär att också andra aktörer än rättsväsendet är centrala i det tidiga brottsförebyggande arbetet och i synnerhet i det arbete där målet är att förhindra nyrekrytering eller att så tidigt som möjligt avbryta en nega-tiv utveckling. Detta har delvis redovisats ovan.

En nyligen genomförd uppföljning av Cambridgematerialet vid 48 års ålder (Piquero et al., 2010; Piquero et al., 2011) visar att de högaktiva kronikernas livs-situation var starkt problematisk, och betydligt mer problematisk än andra krimi-nellas, med arbetslöshet, hemlöshet, missbruk och psykiska problem.

Resultaten visar också ett starkt samband mellan individfaktorer som innebär ökad risk i barndomen och en problematisk livssituation i vuxenålder (se t.ex. Levander, et al., 2008; Piquero, et al., 2010; Piquero et al., 2011). Har man exempel-vis haft ADHD-problem under barndomen och i puberteten fortsätter man ofta att ha problem i vuxenlivet. Uppfyller man diagnoskriterier för Uppförandestörning vid 15 års ålder är risken stor att man uppfyller diagnoskriterier för antisocial per-sonlighetsstörning när man fyller 18 år.

Den mest effektiva, långsiktiga lösningen för att förebygga en kroniskt krimi-nell karriär som förutom kriminalitet resulterar i sociala problem, psykiska och andra hälsoproblem samt missbruksproblem är att i första hand utveckla åtgärder vid tidig ålder. En senare, men ändå nödvändig, åtgärd för kronikergruppen är att systematiskt samordna resurser för att på olika sätt öka gruppens livskvalitet. Ansvaret för detta är gemensamt för de aktörer som möter kronikerna och som på olika sätt har möjlighet att agera, t.ex. polis, kriminalvård, socialtjänst samt hälso- och sjukvård.

Viktiga aktörer när det gäller kronikergruppen är:

A. Familjen (från födsel upp till tidigt vuxenliv)

B. Hälso- och sjukvården (från barndomsåren upp genom vuxenlivet) C. Förskolan (barndomsåren)

D. Skolan (barndom, ungdomsperiod, tidigt vuxenliv) E. Barnpsykiatrin (barndom och ungdomsperiod) F. Socialtjänsten (barndom, ungdomsperiod, vuxenlivet)

G. Polis och rättsväsende (från 15 års ålder och upp genom vuxenlivet)

I en kanadensisk publikation ges tre rekommendationer för polisens strategier när det gäller unga, blivande kroniker: att satsa på monitorering (systematisk

aktörer och skapa möjligheter för implementering av evidensbaserade och

diffe-rentierade behandlingsmetoder (de Gusti, et al., 2010).

Ett annat exempel är det brittiska ISSP (Intensive Supervision and Support Pro-gramme) vilket är en s.k. multisystem modell där fl era aktörer samverkar. ISSP innehåller bl.a. ökad övervakning från polis och socialtjänst, utarbetade former för informationsutbyte mellan aktörer och bättre möjligheter för skräddarsydda, individuella insatser och behandlingsplaner (Little, et al., 2002).

Det kanadensiska Multi-Service Network (MSN) är ett annat exempel på ett försök att integrera insatserna från olika myndigheter, eftersom den mycket kom-plexa problembilden som en multiproblemperson uppvisar, gör det omöjligt för en ensam aktör att ta hand om problemet. Målet för verksamheten är att öka livskva-litén för multiproblempersonerna genom maximalt utnyttjande och samordning av tillgängliga resurser. Detta ansågs särskilt relevant då patienter inom den psy-kiatriska vården skrivs ut till eget boende. MSN innehåller bl.a. att:

• Förse fältarbetare med information avseende tillgängliga resurser för kronikerna.

• Assistera fältarbetare i arbetet med kronikerna för att snabbare lösa akuta problem.

• Samordna olika aktörers åtgärder för en och samma klient.

Ytterligare en viktig åtgärd är att utveckla effektivare former för risk/ farlighets-bedömningar av psykiskt störda brottslingar för att bestämma vilka åtgärder som ska vidtas när dessa ska skrivas ut eller ges villkorlig frigivning (Se Wikström & Torstensson, 1997).

En annan verksamhet som bl.a. innehåller samverkan mellan myndigheter när det gäller kroniker är det brittiska PPO (Profi lic and other Priority Offenders

Pro-gramme). Förutom syftet att förebygga och avskräcka ungdomar från att begå

brott genom snabba ingripanden och lagföring, syftar PPO till att rehabilitera livs-stilskriminella genom ett utvecklat samarbete mellan myndigheter och institutio-ner (se BRÅ, 2008).

Sammanfattning

• Kroniskt kriminella är en liten grupp som svarar för en majoritet av brottslig-heten.

• Kroniskt kriminella begår brott upprepat under längre tidsperioder.

• Kroniker debuterar tidigt med bråk, konfl ikter och skolk. Det ena beteendet avlöser det andra och blir så småningom brottslighet.

• Kronikergruppen utvecklar en livsstil där umgänge med andra, blivande eller mer etablerade, kroniker ingår.

• Gruppens livsstil medför att man rör sig ofta i miljöer där man exponeras för brottsobjekt eller riskerar att hamna i konfl iktskapande situationer.

• Gruppen begår alla sorters brott, både lindriga och grova.

• Gruppen utvecklar multiproblem där brott, missbruk, social och psykiatrisk problematik ofta ingår.

Polisens roll och möjligheter att förhindra utveckling

av kronisk kriminalitet: Förslag

Mot bakgrund av den forskning som fi nns om de faktorer som påverkar utveck-lingen av en kriminell karriär bör polisens arbete med kronikergruppen ha följan-de inriktning:

• Polisen bör fokusera på situationella åtgärder, dvs åtgärder som har som mål att minska förekomsten av kriminogena (brottsalstrande) situationer. • Arbetet bör inriktas mot att identifi era blivande eller redan aktiva kroniker så

tidigt som möjligt.

Vidare bör polisen:

• Kontinuerligt övervaka (monitorera) dessa individer och de miljöer där de vistas och vid behov snabbt ingripa för att reducera vinsten och öka kostna-den för att begå brott.

• Konsekvent identifi era och lagföra ungdomar på väg in i kronisk kriminalitet. • Utveckla ett systematiskt samarbete när det gäller yngre kroniker med övriga rättsväsendet, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatrin i syfte att effektivi-sera resursanvändning och förmedla kunskap om enskilda individers pro-blem.

• Utveckla ett systematiskt samarbete med andra aktörer som psykiatrin, social tjänst, kriminalvård och övriga rättsväsendet när det gäller mer etable-rade kroniker.

Referenser

Andersson, J. 1990. Continuity in Crime: Sex and Age Differences. Journal of Quantitative Criminology, 6: 85-100.

Andersson, F, Levander, S, Svensson, R & Torstensson Levander, M. 2012. Sex differences in offending trajectories in a Swedish cohort Sex differences in offending trajectories in a Swedish cohort. Criminal Behaviour and Mental Health, 2012:2.

Bergström, G. 2010. Kriminalitet som livsstil. Lund: Studentlitteratur.

Blokland, A., Nagin, D. and Nieuwbeerta, P. 2005. Life span offending trajectories of a Dutch conviction cohort. Criminology, Vol. 43:4.

Blumstein, A., Cohen, J, Roth, J.A, and Visher, C. A. 1986. Criminal Careers and Career Criminals. Washington DC: National Academy Press.

BRÅ. 2008. Topplistor. Introduktion till polisens gärningsmannainriktade strategier mot brott. BRÅ: Idéskrift nr 17. Brottsförebyggande rådet, Stockholm.

BRÅ. 2011. Strategiska brott bland unga på 00-talet. BRÅ-rapport 2011:21 Brottsförebyggande rådet, Stockholm.

DeGusti, B, MacRae, L, Vallée, M, Caputo, T & J.P. Hornick. 2009. Practices for Chronic/Persistent Youth Offenders in Canada: Summary Report. Canadian Research Institute for Law and the Family and Centre for Initiatives on Children, Youth and the Community.

Farrington, D. P. 1999. Predicting persistent young offenders. In McDowell, G. L. and Smith, J. S. (eds.) Juvenile Delinquency in the United States and the United Kingdom. London: Macmillan (pp. 3-21).

Farrington, D. P. 2003. Key results from the fi rst 40 years of the Cambridge Study in Delinquent Development. In Thornberry, T. P. and Krohn, M. D. (eds.) Taking Stock of Delinquency: An Overview of Findings from Contemporary Longitudinal Studies. New York: Kluwer/Plenum (pp. 137-183).

Farrington, D. 2006. Criminal careers up to age 50 and life success up to age 48: new fi ndings from the Cambridge Study in Delinquent Development. Home Offi ce Research Study 299. Home Offi ce Research, Development and Statistics Directorate.

Gottfredson, M. R., and Hirschi T. 1990. A General Theory of Crime. Stanford, Calif.: Stanford University Press.

Glueck, S and Glueck, E. 1950. Unraveling Juvenile Delinquency. New York: Commonwealth Fund.

Laub, J. H. and Sampson, R. J. 2003. Shared Beginnings, Divergent Lives: Delinquent Boys to Age 70. Cambridge, Mass: Harvard University Press. Loeber, R., Wei, E., Stouthhamer-Loeber, M., Huizinga, D. and Thornberry T. P.

1999. Behavioral Antecedents to Serious and Violent Offending: Joint Analyses from the Denver Youth Survey, Pittsburgh Youth Study, and the Rochester Youth Development Study. Studies on Crime and Crime Prevention 8: 245-64.

Laub, J. H. and Sampson R. J. 2001. Understanding Desistance from Crime. In Crime and Justice: An Annual Review of Research, vol. 28, (ed.) Tonry, M. Chicago: University of Chicago Press.

Levander, S., Adler, H., Gefvert, O. & Tuninger E. 2008. Psykiatri: en orienterande översikt. Lund: Studentlitteratur.

Little, M., Kogan, J., Bullock, R. and van der Laan, P. 2002. ISSP: an experiment in multi-systemic responses to persistent Young offenders known to children’s services. Manuskript.

Mellgren, C., Svalin, K., Levander, S. & Torstensson Levander, M. 2012. Riskanalys i polisverksamhet. Utvärdering av polisens arbete med riskanalys för våld på individnivå: Skånemodellen och Check 10 (+). FOU rapport 2012:2. Institutionen för Kriminologi, Malmö Högskola.

Moffi tt, T. E. 1993. Life-Course-Persistent and Adolescence-Limited Antisocial Behavior: A Developmental Taxonomy. Psychological Review 100: 674-701.

Moffi tt, T. 2006. Life-course persistent versus adolescence-limited antisocial behavior. In Cicchetti, D. and Cohen, D. (eds.), Developmental Psycho-pathology, 2nd edition, New York: John Wiley & Sons.

Moffi tt, T. E., Caspi, A., Rutter, M. and Silva P- A. 2001. Sex Differences in Antisocial Behaviour: Conduct Disorder, Delinquency, and Violence in the Dunedin Longitudinal Study. Cambridge: Cambridge University Press. Osgood, D. W., Wilson, J. K., O’Malley, P. M., Bachman, J. G. and Johnston, L. D.

1996. Routine activities and individual deviant behavior. American Sociological Review 61: 635–655.

Pauwels, L. & S. Pleysier.2009. Self-report studies in Belgium and the Netherlands. In: Zauberman, R. (ed.). Self-reported crime and deviance studies in Europe. pp. 51-76. Brussel: Vubpress.

Piquero, A. R., Farrington, D. P. and Blumstein, A. 2003. The criminal career paradigm. Crime and Justice: A Review of Research 30: 359-506.

Piquero, A.R. and Moffi tt, T.E. 2005. Explaining the facts of crime: How the Developmental Taxonomy Replies to Farrington´s invitation. In David P Farrington (ed.), Integrated Developmental and Life-Course Theories of Offending, Advances in Criminological Theory, Vol.14. New Brunswick, NJ: Transaction.

Piquero, A. R., Farrington, D. P. and Blumstein, A. 2007. Key Issues in Criminal Career Research: New Analyses of the Cambridge Study in Delinquent Development. Cambridge: Cambridge University Press.

Piquero, A., Shepherd, I,. Shepherd, J. P, and Farrington, D. P. 2011. Impact of Offending Trajectories on Health: Disability, Hospitalization and Death in Middle-aged Men in the Cambridge Study in Delinquent Development. Criminal Behaviour and Mental Health, 21: 189-201.

Piquero, A R, Farrington, D.P., Nagin, D. S. and Moffi tt, T. 2010. Trajectories of Offending and Their Relation to Life Failure in Late Middle Age: Findings from the Cambridge Study in Delinquent Development. Journal of Research in Crime and Delinquency, 47.

Quetelet, A. (1831) 1984. Research on the Propensity for Crime at Different Ages. Translated by Sawyer F. Sylvester. Cincinnati, Ohio: Anderson.

Sampson, R. J. & Laub, J. H. 1993. Crime in the Making: Pathways and Turning Points through Life, Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts. Sampson, R., & Laub, J. 2005. A life-course view of the development of crime.

Annals of the American Academy of Political and Social Science, 602, 12-45.

Svensson, R. 2002. Strategic Offences in the Criminal Career Context. British Journal of Criminology 42, 395-411.

Torstensson, M. 1987. Drug abusers in a Metropolitan cohort. Project Metropolitan Research report no 25, Stockholm University: Department of Sociology. Walter, G. D. 1990. The criminal life-style. Patterns of serious criminal conduct.

Newbury Park: Sage.

Walters, G. D. 2002. Criminal Belief Systems. Praeger.

Wikström, P-O. 1987. Patterns of Crime in a Birth Cohort. Project Metropolitan Research Report No 24. Stockholm University: Department of Sociology. Wikström, P-O. 1990. Age and crime in a Stockholm cohort. Journal of

Quantitative Criminology, 6, 61-83.

Wikström, P-O. & Torstensson, M. 1997. Lokalt brottsförebyggande arbete. Organisation och inriktning. Rapport från problemgruppen, PHS 1997:2, Solna: Polishögskolan, Forskningsenheten.

Wikström, P-O. 2006. Linking individual, setting and acts of crime. Situational mechanisms and the explanation of crime. In P.-O. Wikström and R. J. Sampson (eds.) The explanation of crime: Contexts, mechanisms and development, 61–107. Cambridge: Cambridge University Press.

Wikström, P-O. H. 2007. In search of causes and explanations of crime. In: R. King & E. Wincup, (eds.) Doing research on crime and justice, 2nd Edition. Oxford: Oxford University Press, pp.117-140.

Wikström, P-O. H. & Treiber, K. 2009. What drives persistent offending? The neglected and unexplored role of the social environment. In: J. Savage, ed. The Development of Persistent Criminality. Oxford: Oxford University Press, pp.389-422.

Wikström, P-O. H, Ceccatto, V., Hardie B. & Treiber K. 2010. Activity fi elds and the dynamics of crime. Advancing knowledge about the role of the environment in crime causation. Journal of Quantitative Criminology, Vol. 26:1, 55-87.

Wikström, P-O. H, Oberwittler, D, Treiber, Kyle & B Hardie. 2012. Breaking Rules: The Social and Situational Dynamics of Young People’s Urban Crime. Clarendon Studies in Criminology, Oxford University Press.

Wikström, P-O H. & Loeber R. 2000. Do Disadvantaged Neighborhoods Cause Well-Adjusted Children to Become Adolescent Delinquents? Criminology 38:1109-42.

Wolfgang, M. E., Figlio, R. M. & Sellin, T. 1972. Delinquency in a birth cohort. Chicago: Chicago University Press.

Utgivare Rikspolisstyrelsen Produktion Informations-enheten PVS Beställning Rikspolisstyrelsen Kundcentrum, telefon 114 14 ISBN 978-91-86791-06-3 Diarienr. VLK-483/3580/11 Upplaga 500 ex Tryck RPS Tryckeri, maj 2013 Grafi sk form Citat Foto Rikspolisstyrelsen