Akademin för hälsa, vård och välfärd
”DET ÄR VÄLDIGT TRÅKIGT NÄR
EKONOMI AVGÖR FRÅGAN OM
BARNETS BÄSTA”
Hur utredande socialsekreterare förstår och förhåller sig till principen om
barnets bästa utifrån deras faktiska och upplevda handlingsutrymme
NATALIE CLAESSON
ELIN OLARS
Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå
Högskolepoäng: 15 hp
Program: Socionomprogrammet
Handledare: Jonas Stier Seminariedatum: 2021-01-13
“DET ÄR VÄLDIGT TRÅKIGT NÄR EKONOMI AVGÖR FRÅGAN OM BARNETS BÄSTA” Författare: Natalie Claesson och Elin Olars
Mälardalens högskola
Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet
Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Hösttermin 2020
SAMMANFATTNING
Syftet med studien var att undersöka utredande socialsekreterares förståelse av och
förhållningssätt till principen om barnets bästa. Tidigare forskning visar på att barnets bästa som begrepp är svårdefinierat, att hög arbetsbelastning och tidsbrist kan påverka
bedömningar om barnets bästa och att tillit samt en förtroendefull relation mellan socialsekreteraren och barnet kan främja delaktigheten. Resultatet analyserades utifrån Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori och handlingsutrymme som teoretiskt begrepp. Studien har använt sig av en kvalitativ metod bestående av sex semistrukturerade intervjuer. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av en tematisk analys för att finna teman. Socialsekreterarna upplever sig ha ett stort handlingsutrymme för att göra egna bedömningar om barnet bästa. Trots att resultatet visade att begreppet var svårt att definiera var
socialsekreterarna relativt eniga om hur de förstår barnets bästa och vad de väger in i bedömningen. Resultatet visade även att socialsekreterarna för det mesta hinner träffa barnen vid endast ett tillfälle under utredningsprocessen på grund av hög arbetsbelastning och brist på tid. Verksamhetens ekonomiska förutsättningar visade sig även ha en inverkan på socialsekreterarnas handlingsutrymme när det gäller att bedöma barnets bästa.
Nyckelord: barnets bästa, handlingsutrymme, socialsekreterare, delaktighet, barns behov,
“IT IS VERY UNFORTUNATE WHEN THE ECONOMY DECIDES THE QUESTION OF THE BEST INTERESTS OF THE CHILD”
Authors: Natalie Claesson and Elin Olars Mälardalen University
School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program
Thesis in Social Work, 15 credits Autumn term 2020
ABSTRACT
The aim of this study was to examine investigative social workers understanding of and approach to the principle of the best interests of the child. Previous research shows that it’s difficult to define the best interests of the child. Research also shows that a high workload and lack of time can affect assessments of the child’s best interests, and that a trusting relationship between the social worker and the child can promote participation. The theoretical background is based on Bronfenbrenner’s developmental ecology theory and room for maneuver as a theoretical concept. A qualitative method has been used and the empirical material was analyzed using a thematic analysis. Social workers feel that they have a large margin of maneuver to make assessments. Although the result showed that the concept was difficult to define, the social workers had a similar understanding on how they understood the concept and what they take in consideration in the assessment. However, the social workers have for the most part only time to meet the children at one point during the investigation process. Financial conditions also turned out to have an impact on their room for maneuver when it comes to assessing the child’s best interests.
Keywords: the best interests of the child, room for maneuver, social worker, participation,
INNEHÅLL
1
INTRODUKTION ... 1
1.1
Bakgrund ... 2
1.2
Syfte och frågeställningar ... 3
1.3
Centrala begrepp ... 4
1.3.1
Barn ... 4
1.3.2
BBIC ... 4
1.3.3
Delegationsordning ... 4
1.3.4
Handlingsutrymme ... 4
2
TIDIGARE FORSKNING ... 5
2.1
Barnens delaktighet ... 5
2.2
Handlingsutrymme ... 6
2.3
Barnets bästa ... 7
2.4
Sammanfattning av tidigare forskning ... 8
3
TEORETISK REFERENSRAM ... 9
3.1
Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori ... 9
3.2
Handlingsutrymme ... 10
4
METOD OCH MATERIAL ... 12
4.1
Val av ansats och metod ... 12
4.2
Urval ... 13
4.3
Datainsamling och genomförande ... 13
4.4
Databearbetning och analysmetod ... 13
4.5
Tillförlitlighet och trovärdighet ... 14
4.6
Etiska ställningstaganden ... 15
5
RESULTAT OCH ANALYS ... 17
5.1
Socialsekreterares förståelse av barnets bästa ... 17
5.2
Socialsekreterares arbete för att göra barn delaktiga ... 20
5.3
Socialsekreterares upplevelser i relation till sitt handlingsutrymme ... 23
6.1
Resultatdiskussion ... 27
6.1.1
Socialsekreterares förståelse av barnets bästa ... 27
6.1.2
Barnets bästa utifrån socialsekreterares upplevda handlingsutrymme . 28
6.1.3
Barnets bästa utifrån socialsekreterares faktiska handlingsutrymme ... 31
6.2
Metoddiskussion ... 33
6.3
Etikdiskussion ... 34
7
SLUTSATSER ... 35
REFERENSLISTA ... 36
BILAGA A MISSIVBREV
BILAGA B INTERVJUGUIDE
1 INTRODUKTION
Den första januari 2020 antogs FN:s konvention om barnets rättigheter (2018: 1197) som svensk lag, vilket innebär att barnets bästa som princip får en starkare betydelse i ett rättsligt sammanhang. Det vill säga att barn betraktas som rättighetsbärare och att barnets bästa ska beaktas i alla beslut och åtgärder som påverkar barn, såväl direkt som indirekt. I detta sammanhang bör det betonas att principen nu gäller samtliga ärenden som rör barn, inte endast när det gäller socialtjänstens barn- och ungdomsenheter och barnavårdsutredningar, utan även andra myndigheter som kommer i kontakt med barn (Dane, 2020). Trots att barnkonventionen har blivit lag går det inte med säkerhet att säga vilken innebörd principen kan komma att få, då betydelsen av barnets bästa behöver vara öppet för tolkning för att samtliga myndigheter ska kunna göra individuella bedömningar. Bedömningar om barnets bästa behöver således ses ur ett helhetsperspektiv gällande barnets hälsa, utveckling och behov (Dane, 2020).
Det sociala arbetet diskuteras ständigt när det handlar om arbetsbelastning, ekonomiska resurser, personalomsättning och hur dessa faktorer påverkar individer i samhället. Tuffa arbetsförhållanden kan leda till att många nyutexaminerade socionomer väljer att lämna arbetet som socialsekreterare då de får ta över komplexa ärenden från erfarna kollegor som har valt att avsluta sin anställning på grund av den höga arbetsbelastningen. Det har visat sig att fem år efter examen från socionomprogrammet var endast en femtedel kvar på sin första arbetsplats. Under denna femårsperiod hade övriga socionomer bytt arbetsplats minst tre gånger på grund av bristfälliga arbetsvillkor och arbetsmiljöer (Baianstovu, Bruhn & Petersén, 2020).
Förebyggande arbete, tillitsskapande och varaktiga relationer är grunden för det sociala arbetet, samtidigt som verkligheten visar att socialsekreterarens handlingsutrymme blir begränsat gällande ekonomiska resurser och tid för att faktiskt förverkliga detta.
Arbetsbelastningen inom socialtjänsten har ökat ännu mer i takt med pandemins
konsekvenser, vilket har resulterat i att de mest utsatta människorna i samhället har hamnat i en ännu mer utsatt position (Erkers, 2020). Arnsvik (2019) lyfter i en debattartikel att socialsekreterare upplever att de inte har tillräckligt med tid för samtal med klienter på grund av omfattande dokumentationskrav. Särskilt då de befinner sig i en besvärlig situation i förhållande till verksamhetens budget och det administrativa arbetet, samtidigt som det sociala arbetet konstant förändras.
Vidare kan kommunens besparingskrav komplicera socialsekreterares arbete då
socialtjänsten ska vara effektiv till en så låg kostnad som möjligt utan att förlora kvalitet. Verksamhetens fokus på besparingar kan komma att påverka enskilda socialsekreterares handlingsutrymme då bedömningar behöver prioriteras utifrån organisationens budget
framför kvaliteten. Följden blir att socialsekreterares handlingsutrymme minskar och bidrar till att individanpassade åtgärder inte blir möjliga att genomföra i samma utsträckning (Fröjmark, 2017). I en artikel från SVT Nyheter beskriver socialsekreterare sin frustration gällande att ledningen kräver att färre barnavårdsutredningar inleds trots ett ökat behov. Detta citeras: “Man tänker inte långsiktigt, man vill bara att siffrorna ska matcha budgeten per år, säger en socialsekreterare” (Adersjö, 2020). I en granskning som SVT gjort
framkommer det även att socialtjänsten har ett ekonomiskt underskott och är i behov av att utveckla verksamheten i en positiv riktning. Socialsekreterare behöver få rätt förutsättningar för att kunna ge barn som far illa det skydd och stöd de är i behov av och främja
barnperspektivet i praktiken (Erkers, 2019).
1.1 Bakgrund
För 30 år sedan ratificerades FN:s barnkonvention i Sverige. I barnkonventionen återfinns ett antal grundprinciper, nämligen artikel 2, 3, 6 och 12. Artikel 2 lyfter fram barns
rättigheter och lika värde, medan artikel 6 handlar om barns rätt till liv, utveckling och överlevnad. Artikel 12 innebär att barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i frågor som berör hen, med hänsyn till mognad och ålder. Grundprinciperna styr på vilket sätt barnkonventionen ska tolkas i sin helhet, av detta skäl bör dessa fyra principer beaktas även när resterande artiklar tolkas (Unicef Sverige, 2018). Enligt Unicef Sverige (2018) handlar artikel 3 om barnets bästa och lyder:
Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala
välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (s. 14).
Principen att barnets bästa ska beaktas är en del av exempelvis socialtjänstlagen (2001: 453), lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (1990: 52), samt föräldrabalken (1949: 381). Enligt 2 § i 1 kap. av socialtjänstlagen (2001: 453) ska barnets bästa särskilt beaktas vid åtgärder som rör barn, och barnets bästa ska vara avgörande vid åtgärder eller beslut som avser insatser i form av vård eller behandling. I enlighet med 2 § 11 kap. av socialtjänstlagen (2001: 453) ska barnavårdsutredningar även bedrivas skyndsamt och slutföras senast inom fyra månader. Lagstiftningen framhäver betydelsen av att utredande socialsekreterare har ett barnperspektiv i bedömningar som görs och beslut som tas. Å ena sidan kan barnets bästa som princip ifrågasättas då det saknas en konkret definition av vad det i själva verket betyder (Ponnert, 2018). Å andra sidan belyser Ponnert att samma omständighet även möjliggör att socialsekreterare kan göra individuella bedömningar med hänsyn till det specifika barnets önskemål och behov.
Enligt Leviner (2011) ger barnets bästa utrymme för tolkning och har olika innebörd för olika socialsekreterare. Begreppet är samtidigt föränderligt och kan tolkas olika beroende på samhällets syn vid en given tidpunkt. Vahlne Westerhäll (2017) understryker att
föräldrar beviljas stödinsatser har det en betydelse för barnet. Vahlne Westerhäll (2017) menar att föräldrarna därför inte kan uteslutas ur bedömningen om barnets bästa:
Barnet kan inte avgöra sitt eget bästa, men socialtjänsten kan inte heller avgöra barnets bästa i ett problematiskt socialt sammanhang - utan att ta reda på vem det enskilda barnet är och hur hon/han ser på sin egen situation. Att i praktiken tillämpa principerna om barns bästa och barns rätt till delaktighet och inflytande innebär en rad dilemman och etiska
ställningstaganden, där barnets beroendeställning till sina föräldrar och sin familj är ett sådant dilemma (s. 43-44).
Barns Behov I Centrum (BBIC) är ett dokumentationsverktyg som följer hela
ärendeprocessen för att få ett helhetsperspektiv på barnets situation. Grundtanken är att öka barns delaktighet och stärka barnperspektivet samt att skapa struktur gällande
handläggning, dokumentation och uppföljning (Socialstyrelsen, 2018). Den teoretiska grunden som BBIC vilar på härstammar från Bronfenbrenners teori om utvecklingsekologi för att i barnavårdsutredningar synliggöra barns behov och utveckling ur ett
helhetsperspektiv (Leviner, 2011). Det vill säga att faktorer som barnets situation både hemma, på fritiden och i skolan, barnets psykiska och fysiska hälsa samt hur relationer till andra är, samspelar med varandra och påverkar barnets situation i sin helhet (Vahlne Westerhäll, 2017). Sammanfattningsvis innebär BBIC-triangeln att barnets utveckling behöver analyseras i relation till barnets familj och miljö samt föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets behov. BBIC är även ett stöd för socialsekreterare när det gäller att bedöma hur hög risken är att barnet far illa i sin nuvarande situation samt identifiera olika risk-och skyddsfaktorer som föreligger i barnets liv. Riskfaktorer innebär en ökad risk att barnet utvecklar psykosociala problem medan skyddsfaktorer skyddar mot en sådan utveckling (Socialstyrelsen, 2018).
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka utredande socialsekreterares förståelse av och förhållningssätt till principen om barnets bästa, utifrån deras upplevda och faktiska handlingsutrymme i verksamheten.
• Hur förstår utredande socialsekreterare barnets bästa, utifrån sin professionella roll? • Hur förhåller sig utredande socialsekreterare till barnets bästa, utifrån deras
upplevda handlingsutrymme?
• Hur förhåller sig utredande socialsekreterare till barnets bästa, utifrån deras faktiska handlingsutrymme, som begränsas av lagar och riktlinjer i verksamheten?
1.3 Centrala begrepp
Nedan definieras centrala begrepp som används i studien.
1.3.1 Barn
Begreppet barn definieras i denna studie som individer under 18 år.
1.3.2 BBIC
Barns behov i centrum (BBIC) är ett dokumentationsverktyg för utredande socialsekreterare som ska stärka barnperspektivet genom att skapa struktur i utredningsprocessen
(Socialstyrelsen, 2018).
1.3.3 Delegationsordning
I denna studie har begreppet delegationsordning använts, vilket innebär att socialnämnden ger enskilda socialsekreterare mandat att fatta vissa beslut på delegation åt socialnämnden. Ansökan om vård med stöd av LVU är exempelvis ett beslut som behöver tas av
socialnämndens biståndsutskott (Leviner, 2011).
1.3.4 Handlingsutrymme
Begreppet definieras i studien som det utrymme socialsekreterare har för att göra
bedömningar och fatta beslut i förhållande till organisationens lagar, riktlinjer och uppdrag (Lipsky, 2010).
2 TIDIGARE FORSKNING
Här nedan presenteras tidigare forskning som är relevant för studiens syfte utifrån tre teman. Tidigt i uppsatsprocessen var fokus att finna forskning om barnets bästa och
socialsekreterares handlingsutrymme. I sökandet av forskning om barnets bästa uppmärksammades ett återkommande tema vilket var barns delaktighet under
utredningsprocessen. Av detta skäl utökades sökningen av tidigare forskning även till detta tema. Ett stort antal artiklar valdes bort då det uppmärksammades att de var begränsade till att endast undersöka barnets bästa i relation till våld- och adoptionsärenden. Dessa artiklar uppfyllde inte urvalskriterierna då vi valde att inte avgränsa tidigare forskning till en särskild ärendetyp. Detta eftersom det inte anses vara relevant för studiens syfte och frågeställningar då vi undersöker barnets bästa utifrån ett bredare perspektiv.
Ytterligare urvalskriterier för denna studie var att artiklarna skulle vara vetenskapligt granskade och publicerade mellan år 2010 och 2020 med syfte att forskningen skulle vara relevant. Alvesson och Sköldberg (2017) menar att ju närmare i tid som forskningen är publicerad resulterar det i att den blir desto mer betydelsefull att analysera i relation till studiens resultat.
För att hitta de vetenskapliga artiklar som presenteras i studien använde sig författarna av tre olika databaser på Mälardalens Högskola. Databaserna som användes vid sökningar av artiklar var Social Services Abstracts, SocIndex och Scopus. Sökorden som användes för att finna de utvalda artiklarna för studien var social worker, ethical stress, convention of the rights of the child, child’s best interests, child and family social work, connection, child protection system and participation, dilemma, child's rights, decision, child welfare, definition och child social services.
2.1 Barnens delaktighet
Heimer, Näsman och Palme (2018) har genomfört en kvalitativ studie i Sverige där barnavårdsutredningar granskades samt socialsekreterare och familjebehandlare
intervjuades.Resultatet visar att en majoritet av barnen inte har fått sina röster hörda eller givits möjlighet att vara delaktiga i planeringen av vilka områden utredningen ska omfattas av. Att inte få vara delaktig kan leda till att skyddsbedömningar och vårdinsatser inte blir anpassade efter barnets behov. Studien visar att socialtjänstens fokus på samarbete med föräldrar kan medföra att barnkonventionen inte följs och att barnens rättigheter på så sätt inte blir tillgodosedda.
I en norsk intervjustudie har Dahlbø, Slettebø och Juul (2018) intervjuat barn för att undersöka deras upplevelser under utredningsprocessen. Resultatet betonar vikten av en förtroendefull relation mellan barn och professionella, samt att pedagogiska tillvägagångssätt och emotionellt stöd ökar barns rättigheter och delaktighet. I en brittisk intervjustudie har även Cossar, Brandon och Jordan (2014) intervjuat barn där resultatet visar på att en förtroendefull relation mellan barn och socialsekreterare, i kombination med noggrant
lyssnande, bidrar till ett gott samarbete. Detta kan vara en avgörande faktor för att barn ska känna tillit. I en systematisk litteraturöversikt granskar Toros, DiNitto och Tiko (2018) 40 vetenskapliga artiklar publicerade i Storbritannien. Resultatet visar att barns känsla av delaktighet ökar om de får en bra relation till sin socialsekreterare, men även faktorer som tillit och förtroende är av vikt. De framhäver även betydelsen av att barn som får information, upplever att socialsekreteraren lyssnar och värdesätter dess åsikter främjar barnets
engagemang i processen. Även Dahlbø m.fl. betonar vikten på att barnets känslomässiga behov blir tillgodosedda för att främja delaktighet, särskilt med fokus på goda relationer. Larsson och Hultman (2019) har genomfört en svensk litteraturöversikt som grundar sig på barnkonventionen och undersöker hur barns rätt till delaktighet tillämpas i praktiken. När det gäller barns delaktighet och rätt att få information menar Larsson och Hultman att relationen mellan barn och socialsekreterare är av betydelse. Även tydlighet är av vikt, detta för att barnet har rätt att veta vad som ska hända och få information om varför socialtjänsten är i kontakt med barnet. Toros, DiNitto och Tiko (2018) betonar vikten av tydlighet då resultatet visar på att barn ofta får ta del av socialsekreterarens beslut i efterhand. Ett ytterligare resultat av Toros m.fl. visar på att föräldrars vilja till samarbete och engagemang främjas av en öppen kommunikation och förtroendefull relation till socialsekreteraren. Cossar, Brandon och Jordan (2014) lyfter även fram värdet av att barn ska ges möjlighet att formulera sina tankar och känslor om sin livssituation och att det i sin tur kan ge en positiv inverkan på relationen mellan barnet och socialsekreteraren. Forskning visar dock att vissa barn har mindre kontakt med sin socialsekreterare än de skulle vilja, och upplevs vara minimal, samt att socialsekreteraren framställs som främmande och ska ta beslut i barnens liv (Cossar, Brandon & Jordan 2014).
2.2 Handlingsutrymme
Larsson och Hultman (2019) beskriver att socialsekreterares handlingsutrymme å ena sidan är begränsat utifrån organisationens förutsättningar å andra sidan möjliggör det att enskilda socialsekreterare kan göra barn delaktiga i barnavårdsutredningar på flera olika sätt.
Dessutom poängterar de att enskilda socialsekreterares olika definitioner om vad delaktighet betyder kan leda till att barns rättigheter gällande delaktighet inte tillgodoses. Även Dahlbø, Slettebø och Juuls (2018) studie redogör för att enskilda socialsekreterares utrymme att tolka vad delaktighet innebär, kan leda till en begränsning av barns delaktighet. Leviner (2011) har i sin avhandling intervjuat utredande socialsekreterare i Sverige som arbetar inom barn- och ungdom samt granskat över 500 barnavårdsutredningar från två svenska kommuner. Leviner undersöker komplexiteten gällande att bedöma barns behov av skydd och stöd i relation till barnkonventionen. Hon lyfter fram att faktorer som hög arbetsbelastning och brist på tid försvårar arbetet och kan påverka bedömningar som görs av enskilda socialsekreterare. Resultatet visar även på att socialsekreterare anser sig ha ett ganska stort handlingsutrymme för individuella bedömningar. Dock kan bedömningar ofta vara komplicerade och en
avsaknad av specifika kriterier kan försvåra arbetet. Leviner menar att beslut om barnets bästa bör utgå från två skilda perspektiv. Där det subjektiva perspektivet utgår ifrån barnets
egna önskemål och uppfattning om sin livssituation, och det objektiva perspektivet baseras på vetenskap och yrkeskunskap.
I en brittisk vinjettstudie har Grootegoed och Smith (2018) intervjuat socialarbetare där resultatet visar på att socialarbetare kan hamna i ett känslomässigt dilemma mellan sina personliga och professionella värderingar när både tid och resurser inom organisationen är begränsade. Ytterligare ett resultat var att socialarbetare kan känna frustration när de ska bedöma vad som är det bästa för en familj, samtidigt som resurser i själva verket inte går att utforma på det önskvärda sättet på grund av ekonomiska skäl. Grootegoed och Smith belyser även att när socialarbetaren bemöter familjen på ett empatiskt sätt kan det motivera
föräldrarna att ge sitt samtycke och ta emot stöd och hjälp, trots att insatsen blir utformad på ett annat sätt än vad grundtanken var.
2.3 Barnets bästa
I en artikel publicerad i Storbritannien framhäver Archard och Skievenes (2010) svårigheten gällande definitionen av principen om barnets bästa utifrån norsk och brittisk lagstiftning. Dessutom påpekar de att det finns ett behov av ett tydliggörande om möjliga principer som socialsekreterare kan göra individuella bedömningar utifrån. Dock poängterar Archard och Skievenes att lagstiftning och dessa principer inte kan fastställa vad som är barnets bästa, då det behöver vara en individuell bedömning. I en nyzeeländsk studie har Keddell (2016) intervjuat socialarbetare och föräldrar om barnets bästa gällande beslut och
skyddsbedömningar. Keddell ifrågasätter barnets bästa som begrepp då det inte finns någon tydlig definition av vad det innebär. Resultatet redovisar att barnets bästa relateras till barnets psykiska hälsa och känslomässiga behov, däremot har socialarbetare och föräldrar olika syn på vad barnets bästa är. Barnets egna önskemål, föräldrarnas uppfattning och socialarbetarens bedömning kan skilja sig åt. Detta kan leda till att föräldrarna upplever sig hamna i en svår position mellan deras egen syn och socialarbetarens. Resultatet visar även på komplexiteten gällande bedömningar i relation till att socialarbetaren och föräldrar har olika tolkningar av barnets bästa.
Berrick, Dickens, Pösö och Skievenes (2015) har genomfört en kvantitativ vinjettstudie med utredande socialsekreterare från England, Finland, Norge och USA. Resultatet visar att barnets ålder påverkar omfattningen av delaktighet, i vilken mån barnets egna önskemål vägs in i beslut, men även vilken information barnet får av socialsekreteraren. Socialsekreterare var mer benägna att göra äldre barn delaktiga i dessa tre kategorier, i synnerhet barn över 11 år. Även Berrick m.fl. samt Toros, DiNitto och Tiko (2018) lyfter fram att barnens delaktighet ökar i takt med deras ålder, och att barn över 11 år involveras mer. Dessutom menar Toros m.fl. att samtalen blir mer betydelsefulla ju äldre barnen är, eftersom de i jämförelse med yngre barn har en förmåga att förstå sin situation och vad som ska ske härnäst och på så sätt kunna vara delaktiga i beslutsprocessen. Detta styrker även Cossar, Brandon och Jordan (2014) genom att betona vikten av att socialsekreterare tar hänsyn till barnets ålder och mognad, men även barnets förståelse kring hur skyddsprocessen går till. I en kvalitativ studie har Ruch m.fl. (2017) intervjuat och observerat socialarbetare från England, Nordirland,
Skottland och Wales om kommunikation och hur de interagerar med barnen i möten.
Resultatet visar att socialsekreterare behöver ta sig tid till att utveckla en meningsfull relation med barnen, men även stärka kommunikationen.
2.4 Sammanfattning av tidigare forskning
Sammanfattningsvis visar tidigare forskning på vikten av att barn har rätt att få sin röst hörd och vara delaktiga i beslut som rör dem. Detta för att skyddsbedömningar ska bli anpassade efter varje barns behov. Dessutom är en förtroendefull relation mellan barnet och
socialsekreteraren betydelsefull, då det skapar trygghet och tillit som i sin tur kan påverka att barn faktiskt vågar öppna upp sig om sin livssituation. Samtidigt visar tidigare forskning att socialsekreterares höga arbetsbelastning, bristen på tid och det faktum att begreppet är svårt att definiera kan påverka bedömningar av barnets bästa. Forskning visar även att när
kommunens ekonomi begränsar socialsekreterares handlingsutrymme att avgöra barnets bästa kan det skapa en känsla av frustration hos dem. Ett intressant resultat som
uppmärksammades var att intervjuade barn upplever sig ha mindre kontakt med sin socialsekreterare än de skulle vilja. Sammantaget bidrog tidigare forskning till att vi ville undersöka detta närmare och ta reda på hur ofta de intervjuade socialsekreterarna faktiskt har tid att träffa barnen de möter i sitt arbete, och hur barnens delaktighet tillämpas i praktiken.
3 TEORETISK REFERENSRAM
Här nedan presenteras studiens teoretiska referensram, som består av Bronfenbrenners (1994) utvecklingsekologiska teori, handlingsutrymme som begrepp utifrån Lipskys (2010) teori om gräsrotsbyråkrater samt Johanssons (2007) svenska tolkning av gräsrotsbyråkrati. Även Svenssons (2008a, 2008b, 2008c) tolkning av handlingsutrymme som är anpassad efter det sociala arbetet i en svensk kontext har använts. Bronfenbrenners teori anses vara relevant i relation till studiens syfte och bidrar till analysen om barnets bästa utifrån en helhetssyn på barns behov och utveckling. Även handlingsutrymme som begrepp anses vara lämpligt att analysera utifrån studiens syfte och den insamlade empirin. Studien utgår från en hermeneutisk och deduktiv ansats och den teoretiska referensramen anses vara relevant för att skapa förståelse för studiens resultat och analys. Detta beskrivs mer utförligt i metodavsnittet.
3.1 Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori
Bronfenbrenners (1994) teori grundar sig på fem system som människan omges av, dessa system samspelar och samverkar med varandra och påverkar människans utveckling.
Grundtanken är att dessa system har en betydelse var för sig, men att människans utveckling behöver ses som en växande process i livet utifrån samtliga system.
Dessa system, vilka är mikrosystemet, mesosystemet, exosystemet, makrosystemet samt kronosystemet, kallas ekosystem. Varje individ lever i ett mikrosystem som samtidigt även ingår i ett mesosystem, som i sin tur är omsluten i ett exosystem. Dessa tre system ingår även i makrosystemet. Bronfenbrenner (1994) utvecklade ännu ett system som består av
förändringar för individen eller i miljön över tid, detta kallas kronosystem. Teater (2020) beskriver att Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori kan vara ett verktyg för
socialsekreterare, för att få ett helhetsperspektiv på barnets livssituation och identifiera hur olika system samspelar med varandra (Teater, 2020). Bronfenbrenners teori om
utvecklingsekologi har idag en given plats i socialtjänstens utredningsarbete med att bedöma barns behov av stöd och skydd i relation till BBIC (Leviner, 2011). I följande beskrivning kommer individ bytas ut mot barnet.
Mikrosystemet består av omedelbara relationer och aktiviteter där barnet står i fokus.
Sådana relationer omfattar familj och vänner, lärare samt andra barn eller vuxna de träffar i skolan eller på fritidsaktiviteter. Exempel på detta skulle kunna vara om barnet har stöttande lärare i skolan och om barnet har svårigheter gällande sina sociala relationer till andra barn och vuxna. Det kan röra sig om att konflikter mellan barnets föräldrar i sin tur påverkar barnets utveckling. Således handlar det om barnets omedelbara relationer det vill säga personer som barnet har en nära relation till. Vidare menar Bronfenbrenner (1994) att
mesosystemet innefattar samspelet och relationerna mellan alla mikrosystemets delar,
exempelvis hur relationen mellan barnets familj och socialtjänsten är eller föräldrarnas relation till barnets lärare i sin tur påverkar barnets utveckling.
Exosystemet handlar om barnets närmiljö och händelser inom mikro- och mesosystemen
som indirekt påverkar barnets utveckling. Det kan exempelvis vara att barnets förälder hamnar i konflikt med en kollega och tar sedan ut sin frustration på barnet. Dessutom kan socialtjänsten och lokalsamhället ingå i exosystemet. Det fjärde systemet i Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell (1994) är makrosystemet, som är ett övergripande system över mikro-, meso-, exosystemen. Det handlar om samhället i stort i form av rådande värderingar, traditioner, lagar och konventioner. Det femte systemet är kronosystemet som består av tidsaspekten, när saker och ting sker över tid, inte bara i barnets liv utan även av miljön. Det kan gälla förändringar inom familjen såsom att föräldrarna genomgår en skilsmässa, familjen flyttar till en annan stad, eller att barnet börjar i en annan skola.
3.2 Handlingsutrymme
Handlingsutrymme beskrivs ofta med hjälp av Lipskys (2010) teori om gräsrotsbyråkrater. Begreppet gräsrotsbyråkrat är en översättning av Lipskys begrepp street level bureaucrats. Lipsky beskriver gräsrotsbyråkrater som tjänstemän inom offentlig förvaltning som möter klienter, och dessutom har ett handlingsutrymme i utförandet av sitt arbete.
Gräsrotsbyråkrater omsätter lagen i praktiken och befinner sig i sin yrkesroll därmed mellan organisationen de verkar i och klienter de möter.
Enligt Lipsky (2010) kan poliser och åklagare ses som gräsrotsbyråkrater, men konstaterar att socialsekreterare som arbetar med att utreda barns behov av stöd och skydd är ett optimalt exempel på gräsrotsbyråkrater. Gräsrotsbyråkratens arbete innebär å ena sidan att utföra service, å andra sidan att ta beslut om människor. Gräsrotsbyråkrater har en särskild position som möjliggör att klienter får den hjälp de är i behov av för att få en bättre
livssituation (Lipsky, 2010). Socialsekreterare har inom sitt handlingsutrymme befogenhet att utreda familjer och ibland ta svåra beslut gällande att omhänderta barn som riskerar att fara illa i föräldrarnas vårdnad. Detta leder till ett dilemma när socialsekreterare behöver representera barnets rättigheter samtidigt som de behöver värna om samarbete med föräldrarna och erbjuda stöd för att ge dem möjligheten att kunna hantera kriser (Lipsky, 2010).
Vi har valt att fortsättningsvis förstå socialsekreterare som gräsrotsbyråkrater.
Handlingsutrymmet styrs av organisationens uppdrag, lagar och riktlinjer, men när allt kommer omkring är det inte möjligt att följa konkreta instruktioner i hur olika situationer ska skötas. Således är detta utrymme för tolkning avgörande för att socialsekreterare ska kunna vara flexibla och göra individuella bedömningar, i och med att de möter klienter med olika behov (Lipsky, 2010). Lipsky understryker att handlingsutrymmet påverkas av hur många klienter en enskild socialsekreterare har ansvar för och tiden som ska fördelas mellan dem, men även planering och utförandet av samtliga arbetsuppgifter. Således är bristen på tid en faktor som påverkar handlingsutrymmet eftersom socialsekreterare inte kan påverka hur många klienter som organisationen tar emot (Lipsky, 2010).
Johansson (2007) menar att relationen till klienterna är en central del i socialsekreterarens arbete, särskilt att klienterna omvandlas från en individ till ett ärende som ska hanteras inom organisationen. Handlingsutrymmet hos enskilda socialsekreterare är med andra ord
nödvändigt för att det ska vara möjligt att göra individuella bedömningar. Samtidigt som klientens uppfattning om sin livssituation och behov kan vara olik den bedömning som socialsekreteraren gör, behöver det finnas utrymme för socialsekreteraren att ta ställning till de krav som klienten har. Johansson förklarar att socialsekreteraren hamnar mellan
organisationens krav och de som klienten har. Närmare bestämt att individer ska ombildas till klienter för att anpassas till organisationen, vilket leder till att organisationen fastställer omfattningen av det handlingsutrymme enskilda socialsekreterare har. Den byråkratiska organisationen förutsätter en anpassning av klienterna. En förklaring till detta är att organisationen som socialsekreteraren verkar i grundar sig på specialisering och effektivisering. Det vill säga att socialsekreterarens handlingsutrymme å ena sidan är
begränsat till ett särskilt område och å andra sidan till det antal ärenden som ska handläggas inom en fastställd tidsram (Johansson, 2007).
Organisationens byråkrati vilar på särskilda regler och riktlinjer för att människor ska få den hjälp de har rätt till. Den byråkratiska organisationen förutsätter att socialsekreterare gör bedömningar som grundar sig på beprövad erfarenhet och kunskap, samtidigt som det finns krav gällande att kontinuerligt dokumentera och följa upp insatser (Svensson, 2008a). Svensson (2008b) beskriver handlingsutrymme som: “[...] den organisation socialarbetaren verkar för sätter vissa ramar för uppdraget, yrkesrollen bär på den professionella kunskapen – och tillsammans skapar det handlingsutrymmet” (s. 15).
Svensson (2008b) poängterar att handlingsutrymmet är nödvändigt med hänsyn till att socialsekreterare möter människor med olika behov och hanterar situationer som är omöjliga att förutsäga. Socialsekreterare ställs inför dilemman, där handlingsutrymmet medför att beslut tas med förankring i yrkeskunskap, erfarenhet och en särskild kompetens att avgöra vad som är rimligt och förnuftigt att göra. Handlingsutrymmet möjliggör att utredande socialsekreterare kan avgöra i vilken utsträckning olika områden utreds och ta beslut som beaktar barnets bästa ur ett helhetsperspektiv (Svensson, 2008c). Socialsekreterare har inom sitt handlingsutrymme tolkningsföreträde i relation till hur klienten beskriver sina behov, vilket leder till att socialsekreterare har befogenhet att bestämma hur utrymmet används (Svensson, 2008b). Handlingsutrymmet är betydelsefullt i relation till att lagar och riktlinjer inte beskriver hur olika bedömningar specifikt ska utföras, och eftersom socialsekreterare behöver ta beslut och göra bedömningar som är individanpassade så är det inte möjligt att följa en manual när det gäller själva utförandet av arbetsuppgifterna (Svensson, 2008b).
4 METOD OCH MATERIAL
Nedan presenteras den valda metoden för studiens syfte och frågeställningar, hur
tillvägagångssättet har sett ut, vilka etiska ställningstaganden som gjorts samt hur begreppen tillförlitlighet och trovärdighet har beaktats i relation till genomförandet av studien.
4.1 Val av ansats och metod
Den kvalitativa forskningen har sitt ursprung utifrån hermeneutiken och det hermeneutiska perspektivet handlar om att forskaren studerar tolkningen av texten. Den kvalitativa
forskningen fokuserar även på att söka en djupare förståelse och med ord förklara
intervjupersonernas upplevelser och resonemang (Kvale & Brinkmann, 2014). Då syftet med studien är att undersöka hur utredande socialsekreterare förstår och förhåller sig till
principen om barnets bästa, anses ett hermeneutiskt förhållningsätt ge utrymme för en ökad förståelse i detta sammananhang. Valet av hermeneutiken som vetenskapsfilosofiskt
perspektiv möjliggör att vi kan analysera det empiriska materialet bestående av socialsekreterarnas tolkningar av principen om barnets bästa men även deras egna
upplevelser samt hur de tillämpar detta i praktiken (Kvale & Brinkmann, 2014). Författarna har en medvetenhet gällande att personliga värderingar och förförståelse i detta
sammanhang har påverkat tolkningen av de intervjuade socialsekreterarnas förståelse av och förhållningssätt till principen om barnets bästa (Thurén, 2007).
Inom kvalitativ forskning finns det tre olika vetenskapsteoretiska inriktningar, vilka är deduktion, induktion och abduktion. En induktiv ansats innebär att valet av teorier bildas utifrån den insamlade empirin. En abduktiv ansats är en blandning av deduktion och induktion där empirin utgör grunden för teorivalet, men teorier kan även tillämpas innan insamlingen av empiriska fakta. I denna studie har en deduktiv ansats tillämpats, vilket innebär att den teoretiska referensramen valdes tidigt i uppsatsprocessen. Detta då
författarna redan innan insamlingen av empiri hade en tanke om att den valda teorin skulle vara relevant för studiens syfte och frågeställningar (Alvesson & Sköldberg, 2017).
Semistrukturerade intervjuer har använts för att söka en djupare förståelse för utredande socialsekreterares förståelse av och förhållningssätt till principen om barnets bästa, samt för hur de förhåller sig till detta utifrån deras upplevda och faktiska handlingsutrymme. En flexibel intervjuguide med ett antal teman har gjort metoden väl lämpad för syftet. Intervjuguidens teman har inspirerats av tidigare forskning vilket innebär att författarna håller sig till dessa teman men kan allteftersom under intervjuns gång forma följdfrågor beroende på hur intervjupersonerna svarar. Intervjupersonerna ges likväl rum till att utveckla och forma sina svar på sitt sätt (Bryman, 2016).
4.2 Urval
I studien har ett målstyrt urval använts. Det innebär att välja intervjupersoner på ett strategiskt sätt samt att urvalet har relevans för de forskningsfrågor som formulerats för studien (Bryman, 2016). Studien syftar till att undersöka utredande socialsekreterare inom barn- och ungdom vilket bidrog till att urvalet av intervjupersoner valdes utifrån studiens syfte. Även ett bekvämlighetsurval har tillämpats vilket innebär att personer har funnits tillgängliga då en av författarna har genomfört den verksamhetsförlagda utbildningen på en av arbetsplatserna. Således kunde vi komma i kontakt med utredande socialsekreterare inom barn- och ungdom. Ett mejl skickades till tänkbara intervjupersoner, med missivbrevet som bilaga, vilket resulterade i att fyra personer tackade ja till en intervju.
Till en början var det svårt att få ihop sex intervjupersoner vilket bidrog till att sökandet av intervjupersoner utökades till två andra kommuner. Det resulterade i att ytterligare två utredande socialsekreterare tackade ja till en intervju. Av dessa sex intervjupersoner som tackade ja är fyra från samma kommun, de resterande två är från två andra kommuner. Förfrågan skickades således till socialsekreterare i olika kommuner till följd av ett lågt intresse för deltagande, och inte med syfte att göra jämförelser kommuner emellan. I efterhand bidrog detta till att författarna fick ta del av fler olika berättelser utifrån intervjufrågorna som formulerats.
4.3 Datainsamling och genomförande
Ett missivbrev (se bilaga A) skickades genom mejl till de verksamma socialsekreterarna i tre olika kommuner som arbetar med utredning inom barn och ungdom. Mejlet var en förfrågan om att delta i denna studie varav sex personer visade intresse för att delta. I samband med att författarna planerade in intervjuerna tillfrågades även deltagarna om tillåtelse för inspelning under intervjun, vilket alla sex intervjupersoner gav samtycke till. En semistrukturerad intervju har använts innehållande 24 frågor indelade i fyra olika teman. Intervjuguiden (se bilaga B) utformades i enligt med Brymans (2016) råd, som innebär att frågorna är indelade i olika teman och ger intervjupersonerna en stor frihet att formulera sina svar på sitt sätt, vilket ger större flexibilitet. De fyra teman som var ramen för intervjuguiden var
bakgrundsfrågor, barnets bästa, barns delaktighet och rättigheter samt handlingsutrymme. Det väcktes ett intresse under de två första intervjuerna gällande hur socialsekreterarna upplevde arbetsbelastningen, vilket resulterade i att frågan skrevs in i intervjuguiden och vi valde att ta med det som en fråga i resterande intervjuer.
4.4 Databearbetning och analysmetod
Intervjuerna genomfördes digitalt via skype eller zoom, där författarna skickade ut en länk till respektive intervjuperson före intervjutillfället. Intervjuerna skedde på
intervjupersonernas arbetstid och varade i 30 till 60 minuter. Under intervjuerna användes två telefoner som inspelningsinstrument, därefter gjordes en transkribering för att få med de exakta uttalandena och berättelserna som intervjupersonerna delade med sig av. Författarna
medverkade tillsammans på fyra av sex intervjuer, de två sista intervjuerna gjorde en författare själv, detta för att effektivisera arbetet gällande transkriberingen men även på grund av rådande omständigheter till följd av coronaviruset. Författarna ansvarade för tre intervjuer var för att båda skulle få chansen till att hålla i en intervju, men även för att dela på ansvaret. Detta resulterade i att en av författarna intervjuade några av de som hon är bekant med. Vi är medvetna om att detta dilemma kan ha påverkat studiens resultat och detta diskuteras vidare i avsnitt 6.3 etikdiskussion.
Det empiriska materialet har analyserats utifrån en tematisk analys med färgkodning för att finna tre teman. Dessa teman är: socialsekreterares förståelse av barnets bästa,
socialsekreterares upplevelser i relation till sitt handlingsutrymme och socialsekreterares arbete för att göra barn delaktiga. Efter intervjuerna granskades det transkriberade
intervjumaterialet och färgkodades utifrån studiens syfte, samt med inspiration från
intervjuguiden, för att sedan sammanfattas i två olika dokument. Analysen genomfördes med hjälp av aktuell forskning, utvald teori och begrepp samt den färgkodade empirin (Bryman, 2016). Då studien utgår från en deduktiv ansats valdes Bronfenbrenners (1994)
utvecklingsekologiska teori och handlingsutrymme som ett teoretiskt begrepp redan vid formuleringen av syfte och frågeställningar. Valet av teori och teoretiskt begrepp grundar sig på författarnas förförståelse av principen om barnets bästa, barnavårdsutredningar och utredande socialsekreterares arbete. Då intervjuguiden dels grundar sig på teman utifrån tidigare forskning ansågs en tematisk analys vara den mest lämpliga analysmetoden för studien. Detta för att kunna jämföra och analysera den insamlade empirin med tidigare forskning för att således se likheter mellan dessa teman.
4.5 Tillförlitlighet och trovärdighet
För att studien ska vara tillförlitlig bör fyra kriterier uppnås, vilka är trovärdighet,
överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera. Enligt Bryman (2016) är dessa kriterier grundläggande för att bedöma studiens kvalitet. Studien har utförts i enlighet med de regler som finns för att resultatet ska bli så trovärdigt som möjligt, det vill säga att författarnas tolkning av intervjupersonernas berättelser har beskrivits på ett trovärdigt sätt (Bryman, 2016). I studiens resultat- och analysavsnitt används citat som är från
socialsekreterarnas intervjusvar. Citaten har omarbetats i en ytterst liten utsträckning för att bilda en röd tråd som gör det enklare att läsa, utan att budskapet i deras yttranden har förändrats. Däremot har författarna inte gett intervjupersonerna möjlighet att ta del av det transkriberade materialet, vilket hade kunnat säkerställa att vi tolkat deras uttalanden korrekt.
Som i annan kvalitativ forskning saknar studien statistisk generaliserbarhet, då det endast genomfördes sex intervjuer i denna studie. Detta påverkar studiens externa reliabilitet då studiens resultat inte går att statistiskt generalisera till en annan miljö eftersom det i
allmänhet är för få deltagare i kvalitativa studier (Bryman, 2016). Dock kan studiens resultat vara överförbara till andra miljöer genom att intervjupersonernas erfarenheter och exempel
vara igenkännbara för andra (Bryman, 2016). Detta kan bidra till en ökad empirisk och teoretisk förståelse.
För att stärka pålitligheten i studien har vi haft en kontinuerlig kontakt med vår handledare som granskat examensarbetet under processens gång. Vidare kan pålitligheten stärkas genom att noggrant beskriva hur studien har utförts genom hela uppsatsprocessen, samt att opponenter och examinator granskar och bedömer kvaliteten på genomförandet och
slutsatsernas relevans för studien (Bryman, 2016). Att styrka och konfirmera studien innebär att de teoretiska utgångspunkterna eller våra personliga värderingar inte avsiktligt har haft en inverkan på studiens genomförande och slutsatser. Lika viktigt är författarnas
medvetenhet gällande att det inte är möjligt att uppnå total objektivitet inom samhällelig forskning (Bryman, 2016).
Validitet inom den kvalitativa forskningen innebär att författarna förmedlar en tydlighet gällande hur den insamlade empirin redovisas, kategoriseras och analyseras (Larsson, 2005). För att uppnå intern validitet stämmer studiens syfte och frågeställningar överens med intervjupersonerna som har valts ut. Ett annat mått på tillförlitlighet är att intervjumaterialet har hanterats konfidentiellt, vilket har inneburit att ett antal etiska ställningstaganden har gjorts (Bryman, 2016).
4.6 Etiska ställningstaganden
Författarna har noggrant följt de etiska forskningsprinciperna genom uppsatsprocessen. Intervjuer har genomförts med utredande socialsekreterare verksamma inom barn- och ungdom. Informationskravet har uppfyllts då intervjupersonerna blev informerade om studiens syfte och att de när som helst under studiens gång kunde avbryta sin medverkan. Konfidentialitetskravet följs genom att intervjupersonerna benämns med fiktiva namn samt att det inte nämns i studien vilka kommuner de arbetar inom. Sammantaget syftar detta till att skydda intervjupersonernas identitet genom anonymisering av intervjusvaren (Bryman, 2016; Vetenskapsrådet, 2017).
Syftet med att inte vara för transparent med information i en forskningsstudie är att minska risken för att identiteten på deltagare i studien avslöjas. Samtliga intervjupersoner har blivit informerade om att allt material som samlats in endast kommer användas i denna studie, vilket innebär att nyttjandekravet också har uppfyllts. Ljudupptagningar från intervjuerna har även hanterats utifrån konfidentialitetskravet och materialet kommer att raderas efter studiens färdigställande. Samtyckeskravet uppfylldes då samtliga intervjupersoner tackade ja och gav sitt samtycke till att medverka i studien (Bryman, 2016; Vetenskapsrådet, 2017). Innan intervjuerna genomfördes gjorde författarna en självskattad forskningsetisk bedömning. Det bedömdes att det inte innebar några etiska svårigheter då de
forskningsetiska principerna skulle följas, samt att intervjupersonerna inte kan påverkas negativt av att de deltar i studien. Dessa etiska aspekter diskuterades även med vår
på en av arbetsplatserna och är därför bekant med några av intervjupersonerna, vilket kan utgöra ett etiskt dilemma. Innan intervjuerna genomfördes diskuterade vi detta med vår handledare, nämligen om det skulle kunna påverka studiens resultat. Detta är något som diskuteras vidare i avsnitt 6.3 etikdiskussion. Det bedömdes dock i samråd med vår
handledare att med tanke på tidsaspekten var det lämpligt att använda de intervjupersoner som fanns tillgängliga. Författarna var noga med att förtydliga för intervjupersonerna att deras deltagande var frivilligt och de gav själva samtycke till intervjun.
5 RESULTAT OCH ANALYS
I detta kapitel presenteras resultatet från intervjuer med sex utredande socialsekreterare som är verksamma i tre olika kommuner. Intervjupersonerna har en socionomexamen och har arbetat som utredande socialsekreterare inom barn och ungdom i cirka ett år till fem år. Vi har valt att benämna intervjupersonerna med fiktiva namn vilka är Julia, Kim, Karin, Astrid, Sofia och Ellen. Karin har arbetat som socialsekreterare i fem år, Julia och Sofia i tre år, Astrid och Ellen i två år och Kim i mindre än ett år.
För fem av intervjupersonerna är målgruppen barn upp till 18 år, medan Ellen jobbar med ungdomar från 13 till 20 år. Intervjupersonernas arbetsuppgifter är att utreda barns behov av stöd och skydd gällande exempelvis omsorgsbrister, skolproblematik, missbruksproblematik, barnets mående eller eget beteende. Det kan även röra sig om barn som bevittnat att en närstående blivit utsatt för våld eller själva blivit utsatta. Arbetet som utredande
socialsekreterare innebär att göra individuella bedömningar om barnets bästa, bedöma risk och skyddsfaktorer, hantera orosanmälningar, förhandsbedömningar och akuta situationer. Det innefattar även att följa upp exempelvis öppenvårdsinsatser och familjehemsplaceringar samt genomgående planera, informera och dokumentera. Resultatet är uppdelat i tre teman, socialsekreterares förståelse av barnets bästa, socialsekreterares arbete för att göra barn delaktiga och socialsekreterares upplevelser i relation till sitt handlingsutrymme. Resultatet analyseras i relation till Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori, handlingsutrymme som teoretiskt begrepp samt tidigare forskning inom området som vi bedömde var relevant.
5.1 Socialsekreterares förståelse av barnets bästa
Resultatet visar att majoriteten av socialsekreterarna anser att det är svårt att beskriva vad barnets bästa innebär då det inte finns någon tydlig definition, vilket Julia uttrycker:
Alltså det är ju jättesvårt att specificera vad det innebär, för det är ju en bedömning utifrån det enskilda barnet. Det som är barnets bästa i ett ärende, behöver inte vara det i ett annat ärende. Samtliga av socialsekreterarna beskriver att det är svårt att generalisera vad som är barnets bästa då de ständigt arbetar med att se till barnens bästa ur ett helhetsperspektiv. Det vill säga att barnets individuella behov och utveckling är i fokus utifrån de ekosystem som samspelar med varandra och kretsar runt barnet och dess nätverk (Bronfenbrenner, 1994). Keddell (2016) diskuterar svårigheten med att definiera barnets bästa genom att ifrågasätta det som begrepp. Även Archard och Skievenes (2010) ifrågasätter barnets bästa som begrepp och föreslår att lagstiftningen borde ändras genom ett tydliggörande kring vad som ska vägas in i bedömningen. Utrymme behöver dock finnas för att enskilda socialsekreterare ska kunna göra bedömningar och fatta beslut som är individanpassade. Leviner (2011) poängterar att det saknas specifika riktlinjer för vissa komplexa bedömningar och att det försvårar socialsekreterares arbete när det gäller att bedöma barns individuella behov. Svårigheten kring vad som ska vägas in i bedömningen uttrycker Astrid så här:
och jag tror att det är jättesvårt att, vi säger att barns bästa, det står också i barnkonventionen, det står i socialtjänstlagen att alla beslut som rör barn, alla åtgärder som rör barn ska göras för barns bästa. Men det är ingen som har formulerat vad som är barnets bästa och vad som ska vägas in i bedömningar. Så det är det här som gör att det blir svårt, det påverkas av så mycket faktorer. Och det är ju tragiskt nu, det som har hänt lilla hjärtat, för nu kommer det upp igen och blir väldigt viktigt.
Astrid, Karin och Ellen berättar att det ibland kan vara svårt att göra en bedömning om vad som är barnets bästa, men att de har ett stort utrymme som socialsekreterare till att göra egna bedömningar. De förklarar att socialsekreterarens subjektiva upplevelse om vad som är barnets bästa påverkas av bland annat tidigare ärenden, personliga upplevelser, utbildningar och hur man är som person. Astrid, Karin och Ellen konstaterar även att de som kollegor kan göra olika bedömningar om vad som är barnets bästa utifrån personlighet och tidigare erfarenhet. De uttrycker att det är komplext att avgöra vad som är det bästa för ett barn i en viss situation och att det inte finns några enkla svar på vad som är rätt eller fel.Detta stöds av Karins citat: “Jag tänker att det handlar om att jag kan ha en annan bild, än vad min kollega har, om vad barnets bästa är. Sen behöver det inte betyda vad som blir rätt och fel, och vi alla är människor.”
Socialsekreterarna menar att barnets bästa grundar sig på informationen som inkommer, och att det först behöver göras en bedömning gällande om oron är hög eller låg, för att sedan göra en kartläggning av risk- och skyddsfaktorer. Slutligen görs en bedömning om vad som är bäst för det enskilda barnet på kort respektive lång sikt. Socialsekreterarna beskriver även att många faktorer behöver vägas in för att kunna göra en bedömning som är individuell och anpassad efter barnets behov. Barnets bästa bör samtidigt utgå från vad barnet själv tycker och tänker om sin livssituation, Karin och Astrid menar att det är av vikt att barn får komma till tals. Barnets åsikt ska tillmätas betydelse i beslut i relation till barnets ålder och mognad. Socialsekreterarna framhäver att deras bedömning i själva verket formas av informationen de får av barnet, vårdnadshavare, andra anhöriga, skola, hälso- och sjukvård men även
socialsekreterarens subjektiva åsikt om vad som är barnets bästa. Detta är ett resultat som överensstämmer med Leviners (2011) slutsats att bedömningen om barnets bästa utgår från två olika perspektiv, det subjektiva och objektiva. Det subjektiva perspektivet grundar sig på barnets uppfattning om sin livssituation och egna önskemål, medan det objektiva
perspektivet fokuserar på vetenskap och socialsekreterarens yrkeskunskap. För att socialsekreterare ska kunna ta förnuftiga och rimliga beslut inom sitt handlingsutrymme menar Svensson (2008b) på samma sätt som Leviner att det objektiva perspektivet behöver ligga till grund för bedömningar.
Barnets bästa som begrepp är svårt att definiera då bedömningar behöver anpassas efter varje barn. Genom att ha en vag definition av barnets bästa kan begreppet tolkas olika då det enligt Kim inte skulle vara möjligt att ha en mall som passar in i alla barns livssituationer. Betydelsen av att ha en vag definition överensstämmer med Lipskys (2010) och Svenssons (2008b) resonemang som betonar att det inte är möjligt att göra individanpassade
sammanhang då riktlinjer inte beskriver hur bedömningar ska genomföras. Däremot menar Astrid att riktlinjer om hur de ska få fram barnets bästa skulle kunna vara till en hjälp, men säger samtidigt att det skulle vara svårt att genomföra i praktiken. Karin betonar återigen att det är svårt att generalisera barnets bästa och säger:
För att få fram barnets bästa tror jag att man verkligen måste tydligt se till varje individ […] Sen är det klart att barnets bästa är att växa upp i en trygg miljö, stabil miljö, där det finns ekonomi och så. Men jag tänker utifrån mig som utredare så är det jättesvårt att säga vad, om jag gör på det här viset på samtal, då är det barnets bästa. Nej, utan jag tror att barnets bästa är när jag ser till vilket barn jag träffar.
Samtliga intervjupersoner använder sig av dokumentationsverktyget Barns Behov I Centrum (BBIC) i sitt dagliga arbete och det används för att tydliggöra barnets behov och utveckling ur ett helhetsperspektiv. Astrid beskriver att de olika områdena som BBIC-triangeln utgör, utreds i olika stor utsträckning beroende på orosanmälan och vad oron gäller. Hon förklarar att om en utredning inleds med misstanke om utsatthet för våld, så kommer utredningen fokusera främst på BBIC-områdena sociala relationer och säkerhet. Det vill säga vad barnet har upplevt, bevittnat, vilket våld barnet blivit utsatt för och om föräldrarna har förmåga att skydda barnen från våldet. Orosanmälan utgör vilka områden som ska utredas, samtidigt som barnet, föräldrarna och vad andra referenspersoner säger utgör grunden för
socialsekreterarens bedömning om barnets behov. Astrid betonar att de olika
BBIC-områdena inte avgör vad som är barnets bästa utan att det är helhetsperspektivet som är det centrala, vilket även övriga intervjupersoner lyfter fram. Det vill säga att barnets bästa och dess utveckling behöver ses ur ett helhetsperspektiv, då ekosystemen samverkar med varandra och har en direkt inverkan på barnets livssituation i sin helhet (Bronfenbrenner, 1994).
Dahlbø, Slettebø och Juul (2018) samt Bronfenbrenner (1994) belyser även vikten av goda relationer och att barnets känslomässiga behov blir tillgodosedda. Samtliga socialsekreterare är dock eniga om att alla områden i BBIC-triangeln behöver undersökas för att kunna avgöra vad som är barnets bästa. Däremot läggs tyngdpunkten på de områden som är relevanta i relation till anledningen varför utredning har inletts eller vad orosuppgifterna gäller. Astrid citeras:
Det beror ju på vad man har inlett utredning på, för vi har dels BBIC-triangeln och där står det ju, där ingår ju egentligen vad ett barn behöver, alltså allt. De behöver hälsa, de behöver ha en god känslomässig utveckling, de behöver goda sociala relationer, en stabil hemmiljö, föräldrar som kan och har förmåga att tillgodose de olika områdena.
Julia och Sofia berättar att nya risk- och skyddsbedömningar görs löpande under ärendets gång när det tillkommer ny information. De lyfter fram vikten av att utreda och göra bedömningar kring den oro som i själva verket har inkommit, men att de behöver ha en öppenhet till att bedömningar kan förändras utifrån vad som sker och den information som inkommer. Samtliga socialsekreterare nämner att risk- och skyddsbedömningar görs utifrån de olika BBIC-områdena på kort och lång sikt. Å ena sidan vad den främsta oron är här och
nu, å andra sidan vilka risker som finns i ett längre perspektiv. Enligt Ellen färdigställs beslutsunderlaget i slutet av utredningsprocessen, då samtliga delar av BBIC-triangeln analyseras och slutligen sammanfattas vilka risk- och skyddsfaktorer som finns i varje del. De utgår från en bedömningsskala gällande om risken är låg eller hög att barnet far illa i sin nuvarande situation, eller att barnet utvecklar psykosociala problem som exempelvis psykisk ohälsa, missbruk eller hamnar i kriminalitet. Slutligen vägs alla områden in i en
helhetsbedömning om vad som är barnets bästa.Julia förklarar med detta citat hur en bedömning om barnets bästa görs på lång och kort sikt:
Vilken oro finns det här och nu och vilken bedömning gör vi på kort sikt och vilken bedömning gör vi på lång sikt. Hela tiden, vad far det här barnet illa av. Jag har ett ärende just nu där det händer jättemycket allvarliga saker hela tiden kring barnen, till exempel de är ute själva sent på nätterna och är väldigt små, det är ju en jättehög oro. Och sen finns det en oro för att de inte har kläder i rätt storlek. Jag hade ju också en oro på sikt för det är inte bra, men här och nu behöver vi jobba med att de inte är ute på natten själva, att de inte blir påkörda,
kidnappade, går vilse eller såna här saker.
Samtidigt betonar Julia, Sofia och Astrid vikten av att inte överutreda, det vill säga att de enligt lag inte ska utreda mer än nödvändigt för att kunna fatta ett beslut. Bedömning om vad barnets bästa är kan ses utifrån olika system. Astrid berättar om ett tillfälle då ett barn skulle placeras i ett familjehem som låg i en annan kommun. Barnets egen önskan var att få gå kvar på sin gamla skola, men då pendlingen skulle bli alldeles för påfrestande i det långa loppet, ansåg Astrid och hennes kollega att det bästa för barnet var att byta skola och gå emot barnets vilja om att vara kvar i sin gamla skola. Det vill säga att bedömningen om barnets bästa i detta sammanhang tar hänsyn till kronosystemet som belyser att förändringar i barnets liv gällande tid och miljö har en inverkan på barnets utveckling och välmående (Bronfenbrenner, 1994).
5.2 Socialsekreterares arbete för att göra barn delaktiga
Resultaten visar att socialsekreterarna arbetar på olika sätt för att göra barn delaktiga. Det faktum att enskilda socialsekreterare har olika definitioner om hur de ska göra barn delaktiga kan begränsa barns delaktighet och därmed leda till att barns rättigheter inte tillgodoses, vilket kan bekräftas av flera studier (Dahlbø, Slettebø & Juul, 2018; Larsson & Hultman, 2018).
Samtliga intervjuade socialsekreterare i denna studie beskriver vikten av att barnet redan i ett första möte på socialkontoret får information om varför man kommit dit, hur en
utredning går till, vad socialtjänsten gör och vad samtalen kommer handla om. Detta
förklarar Larsson och Hultman (2018) genom att betona tydligheten för barnen för att de ska veta vad som ska ske på socialtjänsten, men även få rätt information för att öka delaktigheten och för att främja relationen mellan barnet och socialsekreteraren. För att göra barn
med ett informationsblad som är anpassade för barn i olika åldrar. Anledningen till detta är att hon vill att barnen ska förstå varför de kommer att träffas på socialkontoret samt få en förförståelse.
Socialsekreterarna betonar vikten av att skapa en tillitsfull relation med barnen genom att hela tiden aktivt och systematiskt arbeta med det mesosystem som omger barnen
(Bronfenbrenner, 1994). Betydelsen av ett sådant förhållningssätt överensstämmer med resultaten från Dahlbø, Slettebø och Juuls (2018) samt Cossar, Brandon och Jordans (2014) studier som visar på att skapandet av en förtroendefull relation i ett tidigt skede främjar samarbetet mellan socialsekreteraren och barnet. Vilket kan vara en avgörande faktor för att barnet ska känna tillit och våga berätta om sin situation.
Enligt Toros, DiNitto och Tiko (2018) är en förtroendefull relation mellan barnet och socialsekreteraren av vikt för att öka barns delaktighet. Deras forskning visar dock att verkligheten inte ser ut så, utan att en förändring är nödvändig och att socialsekreterarnas kompetens behöver ökas inom området. För att på så sätt skapa förtroende och ett
engagemang hos barnet och familjen och därmed även öka barns delaktighet. Sofia förklarar hur hon arbetar för att skapa en förtroendefull och trygg relation:
Man talar om vad man gör, man berättar och gör det tydligt, vad jag liksom har för
förväntningar, att jag har förväntningar på att det ska ske ett samtal och vill du inte delta i det så behöver du inte, alltså att man lägger ribban lågt så att man känner att dom har utrymme att prata hur mycket dom vill, och ingenting dom säger är fel, det är deras verklighet [...] att man lägger det väldigt lågt bara, basalt. Det blir utifrån dom, mötet utformas ju utifrån dom. För att göra barn delaktiga brukar Kim efter ett enskilt barnsamtal samla familjen och sammanfatta samtalet i du-form, vad barnet har berättat och hur barnet upplever
situationen. Detta bidrar enligt Kim till delaktighet då barnet får möjlighet att invända om socialsekreteraren har missuppfattat något barnet har sagt. Sofia berättar att hon brukar börja och avsluta barnsamtal med att fråga om barnet undrar över någonting. Detta kan illustrera det som Cossar, Brandon och Jordan (2014) beskriver som noggrant lyssnande, för att närmare bestämt skapa en förtroendefull relation mellan barnet och socialsekreteraren. Ytterligare exempel på en annan metod som socialsekreterare använder för att göra barn delaktiga beskriver Sofia genom att i slutet av en utredning förklarar hon för barnet vad som kommer att hända framöver. Det vill säga om föräldrarna kommer ta emot erbjudet stöd och vad det i så fall innebär, samt berätta om barnet kommer träffa socialsekreteraren igen eller inte och vara tydlig med varför, med syfte att skapa delaktighet.
Karin och Ellen beskriver att det är viktigt att vara flexibel i arbetet med att göra barn delaktiga och att möten eller samtal med barn behöver anpassas efter deras behov. Karin lyfter fram att socialsekreterare inte får bli så fyrkantiga i sitt arbete och att de behöver anpassa sina möten och vara kreativa i utformningen av samtal med barnen de träffar. Karin berättar att hon har varit på ett flertal promenader, har spelat fotboll, varit till Mcdonalds samt åkt bil för att göra barnen delaktiga. Ruch m.fl. (2017) framhäver vikten av att socialsekreterare behöver hitta fler metoder som bidrar till att de blir mer fantasifulla och
kreativa när det gäller att kommunicera med barnen som de möter, detta för att stärka kommunikationen mellan socialarbetare och barn.
Ellen berättar att hon tillsammans med barnen skapar en planering utefter barnens önskemål för att de ska känna sig bekväma, vilket har bidragit till att hon har haft vissa möten med barnen utomhus.Det kan vara allt från att åka bil till olika platser till att leka i en sandlåda, just för att kunna göra barnen så delaktiga som möjligt. Både Karin och Ellen menar att de behöver vara flexibla i sina möten för att kunna göra barnen delaktiga. Sofia berättar att i samband med att föräldrarna ska in på möte, brukar hon ta sig an barnen genom att ta med sig dem ut för att leka eller åka någonstans för en fika och detta gör hon för att skapa en relation till barnet. Karin berättar under sin intervju om hur det kan se ut när hon och hennes kollega gör anpassningar för barnet i ett möte:
Jag tänker att det kan räcka att man åker bil utan att titta på varandra. Jag har ju träffat två barn under åren som har selektiv mutism, det innebär att man pratar inte med någon förutom sin familj. Så de här barnen har ju varit helt tysta i skolan och första samtalet på kontoret med den här flickan och hennes mamma, så sa hon ingenting. Sen åkte jag och kollega iväg med henne i bil, jag körde och flickan satt fram bredvid mig. Och jag märkte att när jag pratade med henne så vände jag huvudet mot henne, jag fick inga svar. Men kollegan som satt bakom, som hon inte såg, fick väldigt bra samtal med henne. Och jag tycker att det är så häftigt. I skolan så pratar hon inte, men det räckte med att vi satte oss i en bil och hon pratade och öppnade upp sig.
Samtliga socialsekreterare betonar vikten av att göra barn delaktiga genom att vara flexibla och att involvera barnen i samtal, men även i hela utredningsprocessen. Detta kan kopplas till Toros, DiNitto och Tiko (2018) resultat som belyser att tillit och förtroende är viktiga faktorer för att öka barns delaktighet och engagemang. Det vill säga att bidragande faktorer till att barns delaktighet ökar är att de får rätt information, blir tagna på allvar och känner sig lyssnade på. Heimer, Näsman och Palme (2018) framhäver betydelsen av att göra barnen delaktiga och får sina röster hörda för att barnen ska få rätt anpassat stöd. Samtliga
socialsekreterare är eniga om att det är enklare att göra äldre barn delaktiga om de kan sätta ord på vad de önskar. Ellen som arbetar med ungdomar mellan 13 och 20 menar att de därmed också har enklare att uttrycka sina åsikter, på grund av att de kan jämföra sin
situation med hur kompisar i samma ålder har det. De har även en förståelse för anledningen till att de behöver vara i kontakt med socialtjänsten, i jämförelse med de yngre barnen som kan ha svårare att förstå sammanhanget och konsekvenser av vad som framkommer i barnsamtal.
Ellen, Sofia och Julia poängterar att ungdomar ofta söker kontakt med socialsekreteraren och har möjlighet att ringa när de önskar för att ställa frågor eller berätta om något har hänt. Toros, DiNitto och Tiko (2018) samt Berrick, Dickens, Pösö och Skievenes (2015) menar att äldre barn har möjlighet att vara med i beslutprocessen och har en ökad medvetenhet kring vad som ska hända. Ellen betonar även att yngre barn kanske inte förstår om exempelvis föräldrarna brister gällande att tillgodose barnets behov, då de inte kan jämföra sin situation
