Den hängde med halsringen : om en figurin från järnåldern funnen vid
Kymbo Storegården i Västergötland
Zachrisson, Torun
Fornvännen 2003(98):2, s. [89]-97
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2003_089
Ingår i: samla.raa.se
Den hängde med halsringen
O m en figurin från j ä r n å l d e r n funnen vid Kymbo
Storegården i Västergötland
Av Torun Zachrisson
Zachrisson, T. 2003. Den hängde med halsringen. Om en figurin från järnål-dern funnen vid Kymbo Storegården i Västergötland. (The hanged one with lhe neck ring. On an Iron Age figurine found at Kymbo Storegården, Väster-götland). Fornvännen 98. Stockholm.
In the late 1920S a silver figurine was found near the edge of a small bog in Kymbo, eastern Västergötland. The figurine is only 3,4 cm high, small and por-table, and thus probably intended as an amulet. The figurine depicts a naked hanged man, with asilverybody furnished with an over-sized neck ring. It is most likely a mimature image of a deity, judging from its nakedness, the fact that it is made of precious metal and its attribute, the neck ring. The figurine is a stray find, found by a farmer while thiiining turnips. There is nothing that dates it directly, but analogies suggest that the figurine belongs to the Migration Period. It is argued that the figurine may be an image of the god Odin, the god of the hanged, who through his auto-sacrificial hanging on the World Tree attained eternal wisdom.
Torun /.achrisson, Institutionen för Arkeologi, Stockholms Universitet, SE-106 ()i Slockholm, Sweden.
Torun. Zachrisson@ark.su.se
I museibutiken på Historiska museet kan man köpa nytillverkade kopior av en figurin funnen vid Kymbo i Västergötland. Den är formad som en människa med en spirallagd ring runt hal-sen. Kopiorna görs i silver, medan originalet är tillverkat av starkt silverhaltig brons (se ne-d a n ) . Den är påfallanne-de liten, bara 3,4 cm hög. Det mest iögonfallande draget är halsringen, som i kontrast mot figurinen i övrigt är av guld. Sedan 1930-talet har den funnits i museets samlingar (fig. 1). Den har även förekommit i olika utställningssaminanhang och följdriktigt diskuterats i k o m m e n t e r a n d e texter kring ut-ställningar (summariskt av Arbman 1936, s. 5; utförligare av Lamm 1995, s. 48 f). Ingen mera ingående presentation av föremålet och
fynd-platsen har gjorts, kanske på g r u n d av att fi-gurinen är lösfimnen. Den kan tolkas som en amulett, d.v.s. ett föremål som skulle ha särskild kraft att skydda eller bringa lycka (KLNM: »Amuletter»). Som så inånga andra amuletter år den en miniatyr (jfr Arrhenius 1961) och har alltså varit lätt att bära med sig. Miniatyrer kan ofta ha formen av gudasymboler, gudabil-der eller andra övernaturliga ting (Perkins 2001, s. 55). Trots att figurinen är ett lösfynd har den ett stort värde, för som vi ska se kan den avlockas ett innehåll som både ger svar på frå-gor om figurinen själv och om den tid den präglats av. Figurinen har kallats för »gudinnan med halsringen». Men det är ingen kvinnofi-gur utan en mansfikvinnofi-gur, en manlig skepnad som
Fig. i. Kymbofigurinen en face och från sidan. Foto Ulf Bruxe, SHM. —The Kymbo figurine, from and side view.
är silverskimrande, försedd med guldhalsring och hängd.
Fyndet
Figurinen hittades då lantbrukare Verner Gabrielsson och en dräng gallrade rovor på Storegårdens ägor i Kymbo socken i Västergöt-land. Gabrielsson hade »Kymbogubben» i port-monnän i flera år tills en dag skolläraren i Kymbo fick vetskap om saken. Skolläraren och Einar Magnusson från Falbygdens museum åkte 1932 ut till Kymbo för att övertala upphittaren att ge dem »gubben», eftersom den hade guld runt halsen. Upphittarens son minns att hans far sa: »Tar ni gubben ifrån mig, så slänger jag
honom i min djupa brunn!» De båda herrarna for sin väg, men återkom efter ett år. Gabridsson sa då enligt sonen: "Ni får gubben till museet i Falköping, men villkoret är att han skall stanna där, han skall inte till Stockholm." (Besikt-ningsrapport 910719, Lars Hasselberg.)
När Falbygdens museum 1934 sände iväg fi-gurinen och andra föremål för konservering i Stockholm väckte den uppmärksamhet. På riks-antikvariens vägnar skriver Andreas Oldeberg att figurinen är märklig, av mycket stort intres-se "och torde på g r u n d av sin litenhet vara unik". Den borde vidare ha hembjudits staten för inlösen då den bestod av en silverlegering (60% silver, resten koppar) samt en lindad guldtråd (ATA d n r 4 3 8 7 / 3 4 ) , något som man kunde konstatera på Historiska museets kon-serveringsanstalt. De båda museerna enades därefter om att låta figurinen vara d e p o n e r a d i Historiska museet medan en galvanoplastisk ko-pia tillverkades för Falbygdens museums räk-ning (FM 1017; SHM 20877, vikten ej noterad). Genus och tid
I Västergötland diskuterades figurinens genus i lokalpressen 1935.1 en tidningsnotis ställs frå-gan huruvida figurinen ska förstås som en hals-ringsprydd gudinna eller om det kan röra sig om en keltisk krigare, vars främsta utmärkelse-tecken halsringen var. En något utförligare ar-tikel jämför figurinen med en g r u p p kvinnosta-tyetter från bronsålder ( 2 2 / 1 samt 9 / 2 1935, Falbygdens museums klipparkiv). Statyetterna brukar kallas »gudinnan med halsringen» (Brönd-sted 1958, s. 276; Stenberger 1964, s. 302; Malmer
1993, s. 118 ff). De är utförda i brons och gjutna i ett stycke. Merparten av dem bär en-, två- eller tre-radiga halsringar. Ett gemensamt drag för staty-etterna är som Mats Malmer (1993, s. 119) på-pekat deras kringelformade armar. De är nakna och har ofta markerade bröst. Höjden på staty-etterna är mellan 9,6 och 13,6 cm (fig 2). Kymbofigurinen har visserligen halsringen och nakenheten gemensam med gudinnorna, men saknar markerade bröst och de karakteristiska kringelformade armarna. Figurinen är vidare ut-förd i annat material och endast en tredjedel så stor som gudinnorna, något som redan den ano-nyma tidningsskribenten konstaterade.
Den hängde med halsringen 91
Fig. 2. F.n av de elva kända »gudinnorna med hals-ringen». Denna statyett, 13,6 cm hög, är funnen i V. Ingelstads socken i Skåne (efter Arne 1909). —One of the eleven so-called "goddesses with neckrings".
Fig. 3. De kraftigt förstorade vaderna är ett famträ-dande drag pä mansstatyetterna från Stockhult, Loshults socken, Skåne (efter Montelius 1917). — The prominent calves are characteristic of two male figurines found at Stockhult, Loshult parish, Skäne.
Ett drag som figurinen har gemensamt med bronsålderns mansgestaltningar är de kraftigt förstorade vaderna. Timothy Yates har visat att markerade vader är starkt kopplade till falliska figurer på hällristningar i Kville och Vette hä-rader, Bohuslän (1993, s. 4 5 . Detta får dock som konsekvens att kvinnor helt saknas på häll-arna. För en diskussion om detta se Valfridsson 1996, s. 14 fj- De markerade vaderna återfin-ner man även hos de bägge statyetterna från Stockhult, Loshults socken, Skåne (fig. 3, jfr Montelius 1917, s. 65). Dessa tvillingar är för-sedda med härskarsymbolerna hatt och yxa (jfr Kristiansen 1999, s. 542 ff). De tidigare
omta-lade g u d i n n o r n a med halsringen har i motsats till mansstayetterna slanka vader.
Genom sin spetsiga haka sällar sig Kymbo-figurinen till avbildningar av manliga gestalter från j ä r n å l d e r n (jfr Göransson 1999, s. 35 ff). När figurinen infördes i Historiska museets samlingar beskrevs den också av Holger Arbman som en »barbarisk mansstatyett» (SHM:s inventarium, inv. nr. 20877). Frånsett den spetsiga hakan och möjligen de förstorade vaderna finns inga egentliga könsspecifika drag (jfr även Lamm 1995, s. 48). Figurinen tycks, så när som på halsringen, vara naken.
I årsboken Falbygden daterar Magnusson
Fig. 4. Bildväven frän Ose-bergsfyndet visar Odinsträ-det (utsnitt ur teckning av Sofie Krafft efter Dedekam 191 8, s. fig. 1). —Detail of a tapestry from the Oseberg ship burial: lhe so-called Tree of Odin.
och Liedholm (1936, s. 64 ff) figurinen till övergångstiden mellan brons- och järnålder, något som förmodligen har sin bakgrund i tid-ningsdebatten om bronsåldersgudinna eller keltisk krigare, som man kan ana att de på nå-got sätt varit involverade i. Arbman betraktar fi-gurinen som uttryck för önskan att ge den na-turalistiska provinsialromerska konsten en nor-disk skepnad (1936, s. 5). I konsekvens här-med daterar han figurinen här-med tvekan till ro-merskjärnålder.
Figurinen finns idag i Historiska museets guldrum. Där ligger den ståndsmåssigt placerad i samma monter som gnldhalskragen från Alle-berg. I Guldrumskatalogen sägs att figurinen till-hör folkvandringstid (Föremålskatalogen, s. 16). Sannolikt har man daterat den på grundval av halsringens uppenbara likheter med folkvand-ringstida halsringar (jfr Janse 1922, s. kap. III). Trots att det alltså inte finns något som direkt da-terar Kymbogubben, så talar det mesta för att den ska placeras i folkvandringstid.
Kroppshållning och attribut
Om vi betraktar figurinen, så är särskilt huvu-det med näsa och ögonbrynsparti och under-kroppen framträdande. Armarna är korta och hänger rakt längs sidorna. U n d e r b e n e n är för-storade och tårna ställda spetsigt nedåt. Ser man figurinen i profil är fötterna alltså marke-rade genom kraftigt, snett uppåt ställda hälar, något som Holger Arbman noterat i beskriv-ningen till inventariet (SHM 20877).
Bland de inånga nu kända guldgubbarna finns enstaka som har kraftigt uppåt ställda hä-lar. Det gäller exempelvis en av guldgubbarna från Eketorp, Öland (fig. 5), där den pälskläd-da (bundna?) figuren står nästan helt på tå (jfr Watt 2001, s. 225). Gestaltens överdimensio-nerade, r u n d a ögon gör den dock olik Kymbo-figurinen.
Holmqvist (1960, se fig. 6—7, IO, 15) har diskuterat mansfigurer som står på tå i järnål-derns nordiska konst. Han uppfattade dem som dansande gudar. De exempel Holmqvist
Den hängde med halsringen 93 Fig. 5. Guldgubben från
Eketorp, Öland (efter teck-ning av Bengt Handel, Watt 2001, fig. 5). — (k)ld foil figure from Eke-torp.
Fig. 6. Denna 6,7 cm höga mansgestalt med halsring i guldbleck föreställer förmodligen guden Frej (ef-ter Muller-Wille 1989; se även Hauck 1993, fig. 5). — Figurine interpreted as the god Freyr.
anför visar dock inte människofigurer vars tår pekar rakt nedåt som Kymbofigurinen». Efter-som de »dansande gudarna» är stadda i rörel-se så är även deras kroppsspråk annorlunda.
Två döda mansgestalter återfinner vi i rand-bården till den stora guldbraktcaten från folk-vandringstid som hittats vid Söderby i Dan-marks socken, Uppland. Även de verkar ha spetsiga fötter (kamm, Hydman & Axboe 1999, s. 243 och fig. 10, s. 238).
Vi kan jämföra Kynibofignrinens kropps-hållning med de män som avbildas på en av det vikingatida Osebergsfyndets bildvävnader. I det s.k. Odinsträdet ses nio mansgestalter hänga med armarna utmed sidorna (fig. 4), Även dessa män har snett nedåtställda tåspet-sar. Männen är hängda (Dedekam 1918, s. (i 1). Till skillnad från Kymbofigurinen är de på-klädda och har en kort koltliknande dräkt. Dedekam har påpekat att snett ställda tåspetsar inte enbart är förbehållet de hängda i Odins-trädet, utan sannolikt förekommer även hos
andra män på bildväven (jfr m a n n e n ovanför hästhuvudet, Dedekam 1918, fig. 1). Det som utmärker m ä n n e n i trädet är dock att deras kroppshållning inte uttrycker rörelse (frånsett ett och annat slappt hängande huvud).
Min uppfattning är att Kymbofigurinen vi-sar en hängd man. Fötternas position och avsaknaden av rörelse styrker tanken på detta. Den hängde tycks vara naken. Perkins (2001,8. 103) har påpekat att gudafigurer ofta avbildas nakna. Tanken på att en kung, exempelvis i form av en schackpjäs, skulle avbildas naken vo-re dävo-remot otänkbar. Jan Peder Lamm (1995, s. 48 f) har också föreslagit att Kymbofigurinen skulle kunna uppfattas som en miniatyr av en större gudabild. I n o r r ö n a källor berättas om gudabilder prydda med guld och silver, vilket passar väl med Kymbofigurinens silverskimran-de och guldbalsringssmyckasilverskimran-de gestalt (jfr Sturluson II, s. 154 & 263; se Perkins 2 0 0 1 , s.
105).
Går det att ringa in närmare vilken manlig
gud figurinen representerar? Här framstår kroppsuttrycket, och attributet, halsringen, som centrala. Hängningen intar en central plats när O d e n söker och får visdom genom sitt själv-offer på världsträdet. I Eddadikten Havamal (stroferna 138—141) berättas om hur guden häng-ande i Yggdrasil offrar sig till sig själv. Oden instiftar människoffret genom att själv förrätta det första offret med sig själv. Dödssätten är två: han blir hängd och spjutstungen. Och »given åt Odin» är offerformeln (Drobin 1988, s. 108 ff). Alternativt kan Odens självoffer uppfattas som en symbolisk död i en initiationsrit (se Schjodt 1993 och där anförda referenser). I Snorres Ynglingasaga, kapitel 7, får vi kännedom om andra sätt Oden använde för att nå vidare kun-skap: »Odin hade med sig Mimirs huvud, och det sade honom många tidender från andra världar, men stundom väckte han upp döda ur jorden eller satte sig under hängda. Därför
kal-las han gengångarnas konung (draugadröt-tinn) eller de hängdas herre (hangadröt(draugadröt-tinn).» (här återgivet efter Drobin 1988, s. 101).
Kymbofigurinens halsring är så omfångsrik att den tycks vila på figurinens hela axelparti, och blir på så sätt nästan övertydligt markerad. Den gyllene halsringen är ett värdighetstecken som förekommer i avbildningar av bl.a. gudarna Oden och Frej (fig. 6; jfr Hauck 1993, s. 453). Oden förknippas med en speciell gyllene ring, Draupnir. Den ringen hade bränts på sonen Balders likbål, men sänts tillbaka från dödsriket till Oden. Draupnir hade förmågan att skapa åt-ta likadana ringar var nionde natt. Den är intimt förknippad med asagudarnas alstrande krafter (Clunies Ross 1994, s. 77, 134 f).
Den hängde och guldhalsringsprydde väck-er även andra associationväck-er. O m Agne, en av Ynglingakungarna, berättas i Ynglingasagan att han hade ett guldsmycke. Halssmycket var inte slutet utan kunde bindas ihop (jfr Nerman
1919, s. 151). Agne firade bröllop med Skjälf, dotter till en finnkung eller same (om Ynglinga-kungarnas äktenskap med finnkungars döttrar, se Inger Zachrisson 1997, s. 169). Samtidigt höll man gravöl över Skjalfs far, som dött i strid mot Agne. Drucken gick Agne och la sig med halssmycket stadigt fästat kring halsen. Skjälf och hennes män dräpte då den berusade Agne
genom att hänga honom i ett träd med hjälp av halsringen (Snorre Sturluson, Nordiska kunga-sagor I, s. 401). Hängningsmotivet förekom-mer redan i kvädet Ynglingatal, som av de fles-ta filologer dateras till omkring år 900 (Sundqvist 2000, s. 44 ff).
Landskap
Figurinen är funnen på marker tillhöriga Storegården i Kymbo. Platsen ligger centralt i socknen, ca 120 meter nordnordväst om kyr-kan (fig. 7). Fyndet gjordes i sluttande terräng vid kanten av en liten mosse. Som depositions-plats för en gudafigurin är den traditionsenligt vald. Gränslandet mellan fast och våt mark tycks ha varit viktigt då man offrade till gu-domliga makter (Zachrisson 1998, s. 114 ff; Magnus 1999, s. 80 f; Hedeager 1999, s. 242 ff). Inga andra fynd är kända från Storegårdens mosse, men inga undersökningar har heller fö-retagits där.
Kymbo är inget gammalt inbyggarnamn på - b o , som namnets nutida utseende kan ge sken av. Efterleden - b o lades till sockennamnet på
1600-talet. 1225 skrivs namnet Tiumu och vi-sar att här döljer sig ett terrängbetecknande ord, det fornsvenska *tiuma, »höjdsträckning». Byn ligger följdriktigt på en moränvall (Linde
1 9 8 2 , 5 . 9 0 ) .
Kymbo domineras av kyrkbyn Kymbo. Norr därom ligger Moarp, söderut Hällestorp, Svenstorp och Kattarp, medan Bäck och Väs-singe finns i öster. Precis som i många andra västgötasocknar ger sockennamnet intryck av att vara mycket gammalt, medan flera av gårds-n a m gårds-n e gårds-n ger ett ugårds-ngt igårds-ntryck (jfr Brigårds-nk 1997).
Den västra delen av Kymbo socken ligger på randen av Falan. Som förväntat finner man därför de karakteristiska gånggrifterna och stenåldersboplatserna. I övrigt ser Kymbo sock-en fornlämningsmässigt ut som stora delar av Västergötland, med enstaka bevarade stensätt-ningar, domarringar och uppgifter om bort-tagnagravar (jfr Häggström 2001 rörande Vitt-eneområdet och dess fornlämningsbestånd). Vid Riksantikvarieämbetets senaste invente-ring för den ekonomiska kartan visade sig dock Kymbo omfatta en del av Sveriges största kända hålvägssystem med u p p till 35-filiga vägar
Den hängde med halsringen 95 Fig. 7. Kymbo sockens
centrala delar. — The central parts of Kymbo parish.
(Gren 1988). Det rör sig om två huvudsakliga leder, den ena i anslutning till den gamla lands-vägen mellan Skara och Jönköping, den s.k. Eriksgatuleden. Den andra är vägarna mellan Falbygden och kvarnarna i Tidan (Hallbäck & Hallbäck 1993-1994).
Kymbo tillhör inte de bygder som uppvisar koncentrationer av ädelmetallföremål, vapen-fynd och importföremål från perioden 200—
1 100 e.Kr. Kymbo ligger dock i sydöstra kanten av Friggeråkerområdet. Det har av Lundqvist (2001, s. 109 ff) lyfts fram som ett av de främsta i Västergötland vad gäller centralplatsindika-tioner. En annan del av Västergötland som framträder på liknande sätt är Salebyområdet söder om Lidköping. Trakten där utmärker sig genom särskilt inånga och rika folkvandringsti-da fynd (Lundqvist & Stibéus 1999, s. 108 ff). Här kan det intressant nog ha hittats en pen-dang till Kymbofigurinen. Lundqvist (muntlig uppgift feb. 2001) minns att han vid lösfynds-invcntering i Saleby träffade på en dam som an-såg sig ha hittat en Kymbogubbe i silver. Tyvärr hade »gubben» förkommit.
Odensamuktten
I den fornvästnordiska litteraturen framgår att man inte bara dyrkade gudabilder i stort for-mat. Man hade även små gudabilder i miniatyr som man kunde ha i en p u n g eller väska. I Olaf den heliges saga i Flateyarbok berättas, »En dag litet senare h ä n d e det sig så att kungen sporde var Hallfred skald var. Kalv svarar att han troligen höll på att blota i lönn som han brukade. Det var nämligen så att han i sin pung har en torsbild gjord av en valrosstand och du konung är mycket eftergiven mot h o n o m men han håller sig inte till sanningen» (se Lamm 1985; stycket från Flateyarbok 1, s. 274 är över-satt avj. P. Strid). En av de mer berömda guda-bilderna är Frejstatyetten från Rällinge i Lunda socken i Södermanland. Den är lagom stor för att rymmas i en utsträckt hand (Lamm 1985, s. 112, fig. 1). Till dessa små gudabilder sällar sig även Kymbofigurinen. Precis som guldbraktea-terna och vendelhjälmarna lyfter fram olika delar i den komplexe gliden Odens k a r a k t ä r -guden som belbrägdagörare och botare, som extatisk schaman, som beskyddare i strid (jfr Hauck 1992, 1993) - så presenterar
f i g u r i n e n O d e n s o m d e n s o m g e n o m sitt själv-offer n å r d e n y t t e r s t a v i s d o m e n .
Ston tack till Peter Jankavs som sänt mig det material om figurinen som finns samlat i Falbygdens museum. Sedan manuskriptet lämnats till tryckning har det hänl viktiga saker på området, något som närmare be-skrivs av Gunnar Andersson, Lena Beronius Jörpe-land och Jan Dunci i della n u m m e r av Emnviinnen.
Referenser
Arbman, H. 193b. Människoframställning i vår fornti-da konst. Ur Statens historiska museums samling-ar 4. Stockholm.
Arne, T. J. 1909. Några i Sverige funna brons-statyetter af barbarisk tillverkning. Fornvännen 4. KVHAA. Stockholm.
Arrhenius, B. 1961, Vikingatida miniatyrer. Tor VII. Brink, S. 1997. Västsvenska namnmiljöanalyser.
Strandberg, S. (red.). Ortnamn i språk inb sam-hälle. Hyllningsskrift till Ears Hellberg. Acta Universitatis Upsaliensis. Nomina Germanica 22. Uppsala.
Bröndsted, |. 1958. Danmarks Oldtid II. Bronzealderen. Köpenhamn.
Capelle, T. 1996. Anlrojioniorpbe Holzidole in Millel-und Nordeuropa, Studier utgivna av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundel i Lund
tQQS-tQg6
-Clunies Ross, M. 1994. Pnilnnged Echoes. Obl Norse myths in medieval Northern society. \'ol. 1: Eke myths. Odense University Press.
Dedekam, H. 1918. Odins trae. Ett stycke bildva-v fra Osebergsfundel. Brogger, A.W.; Hannover, E. 8c Romdahl, A. L. (red.). Kunst og Haandverk. Nor-diske studier lilegnelJohiin Il0gh. Kristiania. Drobin, U. 1988. Mjödel och offersymboliken i
forn-nordisk religion. Bäckman L. et. al. (red.). Sin dier i it-ligion shisloria tillägnade Ake llnlliranlx, jiro-jessor emeritus den 1 juli igHö. Löberöd. Föremålskatalogen Guldrummel. Knape, A. (red.).
Ut-ställningskatalog 124. Statens historiska mu-seum. Stockholm.
Gren, L. 1988. Eriksgatuleden och kvarnvägarna i
Kymbo- och Saiidhemsbygdcn - Sveriges största hälvägssystem. Dimbobygden. Utgiven av Dimbo Fornminne»- och Hembygdsförening genom B. Ingvar-Nilsson. Tidaholm.
Göransson, E.-M. 1 999. Bilder av kvinnor och kviiinlig-liel. Genus oeh kroppsspråk under övergången lillhris-tendomen. Stockholm Studies in Archaeology 18. Stockholms Universitet.
Hallbäck, P. & Hallbäck, S.-A. 1993-1994. Fasta fornlämningar i Kymbo socken 1—2. Dimbolryg-den. Utgiven av Dimbo Fornminnes- och
Hem-bygdsförening genom B. Ingvar-Nilsson. Tida-holm.
Hauck, K. 1992. Das aulkommen des erfolgreichs-ten Motivs der völkcnvanderungszeitlichen Brakteaten (Zur ikonologic der Goldbrakteaten Xl.IX). Sources and Hesounes. Eeslstbrijl jin 1'rojes sorBirgit Arrkenius. PACT 38. Rixensan. - 1993. Die Götter-Dreiheil Altuppsalas und die
Goldfolien aus Sorte Muld. Eriibmillelalterliilie Studien 27. Neumiinster.
Hedeager, L. 1999. Sacred topography. Depositions of weallh in the cultural landscape. Gustafsson, A. & Karlsson, H. (red.). Cly/er och arkeologiska rum. En vänbok till farl Xordbladh. GOTARC Series A vol. 3. Göteborg.
1 [olmqvist, W. T h e dancing Gods. Acla Archaeologica XXXI. Köpenhamn.
Häggström, L. 2001. ...Några lämningar mn också för-störda... En fornlämningsbiogiaji över \'illeneli\gilen. Institutionen för arkeologi, Göteborgs universi-tet.
Janse, O. 1922. Ee travad de Eor en Suerk ä 1'époqu» méroveiigienne. Études jneteilees d'un mémoire sur ks solidi romains &f Byzanlins trouvés en Sni-ile. Orleans.
KLNM = Kulturhistoriskt lexikon för nordisk inedetlid. 1956-78. Malmö.
Kristiansen, K. 1999. Symbolic structures and social institutions. T h e twin rulers in bronze age Europé. Gustafsson, A. 8c Karlsson, H. (red.). Glyfer ocb arkeologiska rum. En vänbok till jarl Nordbladh. GOTARC Series A vol. 3. Götebi 11 g. Lamm, I. P. 1985. Hednisk gud eller fyrhövdad lurs?
Kommentar kring en vikingatida benskulplnr frän Tunby i S:t Ilians socken. Västmanlands forn-minnesförenings och Västmanlands kins museums årsskrift 6 3 . Västerås.
- 1995. Giildhalskragen frän Ålleberg. Forntid fiä Falbygden - en bok om basutstållnrngen Falbygdens museum 1995- Falköping.
L a m m . J . P, Hydman, H. & Axboe, M. 1999. »Ar-hundradels brakteat» - kring biidet av en unik tionde brakteat från Söderby i Danmarks socken, Uppland. Fornvännen 94. KVHAA. Stockholm. Linde, G. 198S. Ortnamnen i Västergötland. Stockholm. Lundqvist, L. 2001. järnålderns centra - exempel från Halland oth Västergötland. Urbaniseringsproces-sci i Vistsverige. GOTARC series C, Arkeologiska skrifter 35. Göteborg.
Lundqvist, L. & Stibéus, M. 1999. Från Saleby lill Lidköping. Forskaren i jäll - en vänbok lill Kristina Lamm. Avdelningen för arkeologiska undersök-ningar, skrifter 27. Riksantikvarieämbetet Stock-holm.
Mackeprang, M. 1935. Mensi liendarstellungen aus der Eisenzeit Dänemarks. Acla Archaeologica t i. Köpenhamn.
Den hängde med halsringen 9 7 Magnus, B. 1999. Das grosse Tier im Moor. Völker an.
Nord- und Oslsee und die Franken. Akten des 48 Sa< hsensymposiums in Mannheim vom 7. bis 1 1. September 1997. Kolloquien zur Vor- und Fruhgeschichte. Band 3. Bonn.
Magnusson, E. & Liedholm, J. 1936. Från Fal-bygdens museum. Falbygden 3. FalFal-bygdens hem-bygds- och fornminnesförening. Falköping. Malmer, M. P. 1993. Bronsäldershanddns struktur
och sociala funktion. Larsson, T. B. & Forsberg, L (red.). Ekonomi och näringsformer i nordisk bron-såhier. Rapport från det 6:e nordiska hronsålders-symposiet, Nämforsen K)()0. Studia Archaeologica Uniyersitatis Umensis 3. Umeå.
Montelius, O. 1917. Minnen från vår forntid I. Stockholm.
Miiller-Wille, M. 1989. Heidnische Opferplätze im fruhgeschichtlichen Europa nördlich der Alj>en. Die ar-rhänlogische Uberlieferung und ihre Datierung. Hamburg.
Nerman, B. 1919. Kung Agne och hans död pä Agnefit. Fornvännen 14.
Oldeberg, A. 1974. Die ältere Metallzeit in Schweden 1. KVHAA Monografier 53. Stockholm.
Perkins, R. 2 0 0 1 . Thor the wind-raiser and lhe Eyrartand image. Viking society for Northern Research XV. University College London.
Schjodt, J.P. 1993. T h e Relation between the two Phenomenological categories Initiation and sac-rifice as Exemplificd by the Norse Myth of Oöinn on the Tree. Red. T. Ahlbäck. The Probkm of
Ritual. Scripta Institut! Donneriani Aboensis. XV. Åbo
Snorre Sturluson. Nmdiska kungasagm. Från Ynglinga-sagan lill Olav Tryggvasom saga. I-II. I översätt-ning av K. G. Johansson. [1991 — 1992]. Stockholm.
Stenberger, M. 1964. Det forntida Sverige. Stockholm. Sundqvist, O. 2000. Freyr's offspring. Ruters and
religi-on in ancient Svea society. Uppsala.
Valfridsson, M. 1996. Kvinnor på hällen. En uftfisatsom kvinnliga hällristningsfigurer i Tanum. Stencil. In-stitutionen för Arkeologi, Stockholms Uni-versitet.
Watt, M. 2001. »Gummor» og »grodor». Om kons-bestemmelse af guldgubber. Magnus, B. et al.
(red.). Vi får Unika lamm. SHM Studies 10. Statens historiska museum. Stockholm.
Yates, T. 1993. Frameworks for an archaeology of the body. Tilley, C. (red.) Interpretative Archaeology. Explorations in anthropology. Oxford.
Zachrisson, I. 1997. Skrivna källor. Möten i gräns-land. Samer och germaner i Meltanskandinnvien. SHM Monografier 4. Statens historiska museum. Stockholm.
Zachrisson, T. 1998. Gård, gräns, gravfält. Sam-manhang kring ädelmelalldefmer och runstenar från vikingatid oeh tidigmedeltid i Uf>pland och Gästrik-land. Stockholm Studies in Archaeology 15. Stockholm.
S u m m a r y
In t h e late 1920S a silver figurine was f o u n d n e a r t h e e d g e of a small b o g in K y m b o , e a s t e r n V ä s t e r g ö t l a n d . T h e figurine is o n l y 3,4 c m h i g h , small a n d p o r t a b l e , a n d t h u s p r o b a b l y int e n d e d as a n a m u l e int . T h e figurine d e p i c int s a n a -k e d h a n g e d m a n , with a silvery b o d y f u r n i s h e d with a n over-sized n e c k r i n g . It is m o s t likely a m i n i a t u r e i m a g e of a deity, j u d g i n g f r o m its n a k e d n e s s , t h e fact t h a t it is m a d e of p r e d o u s m e -tal a n d its a i i r i b n t e , t h e n e c k r i n g . T h e figurin e is a stray fifigurind, f o u figurin d by a f a r m e r w h i l e t h i figurin -n i -n g t u r -n i p s . T h e r e is -n o t h i -n g t h a t d a t e s it di-rectly, b u t a n a l o g i e s s u g g e s t t h a t t h e f i g u r i n e b e l o n g s t o t h e M i g r a t i o n P e r i o d . It is a r g u e d t h a t t h e figurine m a y b e a n i m a g e of t h e g o d O d i n , t h e g o d of t h e h a n g e d , w h o t h r o u g h his auto-sacrificial h a n g i n g o n t h e W o r l d T r e e at-t a i n e d e at-t e r n a l w i s d o m . T h r e e c l o s e p a r a l l e l s t o t h e K y m b o f i g u r i n e w e r e f o u n d at L u n d a in S ö d e r m a n l a n d in 2 0 0 2 . T h e y a r e d i s c u s s e d in a p a p e r by A n d e r s -s o n e t al. p p 1 24-1 2 6 in t h e c u r r e n t v o l u m e of F o r n v ä n n e n . A n o t h e r s i m i l a r f i g u r i n e is t h e p h a l l i c a n d h e l m e t e d o n e f r o m R ä l l i n g e , also in S ö d e r m a n l a n d . Fornvännen g8 (2003)
