Sveriges säkerhetspolitiska
strategi
Balancing, bandwagoning eller hedging?
Max Nygren
Handledare: Björn Hammar Seminariedatum: 2020-06-04/05 Statskunskap kandidat
ABSTRACT
Small states tend to use different security strategies to increase and gain influence over their own level of security. Sweden is a small Nordic state with a long history of proclaimed neutrality when it comes to security policy. But in the last couple of decades the country has increased its contributions to, and participations in, numerous EU and NATO security projects and exercises. In 2009, Sweden adopted a declaration of solidarity towards the member countries of the EU. In 2014, Sweden also signed a memorandum of understanding with NATO. This has ignited both an internal and an external debate among political scientists and security experts about what the Swedish security strategy is. This paper seeks to describe and clarify the Swedish security strategy by analyzing documents on security policy from the Swedish government. The study also examines the level of continuity in the Swedish security strategy.
Based on a theoretical framework of security strategies of small states, the study utilizes three ideal types of the small state security strategies balancing, bandwagoning and hedging to analyze and describe the Swedish security strategy. The study concludes that the Swedish security
strategy as it is presented in two official documents on security policy ranging from 2009 to 2015 mostly indicates balancing. The willingness to strengthen the Swedish military capacity and the eagerness for cooperation with the EU, NATO and USA clearly indicates balancing towards Russia, a state which is described as a security threat in both documents. However, there are also tendencies towards hedging due to the insistence of armed neutrality in both documents. The study also shows that while there is a high degree of continuity in Sweden’s security strategy there has been a small shift in strategy towards more balancing from 2009 to 2015.
Keywords: Security strategy, Security policy, Small states, Security, Balancing, Bandwagoning, Hedging, Sweden
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. Inledning 1
1.1 Bakgrund 1
1.2 Syfte och frågeställning 2
1.3 Disposition 2
2. Teoretiskt ramverk 3
2.1 Säkerhet som forskningsfält 3
2.2 Svensk säkerhetspolitisk utveckling och strategi 5
2.3 Definitionen av en liten stat 8
2.4 Små stater och säkerhet 10
3. Metod och material 14
3.1 Metod 14
3.1.1 Diskussion kring den valda metoden 15
3.2 Idealtyper för balancing, bandwagoning och hedging 16
3.2.1 Modell av analysschema 18
3.3 Material 20
3.3.1 Motivering och avgränsning 20
3.3.2 Regeringens proposition 2008/09:140 20
3.3.3 Regeringens proposition 2014/15:109 21
3.4 Validitet och reliabilitet 21
4. Analys 22
4.1 Regeringens proposition 2008/09:140 22
4.2 Regeringens proposition 2014/15:109 33
5. Slutsats 41
5.1 Slutsats 41
5.1.1 Analysschema med redovisning av resultat 44
5.2 Avslutande diskussion 46
5.3 Förslag till framtida forskning 46
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Små staters säkerhetspolitiska utmaningar skiljer sig från större staters. Deras ringa storlek begränsar deras möjligheter att skydda sig själva och gör dem sårbara för såväl interna som externa förändringar. För att hantera detta behöver små stater välja en säkerhetspolitisk strategi som kan ge säkerhet och inflytande. Men alla små stater har inte samma förutsättningar och väljer därför inte alltid likadana lösningar. En liten stats resurser, geografiska placering och historia kan samtliga vara faktorer som bidrar till besluten kring vilken säkerhetspolitisk strategi som slutligen väljs (Vaicekauskaitė, 2017, s. 14). Sverige är en liten stat vars historiska samt nutida säkerhetspolitik och strategi är vida omdebatterad. Landet har under stora delar av
1900-talet förknippats med en princip om neutralitet. En strategi som visserligen väckt moraliska frågor men som lyckats hålla nationen utanför flertalet stora krig (Agrell, 2000). Mot den
bakgrunden kan Sveriges säkerhetspolitiska utveckling under de senaste decennierna därför te sig en aning förvirrande. Svenska politiker har fortsatt hävda landets militära alliansfrihet. Samtidigt har Sverige blivit medlem i den Europeiska unionen, meddelat sin solidaritet mot övriga medlemmar i EU och grannländerna i Norden samt förtätat det militära och politiska samarbetet med NATO (Lindgren, 2019, s. 14-15). Debatten kring huruvida Sverige fortfarande följer sin så väl inarbetade princip om neutralitet eller inte har med tiden blivit allt mer högljudd. Forskare och statsvetare har hävdat att det inte längre finns någon svensk neutralitet och att otydliga budskap från svenska regeringar bidragit till en stor osäkerhet, både inrikes och utrikes, kring vad som egentligen är den svenska säkerhetspolitiska strategin (Lundin, 2010).
Därför är det ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv intressant att studera den förda
säkerhetspolitiken från svenska regeringar för att tydliggöra vilken säkerhetspolitisk strategi de förespråkar. Svenska regeringar överlämnar försvarspolitiska propositioner till riksdagen. En proposition är en typ av förslag från regering till riksdag när det gäller olika lagstiftningar eller inriktningar (Regeringen, u.å). De försvarspolitiska propositionerna ska alltså förstås som förslag
från regering till riksdag gällande kommande inriktning av den svenska säkerhetspolitiken. Genom att analysera två försvarspolitiska propositioner, en från 2009 och en från 2015, är syftet med denna studie att granska vilken säkerhetspolitisk strategi som går att urskilja i dessa
propositioner samt belysa eventuella skillnader propositionerna emellan. Analysen görs mot bakgrund av tre välkända säkerhetspolitiska strategier som ofta förknippas med hur små stater förhåller sig till säkerhetspolitiska utmaningar: balancing, bandwagoning och hedging.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna studie är att granska den svenska säkerhetspolitiska strategin genom att
analysera två försvarspolitiska propositioner och se vilka säkerhetspolitiska strategier som går att urskilja i dessa. Detta görs med hjälp av ett analytiskt ramverk bestående av de säkerhetspolitiska strategierna balancing, bandwagoning och hedging som alla förknippas med teorier kring hur små stater förhåller sig till säkerhetspolitik. Då dessa försvarspolitiska propositioner är utgivna av två olika regeringar är också syftet att undersöka kontinuiteten i den svenska
säkerhetspolitiska strategin trots det regeringsskifte som ägt rum mellan dokumenten. Uppsatsens övergripande frågeställningar är således:
1.Hur förhåller sig de två försvarspolitiska propositionerna Ett användbart försvar samt
Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016-2020 till tre stycken säkerhetspolitiska
strategier som ofta förknippas med små stater?
2. Vilka eventuella skillnader i säkerhetspolitisk strategi går att urskilja mellan de två försvarspolitiska propositionerna Ett användbart försvar samt Försvarspolitisk inriktning –
Sveriges försvar 2016-2020?
1.3 Disposition
redovisas det teoretiska ramverket med fokus på tidigare forskning. I kapitel tre presenteras metod, material och resonemang kring validitet och reliabilitet. I kapitel fyra analyseras materialet. Kapitel fem innehåller slutsats, en avslutande diskussion samt förslag till framtida forskning på området. I kapitel sex redovisas referenslista med samtliga källor.
2. Teoretiskt ramverk
2.1 Säkerhet som forskningsfält
Barry Buzan och Lene Hansen (2009) skriver om framväxten och utvecklingen av internationella säkerhetsstudier (ISS) i boken The Evolution of International Security Studies. Buzan och
Hansen beskriver hur det först efter andra världskriget började dyka upp litteratur med ett tydligt fokus på säkerhetsbegreppet snarare än på försvar och krig. Litteraturen på området hade fram tills dess huvudsakligen behandlat exempelvis studier av krigföring och militära strategier. Den nya forskningen efter andra världskriget kom att studera säkerhet ur flertalet nya perspektiv. Ekonomi, psykologi och sociologi är exempel på ämnen som nu började integreras i det nya sättet att se på säkerhetsstudier (Buzan & Hansen, 2009, s. 1-2). Utvecklingen skedde dock inte över en natt. Under den största delen av det kalla kriget präglades debatten fortfarande av kärnvapenfrågan och vad man i väst upplevde som ett överhängande hot, både ideologiskt och militärt, från öst. Allt eftersom kärnvapenhotet minskade och stormakternas relationer
förbättrades kunde internationella säkerhetsstudier också fullt ut utvecklas bort från fokuset på enbart den militära aspekten. Buzan och Hansen konstaterar att internationella säkerhetsstudier nu fördelades över många olika förgreningar. Den klassiska litteraturen som fokuserar på det militära fanns naturligtvis kvar, men exempelvis feministiska, kritiska, poststrukturalistiska och konstruktivistiska säkerhetsstudier tillkom (Buzan & Hansen, 2009, s. 2-3). Författarna
konstaterar att ämnet internationella säkerhetsstudier historiskt sett har varit en aning
svårdefinierat och i konstant förändring. Den initiala centreringen kring militära angelägenheter och nationell säkerhet har lättat och ämnet har genom åren breddats med nya infallsvinklar. Staten har förvisso behållit sin huvudroll men nya aspekter som världsekonomi, miljö och sociala perspektiv har fått ta allt större plats (Buzan & Hansen, 2009, s. 258).
Även Paul D. Williams (2008) beskriver i sin bok Security Studies: An Introduction hur
säkerhetsstudier som ämne genomgått en förändring genom åren. Han menar att det, vid sidan av det riktiga kalla kriget, samtidigt utkämpades ett annat “kallt krig” mellan neorealister och neoliberaler. Kampen handlade i stora drag om vad begreppet säkerhet egentligen stod för. Realisterna ville behålla den ursprungliga, smalare, definitionen av säkerhetsstudier som i huvudsak kretsade kring stater och militär medan liberalerna ville bredda fältet och ta in nya begrepp under rubriken säkerhet. Vidare menar Williams att om forskare inom säkerhet under 1990-talet la energi på att utöka antalet aspekter som skulle få plats i kategorin säkerhetsstudier så kom deras fokus under 2000-talet att skifta till något helt annat, nämligen terrorismen. Han konstaterar att moderna säkerhetsstudier är ett brett forskningsfält i ständig utveckling och rörelse som återfinns i många olika kategorier av forskning. Williams menar dock att ämnet fortfarande är djupt förankrat i debatter kring fysiskt och strukturellt våld (Williams, 2008, s. 501-502).
Vidare erbjuder antologin The Routledge Handbook of Security Studies en bred översikt över de olika teoretiska ansatserna kring säkerhetsstudier och ämnets framväxt från många olika
sakkunniga författare. Boken innehåller kapitel om allt från de mer klassiska ansatserna till säkerhetsstudier som realism och liberalism till mer sent uppkomna teoribildningar som exempelvis feministiska studier av säkerhet (Dunn Cavelty & Mauer, 2010). Boken belyser också de motsättningar som funnits inom forskningsvärlden mellan vad som beskrivs som
traditionalists kontra wideners-deepeners när det gäller breddningen av säkerhetsstudier som
forskningsfält. Det konstateras att själva definitionen av vad som skall rymmas under säkerhetsbegreppet har varit, och fortfarande är, omtvistat men man gör med denna bok ett försök att visa på den mångfald som finns. Författarna argumenterar för att säkerhet är ett av de mest föränderliga forskningsfälten inom internationella relationer (Dunn Cavelty & Mauer, 2010, s. 1-2).
säkerhet och vad det egentligen betyder. Han ställer frågor kring huruvida förespråkare av till exempel miljö- och ekonomisk säkerhet använder sig av samma säkerhetsbegrepp som används av traditionella realister. Syftet med artikeln är således att hitta de olika variationerna av
begreppet säkerhet och se vad som ligger till grund för dessa (Baldwin, 1997, s. 5). Vidare lyfter Baldwin flera dimensioner av hur säkerhetsbegreppet kan definieras, exempelvis genom frågor som: Säkerhet för vem? Säkerhet för vilka värden? Hur mycket säkerhet? och Säkerhet från vilka
hot? (Baldwin, 1997, s. 13-16). Hans slutsats blir att vissa av dessa dimensioner förvisso behöver
besvaras för att begreppet säkerhet skall kunna förstås och användas men att graden av specifikation fortfarande varierar efter behov (Baldwin, 1997, s. 17).
2.2 Svensk säkerhetspolitisk utveckling och strategi
I boken Fred och fruktan: Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000 redogör Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, ingående för svensk säkerhetspolitisk historia under 1900-talet fram till millennieskiftet. Enligt honom kan säkerhetspolitik granskas utifrån tre olika infallsvinklar: politikens utsagor, politikens faktiska innehåll samt politikens innebörd.
Mot bakgrund av dessa menar Agrell att den historiska bilden av den svenska säkerhetspolitiken ter sig full av motsägelser. Den svenska säkerhetspolitiken var förvisso noga utvecklad,
formulerad och presenterad ur ett intellektuellt perspektiv men resulterade i något helt annat i det konkreta genomförandet. Agrell pekar på att svensk säkerhetspolitik istället föreföll ogenomtänkt och att den genomfördes med kortsiktighet. Detta till trots så konstaterar Agrell att Sveriges linje av neutralitet ändock resulterade i att landet fick ett mycket stort handlingsutrymme. Detta menar han varit ett vinnande koncept som skyddat Sverige under samtliga krig under 1900-talet, även om det går att ifrågasätta de taktiska, retoriska och moraliska aspekterna (Agrell, 2000). Agrell har också skrivit boken Det säkra landet: Svensk försvars- och säkerhetspolitik från ett
kallt krig till ett annat där han, genom att bygga vidare på egna tidigare verk på området som Alliansfrihet och atombomber, Fredens illusioner och Ett krig här och nu, fokuserar på svensk
säkerhetspolitisk utveckling från det kalla kriget fram tills idag (Agrell, 2016). I boken diskuteras bland annat små staters olika förutsättningar till att forma sin säkerhetspolitik, exempelvis
som många europeiska småstater blivit tvungna att hantera efter det andra världskriget. I boken pekar han på tre säkerhetspolitiska alternativ som fanns att välja mellan och konstaterar att samtliga alternativ också förknippats med risker. Små stater kunde antingen förhålla sig neutrala, ingå i allianser med andra stater eller söka beskydd av en stormakt (Agrell, 2016, s. 14-15).
Jacob Westberg har behandlat svenska säkerhetspolitiska strategier utifrån ett småstatsperspektiv i flertalet publiceringar. I boken Svenska säkerhetsstrategier 1814-2014 analyserar och redogör han för svenska säkerhetspolitiska vägval och strategier över en period på tvåhundra år
(Westberg, 2015). I artikeln Det glömda arvet från svensk allianspolitik analyserar Westberg den svenska säkerhetspolitiska orienteringen genom att applicera ett analytiskt ramverk med olika säkerhetspolitiska strategier (Westberg, 2016, s. 23). Liknande upplägg återfinns i artikeln
Säkerhet utan alliansfrihet där Westberg också utmanar vad som enligt honom är den allmänna
missuppfattningen om att Sverige följt en neutral linje i säkerhetspolitiken sedan 1814
(Westberg, 2016, s. 411). I flera av Westbergs bidrag på området både diskuteras och används de säkerhetspolitiska strategierna balancing och bandwagoning som begrepp och som verktyg i analyser av svensk säkerhetspolitik (Westberg, 2016, s. 418).
I sin doktorsavhandling Småstat i brytningstid: Sveriges säkerhetspolitiska orientering efter tre
världskonflikter under 1900-talet analyserar Patric Lindgren hur den svenska säkerhetspolitiken
utvecklats och anpassat sig efter tre stora konflikter: det första världskriget, det andra världskriget och det kalla kriget. Lindgren har konstruerat sin analysmodell med hjälp av de motsatta teorierna realism och idealism kombinerat med struktur- samt aktörbaserade perspektiv. Utifrån varje period som granskas analyseras tre händelser: en relation med en internationell organisation, ett utrikespolitiskt initiativ samt ett försvarspolitiskt beslut (Lindgren, 2019, s. 47-50 ) Lindgrens slutsats är att mindre stater som Sverige förvisso begränsas i sin utrikes- och säkerhetspolitik av internationella strukturer men att samma strukturer också erbjuder ett forum för att driva sina egna frågor. Studien antyder att det efter stora världskonflikter uppstår nya möjligheter för små stater att ompositionera sig i linje med sina egna intressen. Detta eftersom de politiska förutsättningarna ofta förändras efter stora globala händelser (Lindgren, 2019, s. 267).
Lindgren konstaterar vidare att det i Sveriges fall tycks finnas en nutida spänning inom utrikes- och säkerhetspolitiken mellan de politiska ideologierna realism och idealism och att den senare ökat i förekomst på sistone (Lindgren, 2019, s. 268).
I den vetenskapliga rapporten Europeisk säkerhets- och försvarspolitik - en studie om svenska
möjligheter att påverka skriver Maria Nilsson om vilka möjligheter små medlemsstater i EU har
att vara med med och påverka den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Rapporten anlägger ett statscentrerat perspektiv och radar upp flertalet faktorer som små medlemsstater kan använda sig av för att öka det egna inflytandet över den europeiska
säkerhetspolitiken (Nilsson, 2003, s. 2). Nilsson identifierar bland annat kunskap och kompetens, koalitionsbyggande samt kontinuitet bland dessa faktorer (Nilsson, 2003, s. 33-38). Mot
bakgrund av dessa faktorer för Nilsson sedan ett resonemang kring de svenska utsikterna att maximera landets inflytande på området. Hon konstaterar bland annat att Sverige, i sin roll som liten stat, har möjlighet att dra nytta av sin ringa storlek för att till exempel skapa
kompromisslösningar. Vidare menar hon att Sverige med fördel kan samarbeta med andra små medlemsstater för att motverka en situation där de stora staterna helt övertar förhandlingar (Nilsson, 2003, s. 8-9). Nilsson slår fast att Sverige på ett framgångsrikt sätt ofta har lyckats nå inflytande i många policyprocesser rörande den europeiska säkerhetspolitiken. Samtidigt kritiserar hon Sveriges oförmåga att prioritera mellan olika politiska frågor vilket gått ut över synligheten och därmed också landets förutsättningar att ta ännu större plats i den gemensamma europeiska politiken (Nilsson, 2003, s. 57-58).
Försvarsanalytikern Krister Andréns studie Krigsavhållande tröskelförmåga - Det svenska
försvarets glömda huvuduppgift? analyserar hur de stora förändringarna i svensk försvarspolitik
begränsat förutsättningen för Försvarsmakten att upprätthålla en avhållande tröskelförmåga. Andréns studie visar på fyra centrala förändringar från 1990-talet och framåt som haft inverkan på svensk försvarsförmåga: militärstrategisk utveckling inom Europa, minskade resurser, utvecklingen inom militärteknik samt samhällets risk för sårbarhet (Andrén, 2014, s. 5). Han menar att det som under så lång tid varit det svenska försvarets huvudsakliga uppgift, att fungera
krigsavhållande och därmed fredsbevarande, har under de senaste årtiondena glömts bort. Andrén vill se att 2020-talets kommande säkerhetspolitiska utmaningar hanteras genom en upprustning och förstärkning av den svenska militära förmågan. Han menar att ett starkt försvar kan utgöra ett bra säkerhetspolitiskt verktyg, speciellt om det används i samarbete med Sveriges nordiska grannländers motsvarigheter (Andrén, 2014, s. 71).
I boken Military Strategies of Small States : Responding To External Shocks of the 21st Century skriver Håkan Edström, Dennis Gyllensporre och Jacob Westberg om hur små stater anpassat sina säkerhetspolitiska strategier efter omskakande globala händelser. Boken fokuserar primärt på de nordiska länderna . Författarna slår fast att Danmark, Norge, Finland och Sverige trots olika förbindelser och relationer med NATO och EU, har haft någorlunda liknande förändringar i sina säkerhetspolitiska strategier efter “externa chocker” som exempelvis 9/11 eller ryska
aggressionerna i Georgien och Ukraina. Samtliga länder har vänt sig till säkerhetspolitiska strategier som bygger på samarbeten med större och starkare partners (Edström, Gyllensporre & Westberg, 2019). I boken diskuteras och ges också exempel på olika säkerhetspolitiska strategier som små stater kan använda sig av, bland annat nämns balance of power, bandwagoning,
isolation och hedging (Edström, Gyllensporre & Westberg, 2019, s. 4-5).
2.3 Definitionen av en liten stat
Forskning som berör små stater har i regel följt och justerats efter utvecklingen inom den generella forskningen inom internationella relationer samt strukturella förändringar och
händelseförlopp i den internationella politiken (Edström, Gyllensporre & Westberg, 2019, s. 8). Det är viktigt att poängtera att det inte existerar någon gemensam överenskommelse kring hur man definierar en liten stat. En vanlig utgångspunkt är dock att se till en stats kapacitet ur ett resursperspektiv. Kapaciteten kan då till exempel bedömas utifrån resurser som populationens storlek, militära utgifter eller landets BNP (Steinmetz & Wivel, 2010, s. 4-5). Men även med dessa parametrar kan definitionen av vad som är en liten stat framstå som otydlig. Det går till exempel att argumentera för att Sverige är en liten stat i den Europeiska unionen men samtidigt en stormakt i relation till de baltiska staterna (Steinmetz & Wivel, 2010, s. 6-7).
Trots avsaknaden av tydliga kriterier går det att inom forskningen se en översiktlig indelning i fyra olika sätt att bedöma om en stat skall definieras som liten eller inte. En inriktning inom forskningen använder de tidigare nämnda mätverktygen i form av kvantifierbara resurser såsom storlek av population, landets geografiska storlek och militära kapacitet. Andra forskare
definierar istället små stater genom att urskilja dessa från stormakterna. De menar att mindre stater tillhör en kategori av stater som blivit “överblivna” eller lämnade som “rester” efter uppdelning av stormakter. En annan del av forskningen på området har istället pekat på de kvalitativa egenskaperna hos en stat där fokus ligger på mer än bara objektiv styrka i form av resurser. Istället tas de psykologiska aspekterna och skillnaderna mellan stora och små stater i beaktning. En av denna linjes förespråkare var Robert Rothstein som menade att definitionen av en liten stat är en stat som inser att den är beroende av hjälp från andra stater, processer, och olika typer av institutioner för att upprätthålla sin egen säkerhet. Denna teori antyder alltså att små stater behöver finna andra sätt att skapa säkerhet utöver den egna kapaciteten (Edström, Gyllensporre & Westberg, 2019, s. 10-11). Den fjärde inriktningen av hur en liten stat definieras har istället tittat på den relativa aspekten för att bedöma vad som räknas som en liten stat. Denna linje knyter an till exemplet ovan med Sveriges storlek i relation till EU respektive de baltiska staterna. Statsvetaren Anders Wivel argumenterar för att en liten stat snarare skall definieras som en sådan utifrån kontexten som bedömningen görs i än statens generella karaktär. Om en stat är liten eller inte skall enligt denna linje bedömas genom att jämföra den aktuella statens relation till dess omgivning. Wivel exemplifierar sin definition genom en hypotetisk jämförelse där USA respektive Danmark lämnar NATO. Om USA lämnade NATO skulle detta ge mycket stora konsekvenser. Om Danmark lämnade NATO skulle detta i stor utsträckning endast påverka Danmark (Steinmetz & Wivel, 2010, s. 7).
I denna studie har jag tagit hänsyn till samtliga teorier och funnit det lämpligast att
huvudsakligen följa Robert Rothsteins definition av vad som är en liten stat. En liten stat är enligt Rothstein en stat som inser att den behöver samarbeta med andra stater eller institutioner för att upprätthålla sin egen säkerhet snarare än att endast förlita sig på den egna kapaciteten
(Edström, Gyllensporre & Westberg, 2019, s. 10). Enligt denna teori kan Sverige alltså definieras som en liten stat och kommer därför i denna uppsats fortsättningsvis att betraktas och beskrivas som en sådan.
2.4 Små stater och säkerhet
I den vetenskapliga artikeln Security Strategies of Small States in a Changing World skriver statsvetaren och forskaren Živilė Marija Vaicekauskaitė att frågan om hur små stater bäst
navigerar i det internationella politiska klimatet har diskuterats ända sedan kalla krigets slut. Hon menar att ett allt aggressivare Ryssland nu fått de små staterna kring Östersjön att återigen förflytta fokus tillbaka till frågan om hur deras egen säkerhet skall garanteras (Vaicekauskaitė, 2017, s. 7). I artikeln presenterar Vaicekauskaitė olika strategier, framtagna av olika sakkunniga i ämnet, som små stater tenderar att använda för att uppnå säkerhet. De kan antingen balansera sig mot potentiella hot (balancing), förbinda sig med stormakter (bandwagoning) eller använda en mix av både balansering och förbindelser (hedging) (Vaicekauskaitė, 2017, s. 10). Nedan redogörs för dessa strategier mer ingående.
Balancing eller bandwagoning
Begreppen balancing respektive bandwagoning har sitt ursprung i Quincy Wrights bok A Study
of War från 1942. Det var dock statsvetaren Kenneth Waltz som återigen synliggjorde begreppen
i sin bok Theory of International Politics från 1979. Strategierna nämns också bland annat i statsvetaren Stephen M. Walts bok The Origins of Alliance från 1987 samt i Ja Ian Chongs artikel Revisiting Responses To Power Preponderance: Going Beyond The
Balancing-Bandwagoning Dichotomy från 2003. I Sverrir Steinssons och Baldur Thorhallssons
artikel Small State Foreign Policy samt i ovan nämnda Živilė Marija Vaicekauskaitės artikel
Security Strategies of Small States in a Changing World, båda från 2017, finner vi mer
kontemporära diskussioner kring begreppen. Den säkerhetspolitiska strategin balancing innebär att en liten stat ansluter sig till samarbeten av olika slag med andra stater för att på så sätt
liten stat väljer att använda balancing som säkerhetspolitisk strategi mot ett potentiellt hot ökar om den hotande staten finns i det geografiska närområdet, uppvisar ett aggressivt beteende samt ej uppvisar allt för stor militär kapacitet. Två anledningar till att små stater väljer balancing lyfts fram. Dels kan små stater se en möjlighet att ansluta sig till den “svagare” sidan innan den växer sig stark och även den förvandlas till ett hot. Dels kan små stater också få större inflytande i en allians av svagare stater som är i behov av förstärkning (Vaicekauskaitė, 2017, s. 10). Waltz menade att om en stat ges möjligheten att välja kommer den alltid i första hand ansluta sig till den svagare sidan eftersom det är den starka sidan som utgör det största hotet. På den svagare sidan kommer den anslutande staten spela en större roll, visas mer uppskattning och förutsatt att den svagare sidan orkar stå emot den starkare sidan också vara säkrare (Waltz, 1979, s. 126-127). Ia Jan beskriver hur balancing i huvudsak går ut på att förändra fördelningen av makt till den lilla statens fördel. Detta realiseras genom antingen internal balancing, det vill säga genom att stärka sin egen militära kapacitet, external balancing, det vill säga genom samarbeten med andra stater, eller båda två. Därför menar han att man kan tyda huruvida en liten stat använder
balancing som säkerhetspolitisk strategi eller inte genom att se till dess uppbyggnad av dels den
egna militära förmågan men också till dess benägenhet till medverkan i militära allianser (Ia Jan, 2003, s. 5).
Den säkerhetspolitiska strategin bandwagoning står i tydlig kontrast till balancing.
Bandwagoning innebär istället att små stater väljer att ansluta sig till den starkare, hotande staten
för att undvika att utsätta sig för risker samt dra nytta av fördelar av olika slag. Flera anledningar till att en liten stat väljer den säkerhetspolitiska strategin bandwagoning har lagts fram. En liten stat kan dels vara för svag för att våga överväga risken att välja balancing och sedan förlora. Små stater kan också välja bandwagoning därför att de står under direkt hot från en geografiskt
närliggande stormakt och eventuella allierade inte existerar alternativt inte bedöms kunna komma till undsättning. Vidare kan bandwagoning minska risken för att en liten stat ska lida stora förluster. Detta eftersom en liten stat som ligger i direkt närhet till en hotande stormakt löper stor risk att bli bland de första staterna att attackeras (Vaicekauskaitė, 2017, s. 10-11). Waltz menade att detta skulle kunna ses som en förklaring till varför stormakter ofta får stort
inflytande i deras närliggande regioner. De små staterna tvingas till bandwagoning i brist på andra alternativ (Waltz, 1987, s. 24-25). Ia Jan beskriver den säkerhetspolitiska strategin
bandwagoning som en strategi vars grundtanke är att en liten stat söker skydd hos samma stat
som utgör hotet mot den. Det leder ofta till att den lilla staten får böja sig för den större och starkare statens intressen och mål. Den lilla staten får då ge upp en del av sitt självstyre i internationella frågor i utbyte mot den egna säkerheten. Ia Jan menar att det går att avgöra
huruvida en stat använder bandwagoning som säkerhetspolitisk strategi genom att leta efter vissa tecken. Ett tecken på bandwagoning är att en liten svag stat ingått i en allians med en större och starkare stat, speciellt om detta gjorts trots att det inte finns några andra överhängande hot. Det går också att avgöra om bandwagoning används eller inte genom att se till antingen stödet för, eller avsaknaden av opposition mot, den politik som förs av den starkare staten från den mindre staten (Ia Jan, 2003, s. 5-6).
Sammanfattningsvis innebär alltså balancing att man allierar sig med andra stater för att motverka det överhängande hotet från en stat medan bandwagoning innebär att man istället ansluter sig till och samarbetar med samma stat som utgör hotet (Waltz, 1987, s. 17).
Hedging
Chang Ja Ian menar i sin artikel Revisiting Responses To Power Preponderance: Going Beyond
The Balancing-Bandwagoning Dichotomy att strategierna balancing och bandwagoning inte har
så bra förklaringskraft som ibland görs gällande av forskare inom internationella relationer. Istället pekar Ja Ian istället på att svaga staters beteende mot starkare parter ofta tycks vara en mix av strategier, vilket varken strategierna balancing eller bandwagoning lyckas reflektera (Ja Ian, 2003, s. 2).
I artikeln The Concept of “Hedging” Revisited:The Case of Japan’s Foreign Policy Strategy in
East Asia’s Power Shift beskriver Kei Koga den säkerhetspolitiska strategin hedging som en
2018, s.633). En gyllene medelväg, om man så vill. Koga beskriver hedging som en
säkerhetspolitisk strategi som går ut på att en stat tillämpar en förebyggande och motverkande säkerhetspolitik. Genom att öka det ekonomiska samarbetet med den hotande staten parallellt med uppbyggnaden av den egna militära kapaciteten kan på så vis en eventuell framtida konflikt parterna emellan undvikas (Koga, 2018, s. 634). Kogas artikel använder Japans relation till Kina respektive USA som exempel för att illustrera hedging som strategi. Japans säkerhetspolitiska strategi i relationen med Kina får anses passa in i balancing-strategin. Japans säkerhetspolitiska relation till USA har däremot fler aspekter. Vid en första anblick kan Japan tyckas använda
bandwagoning-strategin då länderna har mycket samarbete, men samtidigt har man från och med
2010 stärkt sina egen militära förmåga, så kallad internal balancing. Detta gjorde Japan dels för att visa på att man var redo att dra ett större lass inom ramarna för alliansen med USA och dels för att balansera mot USA (Koga, 2018, s. 1). Detta beskriver hedging-strategin väl. I artikeln
Small States’ Strategic Hedging for Security and Influence beskriver säkerhetsforskaren Leah
Sherwood hedging som en smart strategi som kompenserar för en liten stats ringa storlek och militära kapacitet. Hon lyfter fram Oman som ett exempel på ett land som använder sig av denna strategi. Omans säkerhetspolitik bygger på allianser, men man har inte bara valt en sida. Man har allierat sig med Saudiarabien, USA och Iran samtidigt och dessutom, vid sidan av, bedrivit en typ av neutralitetspolitik. Detta har möjliggjort en hög grad av frihet när det gäller Omans möjligheter att fatta egna suveräna beslut och driva sina egna säkerhetspolitiska intressen. Det har också inneburit situationer där dessa intressen kolliderat med allierade staters varpå en hög grad av diplomati för att lösa konflikten blivit nödvändig (Sherwood, 2016). Hedging kan med andra ord definieras som en medelväg mellan balancing och bandwagoning. I praktiken går strategin ut på att sänka den överhängande hotnivån genom att avsiktligen samarbeta med det som utgör hotet. Detta parallellt med att man bygger upp en egen förmåga och utövar balancing mot samma hot (Sherwood, 2016). Koga diskuterar många definitioner av hedging i sin artikel. Vissa forskare menar att en stat använder hedging när statens beteende går ut på att behålla och använda sin strategiska mångsidighet istället för att konfronteras med de risker och konsekvenser som användandet av endast balancing alternativt bandwagoning förknippas med. Genom att använda hedging använder då en stat flera olika policys samtidigt i syfte att uppnå effekter som
motverkar risker och konflikter (Koga, 2018, s. 638). Även om det ej finns en tydlig konsensus kring innebörden av begreppet hedging kan ett antal indikatorer på att strategin används ändå urskiljas. Koga menar att det finns olika aspekter av hedging, exempelvis economic hedging,
diplomatic hedging och conventional hedging (Koga, 2018, s. 641-642). För tydlighetens skull
kommer denna uppsats att utgå från Kogas definition av conventional hedging. Kogas definition av huruvida en stat använder hedging som säkerhetspolitisk strategi kan då konstateras om staten använder balancing militärt men bandwagoning ekonomiskt (Koga, 2018, s. 641-642).
3. Metod och material
3.1 Metod
Denna uppsats syftar till att studera vilka säkerhetspolitiska strategier som går att urskilja i två försvarspolitiska propositioner från regeringen och på så sätt också beskriva den svenska säkerhetspolitiska strategin samt kontinuiteten i den. Den metod jag valt att använda mig av för att studera dessa texter är beskrivande idéanalys. Jag har valt denna metod därför att en idéanalys lämpar sig väl för att studera idéer i redan existerande material. Detta kan exempelvis vara statliga utredningar, partiprogram eller som i fallet med denna studie policydokument
(Bergström & Svärd, 2018, s. 138). Studien är en idéanalys med beskrivande syfte och därmed en så kallad beskrivande idéanalys (Bergström & Svärd, 2018, s. 140). Men för att en studie av beskrivande karaktär skall tillföra någonting av vetenskapligt värde kan den inte enbart beskriva ett innehåll i ett material utan den måste också presentera nya resultat. Det kan bland annat handla om att presentera något nytt om materialet som inte är uppenbart från första början eller göra någon typ av jämförelse (Bergström & Svärd, 2018, s. 140-141). Denna studie har
ambitionen att uppfylla båda dessa kriterier. Studien har för avsikt att granska vilka
säkerhetspolitiska strategier som går att urskilja i två försvarspolitiska propositioner från 2009 respektive 2015 utifrån de tre säkerhetspolitiska strategierna balancing, bandwagoning och
hedging. Men studien avser också nå slutsatser kring om och isåfall på vilket sätt det skett en
förändring i den svenska säkerhetspolitiska strategin mellan dessa dokument. Jag menar därför att denna studie bidrar med nya insikter om materialet som inte är uppenbart vid en första
anblick.
När man analyserar idéer är uppgiften för forskaren att utifrån texter studera och beskriva hur tankarna bakom de förmedlade idéerna kan se ut, men också presentera trovärdiga argument kring hur dessa idéer hänger ihop och skapar de mönster som man visuellt kan se i materialet (Bergström & Svärd, 2018, s. 140). Vidare innebär detta också att forskarens beskrivningar av innehållet därför alltid är en egen tolkning av materialet och att denne behöver föra argument kring varför texten skall förstås på det sätt som forskaren anser (Bergström & Svärd, 2018, s. 141). För att en beskrivande idéanalys skall anses trovärdig måste studien också genomföras med systematik och det skall tydligt vara redovisat vilka eller vilket analysverktyg som används för att analysera materialet (Bergström & Svärd, 2018, s. 141). Jag har valt att analysera de båda försvarspolitiska dokumenten med hjälp av mina konstruerade idealtyper för balancing,
bandwagoning och hedging som analysverktyg. Dessa idealtyper redovisas nedan i textform
samt placerade i ett analysschema. Att relatera idealtyperna till det empiriska materialet för att mäta graden av överensstämmelse samt om det skett någon förändring över tid är ett sätt att använda idealtyper (Bergström & Svärd, 2018, s. 149). I analysen kommer därför mina idealtyper att jämföras med materialet för att se om någon av idealtyperna kan identifieras och således hjälpa till att beskriva den svenska säkerhetspolitiska strategin och kontinuiteten i den. I min analys kommer jag också att behöva beskära och isolera de delar av dokumenten som är av intresse för min frågeställning och mitt teoretiska ramverk. Detta skall i så stor utsträckning som möjligt göras utan att materialets olika aspekter och dess komplexitet blir lidande (Rennstam & Wästerfors, 2015, s. 220). Mina slutsatser redovisas slutligen i textform samt genom att resultatet av analysen placeras in i det konstruerade analysschemat.
3.1.1 Diskussion kring den valda metoden
Min valda metod har, liksom alla metoder, både för- och nackdelar. En kvalitativ analys av idéer i texter kan både visa på hur idéer hänger samman och hur dessa idéer driver handling. Att använda idealtyper som analysverktyg bidrar dessutom till en tydlig struktur och ordning av materialet som analyseras genom att de möjliggör kategorisering. Idealtyper är också ett
välfungerande verktyg för att jämföra olika material med varandra, så kallad komparativ analys. Samtidigt finns en risk att man förbiser eller inte får med alla intressanta delar av en text i den typen av analys eftersom den innebär praktiska begränsningar. Arbetet kan med andra ord bli en alltför stor uppgift i praktiken (Bergström & Svärd, 2018, s. 165-166). Idealtyper som är för specifika kan också resultera i att forskaren “tvingar” in delar av materialet i den modell man konstruerat fast de egentligen inte passar in. Likaså kan analysverktyg som är för vaga resultera i att det inte går att placera in materialet i någon kategori på ett övertygande sätt eftersom
exempelvis idealtyperna är allt för lika (Bergström & Svärd, 2018, s. 166). För att råda bot på detta i denna studie har jag varit mycket noggrann i mitt val kring vilka delar av materialet jag anser är viktigare än andra att analysera samt lagt mycket tid på att konstruera idealtyperna på ett sätt som möjliggör en trovärdig analys och kategorisering av materialet.
3.2 Idealtyper för balancing, bandwagoning och hedging
För att besvara mina frågeställningar utifrån mitt empiriska material behöver jag stöd av fungerande analysverktyg. Jag har därför valt att konstruera idealtyper av de tre
säkerhetspolitiska strategierna balancing, bandwagoning och hedging. Idealtyp som begrepp skapades av den tyske sociologen Max Weber för att beskriva en analysmodell vars funktion tillåter mätning av empiriskt material. En idealtyp skapas genom att forskaren sammanställer de utmärkande dragen hos någon typ av fenomen. Idealtypen kan sedan användas genom att jämföra den med ett empiriskt material för att på så vis kasta ljus över och förtydliga de aspekter av ett fenomen som är av betydelse för en studies forskningsproblem (Bergström & Svärd, 2018, s. 147-148). Då denna studie syftar till att granska den svenska säkerhetspolitiska strategin med hjälp av de säkerhetspolitiska strategierna balancing, bandwagoning eller hedging lämpar sig idealtyper för dessa strategier mycket väl som analysverktyg. Vidare vill jag poängtera att mina idealtyper inte nödvändigtvis till fullo motsvarar verkligheten. Idealtyper skall snarare betraktas som en analytisk renodling av någonting där delar av ett fenomen förstärks och lyfts fram för att möjliggöra en jämförelse med ett empiriskt material (Bergström & Svärd, 2018, s. 148). Vidare är det viktigt att mina idealtyper är tydligt formulerade så att jag i rollen som forskare vet hur
olika passager i texten skall kategoriseras under analysen (Bergström & Svärd, 2018, s. 156). Mina idealtyper konstrueras utifrån det teoretiska avsnittet som behandlar dessa
säkerhetspolitiska strategier ovan.
Idealtyp för balancing
Indikatorer som antyder att en stat använder balancing som säkerhetspolitisk strategi:
● Staten identifierar ett säkerhetspolitiskt hot och väljer att balansera sig mot detta för att
öka sin egen säkerhet.
● Staten söker samarbeten och allianser med andra stater på en sida av en konflikt för att balansera sig mot hotet och öka sin egen säkerhet.
● Staten stärker utöver militära samarbeten och allianser med andra stater på en sida av en
konflikt också sin egen militära förmåga för att öka sin säkerhet.
Idealtyp för bandwagoning
Indikatorer som antyder att en stat använder bandwagoning som säkerhetspolitisk strategi:
● Staten identifierar ett säkerhetspolitiskt hot och väljer att samarbeta eller alliera sig med
den stat som utgör hotet för att öka sin egen säkerhet.
● Staten underordnar sig till stor del den starkare statens intressen och mål i utbyte av ökad säkerhet.
Idealtyp för hedging
Indikatorer som antyder att en stat använder hedging som säkerhetspolitisk strategi:
● Staten identifierar ett säkerhetspolitiskt hot och väljer att inleda olika typer av samarbeten
med staten som utgör hotet.
● Staten söker också samarbeten och allianser med andra stater på olika sidor av en konflikt
i syfte att skapa effekter som motverkar risker och konflikter.
● Staten bygger parallellt upp en egen stark militär kapacitet för att sänka risken för framtida konfrontationer.
3.2.1 Modell av analysschema
I syfte att ytterligare förtydliga mina idealtyper samt enklare redovisa huruvida dessa identifierats i propositionerna har indikatorerna placerats in i ett analysschema nedan. När propositionerna analyserats kommer symboler att placeras in i analysschemat för att tydligt illustrera mina resultat. Om idealtypen för en säkerhetspolitisk strategi har identifierats i en proposition kommer detta att markeras med en symbol i propositionens fält till höger.
✓=Har identifierats i propositionen
☓
= Har ej identifierats i propositionenDetta analysschema kommer att användas i min slutsats för att redovisa huruvida mina idealtyper har identifierats i propositionerna eller ej. Observera att fälten lämnats tomma i denna modell och att resultaten förs in i modellen först efter analysen under rubrik 5.1.1 Analysschema med redovisade resultat.
Säkerhetspolitiska strategier för små stater Indikatorer för att en säkerhetspolitisk strategi används Kan identifieras i propositionen Ett användbart försvar från 2009 Kan identifieras i propositionen Försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020 Balancing
Staten balanserar sig mot det säkerhetspolitiska hotet för att öka sin egen säkerhet. Detta sker genom samarbeten och allianser med andra stater på en sida av en konflikt. Staten ingår i militära samarbeten med andra stater på en sida av en konflikt samt stärker sin egen militära förmåga.
Bandwagoning
Staten samarbetar eller allierar sig med sig med det säkerhetspolitiska hotet för att öka sin egen säkerhet. Detta sker genom att staten underordnar sig den starka statens intressen.
Försvarspolitiken och den egna militära kapaciteten anpassas efter den starkare statens försvarspolitik.
Hedging
Staten inleder olika typer av samarbeten med det säkerhetspolitiska hotet för att öka sin egen säkerhet. Staten söker också samarbeten och allianser med andra stater på olika sidor av en konflikt. Staten bygger parallellt upp en egen stark militär kapacitet för att sänka risken för framtida konfrontationer.
3.3 Material
3.3.1 Motivering och avgränsning
Materialet som analyseras i denna studie utgörs av två försvarspolitiska propositioner. Den första propositionen med titeln Ett användbart försvar överlämnades av regeringen till riksdagen den 19:e mars 2009. Den andra propositionen med titeln Försvarspolitisk inriktning - Sveriges
försvar 2016-2020 överlämnades av regeringen till riksdagen den 23 april 2015. Anledningen till
valet att analysera specifikt försvarspolitiska propositioner är att de på ett tydligt sätt redogör för Sveriges säkerhetspolitiska och försvarspolitiska inriktning i form av mål och utgångspunkter, vilket är precis vad denna studie avser att studera. Motiveringen till varför just dessa två propositioner valts är att de vid studiens genomförande är de två senaste försvarspolitiska propositionerna som finns tillgängliga för allmänheten. De är dessutom utgivna av två olika regeringar vilket möjliggör att dra slutsatser kring huruvida det finns en kontinuitet i den svenska säkerhetspolitiken trots regeringsskifte. Valet av material motiveras också genom att det under tidsperioden mellan dokumenten skedde ett antal större globala säkerhetspolitiska förändringar. Bland dessa kan den globala terrorismens framfart samt den ryska annekteringen av Krimhalvön nämnas. Genom att välja de senaste tillgängliga försvarspolitiska propositionerna bidrar studien med viktiga perspektiv på Sveriges nutida säkerhetspolitiska strategi och bygger således även vidare på tidigare studier som analyserat äldre propositioner. Vidare är annat material som behandlar svensk säkerhetspolitik och som också kunde varit av intresse för denna studie mycket omfattande. Den tidsram som erbjuds samt uppsatsens omfattning har dock krävt en avgränsning till dessa försvarspolitiska propositioner. Vidare är det viktigt att omständigheter kring
materialet, till exempel dess ursprung, redovisas på ett transparent vis så att andra upplever studien som trovärdig (Halperin & Heath, 2017, s. 185). Nedan redogörs därför för de
grundläggande omständigheterna kring de två försvarspolitiska propositionerna som utgör det empiriska materialet.
Denna proposition vid namn Ett användbart försvar överlämnades av regeringen Reinfeldt till riksdagen den 19:e mars 2009. Underlag som anges ligga till grund för denna proposition är bland annat säkerhets- och försvarspolitiska rapporter från Försvarsberedningen, en rapport från Ekonomistyrningsverket samt statliga utredningar kring totalförsvarsplikten och den frivilliga försvarsverksamheten (Prop 2008/09:140, s. 6-7).
3.3.3 Regeringens proposition 2014/15:109
Denna proposition vid namn Försvarspolitisk inriktning - Sveriges försvar 2016-2020
överlämnades av regeringen Löfvén till riksdagen den 23:e april 2015. Underlag som anges ligga till grund för denna proposition är bland annat säkerhets- och försvarspolitiska rapporter från Försvarsberedningen, en samverkansutredning mellan Försvarsmakten och Kustbevakningen samt underlag från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gällande det civila försvaret (Prop 2014/15:109, s. 6).
3.4 Validitet och reliabilitet
För att min metod skall vara valid måste metoden mäta vad den är avsedd för att mäta samt att materialet som analyseras skall vara representativt för att besvara forskningsfrågan (Bergström & Boréus, 2018, s. 38-39). Jag kommer att utföra en beskrivande idéanalys med idealtyper av tre olika säkerhetspolitiska strategier som analysverktyg. Idealtyperna är konstruerade utifrån information i böcker, artiklar och vetenskapliga artiklar som behandlar säkerhetspolitiska strategier för små stater. Denna information finns redovisad i kapitlet som behandlar de
teoretiska ramarna. Författarna till dessa böcker och artiklar är välkända statsvetare och forskare inom bland annat statsvetenskap, internationella relationer och internationell säkerhet vilket jag menar stärker trovärdigheten hos mina idealtyper. Min analys kommer därmed att mäta huruvida dessa säkerhetspolitiska strategier kan urskiljas i materialet och bidra till att beskriva den
säkerhetspolitiska strategi som regeringen lägger fram i propositionerna. Analysen kommer också att visa på eventuella skillnader mellan dokumenten. Jag anser därför att min metod mäter precis vad den är avsedd för att mäta och därmed uppvisar god validitet. Materialet som
analyseras i denna studie är två försvarspolitiska propositioner från svenska regeringar. Att propositionerna hämtats från regeringens egen hemsida säkerställer dokumentens autenticitet vilket är centralt vid bedömning av materialet (Bergström & Boréus, 2018, s. 41). Men endast god validitet räcker inte för att studien skall vara pålitlig. Den måste också präglas av reliabilitet. God reliabilitet uppnås genom att studiens genomförande genomgående präglas av hög
noggrannhet och precision. Detta för att säkerställa att någon annan som genomför samma studie med samma analysverktyg skall nå liknande slutsatser som mig (Bergström & Boréus, 2018, s. 40-41). Jag vill att den som tar del av denna studie skall kunna förstå hur jag steg för steg gått tillväga för att nå mina slutsatser. Ett bra sätt att öka transparensen och tydligheten i
tillvägagångssättet är därför att lyfta ut citat från de texter som analyseras (Bergström & Boréus, 2018, s. 41). I min analys kommer jag därför att kontinuerligt lyfta fram utvalda citat från propositionerna för att öka transparensen i hur mina tolkningar är gjorda. Det är också viktigt att i största möjliga mån undvika eventuella felkällor genom att agera noggrant och korrekt i alla delar av min analys (Bergström & Boréus, 2018, s. 40).Vidare menar jag att min studie uppnår god reliabilitet då jag varit mycket noggrann i konstruktionen av mina idealtyper samt i mitt urval av vilket material som analyseras. Min analys av dokumenten kommer att präglas av stor noggrannhet för att försäkra mig om att analysen genomgående genomförs med hjälp av mina konstruerade analysverktyg. Genom att jag tydligt redovisar mina analysverktyg, både i text och i ett analysschema, samt kontinuerligt lyfter fram utvalda citat i analysen blir både
analysverktygen, tillvägagångssättet och mina tolkningar lätta att förstå för läsaren.
4. Analys
4.1 Regeringens proposition 2008/09:140
I detta avsnitt analyseras regeringens proposition vid namn Ett användbart försvar med hjälp av de konstruerade idealtyperna för de säkerhetspolitiska strategierna balancing, bandwagoning samt hedging. I analysen kommer noga utvalda citat ur propositionen löpande lyftas fram och analyseras. Jag har valt ut de citat som jag anser bäst representerar de delar av texten som är
relevanta för min frågeställning, det vill säga vilken säkerhetspolitisk strategi som går att urskilja i propositionen.
Sveriges säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra länder med gemensamma demokratiska värderingar. Sveriges säkerhet stärks genom förtroendeskapande åtgärder, genom gemensam krishantering, samt genom aktiva och trovärdiga bidrag till nordisk, europeisk och global säkerhet (Prop 2008/09:140, s. 9).
Propositionen inleds med en tydlig deklarering om att den svenska säkerheten bygger på samarbeten med andra stater. Först och främst ligger detta tankesätt i linje med Robert
Rothsteins definition av vad som är en liten stat, nämligen en stat som inser att den är beroende av hjälp från andra för att upprätthålla sin egen säkerhet (Edström, Gyllensporre & Westberg, 2019, s. 10-11). Vidare är det ett resonemang som överensstämmer med två av mina idealtyper:
balancing och hedging. Att samarbeta med flertalet andra stater ingår i båda dessa
säkerhetspolitiska strategier.
Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd (Prop 2008/09:140, s. 9) Detta är ett tydligt ställningstagande som gör gällande att Sverige kommer att agera militärt om ett annat medlemsland i EU eller något grannland i Norden skulle angripas. Att man förväntar sig att dessa länder agerar likadant i den händelse att Sverige angrips tolkar jag som att man anser sig ingå i en typ av inofficiell militär allians. En av mina indikatorer för balancing är just att stater söker allianser med andra stater för att balansera sig mot ett hot och stärka sin egen säkerhet. Men den typen av samarbete återfinns även bland mina indikatorer för hedging. Den stora skillnaden dessa strategier emellan är dock att balancing bygger på att man söker
samarbeten och allianser med stater på en sida av en konflikt medan hedging innebär samarbeten och allianser med stater på olika sidor av en konflikt. I detta fall skriver regeringen att man står bakom solidaritetsförklaringen mot EU-medlemmar samt Norge och Island vilket jag i detta
sammanhang bedömer utgöra en sida. Resonemanget indikerar alltså balancing även om det i stycket inte specificeras något uttalat säkerhetspolitiskt hot att balansera sig mot.
Sveriges säkerhet stärks genom europeisk integration. Regeringen menar att det ligger i Sveriges intresse att genom nära samarbete stärka medlemsstaternas gemensamma säkerhet samtidigt som EU, genom att vara en effektiv säkerhetspolitisk aktör, kan verka för en fredlig och demokratisk utveckling i omvärlden (Prop 2008/09:140, s. 15).
Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte har
försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i närområdet (Prop 2008/09:140, s. 30). EU bör stärkas som aktör på den utrikes- och säkerhetspolitiska arenan. Sveriges bidrag till EU:s militära insatser kommer att förbli ett viktigt stöd till att utveckla EU:s säkerhets- och försvarspolitik (Prop 2008/09:140, s. 31).
Regeringen poängterar här alltså att det svenska medlemskapet i EU innebär ett solidariskt ansvar och att inget medlemsland kan förbli neutralt i händelse av en konflikt i närområdet. Detta trots att länderna egentligen inte har några försvarsförpliktelser mot varandra. Sverige ska enligt regeringen också bidra till militära insatser inom ramarna för samarbetet. Detta stämmer fortsatt in på min idealtyp för balancing där en stats strävan efter samarbeten och allianser med andra stater på en sida av en konflikt, inte minst militärt, finns bland indikatorerna. Det faktum att inget säkerhetspolitiskt hot ännu presenterats komplicerar dock tolkningen av strategi något. Regeringen tar i dessa stycken dock tydligt ställning för EU vid en eventuell konflikt vilket jag tolkar som att man väljer en sida. Detta utesluter därmed möjligheten att detta resonemang skulle stämma in på mina indikatorer för idealtypen av hedging, där målet istället är att inte hamna på en specifik sida av en potentiell konflikt (Vaicekauskaitė, 2017, s. 11-12).
Den politiska utvecklingen i Ryssland får allt tydligare auktoritära drag med inslag av korruption, inskränkning av det oberoende civila samhällets utrymme samt ökande nationalism (Prop 2008/09:140, s. 16).
Ryssland har på senare år gjort sitt yttersta för att återta sin stormaktsroll på den globala säkerhetspolitiska scenen (Prop 2008/09:140, s. 23).
Ett land med stormaktsambitioner i Sveriges närområde är ett faktum som vi har att förhålla oss till. Ett Ryssland som fortsätter att utvecklas i auktoritär riktning med inslag av maktspråk mot grannländer inger oro (Prop 2008/09:140, s. 28).
I dessa stycken identifieras ett potentiellt säkerhetspolitiskt hot i form av Ryssland, en stat med stormaktsambitioner i Sveriges närområde. Vidare lyfts också att Ryssland använder allt mer verktyg för att utöva makt mot just närliggande stater.
Det finns en politisk ambition att återta stormaktsrollen och med alla tillgängliga medel, inklusive militära,kunna hävda nationella intressen. Ryssland lägger stor vikt vid geopolitiska utgångspunkter i säkerhetspolitiken. (Prop 2008/09:140, s. 24)
Ett av de geopolitiska syftena med inmarschen i Georgien och erkännandet av utbrytarrepublikerna var sannolikt att behålla och öka sitt inflytande i vad Moskva betraktar som sin strategiska intressesfär (Prop 2008/09:140, s. 25).
Före detta sovjetrepubliker i syd och sydväst utgör ett för Ryssland särskilt viktigt intresseområde (Prop 2008/09:140, s. 24).
När små stater upplever att det är för riskfyllt att använda balancing för att motverka ett hot från en större och starkare stat i sitt närområde kan de tvingas till att använda bandwagoning istället. På så vis uppstår en situation där stormakter kan få stort inflytande i de regioner de befinner sig i (Waltz, 1987, s. 24-25). Det är min uppfattning att regeringen i dessa stycken höjer ett
varningens finger för att Ryssland försöker att utnyttja sin geografiska placering och storlek för att utöva inflytande över sina grannländer. Då Sverige förvisso befinner sig i Rysslands
närområde men inte är ett direkt grannland kan valmöjligheterna kring säkerhetspolitiska strategier vara något större. Kenneth Waltz lyfte fram att en liten stat alltid kommer att välja att ansluta sig till den svagare sidan av en konflikt om den ges möjlighet. På den svagare sidan kommer den anslutande staten spela en större roll, visas mer uppskattning och förutsatt att den svagare sidan orkar stå emot den starkare sidan också vara säkrare (Waltz, 1979, s. 126-127).
Regeringen anser att Sverige bör utveckla samarbetet med länderna i Östersjöregionen. Östersjön får en ökad betydelse för handels- och energiflöden. Samarbetet präglas i stor utsträckning av en vilja att hitta gemensamma lösningar på de utmaningar som föreligger (Prop 2008/09:140, s.16).
Regeringen kommer verka för att förstärka Östersjösamarbetet. Östersjön kantas av länder som är medlemmar i EU eller Nato, med undantag av Ryssland (Prop 2008/09:140, s. 9).
Alla länder, utom Ryssland, är medlemmar i EU och/eller Nato, en utveckling som positivt påverkat Sveriges säkerhet (Prop 2008/09:140, s. 28)
Att regeringen inte anser att Sverige befinner sig i en situation där man tvingas till
bandwagoning blir tydligt i dessa stycken. Regeringens lösning på det hot som Rysslands
beteende utgör mot sin omgivning är enligt texterna ovan att verka för ett starkare samarbete med andra “svaga” stater runt Östersjön som också omfattas av hotet. I styckena ovan beskrivs en ambition från den svenska regeringen att hitta gemensamma lösningar på föreliggande utmaningar. Detta överensstämmer till fullo med mina indikatorer för den säkerhetspolitiska strategin balancing. Genom att samarbeta med andra stater för att bemöta ett hot kan
fördelningen av makt ändras till den hotande statens nackdel och till egen fördel (Ja Ian, 2003, s. 5). Regeringen anger också att det faktum att alla länder kring Östersjön är medlemmar i EU och/eller NATO har påverkat Sveriges säkerhet på ett positivt sätt. Det resonemanget stämmer också in på mina indikatorer balancing. Detta eftersom regeringen här ger uttryck för en världsbild där EU och NATO, vilka man genomgående uttrycker stöd för i andra delar av propositionen, balanserar mot det hot man identifierat (Ryssland).
Regeringen anser att det ligger i Sveriges intresse att påverka Ryssland i demokratisk riktning, där folkrätt inklusive mänskliga rättigheter och humanitär rätt också respekteras i förhållande till angränsande länder (Prop 2008/09:140, s. 16).
Den bilaterala och multilaterala dialogen med Ryssland är viktig för att påverka Rysslands utveckling i demokratisk riktning, motverka dess isolering samt verka för landets integration i ett vidare internationellt samarbete, däribland den bredare europeiska integrationen och det växande samarbetet i Östersjöregionen (Prop 2008/09:140, s. 32).
Här ger regeringen uttryck för en politik som till viss del stämmer överens med mina indikatorer för hedging. Det är endast bland mina indikatorer för idealtypen av hedging som jag finner multilaterala samarbeten med parter på olika sidor av en konflikt. I styckena ovan argumenterar regeringen för att Sveriges bilaterala relationer med Ryssland kan påverka landet mot en mer demokratisk riktning. Detta skall då ses mot bakgrund av att man i betydande delar av
propositionen uttrycker sitt stöd och sin solidaritet mot stater och organisationer som får anses ha spända relationer med Ryssland. Dessa stycken ovan ger därför signaler om att vilja samarbeta med båda sidor. Bland mina indikatorer för hedging återfinns både agerandet att inleda
samarbeten med den stat som utgör ett hot samt ingå i allianser på båda sidor av en konflikt. Även om regeringen inte använder orden “samarbete” eller “allians” antyder man ändå att det
skall finnas en fungerande dialog med Ryssland som ska leda till att Ryssland utvecklas i enlighet med svenska intressen. Detta trots att Ryssland identifierats som ett säkerhetspolitiskt hot. Kogas definition av hedging är att en stat använder balancing militärt men bandwagoning ekonomiskt (Koga, 2018, s. 641-642). I dessa stycken används ordet “dialog” vilket gör budskapets innebörd svårt att tyda. Enligt mitt analysschema ger resonemanget ovan svaga indikationer mot hedging.
Det ligger i svenskt intresse att upprätthålla och ytterligare fördjupa den bilaterala relationen till USA, att verka för att bibehålla USA:s intresse och närvaro i Europa samt utveckla samarbete i frågor som rör svensk förmåga att genomföra insatser (Prop 2008/09:140, s 16).
Ur ett europeiskt perspektiv är det viktigt att USA är fortsatt engagerat i Europa. Detta grundar sig på insikten om att många globala och regionala utmaningar enbart kan bemötas om Europa och USA agerar tillsammans (Prop 2008/09:140, s 19).
Vidare betonar regeringen vikten av en god relation mellan Sverige och USA samt betydelsen av att USA bibehåller en fortsatt närvaro i Europa. Man vill också fördjupa samarbetet med USA när det gäller genomförande av svenska insatser. Detta tolkar jag som att man vill ingå i direkta militära samarbeten med USA när det gäller svensk övningsverksamhet.
Den transatlantiska relationens styrka och ökade betydelse handlar inte enbart om gemensam säkerhet utan också om delade värderingar, även om skillnader i synsätt föreligger (Prop 2008/09:140, s 22)
Regeringen anser att den transatlantiska länken är av stor vikt för Europas säkerhet och bör stärkas. Det åstadkommer vi bl.a. genom att fördjupa vårt försvarspolitiska samarbete med USA genom fortsatt dialog, genom gemensamma bidrag till krishanteringsinsatser, förmågeutveckling samt övningsverksamhet (Prop 2008/09:140, s 32).
De amerikanska försvarsutgifterna är alltjämt de överlägset högsta. De investeringar USA har gjort i sina konventionella styrkor har skapat en försvarsmakt utan motsvarighet i världen (Prop 2008/09:140, s 22). USA är en stormakt vars geografiska placering är långt ifrån Sverige och Europa. Att regeringen visar på en vilja att stärka relationen och samarbetsformerna mellan Sverige och USA kan därför inte härledas till att Sverige står under direkt hot alternativt befinner sig i USA:s intressesfär och att det därför är en fråga om bandwagoning. Regeringen skriver också att “skillnader i synsätt”
förekommer, vilket är tvärtemot mina indikatorer för bandwagoning där en liten stat stödjer alternativt inte driver någon opposition mot, den stora statens politik. USA:s militära kapacitet är samtidigt störst i världen, varför Sveriges samarbetsvilliga inställning till USA inte heller enkelt kan förklaras som att man vill ansluta sig till den “svagare” sidan för att använda balancing mot Ryssland. I dessa stycken ovan är det “gemensam säkerhet” och “delade värderingar” som är de uttalade anledningarna till att man vill vårda dessa relationer. Som jämförelse kan det tidigare nämnda samarbetet med länderna kring Östersjön enklare tolkas som balancing mot Ryssland då Sverige samtidigt får ett relativt stort inflytande i samarbetet med dessa länder. Effekten av samarbetet med USA blir visserligen också att man använder balancing mot Ryssland, men istället för inflytande i samarbetet vinner man stöd för de värderingar som man i meningarna ovan uppges dela med USA. Textpassagerna ovan indikerar alltså regeringen vill samarbeta med USA dels för att använda balancing mot Ryssland men också för att man delar gemensamma värderingar.
Nato är alltjämt en central aktör för europeisk säkerhet och integration samt för internationell krishantering (Prop 2008/09:140, s. 15).
Samarbetet med Nato omfattar bl.a. övningar och standardisering och är därmed centralt för att utveckla och stärka Försvarsmaktens förmåga, inte minst avseende internationell krishantering. Vidare är samarbetet ett uttryck för viljan att vara en del av och stärka den transatlantiska säkerhetspolitiska gemenskapen (Prop 2008/09:140, s. 15-16).
I propositionen målas också den militära alliansen NATO upp som en viktig aktör och samarbetspartner för Sverige. Trots det faktum att Sverige saknar medlemskap i NATO ger regeringen i textpassagerna ovan ändå uttryck för en vilja att delta i NATO-sammanhang av olika slag.Fortsättningsvis ligger detta helt i linje med den uttryckta viljan till samarbete med USA samt solidaritetsförklaringen till medlemsländer i EU. Detta eftersom NATO till stor del utgörs av samma länder. Dessa stycken ovan ger uttryck för en politik som överensstämmer med mina indikatorer för balancing. Man har identifierat ett säkerhetspolitiskt hot i form av Ryssland och söker nu allianser och samarbeten på en sida av konflikten för att uppnå balancing mot det säkerhetspolitiska hotet.
