Examensarbete i Socialt arbete Malmö universitet
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö Mars 2019
INSTITUTIONALISERING PÅ HEM-
OCH VÅRDBOENDE
Personalens arbete med institutionaliseringen av
ensamkommande ungdomar på hem- och
vårdboende i Malmö.
2
Institutionalisering på hem- och
vårdboende
Personalens arbete med institutionaliseringen av
ensamkommande ungdomar på hem- och vårdboende i
Malmö
Författare: Schöld, T. Institutionalisering på hem- och vårdboende, personalens arbete med institutionaliseringen av ensamkommande ungdomar på hem- och vårdboende i Malmö. Examensarbete, 15 högskolepoäng.
Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2019 Förord
Denna kvalitativa studie undersöker hur personalen på Malmös hem- och vårdboende för ensamkommande barn arbetar med institutionaliseringen av ungdomarna utifrån teorier om system, institutionalisering och makt. Många ensamkommande barn kom till Sverige år 2015 och har spenderat cirka tre år av sina liv på institutionerna. I studien kommer författaren fram till att hem- och vårdboendena ses som slutna system där lite interaktion sker med omvärlden. Utifrån det övergår studien till att undersöka institutionaliseringen av ungdomarna med teorier hämtade från främst Goffman. I Goffmans (2012) forskning framkommer att makt är ett vanligt förekommande inslag i slutna institutioner. Därför har författaren inkluderat en analys av framförallt maktteorier tagna från Foucault (1993), där kunskap är lika med makt. De valda teorierna till studien är på flera sätt sammanflätade och författarens ambition har varit att efter två tema disponera teorierna i analysen så att de ska följa en röd tråd genom arbetet.
Författaren har utfört fem semistrukturerade intervjuer med personal från tre olika hem- och vårdboende för att få en djupare förståelse för det arbete som utförs. Målet med studien har varit att lyfta fram de tendenser av institutionalisering personalen identifierar hos ungdomarna för att undersöka hur personalen medvetet eller omedvetet arbetar med det. I studien kom författaren fram till att personalen såg institutionerna som slutna system och att ett större arbete behövdes läggas utanför boendena, detta så att ungdomarnas sociala nätverk skulle bli större och leda till en bättre integration när ungdomarna lämnar institutionen. Det framgick även att personalen försöker att skapa en friktionsfri vardag genom regler och rutiner men att de saknade medel att tillrättavisa ungdomar som inte gjorde vad de skulle. Personalen pekar på det relationskapande arbetet som sitt främsta verktyg till att få ungdomarna medgörliga samt att all personal behöver ha ett gemensamt förhållningssätt och att relationen till ungdomarna därför inte får övergå till att bli för bra. Studien visar även på att personalen uppfattar dokumentationen om ungdomarna som ett viktigt inslag i arbetet även om det skapar ett ojämnt maktförhållande. Det skapade konflikter hos vissa av informanterna i hur de skulle förhålla sig till det omfattande dokumentationskravet vilket för dem upplevdes som en
integritetskränkning mot ungdomen. Det kunde även leda till konflikter med ungdomarna som inte ville att allt de sa och gjorde skulle vara tillgängligt för andra att ta del av.
Nyckelord: Ungdomar, hem och vårdboende, institution, institutionalisering, makt, system, personal, dokumentation.
3
Institutionalization of group homes
The staff´s work on the institutionalization of the
unaccompanied children at group homes in Malmoe.
Abstract
This qualitative study examines how the staff of Malmoe's group homes for unaccompanied children work with the institutionalization of the young people based on theories of systems, institutionalization and power. Many young people came to Sweden in 2015 and have now spent about three years of their lives in the institutions. In line with the system theory, the institutions are seen as closed systems and the work is transformed into theories of
institutionalization from mainly Goffman. Goffman's (2012) research shows that power is a common element in closed institutions. Therefore, the author has included an analysis of mainly theories of power taken from Foucault (1993), where knowledge is equal to power. The three chosen theories for the study are in many ways intertwined and the author's
ambition has been to use two theories in the analysis so that they follow a red thread through the work. The author has conducted five semi-structured interviews with staff from three different homes and care homes to gain a deeper understanding of the work being performed. The aim of the study has been to highlight the tendencies that can lead to an
institutionalization of the young people and how the staff deliberately or unknowingly work with it. In the study, the author came to the conclusion that the staff saw the institutions as closed systems and that greater work was needed outside the dwellings, this so that the young people's social networks would become larger and lead to a better integration when the young people leave the institution. It also emerged that the staff are trying to create a friction-free everyday life through rules and routines but that they lacked the means to reprimand young people who did not do what they were supposed to. The staff points to the relationship-creating work as their main tool for making the young people compliant, and that all staff need to have a common approach and that the relationship must therefore not pass to becoming too good. The study also shows that the staff perceives the documentation about young people as an important element of the work, even though it creates an uneven power relationship. It created conflicts with some of the informants in how they would relate to the extensive documentation requirement, which for them was perceived as a violation of
integrity towards the youth. It could also lead to conflicts with the young people who did not want everything they said and did to be accessible to others.
Key words: Young people, home and care homes, institution, institutionalization, power, systems, personnel, documentation.
4 Tack
Författaren vill inleda med att tacka handledare Oskar Krantz för hans gedigna feedback. Samt framföra ett stort tack till alla informanter som medverkat i arbetet. Ett speciellt tack går även till familjen där hemma för ert stöd och inte minst till Fia som ställt upp med att
5
Innehåll
1. INLEDNING ... 7
1.1 Syfte och avgränsningar ... 7
1.2 Frågeställningar ... 8 1.3 Centrala ord ... 8 2. TIDIGARE FORSKNING ... 8 3. TEORI ... 10 3.1 Systemteori ... 10 3.2 Institutionalisering ... 10 3.3 Makt ... 12 4. METOD ... 12 4.1 Urval ... 12 4.2 Datainsamling ... 13 4.3 Analysgenomförande ... 13 4.4 Studiens tillförlitlighet ... 14 4.5 Forskarrollen ... 14 4.6 Etiska reflektioner ... 15 4.6.1 Informationskravet ... 15
4.6.2 Samtyckeskravet samt nyttjandekravet ... 15
4.6.3 Konfidentialitetskravet ... 15
4.6.4 Särskilt utsatta grupper ... 15
5. RESULTAT OCH ANALYS ... 16
5.1 Tema ett, Institutionalisering i ett system ... 16
5.1.1 Institutionen - ett slutet system ... 16
5.1.2 Den stereotypiska synen och den sekundära anpassningen. ... 17
5.1.3 De olika anpassningsstilarna ... 18
5.1.3a De som drar sig undan ... 18
5.1.3b Kolonisatör ... 19
5.1.3c Den omedgörliga linjen ... 20
5.2 Tema två, Makt ... 21
5.2.1 Kunskapsmakt ... 21
5.2.2 Dokumentation ... 21
5.2.3 Att utnyttja sin rätt ... 23
6
5.2.5 Relationsarbetet ... 24
6. AVSLUTANDE DISKUSSION ... 26
6.1 Sammanfattning ... 26
6.1.1 Tema ett, institutionalisering i ett system ... 26
6.1.2 Tema två, makt ... 26 6.2 Metoddiskussion ... 27 6.3 Resultatdiskussion ... 27 6.3.1 Slutna system ... 27 6.3.2 Sanktioner ... 28 6.3.3 Dokumentation ... 28 6.4 Vidare forskning ... 29 6.5 Avslutande slutsats ... 29 REFERENSER ... 30
7
1. INLEDNING
Ensamkommande barn och unga är de personer som är under arton år och kommer till Sverige utan sällskap av vårdnadshavare. Barn som kommer utan vårdnadshavare har socialtjänsten i den kommun de vistas i yttersta ansvaret för att ge dem stöd och hjälp (SFS 2001:453). Enligt migrationsverket sökte 35 369 ensamkommandebarn asyl i Sverige år 2015
(Migrationsverket, 2019). Av alla dessa barn blev 500 stycken anvisade1 till Malmö kommun. En siffra som sjönk till 47 stycken under år 2017 (Malmö stad, 2018). Vilket innebär att de allra flesta av de ensamkommande barnen som bor på Malmös kommunala hem- och
vårdboende har bott på institutionen i cirka tre år. Då barnet inte har någon anhörig som kan tillhandahålla ett lämpligt boende åt dem, faller det på socialtjänsten att förse dem med ett hem (SOU, 2011:64). Det finns tre olika former av boende som de ensamkommande barnen kan bli placerade av socialtjänsten på. Familjehem, hem- och vårdboende eller i stödboende. Det som är avgörande för vilken form av boende barnet eller den unga ska placeras i avgörs av hens vårdbehov. Familjehem och hem- och vårdboende anses enligt socialstyrelsen kunna erbjuda omvårdnad till skillnad från stödboendena som enbart erbjuder stöd och tillsyn. Familjehemmen ska dessutom vara fostrande och vägledande samt erbjuda en
familjetillhörighet. Eftersom det är vårdbehovet som avgör ser socialtjänsten ofta till barnets ålder som en avgörande faktor. De yngre barnen anses i regel ha ett större vårdbehov än de lite äldre barnen och blir därför oftare placerade i familjehem. Av den anledningen finner man flest ensamkommande barn i åldrarna femton till tjugoett år på just hem- och vårdboenden. Stödboendena som enligt socialstyrelsen är för lite äldre barn, lämpar sig för dem mellan sexton till tjugo år (socialstyrelsen, 2016). I Malmö kommun får barnen bo både på hem- och vårdboende samt i stödboende tills de fyller tjugoett. Anledningen till att det enbart bor ensamkommande barn på dessa boende är för att personer med olika behov inte ska vårdas på samma plats. Boendena för ensamkommande barn har inte någon behandling till skillnad från många andra hem- och vårdboende. Men trots att institutionerna för ensamkommande barn ofta bara benämns som boende har de samma regler och lagar som övriga hem- och
vårdboende med annan målgrupp (socialstyrelsen, 2016).
1.1 Syfte och avgränsningar
I denna studie har författaren undersökt hur personalen arbetar på hem- och vårdboende i Malmö med ensamkommande ungdomar. Det som eftersträvas i studien är att öka förståelsen av hur institutionella miljöer påverkar arbetet på boendet och därmed hur personalen arbetar med ungdomarna utifrån teorier om system, institutionalisering och makt. Personalens arbete sker i en interaktion mellan institutionen som inrättning, de boende och kollegor. För att studera deras arbete behöver alla dessa delar sammanflätas vilket till fördel kan göras genom systemteorin där allt inom systemet har ett samband (Payne, 2015). Studien syftar inte att kritisera arbetssätt och inte heller att föreslå givna lösningar.
I arbetet har författaren vägt för och nackdelar med hur de boende skulle benämnas, barnen eller ungdomarna. Barn är de som inte ännu fyllt arton år. Men då ensamkommande barn får bo kvar på hem- och vårdboendena (förutsatt att de har tillfälliga eller permanenta
uppehållstillstånd) även efter artonårsdagen, kan benämningen ungdomar anses vara mest inkluderande. Den empiri som författaren samlat från personal på tre olika hem- och
1 Att barnen blir anvisade betyder att Migrationsverket bestämmer att en viss kommun ska ombesörja barnet med
8 vårdboende har pojkar mellan femton till tjugoett år som målgrupp och hänvisar också till de boende som ungdomar. Det som blir problematiskt med att inte använda barn som benämning är de olika rättigheter och skyldigheter som följer vart åldersspann. Ungdomar som är över arton år och som inte längre enligt lagen betraktas som barn har fler skyldigheter än barn som är under arton, för att få behålla sin placering. Däri ligger skillnaden i benämningen och den kan vara viktig att understryka. Dock ger benämningen ungdomar en mer rättvis bild av de som är placerade på hem- och vårdboendena och som är inkluderade i studien. Benämningen ungdomar är vidare könsneutral och även om socialtjänsten placerade ungdomarna på boendet utefter deras biologiska kön som i denna studie är pojkar, vill författaren framställa arbetet som applicerbart på alla hem- och vårdboende för ensamkommande barn. Fler begränsningar har gjorts i studien som kan vara av vikt att belysa. Hem- och vårdboendena vars personal intervjuats har varit etablerade kommunala boende och funnits inom kommunen en längre tid. Två av boendena är inrättningar där ungdomarna bor tills de är redo att flytta till stödboende eller fyller tjugoett år. Det tredje boendet är ett hem- och vårdboende med transitfunktion. De har alltså ungdomar som bor där under lång tid samtidigt som boendet tar emot nyanlända innan de blir anvisade. Det är de permanenta boendena som denna studie ämnar att undersöka och inte transitdelen. Ungdomar som personalen i denna studie arbetar med har således bott på institution i cirka tre år eller mer. Något som enligt författaren bör betraktas som en långvarig placering. Syftet med arbetet är att belysa hur personalen arbetar med
ensamkommande ungdomar under en placering på hem- och vårdboende utifrån teorier gällande institutionalisering och makt.
1.2 Frågeställningar
- Hur arbetar personalen på hem- och vårdboende i Malmö med institutionaliseringen av ensamkommande ungdomar?
- Hur förhåller sig personalen till dokumentationskravet? 1.3 Centrala ord
Ungdomar, hem och vårdboende, institution, institutionalisering, makt, system, personal, dokumentation.
2. TIDIGARE FORSKNING
Mycket av den tidigare forskningen som rör ensamkommande ungdomar lägger fokus på hur de hanterar sin situation och sina upplevelser. Denna studie ämnar till skillnad från mycket annan forskning att utifrån personalens perspektiv få en förståelse för hur de arbetar med ensamkommande ungdomar utifrån makt och boendet som institution.
Pishnemaz & Qvarnsved (2013) är två forskare som också har valt att se på fenomen inom hem- och vårdboendena utifrån personalens förståelse. Deras studie, socialisation och stämpling inom HVB för ensamkommande barn har som syfte att undersöka hur personalen bemöter ensamkommande barn under socialisationsprocessen. Författarparet har samlat in data genom kvalitativa metoder och analyserat empirin utifrån teorier om socialisation, symbolisk interaktionism, stämplingsteori, stigma samt maktteori. I studien kommer dem fram till att ett barnperspektiv inte beaktas på boendena samt att personalen saknar
9 fanns på boendet var svåra för både barnen och för personalen att följa, något som ledde till konflikter och oro. Studien visar att språket var det avgörande verktyget för socialisationen av ensamkommande barn, men även som arbetsverktyg för interaktionen på boendet. De fann att språksvårigheter ökade en osäkerhet och begränsade interaktionen. Språkbristningarna ledde till att personalen kunde se barnen som oempatiska.
Eva- Marie Åkerlund (2016) har utfört sin studie, Liv i kollektiv: vardagsliv bland
ensamkommande ungdomar på institution genom ett etnografiskt fältarbete. Syfte med studien var att studera institutionen som social livsmiljö där hon inte intar en vinkel utan ser det ur både personalen och barnens perspektiv. Åkerlund kom i sin studie fram till att vardagen på institutionen beskrivs som inrutad av både ungdomarna och av personalen. Den intervjuade personalen beskriver att de och ungdomarna tillsammans skulle utföra hushållsarbete för att skapa tillhörighet, ett naturligt samspel och möjlighet till lättsamma samtal. Även om detta var en naturlig del på boendena så var det inte helt konfliktfritt. Ungdomarna kunde ibland ifrågasätta personalens roll på boendet och undrade då om det inte skulle vara deras arbete att utföra eftersom personalen fick betalt för att vara där.
Åkerlund (2016) beskriver hur ungdomarna utvecklar olika strategier för att på ett diskret sätt frångå reglerna och rutinerna. Dessa strategier var så diskreta så att det inte fanns någon anledning för personalen att korrigera ¨snedstegen¨. Dock ökade denna typ av trots
ungdomarnas känsla av handlingsutrymme. Vidare beskriver hon även hur personalen kunde frångå rutiner som de inte uppskattade, vilket resulterade att alla i personalgruppen inte hade samma förhållningssätt. Något som ansågs vara problematiskt.
Personalen i studien tyckte att det var viktigt att ungdomarna hade en aktiv fritid.
Ungdomarna själv vittnade ofta om en tråkig vardag där inget hände. Personalen ansåg att det var viktigt att ungdomarna integrerades i det svenska samhället, samtidigt som ungdomarna själv såg sig som att de inte passade in eller inte blev inkluderade. Många talade om ett utanförskap och en svårighet att närma sig svenska jämnåriga. Personalen såg deras ovilja att komma ut i samhället som att de var lata och att kulturerna krockade eftersom ungdomarna i studien var flickor som inte fått röra sig fritt ute i hemlandet. Åkerlund noterade även att flickorna hade lättare att identifiera sig med personalen som inte hade svenskt ursprung då de på ett vis delade liknande erfarenheter. Denna grupp av personal vågade även enligt studien ställa frågor om ungdomarnas tidigare liv och även inkludera deras familjer i samtalen. Många av den övriga personalen ansåg att det var något som borde undvikas eftersom de inte kunde svara på de känslor som kunde uppstå.
Evelyn Khoo et al. (2015) skrev studien We are not orphans, som handlar om grupphem för barn i Mexico. Studien utfördes genom kvalitativa metoder med främst fokusgrupper.
Författarna kom i studien fram till att många barn hade svårt att se institutionen som ett hem. Detta då många av dem fortfarande hoppades på att kunna få återvända till sina ursprungliga hem. Men flera andra barn på institutionerna såg världen utanför som hotfull och boendet som sitt hem och de andra barnen som sin familj. Genom nätverkskartor kunde författarna se att inga av barnen längre ställde sina föräldrar närmst. Viktigast var nu vänner och partners men även personal som arbetade på institutionen.
Khoo et al. (2015) beskriver att barnen som levde på boendena isolerades från omvärlden och att barnen beskrev att de levde i en total institution där alla livets göromål utfördes på en och samma plats. Allt som skedde under vardagen var strukturerat och bestämt av den vuxna personalen. Detta ledde till att barnen kände sig annorlunda men samtidigt trygga. De
10 upplevde att de inte längre tillhörde världen utanför. Av yttervärlden blev de enbart
identifierade som föräldralösa. När barnen vistades utanför boendet upplevde de sig stigmatiserade och längtade därför tillbaka till tryggheten och gemenskapen på boendet.
3. TEORI
3.1 Systemteori
Ett system är enligt Payne (2015) en enhet som avgränsas, exempelvis en familj eller en arbetsgrupp (Payne 2015). Inom systemets gränser har allting ett samband och det är inom gränserna för systemet som den mesta interaktionen sker. Payne beskriver vidare
interaktionen som energier vilka byts ut inom systemet och över gränserna. System kan vara mer eller mindre slutna. Med slutna system syftar Payne till de enheter där ingen interaktion eller energi sker över gränserna och öppna system är system som både har ett in och utflöde. Det kan vara givande att se till hem- och vårdboendena genom systemteoretiska glasögon då institutioner enligt Payne är självreglerande och förhållandevis slutna. Institutioner som man kan studera och analysera vilka sätt de är slutna respektive öppna på, för att kunna avgöra vilka konsekvenser det kan få för individerna. Payne menar att individerna i dessa
självreglerande system vaggas in i en trygghet och säkerhet som står i kontrast till världen utanför. Detta genom att institutionen som ett system, utformar regler för att minimera risker för oförutsedda händelser sker och därmed håller systemet friktionsfritt. Det leder till, enligt Payne, att individerna får svårt att hantera svåra situationer utanför institutionens väggar (Payne, 2015).
3.2 Institutionalisering
Goffman (2012) har utfört sina studier på slutna institutioner där de som vistas där har mycket liten kontakt med omvärlden. Detta låter honom studera institutionalisering i extrema miljöer som naturligtvis inte rakt av kan översättas till hem- och vårdboendena. Teorin är trots det behjälplig för att kunna urskilja vilka beteende som kan vara kopplade till boendet som institution.
Goffman beskriver fenomenet institutionalisering genom att det sker en assimilering där den boende mer eller mindre anpassar sig till institutionens rådande kultur. Skulle vistelsen dessutom bli långvarig kan en vad Goffman kallar för diskuturation ske och den boende kan få svårt att återgå till en normal vardag och anpassa sig till livet utanför institutionen
(Goffman, 2015 samt Jönsson et al., 2011).
Jönsson et al. beskriver att det finns många olika typer av institutioner men något som de alla har gemensamt är att de utgör ett socialt tvång. Hur tvånget uppfattas har att göra med hur tvångets legitimitet värderas (Jönsson et al., 2011). Fängelser, anstalter och skolor har genom historien utvecklats till att bli legitima inrättningar avsedda att påverka och förändra de människor som vistas inom dem så att de ska utvecklas till goda och fullvärdiga medborgare (Jönsson et al., 2011).
Goffmans (2012) definition av institutioner är att den stora massan behandlas genom en byråkratisk organisation. De boende övervakas av en mindre grupp personal vilka har som arbetsuppgift att se till så att personerna gör som de blir tillsagda. Det skapar således en stor klyfta mellan grupperna och uppfattningarna av varandra tenderar att vara stereotypiska.
11 Goffman menar att personalen ofta ser den boende som opålitlig och förtegen medan den boende ser personalen som överlägsen och elak. Den sociala klyftan mellan grupperna är även ofta formellt reglerad. Personalen som rekryteras till arbetet har i regel en högre utbildning och har av samhället en fast legitimerad högre status än i den de boende oftast kommer från, något som kan ge stöd och stabilitet åt personalens syn på hierarkin inom institutionen, där de är överlägsna de boende. Genom denna överlägsenhet ges personalen en rätt att utöva den kontroll av den boende som anses behövas i förändringsarbetet. Kontrollen leder till att de boende förlorar det som Goffman kallar för personlig handlingsekonomi. Med det menar han att den boende inte rår över den tid som han tidigare förfogat, exempelvis när han ska stiga upp på morgonen eller lägga sig på kvällen. Institutionen inskränker således de handlingar den boende tidigare haft kontroll över (Goffman, 2012). Goffman menar att sättet som den boende tidigare har levt på och hur han betett sig har tagits för givet fram tills han blir placerad på institutionen. Han hade en uppfattning om sig själv och hanterade utefter den konflikter och motgångar.
På institutionen undertrycks personligheten oavsiktligt eller systematiskt tills individen blir en del av en homogen grupp. När den boende innan han blev placerade fick acceptera situationer eller befallningar som gick mot hans uppfattning om sig själv, kunde han på olika sätt rädda ansiktet, ett handlande som på institutionen skulle kunna ge honom konsekvenser (Goffman, 2012 samt Jönsson et al., 2011). I strävan efter att skapa en homogen grupp och undertrycka personligheten finner Goffman motstånd från de boende som han beskriver som en sekundär anpassning. Den sekundära anpassningen handlar om att den boende skapar egna regler inom institutionen som inte direkt går mot personalens men som ger dem en känsla av kontroll och ett sätt att skydda sin personlighet på. För att vidare skydda sin personlighet kan den boende rikta sig mot en yttre måltavla genom att anonymt eller kollektivt trotsa personalen och på så sätt visa ett tydligt avståndstagande (Goffman, 2012).
På ett eller annat sätt så anpassar sig den boende till livet på institutionen, menar Goffman. Detta beskriver han utifrån tre olika stilar. Den första genom att den boende drar sig undan och isolerar sig. Han avskärmar sig helt från interaktion och är nära på apatisk. Den andra följer den omedgörliga linjen och vägrar öppet att samarbeta med personalen. Den tredje kallar Goffman för kolonisatör. Kolonisatörer nöjer sig med att associera fragment av livet på institutionen med livet utanför och skapar genom det en typ av vardagligt liv där spänningen mellan institutionen kontra livet utanför minskar. Dessa blir ofta kritiserade av de andra på institutionen då de inte medverkar i de anti-normer som Goffman menar skapar solidaritet mellan de boende. Han beskriver även att den boende kan använda sig av avlägsnande aktiviteter som idrott eller läsning för att mentalt komma bort från livet på institutionen (Goffman, 2012).
Ovan beskriver Goffman olika stilar för den boende att vidhålla aspekten av kontroll och självbestämmande vilket torde stå i kontrast till institutionaliseringen. Dock skulle inte företeelserna finnas om inte risken för institutionalisering fanns. Institutionalisering är ett oreflekterat och automatiskt handlande där personalen sätter gränser för valfriheten genom kontroll. Den boendes motstridande handlingar kan få konsekvenser som försämrar deras situation och på så vis kontrollerar personalen deras beteende (Goffman, 2012). Goffman beskriver att de boende som blivit tvingade att bo på institutionen är de som gör mest motstånd mot att bli en ¨idealklient¨ och rätta in sig i ledet.
12 3.3 Makt
Det har beskrivits att institutionalisering sker genom att personalen på institutioner
kontrollerar och inskränker på den boendes handlingsekonomi. Jönsson et al. beskriver att maktaspekten alltid är närvarande på institutioner (Jönsson et al., 2011). Därför är teorier om makt en nyckel till att kunna analysera arbetet med ungdomarnas institutionalisering.
Foucault beskriver att makt är snarare något man utövar än besitter, det är händelser mellan människor (Foucault, 1993 samt Börjesson et al., 2009).
Makt finns överallt runt oss i samhället, ofta helt utan att vi tänker på det. Makt kan handla om auktoriteten som utövar tvång eller hot om våld mot den i underläge. Men makt kan även ha helt andra former. Former som är mer subtila. Börjesson et al. beskriver olika tekniker för utövning av makt och är noga med att betona att makt är något som alla har men samtidig alla är bundna av (Börjesson et al., 2009). Hot om våld är en teknik som beskrivs, där den med makt uttalat eller genom kroppsspråk och auktoritet tuktar subjektet som befinner sig i underläge genom risker för uppkomsten av oönskat våld. Däremot så beskrivs tvång som en mer subtil teknik. Tvång, menar Börjesson et al. finns mer eller mindre konstant runt oss. Kulturer, normer och förhållningssätt utgör alla typer av tvång. Därmed kan makt urskiljas i, för gemene man, helt vanliga situationer och det är först när man frångår tvången som större eller mindre sanktioner kan uppstå (Börjesson et al., 2009).
En teori för maktteknik som författarparet tar upp och som för tankarna till Foucaults (1993) klassiska verk övervakning och straff, är att den med makten behöver ha ett
informationsövertag som gör det lätt för denne att spåra skillnader och avvikelser (Börjesson et al., 2009). Foucault (1993) beskriver dokumentationen som ett kontrollmedel och
underkuvningsmetod ämnad att eventuellt utnyttjas. Med det menar han att makt och kunskap går hand i hand, då det som dokumenteras inte är för att personerna ska få sin livshistoria nedskriven till kommande generationer utan den skrivs ner för att ge makt och kunskap genom möjligheten att identifiera drag och avvikelser (Foucault, 1993).
Börjesson et al. menar även på att en effektiv teknik för utövandet av makt är att skapa skillnader mellan grupper, där man avskiljer och skapar gränser. I skapandet av vi och dem både inkluderar och exkluderar man samt att man genom gränserna tydliggör för vem det är som har makten (Börjesson et al., 2009).
4. METOD
I detta avsnitt kommer studiens tillvägagångssätt att beskrivas. Hur författaren planerat urval och samlat in rådata. Analysgenomförandet och studiens tillförlitlighet kommer att redovisas samt forskarrollen och etiska reflektioner kommer i detta kapitel att framställas.
4.1 Urval
Denna studie har utförts genom kvalitativa metoder i form av intervjuer. Det innebär att författaren kontaktat informanter från relevant plats för att få en djup och relevant information om studiens fenomen. Syftet med en kvalitativ studie är att skapa en djupare förståelse för området samt att öka informationsvärdet, därav utgör valet av informanter en viktig del i arbetet (Holme et al., 1997). Den empiriska insamlingen har utförts genom fem enskilda intervjuer med informanter ansikte mot ansikte i lugna miljöer. Den empiriska populationen
13 valdes utifrån ett subjektivt urval genom deras relevans för fenomenet och deras kunskap om ämnet (Denscombe, 2018). Kriterierna för informanternas medverkan i studien var att de skulle arbeta som personal på hem- och vårdboendena med målgruppen ensamkommande barn. För att bredda undersökningsobjektet valdes informanter från tre olika boende, detta för att göra generaliseringar och slutsatser mer legitima (Halvorsen, 1992). Urvalets storlek bestämdes genom ett kumulativt tillvägagångssätt. Initialt i studien utfördes fyra intervjuer. Då författaren inte säkert kunde avgöra om storleken på urvalet kunde försäkra att ingen ytterligare information kunde tillföras studien togs beslutet att utföra ännu en intervju. Efter intervjun kunde det konstateras att ingen ny information framkom och storleken på urvalet var tillräckligt (Denscombe, 2018).
Informanterna till studien var varierande i åldrar med olika härkomst och bakgrund. De kommer vidare att refereras till genom det nummer i vilket de blev intervjuade. Följande tabell ger en överblick av studiens informanter.
Informant Tjänst Kön Boende 1 Natt Man 1 2 Dag Kvinna 2 3 Teamledare Kvinna 1 4 Dag Kvinna 1 5 Dag Kvinna 3 4.2 Datainsamling
I studien har författaren använt sig av semistrukturerade intervjuer och följt en förutbestämd intervjuguide (se bilaga 1). Intervjuguider används för att samma frågor ska ställas till samtliga informanter. När samma frågor ställs så kan författaren lättare sammanställa och jämföra informanternas svar. Det som skiljer semistrukturerad intervju med strukturerad är att frågornas ordningsföljd varierar samt att man oftare ställer följdfrågor i semistrukturerad jämfört med i strukturerad. Detta för att få en djupare förståelse för det som man uppfattar som ett viktigt svar från informanten (Bryman, 2015 samt Denscombe, 2009). Vilket har varit det som eftersträvats i denna studie.
Den tidigare forskning som använts har hämtats genom litteratursökning via libsearch samt Google scholar med varierande sökord (se bilaga 2). Tidigare forskning har även hämtats från litteratursökning på stadsbibliotek samt universitetsbibliotek. Till denna studie har författaren haft som krav att all tidigare forskning ska vara peer reviewd för att öka dess legitimitet. 4.3 Analysgenomförande
Att analysera intervjuerna innebär att författaren kategoriserar den information som
framkommit under intervjuerna (Halvorsen, 1992). I denna studie behandlades intervjuerna och empirin genom att de delades in i kategorier efter givna teman tagna från studiens teorier.
14 Kategorierna från var enskild intervju analyserades och jämfördes därefter med varandra för att finna likheter och skillnader. En viktig aspekt i analysgenomförandet var att beakta informanternas egna tolkningar av det de förklarade. Författaren har därför sett till i vilket sammanhang informationen berättas, innan informationen kategoriserats. Detta för att inte ta citat ur kontext för att det ska passa studien snarare än att förmedla en rättvis bild av
personalens arbete och undvika att föra in personliga resonemang i analysen (Denscombe, 2009).
Kodningen av intervjuerna började med att författaren utefter de övergripande teman (system, institutionalisering och makt) markera stycken i tre olika färger samtidigt som författaren lyssnade till inspelningen. Efter den initiala kodningen delades materialet in efter färg för att skapa två övergripande teman. Dessa delades sedan in i underrubriker som kunde jämföras med varandra för att finna mönster och motsägelser (Denscombe, 2009). Underrubrikerna fördes sedan in i studien under de två teman i analysdelen där fynden presenterades (Institutionalisering i ett system och makt).
4.4 Studiens tillförlitlighet
För att öka studiens validitet har intervjuerna spelats in och transkriberats. Detta ger även författaren ett mer lättarbetat material vid analysering och kodning då det blir lättare att jämföra informanternas svar (Denscombe, 2018). Ett annat sätt som man kan mäta
tillförlitlighet på är att se hur överförbara resultaten är till en annan miljö (Bryman, 2015). För att öka denna studies överförbarhet har författaren intervjuat individer från tre olika
institutioner genom semistrukturerade intervjuer. Det är djupa beskrivningar som efterfrågas, dock går det inte att frångå att informanterna svarar utifrån deras erfarenheter i en viss kontext, vilket kan antas inte gå att direkt översätta till exempelvis andra institutioner med annan målgrupp. Det viktiga i studien är att slutsatser ska kunna dras som kan antas vara generella för alla hem- och vårdboenden i Malmö med målgruppen ensamkommande barn. Reliabiliteten i studien kan även röra frågan om forskaren skulle få samma resultat om studien skulle genomföras på nytt (Bryman, 2015). Då urvalet utfördes kumulativt skulle man kunna anta att man med samma frågeställning skulle nå samma slutsats om den utfördes på nytt. 4.5 Forskarrollen
Då det i en kvalitativ studie som denna är forskaren som är en av de viktigaste faktorerna för insamlingen av empirin (Bryman, 2015), lämpar det sig att presentera dennas roll. Eftersom forskarens roll kan komma att påverka resultatet utifrån personliga egenskaper kan en presentation öka studiens reliabilitet och göra den mer replikerbar (Bryman, 2015). Författaren till denna studie är en kvinnlig socionomstudent som under fjorton år arbetat klientnära. Under fyra år har arbetet centrerats runt ensamkommande barn, först på transitboende och sedan på hem- och vårdboende. Författaren utförde även
socionomutbildningens praktik på myndigheten för ensamkommande barn i Malmö. När detta arbete skrevs hade författaren avslutat arbetet på hem- och vårdboendena och påbörjat ett arbete som ungdomsutredare på socialtjänsten. I studien har författarens ambition varit att inte intervjua personer som arbetat på samma arbetsplats utan för att kunna ge en objektiv bild från personalen valt för henne okända informanter. Intresse visades även från två informanter som sedan tidigare var kända för författaren men som på grund av sin gedigna kunskap om ensamkommande barn trots det inkluderades i studien. Att vara objektiv har för författaren varit en viktig del och de tidigare erfarenheterna av målgruppen har tagits tillvara som ett komplement genom en förståelse för rutiner, lagstiftning samt termologi.
15 4.6 Etiska reflektioner
I en kvalitativ studie som denna finns en del etiska aspekter att överväga och ta hänsyn till. Dessa är: informationskravet, samtyckeskravet, nyttjandekravet, konfidentialitetskravet samt en särskild hänsyn till socialt svaga och utsatta grupper.
4.6.1 Informationskravet
Informationskravet innebär att de tilltänkta informanterna informeras om syftet med studien samt vilka metoder som kommer att användas. Informanterna ska även informeras om vem det är som har ansvaret för forskningen och att deras deltagande är frivilligt samt att de när som helst kan avbryta sin medverkan utan vidare förklaring (Dalen, 2015). I denna studie har författaren sänt ett skriftligt informationsbrev till samtliga sektionschefer som godkänt att författaren kontaktar deras anställda (se bilagor 3 - 4). Informationsbrevet är undertecknat och återsänt till författaren i ett av fallen. Övrigas samtycke är skriftligt dokumenterat via e-post. Informationen skickades sedan vidare till de anställda via e-post som sedan själva fick avgöra om de ville medverka och tog kontakt med författaren (se bilaga 5).
4.6.2 Samtyckeskravet samt nyttjandekravet
Detta krav innebär att samtycket ska vara frivilligt samt dokumenteras (Dalen, 2015). Förutom det skriftliga samtycket från sektionscheferna uppfyller studien även
samtyckeskravet genom att författaren inledningsvis i intervjuerna informerar om rätten att när som helt avbryta sin medverkan fram till dess att den blivit publicerad utan vidare anledning. Samt att nyttjandekravet uppfylls genom att försäkra att informationen som ges enbart kommer att användas i studien och inte till något annat (Bryman, 2015).
4.6.3 Konfidentialitetskravet
Kravet innebär att informanterna inte ska kunna identifieras utav andra samt att alla personuppgifter hanteras så att de inte är åtkomliga för utomstående (Dalen, 2015). För att uppfylla detta krav använde författaren sig utav en mobiltelefon utan nätuppkoppling för att spela in intervjuerna. Telefonen är ur bruk och används enbart som diktafon.
Intervjupersonerna informerades om att de kommer vara anonyma i studien och att författaren har avidentifierat dem.
4.6.4 Särskilt utsatta grupper
Det skulle ha varit till studiens fördel att även inkludera de ensamkommande barnen genom intervjuer. Då de ensamkommande barnen är just barn är de av den anledningen redan en utsatt grupp (Dalen, 2015). Att de dessutom står utan vårdnadshavare ökar deras utsatthet ytterligare. Gruppen har länge varit i blickfånget för olika studier och kan då lätt bli överösta med forskningsförslag. Barnen bör därför skyddas mot att utsättas för det. Naturligtvis skulle det vara intressant att forska på men det skulle vara mer etiskt försvarbart på en högre
forskningsnivå. Därför har inga ensamkommande barn intervjuats i denna studie.
16
5. RESULTAT OCH ANALYS
I detta kapitel kommer den empiri som framkommit i intervjuerna att presenteras utifrån en uppdelning av två olika teman, institutionalisering i ett system och makt.
5.1 Tema ett, Institutionalisering i ett system
5.1.1 Institutionen - ett slutet system
Payne (2015) beskriver institutioner som slutna system där energier inte förs över gränser. Goffman (2012) beskriver liknande då han talar om totala institutioner som inrättningar där de som innefattas har en mycket liten kontakt med världen utanför. Informanterna i denna studie bekräftar mycket i Paynes och Goffmans teorier och hänvisar till sekretessen som gör att de inte kan bjuda in utomstående till boendena. De pekar även på en kritik till det egna arbetet och menar att de är dåliga på att lyfta arbetet utanför boendets väggar, vilket leder till att boendena blir slutna. Likt det som framkom i Åkerlunds (2016) studie lyfter även
informanterna i denna studie vikten av att ungdomarna ska komma ut från boendet för att lära sig hur samhället fungerar samt för att knyta nya kontakter och utöka sitt sociala nätverk (Åkerlund, 2016). Detta är något som informanterna upplever att ungdomarna har svårt för. Det sociala nätverket utanför boendet menar informanterna är viktigt för integrationen i samhället men trots detta sker mycket av arbetet inne på boendet. Informant fyra beskriver att boendet hen arbetade på tidigare hade en frivilligorganisation som kom till dit för att umgås med ungdomarna. Ibland läste de läxor tillsammans och ibland arrangerades temakvällar men ofta kom frivilligorganisationen bara för att umgås. Samma personer från
frivilligorganisationen besökte regelbundet ungdomarna och goda relationer bildades mellan dem. Det bidrog till att institutionen blev mer öppen och ungdomarnas sociala relationer breddades. Informant fyra förklarar följande:
”Då skedde det mer i lagom takt. Det ledde till, det ledde ut, det ledde jättemycket ut. För de blev ju hembjudna till folk och de var med på fester och de gick på studentmiddagar och promenader också de ledde ut, för i början, det började med att man umgicks med andra än oss på boendet.”
Efter ett chefsbyte beslöts det att man inte kunde tillförsäkra att inte sekretessen skulle brytas om utomstående kom och besökte boendet. Beslut togs att frivilligorganisationen inte längre skulle få besöka ungdomarna om de inte kom vid ordnade tillfälle som exempelvis läxläsning. Det bidrog till att relationerna blev mindre kompislika och boendet åter igen blev mer slutet. Informanterna menar att om arbetet flyttas ut från boendena samt att de blir mer öppna breddas ungdomarnas sociala kontaktnät och bidrar på så sätt till en ökad integration och en lättare övergång från institutionen till världen utanför. Informanterna beskriver att syftet med placeringen är att ungdomarna ska lära sig att bli självständiga och att det därför var viktigt att lära dem orientera sig i samhället och dess olika instanser. Något som informant fyra
beskriver blir en svårighet om inte personalen vid upprepade tillfälle följer ungdomen ut från boendet. Om ungdomen får egna externa kontakter förenklas även arbetet då det sker en mer naturlig övergång genom interaktionen med utomstående.
Om hem- och vårdboendena är för slutna kan det visserligen leda till att ungdomarna känner sig trygga men det kan även leda till att personalen förhindrar att situationer uppstår genom regler. Detta skulle kunna leda till att ungdomarna inte lär sig hantera konflikter och andra
17 motgångar utanför boendet (Payne, 2015). Alla informanter i studien fick frågan om vilka regler som finns på hem- och vårdboendet. Informanterna berättar att när ungdomarna ska flytta in på boendet hålls inledningsvis ett samtal med dem som de kallar för välkomstsamtal. Där får ungdomen berätta vad hen har för förväntningar på placeringen men får även reda på vilka regler och rutiner som gäller på boendet. Med andra ord ska ungdomen redan innan hen flyttat in ha klart för sig vad som förväntas av honom eller henne. Informant ett beskriver följande:
”Ja, vi har basic förhållningsregler när de ska vara hemma på kvällarna, när de ska gå och lägga sig. De får inte kolla på TV hela natten och de ska inte vara uppe och laga mat hela natten och sen får de bara övernatta borta på helgen.”
Informant ett beskriver att ungdomen skriver under ett papper att hen tagit del av boendets förhållningsregler och redan under välkomstsamtalet blir ungdomen varsel om att hens handlingsekonomi kommer att begränsas och kontrolleras. Det självbestämmande som ungdomen tidigare kan ha haft över tid och frihet att välja i vardagen inskränks och hen får veta att hen nu måste anpassa sig till diverse förhållningsregler (Goffman, 2012). Däremot framkommer under studien att personalen uppfattar att de inte har några medel att straffa de ungdomar som inte gör vad de ska eller som gör något fel. Informant tre förklarar följande:
”Så att konsekvenser, vi liksom har ju ingen typ av bestraffning eller så, alltså så att de nu får du inte spela tv-spel eller du får utegångsförbud eller sådana saker kan vi inte sätta någon gräns för. Utan det är mer att man försöker prata med dem, det är det som vi kan göra egentligen.”
Det finns inga tydliga sanktioner, berättar informanterna. Informanterna beskriver att de inte kan skicka ungdomen till sitt rum och att de inte heller kan förbjuda ungdomen att ha sin telefon eller liknande bestraffningar. Det som de kan göra är att samtala med ungdomen. Om inte samtalen skulle hjälpa så kan personalen (om något är allvarligt eller upprepande), skicka individrapporter till socialsekretaren. En individrapport är en beskrivelse av det som
personalen tyckt att ungdomen gjort fel. Socialsekreteraren kan välja att ha samtal med ungdomen eller om incidenten är allvarlig kan hen omplacera ungdomen. Om ungdomen är över arton år så ställs det högre krav. Om det går tillräckligt långt så kan hen skrivas ut från boendet och få söka boende på egen hand. Informant tre förtydligar:
”Och om de är över arton så har de en annan typ av placering, för då finns det vissa villkor i placeringen ju där det står att de måste följa boendets regler och om de bryter mot de här reglerna så liksom eller om de involverar sig i kriminalitet eller droger eller så, kan de bli utskrivna lättare än om de är under arton.”
5.1.2 Den stereotypiska synen och den sekundära anpassningen.
Goffman (2015) beskriver att synen på vardera gruppen tenderar att vara stereotypiskt i totala institutioner. De skapas ett vi och dem. På hem- och vårdboendena är det personalen som är auktoriteten. Det är de som ska förmedla reglerna och kraven till ungdomarna. Tillika är det personalen som ska se till att ungdomarna gör vad de ska och tillrättavisa snedstegen. Något som skapar en tydlig markering om vilka roller de olika grupperna har. Där personalen kan ses som de elaka av ungdomarna. Informant tre anser att personalen inte vet mycket om ungdomarna som bor på hem- och vårdboendena. Det går i linje med vad Goffman (2015) beskriver att personalen tenderar att se den boende som förtegen. Informant ett beskriver att ungdomarna ibland kan anklaga personalen för att inte bry sig om ungdomen på riktigt och att de bara är där för att få sin lön.
18 Åkerlund (2016) beskrev i sin studie att de ensamkommande flickorna utförde små subtila motstånd i form av att inte plockade undan efter sig som de skulle (Åkerlund, 2016). Men att dessa motstånd var så betydelselösa för personalen att det inte ledde till några konsekvenser för ungdomen. Detta beskriver Goffman (2015) som en sekundär anpassning. Även i denna studie har företeelserna kunnat identifieras. Informant ett beskriver att ungdomarna inte får röra sig i alla utrymmen på boendet. De får inte vara inne på personalens kontor och de får inte heller vara inne i personalrummet. Detta är regler som är gemensamma för alla boende vars personal författaren intervjuat. Informant ett beskriver följande:
”Så det har alltid blivit att de smyger in där (i personalrummet) och sen så helt plötsligt har man att man sitter där och studerar med ungdomar varje kväll och liksom fast de inte får vara där överhuvudtaget.”
I detta citat beskriver informant ett den sekundära anpassningen som Goffman menar ger en känsla av social kontroll och egenmakt åt den boende (Goffman, 2015).
Det som alla informanter varit överens om är att personalen behöver ha ett gemensamt förhållningssätt mot ungdomarna. De ska behandlas lika och ungdomarna ska kunna förvänta sig samma beslut oavsett vem hen vänder sig till i personalen. Även om informanterna var överens om att ett gemensamt förhållningssätt var önskvärt beskrev de en svårighet att arbeta efter det. Ett fenomen som både Pishemaz & Qvarnsved (2013) samt Åkerlunds (2016) studier bekräftar. Informant tre förklarar följande:
”Sen är vi ju olika individer olika bra på olika saker och så allt kan inte vara helt lika men de beslut man tar, de ska ju enligt mig, det bästa är att det är att det är förankrat i personalgruppen och att det blir tydligt för ungdomarna för då blir det lättare också att jobba.”
Informant tre beskriver att det bästa är att beslut förankras med resten av
personaguppen. Vilket skulle innebära att ungdomen aldrig kan få direkta svar eftersom inte alla frågor går att förutspå. Därför menar informant tre även på att utbildningen är viktig i arbetet då personalen ska kunna fatta välgrundade beslut utefter sin kompetens. 5.1.3 De olika anpassningsstilarna
I denna del av tema ett kommer de olika anpassningsstilarna beskrivas som informanterna identifierar hos ungdomarna. Goffman (2015) beskriver tre olika anpassningsstilar som den boende kan inta för att anpassa sig till livet på en institution. De som drar sig undan,
kolonisatörerna och de som följer den omedgörliga linjen. På institutionen behöver personalen beakta de olika stilarna och arbeta med att möta ungdomarna utifrån dessa. Det är viktigt menar informanterna att se till var enskilds behov och att dessa kan skilja sig avsevärt. Att identifiera hur ungdomen anpassar sig till boendet kan vara av vikt eftersom personalen då lättare kan avgöra vilket beteende som är kopplat till institutionalisering och möta hen i det. 5.1.3a De som drar sig undan
Goffman (2012) beskriver denna stil som ganska drastisk inom totala institutioner, där de boende inte är kontaktbara överhuvudtaget och han är osäker på om stilen har en kontinuerlig skala (Goffman, 2012). Informanterna till detta arbete beskriver samstämmigt att det finns ungdomar på boendet som inte vill ha med personalen att göra. De håller sig på sina rum och vänder sig enbart till personal när de behöver något. Utifrån detta för författaren
19 befinner sig i ytterkant och de som kan ses som tillbakadragna på andra. Informant ett
beskriver att på boendet just nu finns det ungdomar som inte har något intresse av att umgås med personal alls. Ungdomar som ofta är uppe sent på nätterna men håller sig för sig själva. Informanten ett tror att detta kan vara kopplat till deras ålder och förklarar följande:
”De distanserar sig från oss och säger att -jag är arton, ni ska inte lägga er i mitt liv.”
Informant tre instämmer och förklarar:
”…Medan andra är mer avståndstagande. Oftast är det de som är lite äldre som var
varit här lite längre, de är oftast lite mer avståndstagande. Lite sådär: -jag klarar mig
själv, ni behöver inte lägga er i och blir lite sura om man frågar för många frågor.”
Även informant fem beskriver samma fenomen:
”Så senaste månaden känner jag att ungdomarna inte kommer lika mycket. Jag tror att det är för att många här har fyllt arton och är ganska självgående och klarar sig själv. Då behöver man ju inte personal lika mycket.”
Informant ett tror även att det kan handla om att staten dragit in medel till boendena så att personalen inte kan hitta på relationsskapande aktiviteter med ungdomarna längre, eftersom pengarna är knappa och måste läggas på annat. Det innebär att när ungdomarna vill hitta på något så måste de komma till personalen och fråga, vilket informant ett förtydligar, att de inte gör. Informant två berättar att personalen ofta får söka upp ungdomarna som har en
tillbakadragen stil eftersom dessa sällan ber om något självmant. Informant fyra är med på resonemanget och menar på att det är om än viktigare att uppmärksamma ungdomar som håller sig för sig själv. Informant fem beskriver att personalen på boendet där hen arbetar identifierar de ungdomar som drar sig undan. De arbetar aktivt med att uppmärksamma ungdomen och rapporterar sedan detta i lägesrapporten2 där det står som arbetspunkt att
ungdomen ska ha uppsyn. Detta är ett sätt för personalen att tillförsäkra att det inte går en hel dag utan att personalen vet hur hen mår eller vad som händer in ungdomens liv. Informant fyra berättar att det även är svårt för ungdomen eftersom hen träffar så många olika personer var dag som hen ska förhålla sig till, samt att det bor flera andra ungdomar som hen inte själv valt att leva tillsammans med. Informant fyra beskriver vidare att en ungdom försökt förklara att hen är en privat person och att det därför är svårt att bo i kollektiv.
Denna stil blir problematisk för ungdomarna då målet med placeringen är att de ska bli självständiga för att kunna flytta vidare till egen lägenhet. Det kan vara så att ungdomarna är hur självständiga som helst men är det inget som visas för personalen så kommer det inte heller föras vidare till socialsekreteraren som fattar beslutet om ungdomen är mogen att flytta till ett stödboende eller inte, förklarar informant fyra.
5.1.3b Kolonisatör
Informant fyra beskriver en grupp med ungdomar som är självständiga och kräver
uppmärksamhet genom att ta plats, driva på saker och har mycket kontakt med personalen. Denna grupp har författaren valt att kategorisera som kolonisatörer. Informant fyra beskriver att inom gruppen finns även de som är lite mer avvaktande och väntande. Men överlag beskrivs ungdomarna som tillhör gruppen som välfungerande och självständiga. Informant
2 Lägesrapporten är ett dokument personalen skriver i under sitt pass för att lättare kunna informera
20 fyra beskriver att ungdomarna med denna stil ofta har en önskan om att boendet ska vara hemlikt och hen berättar om en ungdom som drog ner informationslappar från väggarna, detta eftersom man inte sätter upp lappar på väggarna i ¨vanliga hem¨. Informant fyra beskriver vidare att många av ungdomarna som bor på hem- och vårdboendena har upplevt sig älskade under uppväxten och har genom det skapat en trygg grund. Det gör det lättare för dem att hantera svåra situationer som kan uppkomma i sin nuvarande kontext. Informant tre beskriver liknande, att ungdomarna som kommer till boendet redan har vuxit upp och blivit uppfostrade och att de överlag har ett gott uppförande. Det informanterna berättar är att ungdomarnas tankar om hem och kärlek är sådant som hen har med sig in på institutionen och som hen finner även där om än i annan form. Goffman (2012) beskriver att kolonisatörerna associerar företeelser på boendet med livet utanför. Detta gör det lättare för ungdomen att anpassa sig till att leva på institutionen samt att det minskar spänningen mellan institution och familjeliv. Kolonisatörerna beskrivs av informanterna som självständiga ungdomar som följer planen med placeringen. Informant fyra beskriver att det är viktigt att inte enbart arbeta med praktiska saker med ungdomar som har denna stil eftersom de redan är duktiga på det och menar på att eftersom ungdomarna är så självgående är det lätt för personal att glömma bort att prata om känslor och identitet med just denna grupp. Informant fyra förklarar följande:
”…en av dem kanske aldrig pratar om känslor med någon av oss. Så vad händer när han kommer ut? Vi måste göra mycket mer när det gäller känslor och beteende på boende
tycker jag. Vi driver mycket mot självständighet.”
5.1.3c Den omedgörliga linjen
Goffman (2015) beskriver att den boende som följer den omedgörliga linjen som anpassning stil gör detta för att hålla kvar vid sin självkänsla och makt (Goffman, 2015). Det handlar om de som motsätter sig regler och rutiner som finns på boendet. Ungdomar som slår i väggar och ljudligt framför sina åsikter. Informanterna ställer sig olika till hur de tänker att arbetet med dessa ungdomar ska gå till. Informant ett menar att det inte finns så mycket personalen kan göra. Det finns inte några konsekvenser som boendet kan ta till. Informant ett förtydligar följande:
”Och jag har alltid funderat väldigt mycket på det kring förhållningssättet mot ungdomar att samtidigt som vi har våra regler och rutiner och sättet vi ska agera mot ungdomarna så tycker jag att vi har ett jättestort ansvar i att uppfostra dem. Men det går inte för att vi inte har någon möjlighet att sätta gränser och ställa krav.”
Informant ett gör även liknelser med ungdomar som bor i familj, där de vuxna kan skicka ungdomen till rummet eller ge hen utegångsförbud. På hem- och vårdboendena finns som nämnt inga sanktioner. Informanterna beskriver att det enda personalen kan göra är att ha samtal med ungdomen. Ett exempel som informant ett beskriver är att det finns ungdomar som inte går till skolan trots att detta är en av reglerna som boendet har. Informant ett beskriver en maktlöshet inför problemen.
Informant fyra förklarar att man inte kan se på dessa ungdomar efter deras biologiska ålder, då man kanske skulle anse att ungdomen inte reagerade åldersadekvat på en händelse.
Informanten fyra menar att personalen behöver vara öppen för att ungdomen kanske är sjutton år rent biologiskt men kanske har erfarenheter som någon som är sjuttio år men behöver bli bemött som om hen är sju år. Ungdomen kan ha varit separerad från vuxna som annars skulle lärt hen svara på känslorna, sedan hen var liten. Har personalen detta i minnet kan det ge bättre förklaringar till varför en del ungdomar agerar ut. Informant fyra menar vidare på, att eftersom den vanligaste anpassnings stilen för ungdomarna är kolonisatör tenderar
21 ungdomarna som följer den omedgörliga linjen att tydligare sticka ut. Då är det viktigt för personalen att komma ihåg, menar informant fyra, att personalen är invaggade i hur de tycker att ungdomarna ska bete sig och att utbrott är egentligen fullt normalt. Informant fyra menar att personalen måste bredda referensgruppen då många av de ensamkommande ungdomarna lärt sig att kontrollera sina känslor för att överleva flykten. Informant fyra har även
uppmärksammat att ungdomar som har denna anpassningsstil ofta kan ¨explodera¨ när hen tycker att personalen höjer rösten. Det behöver inte vara så att personalen faktiskt har höjt rösten men på grund av tidigare kränkande behandling och komplexa trauman kan det räcka att personalen sakligt förtydligar något så märker ungdomen en förändring på rösten och uppfattar detta som en höjning. Informant fyra understryker vikten av ett tålamod med
ungdomen som följer den omedgörliga linjen och menar att det även kan ses positivt eftersom hen visar vad hen känner. Personalen kan behöva hjälpa hen att sätta ord på känslorna samt att de kan behöva förklara något lugnt för ungdomen flera gånger. Informant tre beskriver
liknande och menar att personalen utvecklas i mötet med dessa ungdomar och att de då börjar reflektera över vilka metoder som de använder i interaktionen med ungdomen. Informant tre beskriver följande:
”De gör ju inte alltid alls som man vill och det är ju bra också. För att skulle alla bara göra som vi vill hela tiden så blir det liksom ju inte utvecklande och man skulle tänka ganska enkelspårigt.”
Informant ett önskar att boendet hade bättre medel för att kunna sätta krav på ungdomarna att följa boendets regler medan de andra informanterna beskriver samtalet och relationsarbetet som tillräckliga medel att möta den omedgörliga ungdomen på. Informant två beskriver att ett lågaffektivt bemötande är det som fungerar bäst på denna anpassningsstil.
5.2 Tema två, Makt
5.2.1 Kunskapsmakt
Om kunskap och makt förutsätter varandra så som Foucault (1993) beskriver det, leder dokumentation till kunskap om ungdomen och därigenom till makt. Dokumentationen förutsätter att ungdomarna kontrolleras och övervakas, om inte skulle inget finnas att dokumentera. På en institution som Goffman (2015) beskriver den så kontrolleras och övervakas den större gruppen boende av den mindre gruppen personal. Utifrån det är en analys av dokumentationen en viktig byggsten i förståelsen av personalens arbete med institutionaliseringen av de ensamkommande ungdomarna på Malmös hem- och vårdboende. 5.2.2 Dokumentation
Hem- och vårdboendena arbetar på uppdrag av socialtjänsten och därmed under
socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen 11 kapitlet återfinns följande två paragrafer gällande dokumentation.
5 § Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras. Dokumentationen skall utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse. Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att obehöriga inte får tillgång till dem. (SFS, 2001:453).
22 6 § Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet.
Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom eller henne. Om den enskilde anser att någon uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta antecknas (SFS, 2001:453).
Ett hem- och vårdboende är en institution där syftet är att ungdomarna ska bli självständiga individer och vården och omsorgen omfattar alla delar av ungdomens liv och vardag. Målen som ska uppfyllas under tiden de är placerade specificeras i en vårdplan som den ansvariga socialsekreteraren skrivit, hur målen ska uppnås beskrivs i genomförandeplanen som personalen upprättar. Dokumentationen ska användas till att de ska kunna följa upp att ungdomen fått det stöd och hjälp hen behöver utifrån genomförandeplanen (Carlsson et al., 2008). Att personalen ska dokumentera kan enligt informanterna skapa etiska frågor som de behöver förhålla sig till. Informant tre beskriver följande:
”Ja det är ju också en konstig situation egentligen, för att de har ju blivit placerade här för att de inte har några föräldrar och då är de egentligen vanliga ungdomar. Så att det. Då blir det ju konstigt att man skriver ner hela tiden vad som dom gör och hur det går och hur man uppfattar saker och så vidare.”
Med vanliga ungdomar menar informant tre de ungdomar som bor i Sverige och inte är institutionsplacerade. Eftersom ungdomarna på boendet för övrigt inte skiljer sig från dessa vanliga ungdomar blir det omfattande dokumentationskravet konstigt enligt informant tre. Dokumentationen är enligt informanterna en stor del av arbetet på hem- och vårdboendena. Informant fyra beskriver att dennes tidigare chef vid tillfälle uppgett att tiden personalen ska lägga på att skriva om ungdomarna i journalen ska uppta cirka sextio procent av arbetet. Informant ett beskriver att det som ska dokumenteras är allt ungdomarna säger och gör. Personalen får vid enstaka tillfällen göra egna bedömningar om det är finns anledningar till att inte dokumentera, förtydligar informant ett. Informant tre beskriver personalens
dokumentation av ungdomarna som ett ojämnt maktförhållande där det är personalen som får sista ordet och att det därför blir personalens sanning som framkommer i journalen. Informant tre beskriver följande:
”…då är det ju inte så att vi går och ändrar det vi har skrivit utan då skriver man ju ner deras synpunkter, men det är ändå, det är ju ett väldigt maktförhållande där. Det är ju våra liksom upplevelser om vad som har hänt som blir sanningen och det sista ordet liksom.”
Informant tre menar att när personalen skickar journalsammanfattningarna3 till
socialsekreteraren är det personalens variation som hen kommer att läsa och gå efter, även om det står en notis om att ungdomen inte instämmer. Det personalen skriver väger tyngre, menar informant tre. I Socialtjänstlagen (SFS, 2001:453) 11 Kap 5 § beskrivs att det som ska
dokumenteras ska vara faktiska omständigheter och händelser av betydelse och informant ett beskriver hur personalen ibland kan göra egna bedömningar utifrån vad det är de uppfattar som viktigt. Informant tre uppger att denna bedömning är viktig. Eftersom informant tre är teamledare ingår det i hens arbetsuppgifter att kontrollera dokumentationen och informanten kan därför se hur personalen gör sina bedömningar och hur olika dessa kan vara. Informant tre uppger att chefen för boendet sagt att det är just personalens utbildning som ger dem
legitimitet att göra självständiga bedömningar i arbetet, annars skulle vem som helst kunna
3 Journalsammanfattningar är sammanfattningar av alla journalanteckningar under en given period.
23 anställas på hem- och vårdboendena. Men att göra dessa bedömningar kan enligt
informanterna vara svårt, framförallt om de fått en nära relation till ungdomen och denne ber personalen att inte dokumentera. Det som även framkommer är att personalen som regel ändå dokumenterar och informanterna berättar att de förklarar för ungdomarna anledningarna till varför. Informant två förklarar följande:
”Vi försöker förklara varför vi skriver det. Om vi anser att det är viktigt att de andra också vet, oftast är det så på boendet att de andra måste få ta del av den informationen liksom”.
5.2.3 Att utnyttja sin rätt
Alla fem informanter var samstämmiga gällande vikten av dokumentationen även om den inte var okomplicerad. Informant fyra menar att dokumentationen även kan användas i syfte så att ungdomarna kan kontrollera att personalen utfört det arbete som de sagt att de skulle göra. Den ska fungera som en trygghet för såväl personal som för ungdomen så att de kan följa ett händelseförlopp och därmed tydligt kunna se vad som har hänt och eventuellt varför
hjälpinsatser uteblir (Carlsson et al., 2008). Dock beskriver informant ett, två, tre och fem att ungdomarna sällan ber om att få ta del av det som personalen dokumenterat om dem. Något som talar mot att ungdomarna utnyttjar sättet att kontrollera personalen på, samt att det förutsätter att personalen verkligen skrivit in det som hen sagt att hen skulle hjälpa ungdomen med.
Varför ungdomarna inte läser sina journaler spekulerar informanterna om. Informant tre tror att ungdomarna inte vill det för att det inte finns ett intresse eller för att de inte vet att de får lov. Informant två menar också att ungdomarna inte vill ta del av vad personalen antecknar och menar på att personalen inte kan tvinga dem, i detta syftar inte informant två till journalen i sin helhet utan refererar till journalsammanfattningarna. Informant ett har inte heller varit med om att ungdomarna velat läsa sin journal i sin helhet och förklarar:
”Sen har ju ungdomarna full rätt att gå in och titta på sina journaler. Men det har aldrig hänt så vitt jag vet.”
5.2.4 Från övervakning till dokumentation till kunskapsmakt och kontroll
Informant ett som arbetar på natten berättar att ungdomarna som har svårt att sova för att de har mardrömmar eller ligger och funderar på jobbiga saker, ofta kommer upp och pratar med personalen. Informant ett menar att det ofta blir djupare samtal med ungdomarna på natten än på dagen. Detta kan tolkas som att ungdomarna sänker sin gard på natten och samtalen som dokumenteras får ett mer personligt och känslomässigt innehåll. Detta menar informant ett är viktigt att dokumentera så att personalen som arbetar på dagen kan föra diskussionen vidare och ta eventuellt nödvändiga kontakter ungdomen kan behöva som exempelvis psykolog, läkartid eller annat stöd. Alla informanterna talar om att ungdomarna ibland ber personalen att inte dokumentera det som hen sagt, hen vill inte att alla ska veta det. Informant fyra ger ett exempel från ett samtal med en ungdom när denna upptäckt att informanten satt och skrev en journalanteckning om ett samtal som de precis avslutat.
”-Varför skriver du, sa han. -För jag vill inte att du ska skriva, varför ska alla veta det här? Det är bara något som jag säger till dig.”
24 Informant fem beskriver en liknande situation:
”Då kom det ju saker som stod där, tydligen menade han att personal lovat att det inte skulle föras vidare men som ändå stod där. Sen vet man ju inte om ungdomen har missförstått det eller hur tydligt personalen har varit. Mer att förklara för ungdomen att vi har ju en skyldighet att skriva allt som rör måendet och det som vi anser är allvarligt som är bra att veta.”
Det kan ses som en paradox att ungdomarna ofta säger till personalen att de inte vill att det de säger till dem ska dokumenteras, samtidigt som de ter sig ointresserade av att ta del av
anteckningarna. Detta kan säkert ha många anledningar inte minst att ungdomarna helt enkelt inte vet att de får lov. Det kan även vara känslan av att vara kontrollerade och övervakade som de motsätter sig och som är viktigare än den faktiska texten i dokumentationen. Informanterna beskriver att all personal får ta del av alla samtal ungdomen har på boendet som övrig personal journalför samt allt ungdomen gör och hur han beter sig. Detta trots att ungdomen i fråga kanske valt att inte prata med eller rent av valt att ignorera en del av
personalen helt. Att ignorera personal är som tidigare beskrivits ett sätt för hen att kontrollera sin situation och skapa egenmakt (Goffman, 2015). Med den övergripande dokumentationen fråntas hen den möjligheten och man kan anta att det finns risk att hen ser det som
integritetskränkande samt att hen kan uppleva kontrollförlust, beskriver informant tre. Även om personalen inte skulle läsa alla journalanteckningar skrivna om ungdomen så vet hen om att personalen kan göra det om de vill. Det är den maktaspekten i dokumentationen som mina informanter talar om. Informant tre beskriver följande:
”Eftersom att vi är så många som jobbar också då är det ett bra sätt att hålla koll på en ungdom om han börjar uppvisa ett visst mönster…då kommer det ju fram men det är ju synd att det ska behövas göra en sån, alltså att man ska behöva skriva ner så mycket egentligen för att det blir ju lite som integritetskränkning plus att det är ju vi som har sista ordet, vi som skriver.”
För att återkoppla till inledningen av detta tema riktas fokus återigen på Foucaults (1993) resonemang mellan makt i koppling till kunskap. Det kan konstateras att personalen genom dokumentationen besitter mycket kunskap om ungdomarna, vilket i resonemanget ger dem makt.
5.2.5 Relationsarbetet
Makt är att göra sin vilja gällande eller som Foucault beskriver det, något som man utövar och därmed inte bara är något man besitter, makt sker i en interaktion mellan människor
(Foucault, 1993). Informanterna berättar att det är viktigt att skapa en god relation med ungdomarna för att göra sin vilja gällande. Detta gör att det blir lättare att få dem att göra saker som de annars kanske inte orkar eller vill göra, men som ungdomen gör enbart på grund av att en personal som hen tycker om frågar. Informant tre förklarar:
”Det är det viktigaste, tycker jag. För att har man en bra relation med en ungdom så går allting ju mycket lättare, alltså prata om allt möjligt liksom. Får dem att göra saker som de kanske inte vill eller orkar är mycket lättare också…Har man inte en relation med ungdomen så är det ju jättesvårt att jobba.”
Makten att få ungdomarna till att göra det personalen önskar ligger snarare i ett
