ALL
t som inte f
Ly
ter
m
ik
ael
stig
endal
Hur är det att leva i MalMö idag? Naturligtvis är det en fråga som man kan besvara på många sätt. Allt som inte flyter är resultatet av Levnadsundersökningen 2006, där arton praktiker intervjuat invånare i Fosie, Malmös folkrikaste stadsdel. Här finns såväl en mångfald av individuella röster som mer generella resultat. Många beskriver att förhållandena har blivit bättre sedan den förra Levnadsundersökningen som genomfördes 1995-1997, men resultaten visar också att detta inte är en entydig bild och att det finns flera frågor som kräver uppmärksamhet.
c
I boken diskuteras framför allt frågor om innanförskap och utanförskap. Men gärna på ett djupare plan, där ambitionen inte sällan är att problematisera och ifrågasätta. Synen på trygghet, utbildning, boende och arbete hos olika aktörer har en viktig roll, och betydelsen av ideella organisationer lyfts fram. Men det kanske viktigaste är argumenten för ett annorlunda sätt att se på Fosie och dess invånare, där fokus riktas mot potentialer istället för mot problem.
c
Mikael Stigendal arbetar på Malmö högskola och har skrivit ett flertal böcker om Malmö, ofta med fokus på frågor kring segregation och integration.
c
ALLt som inte fLyter
mikael
stigendal
fosies potentialer – malmös problem
UrBAnA stUDier
,%6.!$3
UNDERSÚKNINGEN
mAPiUs
1
MalMö University PUblications in Urban stUdies/ MalMö högskolas PUblikationer i Urbana stUdier
mAPiUs
1
allt som inte flyter
fosies potentialer - malmös problem
© Mikael Stigendal MAPIUS 1
Malmö University Publications in Urban Studies/ Malmö högskolas publikationer i urbana studier Levnadsundersökningens hemsida:
http://webzone.lut.mah.se/projects/LNU2006 LAYOUT OCH FORM: Fredrik Björk OMSLAGSDESIGN: Fredrik Björk OMSLAGSFOTO: Mikael Stigendal TRYCK: Holmbergs, Malmö 2007 ISSN: 1654-6881 ISBN 13: 978-91-977-233-0-5 BESTÄLLNINGSADRESS: Holmbergs AB Stora Trädgårdsgatan 30 Box 25, 201 20 Malmö INTERNETBESTÄLLNING: mah@holmbergs.com
FÖRORD 5
1 INLEDNING 8
1.1 Sociala värden i olika sociala världar 8 1.2 En ny levnadsundersökning 11 1.3 Allt som inte flyter 14
2 KUNSKAP OM LEVNADSFÖRHÅLLANDEN 18 2.1 Problemen och definitionerna av dem 18
2.1.1 Problem kan definieras olika 18
2.1.2 Problemdefinitionernas verklighet 23
2.1.3 Verkliga problem 26
2.1.4 Värdegrunder 32
2.2 Områdesbaserade sociala skillnader 39
2.2.1 Segregationsbegreppets bakgrund och utveckling 39 2.2.2 Segregation – sociala och rumsliga skillnader 42
2.2.3 Hyresfosie och Ägandefosie 44
2.2.4 Utanförskap – förutsätter innanförskap 46
2.2.5 Hård och mjuk integration 51
2.3 En potentialorienterad forskning 56
2.3.1 Förhållningssätt till kunskap och vetenskap 56 2.3.2 Samarbete mellan forskare och praktiker 60
2.3.3 Frågor och svar 63
2.3.4 Vetenskaplighet 67
3 STADSDELEN FOSIE I MALMÖ 71
3.1 I tid och rum 72
3.1.1 Kvartersstaden & upprorsmänniskan 73
3.1.2 Grannskapsstaden & demokratimänniskan 75
3.1.3 Miljonprogramsstaden & konsumtionsmänniskan 79 3.1.4 Villastaden & familjemänniskan 81
3.2 Fosieborna 82 3.2.1 Ålder 83 3.2.2 Bakgrund 84 3.2.3 Hälsa 91 3.2.4 Kontinuitet 95
Innehåll
4 VILKEN VÄLFÄRD OCH FÖR VEM? 97 4.1 Arbete 97
4.1.1 Förvärvsarbete 99
4.1.2 Kapitalismen och dess regleringar 104
4.1.3 Klass 109
4.1.4 Klass och identitet 113
4.1.5 Arbetslöshet 118
4.2 Utbildning 120
4.2.1 Utbildning – ett resultat 121
4.2.2 Varför ska man gå i skolan? 124
4.2.3 Utbildning – också process och arbete 125 4.3 Boende 129
4.3.1 Trångboddhet 129
4.3.2 Boenderesurser 131
4.3.3 Hushåll och hemarbete 134
4.4 Trygghet 136 4.4.1 Välfärdsregimer 137 4.4.2 Fysisk trygghet 140 4.4.3 Ekonomisk trygghet 142 4.4.4 Social trygghet 148 4.5 Medborgardialogen 150 4.5.1 Föreningsliv 152 4.5.2 Politiskt intresse 157
4.5.3 Vad tycker Fosieborna om sina levnadsförhållanden? 163 5 VART ÄR MALMÖ PÅ VÄG? 168
5.1 Problemen i Fosie och Malmö 169
5.1.1 Förvärvsarbetsmonopolet 169
5.1.2 Betygsmonopolet 171
5.1.3 Bostadsanakronismen 171
5.1.4 Trygghetsmonopolet 172
5.1.5 Den mjuka desintegrationen 173
5.2 Nya samhällsgränser 174
5.3 Urban integration 176
SAMMANFATTNING 181
TABELLFÖRTECKNING 185
REFERENSER 187
Förord
Titeln Allt som inte flyter gör faktiskt inte det. Den flyter inte. Den är inte vald på måfå. Den har sin förankring i ett av bidragen till projektets skrivarverkstad (se kapitel 1.3). Med titeln vill jag ha sagt att allt inte bara är moden, nycker, tillfälligheter och trender. Det finns också sådant som förblir sig likt, även om det kanske inte alltid framgår på den yta där allt ser ut att vara. Det finns också mycket kunskap som är beständig och inte får glömmas bort.
Ändå finns det visst flyt i den, titeln alltså (förhoppningsvis även bo-ken). Den kanske kan ge intrycket att boken bara handlar om det som inte fungerar, dvs det negativa. Men så är det inte. Boken handlar i minst lika hög grad om det positiva. Ett av huvudbudskapen är att många mänskliga och sociala resurser inte synliggörs och tas tillvara. Men det är ett stort problem. Så då kanske bokens titel ändå inte flyter. Det överlåter jag dock till läsaren att slutgiltigt avgöra.
Det viktiga är bokens innehåll. Och det baserar sig på resultatet av den levnadsundersökning som gjordes i Fosie på hösten 2006. Levnads-undersökningen ska inte förväxlas med de riksomfattande undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) som Statistiska Centralbyrån (SCB) har genomfört sen 1975 på uppdrag av Sveriges Riksdag. Levnadsundersök-ningen är mer än en undersökning. Den är ett sätt att förena forskning, utbildning och utveckling.
Idén lanserades ursprungligen av mig på hösten 1994 och utvecklades under åren 1995-97. Då genomfördes Levnadsundersökningen i tre etap-per och samtliga stadsdelar i Malmö ingick. Den del av undersökningen som gällde Fosie gjordes 1996. Sen dess har jag nästan oavbrutet varit engagerad i samarbeten med SDF Fosie. Till de större engagemangen kan nämnas Skolintegrationsprojektet (1998-2000), ELIPSE (2001-2003) och
Young people – from exclusion to inclusion (2004-2006).
På hösten 2004 engagerades jag av SDF Fosie som ”kritisk vän” och del-tog sen under drygt ett år i ledningsgruppens arbete. Det var inom ramen för detta samarbete som idén om en ny Levnadsundersökning väcktes och tog form. Det ledde till att SDF Fosie ansökte om medel från Malmö Stads handlingsplan Välfärd för alla och ansökan beviljades av kommunstyrelsen den 5 oktober 2005. Levnadsundersökningen i Fosie 2006 har finansierats av Välfärd för alla.
Många har varit delaktiga i Levnadsundersökningen. När jag nu drygt två år senare sitter här och ska sätta punkt för hela projektet är det därför
många jag vill nämna. Jag vill börja med att tacka ledningsgruppen i SDF Fosie för förtroendet. Ett särskilt tack till Kenneth Öman som har ansvarat för ledningsgruppens kontakter med projektet. Tack också till Helen Hansson för hjälp med lokalerna i kvarteret Bryggeriet. Den som hade det dagliga ansvaret för lokalerna var Goran Nikolic. Han såg till så att lokalerna anpassades efter våra behov och fanns alltid till hands när vi behövde hjälp. Stort tack Goran. Tack också till Kenneth Hvarvenius och Anders Ardmar på Stadskontoret för hjälp med statistik och urvalet.
Samtliga 546 intervjuer med Fosiebor har gjorts av projektets 18 deltagare. Deras engagemang, kunskaper, intresse, tålamod, ihärdighet och noggrannhet har varit avgörande för den höga kvaliteten på projektets resultat. Ett varmt tack till samtliga:
Yvette Bennvid Palmlöf, Zana Doncic, Lena Elmvik, Margareta Farhan, Jaklina Herceg, Safija Imsirovic, Helena Larsson, Anette Lindblad, Christina Moberg, Azra Mulabdic, Christina Norlander, Tatjana Palangetic, Richard Roslund, Göte Rudvall, Bazian Shwan, Nora Teleptean, Peter Vig, Åsa Westerberg.
Ett särskilt tack till Helena Larsson, Lena Elmvik, Peter Vig och Åsa Wes-terberg som läste en av de sista manusversionerna och kom med synpunkter. Göte Rudvall har läst samtliga manusversioner och kommit med många synpunkter och kloka råd. Stort tack Göte.
Forskarnätverket Urbana Studier på Malmö Högskola har varit ett viktigt stöd för Levnadsundersökningen 2006. Det bildades för några år sen och jag har varit med sen starten. Under ledning av Per-Olof Hallin har Urbana Stu-dier utvecklats till att bli ett av de prioriterade områdena i Malmö Högskolas framtidsplaner. Som ett viktigt steg har det beslutats att Urbana Studier ska starta en skriftserie. Det är mycket glädjande och hedrande för mig att få vara den som inleder denna skriftserie, Malmö Högskolas publikationer i urbana studier (MAPIUS). Flera av forskarna i nätverket har också läst och kom-menterat manus. Ett forskarseminarium arrangerades i september 2007 på Chokladfabriken då en tidigare manusversion diskuterades. Stort tack till Per-Olof Hallin, Carina Listerborn, Per-Markku Ristilammi, Margareta Popoola och Per Hillbur.
Fredrik Björk är en av deltagarna i forskarnätverket och han har fått ansva-ret för den grafiska utformningen av skriftserien. Under de senaste veckorna har Fredrik ägnat nästan all sin vakna tid åt att slutföra det hela till en färdig bok. Vi har haft ett mycket konstruktivt och effektivt samarbete, mest via mejl, dagtid såväl som nattetid. Den sättning av manus som annars brukar ta flera månader har skett på rekordtid. Stort tack Fredrik.
Under arbetet med den förra Levnadsundersökningen var Lars Larheden den som stod mig närmast. Lars hade del i ansvaret för samtliga tre etapper, 1995-97. Därför har det varit till stor fördel för mig att återigen få samarbeta
med Lars. Han har hjälpt mig komma ihåg vad som var bra respektive dåligt med den förra Levnadsundersökningen. I Levnadsundersökningen 2006 har Lars haft ett huvudansvar för utbildningen. Det är Lars som har skrivit den plan för kursen i Urban Integration som fastställdes av Utbildningsnämnden vid Lärarutbildningen i mars 2006. Det är också Lars som har skött exami-nationen av de nio deltagare som valde att fullfölja kursen. I projektets slutfas tog Lars på sig ett särskilt ansvar genom att lusläsa den sista manusversionen. Stort tack Lars för ett gott samarbete.
Den som förutom mig har jobbat mest med Levnadsundersökningen 2006 är Martin Eriksson. Han har varit projektassistent och i den rollen haft ansvar för många olika uppgifter. Martin har ansvarat för layoutarbete (fråge-formulär, informationsbroschyr, Webzoneplattformen och projektets grafiska profil), uppdateringen av den handbok som användes i den förra Levnadsun-dersökningen, inläsning på andra undersökningar och utarbetandet av förslag på nya frågor. Det är Martin som har byggt upp den Webzoneplattform som vi har använt. Det var också Martin som hade det dagliga ansvaret för att dela ut nya namn till deltagarna och se till så att såväl namn som genom-förda intervjuer lämnades in på ett korrekt sätt. När samtliga intervjuer hade genomförts och deltagarna återvänt till sina ordinarie arbeten fick Martin i uppdrag att genomföra en utvärdering av projektet. Den och mycket annat finns publicerat på projektets Webzoneplattform. Martin har också läst flera av manusversionerna och kommit med synpunkter. Stort tack Martin för ett mycket fint samarbete.
Det är alltid så svårt att förutsäga hur mycket tid som krävs för att genom-föra ett stort projekt som Levnadsundersökningen. Det är så mycket som ska fungera. Jämförelsen mellan 2006 och 1996 har också varit en stor utmaning. Den synliggör ju inte bara Fosies utveckling utan också min egen. Har jag verkligen utvecklats under dessa 10 år och i så fall hur? Den frågan har drivit mig till att arbeta mer med boken än vad jag kanske borde ha gjort. På grund av yttre omständigheter hamnade jag också i en situation som gjorde mig tvungen att skriva två böcker samtidigt. Sammantaget har det krävts så mycket mera arbete och tid än vad det var tänkt. Detta skriver jag dock inte för att beklaga mig. Från första till sista stund har jag känt en så stor glädje i att än en gång få genomföra en Levnadsundersökning. Jag skriver det för att kunna avsluta med en stor kram till min sambo Kerstin. Utan hennes stöd, förståelse och ansvarstagande hade jag aldrig nått ända fram till denna sista punkt.
Sorgenfri i slutet av oktober 2007 Mikael Stigendal
1 Inledning
Denna bok handlar om levnadsförhållanden i en segregerad stadsdel, närmare bestämt stadsdelen Fosie i Malmö. Men boken är också ett försök att förena olika kunskapsintressen; nämligen ett intresse inom den kom-munala förvaltningen av att få veta mer om hur folk har det, praktikers intressen av att utveckla sina praktiska kunskaper samt ett forskarintresse av teoriutveckling. Förenandet av dessa tre kunskapsintressen utgör dock inget självändamål. Utgångspunkten är istället en övertygelse om att det gagnar alla tre.
1.1 SOCIALA VÄRDEN I OLIKA SOCIALA VÄRLDAR
Övertygelsen grundar sig på erfarenheterna av den levnadsundersökning som på mitt initiativ genomfördes i Malmö, 1995-97. Sammanlagt intervjuades drygt 3 600 Malmöbor, dock inte av högskoleutbildade ex-perter. I Levnadsundersökningen 1995-97 var det människor med lokal förankring i Malmös stadsdelar som svarade för intervjuerna, bl a förskol-lärare, barnskötare, invandrarsekreterare, förskol-lärare, vårdare, socialsekreterare, läkarsekreterare och fritidsledare. Intervjuarna representerade således olika yrkesgrupper, i både höjd- och breddled. Vad som förenade dessa projekt-deltagare var deras erfarenheter av arbete med människor i stadsdelarna.1
Tanken var att utgå från vad deltagarna faktiskt redan kunde, det som kanske inte alltid framgår av de formella meriterna, det som också kallas tyst kunskap.2 De rekryterades dessutom från just de stadsdelar som
undersök-tes och visste således redan en hel del om stadsdelen och dess befolkning. En utbildning skräddarsyddes som byggde vidare på deras kompetens. Deltagarna fick lära sig den forskningsmetodologi som behövdes för att kunna fylla sin funktion i projektet och genomföra intervjuerna.
Den kunskap om Malmöbornas levnadsförhållanden som projektet resulterade i kom sen till användning inom de kommunala förvaltning-arna. Deltagarna lärde sig mycket som de hade nytta av i sina jobb. På så sätt förenades intressena av praktisk kunskap och kunskaper om hur folk har det. Hur var det då med det tredje intresset, forskarintresset? Det 1 Hädanefter kallar jag dem omväxlande för både deltagare och intervjuare. 2 Se t ex B Gustavsson (2002).
hade sin bakgrund i min tidigare forskning om Malmö. När jag startade Levnadsundersökningen i Malmö (LNU) 1995 hade jag i 8 år arbetat på en doktorsavhandling om Malmö tillsammans med historikern Peter Bil-ling. Vi disputerade i juni 1994 med avhandlingen Hegemonins decennier.
Lärdomar från Malmö om den svenska modellen.3
Avhandlingen skrevs i en tid som utmärktes av grundläggande sam-hällsförändringar och ökade sociala skillnader. Tydligast kom skillnaderna till uttryck i segregation. Det var en utveckling som hade pågått under en längre tid och påtalades redan 1969 av Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme när han i ett tal beskrev just Malmös utveckling: ”Undersökningar bär vittne om en kvardröjande fattigdom, en begynnande invandrarslum. Det är härifrån vi fått rapporter om klassklyftor på det kulturella området, om tendenser till segregation på bostädernas och skolans område.”4
Efter avhandlingen ville jag ta reda på vad dessa ökade sociala skillna-derna hade inneburit för Malmö och jag inriktade mig på segregationen. Hur segregerat hade Malmö blivit? Hade det gått för långt? Höll Malmö rentav på att spricka? Hur stor var risken för en utveckling lik den i en del städer i t ex England där stadsdelar hade börjat leva sina egna liv, avskilda från resten av samhället?
För 10 år sen hade Levnadsundersökningen två syften. Det första syftet gällde segregationen. Jag ville undersöka i vilka avseenden Malmö var en segregerad stad, var gränserna gick och vad som var orsakerna till segregationen. Det var dock inte segregationen i sig som främst intres-serade mig utan segregationen som form för de ökade sociala skillnaderna. Hur hängde samhället ihop? Det andra syftet gällde forskningsmetoderna. Genom ett samarbete med kommunanställda praktiker ville jag utveckla och pröva nya forskningsmetoder.
Levnadsundersökningen i Malmö 1995-97 resulterade i 10 delrap-porter, en om varje stadsdel. De första fem (Södra Innerstaden, Husie, Fosie, Hyllie och Oxie) publicerades på våren 1997. De baserade sig på de två första etapperna av LNU; den första 1995 (Södra Innerstaden och Husie) och den andra 1996 (Fosie, Hyllie och Oxie). Rapporterna om de resterande fem stadsdelarna publicerades på våren 1998 (Centrum, Västa Innerstaden, Limhamn-Bunkeflo, Rosengård och Kirseberg), baserade på undersökningar som gjordes under projektets tredje etapp 1997. Förutom rapporterna skrev jag en bok om resultaten, Sociala värden i olika sociala
världar, som utkom 1999.5
I boken hade det tillkommit ett tredje syfte. Om det första av ovan-3 P Billing & M Stigendal (1994)
4 P Billing & M Stigendal (1994) s 314. 5 M Stigendal (1999).
stående syften var empiriskt och det andra metodologiskt så var det tredje syftet mera teoretiskt. Det hade sin bakgrund i de stora och många sociala skillnaderna som hade uppstått i Malmö. De gjorde att segregationsbe-greppet inte räckte till. Den dittillsvarande segregationsforskningen hade fokuserat på enstaka skillnader. Det var jag kritisk till. Det hade lett till en brist på begrepp för hur olika former av segregation kan sammanfalla. Det var nämligen just så jag ville förstå vad som hade hänt i en del andra euro-peiska städer. Olika former av segregation hade kommit att sammanfalla och samverka. Det hade gjort att nya samhällsformer hade börjat växa fram utanför det som jag kallade nationssamhället, dvs det samhälle som vi har lärt oss att ta för givet och vars gränser har sammanfallit med nationalsta-tens territorialgränser. Jag skrev i både rapporter och bok om framväxten av utanförskap och använde även uttrycket utanförskapssamhälle.
Som jag såg det behövde segregationsbegreppet kopplas samman med teorier om integration, men det fanns det inga möjligheter att göra i pro-jektets delrapporter. Där nöjde jag mig istället med att använda uttrycket sociala världar. Malmöbor i olika delar av staden levde i olika sociala värl-dar. Frågorna om vad dessa sociala världar egentligen innebar och i vilken utsträckning de existerade besvarade jag inte i projektets delrapporter.
Det var frågor som jag sen återkom till i boken Sociala värden i olika
sociala världar. Där menade jag att olikheterna berodde på graden av
inte-gration i samhället. Malmöbor var i olika grad integrerade i samhället och levde därför olika liv. Just denna skillnad gjorde att man kunde tala om två olika sociala världar. I den ena sociala världen levde man inne i samhället, i den andra till viss del utanför.
Denna andra sociala värld hade sin förankring i tre större områden i Malmö där befolkningen visade sig vara särskilt svagt integrerad i samhäl-let. Det svagast integrerade området kallade jag Hyresrosengård och där bodde 5 % av Malmöborna. Lite större var det område i stadsdelen Fosie som jag kallade Hyresfosie, vilket omfattade 7 % av alla Malmöbor. Det tredje området bestod av hela Södra Innerstaden där 11 % av Malmöborna bodde. Sammanlagt bodde nästan var fjärde Malmöbo i de svagast inte-grerade områdena.
Det medförde stora risker, hävdade jag. Livet i den sociala världen utanför samhället kunde utvecklas till ett eget samhälle. Därmed skulle det etablerade samhällets existens hotas och undergrävas. Det hade dock ännu inte hänt för 10 år sen. Tendenserna till framväxt av ett utanför-skapssamhälle var inte heller särskilt starka. Den slutsatsen drog jag utifrån en jämförelse med stadsdelen West End i den engelska staden Newcastle. Där satte befolkningen eld på sin stadsdel och ungdomar tog gatorna i besittning. Det såg jag som ett uttryck för segregationens sista stadium, kännetecknet på den definitiva uppdelningen av staden men också av
sam-hället. De kvarvarande banden med nationssamhället och dess överhöghet skulle brytas. Samhällsliknande sammanhang baserade på våld, missbruk och kriminalitet hade etablerats i utanförskapet. Jag använde termen utan-förskapssamhälle för att belysa vart utvecklingen var på väg.
I Malmö hade segregationen inte utvecklats lika långt. Jag såg inga ten-denser till framväxt av ett utanförskapssamhälle. Tillräckligt många sociala krafter pekade inte i samma riktning. Det var min slutsats. Då!
Sen dess har det brunnit även i Malmö, bl a på Hermodsdalsskolan i stadsdelen Fosie. Fönster för många miljoner har krossats. Är det tecken på att det nu också i Malmö har uppstått utanförskapssamhällen?
1.2 EN Ny LEVNADSUNDERSÖKNING
När jag nu har fått chansen att leda en ny levnadsundersökning så sker det i en motsägelsefull tid. Det finns inte bara en bild av Malmö utan åtmins-tone två, den ena kretsande kring stora framgångar och den andra kring djupa problem. Många siffror har under en längre tid pekat åt rätt håll, andra åt helt fel håll. Denna oroväckande tudelning fick Malmö stad att starta Välfärd för alla har (VFA), ”en kraftsamling för välfärd och tillväxt”, som det beskrivs på Malmö stads hemsida.6 I ett historiskt perspektiv kan
man konstatera att Malmö stad aldrig tidigare har gjort en satsning av samma storlek och omfattning.
VFA har sitt ursprung i en skrivelse till kommunstyrelsen från dess ordförande Ilmar Reepalu. Skrivelsen behandlades vid kommunstyrelsens sammanträde i juni 2003 då det beslutades att en handlingsplan skulle arbetas fram. Efter ett intensivt arbete under hösten och vintern blev hand-lingsplanen antagen i mars 2004, först av kommunstyrelsen och därefter av kommunfullmäktige.
Den nya Levnadsundersökningen (LNU-2006) har sin förankring i VFA. Det är nämligen VFA som finansierar projektet. LNU-2006 har därmed en annan utgångspunkt än den tidigare Levnadsundersökningen. Då levde projektet i stor utsträckning sitt eget liv. Nu är det kopplat till en storsatsning på stadens utveckling. Nu har projektet dessutom sin förank-ring i en enskild stadsdelsförvaltning, nämligen SDF Fosie. Det möjliggör också jämförelser med den del av Levnadsundersökningen som gjordes 1996 av Fosie (LNU-1996). Fosie var då Malmös största stadsdel. Det är Fosie fortfarande, men flera andra stadsdelar håller på att komma ikapp.
Planerna på att genomföra en ny Levnadsundersökning arbetades fram 6 Se http://www.malmo.se/
genom ett samarbete med ledningsgruppen för SDF Fosie. Under 2005 var jag anlitad av ledningsgruppen som ’kritisk vän’. Jag deltog på möten, intervjuade ledningsgruppens ledamöter och läste in mig på handlingar, allt i syfte att bidra med synliggöranden av samband, kategoriseringar, reflektioner, bedömningar, utmaningar, ifrågasättanden, alternativa tolk-ningar, analyser och kunskapsstöd. Jag hade också i uppgift att komma med förslag på lösningar, åtgärder och nya satsningar. Ett av mina förslag var att satsa på en ny levnadsundersökning. Det slog väl ut och lednings-gruppen beslöt att skriva in det i Fosies handlingsplan för VFA. Det var också SDF Fosie som ansökte om medel från VFA i augusti 2005.
LNU-2006 har således en betydligt gynnsammare utgångspunkt än LNU-1996. Det finns ett större intresse för LNU-2006. Därmed finns det säkert också större förväntningar. Det kommer att ställas större krav på resultaten, i synnerhet eftersom LNU-2006 anknyter till utgångspunkten för VFA, vilket har ”startats och utformats utifrån medvetenheten om att Malmös befolkning har olika levnadsförhållanden. I vissa fall är skillna-derna oacceptabla. Målet är därför att med olika åtgärder försöka förändra detta så att alla medborgare får en rimlig levnadsstandard.” Så skriver Stadskontoret i sin bedömning av Fosies projektansökan. Man förväntar sig att LNU-2006 ska resultera i ”kunskaper om befolkningens aktuella levnadsförhållanden. Kontoret delar stadsdelens beskrivning att Fosie i många avseenden är ett Malmö i miniatyr och att resultaten bör kunna generaliseras för staden i sin helhet. Det är vidare angeläget att kunna få en bild av olikheterna inom stadsdelen.”
En stor fördel med förankringen i handlingsplanen VFA är att många känner till den. Som jag ser det har VFA utvecklats till ett slags språk, vilket många har lärt sig att tala genom att vara delaktiga i någon eller några av alla de satsningar handlingsplanen innehåller. För att underlätta förståelsen av vad jag kommer fram till i rapporten ska jag utnyttja denna utbredda språkkompetens och delvis ”tala” detta språk, ”VFA-språket”, bl a genom många hänvisningar till VFA och ett upplägg på kapitel 4 som anknyter till de fem områden som den ursprungliga handlingsplanen från 2004 är indelad i. Slutsatserna i del 5 kommer också att anknyta till dessa fem områden. Jag är medveten om att det har skett en del förändringar i senare versioner av VFA, men de har jag inte haft möjligheter att följa upp. Samtliga hänvisningar som görs i denna bok gäller den ursprungliga versionen av handlingsplanen VFA, utgiven efter beslutet i kommunfull-mäktige på våren 2004.
LNU-2006 ska resultera i kunskap om befolkningens levnadsförhål-landen. Det är det första (kunskapssyftet) av tre syften som anges i pro-jektbeskrivningen: ”Det finns behov av att komplettera befintlig kunskap om befolkningens levnadsförhållanden, särskilt utifrån frågeställningar
som kan vara intressanta för det fortsatta arbetet med Välfärd för alla.” För det andra har syftet varit att skapa en vidareutbildning för deltagarna (utbildningssyftet) om människors levnadsvillkor utifrån perspektivet ut-anförskap – innut-anförskap, ”genom utbildningsinsatsen i inledningsfasen, men också besöken hos intervjupersonerna, fokusgrupper anordnade inom projektets ramar och utbildningsinsatsen på resultaten.” För det tredje har syftet varit att lägga grunden för fortsatta samarbeten (utvecklingssyftet): ”En ny levnadsundersökning skapar en arena där skillnader mellan olika yrkeskategorier i uppfattningar och kunskaper kan synliggöras och disku-teras. Utifrån att alla deltagares erfarenheter och kunskaper får komma till tals kan gemensamma synsätt växa fram och lägga grund till fortsatta samarbeten mellan företrädare för olika yrkeskategorier.”
Genom att upphöja utbildningen till ett särskilt syfte har praktikernas kunskapsintresse fått en starkare ställning. Precis som i den förra Levnads-undersökningen har intervjuerna nämligen gjorts av praktiker, samtliga med anknytning till stadsdelen Fosie, varav 15 med anställning i Fosie stadsdelsförvaltning. Därutöver var två deltagare anställda direkt i projektet och dessutom deltog en representant från föreningslivet. Sammanlagt har således 18 personer deltagit i LNU-2006 och tillsammans genomfört 546 intervjuer med Fosiebor. Deltagarna började i projektet den 25 september 2006 och intervjuarbetet avslutades precis innan jul knappt tre månader senare.
För att ytterligare stärka utbildningssyftet har projektet också gjorts till en högskolekurs med namnet Urban Integration, fastställd av Utbildnings-nämnden vid Lärarutbildningen i mars 2006. Varje deltagare har därmed haft möjligheten att tillgodoräkna sig fem högskolepoäng. Examinationen har byggt på deltagandet i projektets olika delar men också på inlämningen av en examinationsuppgift. I slutänden valde 9 av projektets 18 deltagare att fullfölja högskolekursen.
Det tredje syftet, utvecklingssyftet, har sin bakgrund i erfarenheterna av hur den förra Levnadsundersökningens resultat användes. Det fanns en önskan om att kunskaperna skulle ha använts mer än vad som blev fal-let. Därför gjordes användningen av resultaten till ett särskilt syfte. Detta utvecklingssyfte tog ledningsgruppen för SDF Fosie fasta på när man efter avslutningen på projektets intervjufas beslutade om att låta en grupp på 5 av projektets deltagare få arbeta vidare med sina lärdomar från projektet. Arbetet pågick under våren 2007, en dag i veckan, och resulterade i rap-porten Levnadsundersökningen 2006. Praktikers erfarenheter och förslag till
åtgärder. Gruppen redovisade också sina resultat på ett möte den 1 juni
2007 då samtliga arbetsledare i Fosie var samlade.
På samma möte den 1 juni 2007 redovisade projektassistenten Martin Eriksson resultaten av den utvärdering han hade gjort. Som grund för
utvärderingen ställde han frågor till deltagarna om samarbetet i projektet, arbetsmiljön, utbildningen, inflytandet, intervjuarbetet, projektledningen, hur deras bild av stadsdelen hade förändrats, användningen av vad de har lärt sig och projektet som helhet. Utvärderingen täcker in hur projektet har lyckats med utbildningssyftet och utvecklingssyftet.
Det är resultatet av det första syftet – kunskapssyftet – som ska redo-visas i denna bok. I kunskapssyftet förenas åtminstone två av de tre kun-skapsintressen som jag nämnde inledningsvis, nämligen den kommunala förvaltningens intresse av kunskap om hur folk rent faktiskt har det och ett forskarintresse av kunskap om sociala skillnader. För att även i projektets slutskede slå vakt om det tredje kunskapsintresset, praktikerintresset, har fyra av deltagarna läst manus och kommit med synpunkter.
1.3 ALLT SOM INTE FLyTER
Jag har valt att kalla boken för Allt som inte flyter. Med det vill jag anknyta till en av alla de tankeväckande texter som deltagarna har skrivit i pro-jektets skrivarverkstad. Denna text har skrivits av Zana Doncic och den finns citerad i ett längre stycke i kapitel 2.1.2. Hon avslutar med en fråga: ”Om allting flyter och skapas i relation till något annat, hur fångar man in det?” Jag vill ta fasta på den kluvenhet som Zana antyder genom att inleda frågan med ett ”om”. För det är just det som allting inte gör. Allting flyter inte. För om allting flyter skulle man inte kunna fånga in det. Då skulle allt bara vara yta. Och det är det inte. Det finns ett djup och en förankring under det som ser ut att flyta. Allt är inte ytligt. Allt är inte som det ser ut att vara. Om detta handlar denna bok, dvs om inte bara ytan och det som flyter utan också om djupet och det som inte synes vara.
LNU-2006 ska resultera i kunskap om befolkningens levnadsförhål-landen. Med levnadsförhållanden kan man dock mena så mycket. Det krävs därför en tydlig avgränsning. Den avgränsning som jag ska göra bygger på kopplingarna till dels den förra Levnadsundersökningen och dels Välfärd för alla (VFA). Den förra Levnadsundersökningen var inrik-tad på segregationen, vilket grundade sig på ett forskningsintresse för de sociala skillnaderna och frågan om hur samhället hänger ihop. Detta är fortfarande mitt grundläggande forskningsintresse och även LNU-2006 inriktar sig på segregationen, men jag har samtidigt lagt större vikt vid frågorna om utanförskap.
Det stämmer också överens med kunskapsintresset i VFA där pro-blemen med segregation och utanförskap poängteras. VFA kan sägas ha som övergripande syfte att lösa problem. Problemområdena har dessutom
specificerats; nämligen arbete, utbildning, boende, trygghet och med-borgardialog. Det har jag därför gjort till en särskild forskningsfråga i LNU-2006. Avgränsningen av begreppet levnadsförhållanden kommer att grunda sig på tre frågeställningar:
1. Vilka är problemen med arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog?
2. Hur har det gått med utvecklingen av de områdesbaserade sociala skillnaderna, dvs sociala skillnader som sammanfaller med var man bor? Har segregationen fortsatt att öka? Har utanförska-pet fördjupats och brett ut sig?
3. Vilka är potentialerna i Fosie?
De två första frågorna hänger givetvis ihop. Segregation och utanförskap brukar handla om just arbete, utbildning, boende, trygghet och med-borgardialog. Ändå väljer jag att formulera det som två frågor. De kräver nämligen olika begrepp och teorier för att kunna besvaras. Gemensamt för de båda första frågorna är dock inriktningen på problemen. Det blir därför viktigt att först i del 2 skärskåda begreppet problem. Vad som menas med problem kanske kan tyckas självklart men är det inte, vilket jag ska visa. Problem kan definieras olika. Hur problemen definieras får bl a betydelse för lösningarna. Problemdefinitionerna ingår i meningssammanhang och de grundar sig på värderingar.
Den tredje forskningsfrågan syftar till att vidga perspektivet. Inte bara problemen ska belysas utan även tillgångarna och resurserna. Det ska sägas redan nu att jag med potentialer inte menar motsatsen till problem. Be-greppet potentialer kan syfta på tillgångar och resurser men också på pro-blem. Jag anknyter till en mycket gammal tradition inom det västerländska tänkandet, förankrad hos Aristoteles och den definition av begreppet som står angiven i Nationalencyklopedin, nämligen ”inneboende möjlighet som ännu inte kommit till utryck.” Potentialer kan också kallas sociala krafter, ett uttryck som jag använde för 10 år sen i Sociala värden i olika
sociala världar.
Ordet potentialer har visat sig vara enklare att använda, t ex för att karakterisera den forskning som jag företräder. Den kan kallas poten-tialorienterad till skillnad från en problemorienterad forskning. Vad dessa båda inriktningar innebär kommer att förklaras i del 2. Jag ska också i del 2 skärskåda och definiera de andra övergripande begreppen, nämligen segregation och utanförskap. Om vi inte vet vad t ex segregation betyder kan vi knappast ta reda på om den har ökat.
Men vad gör resultatet till kunskap och inte bara till exempelvis fun-deringar eller spekulationer? Kan resultaten från Levnadsundersökningen
anses vara kunskap i samma utsträckning som t ex statistik från Malmö stads områdesfakta? Räcker det med att redovisa resultaten i tabeller och diagram för att det ska anses vara kunskap? Vilka krav måste ställas för att det ska kunna kallas kunskap? Det är frågor som jag ska ta mig an i del 2 genom att klargöra vad jag menar med potentialorienterad forskning.
I del 3 får vi stifta bekantskap med Fosie och dess befolkning. Jag börjar med att ta reda på vilka typer av rum som Fosieborna lever i. De rumsliga strukturerna har nämligen betydelse för vad de kan göra, hur de kommer i kontakt med varandra, deras möjligheter att använda sig av rummet och vad rummet symboliserar. Vilka Fosieborna är ska vi ta reda på genom undersökningar av deras antal och ålder, bakgrund, hälsa och kontinuitet. Samtliga dessa undersökningar gäller förutsättningarna för det sociala livet i Fosie.
Detta sociala liv är just vad del 4 handlar om; vad Fosieborna gör och har. Jag har valt att utgå från uppdelningen av problemområden i Välfärd för alla. Del 4 är således indelad i kapitel om arbete, utbildning, boende, trygghet och medborgardialog. Vad dessa begrepp betyder tas inte för givet. Det är när begreppens betydelser tas för givna som intresset blir be-gränsat till ytan. Varje kapitel börjar därför med analyser och definitioner av begreppen. Det gör det möjligt att förstå vad som händer under ytan, bakom det som synes vara.
I del 5 ska jag sen dra slutsatser genom att besvara de tre forsknings-frågorna. Som framgår av formuleringarna ovan har jag i den första forskningsfrågan valt att inte begränsa mig till Fosie. Jag vill hålla öppet för att det som kommer till uttryck i Fosie kan ha sina orsaker på andra håll. Det som ser ut att vara problem i Fosie kanske beror på något annat. Kanske är det symptomen vi ser i Fosie på problem som hör hemma någon annanstans. Därför är det i svaren på den första forskningsfrågan som jag kommer att lyfta perspektivet och inrikta mig på situationen i Malmö som helhet. Svaren på den andra och tredje forskningsfrågan gäller dock Fosie.
Den empiri som intervjuerna har resulterat i är nästan enbart kvantita-tiv. Fosieborna har kvantifierat sina svar genom att välja ett av flera svarsal-ternativ. Som komplement har vi därför precis som för 10 år sen anordnat en skrivarverkstad, denna gång på projektets interna webbplattform. Där har deltagarna haft i uppgift att skriva om sina egna upplevelser och kommentera varandras. Mer än 400 inlägg har gjorts. Jag har gått igenom samtliga och använt ett urval i boken. Samtliga deltagartexter har valts och placerats ut med avsikt. Jag har med valet av deltagartexter velat ge uttryck för något mera än det som kan sägas genom att analysera intervjusvaren. I de flesta fall har jag inte kommenterat deltagartexten. Tanken har varit att den genom sin placering ska kunna tala för sig själv, berika det som står i den övriga texten och stimulera till egna reflektioner.
Under de tio år som har gått sen den förra Levnadsundersökningen har inte bara Fosie och Malmö utvecklats, utan även mitt eget tänkande och min vetenskapliga kompetens. Det kan jag liksom inte undgå att lägga märke till när det är resultaten från samma undersökning som ska jämfö-ras. Det är ju inte bara resultaten från 1996 som jag måste förhålla mig till utan även mina analyser av dem. Det ser jag som ett särskilt privilegium med LNU-2006, vilket jag också vill låta läsaren få ta del av. Jag har därför försökt klargöra var det har skett en tankeutveckling. Denna öppenhet stämmer också överens med min vetenskapssyn.
Jag kommer även att använda mig av resultat från andra projekt som jag har drivit under dessa tio år. Det gäller de två projekt som har handlat om skolan; Skolintegrationsprojektet (1998-2000) och Framgångsalternativ (2000-2004). Det gäller också de internationella jämförelser som har gjorts i projekten Local partnerships and neighbourhood management, ELIPSE (2001-2003) och Young people – from exclusion to inclusion (2004-2006), det sistnämnda inom EU-programmet URBACT. Alla dessa projekt har i ett eller annat avseende handlat om Malmö. Gemensamt för projekten är också att jag i samtliga har samarbetat med praktiker. Liksom Levnadsun-dersökningen är samtliga projekt exempel på det som jag vill kalla kun-skapsutvecklingsprocesser och det ska jag återkomma till i slutsatserna.
2 Kunskap om levnadsförhållanden
Levnadsundersökningen 2006 (LNU-2006) syftar till att utveckla kun-skapen om Fosiebornas levnadsförhållanden. I inledningen gjorde jag en första tolkning av vad detta syfte innebär, vilket resulterade i att jag avgränsade och formulerade det i tre forskningsfrågor. Den första frågan gällde problemen, den andra de sociala skillnaderna och den tredje poten-tialerna. Jag ska nu gå vidare och ta reda på vad var och en av dessa frågor betyder. Jag har därför delat in del 2 i tre kapitel som i huvudsak motsvarar de tre frågeställningarna. Begreppet potentialer introduceras dock redan i kapitel 2.1 eftersom det ingår i mitt övergripande perspektiv, men dess fullständiga innebörd klargörs först i kapitel 2.3.
2.1 PROBLEMEN OCH DEFINITIONERNA AV DEM
Det kan verka självklart vad som är problemen. Men det är inte självklart, vilket jag ska visa i detta kapitel. Ett stort problem är istället att det verkar självklart. För att kunna ta ställning till problemen måste vi förstå att de kan definieras olika. Det gör det nödvändigt att inte bara diskutera pro-blemen utan också definitionerna av dem. Det är särskilt viktigt eftersom problemdefinitioner alltid ger uttryck för värderingar. Problemdefinitioner kan vara minst lika problematiska som problemen.
2.1.1 Problem kan definieras olika
Som framgår ovan har VFA ”startats och utformats utifrån medvetenheten om att Malmös befolkning har olika levnadsförhållanden. I vissa fall är skillnaderna oacceptabla.” Oacceptabla skillnader är dock inget nytt. Så har man sett på det under en längre tid. Det var t ex därför som den socialdemo-kratiska regeringen efter sin valseger 1994 tillsatte Storstadskommittén:
Kommittén skall ha till uppgift att i dialog med berörda i områdena fö-reslå och initiera åtgärder som syftar till att skapa bättre förutsättningar för bostadsområdena i storstäderna att ta till vara de olika resurser och möjligheter som finns och som kan användas för en positiv utveckling,
särskilt vad beträffar barn och ungdom med svåra uppväxtförhållanden.7
Storstadskommittén hade sin föregångare i Storstadsutredningen, tillsatt i oktober 1988, som utifrån en liknande problembeskrivning under åren 1989-90 arbetade fram tretton underlagsrapporter och ett slutbetänkande. Mycket hade således redan gjorts när Storstadskommittén startade sitt arbete. Ändå hade man inte kommit särskilt långt med att lösa problemen, vilket Storstadskommittén konstaterade i ett av sina första betänkanden från 1995. Orsakerna till problemen kvarstod, menade man, trots att enorma resurser hade satsats av stat och kommuner. Storstadskommittén ansåg till och med att orsakerna hade fördjupats och förstärkts. Det be-rodde enligt kommittén på att insatserna ”till stor del haft en karaktär av kampanjer vilka har fokuserats på symptomen och inte orsakerna”.8
Året därpå startade URBAN-programmet i Malmö utifrån en liknande problembeskrivning. Ett antal bostadsområden som ansågs vara i behov av särskilda satsningar valdes ut, detta utifrån en medvetenhet om att ”insatser för att förbättra levnadsvillkoren i de socialt svagaste områdena i Malmö har återkommit under de senaste 25 åren”.9 Många miljoner
satsades under en treårsperiod. URBAN-programmet hann knappt sluta innan Malmö kommun 1999 skrev ett lokalt utvecklingsavtal med sta-ten om att satsa flera hundra miljoner på fyra utvalda stadsdelar, den s k
Storstadssatsningen.
Många av satsningarna, vid det här laget under en 35-årsperiod, har säkert i vissa avseenden varit bra, men ändå inte bättre än att skillnaderna mellan Malmöbornas levnadsförhållande fortsätter att vara oacceptabla. Trots alla de tidigare mångmiljonsatsningarna anser man sig tvungen att starta ännu en, Välfärd för alla. Storstadskommitténs slutsats om kampan-jer med fokus på symptomen och inte på orsakerna verkar fortfarande så aktuell. Men om den nu fortfarande stämmer, hur kan det då komma sig att man inte fokuserar på orsakerna, åtminstone inte i tillräcklig utsträck-ning? Jag menade redan för 10 år sen och menar det med ännu större eftertryck nu: Det beror på hur man definierar problemen.
Den uppfattningen fanns det stöd för i diskussionerna på 1980- och 90-talen om det s k problemformuleringsprivilegiet. Enligt Björn Elmbrant myntades det begreppet av författaren Lars Gustafsson 1980.10 Gustafsson
berättade om en gäst som kom till en fullsatt restaurang där värden mötte honom med beklagandet att det tyvärr var för många gäster. Gästen höll 7 SOU 1998:25 s 249.
8 SOU 1995:142 s 43.
9 Europeiska Kommissionen (1996) s 3. 10 B Elmbrant (1995) s 140.
inte med utan menade att det istället var för få bord. Det ville dock inte värden lyssna på. Som värd var det han som hade privilegiet att formulera problemet och han hade uppenbarligen inget intresse av att köpa in fler bord.
Det intressanta med exemplet är inte bara problemformuleringsprivi-legiet. Exemplet visar också hur problem kan definieras olika. Det beror på att verkligheten existerar oberoende av vad vi tänker och tycker om den. Det är i alla fall vad jag tror på och därför företräder jag den filo-sofiska ståndpunkt som kallas realism. Men jag nöjer mig inte med det. Min realism är också kritisk. Jag vill förhålla mig kritisk till den verklighet som verkar existera. Det som synes vara ska inte tas för givet, men inte heller talet eller tankarna om det som synes vara. Denna uppfattning är jag inte ensam om. Den verklighets- och kunskapsteori som kallas kritisk realism har under de senaste decennierna utvecklats till ett kraftfullt stöd för nytänkande inom samhällsvetenskapen.11
Kritisk realism skiljer mellan verkligheten och tolkningarna av den. Tolkningarna kan ha sin bakgrund i att verkligheten liksom tränger sig på. Kanske kostar den mycket pengar i form av höga socialbidrag. Kanske får den människor att känna sig otrygga. Kanske upplever vi själva hur människor far illa. Verkligheten gör sig till objekt för tolkningar. Vad är det som händer? Varför har det blivit så här? Hur kan man förklara det? Vad är problemet? Det är inte självklart. Problemen är en sak, definitionerna och beskrivningarna av dem en annan.
Problemen kan uppstå oberoende av vad vi tycker och tänker om dem. Så är det inte med problemdefinitionerna. De uppstår inte av sig själva utan måste göras. Alla kräver inte en arbetsinsats men även de mest självklara tolkningarna av verkligheten är gjorda av människor. Det sker vare sig vi vill eller ej, utan att vi tänker på det. Sinnena är inte bara registrerande utan aktiva och identifierande.12 Med ett urgammalt begrepp kan det vi ser
kallas former. Om de former som vi ser redan är bekanta för oss tänker vi dem i samma moment.13 Som S-E Liedman skriver är identifieringen ”inte
bara en akt för sinnena utan i samma andetag också för intellektet.”14 Vi
gör former i tanke och ord av de former vi ser.
11 Den kritiska realismens förgrundsgestalt heter Roy Bhaskar, t ex R Bhaskar (1989). I Sverige måste L-C Hydén (1981) ha varit en av de tidigaste före-språkarna. Kritisk realism låg till grund för Peter Billings och min doktorsav-handling (1994). Se även bl a A Sayer (1992), B Danemark m fl (1997) och B Jessop & N-L Sum (2006).
12 S-E Liedman (2006) s 527. 13 S-E Liedman (2006) s 541. 14 S-E Liedman (2006) s 560.
Just hur vi tänker och talar om verkligheten, vilka ord vi väljer, är därför särskilt intressant. Det gör det nödvändigt att analysera problemen och definitionerna av dem var för sig. För talet har betydelse. Det kan både synliggöra och dölja. Kanske tror vi oss vara en lösning på spåren när valet av ord i själva verket har fått oss att leta i fel riktning. Kanske har valet av ord gjort oss blinda för det som med hjälp av andra ord skulle te sig så mycket klarare. Problemdefinitioner ska därför inte tas för givna utan kan alltid diskuteras och ifrågasättas. Hur har problemen definierats? Av vem? På vilka grunder? Det är viktiga frågor att ställa och söka svar på.
Så börjar min jobbigaste intervju tills nu (varar i tre timmar) som käns-lomässigt berör och engagerar… I familjen finns även en treårig son (är på dagis) samt sex veckor gamla tvillingpojkar. I denna trerumslägenhet finns det nästan inga möbler alls och det som finns är sönderslaget. Ett rörigt kök med smulor på golvet, väggarna fulla med barns klotter, kläder ligger på golvet i vardagsrummet. I ett av rummen finns en sliten dubbelsäng samt en liten barnsäng för alla de fem familjemedlemmar-na…. Tvillingbarnvagnen tjänar inte sitt syfte…den kommer inte in i hissen…och hissen funkar ofta inte….så tvillingpojkarna sitter instängda tillsammans med mamman och de andra syskonen inne i lägenheten. Eftersom de bor på 8:e våning så vågar inte mamman vädra och öppna fönstren p g a småbarnen. Det går inte heller att lämna vagnen där nere vid entrén p g a att fastighetsägaren/skötaren inte tillåter det… Och mamman måste minst två gånger om dagen gå ut med den treårige sonen som går på dagis. Man måste handla också, även ofta tvätta p g a småbarnen….och hissen funkar många gånger inte….Så föreställ er - bära samtidigt den tunga tvättkorgen, två bebisar under armarna samt ta hand likaså om en treåring… och där uppe i lägenheten sitter en ”försummad/beslutsam” åttaårig flicka… (Azra Mulabdic)
Hur problemen definieras får nämligen konsekvenser för synen på lösning-arna. Restaurangvärden i exemplet med problemformuleringsprivilegiet löste problemet genom att stänga ute gästen. Det var en lösning som byggde på att han såg gästen som problemet. Utifrån gästens problemdefinition skulle lösningen däremot ha bestått i att sätta in fler bord. Problemdefini-tioner har på så sätt en egen betydelse, oberoende av själva problemet. De får oss att göra nåt, tänka i vissa banor men inte i andra, uppmärksamma vissa sidor av verkligheten men inte andra, söka vissa lösningar hellre än andra.
Med detta vill jag ha sagt att problemdefinitioner äger en egen kraft. Jag kommer framöver också att kalla det en potential och med det mena en tänkbar orsak till att vi tänker, tycker och agerar som vi gör. På samma sätt kan t ex regn vara en tänkbar orsak till att man blir blöt under en promenad på stan. Den tanken har väl legat särskilt nära till hands som-maren 2007. Tanken om vad en problemdefinition skulle kunna ställa till
med ligger kanske inte lika nära till hands men det går ändå ganska lätt att förstå. Potentialen i en problemdefinition kan vara för nånting men också mot nånting. Den får inte bara oss att agera, vi som definierar problemen, utan också de som definitionen vänder sig emot att känna sig träffade. I ovanstående exempel fick restaurangvärdens problemdefinition denne att peka ut gästen som problemet. För gästen var det tvärtom värden och den-nes underlåtenhet att köpa in fler bord som var problemet.
Vilket eller vilka problem är VFA tänkt att vara en lösning på? Det framgår faktiskt inte helt klart i handlingsplanen. I min analys har jag nämligen kunnat urskilja tre olika problemdefinitioner och det klargörs inte hur de hänger ihop:
1. I inledningen sägs problemen handla om skillnader: ”Skill-naderna i levnadsbetingelser är fortfarande stora och välfärden är mycket ojämnt fördelad mellan olika bostadsområden.”15 När
skillnaden definieras som problemet håller man öppet för att skillnadens båda sidor måste förändras. Kanske måste mycket bli mindre eller lite bli mer. Eller både ock.
Skillnaden skulle mycket väl ha kunnat definieras som problemet i exemplet ovan med värden och gästen. Där värden såg för många gäster såg gästen för få bord. Ett tredje alternativ skulle ha varit att se skillnaden mellan antalet bord och gäster som problemet. Därmed hade man inte tagit för givet vilken av skillnadens båda sidor som var mest problematisk. Det kunde få visa sig efterhand. Kanske är det värden som envist håller fast vid sitt privilegium. Eller så är det gästen som vägrar förstå att värden kanske inte har råd med fler bord. Bakom skillnaden döljer det sig då ett större problem. Men vad detta är för ett problem tar man inte för givet. 2. Två sidor senare i VFA ger man uttryck för en annan defini-tion när det sägs att ”fokus måste sättas på dem som är socialt och ekonomiskt utsatta.” Därmed har det skett en förskjutning från skillnaden till den ena av skillnadens företeelser, dess ena sida. Innebär det att problemet ovan med skillnaden bara utgör ett symptom? Ska de ”som är socialt och ekonomiskt utsatta” uppfat-tas som orsak och huvudproblem?
3. Några sidor senare antyds det ytterligare en förskjutning när vikten av att bekämpa diskriminering framhålls, ”för att vi därigenom ska kunna öka rättvisan och minska segregationen i
Malmö”.16 Bekämpandet av diskriminering sätts således i direkt
samband med den skillnad i levnadsbetingelser som inledningsvis definierades som problemet. Det är för att skillnaden ska kunna minska som diskriminering behöver bekämpas. Betyder det att skillnaden ska uppfattas som symptom men nu med annan orsak och problem i bakgrunden, nämligen diskrimineringen? Menar man att diskrimineringen utgör orsak och huvudproblem?
Oklarheterna väcker frågor om sambandet mellan å ena sidan orsak samt å andra sidan symptom och verkan. Det var också vad Storstadskommittén ville ha svar på. Storstadskommittén varnade för en fortsatt fokusering på symptomen. Istället efterlyste man satsningar som inriktade sig på orsakerna. Men vilka är då orsakerna och vad är symptomen? Det sägs det inget om i VFA. Orden orsak, symptom och verkan förekommer överhuvudtaget inte. Istället intar ordet fokus en särställning i texten men det används bara i definitionen av problemet med den ena sidan, de som beskrivs som ”socialt och ekonomiskt utsatta”. Ordet fokus används inte för att definiera problemen med skillnadens andra sida, de som inte är ”so-cialt och ekonomiskt utsatta”. Varför? Är gästen alltid ett större problem än värden, även om det visar sig att värden bara vill bevaka sitt privilegium?
2.1.2 Problemdefinitionernas verklighet
Det som driver oss när vi tolkar verkligheten är att skapa ett meningsfullt sammanhang. Vi vill att det vi säger, förklarar och uttalar oss om ska hänga ihop. Sammanhanget kan som t ex handlingsplanen VFA bestå av bokstäver, ord, meningar, problemdefinitioner, beskrivningar och åtgärds-förslag. Den som läser förväntar sig att det ska hänga ihop. Olika delar av handlingsplanen måste så att säga tala samma språk. Och gör den inte det så finns det anledning att vara kritisk.
Under de senaste decennierna har det blivit vanligt inom samhälls-forskningen att kalla dessa meningssammanhang för diskurser.17 Begreppet
härstammar från språkvetenskapen, men fick sitt genomslag på 1980-talet och har sen dess satt sin prägel på mycket av diskussioner, kursutbud och forskning inom samhällsvetenskapen. Till de viktigaste inspirationskällorna för detta stora intresse hör boken Hegemony & Socialist Strategy från 1985, där författarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe frigjorde begreppet 16 Malmö Stad (2004) s 4.
från språkvetenskapens begränsningar till det talade och skrivna ordet.18
Den som sparkar på en handboll blir avblåst. Sak samma gäller för den som tar en fotboll med händerna. Men det beror ju inte på bollarna eller att vi sparkar på dem respektive tar i dem med händerna. Handbollen må vara lite mindre men sparkar man på bollarna rör det sig i stort sett om samma fysikaliska faktum. Ändå får sparken så skilda konsekvenser. Det beror på att den ingår i olika diskurser, fotbolls- respektive handbollsdiskursen.
Diskurser behöver således inte bara bestå av ord. Även handlingar, beteenden, gatunamn, mode, statyer, musik och konst kan vara bärare av betydelse, precis som sparken i en fotbollsmatch, och därmed ingå i en diskurs.19 Allt som har betydelse ingår dock inte i diskurser. Tecken och
betydelser kan flyta runt utan att vara särskilt fixerade. Det kan t ex gälla betydelsen av att vara svensk, vilket en av deltagarna i LNU-2006 skriver om:
Överlag tycker jag att de människor jag har intervjuat har sett positivt på att bo i heterogena områden och då inte bara utifrån etnisk tillhörighet men även blandade upplåtelseformer och livsstilar. Homogenitet har inte setts som eftersträvansvärt och när den har problematiseras så har det varit utifrån perspektivet att det inte är bra när det bor för många utlän-ningar i samma område dock har inte samma tanke dykt upp när det gäller svenskar. Dock verkar det tydligt att det finns en rangordning med vitheten i topp och människor från Mellanöstern och Afrika i botten. Det är också fler med utländsk härkomst som har uttryckt en önskan om att bo med svenskar än tvärtom. Det är lustigt att tänka sig att dessa föreställningar endast existerar i huvudet. Vilka är de där svenskarna alla vill bo med? Finns de i Slottsstaden må tro eller representerar de en ide-altyp som ingen de facto existerande svensk lever upp till? Behöver även svenskar problematisera sin egen självbild och identitet? Finns något fast eller flyter allt? Om allting flyter och skapas i relation till något annat, hur fångar man in det? (Zana Doncic)
Jo, betydelser kan flyta, men bara så länge de inte fixeras och det sker alltid i relation till något annat. Det är genom att fixeras i relation till varandra som betydelser ingår i diskurser. Betydelser som befinner sig ut-anför diskurser är mera elastiska och tolkningarna skiljer sig därför i större utsträckning än för betydelser som sitter fast i diskurser. Gränserna mellan de som flyter och de som sitter fast är aldrig slutgiltiga. Men nånstans går ändå gränsen.
Ordet diskurs uppfattas säkert av många som svårt. Det kommer från 18 Se E Laclau & C Mouffe (1985).
19 Den översättning som görs i M Gren & P-O Hallin (2003) av diskurs med samtalsordning (s 40) håller jag således inte med om. Jag skulle hellre över-sätta det med t ex ’meningsordning’.
franskan men, som Liedman påpekar, där används det också i vardags-språket.20 Det gör det förmodligen lättare för en fransman att förhålla sig
till och förstå. Viktiga ord behöver inte nödvändigtvis vara ovanliga och svåra. Det går även att använda vardagsuttryck. Det gjorde just Sven-Eric Liedman när han i sin bok Frihetens herrar, frihetens knektar från 1982, dvs flera år innan Laclau och Mouffe utgav sin bok, talade om ”uttrycket eller anhopningen av tecken”, ”språk” och ”meningsbärande helheter”.21 Detta
tolkar jag som liktydigt med diskurs, dock enklare att smälta för svenska läsare eftersom svenska vardagsord används.
Med detta vill jag ha sagt att vilka ord som används inte är det vikti-gaste. Det viktigaste är vad man menar med dem. Vi tolkar verkligheten, t ex genom att definiera problemen. Men sen måste vi också sätta ord på våra tolkningar och definitioner. Det som vi ska sätta ord på kallas begrepp, enligt Nationalencyklopedin ”det abstrakta innehållet hos en språklig term till skillnad från dels termen själv, dels de (konkreta eller abstrakta) objekt som termen betecknar eller appliceras på”. Förhållandet mellan begrepp och ord är alltid problematiskt. Det märks inte minst i samband med översättningar från ett språk till ett annat. Ett felaktigt val av ord kan leda till en förändring av det man menar, dvs en förändring av begreppet.
När vi ska tolka verkligheten och t ex förklara oss söker vi först efter element. Det kan också kallas beståndsdelar, byggstenar eller tecken. Hur ska man t ex förstå det som händer i Fosie? Vi läser tidningar, lyssnar på radio och tittar på TV. Kanske har vi egna erfarenheter från boende eller arbete i stadsdelen. Eller så cyklar vi runt i stadsdelen och pratar med folk som bor eller arbetar där. Därmed samlar vi på oss element, tecken och beståndsdelar till en förståelse. Men för att det ska bli en förståelse måste vi aktivt foga samman dem och få dem att hänga ihop. Kanske lägger vi inte själva så mycket tid och kraft på det utan övertar någon annans åsikt, någon som i media har uttryckt sig tydligt och klart. Men även ett övertagande av någon annans åsikt är en aktivitet, något vi måste göra.
Den som tolkar verkligheten och uttrycker sig genom ett visst me-ningssammanhang utsätts för ett tvång. Det vill till att man accepterar meningssammanhangets olika beståndsdelar. Annars får man inte tolka och uttrycka sig genom meningssammanhanget. Så är det med t ex fotbol-len. Den som vill bli kvar på plan måste acceptera hela regelverket. Så är det också med t ex ideologier. Egentligen är det just detta tänkande som reklambranschen har lärt sig, om än kanske inte uttryckt i samma terminologi. Reklambranschen försöker få oss att koppla en vara till ett visst beteende för att vi därigenom ska bli intresserade av även andra varor. 20 S-E Liedman (2006) s 415.
Det utsätter oss för ett tvång som vi måste ställa upp på om vi vill vara kvar i meningssammanhanget. Om vi nu inte vill försöka förändra det och det är också möjligt. Inga meningssammanhang är statiska. Det pågår alltid en utveckling.
Han hade arbetat som brevbärare i 36 år. Det visade sig att det var samma post som jag själv hade sommarjobbat på i fyra år i min ungdom. Han berättade att han trivdes väl någorlunda med sitt jobb annars hade han väl inte stannat i så många år. På den sista frågan tyckte han att det var viktigt att inte ungdomar hamnar utanför. Trodde att det var därför att det hade blivit så mycket kriminalitet i så låga åldrar. Sa även att om världen hade sett annorlunda ut än den gör hade inte vi haft så många invandrare. För egentligen vill nog alla bo kvar i sina hemländer. De kommer hit för att de måste. Inte har väl Sverige så mycket att locka med. Här är kallt och blåsigt. Och det lilla socialbidrag man får räcker knappast till något. Mannen är född i Sverige och närmar sig 60 år. (Anette Lindblad)
Genom att tänka, tycka eller tala om verkligheten så tolkar vi den och det innebär samtidigt en distansering. Det kan vi bara undvika om vi låter bli att tänka och tala om verkligheten. Men då kan vi i så fall inte veta om det. I den utsträckning vi försöker göra oss medvetna om den verklighet vi lever i så distanserar vi oss samtidigt från den. Det är ofrånkomligt. Det innebär också ofrånkomligen att vi tar ställning till verkligheten. Den som säger sig inte vilja ta ställning gör det därför i praktiken ändå. Att uttryckligen inte vilja ta ställning är också ett ställningstagande, men inte särskilt förnuftigt eftersom vi därigenom just väljer bort möjligheten att vara förnuftiga. Istället bör vi göra våra ställningstaganden så medvetna och välförankrade som möjligt. Bara om vi inte förstår vad som händer och vad vi gör kan vi undvika att ta ställning. Men vem vill inte förstå vad som händer? Framför allt måste vi ta ställning till vilken verklighet vi ska tala om.
2.1.3 Verkliga problem
Ibland kan det räcka med en cykeltur:
Det har varit lärorikt att cykla runt i dom olika områdena i Fosie. Jag har upptäckt fina innergårdar och små gröna oaser i områden som slar-vigt benämns som problemområden. Bebodda av ”vanligt hyggligt folk” - också. Det har gett mig en annan bild att sammanfoga till dom andra, som i slutändan kan ge en bättre helhetsbild av den stadsdel jag jobbar i och dom människor jag träffar i mitt arbete. (Christina Norlander) Det känns bra att få möjlighet att se så fina områden i Fosie och träffa
människor som tycks må bra och ett liv som de är nöjda och trivs med (vilket annars inte är den bild jag ser av Fosie i mitt vanliga ordinarie arbete) (Helena Larsson)
Men vi kan ju inte cykla runt överallt, besöka alla hem och intervjua alla Fosiebor. Och om vi ändå gjorde det, skulle nog de stora skillnaderna och all mångfald göra oss allt snurrigare. Är det bara en verklighet vi ska tala om? Det verkar ju vara många. Hur många verkligheter finns det egent-ligen? Eller har alla dessa verkligheter nåt gemensamt som gör att vi ändå kan tala om en och samma verklighet? Som Zana skriver i det citat som också ligger till grund för bokens titel kan man undra om det finns nåt fast eller om allt flyter. ”Om allting flyter och skapas i relation till något annat, hur fångar man in det?”
Genom att i grunden tro på det, är mitt svar. Vi måste banka ner några antaganden i marken, likt pålar som vi kan förankra oss i. Först av allt måste vi tro att verkligheten existerar oberoende av våra tankar om den. Problemen finns där, vare sig vi har definierat dem eller ej. Den tron be-kände jag mig också till inledningsvis. Det brukar kallas realism. Vi måste också tro att verkligheten kan vara en orsak och förorsaka en verkan. Det är en gammal tro som härstammar från Aristoteles.22 Han skilde mellan
potential och förverkligande. Det måste t ex först vara möjligt att för-verkliga en stol innan den förför-verkligas. Men då krävs det materia i form av material och hantverkare med rätt potentialer. Annars kan det inte bli nån stol. Men om potentialerna räcker kan vi inte helt säkert veta förrän stolen har förverkligats. Innan dess måste vi därför nöja oss med att tro på möjligheten. Denna tro är dock nödvändig. Den som inte alls tror sig kunna snickra en stol skulle väl knappast ens försöka?
Det var Aristoteles som introducerade begreppet materia. Materien är för honom det potentiella, möjligheten som kan bli nåt. Den blir nåt först genom formen. Det är formen som förverkligar materien och gör den till vad den är. Aristoteles må ha formulerat sin uppfattning om materia och form på 300-talet före Kristus, men hans tankegångar är fortfarande så aktuella. Det förstår jag efter att ha läst S-E Liedmans senaste bok Stenarna
i själen. Jag uppfattar den kritiska realismen som en modern företrädare av
arvet från Aristoteles.
Framöver ska jag använda termen ontologi för det som vi måste tro på. Enligt Nationalencyklopedin betyder ontologi ”läran om de begrepp eller kategorier som man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande, motsägelsefri och uttömmande beskrivning och förklaring av (någon del av) verkligheten.” I den kritiska realismens ontologi ingår det att tro på potentialerna. Det gör att kritisk realism också kan kallas potentialorien-22 Se S-E Liedman (2006).
terad, vilket innebär att lösningar inte tas för givna och därmed inte heller problemen.
En tjej från Ryssland som efter ca två års vistelse i Sverige talade felfri svenska. Imponerande! Klarade SFI, grundskolan och gymnasiestudier på 3 terminer. Numera läser hon på Lunds Universitet. Vi hade mycket intressant samtal kring intervjufrågorna. Min IP kände sig kluven många gånger... påpekade att det känns som om det finns två personer i henne. Den ryska tjejen- engagerad i samhällsfrågor, social, allvetare, intres-serad av politik, kultur... van att gå på teater och utställningar ... och den nya - tillbakadragen och lite osäker. Som nysvensk känner hon sig ”förminskad”. Lider av att hon inte hänger med i politiska frågor, kan ”för lite” om svensk kultur, litteratur och svenska koder. Upplever ofta att hon står utanför det svenska samhället. Hon undrade flera gånger om frågorna (särskild värderingsfrågor) gäller hennes gamla eller nuva-rande liv. Intressant! Det kan kännas jobbigt att vara välmedveten om sina begränsningar i det nya landet ...eller hur? (Margareta Farhan)
Tron att verkligheten kan vara en orsak gäller också människan. Just därför måste vi tro på den mänskliga kreativiteten. Det är genom sin kreativitet som människan kan vara en orsak. Vi måste därför tro att människor kan skapa. Dock kan vi inte på förhand veta vad. Det kan vara en trivsam dag på dagis, smarrig måltid, stol eller bra förklaring. Nåt kan alla göra. Det måste vi tro på. Men det kan också röra sig om mobbing eller bankrån. Vi måste tro att alla människor äger en kreativ förmåga men vad den innebär kan vi inte ta för givet. Det är inte säkert att människor är egoistiska och bara tänker på sig själva. De kan mycket väl ha andra avsikter eller inga bestämda avsikter alls. Det kan vi inte ta för givet. Det kan bero på så mycket. Det kan ha att göra med t ex den enskilda människans historia eller de sammanhang som hon lever i.
En som också vill värna om människans kreativa förmåga är Richard Florida, en av de internationellt sett mest kända samhällsforskarna på senare år. Alla människor har en kreativ förmåga, om än i varierande grad, skriver Florida i boken Den kreativa klassens framväxt.23 Sympatiskt nog
poängterar han kreativiteten hos även fabriksarbetare och de lägst betalda servicearbetarna, dvs kategorier som många andra forskare och debattörer inte brukar förknippa med kreativitet. ”Mänsklig kreativitet är den mest grundläggande ekonomiska resursen”,24 menar Florida, men den kan inte
tas för given utan måste prioriteras, förnyas och vårdas. Annars vittrar den bort.
Jag var hemma hos en ung kvinnlig IP från Mellanöstern som har bott i 23 R Florida (2006).
Sverige i fåtal år. Hennes make är en något äldre man i medelåldern som har bott i Sverige under längre tid. Denna man har tidigare bott i Öst-europa. Han var en trevlig och allmänbildad man som verkade mycket entusiastisk och aktiv i samhällslivet trots att han var förtidspensionär och gick med kryckor. Kvinnan var stiligt och modernt klädd och var mycket social av sig. Hon har tre förskolebarn och är aktiv i arbetslivet. Trots hennes högre statusleverne i sitt hemland jobbade hon som städare på en restaurang och såg sig som aktiv och delaktig i samhället i och med sitt arbete. Paret var mycket negativa mot integrationspolitiken i Sverige och ansåg att samhället hade stor tolerans mot invandrare som bröt mot lagen. De ansåg att samhället kommer att ångra sig och att problematiken kommer att gå över styr om polismyndigheten och rätts-väsenden inte rättar till sina milda och nonchalanta metoder mot lag-förbrytarna bland invandrarungdomar som gör stora skadegörelser mot allmänna och privata egendomar. De var samtidigt kritiska mot ordent-liga invandrare som brydde sig om samhället och dess välstånd men som inte var aktiva och inte vågade göra sina röster hörda. Han berättade hur grannar med invandrarbakgrund inte vågade anmäla orätter och lagbrott i fruktan av att bli prickade av myndigheter. (Bazian Shwan)
Som jag nämnde i del 1 kan problem vara potentialer. Det kanske kan låta motsägelsefullt eftersom ordet potentialer nog oftast brukar stå för nåt positivt i vardagsspråket. Min definition av potentialer har sin förank-ring i distinktionen hos Aristoteles mellan potential och förverkligande. Potentialer är det som kan vara orsaker; den kraft som kan möjliggöra ett förverkligande. Med begreppet potentialer menar jag alla tänkbara orsaker till det som händer, t ex att vi tänker, tycker och agerar som vi gör. Därmed har jag inte bundit mig för att det ska vara varken gott eller ont, positivt eller negativt. Med begreppet potentialer menar jag ingen motpol till problem. Istället ska potentialer uppfattas som ett överordnat begrepp. Potentialer kan mycket väl vara problematiska och negativa, men de kan också befrämja lösningar och vara positiva.
T ex kan den problemdefinition som innebär att ”fokus måste sättas på dem som är socialt och ekonomiskt utsatta” ställa till problem för dem som pekas ut. Men potentialer kan bli problem också på grund av sin svaghet. I vilken utsträckning gör definitionen ovan det meningsfullt och inspirerande för de utsatta att komma in? Tänk om en del elevers under-kända betyg beror på ett missnöje med skolan. Vill de verkligen satsa på att höja betygen om det sker till priset av att de måste svälja sin kritik? Vad säger denna problemdefinition i VFA om det samhälle som de utsatta ska komma in i? Måste man t ex då medverka i att tvinga in andra utsatta? Är detta meningen med det insatta livet?
IP kom till Sverige någon gång på 70-talet och har gjort många an-strängningar för att passa in i samhället. För något år sen skilde han sig
