This is an electronic version of a bookchapter published by and with permission from
Svenska litteratursällskapet i Finland
Citation for the published paper:
Ingrid Elam
Runeberg som kritiker
in Historiska och litteraturhistoriska studier 79 Svenska litteratursällskapet i Finland 2004
Ingrid Elam
Runeberg som kritiker
D
EN UNGE JOHAN Ludvig Runebergs uppfattning om Sveri-ges samlade litteratur var mycket låg. Han lät sin blick svepa över nästan tusen år, från folkvisorna till Tegner, och fann i stort sett inget av värde. Vadan denna snålhet? Äldre litteraturhistoriska förklaringar till Runebergs kritik av den svenska litteraturen i Hel-singfors Morgonblad1832följer i huvudsak två spår.För det första motiveras Runebergs hårda angrepp på det litte-rära allmäntillståndet i Sverige av personliga rancuner.I Runebergs
debutdiktsamling, Dikter(1830), hade att ett som han själv tyckte orättvist svalt mottagande i Sverige, den dikt han 183l tävlat med i
Svenska Akademien, Grafven i Perrho,hade "bara" att ett delat an-dra pris, och Runeberg inledde därför en noga planlagd motattack, ägnad att rensa fältet från gammalt ogräs.2
För det andra var Runebergs synpunkter inte originella, han lå-nade vapen mot gamla skolan ur nya skolans arsenal, när han se-dan angrep nya skolan lät han sig inspireras av Tegners kritik av densamma, för att i nästa andetag kasta sig över Tegner själv. Från Runebergs position på andra sidan Bottenviken ter sig de inbördes stridande grupperingarna, de överåriga klassicisterna i Akademien, nyromantikerna med Atterbom i spetsen och "neutren" Tegner, som lika dåliga kålsupare. Men den ene kunde användas för att slå den andre och det fanns "inte många synpunkter i hans uppgörelse med den svenska litteraturen som inte tidigare framförts också i Sverige".3
Runebergs kritik kan så betraktad uppfattas som ett hopkok av gammal skåpmat och nya privata oförrätter, knappast något att höja
till skyarna får 170 år sedan, än mindre idag. Ändå är dessa ar-tiklar fortfarande både läs- och tänkvärda. Hur går det ihop? En fårklaring är att den äldre forskningen - och det är främst den som intresserat sig får Runebergs artiklar - är idehistorisk och/eller bio-grafisk. Utifrån ett sådant perspektiv är det lätt att slå fast, dels att Runeberg hade behandlats snålt både av den svenska kritiken och av Svenska Akademien och alltså hade en gås att plocka, dels att hans uppfattningar om svensk litteratur delades av flera andra
be-dömare, inte minst i Sverige. Den nya skolan var1832redan
över-spelad och Tegners epigoner publicerade sig flitigare än han själv
gjorde. 1832är det i stället Runebergs idyller och epigram som har
framtiden får sig.
Om man emellertid läser Runebergs artiklar inte som ideologiska
eller personliga uttryck, utansom kritik, i ljuset av annan, med dem
samtida kritik, framträder ett annat drag. Runeberg är som kritiker i fårsta hand intresserad av diktens verklighetsbild och verknings-medel, inte främst av dess fårhållande till tidens skolbildningar och ideologiska föreställningar. Det estetiska intresset gör att Runeberg ställer dikten framfår diktaren även när diktaren är kvinna, vilket
inte var så vanligt runt1830.
Published with permission from
SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND
