ATT VARA ELLER ICKE VARA SHOPPINGBEROENDE?
-En hermeneutisk studie om shoppingberoendes hjälpsökande
Sociologi med socialpsykologisk inriktning SOA135 Akademin för hälsa, vård och välfärd. VT 2020 Mälardalens högskola
Författare: Anna Johansson Handledare: Niklas Odelberg Examinator: Eduardo Medina
Sammanfattning
Syftet med denna studie är att genom en hermeneutisk undersökning få en ökad kunskap och förståelse kring hur människor som lider av ett shoppingberoende går tillväga vid
hjälpsökande. För att kunna uppfylla studiens syfte bryts det ner till frågeställningen: Hur söker shoppingberoende hjälp och varför går de till väga på det sättet? För att kunna bevara frågeställningen och därmed uppfylla studiens syfte genomfördes fem semistrukturerade intervjuer med människor som har en direkt koppling till forskningsfrågan, det vill säga människor som anser att de är shoppingbeorende. Studien grundar sig i ett sociologiskt
teoretiskt ramverk uppbyggt kring Erving Goffmans teori om stigma samt Howard S. Beckers stämplingsteori. Studiens resultat presenteras genom en huvudtolkning som visar att
människor som lider av ett shoppingberoende har motsägelsefulla inställningar till sitt beroende, spänningarna mellan de skilda inställningarna resulterar i att de söker hjälp på ett ambivalent sätt. Ett ambivalent hjälpsökande innebär att de shoppingberoende söker hjälp, men inte fullt ut. Det blir ett sätt att söka hjälp men samtidigt skydda sig mot stigmatisering, stämpling och hålla sig kvar vid båda inställningarna. Det ambivalenta hjälpsökandet sker genom kontakt med likasinnade på internet samt via det som i studien kallas för förtroende personer. Det ambivalenta hjälpsökandet möjliggör en icke-medicinsk hjälpform som kan ge stöd, råd och minska känslan av ensamhet utan risken att bli stämplad eller stigmatiserad av andra i sin sociala omgivning.
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 2
1. BAKGRUND & INLEDNING ... 5
1.1 Bakgrund ... 5
1.2 Inledning: ... 5
1.3 Syfte och frågeställning: ... 7
2. TIDIGARE FORSKNING ... 7
2.1 Rädsla för social bortstötning ... 7
2.2 Vikten av kunskap, stöd och förståelse ... 8
2.3 Viljan att dölja sin konsumtion ... 9
2.4 Sammanfattning av tidigare forskning ... 10
2.5 Mitt bidrag till fältet ... 11
3. TEORETISKT OCH BEGREPPSLIG REFERENSRAM ... 11
3.1 Stigma ... 11 3.2 Stämplingsteorin ... 13 4. METOD ... 14 4.1 Motivering av metodval ... 14 4.2 Hermeneutikens grundantaganden ... 14 4.3 Min förförståelse ... 15 4.4 Urval ... 15 4.5 Datainsamling ... 16 4.6 Analys ... 17 4.7 Etiska överväganden ... 18 5. RESULTAT ... 19 5.1 Inledande tolkning ... 19
5.1.1 Andras negativa föreställningar ... 19
5.1.2 Skammen ... 19
5.1.3 Känner att beroendet inte tas på allvar ... 19
5.1.4 Dölja sitt beteende för närstående ... 19
5.1.5 Undviker sjukvården ... 20
5.1.6 Dela med sig till andra ... 20
5.1.7 Rättfärdigar sitt beteende ... 20
5.1.8 En diagnos hade underlättat ... 20
5.2 Fördjupad tolkning ... 20 5.2.1 Passiva känslor ... 20 5.1.2 Passiva beteenden ... 23 5.1.3 Aktiva känslor ... 25 5.1.4 Aktiva beteenden ... 26 5.3 Huvudtolkning ... 30 5.3.1 Passiv inställning ... 30 5.3.2 Aktiv inställning ... 31
5.3.4 Ambivalent hjälpsökande ... 32
5.2.5 Sammanfattning ... 33
6. DISKUSSION ... 33
6.1 Studiens resultat i relation till tidigare forskning ... 33
6.2 Teoretisk och begreppslig referensram i relation till resultatet ... 34
6.4 Metodologiska reflektioner ... 35
6.5 Min förförståelse, egna reflektioner och framtida forskning ... 36
7. REFERENSLISTA: ... 38
BILAGA A: MISSIVBREV ... 40
1. BAKGRUND & INLEDNING
1.1 Bakgrund
Shoppingberoende definieras av en upptagenhet med handlande och shopping, upprepande shopping- och köpepisoder och en överväldigande vilja att köpa det som upplevs som oemotståndligt. Shopping-och köpepisoderna åtföljs av en känsla av lättnad och nöje, men efter det kommer skulden och ångern. Man får ångest på grund av sitt olämpliga köpbeteende och dess negativa konsekvenser (Müller, Mitchell, de Zwaan, 2015:132ff). Viljan att handla och det onormala spenderingsbeteendet leder till ångest, stress och kan påverka ens sociala, äktenskapliga och yrkesmässiga liv. Andra vanliga negativa konsekvenser är ekonomiska problem så som betygande skulder (Ibid). Den medicinska termen för shoppingberoende är oniomani, ordet kommer från grekiskans onjos (till salu) och mani (vansinne). Termen uppkom redan 1915 av den tyske psykiatrikern Emil Kraepelin och sedan dess har fenomenet kallats för flera olika saker till exempel okontrollerat köpbeteende, shoppingmissbruk,
shoppingberoende, tvångsmässigt köpbeteende, shopoholism, överdrivet köpbeteende etc. Men trots att beroendet har funnits och dokumenterats om i flera hundra år har det ännu inte erkänts ur ett diagnostiskt perspektiv (Wincent, 2018:29ff). Inom psykologin och psykiatrin förlitar man sig på Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) för att avgöra om någon är psykiskt sjuk. Oniomani finns ännu inte med i manualen och därför finns det ingen diagnos för shoppingmissbruk (Ibid). Det saknas således en specifik behandling för beroendet eftersom det i brist på en fastställd diagnos kan klassificeras på skilda sätt, vissa klassificerar det exempelvis som ett tvångssyndrom och andra som en störning i
impulskontrollen (Black 2001:26f). Men även om det inte finns någon specifik
överenskommen definition av beroendet i fråga finns det en enighet om tre centrala punkter som är gemensamma för dem som lider av ett shoppingberoende. De gemensamma punkterna är följande: impulsen att handla uppleves som oemotståndligt, individerna tappar kontrollen över sitt köpbeteende och individerna fortsätter med alldeles för stora inköp trots negativa sociala, ekonomiska och personliga konsekvenser (Dittmar, 2015:468f).
1.2 Inledning:
Koran, Faber et al. (2006:1806f) beskriver i deras studie om shoppingberoende att uppskattningar kring förekomsten av beroendet i den vuxna amerikanska befolkningen varierar från 1,8 till 16 procent. Författarnas egen studie som utförts genom
telefonundersökningar av 2513 amerikaner visar att den uppskattade förekomsten av
shoppingbeorende hos deltagarna var 5,8 procent. Men ingen studie, så vitt författarna vet har använt ett stort generellt populationsprov för att uppskatta bredden. I SVT Nyheter (22/3– 2019) beskriver överläkaren Anders Håkansson att det ännu inte finns några siffror på hur många i den svenska befolkningen som är drabbade av ett shoppingberoende. Det är således svårt att veta hur utbrett problemet är. Men talande rubriker som vi dagligen möts av kan ändå visa på att shoppingberoende är ett högst aktuellt problem i dagens konsumtionssamhälle. ”Explosionsartad ökning av svenskarnas konsumtionslån” artikeln beskriver att svenskarnas konsumtionslån har ökat med 273% sedan 2008, vilket ökar de enskilda hushållens risker för skuldsättning (Expressen, 24-08-18).”Sanne var skuldsatt men köpte hund med sms-lån” i artikeln beskrivs det hur 25-åriga Sanne har skulder på flera hundratals kronor till följd av en depression och nätshopping men kan ändå inte sluta spendera (Expressen, 03-03-20).
den mängd erbjudanden som finns om snabba lån och avbetalningar har gjort att det blivit betydligt mycket enklare att hamna i ett shoppingmissbruk (Wincent, 2018:7f). Reklam som vi möts av hela tiden förstärker vår inre föreställning om att våra liv kommer bli bättre om vi köper dessa prylar. Missbruket är dessutom enkelt att dölja eftersom alla människor handlar blir det svårare att upptäcka om någon handlar alldeles för mycket. Men shoppingen blir ett problem när man spenderar alldeles för mycket tid, pengar och energi på att shoppa så andra områden i livet blir lidande exempelvis ens ekonomi, relationer och jobb. I media framställs ofta shoppingmissbrukare skämtsamt, som lite löjliga, egotrippade och materialistiska shopaholics (Wincent, 2018:30f). Ett bra exempel på detta är den bästsäljande boken som sedan blev en film, En shopaholics bekännelser. Filmen handlar om Rebecca, en tjej som lever ett glamoröst liv i New Yorks trendigaste område, har en garderob proppfylld med moderiktiga plagg och äter på fina restauranger. Problemet är att Rebecca inte alls har råd med denna livsstil, hon har VISA-räkningar och skulder upp över öronen men kan ändå inte sluta shoppa (Internet Movie Database, 2009). I filmen framstår Rebecca som en
världsfrånvänd, ytlig, naiv och lite dum shopaholic. Det är inte orimligt att tro att sådana framställningar av shoppingberoende bidrar till att skapa stereotyper som kan förvärra problematiken hos shoppingmissbrukare då man inte tar deras problematik på samma allvar som drogmissbruk, spelmissbruk eller alkoholism.
Anders Håkansson som är överläkare vid beroendecentrum i Malmö menar att
shoppingberoende bör uppmärksammas mer och det finns mycket arbete kvar att göra inom ämnet då det, som jag nämnt ovan, inte finns någon forskning på hur många i den svenska befolkningen som är drabbade av shoppingberoende (SVT Nyheter 22/3–2019). Vidare menar Håkansson att missbruket har flera likheter och gemensamma mekanismer med spelberoende, det finns likande mönster i beteendet och likande system i hjärnan aktiveras vid shopping som vid spel om pengar. Det finns även likhet i konsekvenserna då båda missbruken leder till ekonomiska problem, skuldkänslor och ångest (Ibid). Men spelberoende (även kallat
Hasardspelsyndrom) blev klassificerat som ett beroende syndrom 2013 och därmed den första och hittills enda diagnosen i kategorin icke-substansrelaterade syndrom i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (Läkartidningen, 2018). Diagnosen möjliggör en mer specifik behandling för spelberoende som shoppigberoende saknar, då shoppingbeorende kan klassificeras på skilda sätt (Black, 2001). På Beroende Centrum Stockholm, som är Region Stockholms organisation för specialiserad beroendevård, erbjuder man hög medicinsk expertis och landets bredaste vårdutbud inom beroendevård. Dock får man endast söka vård där om man har problem med alkohol, droger, läkemedel eller spel. Andra typer av beroende så som shoppingberoende faller under kategorin ”andra beroenden” och med sådana typer av problem hänvisas man till att kontakta sin egen vårdcentral (Beroende Centrum, 2020).
Shoppingberoende får alltså inte ta del av samma omfattade beroendevård med exempelvis stödlinjer då detta stöd är begränsat till människor som lider av bland annat alkohol, droger eller spelproblematik. Det finns heller inte lika omfattade information på internet om shoppingbeorende. På exempelvis 1177 Vårdguiden som är en tjänst från Sveriges regioner där man kan läsa om sjukdomar och om hur man hittar vård för dessa finns det mycket information om spelberoende, vad beroendet innebär, vilka symptom som finns, vad man kan göra själv och guide till hur man kan söka hjälp för beroendet. Men det finns ingen
information överhuvudtaget om shoppingbeorende då sökordet inte ens får någon träff på hemsidan (1177 Vårdguiden, 2020). De som lider av ett shoppingberoende hamnar således i en speciell sits när de ska söka hjälp eftersom det inte finns någon befintlig diagnos för deras beroende eller infrastruktur inom sjukvården. Det blir därför intressant att undersöka hur människor med shoppingberoende väljer att söka hjälp och varför de går tillväga på det sätt de gör. Att höra deras upplevelser och tankar om hur ovan nämnda faktorer så som skam,
stereotyper, okunskap och en obefintlig diagnos har påverkat deras hjälpsökande. Målet med studien är att skapa en större förståelse och kunskap om hur människor med
shoppingbeorende söker hjälp. Det är relevant och meningsfullt att studera eftersom
shoppingbeorendes hjälpsökande är ett ämne som är relativt ostuderat och därför finns det en kunskapslucka att fylla.
1.3 Syfte och frågeställning:
Genom en hermeneutisk undersökning kommer jag att genomföra min studie med syftet att undersöka människor med shoppingberoendes upplevelser och erfarenheter av hjälpsökande samt hur de går tillväga för att söka hjälp för sitt beroende.
För att uppfylla mitt syfte kommer jag använda mig av frågeställningen: -Hur söker shoppingberoende hjälp och varför går de till väga på det sättet?
Jag besvarar frågan utifrån en hermeneutisk metod då det ger mig förutsättningen att kunna gå in i deltagarnas livsvärld för att förstå motiven bakom varför de väljer att söka hjälp på det sättet som de gör.
2. TIDIGARE FORSKNING
I det följande avsnitt kommer jag att redogöra för tidigare forskning som är relevant i förhållande till min studie. Den tidigare forskningen har jag hittat på databaserna: Google Scholar, Sociological Abstracts och Primo. Det sökord jag har använt mig av för att hitta relevanta forskningsbidrag är: Compulsive buying disorder, Shopaholics, Shopping addiction, Stigma, Mental illness, shoppingberoende, tvångsmässigt handlande, shoppingmissbruk med flera. För att kunna koppla ihop de tidigare forskningsbidragen till studiens syfte och
frågeställning på ett tydligt sätt har jag tematiserat forskningen och presenterar den under följande rubriker: Rädsla för social bortstötning, Vikten av kunskap, stöd och förståelse samt Viljan att dölja sin konsumtion. I slutet av detta avsnitt kommer jag sammanfatta den tidigare forskningen och redogöra för hur min forskning kan bidra till fältet.
2.1 Rädsla för social bortstötning
Phelan, Bromet och Link (1998) undersöker upplevelser av och reaktioner på stigma hos 156 föräldrar och partners till förstagångs-intaga psykiatriska patienter. Målet med artikeln är att fylla en kunskapslucka genom att tillhandahålla aktuella data angående stigma som associeras med mentalsjukdom. Studiens genomfördes via intervjuer av föräldrar och partners till
förstagångs-intaga psykiatriska patienter och resultatet visar att majoriteten av
familjemedlemmarna inte upplevde att de undveks av andra på grund av deras närståendes sjukhusvistelse. Men erkände att de dolde vistelsen för andra åtminstone till en viss del. Resultaten visar också att stigma är en oro och ett problem för familjer till utskrivna psykiatriska patienter.För att kunna hjälpa familjer tillkännage och acceptera sin oro kring stigma och hjälpa dem hantera social bortstötning av andra krävs eftervård och för patienterna och familjerådgivning. Det kan minska belastning på familjerelationer och på den sjuke släktningen, vilket kan underlätta för den långsiktiga anpassningen för patienten till samhället och minska risken för återfall. Författarna menar att deras viktigaste upptäckt är att även om det verkar som att vi lever i en era där mental ohälsa accepteras som ”vilken sjukdom som helst” är det många människor som fortfarande känner behovet av att dölja det faktum att det finns mental sjukdom inom deras familj. Rüsch, Brihan, Gabbidon et al. (2014) beskriver också i sin studie hur människor med mentala sjukdomar ofta måste hantera stigma och diskriminering. Att ha en mental sjukdom innebär att ha en dold stigmatiserad identitet, individen står därför inför dilemman om huruvida man ska berätta om sitt tillstånd för andra eller inte. Beroende på omständigheterna kan avslöjandet leda till bortstötning eller socialt
stöd. Att hemlighets hålla sitt tillstånd kan skydda mot diskriminering associeras också med långsiktiga negativa konsekvenser och hotet om att ständigt kunna avslöjas leder till konstant stress. Man använder sig av enkäter för att undersöka olika stigmavariabler och deras relation med ett bekvämt avslöjande av sitt tillstånd. Man vill identifiera aspekter av stigma processen som är starkt associerade med stressen kring avslöjande som mål för intervention. Resultaten visar att ett avslöjande är svårare för individer som nyligen varit inlagda och behandlats för sitt tillstånd, kanske eftersom det är en indikation på en mer allvarlig och därför mer stigmatiserad sjukdom. Förväntad framtida diskriminering kan ha större inverkan på avslöjandet än diskriminering man upplevt tidigare. Man upptäcker att förväntad
diskriminering av andra som ett extern hot samt ens egen uppfattning om att resurserna man har för att hantera diskrimineringen är otillräckliga leder till att man blir mindre bekvämt med att avslöja sin mentala sjukdom för vänner och familj.
Resultaten av båda studierna visar alltså att människor med mentala sjukdomar och deras närstående ofta måste hantera och oroa sig för social bortstötning och diskriminering. Som Phelan, Bromet och Link (1998) beskriver i sitt resultat så känner många människor behovet av att dölja mental sjukdom. Rüsch, Brihan, Gabbidons et al. (2014) resultat visar även att den förväntade framtida diskrimineringen har stor inverkan på hur vida man vågar berätta om sitt tillstånd. Det är hotet om diskriminering och känslan av att man inte kan hantera
diskrimineringen som leder till att man döljer sin mentala sjukdom. En studie av Newheiser och Barreto (2014) beskriver också hur människor som besitter en dold stigmatiserad identitet ofta gömmer sin identitet för andra för att undvika fördomar och utanförskap. Men resultaten av deras studie visar att försöken att gömma sin stigmatiserade identitet har den ironiska effekten av att istället minska känslor av tillhörighet. Författarna har använt sig av fyra olika studier i olika miljöer som fokuserar på en variation av stigmatiserade identiteter, man tar perspektiv på den stigmatiserade, externa observatörer och på icke-stigmatiserade
interaktionspartners både före, under och efter interaktionen. Resultatet av detta visar alltså att människor som lever med stigma förväntar sig att vinna på att gömma sin identitet för sin interaktionspartner men i själva verket bidrar det till att minska känslan av tillhörighet jämfört med när man avslöjar sin identitet. Sammansatt visar de fyra studierna att gömma sin sociala stigmatiserade identitet är en problematisk identitetshanteringsstrategi som inte fungerar som användarna hoppas. Newheiser och Barreto (2014) bygger alltså vidare på konsekvenserna av att dölja sitt tillstånd för att undvika utanförskap och menar att det istället får att personen känner sig ännu mer utanför i sociala sammanhang.
2.2 Vikten av kunskap, stöd och förståelse
Demerling (2011) ämnar sin studie åt att försöka få en förståelse för varför individer beslutar att gå med i supportgruppen Shopaholics Anonymous. Hon undersöker interaktionen mellan medlemmarna i gruppen och hur det påverkar deras beroende. Demerling använder sig av etnografi som metod för att kunna upptäcka varför individer går med i supportgruppen fast det finns en är rädsla för stigmatisering. Hon deltar i gruppens veckomöten och genomför också semistrukturerade intervjuer med de medlemmar som kände sig bekväma att prata om sina upplevelser. Resultatet visade att medlemmarna känner sig instängda eftersom de är obekväma med att prata om sina problem med familj och vänner, då det finns en rädsla för fördömelse. Många av medlemmarna i gruppen döljer sitt beroende för sina nära och kära, vilket gör problemen ännu större. Med tanke på de stereotyper som finns om ”shopaholics” känner sig deltagarna i gruppen obekväma med att diskutera sitt beroende med utomstående. Man vill inte bli stämplad som mentalt sjuk och stigmatiseras. Medlemmarna går med i gruppen för att motstå stigmatiseringen. Här finns en trygg miljö för medlemmarna att diskutera deras problem utan att riskera att bli stämplade eller stigmatiserade. Att delta i
mötena blir en tröst eftersom man kan dela med sig av sin kamp och behöver inte känna sig ensam i den. Medlemmarna upplever att det är skönt att veta att andra går igenom samma sak och de inte är ensamma. I gruppen förväntas medlemmarna att stötta varandra och man dömer eller kritiserar inte andra för deras handlingar eller tankar. Att gå på veckomötena tvingar deltagarna att möta sina problem istället för att ignorera dem och hoppas att de ska försvinna som de gjort tidigare. Målet med gruppen är att erbjuda stöttning för individer som är
shoppingberoende. Det resultat som Demerling (2011) presenterar om hur rädslan för social fördömelse avskräcker många från att söka hjälp och behandling inom vården och hur en trygg miljö utan risk för stämpling gör det lättare att dela med sig av sina problem kan koppas till studien av Rüsch, Evans-Lacko, Henderson et al. (2011). Författarna beskriver i sin studie hur individer ofta väljer att inte söka hjälp för eller berätta om sin psykiska sjukdom. Ungefär hälften av alla européer som behöver hjälp med sin psykiska ohälsa får inte någon form av formell sjukvård för sitt tillstånd. I stället för att söka hjälp väljer många individer att hålla deras psykiska sjukdom hemlig, vilket är en hanteringsstrategi för att undvika stämpling och diskriminering. Det kan leda till negativa konsekvenser så som social isolering. Författarna har använt sig av enkäter som besvarats av 1751 vuxna människor runt om i England. Målet vara att undersöka om mer positiva attityder och mer kunskap om psykisk sjukdom kan förutsäga avsikter att söka hjälp hos sjukvården och berätta om sin psykiska sjukdom till vänner och familj. Studiens resultat visar att bättre kunskap om psykisk sjukdom, tillgängliga behandlingar, positiva attityder av tolerans och stöd för vård i samhället förutspår starkare avsikter för att söka hjälp och berätta om sitt tillstånd för vänner och familj. Kunskap om psykisk sjukdom och vilka behandlingar som finns visar sig vara den absolut starkaste indikatorn till att både söka hjälp och berätta. Intressant nog visar resultatet att avsikten att söka hjälp förknippas med positiva attityder av tolerans och stöd för vård i samhället men inte med stigmatisering eller uteslutning. Tidigare forskning har fokuserat på huruvida negativa attityder gör att människor undviker att söka hjälp, medan deras undersökning visar att en närvaro av positiva attityder kan vara mer relevant för hjälpsökande. Därför kan det vara bättre att försöka minska effekten av stigma genom att fokusera på att stärka positiva attityder.
Båda studierna visar på att positiva attityder, tolerans, kunskap och stöd gör att människor mer benägna att dela med sig av sina problem. Hos Shopaholics Anonymous får människor stöd av andra som befinner sig i likande situationer, en viktig regel är att man inte kritiserar andra för deras handlingar eller tankar utan stöttar (Demerling, 2011). Även i Rüsch, Evans-Lacko, Hendersons et al. (2011) studie kommer man fram till att tolerans och stöd för vård i samhället gör att människor blir mer benägna att söka hjälp. Det behöver alltså inte vara stöd från en grupp av människor som befinner sig i samma situation utan om det finns kunskap om psykisk sjukdom, behandlingar och positiva attityder av tolerans och stöd för vård i samhället blir människor mer benägna att berätta om sina problem för andra och söka hjälp. Att stärka positiva attityder till psykisk vård i samhället, förmedla kunskap om psykisk sjukdom som leder till förståelse och stötta kan vara viktiga steg för att få människor med beroende att dela med sig av sina problem. Benägenheten att berätta om sina problem för andra verkar öka när det finns kunskap och stöd runt omkring, då det minskar risken för stämpling och
diskriminering.
2.3 Viljan att dölja sin konsumtion
Lee, Lennon & Rudd (2000) studerar tvångsmässiga konsumtions tendenser inom en grupp TV-shoppare. Tvångsmässigt handlande och tvångsmässigt hetsätande är två
förbruknings/konsumtions beteenden som är lika varandra i relation till lågt självförtroende, dålig impulskontroll och att det är mer återkommande hos kvinnor. Författarna använde sig av
en enkät som sändes ut via mail och besvarades av 334 kvinnor som använder sig av TV-shop för att handla. Målet med studien vara bland annat att avgöra omfattningen av tvångsmässigt handlande hos kvinnorna. Resultatet visade att 10% av TV-shopparna i studien hade
tendenser av tvångsmässigt handlande. Således bör tvångsmässigt handlande vara mer vanligt hos TV-shoppare än hos den vanliga populationen. Både hetsätning och tvångsmässigt
handlande karaktäriseras av lust att överkonsumera och en brist på kontroll. De som handlar tvångsmässigt kollar även mer på TV-shopprogram än andra helt enkelt på grund av
köpmöjligheterna skull. Den impulsiva naturen hos TV-shop, enkelheten att köpa och möjligheten att handla privat utan dömande blickar bidrar till att förstärka tvångsmässiga konsumtions tendenser hos tittarna. En studie utförd mer nyligen av Kukar-Kinney, Ridgway & Monroe (2009) hittar likande tendenser hos människor som handlar tvångsmässigt på internet. Ledorden här är likt studien ovan möjligheten att handla privat utan dömande blickar. Författarna skickade ut enkäter till kunder hos en Internetförsäljare av kläder för att undersöka hur kundernas preferenser att handla på internet istället för i fysiska butiker skiljer sig beroende på deras tvångsmässiga köptendenser. Enkäterna som besvarades av 314
personer och 98,5 procent av dessa var kvinnor. Nästan 18% av människorna i deras urval kunde klassificeras som tvångsmässiga handlare, vilket precis som ”TV-Shopparna” är högre än hos den vanliga populationen. Författarna beskriver att det är viktigt att undersöka
relationen mellan internetshopping och tvångsmässigt handlande eftersom internet-handeln besitter egenskaper som verkar uppmuntra tvångsmässigt handlande. Exempelvis erbjuder internet möjligheten att handla mer frekvent, vilken tid som helst på dygnet och obemärkt. Målet med studien är att utöka kunskapen om tvångsmässigt handlande i en internethandles miljö. Resultaten visar bland annat att människor med tendenser av tvångsmässigt handlande föredrar att shoppa online istället för fysiska butiker eftersom man slipper social interaktion, kan handla utan att bli dömd och man kan tillfredsställa behovet av att handla snabbt. Det är bevisat att tvångsmässiga handlare ofta känner skuld, skam och ånger över sitt beteende. På grund av dessa känslor vill man inte att andra ska veta vad, hur ofta eller hur mycket man handlar. Därför är internet ett bra ställe att handla på för dessa personer (även TV-shop), då man slipper den sociala interaktionen och kan handla privat.
Både studierna visar således viljan att handla privat utan att behöva interagera socialt. Att handla på internet och på TV-shop gör att man exempelvis slipper bli igenkänd av expediter som vet att man handlar mycket och återkommande. I hemmets trygga borg kan man handla utan dömande blickar och det blir betydligt lättare att dölja sitt beteende, vilket verkar vara önskvärt för människor som lider av tvångsmässigt handlande.
2.4 Sammanfattning av tidigare forskning
Den tidigare forskningen visar att det finns en oro för stigma, diskriminering och därmed social bortstötning hos människor med mental ohälsa samt familjer till anhöriga med mental ohälsa. Även om vi lever i ett samhälle där det verkar som att mental ohälsa accepteras som vilken sjukdom som helst visar den tidigare forskningen att det finns ett behov hos människor att dölja det faktum att man lider av eller har närstående som lider av mental ohälsa. Ofta står personer med en mental sjukdom inför dilemmat om man ska berätta om sitt tillstånd för andra eller inte. Att hemlighetshålla sitt tillstånd kan skydda mot stigma och diskriminering men associeras också med negativa konsekvenser. Tidigare forskningen visar att om man väljer att dölja sitt stigmatiserade tillstånd kan det istället leda till att minska känslan av tillhörighet jämfört med om man skulle vara öppen och berätta om sitt tillstånd.
Shoppingberoende medlemmar i Shopaholics Anonymous beskriver att de känner sig instängda eftersom de är obekväma med att prata om sitt beroende med andra på grund av rädslan för fördömelse. Individer väljer därför att gå med i gruppen då den skapar en trygg
miljö där man kan diskutera sina problem med andra utan att bli dömd eller stämplad. Att dela med sig av sina upplevelser gör att man inte längre känner att man är ensam i sin kamp. Den tidigare forskningen visar således att en trygg miljö utan risk för stämpling, bättre kunskap om psykisk sjukdom och positiva attityder gör det lättare för människor att söka hjälp och berätta om sitt tillstånd för andra. När kunskap och stöd finns runt omkring minskar risken för stämpling och diskriminering, vilket gör det blir lättare att berätta om sin situation.
Vidare visar den tidigare forskningen att människor som handlar tvångsmässigt ofta föredrar att handla på ställen som TV-shop eller internet framför fysiska butiker. Anledningen till detta är att man slipper social interaktion och kan handla utan att risk för fördömelse från andra. Det blir på så sätt lättare att dölja sitt beroende och man kan handla mer frekvent utan att bli upptäckt. Återigen handlar det om att dölja sitt beteende för andra.
2.5 Mitt bidrag till fältet
Min studie riktar in sig på att få en större förståelse och kunskap om hur människor med shoppingberoende söker hjälp för sitt missbruk och varför de går tillväga på dessa sätt. Jag har under mitt sökande av tidigare forskning inte hittat någon studie som är gjord på detta område i Sverige. Överlag finns det lite svensk forskning gjord om shoppingberoende och därför har jag använt mig av internationell forskning. Den internationella forskningen om
shoppingberoende som jag läst och använt mig av är till stor del kvantitativa forskningar med enkäter som metod. I min studie använder jag mig av dialogiska intervjuer som
datainsamlingsmetod vilket innebär att intervjupersonerna kommer få prata väldigt fritt om sina upplevelser och tankar om hjälpsökande. Det kan ge informationsrik och fyllig kunskap som är svårt att komma åt genom enkätundersökningar. Jag har dessutom endast hittat några få studier om stigma, diskriminering och bortstötning relaterat specifikt till
shoppingberoende; den tidigare forskningen jag läst och använder mig av handlar främst om psykisk ohälsa i allmänhet. Shoppingberoende blir därför en intressant grupp att studera eftersom tillståndet saknar en diagnos och den tidigare forskningen jag hittat kring stigma, stämpling, diskriminering osv har framför allt gjorts på grupper med befintliga diagnoser. Min förhoppning med denna studie är därmed att fylla en kunskapslucka om shoppingberoende då det finns väldigt lite kvalitativ svensk forskning gjord kring ämnet. Det är viktigt att
uppmärksamma fenomenet och jag vill skapa en mer fördjupad kunskap och förståelse om hur det är att leva med och söka hjälp för ett shoppingberoende.
3. TEORETISKT OCH BEGREPPSLIG REFERENSRAM
I följande avsnitt kommer jag att redogöra för det teoretiska och begreppsliga ramverket som min analysprocess kommer att grundas på. Jag har valt att använda mig av Erving Goffmans teori om stigma samt Howard S. Beckers stämplingsteori. Båda är sociologiska teorier som kompletterar varandra bra och kommer att kunna bidra till att tolka och förstå varför
shoppingbeorende väljer att söka hjälp på vissa sätt. Kombinationen av dessa teorier erbjuder ett sätt att förstå hur stigma och stämpling hänger ihop och påverkar hur människor med avvikande beteenden förhåller sig till andra. Min förhoppning är att dessa teorier ska bidra med en ytterligare kontext till studiens resultat och fungera som ett verktyg i min
analysprocess.
3.1 Stigma
De forna grekerna använde sig av termen stigma för att beteckna kroppsliga tecken menade att visa någonting nedsättande eller ovanligt i en persons moraliska status. Tecken skars in
eller brändes på kroppen på ett tydligt ställe för att påvisa att personen exempelvis var pestsmittad, brottsling, utstött eller slav. Tecknet visade att det var en person som måste undvikas, speciellt på offentliga platser. I dagens samhälle används termen i en omfattning som närmar sig den ursprungliga betydelsen, men som istället avser själva olycksödet istället för de kroppsliga kännetecknen (Goffman, 2015:9f). Idag använder man alltså termen stigma för att kunna beskriva bakgrunden till en stämpling av ett avvikande beteende. Goffman menar att varje samhälle avgör vilka medel som används för att dela in människor i kategorier och vilka egenskaper som uppfattas som normala och vanliga för medlemmarna i varje
kategori. När vi möter en främling kan vi vid redan första åsynen kategorisera och fastställa egenskaper hos främlingen. Vi fastställer på så sätt hans sociala identitet. Vi utgår från dessa intryck och formar normativa förväntningar. När vi upptäcker att främlingen besitter någon mindre önskvärd egenskap som gör honom annorlunda än de andra personerna som ingår i hans kategori reduceras han i vårt medvetande från en vanlig människa till en utstött människa. Att stämplas på det sättet innebär ett stigma (Goffman, 2015:10f).
Goffman (2015:12f) skiljer mellan tre typer av sigma. Den första typen av stigma är kroppsliga missbildningar av olika slag. Den andra typen är fläckar på den personliga karaktären som uppfattas som viljesvaghet och kan visa sig genom psykiska rubbningar, homosexualitet, alkoholism eller fängelsevistelser. Den tredje typen innebär stambetingande stigman som religion, ras eller nation. I samtliga av dessa olika typer av stigman finner man samma sociologiska drag, en individ som annars skulle accepteras i det sociala samspelet har en egenskap eller ett drag som inte kan undgå att uppmärksammas. Det gör att människorna som möter individen vänder sig bort och bortser från de övriga egenskaper som man har gemensamt. Individen besitter ett stigma och avviker från våra förväntningar på ett icke önskvärt sätt. De som inte avviker från förväntningarna på ett negativt sätt kallas de normala. ”De normala” tror inte att en person med ett stigma är fullt mänsklig och utifrån denna föreställning vidtar man olika diskriminerande åtgärder som gör att den stigmatiserade personens livsmöjligheter reduceras ordentligt. ”De normala” bygger upp en stigmateori, vilket är en ideologi för att förklara personens underlägsenhet och övertyga andra om att personen representerar fara (Ibid). Vidare beskriver Goffman (2015:14ff) att den
stigmatiserade individen tenderar att hålla sig till samma värderingar och förställningar som ”de normala”. Därför känner han sig självt inte helt normal. Skammen finns därför ständigt där och individens insikt om att det är skamligt att ha den egenskapen som han har gör att han gärna målar upp en bild av sig själv där egenskap i fråga saknas. En stigmatiserad person kan reagera på sin situation genom att försöka ”rätta till” sitt tillkortakommande. Exempelvis kan någon som är fysiskt missbildad operera sig eller som analfabet få undervisning. Således blir den stigmatiserade personen ofta ett lätt offer för ”hjälpare” som mot betalning kan bleka hudfärg, räta ut krokiga ryggar eller bota talfel.
När det finns en uppenbar avvikelse mellan en individs virtuella (skenbara) och faktiska identitet undergrävs individens sociala identitet. Det gör att individen avskärs från samhället och från sig själv. Känslan av ensamhet blir stark och individen står själv i inför en värld som inte accepterar honom. I vissa fall kan individen leva sitt liv utan att hitta andra av liknade slag, och uppleva att hela världen är emot honom. Men i det flesta fall finner individen att det finns andra människor som är sympatiska och delar hans känsla av att han är mänsklig och i grund och botten normal även om man är annorlunda och tvivlar på sig själv (Goffman, 2015:28f) Ett exempel på sådana sympatiskt inställda människor är de människor som lider av samma stigma. Med egna erfarenheter om hur det är att leva med det speciella stigmat kan dessa människor ge handledning i hur man kan leva med sitt stigma och även erbjuda en krets av likställda som kan ge moraliskt stöd. Det kan få individen att känna sig ”hemma” och godtagen som en normal människa. Här kan man dela med sig av historien om sig själv och
sitt stigma obesvärat (Ibid). Goffman (2015:30f) menar att när man sociologiskt utforskar stigmatiserade personers beteende kommer man att komma i kontakt med det gemenskapsliv som finns mellan medlemmar i olika kategorier. Goffman konstaterar att det finns en tendens hos medlemmar i olika stigmakategorier att ansluta sig till små sociala grupper som helt rekryteras utifrån denna kategori.
3.2 Stämplingsteorin
Becker menar att avvikande identiteter skapas genom stämplingsprocesser. Enligt stämplingsteorin så blir en människa avvikare om han stämplas som det. Det är sociala grupper som skapar avvikelse genom att upprätthålla regler som när de sedan överträds utgör avvikelse (Becker, 2011:22f). Man tillämpar reglerna på personer och betecknar dem som inte följer reglerna som utanförstående. Becker använder sig av begreppet utanförstående för att referera till personen som bedöms som avvikande av andra och därmed står utanför gruppen av ”normala” medlemmar (Becker, 2011:26f). Genom detta perspektiv är alltså inte avvikelse en egenskap hos personen som begår handlingen utan en följd av att andra tillämpar
sanktioner och regler på en ”överträdare”. En avvikare är alltså en person som etiketten framgångsrikt placerats på, det avvikande beteendet är ett beteende som människor betecknar på det sättet. Om en handling är avvikande eller inte avgörs alltså på hur andra reagerar på handlingen. Ett avvikande beteende är alltid relativt till normer och värderingar och är alltså inte ett sjukt beteende eller något patologiskt enligt Becker. Man fokuserar således inte på avvikarens personliga och sociala egenskaper utan på den process genom vilken människor blir uppfattade som utanförstående (Becker, 2011:22f). Man kan alltså inte veta om en handling är avvikande eller inte förrän andra har reagerat på den då avvikelsen inte är en egenskap hos beteendet i sig utan finns i interaktionen mellan personen som begår handlingen och dem som reagerar på handlingen (Becker, 2011:24f) Det moderna samhället består inte av enkla organisationer där alla är överens om vilka regler som gäller utan specifika sociala grupper skapar olika regler. När olika gruppers regler motsäger varandra så råder en oenighet om hur man ska bete sig i vissa situationer (Becker, 201:27f).
Becker (2011:36f) ser på avvikelsen som en karriär, det är en process som omfattar olika karriärvillkor som gör att individen hamnar på ställen som tillslut leder till en avvikaridentitet. Det finns olika steg i avvikarkarriären och det första steget är att begå en handling som bryter mot en viss regel. Handlingen brukar uppfattas som motiverande, även om man har ett medvetet syfte eller ej så finns det en drivkraft bakom handlingen. Oavsiktliga
avvikelsehandlingar förutsätter att man är okunnig om den regeln som finns. Becker (2011:38f) beskriver att en av orsakerna som leder tillfälligt experimenterande till ett mer permanent avvikande beteende är utvecklandet av avvikandeintressen och motiv. Innan personen börjar engagera sig i aktiviteten mer regelbundet har han inget begrepp den
tillfredställelsen som det kan ge. Men Becker (2011:39f) menar att ett av de mest avgörande stegen i processen att bygga upp ett långvarigt avvikande beteendemönster är att bli upptäckt och offentligt betecknad som avvikare. Att bli brännmärkt och avslöjad som avvikare har stora följder för personens självbild och fortsatta sociala deltagande. Den offentliga
identiteten förändras drastiskt och man får en ny status, man har avslöjats som något andra inte trodde att man var och stämplas som exempelvis en galning, shoppingberoende eller bög och behandlas därefter. Att behandla en person som av avvikare blir en självuppfyllande profetia. Om en person exempelvis ständigt behandlas som kriminell kan det göra att individen börja begå kriminella handlingar. Personen formar en bild av sig själv utefter den bild som andra har av honom. När man identifierats som avvikare tenderar man att bli avskuren för deltagandet i mer konventionella grupper, även om konsekvenserna av den avvikande aktiviteten aldrig skulle lett till isolering om det inte hade funnits en offentlig
kunskap och reaktion på den (Becker, 2011:41f). Ett slutgiltigt steg i avvikarens karriär är att gå med i en organiserad avvikargrupp. Det medlemmarna i gruppen har gemensamt är sin avvikelse. Det skapar en känsla av gemensamt öde, att man ”sitter i samma båt” och står inför likande problem, det växer fram en avvikande subkultur. Medlemskap i sådana grupper befäster en avvikaridentitet (Becker, 2011:44f).
4. METOD
Jag har valt att använda mig av hermeneutik som metod då det ger mig förutsättning att komma nära mitt studieobjekt och få en ökad förståelse för deras upplevelse. I följande avsnitt kommer jag att presentera den hermeneutiska metodansatsen som jag valt att använda mig av. Jag kommer motivera för mitt val av metod, redogöra för hermeneutikens grundantaganden, min förförståelse, studiens urval, datainsamling, analys samt etiska överväganden.
4.1 Motivering av metodval
Hermeneutiken handlar om att tolka och förstå fenomen i vår egen och andras livsvärld (Ödman 2007, s25). Min frågeställning som lyder: Hur söker shoppingberoende hjälp och varför söker dem hjälp på det sättet? är lämplig att besvara genom en hermeneutisk
metodansats eftersom den i kombination med mitt teoretiska ramverk av Becker och Goffman ger mig möjligheten att tolka och förstå den verklighet som deltagarna i undersökningen upplever. Jag är ute efter deltagarnas subjektiva upplevelse om hur det är att söka hjälp för sitt shoppingberoende. Hermeneutikens mål är att tolka någonting som leder till ny förståelse för alla. Således passar metoden min forskning då jag vill få tillgång till andras upplevelsers för att kunna tolka dessa och ska en ny förståelse för hur det är att söka hjälp för beroendet. Den hermeneutiska tolkande analysprocessen kommer att kunna möjliggöra en djupare förståelse och på så sätt göra att jag kan besvara min frågeställning på bästa möjliga sätt.
4.2 Hermeneutikens grundantaganden
En av hermeneutikens viktigaste uppgifter är traditionsförmedling, att få olika
förståelsehorisonter att smälta samman för att uppnå en gemensam förståelse. Hermeneutiken handlar således om att tolka och förstå (Ödman, 2007:11f). Heidegger (Ödman, 2007:25f) beskriver att vår förståelse hänger ihop med vårt vara-i-världen och sammanhänger med vår existens. Det är inte möjligt att vara inne i vårt eget huvud och tänka om världen som ”där ute” eftersom vi redan är i världen. Vår förståelse är alltså grunden för vårt tolkande och dessa samverkar hela tiden. Tolkning leder till förståelse och förståelse leder till tolkning. Därför det finns flera olika sätt att tolka och förstå världen på. Hermeneutiken erkänner att det alltid går att se på saker och ting från olika aspekter. Det är inte möjligt att ställa sig utanför oss själva när vi studerar verkligheten, eftersom vi är en del av verkligheten och hur vi tolkar och förstår påverkas alltid av att vi är historiska varelser (Ödman, 2007:14f). Som metod strävar hermeneutiken efter förståelse av den mänskliga existensen, dess möjligheter och villkor, det gör man genom att hitta enskilda pusselbitar som kan användas som delförklaringar av den mer omfattande bilden som vi vill förstå (Ödman 2007:25f) Att förståelsen kännetecknas av pendlandet mellan del och helhet är ett viktigt grundantagande inom hermeneutiken. Ödman (2007:98f) använder ett pussel för att exemplifiera detta. När vi lägger ett pussel kan vi inte förstå en pusselbits innebörd utan att ha kännedom om helheten. Men å andra sidan kan vi inte förstå helheten utan att ha kännedom om innebörden hos de enskilda pusselbitarna. Således finns det ett ömsesidigt beroende mellan del och helhet. Detta pendlande mellan del och helhet som alltså kännetecknar förståelsen hedras inom hermeneutiken med ett speciellt begrepp, den hermeneutiska cirkeln. Den hermeneutiska cirkeln kan förklaras som en bild för hur tänkande, förståelse, och tolkning fungerar.
Inom hermeneutiken är det även ett viktigt grundantagande att vår förståelse grundas i vår historiskt givna förförståelse. Förförståelse innebär att vi tolkar det vi upplever med hjälp av det vi redan har förstått. Förförståelsen består bland annat av kunskaper, upplevelser,
erfarenheter och tankar. Eftersom vår förförståelse är en del av den livsvärld vi studerar kan vi inte ställa oss utanför den. Men det är inte heller någonting som eftersträvas inom
hermeneutiken, då förförståelsen är en viktig förutsättning eftersom vi redan behöver ha förstått för att kunna tolka. Förförståelsen är därför betydelsefull i det vetenskapliga arbetet då den ger oss en riktning i vårt sökande och hjälper oss att avgöra vilken aspekt vi lägger på fenomenet som ska undersökas (Ödman, 2007:102f). Vår förförståelse hänger även ihop med vår intentionalitet som kan förklaras som den struktur som ger upplevelsen mening. Det sker ett dialektiskt samspel mellan vår förförståelse, förståelse och intentionalitet. Genom tolkning och vidgande förståelse ger detta samspel oss nya objekt för våra upplevelser och strävanden. Det leder till att vi skapar ny mening och därmed kanske ändrar riktig i våra strävanden. På så sätt utvecklar vi ny förförståelse att utgå ifrån. Den hermeneutiska cirkeln inom vilken vi tolkar och organiserar bilden av vår tillvaro förändras ständigt på detta sätt (Ibid). Ödman (2007:103f) menar att en sluten cirkel som bild för tolkning och förståelseprocessen egentligen inte är särskilt lyckat eftersom förståelsehorisonten alltid kan utvidgas och
förändras genom exempelvis vår tolkningsverksamhet. Eftersom förståelsens utveckling ofta går i riktning mot ökad precisering och totalisering, är processen mer lik en spiral än cirkel. Radnitzky (Ödman, 2007:104f) anser därför att begreppet hermeneutisk spiral är mer
lämpligt. Spiralen betecknar den öppna cirkeln som kännetecknas av att förståelsehorisonten förändras i takt med förändringar i kunskapsprocessen. Spiralen är oändlig och tolkning och förståelseprocessen saknar början och slut. Den tolkning som vi gärna vill beteckna som slutgiltig kommer att omformuleras flera gånger om under våra liv. Vi tar endast en stillbild och ”fryser” förståelseutvecklingen en stund.
4.3 Min förförståelse
Som jag beskrivit ovan är förförståelsen ingenting som vi människor kan ställa oss utanför. Förförståelsen ger riktning i vårt sökande och avgör vilken aspekt som vi lägger på det vi studerar. Ödman (2007:102f) beskriver att utan förförståelse ser vi inget problem och inget kan ge oss ledtrådar. Det är en förutsättning vi behöver för att kunna tolka. Jag har tagit med mig detta grundantagande om förförståelse och har innan studiens start läst en bok om shoppingberoende för att få en bredare förförståelse kring fenomenet. Förförståelsen tar mig fram till studieobjektet och gör att jag vet vilken aspekt jag vill lägga på det och vilka frågor jag ska ställa. Men för att kunna vara öppen för den data som framkommer under
undersökningens gång är det viktigt att forskaren medvetandegör sin förförståelse. Jag har därför varit mån om att inför varje intervju och tolkningsfas medvetandegöra min
förförståelse. Det har jag gjort genom att ständigt föra anteckning om mina uppfattningar och antaganden om shoppingberoende under undersökningens gång. Detta har gjort det enklare för mig att kunna ifrågasätta mina egna tolkningar och vara öppen för att skapa nya
tolkningar. Jag kommer att redogöra ytterligare för min förförståelse i uppsatsens diskussionsdel.
4.4 Urval
Till min studie har jag valt att intervjua människor som har en direkt koppling till min forskningsfråga, vilket innebär människor som anser att de är shoppingbeorende. Ett ändamålsenligt urval är då lämpligt att använda för att genera fyllig information om
fenomenet som jag sedan kommer att tolka med hjälp av den hermeneutiska ansatsen. För att nå en djupare förståelse har jag valt att kombinera ett intensitetsurval och ett kriterieurval. Ett
intensitetsurval använder man när man vill få ut riklig information om någonting, men inte är intresserad av extremt ovanliga fall. Det handlar att om att få tag på intensiv information snarare än extrem information (Patton, 2002:234f). I min jakt på intervjupersoner har jag därför letat efter informationsrika fall som kan bidra med djup kunskap om
shoppingbeorende. Jag är alltså inte intresserad av extrema upplevelser, så som människor som exempelvis blivit hemlösa till följd av sitt shoppingberoende. Utan jag är snarare ute efter upplevelser om hur det är att försöka leva ett ”normalt” liv och söka hjälp för ett
shoppingberoende. Intensitetsurval används ofta inom hermeneutisk forskning då den till stor del bygger på människors personliga erfarenheter och upplevelser. Kriterieurval innebär att intervjupersonerna ska uppfylla förbestämda kriterier som är viktiga för studien (Patton, 2002:238f). Mina kriterier var att deltagarna själva ska betrakta sig själv som
shoppingberoende, att det ska vara människor från olika yrkesgrupper, åldrar och med olika ekonomiska förutsättningar. Detta för att få en större variation trots ett litet urval. Eftersom det var relativt svårt att få tag i deltagare använde jag mig även av ett snöbollsurval, vilket innebär att jag genom deltagare fick hjälp att komma i kontakt med andra människor som avsåg sig ha ett shoppingberoende. På så sätt gick jag från ett urval till ett annat och lät snöbollen växa (Bryman, 2018:504f)
För att få tag i deltagare använde jag mig av sociala medier. Jag gick med i en Facebook-grupp för shoppingberoende och bad personer som var med i Facebook-gruppen att kontakta mig om de var intresserade av att dela med sig av sina upplevelser. Jag skrev även ut inlägg i flera andra Facebook-grupper som inte var kopplade direkt till shoppingbeorende samt min egen profil för att få bredd i urvalet. Två av deltagarna i studien var med i gruppen för shoppingbeorende, två personer såg mitt inlägg i en icke- shoppingbeorende relaterad Facebook-grupp och den sista personen fick jag kontakt med genom en annan deltagare. Samtliga deltagare är kvinnor i åldrar mellan 23–43 år. Tidigare forskning kring shoppingberoende visar att 22 av 24
människor som lider av beroendet är kvinnor, där av det homogena urvalet (Lee, Lennon & Rudd, 2000). Kvinnorna har olika sysselsättningar och där med olika ekonomiska
förutsättningar. Vissa av deltagarna har stora ekonomiska skulder till följd av sitt shoppande medan andra inte är skuldsatta men ändå anser att de handlar alldeles för mycket.
4.5 Datainsamling
I min studie har jag använt mig av semistrukturerade intervjuer som datainsamlingsmetod. Semistrukturerade intervjuer innebär att man utgår från en intervjuguide med specifika teman som berörs under samtalen med intervjupersonerna. Även frågor som inte ingår i
intervjuguiden kan ställas för att knyta an till vad deltagarna sagt. Det gör att
intervjupersonerna får en stor frihet i att utforma svaren på deras eget sätt. Intervjuprocessen blir på så sätt väldigt flexibel (Bryman, 2018:563f). När jag har utfört mina intervjuer har jag tagit med mig det hermeneutiska grundantagandet om dialog. Gadamer (Bindning & Tapp, 2008:22f) menar att de är genom dialog och genuint öppna konversationer som ämnen kan förstås fullt ut. Genom att sammansmälta sina förståelsehorisonter kan deltagarna i en dialog upptäcka att ämnet är mer utbrett och annorlunda än vad man tidigare antagit. Genom att sammansmälta sina förståelsehorisonter uppnår man en gemensam förståelse, vilket är målet med en dialog.
För att skapa en bra dialog är det viktigt att man är öppen för att se saker ur andras perspektiv och för lära sig någonting av andra. Att man har en medvetenhet om att man inte vet allt vilket gör att man blir redo att ställa frågor och acceptera nya möjligheter. Det är även viktigt att låta konversationen leda en till nya nivåer av förståelse som inte fanns innan
återskapa eller avslöja en autentisk upplevelse hos deltagaren, utan att målet är att skapa en ny förståelse för ett fenomen genom dialog (Bindning & Tapp, 2008:25f). Det är för att samla in data i enlighet med min metods grundantagande om dialog som jag har valt att använda mig av just semistrukturerade intervjuer, då det gör att intervjun blir väldigt öppen. Den
semistrukturerade dialogiska intervjun möjliggör att deltagarna får tala väldigt fritt om sitt beroende och hjälpsökande vilket ger en fyllig och informationsrik kunskap. En kunskap som hade varit svårt att få fram genom exempelvis färdigformulerade frågor. Eftersom dialog även handlar om givande och tagande har jag under mina intervjuer varit mån om att dela med mig information om mig själv och mina egna tankar kring fenomenet. Jag har även startat
intervjuerna med mjuka frågor om deltagarna och deras bakgrund för att skapa en genuin och öppen konversation. Under intervjun gång har jag även försökt bekräfta deltagarnas tankar och känslor. Vissa intervjuer genomfördes via Skype och andra via telefon beroende på vad deltagarna var bekväma med. I överenskommelse med deltagarna spelades varje intervju in för att underlätta det analytiska arbetet.
4.6 Analys
Ödman (2007:97f) beskriver analysprocessen som ett pusselläggande. I början ligger det en hög med massa pusselbitar och man har ingen aning om var man ska börja. Men när man sedan börjar plocka bland bitarna, experimenterar och försöker foga ihop dem passar helt plötsligt två bitar ihop. Plötsligt stämmer fler och fler bitar tills pusslet är lagt. Man bildar en helhet som består av smådelar. I tolkningsprocessen krävs det på samma sätt att man hela tiden pendlar mellan del och helhet, då det skapar förståelsen. Men för att kunna få en djupare och ökad förståelse krävs det ett mer ansträngande tolkningsarbete för att nå en högre
abstraktionsnivå. Tolkningar på lägre och högre abstraktionsnivåer i analysprocessen ska bygga på varandra, det kallas totalisering och innebär att den nya tolkningen omsluter den tidigare och omfattar en större del av verkligheten (Ödman, 2007:66f). Förståelsen utveckling ska gå mot en ökad totalisering och precisering, vilket gör att förståelse-och
tolkningsprocessen liknar en spiral (Ödman, 2007:104f). Inledande tolkningen
Den inledande tolkningen befinner sig på en låg abstraktionsnivå. I detta steg vill man skapa sig en inledande förståelse för sin data. Det innebär att man gör en grov första tolkning av sitt datamaterial och skapar strukturer genom teman och kategorier, på så sätt klargör man vilka meningar som finns (Dahlberg, Dahlberg & Nyström, 2007:281f). Konkret innebar det att jag läste igenom mina transkriptioner flera gånger för att få en översiktlig förståelse, samt att jag kodade mitt datamaterial för att utifrån detta kunna göra en helhetstolkning. Jag skapade teman utifrån vad som var frekvent förekommande under intervjuerna och därmed betydelsefullt. De åtta översiktliga teman jag kom fram till presenterar en helhetsbild av materialet.
Fördjupad tolkning
I den fördjupad tolkningen sorterar man sin inledande tolkning och försöker hitta
underliggande meningar som tidigare inte framkommit. I denna fas kan man även ta in teori för att kunna se sin data och dess meningar bättre (Dahlberg et al. 2007:282f). Den fördjupad tolkningen ska utgöra en totalisering av den inledande tolkningen genom att omsluta den och även täcka en större del av verkligheten (Ödman, 2007:66f). För att uppnå detta har jag utgått från mina teman i den inledande tolkningen, jämfört dem med varandra för att försöka hitta samband och olikheter, för att sedan kunna hitta underliggande meningar som jag inte fått syn på tidigare. Jag har även använt mig av mitt teoretiska ramverk som presenterades tidigare, det bidrog till att jag kunde tilldela tolkningarna ny mening och skapa en förståelse på en
högre abstraktionsnivå. Mina inledningsvis åtta teman blev till fyra teman som
överensstämmer med mina teorier och binder ihop de tidigare tolkningarna. Det är viktigt att tolkningarna lyfts till en högre abstraktionsnivå för att kunna nå en ökad förståelse och förklarning till fenomenet.
Huvudtolkning
Huvudtolkningen ska vara på en ytterligare högre abstraktionsnivå än de tidigare tolkningarna och på så sätt även djupare ner i den hermeneutiska spiralen. Huvudtolkningen ska skära igenom alla tidigare tolkningar och binda ihop dem som en helhet. Man kommer fram till sin huvudtolkning genom att göra jämförande analyser som leder till en mer omfattande
förståelse. Man jämför sin fördjupad tolkning med varandra för att hitta likheter och
skillnader. Små segment av mening sätts ihop och man upptäcker strukturer och mönster som tidigare varit dolda (Dahlberg et al. 2007:284f). Huvudtolkningen ska således ge en djupare förklarning av den betydelse som tidigare tolkning och data tilldelats. För att hitta min huvudtolkning och därmed besvara studiens frågeställning jämförde jag mina tidigare
fördjupande tolkningar med varandra. Målet var att finna mönster, skillnader och likheter för att kunna hitta den röda tråden som binder tolkningarna samman.
4.7 Etiska överväganden
Nygren (2012:24f) beskriver att kvalitativa studier ofta innehåller djupgående, nära och integritetshotande frågor kring erfarenheter och upplevelser i deltagarnas liv. Det är därför viktigt att etiska risker värderas och hanteras. Eftersom min studie innehåller just djupgående frågor kring deltagarnas tidigare upplevelser och tankar är det av stor vikt att jag tar hänsyn till de fyra forskningsetiska principerna. De fyra allmänna huvudkraven på forskning kallas informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet
(Vetenskapsrådet, 2012:6f). Nedan kommer jag redogöra för vad de följande kraven innebär och hur jag har säkerställt att kravet uppfylls.
(1) Informationskravet: Innebär att forskaren ska informera deltagarna och den aktuella forskningens syfte. Det ska framgå att deltagandet är frivilligt och att de alltid har rätt att bryta deltagandet när de vill utan att behöva ange skäl till varför (Bryman, 2018:170f). Jag uppfyllde detta krav genom att skicka ett missivbrev till intervjupersonerna, där de fick välja om det ville vara med i undersökningen efter att ha läst missivbrevet. I brevet framgick bland annat studiens syfte och information om att deltagandet var helt frivilligt och kan avbrytas när som helst. (2) Samtyckeskravet: Innebär att deltagarna själva har rätt att bestämma över sin medverkan (Bryman, 2018:170f). Detta krav uppfylles då jag fick samtycke från samtliga deltagare att utföra intervjun. (3) Konfidentialitetskravet: Innebär att alla ingående uppgifter om deltagare i undersökningen ska ges största möjliga konfidentialitet. Personuppgifter ska förvaras så obehöriga inte kan få tillgång till dem (Vetenskapsrådet, 2012:12f). Detta krav har uppfyllts genom att intervjuinspelningarna raderades direkt efter transkriberingen.
Transkriberingarna förvarandes i en mapp på min dator där lösenord kräves för att få tillgång till dem. Information om deltagarnas namn, ålder, osv. finns varken med i transkriberingen eller i uppsatsen. (4) Nyttjande kravet: Alla uppgifter som samlas in om deltagarna får endast användas för forskningsändamål (Bryman, 2018:171f). Detta krav uppfylls då informationen jag samlar in endast kommer användas till den här studie och inget annat. Jag har även informerat deltagarna om var uppsatsen kommer att publiceras så de kan få tillgång till den.
5. RESULTAT
I följande avsnitt kommer jag att presentera studiens resultat i tre steg. Det första steget är den inledande tolkningen som representerar en helhetsbild av det insamlade datamaterialet. I nästa steg som är den fördjupad tolkningen kommer jag att presentera citat från mina
intervjupersoner och fördjupa mina tolkningar med hjälp av mitt teoretiska ramverk som presenterats i tidigare avsnitt. Den fördjupad tolkningen kommer att utgöra en totalisering av den inledande tolkningen. Intervjupersonerna har anonymiserats och kommer att benämnas IP (intervjuperson) 1,2,3,4 eller 5 för att göra en tydlig uppdelning av intervjupersonerna. I det tredje och sista steget kommer huvudtolkningen att presenteras. Tolkning kommer befinna sig på en högre abstraktionsnivå än de tidigare tolkningarna och knyta ihop studiens resultat. Huvudtolknigen går som en röd tråd genom de tidigare tolkningarna och är kopplad till studiens teoretiska ramverk.
5.1 Inledande tolkning
Nedan kommer jag att redogöra för den inledande tolkningen. Det innebär en grov första tolkning av mitt resultat som har sin början i noggrann läsning och kodning av mina
intervjutranskriptioner. Kodningen innebär att jag läste igenom mina intervjutranskriptioner upprepande gånger och färgmarkerade olika ämnen som framkom. Det gjorde att jag enkelt kunde se vilka ämnen som var återkommande och därmed betydelsefulla för studien.
Läsningen och kodningen resulterade i åtta översiktliga teman som var återkommande under intervjuerna och således betydelsefulla. Nedan presenteras de åtta teman som framkom. 5.1.1 Andras negativa föreställningar
Samtliga intervjupersoner beskriver att det upplever att utomstående personer har negativa föreställningar om människor som lider av ett shoppingberoende. En gemensam nämnare är att intervjupersonerna beskriver att de upplever att människor runt omkring ser på dem som dumma i huvudet, korkade, karaktärslösa och oförmögna lägga band på sig själva.
5.1.2 Skammen
Samtliga intervjupersoner berättar under intervjuerna att de skäms över sitt
shoppingberoende. Deltagarna upplever stor skam och ångest över sina handlingar eftersom dem är medvetna om att de handlar på ”fel” sätt, samtliga undviker att prata med andra som sitt beroende på grund av den skammen de känner.
5.1.3 Känner att beroendet inte tas på allvar
Intervjupersonerna beskriver att deras shoppingberoende ofta skojas bort av andra och att de känner att beroendet inte tas på så stort allvar. Den allmänna uppfattningen hos
intervjupersonerna verkar vara att människor runt omkring inte förstår omfattningen av deras problem och känner därför att andra inte tar problemet på allvar.
5.1.4 Dölja sitt beteende för närstående
Någonting som är återkommande i samtliga intervjuer är att deltagarna berättar att det ofta försöker dölja sitt beteende på ett eller annat sätt. Det använder olika strategier för att dölja sitt beteende. Vissa av deltagarna döljer det genom lögner och andra genom konkreta handlingar så som att betala räkningar i smyg innan ens partner ser dem eller genom att gömma shoppingpåsar. Gemensamt är dock viljan att dölja sitt beroende för andra.
5.1.5 Undviker sjukvården
Gemensamt för samtliga intervjupersoner är att ingen av dem försökt söka hjälp via sjukvården. Ingen av intervjupersonerna tror att vården skulle vara till någon hjälp i deras nuvarande situation. Den allmänna uppfattningen verkar vara att sjukvården inte kommer ta deras beroende på allvar på samma sätt som andra beroenden och därför kommer det inte få någon bra hjälp.
5.1.6 Dela med sig till andra
Gemensamt för alla intervjudeltagare är att ingen av dem är transparant med sitt beroende för vänner, bekanta eller familj. Men majoriteten har berättat för en nära familjemedlem så som en förälder eller partner, en person som de känner att de kan lite på och som inte kommer berätta för någon mer. Intervjupersonerna är även öppna för att prata om sin situation med andra i samma sits på internet och i olika Facebook grupper. Den gemensamma nämnaren är lättnaden i att känna att man inte är ensam om sin situation och kunna få stöttning av någon eller några som inte dömer en.
5.1.7 Rättfärdigar sitt beteende
En övervägande del av intervjupersonerna nämner under intervjuns gång att dem ofta försöker rättfärdiga sitt handlande både för sig själv och inför andra. Det sker genom olika
tillvägagångssätt så som att handla saker till andra, skylla på att man har pengar över och råd eller genom att motivera köpen med att man är värd sakerna.
5.1.8 En diagnos hade underlättat
Samtliga intervjupersoner berättar att det tycker att det borde finnas en diagnos för
shoppingberoende. Övervägande intervjupersoner verkar vara överens om att en diagnos hade kunnat underlätta hjälpsökande och att det hade funnits mer kunskap om beroendet samt tagits på större allvar av andra om det fanns en diagnos.
5.2 Fördjupad tolkning
De åtta temana från den inledande tolkningen ligger till grund för den fortsatta analys och tolkningsprocessen i den fördjupad tolkningen som kommer att presenteras nedan. Tolkningar har fördjupats genom mitt teoretiska ramverk av Goffman och Becker som presenterats tidigare för att kunna höja abstraktionsnivån. Den fördjupad tolkningen utgör en totalisering av den tidigare inledande tolkningen genom att omsluta den men även täcka en större del av verkligheten. Det innebär att mina inledande åtta teman har blivit till fyra teman genom att jag utgått från den inledande tolkningen och jämfört dessa teman med varandra för att hitta samband, likheter och olikheter. De inledande åtta temana har genom denna process blivit till fyra teman som överensstämmer med mina teorier och binder ihop den tidigare inlednande tolkningen.
5.2.1 Passiva känslor
Följande tema är en totalisering av den tidigare inledande tolkningens teman skammen och känner att beroendet inte tas på allvar. Dessa teman lyfter att samtliga deltagare skäms över sitt beteende och har en stor ångest över sitt handlande då de är medvetna om att det de gör är ”fel” enligt andra. Samt att intervjupersonerna känner att deras beroende ofta skojas bort, inte tas på allvar och att andra inte förstår vidden av deras problematik. Med passiva känslor menar jag viljelösa och likgiltiga känslor som deltagarna visar upp kring sin situation. Känslor som bidrar till att de undviker att prata öppet om sitt beroende, accepterar att beroendet ofta
skojas bort och inte gör några ansträngningar för att försöka förklara vidden av deras problematik för andra.
Det har märkts utifrån det svar jag har fått under intervjuerna att det finns en stor skam kring intervjupersonernas handlande. Majoriteten av intervjupersoner har endast berättat för sina allra närmsta så som en förälder eller partner om sitt beroende och är inte öppna om det till andra så som vänner eller släkt på grund av skammen som finns kring beroendet.
Intervjupersonerna håller med om andras bedömningar om att det de gör är fel, att man ska kunna kontrollera sig själv och att det är ens eget fel att man hamnat i den här sitsen. Under intervjuerna blir tydligt att det finns mycket skam kring beroendet. I citatet nedan talar IP4 om sitt beteende kopplat till skam och beskriver det på följande sätt:
IP4: Det är skämmigt! (Suckar)Är det, fyfan det känns som en vuxen kvinna ska fan kunna kontrollera sig själv. Asså man ska liksom inte… nej men det är pinsamt beteende, är det.
Min tolkning är att IP4 inte tycker att hon lever upp till förväntningen som finns om att en vuxen kvinna ska kunna ha kontroll över sig själv och tycker det är pinsamt att hon handlar på det sättet hon gör.
IP3 uttrycker sina tankar om skam kring beroendet nedan.
IP3: Det är så mycket skam och ångest för man vet att det man gör är fel. Man får en liten fix för stunden när man köper någonting med sedan kommer det här, åh shit vad har jag gjort för någonting, det här var inte bra. Sen mår man dåligt och det går som i en ond cirkel igen, att det där gör ingenting, det där köper jag och mår bra. Sen mår man bra för stunden men sen kommer ångesten och skammen och så går det så på repeat runt. Man skäms och vill liksom lösa situationen själv, inte dra in andra när det är ens eget fel. Man skäms för hur man beter sig liksom.
IP3 uttrycker att hon är medveten om att det hon gör är fel och skäms därför över sitt beteende. Men att hon inte vill dra in andra i problemet på grund av att hon känner att det är hennes eget fel, hon skäms och känner att bara hon kan lösa detta. Jag tolkar det som att inte dra in andra i problemet innebär att man håller problemet för sig själv och inte talar om det. I citatet av IP2 nedan beskriver hon hur skäms så pass mycket över sitt beteende att hon inte ens kan prata med sin närmsta familj eller vänner om det.
IP2: Åh nej jag har faktiskt aldrig pratat med det om någon eftersom jag tycker att det är så pass pinsamt.
Intervjuare: Inte ens med närmsta familj eller vänner?
IP2: Nej nej nej, jag skäms för mycket, tycker det är för jobbigt att prata om.
Min tolkning blir att IP2 skäms så pass mycket över sitt beteende att hon inte ens försöker att prata om det med sina närasåtende om det då hon tycker att det är alldeles för jobbigt. Samtliga intervjupersoner beskriver att när de väl nämner något kring sitt beroende för andra känner de att de blir de inte tagna på speciellt stort allvar. Under mina samtal med deltagarna upplever jag att det även finns en slags känsla av acceptans kring detta, man accepterar på nått sätt att deras beroende inte ses som lika allvarligt som exempelvis alkoholism. I citaten nedan
