Syftet med den här studien har varit att genom en hermeneutisk ansats och dialogiska
intervjuer besvara frågeställningen: Hur söker shoppingberoende hjälp och varför går de till väga på det sättet? Frågeställningen blir besvarad genom att resultatet visar att
shoppingberoende söker hjälp via kontakt med andra shoppingberoende på internet och genom förtroende personer eftersom dessa tillvägagångssätt möjliggör ett hjälpsökande där de shoppingberoende kan hålla kvar vid både sin passiva och aktiva inställning och söka hjälp utan att riskera stämpling och stigmatisering. Ett ambivalent hjälpsökande innebär således att man söker hjälp, men inte fullt ut. Det blir ett sätt att söka hjälp men samtidigt skydda sig mot stigmatisering, stämpling och därmed social fördömelse. Det är just spänningen mellan de motsägelsefulla inställningarna som deltagarna visar upp till sitt beroende som gör att de väljer att söka hjälp genom det ambivalenta tillvägagångssättet. I avsnitten nedan kommer jag redogöra för studiens resultat i relation till tidigare forskning och den teoretiska
referensramen. Diskussionen kommer avslutas med mina metodologiska reflektioner, egna reflektioner, min förförståelse samt förslag till framtida forskning.
6.1 Studiens resultat i relation till tidigare forskning
I avsnittet tidigare forskning redogjorde jag för tidigare forskning som anses vara lämplig i relation till min studie. Jag presenterade den tidigare forskningen i tre olika teman: rädsla för social bortstötning, vikten av kunskap, stöd och förståelse samt viljan att dölja sin
konsumtion. I följande text kommer jag att redogöra den tidigare forskningens likheter och skillnader i relation till mitt resultat.
I temat rädsla för social bortstötning visar den tidigare forskningen att människor med mentala sjukdomar samt deras närstående ofta oroar sig för social bortstötning och
diskriminering vilket gör att de ofta tenderar att dölja sin sjukdom för andra. Att ha en mental sjukdom innebär att individerna måste hantera sitt stigma och stå inför dilemmat om huruvida man ska berätta för andra eller inte. Att berätta kan leda till diskriminering men att inte berätta kan minska känslan av tillhörighet i sociala sammanhang. I enlighet med detta visar min studies resultat att det finns ens stor rädsla för att bli stämplad, diskriminerad och förlöjligad även hos shoppingberoende och därför tenderar de att dölja sitt handlande för andra. Men även att försvarsstrategin att hålla sin stigmatiserade identitet för sig själv har negativa
konsekvenser och gör att man känner sig ensam i sin situation och därmed minskar känslan av tillhörighet. Min studie är däremot gjort på människor som anser sig vara beroende av
shopping medan tidigare forskning är gjort på människor med andra mentala sjukdomar. Därmed fyller min studie en kunskapslucka och visar på att människor som lider av ett shoppingberoende, som ännu inte är klassat som en mental sjukdom, ändå känner en rädsla för stämpling och social bortstötning. Det handlar således inte bara om stigma och rädsla för diskriminering kring erkända mentala sjukdomar utan även kring egenskaper som ännu inte är klassificerade men ses som negativa av andra och innebär att någon är annorlunda.
Den tidigare forskningen i temat vikten av kunskap, stöd och förståelse visar att kunskap, tolerans och positiva attityder gör att människor bli mer villiga att berätta om sina problem för andra. Rüsch, Evans-Lacko, Hendersons et al. (2011:675f) studie visar att om det finns
kunskap kring psykisk sjukdom, behandlingar och stöd för vård i samhället blir människor mer benägna att söka hjälp. I relation till detta indikerar mitt resultat på att människor med shoppingberonde inte känner att det finns kunskap kring deras beroende varken inom sjukvården eller hos människor runt omkring vilken kan vara en av anledningarna till att de känner sig obekväma med att söka vård. Därför väljer de i enlighet med Demerling (2011:11f) studie att istället vända sig till människor i samma situation som har mer kunskap och
förståelse kring vad de går igenom. Min studies resultat indikerar såldes på att det finns mycket arbete kvar att göra för att stärka kunskaper och positiva attityder kring
shoppingberoende, vilket skulle kunna leda till att shoppingberoende blir mer benägna att söka hjälp.
Temat viljan att dölja sin konsumtion från den tidigare forskningen visar att tvångsmässiga handlare ofta känner skuld, skam och ånger över sitt beteende vilket resulterar i att de föredrar att handla på internet eller TV-shop då det möjliggör ett handlande i hemmets trygga borg utan dömande blickar. Det gör det helt enkelt lättare att dölja sitt handlande för andra. I enlighet med min studies resultat upplever även mina intervjupersoner en stor skam och ångest kring sitt beteende och det finns tydliga tendenser hos deltagarna att vilja dölja sitt handlande från andra. Men deras tillvägagångssätt för att dölja sitt beroende visar sig genom att gömma shoppingpåsar, betala räkningar i smyg eller genom lögner. Det har i min studie inte framkommit nått mönster kring att deltagarna skulle föredra att handla på internet eller TV-shop framför fysiska butiker.
6.2 Teoretisk och begreppslig referensram i relation till resultatet
Den teoretiska och begreppsliga referensramen har i min studie fungerat som ett redskap för att kunna hjälpa till att förstå hur shoppingbeorende söker hjälp och varför det går tillväga på det sättet som de gör. I min huvudtolkning finns det tydliga drag av Goffman och Beckers teorier. För att förstå resultatet genom Goffmans teori om stigma kan det tänkas att när vi människor upptäcker att en främling besitter en mindre önskvärd egenskap som gör personen annorlunda reduceras personen i vårt medvetande till en utstött människa. Personen lever inte upp till de normativa förväntningarna som skapas av vårt samhälle och det är skamligt
normala” människorna inte ser personer med ett stigma som fullt mänskliga vidtar de olika diskriminerande åtgärder mot den stigmatiserade personen som kan reducera dennes
livsmöjligheter drastiskt (Goffman, 2015:12f). Den stigmatiserade upplever att världen runt omkring inte accepterar en och känslan av ensamhet blir väldigt stark. För att motstå
ensamheten söker sig ofta stigmatiserade individer sig till varandra eller till personer som de anser är sympatiska (Goffman, 2015:28f). Att exempelvis komma i kontakt med andra
människor som lider av samma stigma skapar en känsla av att bli godtagen som människa, här kan man prata om sitt stigma obesvärat och få moraliskt stöd. Denna teori sätter ord på
processen deltagarna beskriver i mitt insamlade datamaterial, hur de är rädda för att andra ska upptäcka deras överdrivna handlande och sedan uppfatta dem som dumma eller sjuka och behandla dem därefter. Deltagarna är medvetna om samhällets normativa förväntningar som finns på dem och skäms eftersom de inte lever upp till dem. Känslan av ensamhet och att ingen förstår vad de går igenom gör att de söker sig till varandra för att kunna få stöd och hjälp för sitt beroende utan att riskera stigmatisering och stämpling. I min studie sker den här kontakten främst via internet. Det är dessa känslor som Goffman hjälper mig att sätta ord på som leder till att deltagarna försöker skydda sig mot stämpling och stigmatisering men ändå vill söka hjälp och därför anammar de ett ambivalent hjälpsökande.
Min huvudtolkning har även tydliga drag ifrån Beckers stämplingsteori. Enligt
stämplingsteorin blir en människa till en avvikare om hen stämplas som det. Det är sociala grupper som tillämpar regler och betecknar personerna som inte följer reglerna som avvikare (Becker, 2011:22f). Om en handling är avvikande eller inte avgörs alltså på hur andra reagerar på handlingen i fråga (Becker, 2011:24f). Becker fokuserar inte på avvikarens personliga egenskaper utan processen genom vilken människor blir uppfattade som avvikare. Han menar att det avgörande steget i processen av att bygga upp ett avvikande beteendemönster är att bli upptäckt och offentligt som avvikare. Att avslöjas och brännmärkas som avvikare kan ha stora konsekvenser på personens fortsatta sociala deltagande (Becker, 2011:39ff). Detta stämmer väl överens med deltagarnas påståenden som framkommit i mitt insamlade datamaterial om deras oro för att bli avslöjade som shoppingbeorende. Eftersom det är andra människor reaktion på handlingen som avgör om den är avvikande eller inte tolkar jag det som att deltagarna accepterar samhällets mer skämtsamma bild om shoppingberoende för att undvika ”allvarligare” stämplingar. Att stämplas som shopaholic eller impulsiv av andra är att föredra framför att stämplas som sjuk, tvångsmässig eller beroende då det påverkar ens fortsatta sociala deltagande mer negativt. Min tolkning är även att detta kan vara en anledning till att shoppingberoende undviker att söka sjukvård för sitt beroende och istället söker hjälp på ett ambivalent sätt.
Fördelen med att använda mig av Beckers och Goffmans teorier var att dessa sociologiska teorier kompletterade varandra bra och kunde hjälpa mig få en bredare förståelse och djupare kunskap för hur shoppingberoende individer väljer att söka hjälp och vilka anledningar det finns till att det går tillväga på det sättet. Min huvudtolkning har tydliga drag av Goffman och Beckers teorier, med deras teorier i åtanke har jag tolkat att det finns olika försvarsstrategier för att skydda sig mot stämpling och stigmatisering. Det är dessa försvarsstrategier och dess baksidor som skapar de paradoxala inställningar som shoppingberoende har kring sitt hjälpsökande vilket leder till det ambivalenta hjälp sökandet som vi finner i min huvudtolkning.
6.4 Metodologiska reflektioner
För att besvara studiens syfte och min frågeställning använde jag mig av hermeneutiken som metod. Det var ett självklart val då jag ville få möjligheten att förstå och tolka den verklighet
som deltagarna i undersökningen upplever. Jag ville få tillgång till andras upplevelser för att sedan kunna tolka dessa och skapa en ny förståelse för hur hjälpsökandet går till hos
människor som lider av ett shoppingberoende. Att välja hermeneutiken som metod gjorde att jag fick möjligheten att komma nära mitt studieobjekt för att kunna skapa en ökad förståelse för deras upplevelse. Men en svårighet som jag upplevde med hermeneutiken som metod var att det inte finns någon fast struktur eller tydliga riktlinjer för hur analysarbetet ska gå till. Det sätter en stor press på en som förstagångs författare då det krävs en djup förståelse för sitt fenomen för att kunna lyckas komma fram till en huvudtolkning som är på en hög
abstraktionsnivå och skär genom alla tidigare tolkningar och binder ihop dem till en helhet. Det blev som sagt en stor utmaning för en ny forskare.
För att få fram data att kunna tolka använde jag mig av semistrukturerade intervjuer. Under intervjuernas gång hade jag det hermeneutiska grundantagandet om dialog i åtanke. Gadamer (Bindning & Tapp, 2008:22f) beskriver att målet med dialogen är att sammansmälta
förståelsehorisonter och uppnå en gemensam förståelse. Det gör man exempelvis genom att vara öppen för vad intervjupersonen säger och exempelvis bekräfta deras tankar och känslor. Något som jag vill lyfta här är att jag ständigt haft i åtanke att inte styra intervjupersonernas svar. Utan målet har varit att skapa en öppen dialog med respondenterna utan att lägga över min syn på deras hjälpsökande eller beroende. På grund av det rådande läget med Covid-19 hade jag inte möjligheten att träffa någon av mina respondenter utan de fick välja om de ville samtala över telefon eller via Skype. Majoriteten var mer bekväma med att ta intervjun över telefon vilket jag upplevde gjorde det lite svårare att skapa en öppen stämning under samtalet. Det gjorde att intervjuerna drog ut på tiden då jag kände att jag vill kompensera med många mjuka frågor i början av samtalet för att kunna skapa en öppen och genuin konversation. Det resulterade i det blev mycket data att transkribera, vilket blev en nackdel då jag hade problem med att orientera mig i all insamlad data.
Jag vill under detta avsnitt även redogöra för tankarna bakom studiens urval. För att få tag på deltagare till den här studien använde jag mig av internet för att få kontakt med människor som ansåg sig vara shoppingberoende och ville dela med sig av sina upplevelser. Vilket kan ses som problematiskt då mitt resultat bland annat visar att deltagarna använder sig av internet i sitt hjälpsökande. Men det är svårt att hitta respondenter som lever under stigma så därför var mitt valda tillvägagångssätt förmodligen det enda sättet att få tag i respondenter.
Någonting som också kan vara relevant att nämna är att eftersom det inte finns någon diagnos för shoppingberoende bygger detta urval på människor som själv anser att de är
shoppingberoende. Deltagarna i studien är således väldigt medvetna om sitt beroende och problematik vilket kan göra dem mer benägna att söka hjälp på olika sätt, vilket i sin tur kan ha påverkat studiens resultat.
6.5 Min förförståelse, egna reflektioner och framtida forskning
Min förförståelse för fenomenet shoppingberoende var att beroendet drabbar många, och att i dagens samhälle är de flesta ”shopaholics” och handlar för mycket. Att det var ett socialt accepterat beroende, ett ganska vanligt problem som människor pratar öppet om och som kan lösas ganska enkelt om man tar tag i problemet. Jag valde att läsa en bok om beroendet innan jag började undersökningen vilket förändrade min förförståelse rejält. Den gjorde att jag fick upp ögonen för att det här är ett betydligt allvarligare problem som kan ha förödande
konsekvenser. Ett beroende som är svår behandlat till stor del eftersom det finns gles litteratur kring ämnet, oenighet i hur det ska klassificeras och saknar diagnos. Denna förförståelse gjorde att jag bestämde vilken aspekt jag ville lägga på studien, nämligen hjälpsökande. Men i dialogen med intervjupersonerna utmanades min förförståelse ytterligare då jag exempelvis
inte hade någon aning om hur mycket skam och ångest det finns kring detta beroende. Min förförståelse har förändrats ett flertal gånger under studiens gång vilket visar på att jag har varit öppen för den data som framkommit. Jag har under studiens gång genom anteckningar redogjort för min förförståelse för att enklare kunna ifrågasätta mina egna tolkningar och vara öppen för att skapa nya.
I inledningen nämner jag att det inte finns några siffror på hur många som lider av
shoppingbeorende i Sverige. Ett förslag till framtida forskning är således forskning kring hur många som faktiskt lider av detta beroende. Shoppingberoende är ett beroende som behöver mer uppmärksamhet då min förståelse är att beroendet ofta försummas i litteratur och kliniska miljöer, så egentligen fyller nästa all forskning kring beroendet en kunskapslucka, då den forsning som finns som finns kring ämnet har endast skrapat på ytan. Efter att ha sökt efter mycket forsning kring konsumtion och shopping kan jag konstatera att det forskas mer på hur man får människor att handla genom utvecklad reklam och sociala medier än på
shoppingmissbruk. Shoppingberoendet är resultatet av det konsumtionssamhälle vi lever i och kommer därför enligt min mening knappast att minska. Det behövs en större förståelse och ett erkännande av detta problem. Med den här studien hoppas jag ha bidragit till att fylla en kunskapslucka kring hur det är att söka hjälp för ett shoppingberoende och bidra till kvalitativ forskning kring fenomenet då majoriteten av tidigare forskning är kvantitativ.