Den diskursiva kampen kring försäljning av överskott på utsläppsrätter har under flera år utgjort en intensiv debatt i Sveriges riksdag. Debatten frambringar en komplex, diskursiv väv kring relationen mellan natur och samhälle; kring kopplingen mellan konventionellt ekonomiskt tänkande och ekologisk hållbarhet; kring klimatförändringar och utsläppsrätter; kring ekologisk modernisering och förtroendet för det moderna samhället. Syftet med vår studie har varit att analysera den diskursiva kampen kring hanteringen av överskott på utsläppsrätter genom att undersöka vilka förhållningssätt de olika diskurserna förespråkar och hur de ger betydelse åt världen.
Den första frågeställningen var vilka självklarheter diskurserna inom diskursordningen är eniga om. Att ekologisk modernisering har vunnit terräng syns tydligt i de undersökta riksdagsdebatterna. I debatten framträder att den klimatpolitiska diskursen i Sverige genomgående vilar i en tanke att det är möjligt att lösa miljöproblem med hjälp av det ekonomiska systemet. Handel med utsläppsrätter kan således i sig ses som en form av ekologisk modernisering – vilket innebär en uppfattning om att ekonomisk tillväxt och ekologisk hållbarhet kan samexistera och att ett strukturomvälvande systemskifte följaktligen inte är nödvändigt för att lösa klimatkrisen. På detta vis befinner sig den klimatpolitiska diskursen kring handel med utsläppsrätter inom den ekomodernistiska diskursens ramar.
Förtroendet för det moderna samhället speglas i debatten om överskott på utsläppsrätter. Även om strukturella problem lyfts fram – framförallt inom den ekologiska diskursen – ifrågasätts aldrig själva handelssystemets existens. Det finns en samstämmighet i debatten som tyder på att ekologisk modernisering har blivit en objektivitet inom den klimatpolitiska diskursen, vilket innebär att den ekomodernistiska diskursen har blivit så fixerad och etablerad att den nästintill omöjliggör tanken att det skulle finnas alternativa sätt att lösa klimatkrisen på. Det är inte möjligt att undgå den givna strukturerade samhälleligheten, vilket innebär att en förändring av en objektivitet är svårgenomförlig. De diskurser som fixerats som hegemoniska speglar dock inte en objektiv verklighet och kan alltid bli annorlunda genom diskursiv praktik. Syftet med diskursanalys är att dekonstruera de strukturer som skapar vår ”naturliga” omvärld och på så sätt visa att den givna organiseringen av världen är ett resultat av politiska processer med sociala konsekvenser.
Beträffande frågan var inom diskursordningen det råder öppen kamp finns inom den klimatpolitiska diskursen en antagonism mellan två verklighetsuppfattningar som vi har valt att kalla den ekologiska och den ekonomiska diskursen. Trots samstämmigheten mellan diskurserna om att handel med utsläppsrätter är ett viktigt verktyg för att lösa klimatkrisen uppstår en tydlig diskursiv kamp kring hur överskott av utsläppsrätter ska hanteras. Kampen har i föreliggande studie delats in i sju kategorier i vilka diskurserna är oeniga om huruvida:
• ett beslut om annullering kan tas direkt eller om det krävs en utredning först
• en annullering är en symbolisk och principiell handling eller styrs av marknadens logik • en försäljning leder till ökade totala utsläpp
• på vilket sätt överskottet ska fungera som förhandlingsstrategi under klimatmöten • Sverige förlorar sitt klimatanseende vid en försäljning av överskott på utsläppsrätter • utsläppshandeln i högre grad borde styras av politiker eller marknadsmekanismer • överskott på utsläppsrätter är den nya klimatekonomins lyxproblem
Den diskursiva kampen visar att den ekologiska diskursen inte helt har accepterat tanken om ekologisk modernisering. Figur 2 visar det antagonistiska motsatsförhållande den ekonomiska och den ekologiska diskursen har inom den sammansvärjande diskursen ekologisk modernisering. I figuren omges den ekologiska diskursen och den ekonomiska diskursen av den bredare sociala praktiken i form av ekologisk modernisering. Den ekologiska diskursen befinner sig till stor del inom den ekomodernistiska diskursen, men det faktum att den inte accepterar vissa grundtankar inom ekomodernismen gör att den delvis även befinner sig utanför den ekomodernistiska diskursens ramar.
Tanken att den ekologiska diskursen inte helt har accepterat ekologisk modernisering som verktyg för att lösa klimatkrisen grundas framförallt i de flytande signifikanter som återfinns i debatten. En av de flytande signifikanterna som uppmärksammats är kampen kring vilket handlande som anses vara rationellt. Den ekonomiska diskursen utgår från en uppfattning om att en försäljning av utsläppsrätter kan ske utan att öka de totala utsläppen. Handel är enligt detta synsätt hela poängen med systemet och kan i sig aldrig vara ett problem. Att tala om överskott på detta sätt innebär att det endast värderas utifrån själva systemet och inte utifrån vad klimatet faktiskt tål. Det språk som den ekonomiska diskursen använder bygger på en verklighetsuppfattning som den ekologiska diskursen är främmande inför, eftersom den ekologiska diskursens tal om symboliska värden och principiellt handlande faller utanför det ekonomiska språket. Eftersom handel med utsläppsrätter är ett ekonomiskt styrmedel är det inte förvånansvärt att även rationaliteten bestäms utifrån en ekonomisk logik. Utifrån den ekonomiska diskursen är försäljning av överblivna utsläppsrätter rationell och berättigad, eftersom överskott inom systemet ses som en marknadsvara som förväntas säljas. Utifrån handelssystemet, och den ekonomiska diskursen, är det varken egendomligt eller förvånande att detta faktiskt sker.Fast utifrån miljön och klimatet, och den ekologiska diskursen, spelar det ingen roll huruvida dessa utsläppsrätter inom systemet symboliserar någonting annat – utsläppen sker ändå.
I riksdagsdebatterna angående överskott på utsläppsrätter går det inte urskilja att en diskurs är hegemonisk, vilket innebär att en hegemonisk intervention ännu inte har skett. Detta kan utläsas på grund av att det finns en pågående antagonism inom diskursordningen, i vilken den ekonomiska och ekologiska diskursen stöter ihop och kämpar om att få tolkningsföreträde. Eftersom det ännu inte finns en fixerad entydighet angående hur överskott på utsläppsrätter ska hanteras kan ingen av diskurserna inom diskursordningen ses som helt hegemonisk. Dock har den ekonomiska diskursen patent på rationaliteten, eftersom den dels påverkar men också reproducerar den givna strukturerade samhälleligheten. Armour (1997, 1056) menar att den ekonomiska diskursen har två fascinerande och farliga egenskaper, nämligen att den tenderar att underordna alla övriga sociala diskurser samt att den har en tydlig tendens att påverka de processer och händelser som den beskriver eller förutsäger. Detta innebär att på samma sätt som det sociala sammanhanget påverkar diskurserna, påverkar den ekonomiska diskursen det sociala sammanhanget genom att ytterligare förstärka och normalisera ekomodernismen. Den ekologiska diskursen, å andra sidan, ifrågasätter i högre grad ekomodernismen och vill således till viss del omstrukturera
den sociala praktiken. Det är som visat betydligt svårare att förändra en existerande samhällsstruktur än att fortsätta i samma spår, vilket innebär att den ekologiska diskursen har svårare att vinna terräng inom debatten.
I relation till det övriga samhället anser Bonnedahl (2012, 190), på ett liknande sätt som Armour (1997, 1056), att den ekonomiska diskursen är ”mycket central och konkurrenskraftig eller, om man så vill, närmast imperialistisk”.När det ekonomiska språket har patent på rationaliteten påverkar det dels hur klimatförändringar diskuteras och dels hur de antas kunna lösas. En central tanke i detta sammanhang är om det är möjligt att fortsätta med samma ekonomiska system och samtidigt minska klimatförändringarna. Ekologisk modernisering som objektivitet inom den klimatpolitiska diskursen kan fungera som en förklaring till att miljöåtgärder, som exempelvis handel med utsläppsrätter, anpassas till det ekonomiska systemet – att åtgärderna sker inom den ekonomiska diskursen. Bonnedahl (2012, 86) menar att genom att utgå från ekologisk modernisering och handel med utsläppsrätter som lösning på miljöproblem erkänner vi visserligen problemen – som exempelvis de ökade klimatförändringarna – men inte orsakerna; när de handlar om föreställningar om att naturen är obegränsad samt en ständig prioritering av det nuvarande ekonomiska systemet. För det handlar mycket om prioritering, och framförallt oviljan att behöva prioritera bort. I likhet med resonemanget om att ekologisk modernisering handlar om att inte gå emot förväntningen på en ekonomisk utveckling menar Bonnedahl (2012, 86) att en förklaring till att hållbar utveckling inte alltid ter sig så hållbar handlar om att vi är obenägna att ompröva alltför mycket på en gång – att de bekvämligheter vi tror oss behöva släppa och de intressen som hotas är alltför starka.
Foucault (1970, 14) beskriver de ekonomiska praktikerna som kodifierade föreskrifter eller anvisningar (moral) som försöker ge sig själva ett rationellt berättigande genom teori om tillgångar och produktion. På ett liknande sätt talar Hornborg (2010, 199) om att det är genom sina utomspråkliga upplevelseskikt som människan kan förstå ekosystemens komplexitet och cirkulära samband. Ett språkligt och linjärt tänkande är enligt Hornborg (2010, 199) dåligt rustat att representera ett helhetssammanhang. Utifrån detta synsätt kritiserar Hornborg totaliserande och reduktionistiska begreppsvärldar som ofta förekommer inom neoklassisk nationalekonomi: ”Om ekosystemen är baserade på subtila, intuitiva varseblivningsmönster, och dessa systematiskt nonchaleras av det förhärskande ekonomiska språkbruket, är förstörelsen av mening och förstörelsen av ekosystem två aspekter av samma process”. Resonemanget speglar den ekologiska diskursens tal om symboliska värden och
principiellt handlande inom debatten om utsläppsrätterna. Den ekologiska diskursen argumenterar ofta utifrån ett utomspråkligt upplevelseskikt – den upplever att försäljning är fel, och denna upplevelse finns oberoende av den ekonomiska logiken.
Den neoklassiska, ekonomiska teorin utgör enligt Hornborg (2010, 200) ett slutet och tautologiskt system av abstrakta begrepp som enbart hänvisar till varandra och saknar förmedlingen av utomspråkliga innebörder och förhållningssätt, som exempelvis omsorg och andakt samt lyhördhet för lokala och ekologiska villkor. Det ekonomiska språket har genom sin självberättigande logik legitimerat principen om alltings utbytbarhet och uppmuntrar en maximal och accelererande resursförbrukning, och därmed menar Hornborg (2010, 201) att ”vi har överlämnat våra viktigaste avgöranden till ett tecken utan innebörd”. I både Foucaults och Hornborgs resonemang spelar diskurs en viktig roll, på grund av att det ekonomiska språket dels berättigar sig självt och dels inte räcker till för att helt förstå ekologiska villkor. I fallet om överskottet på utsläppsrätterna är frågan huruvida ekonomins språk och logik borde styra riktningen i klimatarbetet?
Övergripande för hela resonemanget i föreliggande studie finns tanken om path
dependency, vilken innebär att de val som ges i en given situation bestäms av de val som
tidigare gjorts; oavsett om dessa val fortfarande är relevanta, rationella eller hållbara. I föreliggande studie har vi sett att handel med utsläppsrätter fungerar som fysisk praktik av en ekomodernistisk hegemoni. Efter betydelsebildning kommer aktion, som i sin tur bidrar till att betydelsebildningen reproduceras i den fysiska praktiken. Det är denna process som utgör förutsättningar för path dependency, och det är delvis genom denna process som ekologisk modernisering inom den klimatpolitiska diskursen numera är självklar. Path
dependency ökar förståelsen kring varför det ekonomiska språket dels har patent på
rationaliteten, och dels bidrar till att det nuvarande ekonomiska systemet i ökande takt fungerar som en objektivitet:
Path dependence has to mean, if it is to mean anything, that once a country or region has started down a track, the costs of reversal are very high. There will be other choice points, but the entrenchments of certain institutional arrangements obstruct an easy reversal of the initial choice. Perhaps the better metaphor is a tree, rather than a path. From the same trunk, there are many different branches and smaller branches. Although it is possible to turn around or to clamber from one to the other – and essential if the chosen branch dies – the branch on which a climber begins is the one she tends to follow (Levi, 1997, 28).
Bailey, Gouldson och Newell (2011, 698) beskriver path dependency i förhållande till klimatmarknaden som ”inlåsningen” av neoliberala och ekomodernistiska experiment i hanteringen av klimatkrisen. På grund av de gigantiska politiska och ekonomiska
investeringarna EU-ETS och Kyotoprotokollet har inneburit blir incitamenten att ha kvar och försvara systemen väldigt starka, eftersom kostnaden för att byta bana till ett tidigare trovärdigt alternativ ökar med tiden. Det bör nämnas här att detta inte är en kritik mot hela tanken om en koldioxidmarknad. Det är uppenbart att en stor del av exploateringen av miljön har skett på grund av att dess värde har undervärderats, ett problem som en koldioxidmarknad löser genom att sätta en prislapp på att förorena. Däremot blir det problematiskt om systemet:
[…] appears to recreate a neoliberal hegemony that empowers those pragmatists who are willing to engage whilst simultaneously disempowering its critics and locking out approaches that could lead to deeper change (Bailey, Gouldson och Newell, 2011, 700).
Även när systemen uppvisar strukturella svagheter är det svårt att gå emot dem eller för kritiker att uttala sig, på grund av att marknadsmetoder blir mer och mer institutionaliserade, legitimerade och normaliserade (Bailey, Gouldson & Newell, 2011, 698). Om och när handel med utsläppsrätter skapar en hegemonisk nyliberal syn på klimatåtgärder förstärker detta de diskurser som redan reproducerar den existerande samhällsstrukturen – i föreliggande studie den ekonomiska diskursen – samtidigt som den utesluter kritiska röster och således hindrar alternativa synsätt som skulle kunna leda till djupare förändring. Den ekologiska diskursen ifrågasätter som visat inte handelssystemets existens, men understryker genomgående i debatten att utsläppsmarknaden måste fungera som ett medel – inte som ett mål i sig. Målet måste alltid vara att minska klimatförändringarna, vilket innebär att världen inte får blunda för de strukturella och etiska problem som utsläppsmarknaden för med sig.
Överskottet inom EU:s system såldes till en amerikansk bank. Nu återstår att se vad som kommer att hända med överskottet på AAU:er. Om den ekologiska diskursen mot all förmodan lyckas omstrukturera det bredare sociala sammanhanget och således får tolkningsföreträde är det troligt att överskottet annulleras. Om den ekonomiska diskursen däremot återigen reproducerar den existerande samhällsstrukturen är det sannolikt att ytterligare en försäljning kommer att ske. En försäljning av överskott på utsläppsrätter kan diskursivt symbolisera ännu ett steg längs den gren som vi för nuvarande tycks klättra. Precis som Levi (1997, 28) beskriver så uppkommer andra valmöjligheter – choice points – längs vägen; exempelvis debatten kring vad som ska hända med överblivna utsläppsrätter i systemet. Förskansningarna av vissa verklighetsuppfattningar i den sociala praktiken försvårar dock en enkel omkastning av det ursprungliga valet. Sannolikheten för ytterligare steg längs grenen ökar desto längre vi klättrar, även om den gren vi klättrar på riskerar att dö.
REFERENSER
Armour, L. (1997). The logic of economic discourse: beyond Adam Smith and Karl Marx.
International Journal of Social Economics. Vol. 24/10, 1056-1079.
Axelsson, S., Grape, H., Holmgren, P., Jarrick, S., Krüger, M., Sohlström, A., Wijkman, A. & Wirtén, H. (2011, 28 januari). Kortslut inte hela vårt klimatarbete. Göteborgs-
Posten. (Hämtad 2 april 2014) http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.538787-kortslut-
inte-hela-vart-klimatarbete
Bailey, I., Gouldson, A. & Newell, P. (2011). Ecological Modernisation and the Governance of Carbon: A Critical Analysis. Antipode. Vol. 43/3, 682-703.
Bergh, A. & Jakobsson, N. (2010). Modern mikroekonomi – marknad, politik och välfärd. Stockholm: Nordstedts.
Bonnedahl, K.J. (2012). Från ekonomiskt till hållbart, från exploatering till samexistens. En
bok om att tänka om. Lund: Studentlitteratur.
Borger, J. (2001, 29 mars). Bush kills global warming treaty. The Guardian. (Hämtad 5 maj 2014) http://www.theguardian.com/environment/2001/mar/29/globalwarming. usnews.
Boyle, A. (2012). Climate Change and International Law – A post Kyoto Perspective.
Environmental Policy and Law. Vol. 42/6, 333-343
Brännlund, R. & Kriström, B. (1998). Miljöekonomi. Lund: Studentlitteratur.
Catton, W.R. (1980). Overshoot: The ecological basis of revolutionary change. Illinois: University of Illinois Press.
Christoff, P. (1996). Ecological modernisation, ecological modernities. Environmental
Politics. Vol. 5, 476-500.
Ek, L. (2014, 15 januari). Ett hållbart val. Centerpartiets hemsida. (Hämtad 29 mars 2014) http://www3.centerpartiet.se/Person/lenaek/Dates/2014/1/Sjostedt-och-
utslappsratter/
Energimyndigheten. (2013). Utvecklingen på utsläppsrättsmarknaden 2013. En beskrivning
och analys av den globala utsläppshandeln. Stockholm: Energimyndigheten.
Energimyndigheten & Naturvårdsverket. (2006). EU:s system för handel med utsläppsrätter
efter 2012. Rapport från Energimyndigheten och Naturvårdsverket.
EU. (2014). The EU Emissions Trading System (EU-ETS). (Hämtad 24 april 2014) http://ec.europa.eu/clima/policies/ets/index_en.htm
Fairclough, N. (1992). Discourse and Social Change. Cambridge: Polity Press. Fairclough, N. (1993). Critical Discourse Analysis and the Marketization of Public
Discourse. Discourse Society. Vol. 4/2, 133-168.
Faiclough, N. (1995). Critical Discourse Analysis. London: Sage.
Fisher, D.R. & Freudenburg, W.R. (2001). Ecological modernisation and its critics:
Assessing the past and looking toward the future. Society and Natural Resources:
An International Journal. Vol. 14/8, 701-709.
Foster, J.B. (1992). The absolute general law of environmental degradation under capitalism. Capitalism Nature Socialism. Vol. 2/3, 77-82.
Foucault, M. (1970). Diskursens ordning: installationsföreläsning vid Collège de France
den 2 december 1970. Stockholm: Symposion.
Gardiner, S.M. (2011). A Perfect Moral Storm – the Ethical Tragedy of Climate Change. New York: Oxford University Press
Giddens, A. (1998). The third way. Cambridge: Polity Press.
Hajer, M. & Versteeg, W. (2005). A decade of discourse analysis of environmental politics: Achievements, challenges, perspectives. Journal of Environmental Policy &
Planning. Vol. 7/3, 175-184.
Hannigan, J. (2006). Environmental sociology: A social constructionist perspective. London & New York: Routledge.
Helm, D. (2012). The Kyoto approach has failed. Nature. Vol. 491, 663-665.
Hornborg, A. (2010). Myten om maskinen: essäer om makt, modernitet och miljö. Göteborg: Daidalos.
IPCC. (2014a). Climate Change 2014: Impacts, Adaptation, and Vulnerability. IPCC WGII AR5 Summary for Policymakers.
IPCC. (2014b). Climate Change 2014: Mitigation of Climate Change. IPCC WGIII AR5 Summary for Policymakers.
Johansson, P. & Lisberg Jensen, E. (2006). Identitet och trygghet i tid och rum:
Kulturteoretiska perspektiv på kärnavfallsfrågans existentiella dimensioner. Rapport
R-06-11. Stockholm: SUB.
Laclau, E. & Mouffe, C. (1985). Hegemonin och den socialistiska strategin. Göteborg: Glänta.
Levi, M. (1997). A Model, a Method and a Map: Rational Choice in Comparative and
Historical Analysis. I Comparative Politics: Rationality, Culture, and Structure, ed. Lichbach, M.I. & Zuckerman, A.S. Cambridge: Cambridge University Press, 19-41. Ma, Z.F. (2010). The effectiveness of Kyoto Protocol and the legal institution for inter-
national technology transfer. The Journal of Technology Transfer. Vol. 37/1, 75-97. Newell, P. & Paterson. M. (2009). The politics of the carbon economy. I The Politics of
Climate Change: A Survey, ed. Boykoff, M. London: Routledge, 80-99.
Newell, R.G., Pizer, W.A. & Raimi, D. (2013). Carbon Markets 15 Years after Kyoto:
Lessons Learned, New Challenges. Journal of Economic Perspectives. Vol. 27/1, 123-146.
O’Connor, J. (1991). On the two contradictions of capitalism. Capitalism Nature Socialism. Vol. 2/3, 107-109.
O’Connor, J. (1994). Is sustainable capitalism possible? I Is capitalism sustainable, ed. O’Connor, J. New York: Guilford Press, 152-175.
Pihl, H. (2007). Miljöekonomi för en hållbar utveckling. Stockholm: SNS Förlag.
Polanyi, K. (1944). Den stora omdaningen. Marknadsekonomins uppgång och fall. Lund: Arkiv förlag.
Riksrevisionen. (2009). Vad är Sveriges utsläppsrätter värda? Hanteringen och
rapporteringen av Sveriges Kyotoenheter. RiR 2009:21. Stockholm: Riksdagens
Riksrevisionen. (2013). Klimat för pengarna? Granskningar inom klimatområdet 2009-2013.
Slutrapport: Hållbar utveckling – Klimat. RiR 2013:19. Stockholm: Riksdagens
Interntryckeri.
Sandel, M. J. (1997). It’s Immoral to Buy the Right to Pollute. In R.N. Stavins (ed.) (2005).
Economics of the Environment. New York: W. W. Norton & Company, 355-357.
Shavell, S., Stavins, R.N., Gaines, S.E. & Maskin, E.S. (1997). Replies to Michael J. Sandel. In R.N. Stavins (ed.) (2005). Economics of the Environment. New York: W. W. Norton & Company, Inc, 357-358.
SOU 2008:24. Svensk klimatpolitik. Betänkande av Klimatberedningen. Stockholm: Edita. Spaargaren, G. (1997). The ecological modernization of production and consumption:
Essays in environmental sociology. Wageningen: Wageningen University Press.
Stavins, R.N. (1998). What Can We Learn from the Great Policy Experiment? Lessons from The SO2 Allowance Trading. Journal of Economic Perspectives. Vol. 12/3, 69-88.
Tietenberg, T. (1990). Economic Instruments for Environmental Regulation. Oxford Review
of Economic Policy. Vol. 6/1, 17-33.
Winther Jørgensen, M. & Phillips, L. (1999). Diskursanalys som teori och metod. Lund: Studentlitteratur. Riksdagsdebatter Protokoll 2009/10:103, § 6 (2010, 14 april) Protokoll 2010/11:50, § 9 (2011, 28 januari) Protokoll 2011/12:119, § 10 (2012, 29 maj) Protokoll 2011/12:125, § 4 (2012, 7 juni) Protokoll 2012/13:31, § 20 (2012, 27 november) Protokoll 2012/13:31, § 21 (2012, 27 november) Protokoll 2012/13:57, § 8 (2013, 24 januari) Protokoll 2013/14:42, § 14 (2013, 9 december) Protokoll 2013/14:53, § 20 (2014, 14 januari) Protokoll 2013/14:54, § 1 (2014, 15 januari)