Fakulteten för kultur och samhälle Urbana studier
Examensarbete i Miljövetenskap
15 högskolepoängKlimatekonomins lyxproblem?
Diskursiv kamp kring försäljning
av överskott på utsläppsrätter
Discursive struggle over
the governance of carbon
EMMA BLOMQUIST
LINNEA TELL
Kandidatexamen i Handledare:Miljövetenskap, 180 hp. Ebba Lisberg Jensen
ABSTRACT
The following study uses insights derived from discourse analysis to examine whether there is consensus or conflict regarding if Sweden should sell, save or invalidate the surplus of allowances within the emissions trading systems of the EU and the UN. Through critical discourse analysis, we have categorized and coded ten parliamentary debates between the year of 2010 and 2014, in which an
ecological discourse and an economic discourse can be derived. Aside from the consistency that the
emissions trading systems – which can be seen as ecological modernization - is an important tool to mitigate climate change; an open struggle can be seen regarding how a surplus of allowances should be governed. The struggle has been divided into seven categories based on whether: 1) a decision of invalidation can be taken directly or if an investigation is necessary, 2) an invalidation is a symbolic act or controlled by the logic of the market, 3) a sale directly leads to an increased amount of emissions, 4) in what way the surplus of allowances should serve as a negotiating strategy during international climate meetings, 5) Sweden’s climate profile will be lost in case of a sale, 6) the emissions trading systems to a higher rate should be controlled by politicians or mechanisms of the market, and finally 7) whether the surplus of allowances should be seen as a luxury problem. Since there is not yet a fixed unity regarding how surplus of allowances should be governed, we argue that none of the discourses can be seen as completely hegemonic. However, the economic discourse have positions on rationality due to that it, unlike the ecological discourse, has accepted the ecological modernisation. If the economic discourse becomes hegemonic it is likely that additional surplus of allowances will be sold.
Key words: climate change, EU-ETS, the Kyoto Protocol, ecological modernisation, discursive struggle.
SAMMANDRAG
Föreliggande studie tillämpar diskursanalys i syfte att förstå var det råder samstämmighet eller konflikt kring huruvida Sverige ska sälja, spara eller annullera överskottet på utsläppsrätter inom EU:s och FN:s utsläppshandel. Genom kritisk diskursanalys har vi kategoriserat och kodat tio riksdagsdebatter mellan åren 2010 och 2014, i vilka en ekologisk diskurs och en ekonomisk diskurs kämpar om tolkningsföreträde. Bortsett från samstämmigheten att handel med utsläppsrätter – vilken kan ses som ekologisk modernisering – är ett viktigt verktyg för att minska klimatförändringar; råder öppen kamp kring hur ett överskott på utsläppsrätter ska hanteras. Kampen har delats in i sju kategorier baserat på huruvida: 1) ett beslut om annullering kan tas direkt eller om det krävs en utredning först, 2) en annullering är en symbolisk handling eller styrs av marknadens logik, 3) en försäljning leder till ökade utsläpp, 4) på vilket sätt överskottet ska fungera som förhandlingsstrategi under klimatmöten, 5) Sverige förlorar sitt klimatanseende vid en försäljning av överskott på utsläppsrätter, 6) utsläppshandeln i högre grad borde styras av politiker eller marknadsmekanismer, och slutligen 7) huruvida överskott på utsläppsrätter bör ses som ett lyxproblem. Eftersom det ännu inte finns en fixerad diskursiv entydighet angående hur överskott på utsläppsrätter ska hanteras, menar vi att ingen av diskurserna kan ses som helt hegemonisk. Den ekonomiska diskursen har dock patent på rationaliteten eftersom den, till skillnad från den ekologiska diskursen, har accepterat ekomodernismen. Om den ekonomiska diskursen blir hegemonisk är det sannolikt att ytterligare överskott på utsläppsrätter säljs.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INTRODUKTION 1
KLIMATFÖRÄNDRINGAR OCH HANDEL MED UTSLÄPPSRÄTTER 4
Överskott på utsläppsrätter inom EU och FN 5
Hantering av överskott på utsläppsrätter: spara, sälja eller annullera 7 Ett etiskt perspektiv på utsläppshandeln 9
DISKURSANALYS SOM TEORI OCH METOD 12
Att analysera diskursiv kamp 13
Tillvägagångssätt och metodologiska reflektioner 15
FÖRTROENDET FÖR DET MODERNA SAMHÄLLET 17
Ekomodernism och den nya klimatekonomin 19
DEN DISKURSIVA KAMPEN 22
I väntan på besked 22
Symbolisk handling eller marknadens logik 25
Patent på rationaliteten 28
Överskott på utsläppsrätter – en bricka i spelet 31
Sverige som klimatförebild eller klimatbov 32
Den självreglerande marknadens inflytande 34
Överskott på utsläppsrätter – klimatekonomins lyxproblem? 37
EKOLOGISK SYMBOLISM OCH EKONOMISK LOGIK 40
ORDLISTA
AAU = Assigned Amount Units, Kyotoenhet – nationellt innehav av utsläppsrätter, 1 AAU
ger rätt att släppa ut 1 ton koldioxid
EU = Europeiska Unionen
EUA = European Union Allowances, utsläppsrätt inom EU:s handelssystem (ingår i
AAU:erna), 1 EUA ger rätt att släppa ut 1 ton koldioxid
EU-ETS = European Union Emissions Trading System FN = Förenta Nationerna
IPCC = Intergovernmental Panel of Climate Change, FN:s klimatpanel bestående av forskare
INTRODUKTION
Under flera års tid har en intensiv debatt ägt rum i Sveriges riksdag. Debatten berör hanteringen av överskott på utsläppsrätter inom EU:s och FN:s system för handel med utsläppsrätter. Under partiledardebatten i Sveriges riksdag den 15 januari 2014 uttalade sig Jonas Sjöstedt (V) på följande sätt till Annie Lööf (C):
Jag skulle vilja tala om Centerpartiets trovärdighet i vår viktigaste framtidsfråga, klimatfrågan. Jag menar att ni har sålt den, rent bokstavligen. Priset var 38,4 miljoner kronor. Köpare var Bank of America Merrill Lynch. Det jag visar upp här är beslutet. Det är undertecknat av miljöminister Lena Ek. Genom det säljer Sverige en stor del av våra utsläppsrätter av koldioxid […] Jag menar att detta är ett grundskott mot trovärdigheten i den svenska klimatpolitiken, och jag vill ha ett löfte från dig, Annie Lööf. Lovar du att ni aldrig mer kommer att sälja några utsläppsrätter för koldioxid? (Jonas Sjöstedt (V), 2014).
Försäljningen som Jonas Sjöstedt talar om handlar om ett svenskt överskott på utsläppsrätter för koldioxid inom EU:s system för handel med utsläppsrätter, EU-ETS. Året var 2005 när EU introducerade handel med utsläppsrätter som styrmedel för att åtgärda de ökande klimatförändringarna, vilka enligt FN:s klimatforskningspanel IPCC (2014a, 6ff) har orsakat tydliga och väldokumenterade effekter på naturliga och mänskliga system beträffande samtliga kontinenter och hav. För att undvika förödande konsekvenser som våldsamma konflikter, hungersnöd och extrema väderfenomen menar forskarna att utsläppen av växthusgaser måste minska med 40 till 70 procent år 2050 jämfört med år 2010. I slutet av detta århundrade bör i princip alla utsläpp av växthusgaser ha stoppats, ett åtagande som kräver omedelbara och drastiska åtgärder (IPCC, 2014b, 15).
En av flera politiska åtgärder som IPCC:s rapport föreslår är handel med utsläppsrätter, vilket för oss tillbaka till EU-ETS och debatten i Sveriges riksdag. Handelssystemet inom EU är i dagsläget inne i den tredje fasen, vilken rör sig mellan 2013-2020. När handeln för perioden 2008-2012 summerades hade Sverige 1,3 miljoner utsläppsrätter kvar av sin tilldelade kvot, vilket motsvarar 1,3 miljoner ton koldioxid. Dessa utsläpp hade Sverige möjlighet att annullera och därmed bespara klimatet. Istället bestämde regeringen, precis som citatet ovan indikerar, att sälja överskottet till Bank of America Merrill Lynch, trots att både Energimyndighetens, Naturvårdsverkets (2006, 16) och Riksrevisionens (2013, 78) rekommendation var att annullera utsläppsrätterna. Vi finner detta beslut ytterst märkligt, och intressant. På många sätt kan det verka otroligt att Sveriges regering valde att sälja utsläppsrätter trots vetskapen om de ökande och kritiska klimatförändringarna, och trots att
Sverige har en ambition att vara ett föregångsland inom miljöfrågor (Riksrevisionen, 2009, 7). Genom att sälja utsläppsrätterna gick en del av det klimatarbete Sverige åstadkommit under flera års tid till spillo, och det till priset av 38,4 miljoner kronor.
På den andra sidan av debatten, den sida som inte automatiskt ser försäljning som ett problem, ser argumenten annorlunda ut. Efter partiledardebatten den 15 januari skrev miljöminister Lena Ek på sin blogg:
Under dagens partiledardebatt viftade V-ledaren Jonas Sjöstedt med ett papper och gjorde en stor sak av att regeringen sålt utsläppsrätter […] För att få lite perspektiv på Sjöstedts indignerade fråga: dessa 1,3 miljoner rätter utgör inte ens 1 promille av det totala utbudsöverskottet inom EU-ETS. Eftersom det rörde sig om en reservpott, var dessutom utsläppen för dessa 1,3 miljonerna rätter redan inräknade totalen. Det ändrade alltså inte på det viset den totala utsläppsbalansen inom EU. Detta beslut är vare sig lätt att fatta eller alldeles enkelt att förklara, men jag måste också ta ansvar för att regeringen måste stå vid sina gjorda löften (Lena Ek (C), 2014).
Lena Ek skriver även att hon är glad över att den här situationen inte kommer att uppstå i den tredje perioden med handel med utsläppsrätter, eftersom reglerna för dessa specifika utsläppsrätter inom EU-ETS inte kommer att finnas kvar. Faktum är dock att det finns ytterligare en eventuell försäljning av ett överskott på utsläppsrätter som för närvarande utgör en intensiv kamp i Sveriges riksdag. Överskottet gäller utsläppsrätter inom FN:s system, vilket beräknas bli betydligt större än det som redan sålts inom EU-ETS. Därför är Jonas Sjöstedts vädjan om ett löfte att aldrig mer sälja utsläppsrätter väsentlig i sammanhanget.
Sjöstedts och Eks kommentarer till händelsen visar på helt skilda uppfattningar om allvaret kring försäljningen, samt hur systemet ska hantera överskott på utsläppsrätter. Utgångspunkten i föreliggande studie är att argumentationen kring försäljning av överskott på utsläppsrätter är diskursiv, nämligen att resonemanget sker utifrån olika diskurser som definierar frågan på olika sätt. Diskurs definieras som en samling idéer, begrepp och påståenden som hör till och används i en specifik praktik, inom vilken diskursen ger mening åt handlingar samt sociala och fysiska fenomen (Hajer & Versteeg, 2005, 175). Vidare förstås argumentationen och uttalandena som en diskursiv kamp i vilken olika diskurser, som var för sig representerar ett bestämt sätt att tala om och uppfatta världen, kämpar mot varandra för att uppnå hegemoni. Diskursiv hegemoni utgör en ”bestämd synpunkts herravälde” (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 13), vilket innebär vilken diskurs som ska få tolkningsföreträde i kampen om att definiera världen – och därmed vilken syn på utsläppsrätter och klimatförändringar som ska gälla samt hur överskott på utsläppsrätter ska hanteras.
Syftet med föreliggande studie är att analysera den diskursiva kampen kring hantering av överskott på utsläppsrätter genom att undersöka vilka förhållningssätt de olika diskurserna förespråkar. Vilka områden täcker de olika diskurser som framkommer – hur ger de betydelse åt världen, vilka självklarheter är de eniga om och var råder öppen kamp? Hur påverkar och påverkas diskurserna av det bredare sociala och historiska sammanhanget, och finns det någon diskurs som kan urskiljas som hegemonisk inom den diskursiva kampen? Genom att analysera debatten kring utsläppsrätterna önskar vi frambringa en skildring och reflektion kring det diskursiva sammanhang som ger klimatförändringar och utsläppsrätter deras betydelse. Tanken är att studien ska ge en ökad förståelse för de bakomliggande argumenten för att sälja eller annullera överskott på utsläppsrätter, i syfte att urskilja olika synsätt på miljö, utveckling och ekonomi samt hur dessa påverkar hanteringen av överskott på utsläppsrätter. Genom att förstå utvecklingen och hur den diskursiva kampen kring denna fråga har sett ut ökar möjligheten att diskutera de maktrelationer som ligger bakom hantering av utsläppsrätter samt var social förändring kan ske.
KLIMATFÖRÄNDRINGAR OCH HANDEL MED UTSLÄPPSRÄTTER
If not us – who? If not now – when? If not here – where?
Yeb Saño
De ökande klimatförändringarna är en av världens stora ödesfrågor. Orsakerna och effekterna är spridda över tid, rum och arter. När den huvudsakliga växthusgasen koldioxid väl släppts ut i atmosfären stannar molekylerna vanligtvis kvar och bidrar till uppvärmning under århundraden (Gardiner, 2011, 8). Gardiner menar att de ökande klimatförändringarna är en studie av ineffektivt beslutsfattande och politisk inaktivitet. Ledare, politiker och länder har under snart två årtionden lovat att agera, men utvecklingen har mest resulterat i hinder, fördröjningar och brutna löften (ibid.). Den nyutkomna femte utvärderingsrapporten från FN:s klimatpanel IPCC varnar för att en fortsatt ökad medeltemperatur riskerar att föra med sig förödande konsekvenser; bland annat hungersnöd, våldsamma konflikter och extrema väderfenomen som hotar existensen av både människor, ekosystem, växter och djur (IPCC, 2014a, 7). Rapporten lyfter fram att sårbarheten och riskerna är mer omfattande än vad som tidigare visats, och sannolikheten att klimatförändringarna är antropogena bedöms som ”extremely likely”, vilket innebär 95-100 % säkerhet (IPCC, 2014a, 3). Dessutom råder stor samstämmighet bland forskare att människor som är socialt, ekonomiskt, kulturellt eller politiskt marginaliserade och diskriminerade bland annat på grund av kön, klass, etnicitet, ålder och/eller funktionshinder är särskilt sårbara (IPCC, 2014a, 7). För att förhindra ytterligare temperaturökning och därmed undvika en global katastrof krävs det att världens nationer vidtar åtgärder för att minska koldioxidutsläpp. En av dessa åtgärder är det marknadsbaserade styrmedlet handel med utsläppsrätter.
Att använda marknadsmekanismer för att minska miljöbelastning har uppmärksammats, utvecklats och implementerats i hög grad under senare år. Teorin om överlåtbara utsläppsrätter introducerades i slutet av 1960-talet av nationalekonomen J.H. Dales vid universitetet i Toronto och utvecklades senare som marknadspolitiskt instrument för att begränsa utsläppen av växthusgaser (Brännlund & Kriström, 1998; Pihl, 2007, 124). Tanken med ett system för handel med utsläppsrätter grundar sig i att hitta det mest effektiva sättet att minska utsläpp till en viss nivå. Systemet bygger på politiska beslut om vilken mängd utsläpp som är tolerabla, och denna nivå bildar ett tak för vilken mängd utsläpp som får ske (Bergh &
Jakobsson, 2010, 274ff). Under utsläppstaket delas utsläppen upp i mindre delar, utsläppsrätter, som ger rätt att släppa ut en viss mängd. Utsläppsrätterna säljs eller delas ut till de producenter som förorenar. Om deras verksamheter inte kan hålla sig under den tillåtna utsläppsnivån måste de välja att reducera sina utsläpp eller betala för tillgång till fler utsläppsrätter. Verksamheter som har låga kostnader för att minska sina utsläpp kommer att tjäna pengar på att göra detta eftersom de kan sälja sina utsläppsrätter till andra, medan de verksamheter som har höga kostnader för att rena sina utsläpp är mer benägna att betala för fler utsläppsrätter. Effekten blir att de producenter som lättast kan minska sina föroreningar därför kommer att stå för det mesta av utsläppsminskningen (ibid.). En fördel med handel med utsläppsrätter är att en central beslutsfattare inte behöver ha all relevant information kring hur utsläppen ska fördelas, utan detta sköter marknaden. Beslutsfattaren sätter taket för hur stora de totala utsläppen får vara och därefter fördelar marknaden utsläppen så att utsläppsminskningarna sker där kostnaderna är som lägst. Handel med utsläppsrätter antas därmed skapa förutsättningar för att minska utsläpp på ett kostnadseffektivt sätt (Bergh & Jakobsson, 2010, 274ff; Energimyndigheten, 2013, 19; Pihl, 2007, 127).
Överskott på utsläppsrätter inom EU och FN
Under flera års tid har en intensiv debatt ägt rum i Sveriges riksdag angående hantering av överskott på utsläppsrätter inom EU:s och FN:s system för handel med utsläppsrätter. Sveriges överskott inom EU:s handelssystem såldes i början av 2014 till en amerikansk bank för 38,4 miljoner kronor. Överskottet inom FN:s handelssystem, så kallade AAU:er, debatteras för närvarande i Sveriges riksdag. Beslutet huruvida dessa ska säljas eller ej kommer att fattas under 2015. Detta avsnitt redogör för utsläppshandeln inom FN och EU.
Överskott av utsläppsrätter inom FN:s system
I samband med utarbetandet av FN:s ramkonvention för klimatförändringar, som antogs på FN:s konferens kring miljö- och utveckling i Rio de Janeiro 1992, påbörjades förhandlingen mot en internationell överenskommelse för att hindra den globala uppvärmningen (Gardiner, 2011, 79f). Förhandlingen resulterade i Kyotoprotokollet som undertecknades 1997 och i vilket det fastställdes regler kring handel med utsläppsrätter (Pihl, 2007, 134). Målet med överenskommelsen var att minska de totala utsläppen av koldioxid från de industrialiserade länderna med 5 procent från 1990 års nivåer. För att uppnå målet fastställdes vilken mängd koldioxid varje land tilläts släppa ut. Denna utsläppsmängd tilldelades länderna i form av FN:s utsläppsrätter AAU:er. En AAU ger rätten att släppa ut ett ton koldioxid. Sverige gavs
initialt tillåtelse att öka utsläppen med 4 procent jämfört med 1990 års nivå, men beslutade att öka ambitionen och inte utsläppen, och istället minska utsläppen med 4 procent jämfört med 1990 års nivå (Riksrevisionen, 2009, 7). Detta är en av anledningarna till att det kommer att finnas ett överskott av AAU:er när åtagandeperioden är avslutad.
Kyotoprotokollet har anklagats för att vara ett svagt avtal (Boyle, 2012, 341; Helm, 2012, 664f; Ma, 2010, 96) och stötte redan tidigt på problem när en av de största attesterande nationerna, USA, valde att dra sig ur. Condoleeza Rice, USA:s dåvarande säkerhetsrådgivare, uttryckte den vanligt förekommande åsikten att protokollet i och med USA:s utträde ansågs ”dött” (Borger, 2001; Gardiner, 2011, 80). Trots detta är Kyotoprotokollet det enda bindande avtal kring koldioxidutsläpp som överhuvudtaget åstadkommits inom den globala klimatpolitiska debatten (Ma, 2010, 76).
Överskott av utsläppsrätter inom EU:s system
I syfte att uppfylla Kyotoprotokollets åtaganden togs beslut inom EU att införa en egen marknad för handel med utsläppsrätter, EU-ETS. Kyotoavtalets ratificering 2005 sammanföll med införandet av den första perioden av handelssystemet som sträckte sig mellan åren 2005 och 2007. I inledningen av EU-ETS sammanställdes en lista över vilka förorenare som systemet innefattar. Denna lista har utvidgats till att gälla fler och fler verksamheter och omfattar i nuläget mer än 11 000 verksamheter i 31 länder samt en stor del av flygtrafiken inom Europa (EU, 2014). EU valde att dela ut alla utsläppsrätter, EUA:er, gratis under en invänjningsperiod med tanken att auktionering i ökande omfattning skulle fungera som tilldelningsform. Fördelen med att dela ut utsläppsrätter gratis är att det är lättare för systemet att accepteras och att vara politiskt genomförbart, medan nackdelen är att det är svårare att sätta gränser för vem som ska få utsläppsrätter samt i vilken mängd (Energimyndigheten & Naturvårdsverket, 2006, 15f; Bergh & Jakobsson, 2010, 279). Under andra handelsperioden mellan 2008 och 2012 infördes auktioneringen av utsläppsrätter stegvis, och samtidigt inrättades en reservpott av EUA:er för att undvika orättvisa förhållanden inom vilka befintliga verksamheter tilldelas gratisrätter medan nya verksamheter tvingas köpa dem på marknaden. När utsläppsrätterna för andra perioden summerades fanns det 1,3 miljoner utsläppsrätter kvar i Sveriges reservpott för nya verksamheter. Det var dessa utsläppsrätter som miljöminister Lena Ek den 21 februari 2013 gav beslut om att sälja (Riksrevisionen, 2013, 61).
EU:s handelssystem har hittills inte imponerat på kritikerna. Några synpunkter är att gratistilldelningen har varit alltför frikostig, att den inte omfattat samtliga verksamheter, samt att det har varit alldeles för lätt att fuska (Bergh & Jakobsson, 2010, 275). Det allra största
problemet har dock varit att priserna har varit så låga att systemet inte har uppnått sitt syfte att motivera till åtgärder för utsläppsminskningar. Under 2007 var priset på en utsläppsrätt nere på sin hittills lägsta nivå och har genom hela andra perioden fluktuerat kraftigt (Energimyndigheten 2013, 5; Newell, Pizer & Raimi, 2013, 127f). Med anledning av den ekonomiska nedgången 2008, i kombination med de energibesparingar som skett, har det uppstått en situation där det finns för många utsläppsrätter i handelssystemet. När det förekommer ett stort överskott av utsläppsrätter leder det till att priset på marknaden blir så lågt att det är billigare att köpa fler utsläppsrätter än att miljöanpassa sin verksamhet och minska sina utsläpp (Bergh & Jakobsson, 2010, 275; Energimyndigheten 2013, 5).
Hantering av överskott på utsläppsrätter: spara, sälja eller annullera
Ett överskott av utsläppsrätter kan hanteras på tre olika sätt: de kan sparas, säljas eller annulleras. I januari 2011 uppmanade ett flertal miljöorganisationer1
regeringen att inte ”kortsluta hela vårt klimatarbete” genom att sälja överskottet på AAU:er (Axelsson et al., 2011). Även bland Sveriges myndigheter är den allmänna uppfattningen sedan drygt tio år tillbaka att annullering är det bästa alternativet inom både EU:s och FN:s system.
Angående överskottet inom EU-ETS skriver Energimyndigheten och Naturvårdsverket (2003, 42; 2006, 104) att en ”eventuellt överbliven reserv för nya deltagare bör annulleras för att undvika plötsliga och oförutsedda förändringar av utbudet på marknaden”. I rapporten från 2006 konstaterar myndigheterna att en annullering är eftersträvansvärd utifrån både en ekonomisk- och en ekologisk diskurs:
Eventuellt överskott från reserv till nya deltagare bör annulleras. Ur miljösynpunkt är annullering att föredra eftersom det innebär en möjlighet att minska mängden handlade utsläppsrätter. Även ur ett marknadsperspektiv är annullering bättre eftersom risken för ett plötsligt tillskott av utsläppsrätter skapar osäkerhet (Energimyndigheten & Naturvårdsverket, 2006, 16).
En försäljning av överskottet innebär ett direkt tillskott av utsläppsrätter på marknaden. Konsekvensen blir, enligt Energimyndigheten och Naturvårdsverket (2006, 117f), att en viss del av långsiktigheten i systemet försvinner eftersom det ökade utbudet av utsläppsrätter tillkommer i slutet av en handelsperiod. Detta kan bidra till att investeringsbeslut blir svårare att fatta, eftersom det totala utbudet kan förändras i slutet av en handelsperiod och därmed skapa oklarhet kring om det är mer lönsamt för en verksamhet att köpa fler utsläppsrätter eller att investera i miljöanpassningar. Långsiktigheten i systemet anses vara en av de viktigaste
1 Naturskyddsföreningen, Klimataktion, Norden Greenpeace, Stockholm Environment Institute och
frågorna enligt både verksamhetsutövare och marknadsdeltagare eftersom det påverkar trovärdigheten och stabiliteten i systemet (ibid.). Riksrevisionen (2013, 61) fastslår att försäljningen av överskottet inom EU-ETS har påverkat antalet utsläppsrätter, utsläppstaket, i handelssystemet. Regeringen hade möjlighet att låta utsläppsrätterna i Sveriges reserv frysa inne, vilket hade inneburit att utsläppsrätterna inte hade kunnat utnyttjas inom handelssystemet. En sådan åtgärd hade bidragit till motsvarande mängd minskade utsläpp på EU-nivå. Eftersom utsläppsrätterna i reserven såldes kan dessa användas i kommande period och därmed öka den totala mängden utsläpp i atmosfären (ibid.).
Regeringen har ännu inte beslutat hur Sveriges överskott av AAU:er inom FN:s
handelssystem ska hanteras, dock har de genom Klimatberedningen meddelat att de har som
avsikt att sälja åtminstone en del av överskottet (SOU 2008:24, 382). Vinsten från
försäljningen av överskottet inom EU-ETS var en relativt liten inkomst medan överskottet inom FN uppskattas inbringa 7-8 miljarder kronor till statskassan (Riksrevisionen, 2009, 8; Riksrevisionen, 2013, 65). Bedömningen huruvida Sveriges nationella delmål om utsläppsminskningar till 2012 har uppnåtts beror på hur regeringen kommer att hantera
överskottet på AAU:er (Riksrevisionen, 2013, 44). Beslutet påverkar även Sveriges
medborgare. Effekterna av enskilda medborgares insatser för klimatet är beroende av vilket eller vilka handlingsalternativ regeringen väljer. Om överskottet av utsläppsrätter annulleras, skulle detta exempelvis innebära en global utsläppsminskning som motsvarar att mer än 11 miljoner människor väljer att cykla istället för att åka bil till arbetet under en fyraårsperiod (Riksrevisionen, 2009, 44). Om enskilda medborgares insatser för klimatet ska bidra till att det nationella delmålet till år 2012 nås, måste hela eller delar av överskottet av utsläppsrätter annulleras.
Riksrevisionen (2009, 8; 2013, 44) konstaterar att en försäljning av överskottet på AAU:er skulle resultera i att Sverige inte uppnår sina nationella delmål för perioden 2008-2012. Om överskottet sparas uppfylls målet på kort sikt, men om det sedan används eller säljs blir effekten att de släpps ut på en annan plats än i Sverige och att de globala utsläppen
följaktligen ökar. Vidare poängterar Riksrevisionen att när utsläppsrätter annulleras och
därmed tas bort från marknaden minskar de globala utsläppen (ibid.), ett resonemang som kan tillskrivas en ekologisk diskurs; i vilken påverkan på klimatet sätts i fokus och i vilken alla utsläpp beräknas höja utsläppsnivåerna – oavsett om de befinner sig under ett redan satt utsläppstak. Om istället en förstärkning av statens budget prioriteras och hela eller delar av det kommande överskottet säljs kan intäkterna användas för att finansiera olika statliga
åtaganden (Riksrevisionen, 2009, 8), ett resonemang som befinner sig i en ekonomisk diskurs i vilken utsläppsrätterna ses som vilken handelsvara som helst och som en eventuell finansiell tillgång till staten. Inom en ekonomisk diskurs är det dessutom marknaden som borde styra beslut kring överskott, medan en ekologisk diskurs menar att en helt självreglerande marknad sällan leder till det bästa för klimatet.
Ett etiskt perspektiv på utsläppshandeln
Ett vanligt förekommande argument som talar för användningen av marknadsbaserade styrmedel i syfte att åtgärda miljöproblem är som visat att denna typ av styrmedel erbjuder ett praktiskt sätt att uppnå miljömål mer flexibelt och till lägre kostnad än andra typer av åtgärder (Pihl, 2007, 135; Bergh & Jakobsson, 2010, 274). Stavins (1998, 72) menar att marknadsbaserade styrmedel är effektiva och fördelaktiga eftersom de fokuserar på mängden föroreningar, och inte på var de sker, vem som genererar dem eller vilka metoder som används för att minska dem. Tietenberg (1990, 31) konstaterade i en nu tjugofyra år gammal artikel att implementeringen av ekonomiska mekanismer inom miljöpolitiska åtgärder, på grund av dess ovan nämnda fördelar, är en moralisk förpliktelse.
Intressant i sammanhanget är att de politiska filosoferna Sandel (2005 [1997]) och Gardiner (2011) lyfter fram det högst omoraliska perspektivet på klimatfrågan och utsläppshandeln, utifrån samma information som Tietenberg (1990) och Stavins (1998) presenterar som fördelaktig – och i Tietenbergs fall till och med moraliskt eftersträvansvärd. I artikeln It’s Immoral to Buy the Right to Pollute (1997) diskuterar Sandel handelssystem för utsläppsrätter och huruvida det är moraliskt försvarbart att kunna köpa och sälja rätten att förorena. Sandel (2005 [1997], 355) följer samma bana som Stavins (1998, 72) när han konstaterar att ett handelssystem inte fokuserar på var och av vem utsläppen sker, utan snarare på den sammanlagda kvantiteten som släpps ut. Däremot utgår han, till skillnad från Stavins, från en moralisk diskurs och ett etiskt och politiskt perspektiv på klimatfrågan:
Since the aim is to limit the global level of theses gases, one might ask, what difference does it make which places on the planet send less carbon to the sky? It may make no difference from the standpoint of the heavens, but it does make a political difference (Sandel, 2005 [1997], 355).
Oavsett effektiviteten inom internationell handel med utsläppsrätter är ett sådant system enligt Sandel (2005 [1997], 355f) moraliskt förkastligt av tre skäl. För det första menar Sandel att handelsrätter skapar kryphål för världens rikare länder, som i hög grad har skapat klimatförändringarna, att köpa sig loss från sina skyldigheter. För det andra, att omvandla
föroreningar till en handelsvara som kan köpas och säljas som vilken vara som helst avlägsnar det moraliska stigma som bör förknippas med att förorena. Om ett företag eller ett land bötfälls för att de släpper ut för stor mängd föroreningar i atmosfären, signalerar samhället att förorenaren har gjort någonting fel. Att köpa utsläppsrätter, å andra sidan, gör att föroreningarna ses som vilken affärskostnad som helst. Enligt Sandel finns en symbolisk, diskursiv skillnad mellan böter och en utsläppsrätt – en skillnad vi inte borde se för lättvindigt på, eftersom det kan komma att generellt påverka synen på utsläpp. Den tredje invändningen Sandel har är att handel med utsläppsrätter kan komma att ses som en lyxvara och en statussymbol, istället som ett brott mot klimatet. Att vissa länder har ett överskott på denna vara medan vissa länder har brist på den kan rubba känslan av gemensamt ansvar och uppoffring som ett globalt samarbete kräver.
Shavell, Stavins, Gaines och Maskin (2005 [1997], 357f) svarar på kritiken och menar att det aldrig kan vara omoraliskt att minska utsläpp, oavsett metod. Stavins (2005 [1997], 357) skriver: ”The ink is barely dry on the Kyoto Protocol, but Michael J. Sandel argues that the agreement’s emissions trading provisions […] will foster ”immoral” behaviour”. Argumentationen kan kopplas till tanken att det inom den klimatpolitiska debatten kring handelsrätter pågår en diskursiv kamp, eftersom det råder en lingvistisk oenighet kring vilka idéer och begrepp som bör fungera som diskursiv hegemoni. Sandel (2005 [1997], 355f) använder ord som ”köpa rätten att förorena”, ”brott mot ren luft” och ”moraliskt stigma”, medan Shavell, Stavins, Gaines och Maskin avfärdar argumenten genom att peka på systemets marknadslogiska funktion att kostnadseffektivt minska utsläpp, samt att det borde ses som fördelaktigt att frågorna vem och var inte spelar en central roll i arbetet mot en minskad belastning på klimatet.
Idag, sjutton år senare, är den etiska debatten kring klimatförändringar och handelsrätter fortfarande högst aktuell. En av de ledande forskarna i ämnet, Stephen M. Gardiner, skriver i boken A Perfect Moral Storm: The Ethical Tragedy of Climate Change (2011, 3) att klimatförändringar är ett etiskt misslyckande, både när det gäller våra institutioner och ledare, våra politiska och moraliska teorier samt oss själva som moraliska agenter. Gardiner (2011, 8) skriver att klimatförändringarna är ett utmärkt exempel på ineffektiv policy och politisk inaktivitet: ”Leaders and their countries have been promising to act for nearly two decades now. But this has been a sad story of delay, obstruction, and broken promises”. Det kan verka svårt att förklara denna ineffektivitet i ljuset av klimatförändringarnas katastrofala potential. Gardiner (2011, 9) menar dock att den begränsade responsen till klimatförändringarna är
högst logisk, eftersom de utgör ”a perfect moral storm”, vilket innebär att incitamenten att lägga ansvaret och skadorna på framtiden, på de fattiga och på naturen är väldigt höga, och att det därför är logiskt att detta faktiskt sker:
At its core is the asymmetric power of the rich, the current generations, and humanity as such over the future of the planet, and the corresponding vulnerability of the poor, future generations, and the rest of nature. These asymmetrics make it tempting for the powerful to externalize the costs (including the serious harms) of their activities over space, time and species. The possibility of such buck-passing threatens to undermine ethical action, and even more moral discourse itself (Gardiner, 2011, 439).
Vidare menar Gardiner (2011, 440) att det är rimligt att hävda att våra befintliga institutioner – som exempelvis marknaden och det nuvarande politiska systemet – helt enkelt inte var avsedda för eller utvecklade som svar på globala miljöproblem som sträcker sig över många generationer. På grund av detta är det oklart vilken aktör som dels har ansvar och dels auktoritet att agera. Marknadens logik saknar strukturer som effektivt underlättar och till fullo tar itu med etiska frågor som oro för framtida generationer, miljön och världens fattiga. Mänsklighetens huvudsakliga teorier om verkligheten tycks otillräckliga för denna uppgift, och då framförallt den konventionella ekonomin som enligt Gardiner (2011, 439), Bonnedahl (2012, 190) och Hornborg (2010, 200) utgör diskursiv hegemoni i vår tids policyfattande, men samtidigt saknar en språklig förståelse för katastrofala miljöproblem som rör en långsiktig framtid. I denna teoretiska naivitet är vi lätt förförda, enligt Gardiner (2011, 440). Om vi inte kan väckas från vår dogmatiska slummer, och så länge det är bekvämt för oss att inte vakna, så är mänskligheten på väg mot en global tragedi.
DISKURSANALYS SOM TEORI OCH METOD
Resonemanget i föreliggande studie bygger på en både teoretisk och metodologisk diskursiv grund. Utgångspunkten är att argumentationen kring försäljning av överskott på utsläppsrätter är diskursiv, nämligen att resonemanget sker utifrån olika diskurser som definierar frågan på olika sätt. Studien följer Hajer & Versteegs (2005, 175) definition av diskurs som en samling idéer, begrepp och påståenden som hör till och används i en specifik praktik, inom vilken diskursen ger mening åt handlingar samt sociala och fysiska fenomen. Diskurs handlar om hur en fråga diskuteras utifrån olika synvinklar. Vidare tolkas debatten i riksdagen som en
diskursiv kamp i vilken olika diskurser, som var för sig representerar ett bestämt sätt att tala
om och uppfatta världen, kämpar mot varandra för att uppnå hegemoni. Diskursiv hegemoni utgör en ”bestämd synpunkts herravälde” (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 13) och makten att ”avgränsa det som betraktas som acceptabelt och begripligt” (Johansson & Lisberg Jensen, 2006, 37) – med andra ord vilken diskurs som ska få tolkningsföreträde i kampen om att definiera världen, och därmed vilken syn på utsläppsrätter och klimatförändringar som ska gälla samt hur överskott på utsläppsrätter ska hanteras.
Skälet till att använda diskursanalys som teoretisk och metodologisk grund för att undersöka och förstå debatten om utsläppsrätterna grundas i att diskursanalysen har en målsättning om att bedriva kritisk forskning, vilket innebär att den ämnar att ”utforska och kartlägga maktrelationer i samhället, och att formulera normativa perspektiv varifrån man kan kritisera dessa relationer och peka på möjligheter till social förändring” (Winther Jørgensen och Phillips, 1999, 8). Detta teoretiska angreppssätt är relevant för föreliggande studie, dels eftersom den innefattar en politisk process som har haft konsekvenser för faktiska utsläpp av koldioxid, och dels för att försäljningen har bestått av olika aktörer och diskurser med olika ställningstaganden, argument, kunskapsanspråk och verklighetsuppfattningar. Dessa diskurser har i sin tur kopplingar till större diskursiva fält i samhället; som exempelvis politik, media, marknad och miljö. Att studera denna komplexa väv kring detta fall ur ett diskursanalytiskt perspektiv innebär att utöka förståelsen för hur synen på klimatåtgärder och utsläppsrätter reproduceras och/eller ifrågasätts inom diskursiva processer i dagens politiska Sverige.
Det intresseväckande med debatten om överskottet på utsläppsrätter är att alla aktörer inte håller med om att försäljningen av överskottet ens är problematisk. Detta belyser att det i denna specifika situation spelar stor roll vilken eller vilka diskurser som definierar frågan. Centralt för diskursanalysen är en ”tolkning av kampen om vilket språk som ska beskriva
verkligheten och utgöra den rådande diskursen” (Johansson & Lisberg Jensen, 2006, 37). Diskursanalys fungerar på detta vis både som teori och metod; föreställningen om diskurs som central för makten att ge betydelse åt verkligheten riktar förståelsen mot vilka centrala begrepp och argument som formuleras och i vilka situationer det diskursiva utrymmet uppstår. Diskursanalys blir på detta sätt ett verktyg för att förstå samspelet mellan diskurs och den bredare sociala praktiken (ibid.). När någon inom debatten säger ”det är problematiskt att sälja ett överskott på utsläppsrätter, eller ”det är ingen stor sak att sälja ett överskott på utsläppsrätter”, syftar diskursanalysen till att förstå uttalandet i ett större socialt sammanhang.
Att analysera diskursiv kamp
Kampen om betydelsebildning är ett återkommande tema inom diskursanalysen (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 54). Detta avsnitt ser närmare på hur konflikter teoretiskt kan förstås inom en diskursanalytisk ram. Den ram som kommer att användas i föreliggande studie är en kombination av Laclaus och Mouffes (1985) diskursteori och Faircloughs (1992; 1995) kritiska diskursanalys. Relevanta begrepp som används för att undersöka en diskursiv kamp är dels Faircloughs teori om diskursordning, dels Laclaus och Mouffes teorier om antagonism, diskursiv hegemoni2
, dekonstruktion samt flytande signifikanter.
Laclaus och Mouffes diskursteori utgår från att ingen diskurs kan etableras totalt. De befinner sig konstant i konflikt med andra diskurser som definierar verkligheten annorlunda och därmed anger andra riktlinjer för det sociala handlandet (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 34). Diskursteorins begrepp för konflikt är antagonism. Antagonism uppstår när olika diskurser hindrar varandra. Den klimatpolitiska diskursen i Sverige är ett bra exempel på var det kan uppstå antagonism, eftersom den dels innefattar olika partipolitiska ståndpunkter, och dels innebär en sammansmältning av olika ekonomiska och ekologiska intressen. Antagonism uppstår där diskurserna stöter ihop inom den klimatpolitiska diskursen, och de löses upp genom en hegemonisk intervention som återupprättar entydigheten (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 55), med andra ord vilken diskurs inom antagonismen som ska vara hegemonisk och därmed ha tolkningsföreträde. Hegemonin uppstår genom en kraft som undertrycker existerande möjligheter. I fallet om överskott på utsläppsrätter finns det inom olika diskurser olika syn på hur de bör hanteras, och den syn som inom debatten är hegemonisk utesluter alternativa handlingssätt. Skillnaden mellan hegemoni och diskurs är att den hegemoniska interventionen genomför fixering av betydelse tvärs över de diskurser som
2 Teorin om hegemoni utvecklades av Gramsci för att förklara hur maktförhållanden i samhället stabiliseras
antagonistiskt kolliderar. Den hegemoniska interventionen har lyckats om en enda diskurs åter dominerar där det tidigare fanns en konflikt, och antagonismen således är upplöst. På detta sätt blir den hegemoniska interventionen en process i en antagonistisk terräng, och hegemonin blir resultatet – den nya fixeringen av betydelse.
Etableringen av hegemoniska diskurser och upplösandet av dem i politiska diskursiva kamper är därmed en viktig aspekt av de sociala processer som kartläggs inom diskursanalysen (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 56). Ytterligare ett viktigt begrepp inom analysen av en diskursiv kamp är dekonstruktion, vilket är en beskrivning av upplösandet av en hegemonisk diskurs. Dekonstruktion visar obestämbarheten i en hegemonisk intervention, med andra ord att den diskurs som blivit hegemonisk lika gärna hade kunnat vara någon helt annan. Diskursanalysen går på detta sätt hela tiden ut på att dekonstruera de strukturer som skapar vår ”naturliga” omvärld. Syftet med detta är att visa att den givna organiseringen av världen är ett resultat av politiska processer med sociala konsekvenser (ibid.). De diskurser som fixerats som hegemoniska speglar inte en objektiv verklighet och kan alltid bli annorlunda genom diskursiv praktik. Diskurs ses på detta sätt inom diskursteorin som fullkomligt konstituerande – möjlig men inte nödvändig.
Laclau och Mouffe har fått viss kritik för att de med denna grundprincip överskattar möjligheten till förändring (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 62). Som svar på kritiken menar Winther Jørgensen och Phillips (1999, 63) att bara för att allting i princip kan vara annorlunda betyder inte det att förändring nödvändigtvis är lätt att genomföra eller att det sociala kan formas fritt. Det sociala är hela tiden delvis strukturerat på ett bestämt sätt och diskurserna har en tyngd och en tröghet som vi mer eller mindre är inkapslade i, vilket gör det svårt att ifrågasätta eller att tänka annorlunda (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 43ff). De diskurser som är så fixerade och etablerade att de nästan omöjliggör tanken att det skulle finnas alternativ betecknas inom diskursteorin som objektiva. Trots att allting är kontingent så finns det alltid en objektivitet som består av en lång rad sociala inrättningar som tas för givna och därför är svårföränderliga. De möjligheter som finns att förändra strukturerna och det objektiva bestäms av tidigare struktureringar. Det är med andra ord inte möjligt att undgå den givna strukturerade samhälleligheten (ibid.).
Laclaus och Mouffes diskursteori kombineras i föreliggande studie med ett begrepp från Faircloughs kritiska diskursanalys – diskursordning. Diskursordning betecknar två eller fler diskurser som försöker etablera sig i samma domän, och därmed konkurrerar om att definiera världen inom samma rum. Diskursordningen är följaktligen benämningen på ett område för
potentiell eller faktisk konflikt, vilket går att anpassa till debatten kring överskott på utsläppsrätter eftersom den består av en diskursiv kamp om betydelsebildningen inom samma rum. I arbetet att finna och dokumentera en diskursordning är diskursteorins begrepp flytande
signifikant en användbar indikator. Flytande signifikanter är ord eller tecken som olika
diskurser försöker ge betydelse åt på sitt eget sätt (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 141). Att en signifikant är flytande innebär att det inte bara är en diskurs som definierar dess mening, utan snarare att flera diskurser konkurrerar om dess betydelse. Eftersom definitionen av en flytande signifikant kan ändras beroende på inom vilken diskurs begreppet uttrycks uppstår en kamp om vilken diskurs inom en specifik diskursordning som är hegemonisk – och följaktligen har tolkningsföreträde.
Tillvägagångssätt och metodologiska reflektioner
Den klimatpolitiska debatten angående överskott på utsläppsrätter ses i föreliggande studie som en diskursordning. Genom att sätta en diskursordning som ram för undersökningen har vi ringat in en grupp diskurser inom ett specifikt område för analys. Vi har undersökt den diskursiva kampen kring det överskott av EUA:er som redan sålts, samt överskottet på de AAU:er som eventuellt ska säljas år 2015. Det empiriska materialet bestod av tio riksdagsdebatter hämtade från Sveriges riksdags hemsida samtliga år mellan 2010 och 2014 som samtliga berör överskotten på utsläppsrätterna. Det är diskurserna inom denna debatt som är intressanta för föreliggande studie – eftersom det är dessa som skapar diskursordningen inom vilken det finns en diskursiv kamp kring hantering av överskott på utsläppsrätter. Därför har vi kategoriserat och kodat riksdagsdebatterna på så sätt att tankemönster och argument uppmärksammats och diskuterats utifrån olika diskursiva synsätt. Genom att fokusera på konkurrerande diskurser inom samma rum och domän har vi undersökt vilka självklarheter alla aktuella diskurser är eniga om, och var det råder öppen konflikt. Utifrån det diskursanalytiska perspektivet blir både konflikt och enhetlighet uttryck för hur diskursordningen ser ut, och frågan vi därefter ställer är hur diskursordningen påverkar och
påverkas av det bredare sociala och historiska sammanhanget.
I arbetet med diskursanalys är det viktigt att tydliggöra att vi som diskursanalytiker själva är förankrade i de diskurser som analyseras (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 28) Föreliggande studie utgår från vår miljövetenskapliga förståelse av utsläppshandeln, och till viss del är vi som miljövetare förankrade i en miljöinriktad diskurs. Detta betyder att vi inte bara är ”flugor på väggen” som kan se tingen som de egentligen är. Diskursanalytikerns
kunskapsproduktion i likhet med all annan diskurs är produktiv – den skapar verkligheten samtidigt som den avbildar den (Winther Jørgensen & Phillips, 1999, 148).
Vi har arbetat utifrån en diskursanalys som går i linje med Faircloughs (1992) analytiska modell. Analysen består av tre dimensioner: 1) diskursiv praktik – de diskurser inom diskursordningen som representerar olika verklighetsuppfattningar; 2) textens egenskaper – formella drag hos texten som gestaltar diskurser lingvistiskt; 3) social praktik – det bredare sociala sammanhang som diskursordningen dels påverkar och dels påverkas av.
Figur 1: Faircloughs (1992, 73) tredimensionella modell för kritisk diskursanalys.
Analysen av diskursiv praktik innefattar hur texten produceras utifrån redan existerande diskurser, medan textanalysen fokuserar på de formella drag hos texten – själva debatten – som gestaltar dessa diskurser lingvistiskt. Relationen mellan texten och de sociala praktikerna medieras genom den diskursiva praktiken, och det är bara i den diskursiva praktiken som texter dels formar och dels formas av social praktik. I föreliggande studie har vi undersökt formella, lingvistiska drag i riksdagsdebatten kring överskott på utsläppsrätter (textnivå). Utifrån detta har vi urskilt de diskurser inom diskursordningen som representerar olika verklighetsuppfattningar kring hur överskott på utsläppsrätter bör hanteras (den diskursiva praktikens nivå). Därefter har vi reflekterat kring hur den diskursiva praktiken – de olika diskurserna inom diskursordningen – påverkas av det bredare sociala och historiska sammanhanget, samt huruvida den diskursiva praktiken reproducerar eller omstrukturerar det sociala sammanhanget (den sociala praktikens nivå).
FÖRTROENDET FÖR DET MODERNA SAMHÄLLET
För att förklara det bredare sociala sammanhang den diskursiva kampen befinner sig i ska vi i detta avsnitt se närmare på en samhällsutveckling under sent 1900-tal som kallas ekomodernism. Det har under lång tid pågått en kamp mellan miljörörelsen och förespråkare för marknadssystemet. Tietenberg (1990, 17) och Stavins (1998, 72) menar att det innan 1990-talet fanns en utbredd uppfattning inom miljödiskursen att marknaden borde ses som en fiende som med starka krafter agerar för att försämra miljötillståndet. Det fanns en stor skepsis till möjligheten att lösa miljöproblem inom det ekonomiska systemet; som med tillväxt, konsumtion, fri handel och globalisering i sitt kölvatten i flera avseenden förutsätter en överbelastning på miljön.
Under 1980-talet framträdde en attitydförändring inom miljödiskursen som i ökande grad erkände marknaden och det ekonomiska systemet som en mäktig bundsförvant i arbetet för en minskad exploatering av miljön (Tietenberg 1990, 17). Frågan som väcktes var huruvida det är möjligt att lösa miljöproblem med hjälp av marknadsekonomi. Tanken att ekonomisk tillväxt utan exploatering av miljön är möjlig kallas ekologisk modernisering. Detta synsätt på relationen mellan ekonomi och miljö grundades i början av 1980-talet av den tyske professorn Joseph Huber, med den huvudsakliga tanken att tillväxt och ekologisk hållbarhet kan samexistera och att ett systemskifte således inte är nödvändigt för att lösa klimatkrisen (Fisher & Freudenburg, 2001, 702; Hannigan, 2006, 25).
Förespråkare för ekologisk modernisering (ex. Spargaaren, 1997; Christoff, 1996) menar att det bästa sättet att lösa den ekologiska krisen är fortsatt industriell, ekonomisk och teknisk
utveckling och effektivisering, till skillnad från dess kritiker (ex. Catton, 1980; Foster, 1992;
O’Connor, 1991) som vilar i en mer neomarxistisk uppfattning om att det är väsentligt att förändra det kapitalistiska systemet för att exploateringen av miljön ska upphöra i tillräcklig utsträckning. Vissa kritiska teoretiker har kallat ekologisk modernisering för ”hållbar kapitalism” (O’Connor, 1994, 152ff). Vidare uttrycker Hannigan (2006, 26) att den ekologiska moderniseringen sätter alltför stor tro till tekniken:
The ecological modernisation perspective is hobbled by an unflappable sense of technological optimism. All that is needed, they suggest, is to fast-forward from the polluting industrial revolution of the past to the new super-industrialised era of the future (Hannigan, 2006, 26).
Fisher och Freudenburg (2001, 702) menar att även om ekologisk modernisering presenterar en komplex förståelse för det post-industriella samhället grundas den till stor del, i sann modernistisk anda, på en stor tilltro till teknisk innovation och ekonomisk tillväxt. På ett liknande sätt anser Giddens (1998, 57) att ekomodernism kringgår några av de viktigaste moraliska utmaningarna för ett rättvist och demokratiskt samhälle, och att denna åskådning därför är ”för bra för att vara sann”.
För att placera konflikten om marknadens roll inom miljöfrågorna i ett idéhistoriskt sammanhang kan Polanyis klassiker The great transformation: The political and economic
origins of our time (1944) tillämpas i syfte att förstå marknaden som en objektifierad
subjektivitet, som diskursiv hegemoni. Polanyi skildrar den liberala marknadsekonomins framväxt och den omvälvning av samhällslivet den medför. Han är grundare till substantivismen, en social och kulturell inställning till ekonomi som betonar hur ekonomin är inbäddad i samhället och i kulturen. Polanyi (1944, 82ff) menar att marknadsekonomin inte är ett naturligt eller universellt system, utan snarare en historisk avvikelse i människans långa historia. Traditionellt sett har ekonomi inneburit människors interaktion i sin sociala och naturliga miljö samt samhällets strävan efter att möta materiella behov. Här talar Polanyi (1944, 83) om fiktiva varor i form av mark, arbete och pengar; som inte intrinsikalt har inneburit varor som kan köpas och säljas utan istället varit inbäddade i sociala relationer med förbehåll för moraliska överväganden och gemenskapens förvaltning.
Under vad Polanyi kallar ”den stora omdaningen” växte den självreglerande marknadsekonomin dock fram som ett autonomt och självberättigande system med förutsättning att fungera som en organiserande kraft för hela samhället. I detta system började mark, arbete och pengar ses som vilka varor som helst, och inkomster kunde endast skapas genom försäljning. Endast den politik och de åtgärder kan godkännas som ”bidrar till att trygga marknadens självreglering genom att skapa villkor som gör marknaden till den enda organiserande kraften på det ekonomiska området” (Polanyi, 1944, 83). Den samhällsutveckling Polanyi beskrev 1944 visar hur marknadsekonomin alltmer började fungera som en organiserande kraft för hela samhället, och kan delvis fungera som idéhistorisk förklaring till varför ekomodernism vunnit så mycket terräng. Till och med inom miljörörelsen – ursprungligen en av marknadens skarpaste kritiker – ökade acceptansen för marknaden som ett verktyg för att lösa de miljöproblem världen står inför. Marknadsekonomin blev en grundförutsättning för ekologisk modernisering.
Ekomodernism och den nya klimatekonomin
I debatten om hanteringen av överskott på utsläppsrätter finns en samstämmighet inom diskursordningen i Sveriges riksdag att utsläppsmarknader är värdefulla och viktiga verktyg i arbetet mot att minska koldioxidutsläpp. Lena Ek menar att ”EU:s system för handel med utsläppsrätter är centralt för EU:s klimatpolitik och för att klara EU:s klimatmål – både på kortare och längre sikt” (Lena Ek, 2014, protokoll 2013/14:53, § 20, anf. 121), i likhet med Jens Holm (V): ”Lena Ek och jag är överens om att EU:s handelssystem när det gäller utsläppsrätter är EU:s i särklass viktigaste styrmedel för att minska utsläppen” (Jens Holm, protokoll 2013/14:53, § 20, anf. 122). En stor del av exploateringen av miljön har skett på grund av att den inte har fått ett uppskattat värde, ett problem som en koldioxidmarknad i teorin löser genom att värdera utsläpp monetärt:
Lika viktigt som handelssystemet är för att minska utsläppen är det för att sätta ett pris på att släppa ut.
Priset på att släppa ut styr möjligheten att ställa om våra samhällen och att till exempel gå från samhällen som använder mycket fossil energi till samhällen som är baserade på förnybara energikällor (Jens Holm (V), 2012, protokoll 2012/13:31, § 21, anf. 128, vår kursivering).
Vidare finns en generell övertygelse bland samtliga diskurser inom riksdagsdebatterna kring hantering av överskott på utsläppsrätter att det är fullt möjligt och genomförbart att en minskad exploatering av miljön kan leda till ekonomisk tillväxt; att en minskad klimatpåverkan är positiv inte bara för miljön utan även för ekonomin:
Den minnesgode kommer ihåg hur debatten gick: Det skulle vara omöjligt. Vi skulle få offra välstånd, tillväxt och utveckling. Sverige skulle bli ett land i armod. Vi kan nu göra bokslut över detta. Vi minskade inte utsläppen med 4 procent. Vi minskade inte utsläppen med 8 procent. Vi har faktiskt till dags dato minskat utsläppen med 12 procent – eller, för den som vill vara exakt, 11,9 procent. Har vi då hamnat i armod av detta? Nej. Vi hade under denna period en av efterkrigstidens starkaste välståndsökningar. Den ekonomiska tillväxten i Sverige ökade med över 40 procent. De som sade att det inte gick att förena
ekonomisk utveckling och minskade koldioxidutsläpp hade alltså fel. De som sade att man inte ska sätta upp
ambitiösa målsättningar hade fel (Anders Ygeman (S), protokoll 2009/10:103, § 6, anf. 34, vår kursivering).
Citatet ovan poängterar att det är ekonomiskt önskvärt att ha ambitiösa klimatmål och en aktiv klimatpolitik, en ståndpunkt som återfinns genomgående i debatten om överskott på utsläppsrätter och utgör en samstämmighet inom diskursordningen i Sveriges riksdag:
Ambitiösa klimatmål har varit bra för Sverige och för Sveriges ekonomi dessutom (Wiwi-Anne Johansson (V), protokoll 2009/10:103, § 6, anf. 35).
Därför är vår viktigaste roll dels att vara aktiva och visa vägen framåt genom praktisk politik inom landet och utsläppsminskning i kombination med stabil ekonomi som visar att det går, dels att bibehålla våra relationer och vår förhandlingsmöjlighet (Lena Ek (C), protokoll 2012/13:57, § 8, anf. 34, vår kursivering). Kilo för kilo, krona för krona, har vi dessutom redovisat hur vi ska skapa jobb och företagande i landet och samtidigt fortsätta att minska utsläppen. Det är en tuff fråga, för det handlar om att se till att vi tar oss an
klimatutmaningen och uppfyller de målsättningar som vi tar, med relevanta ekonomiska styrmedel, men samtidigt skapar jobb och tillväxt i Sverige och i andra länder [...] Att ta på sig ledartröjan är inte att ta på
sig tagelskjortan (Annie Lööf (C), 2014, protokoll 2013/14:54, § 1, anf. 90, vår kursivering).
Att Sverige har ett överskott på utsläppsrätter:
[…] är väldigt bra och sänder också en tydlig signal till resten av världen att det går att vara ett utvecklat
land med välstånd men samtidigt ta klimatet på största tänkbara allvar (Jens Holm (V), protokoll
2010/11:50, § 9, anf. 14, vår kursivering).
Det som framträder inom debatten i Sveriges riksdag är att handel med utsläppsrätter skulle kunna ses som en form av ekologisk modernisering. Enligt Fisher och Freudenburg (2001, 702) finns det två huvudsakliga faktorer som skiljer ekologisk modernisering från de flesta tidigare beskrivningar om relationen mellan samhälle och miljö. För det första beskriver ekomodernism uttryckligen att miljöförbättringar kan lösas med hjälp av det ekonomiska systemet, att marknadsdynamiken spelar en viktig roll i att åstadkomma ekologisk förändring och att ett bättre miljöarbete kan leda till ökad ekonomisk tillväxt (ibid.). Denna tanke kan i alla högsta grad appliceras på handeln med utsläppsrätter, eftersom detta system dels förutsätter att miljöförbättringar kan nås med hjälp av det ekonomiska systemet, att marknaden spelar en viktig roll i denna process, och att tillväxten samtidigt kan öka. Tanken är genomgående inom debatten om överskott på utsläppsrätter:
Det är faktiskt det som får betydelse i förlängningen i den internationella klimatdebatten, alltså huruvida Sverige kan visa upp att det går att börja ställa om ett modernt, välfärdsinriktat och framtidstroende land som Sverige till ett samhälle som inte tär på resurserna för kommande generationer och förstör klimatsystemet (Åsa Romson (MP), 2012, protokoll 2011/12:119, § 10, anf. 2).
Klimatförändringar som en följd av mänsklig verksamhet är nog den största utmaningen som världens politiska ledare står inför. Tittar man på hur det är runt om i världen och följer den politiska debatten ser man lätt att politikens fokus ofta ligger på ekonomi och finansmarknader med några års mellanrum och så. Det tycker jag är ett närsynt agerande från världens politiska ledare, för förändringar i klimatet kommer att påverka våra samhällen och därmed det ekonomiska systemet. Därför måste man se frågan om
klimatförändringar också som en oerhört aktuell ekonomisk fråga. Och därför är det viktigt att bygga
kopplingar mellan klimatpolitik och ekonomisk politik. Handel med utsläppsrätter är en sådan koppling. Att åstadkomma utsläppsminskningar genom marknadslösningar är ett sådant sätt (Roger Tiefensee (C), 2012, protokoll 2011/12:119, § 10, anf. 3, vår kursivering).
Det är också viktigt att trycka på att ekonomin hänger ihop med klimatet. Det är otvetydigt så att man inte kan särkoppla dessa två (Lars Hjälmered (M), 2012, protokoll 2011/12:125, § 4, anf. 13, vår kursivering).
En andra utmärkande faktor för ekologisk modernisering är att när miljöskydd och tanken om hållbarhet förenas med förväntningen på att en fortsatt ekonomisk utveckling ökar möjligheten att genomföra miljöpolitiska åtgärder (Fisher & Freudenburg, 2001, 702). Om utsläppshandeln var politiskt genomförbar just på grund av att den inte ifrågasatte eller
hotade den ekonomiska utvecklingen går endast att spekulera i, men det är definitivt en intressant tanke. Bailey, Gouldson och Newell (2011, 684ff) menar att det är just tron att miljöförbättring kan ske utan att ifrågasätta grunden för det moderna livet som gjort att denna nya ”koldioxidekonomi” har blivit politiskt attraktiv. Handelssystem för utsläppsrätter har varit genomförbara på grund av att de inte har hotat eller utmanat etablerade ekonomiska intressen eller traditionellt ekonomiskt tänkande (ibid.).
Bailey, Gouldson och Newell (2011, 683) understryker att det finns tydliga paralleller mellan ekologisk modernisering och nutida debatter och policyskapande kring klimatförändringar, en tendens som uppvisas inom debatten om överskott på utsläppsrätter. De understryker att trots att ekomodernistiska teorier kan bidra till att göra komplexa miljöproblem som exempelvis klimatförändringar mer lätthanterliga, misslyckas teorierna att överväga i vilken utsträckning klimatförändringar kan åtgärdas utan att på något sätt förändra sociala värderingar, normer eller relationen mellan samhälle och natur.
Oavsett om ekologisk modernisering fungerar i praktiken eller ej blir det tydligt att tanken påverkar den diskursiva praktiken inom debatten om överskott på utsläppsrätter, eftersom tanken om handel med utsläppsrätter vilar i en ekomodernistisk övertygelse. Eftersom denna uppfattning inte ifrågasätts inom debatten betyder det dessutom att den diskursiva praktiken bekräftar och därmed reproducerar den sociala praktiken, och således reinkarnerar tanken om att samhället måste moderniseras för att resurserna ska räcka till:
Nu måste vi våga utvecklas, våga vara offensiva och föra en framtidsinriktad jobbskapande politik. Vi måste klara av att åstadkomma mer än vad vi i dag tror är möjligt. Vi måste modernisera vårt samhälle så
att resurserna på vårt enda jordklot räcker till alla. Bara så kommer vi att tillsammans få uppleva att
jobben växer fram och att vi samtidigt räddar vår planet. Vi måste på allvar sätta fart på omställningstrycket genom offensiva satsningar på förnybart, på infrastruktur, på energieffektivisering – på en utsläppssnål och energieffektiv ekonomi helt enkelt […] En del av framtidsutmaningen handlar om att stimulera ny teknik. Det är bra för klimat, jobb och konkurrenskraft (Matilda Ernkrans (S), 2012, protokoll 2011/12:125, § 4, anf. 1, vår kursivering).
Inom diskursordningen i Sveriges riksdag kan vi se att det finns en oro för att systemet för närvarande inte fungerar som det är tänkt, dock uttrycks aldrig ett ifrågasättande av själva systemets existens. Det är tydligt att det råder en allmän acceptans för att åtgärda miljöproblem med hjälp av marknadsmekanismer och teknikinnovation, vilket visar att ekologisk modernisering har vunnit mycket terräng inom Sveriges klimatpolitik.
DEN DISKURSIVA KAMPEN
Kom igen Lena – vad skulle vi annars göra?
Håkan Hellström Vi har visat varför och på vilket sätt handel med utsläppsrätter kan förstås som en form av ekologisk modernisering. Vidare förstår vi, i likhet med Bailey, Gouldson och Newell (2011, 684) ekologisk modernisering och handel med utsläppsrätter som system i vilka diskurserna kring konventionellt ekonomiskt tänkande och ekologisk hållbarhet smälter samman och ömsesidigt påverkar varandra. Utifrån detta resonemang skapas en intressant ingångsvinkel, nämligen var diskurserna står i antagonistiskt motsatsförhållande till varandra. Vilka områden täcker de olika diskurser som framkommer – hur ger de betydelse åt världen och var råder öppen kamp? Utöver samstämmigheten angående ekologisk modernisering kan en konflikt avläsas angående hur ett överskott på utsläppsrätter ska hanteras, och vilken betydelse och mening ett överskott bör ha. Vi tar avstamp i försäljningen av överskottet inom EU och väntan på beskedet om AAU:erna.
I väntan på besked
I februari 2013 beslutade regeringen att sälja Sveriges överskott inom EU-ETS bestående av 1,3 miljoner ton koldioxid. Detta har frambringat en konflikt mellan två olika synsätt i Sveriges riksdag. Konflikten grundas i bristande information huruvida det skulle ske en försäljning eller ej. Det rådde oklarhet om överskottet skulle säljas ända in i det sista. I november 2012, två månader innan beslutet kom, hade regeringen ännu inte lämnat besked:
Miljöministern talar också om att det är långsamt och att det på något sätt måste vara långsamt. Det kan man hävda om man hela tiden vill ligga steget efter. Men om det är så att man vill finnas med som en motor, att driva på, ligga på och vara med och skapa de nya förslagen och nya systemen måste man ligga steget före. Det verkar inte regeringen ha någon ambition att göra. Hur länge ska vi vänta på besked? (Sara Karlsson (S), 2012, protokoll 2012/13:31, § 21, anf. 133, vår kursivering).
Konflikten angående bristande information ses även i riksdagsdebatterna angående överskottet på AAU:er inom FN:s system. Sedan 2010 har det pågått en intensiv kamp apropå att regeringen inte har lagt fram ett klart beslut angående hanteringen av överskottet på AAU:erna. Att beslutet dröjde och kom så drastiskt i fallet om EU:s överskott oroar den ena sidan inom debatten som värnar om att få besked om vad som ska hända med överskottet inom FN:s system. Det finns en tydligt uttryckt oro att regeringen kommer att agera på
