Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 26 2005
I distribution:
Swedish Science Press
Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal
Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 75 26 Upp-sala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inlämnas i form av utskrift och efter antagning även digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word. Sista inläm-ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är juni 2006 och för recensioner september 2006.
Uppsatsförfattarna erhåller särtryck i pappersform samt ett digitalt underlag för särtryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil, lagrad på en diskett.
Abstracts har språkgranskats av Sharon Rider.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo-gande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.littvet.uu.se.
ISBN 9–87666–23–5 ISSN 0348–633 Printed in Sweden by
Övriga recensioner · 437 ger viktiga indikationer på att förhållandet mellan
poesins och vältalighetens genrer borde undersö-kas. I mitt resonemang om Sidney visar det sig att hotet om att bli förkvinnligad även gäller den po-esi som avskiljs från talekonsten, ett resultat som borde sätta spår i Malms argumentation. Min po-äng är att genrefrågan, som blir en väsentlig del i resonemangen om barocken, kunde mejslas ut yt-terligare för att underbygga bokens teser.
Hur ser då Malm på barockbegreppet? Barock, menar han, har sin utgångspunkt i en skolastisk syllogism, baroco, som kan vara falsk och vilsele-dande. Enligt Malm kan likhetstecken sättas mel-lan denna syllogism och tankarna om det liderliga språket. För Malm blir barocken i första hand en genrefråga, där religionen kan fungera som en le-gitimering för ett sinnligt språk. Eftersom genre-frågan står i centrum för definitionen kunde jag önska en mer djuplodande diskussion av religi-öst och världsligt, poetiskt och retoriskt. På så sätt skulle slutsatserna få ökad bärighet. Viktig är även slutsatsen att barocken och klassicismen mycket väl kan ses som två sidor av samma sak. En upp-tagenhet av representationens möjligheter kan ta sig uttryck antingen i en överdriven betoning av
perspicuitas eller av ornatus. ”Fokusering på
re-presentationen” blir, slutligen, Malms definition av barocken, en definition som framför allt utgår från tidens språkuppfattning.
Malms bok är synnerligen perspektivrik och innefattar diskussioner kring medier i Kittlers anda, samtidigt som den anknyter till Laqueurs tvåkönslära. Stundtals kan jag önska mig större renodling av synsätt. Befinner sig Quintilianus fö-reställningar om språket som bekönat verkligen på samma begreppsliga nivå som Laqueurs histo-riska undersökning av tvåkönsmodellen i 700-talets Europa? Och hur förhåller sig egentligen en kvinnlig författares strategier till föreställningar om det liderliga språket som en kvinnogestalt? I Ann Öhrbergs avhandling Vittra fruntimmer.
Författar-roll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare
(Stockholm: Gidlunds förlag, 200) presenteras viktiga rön om konstruktionen av kön under fri-hetstiden, om möjliga författarpositioner för kvin-nor, om retoriska strategier och genreval, och dessa resultat kunde relateras till Brenners praktik. Åter-igen saknar jag hänvisningar till relevant forskning och därmed också en tydligare argumentation för hur den malmska positionen ska förstås.
Malm rör sig också obekymrat över stora histo-riska avstånd och över stora histohisto-riska fält, där
lä-saren stundtals riskerar att gå vilse. Men den kraft och energi som driver framställningen bekräftar att de frågor som behandlas är av största vikt för svensk litteraturvetenskap. Och dessa frågor ger, i sin tur, upphov till många nya frågor. Jag kan bara hoppas att Malm får efterföljare, som fort-sätter diskussionen kring barockbegreppet och de olika litterära genrernas förhållande till språket, dess möjligheter likaväl som dess faror.
Anna Cullhed Holberg i Norden. Om Ludvig Holbergs författar-skap och dess kulturhistoriska betydelse. Red.
Gu-nilla Dahlberg, Peter Christensen Teilmann och Frode Thorsen. Utgiven i samarbete med Cent-rum för Danmarksstudier vid Lunds universitet. Makadam förlag. Göteborg & Stockholm 2004. Centrum för Danmarksstudier är en nätverksor-ganisation för forskare vid Lunds universitet, vars syfte är att i dialog med danska forskare proble-matisera Danmark och det danska från svensk horisont. En av huvuduppgifterna är att organi-sera dansk-svenska forskarkonferenser, nu senast i samband med 250-årsminnet av Holbergs död 2004. Bidragen från konferensen, vilken hölls i Sorø, har nu utgivits av Gunilla Dahlberg, Pe-ter Christensen Teilmann & Frode Thorsen i en antologi med titeln Holberg i Norden. Om
Lud-vig Holbergs författarskap och dess kulturhistoriska betydelse.
Ludvig Holbergs författarskap (c:a 20 000 si-dor) sönderfaller i en skönlitterär del, omfattande versromanen Peder Paars – Poema
heroico-comi-cum (79–20), den satiriska reseromanen Niels Klims underjordiske Rejse (på latin 74), tre
sam-lingar Levnedsbreve och 3 komedier (73, 75), och en i Sverige dessvärre mindre känd historisk och moralfilosofisk del: Introduction til Natur- og
Folkerettens Kunskab (75–6) Dannemarks og Nor-ges Beskrivelse (729), trebandsverket Dannemarks Riges Historie (732–35), Almindelig Kirke-Historie
(738), Jødisk Historie (742) och Moralske Tanker (744). Flera av bidragsgivarna betonar att Hol-berg som historiker lyckades med den svåra upp-giften att tillfredsställa såväl kungen–mecenaten som den lärda världen och de borgerliga läsarna. Antologins första hälft, som i huvudsak handlar det icke-dramatiska författarskapet, be-aktar denna historiska och moralfilosofiska
pro-duktion. I Lars Roar Langslets instruktiva och välskrivna överblick betonas särskilt Holberg som sakprosaist och tankeförmedlare. Holbergs teolo-giska syn samt ståndpunkt i fråga om 700-talets naturrättsdebatt utreds. Langslet ställer Holberg som historiker i relation till Gibbon, Voltaire, Hume och Robertson och betonar givetvis hans roll i utvecklingen av danskt och norskt tankeliv och språk. Holberg sägs älska paradoxen som tan-kefigur och vad gäller det komiska författarskapet erövrar han skrattets distans till världens dårskap. Langslet nämner även att Holberg var ”lukket ute” från människolivets erotiska sida. Det radi-kala hos Holberg, enligt Langslet, är hans försvar för trosfrihet, tolerans, tryckfrihet och kvinnans jämställdhet.
Historikern Sune Berthelsen söker i ”Holbergs historiske syntese” inringa Holbergs arbetsmetod som historiograf; särskilt beaktas Dannemarks
Ri-ges Historie. Såväl Holbergs argument som hans
slutledningar granskas i detalj, varvid Berthelsen kan konstatera att induktion och exakta empi-riska källhänvisningar kombineras med en de-duktiv metod, där rationella slutsatser dras utifrån Holbergs naturrättsliga skrifter – Holberg över-för således ofta sin egen tids rättsuppfattning på tidigare konflikter. Metodgranskningen möjlig-gör en fokusering av verkets form, vari ”den sta-tiske samfundsbeskrivelse blev kombineret med den historiske gennemgang i en sammenhæng-ende syntese” (s. 84). Holberg har enligt Berthel-sen en stark tro på det mänskliga förnuftet som ett instrument som i sig utgör en garant för en sanningsenlig utläggning av en i empiriska detal-jer studerad historisk process. Holberg lever i en brytningsperiod och söker förena det danska en-väldets statiska verklighetsuppfattning med den nya tidens historie- och vetenskapssyn. Intressant nog beaktas även berättartekniska aspekter och lä-sarpositioner. Berthelsens delvis av dekonstruk-tionen inspirerade närläsning medger en djupare förståelse av Holberg som historiker än den som grundas på Kristian Erslevs (852–930) mer orto-doxt inriktade källkritik eller en ensidig tillämp-ning avThomas Kuhns tankar om paradigmväx-ling. Sune Berthelsen visar i sitt välskrivna bidrag hur fruktbar en nyläsning av en välkänd text kan bli, förutsatt att uttolkaren besitter kreativitet och skarpsinne.
I ett annat tungt vägande bidrag, ”Holberg og Naturretten”, framhäver Ditlev Tamm att:
Intro-duction til Natur- og Folkerettens Kunskab inte är
ett originellt verk i sig självt, särskilt som Holberg ju inte var jurist. Centrala föregångare var den i Danmark då redan kände holländaren Hugo Gro-tius (De jure Belli ac Pacis libri III 625), profes-sorn i Halle Christian Tomasius och särskilt den bl.a. vid Lunds universitet verksamme Samuel Pufendorf (De Jure naturae et gentium 672), vars naturrättstankar Holberg sägs ha fördanskat. Där-emot äger Introduction avgjort intresse, eftersom skriften belyser Holbergs senare produktion. Mot slutet av sitt liv visade Holberg enligt Tamm också starkt intresse för Montesquieus L’Esprit des lois (753), även om han var kritisk till den franske filosofens klimatlära och beskrivning av stats-skick.
Arild Linneberg tar Ditlev Tamm på orden när han använder Introduction til Natur- og
Folkeret-tens Kunskab för att belysa den 30 år senare
till-komna Niels Klims underjordiske Rejse. Linneberg har en avundsvärd förmåga att fokusera dråpliga detaljer i Holbergs äventyrsberättelse, för att se-dan via halsbrytande associationer till allt från Kalle Anka till Nürnbergrättegångarna påvisa me-toden (d.v.s. moralen och naturrätten) i fiktionen. Självfallet återger Linneberg illustrationer av po-tuaner och apa ur 789 års utgåva av romanen. För Thomas Bredstorff står toleransen i fokus i bidraget ”Holberg i oplysningen – oplysningen i Holberg”. Toleranstanken, som får sina första fö-respråkare i Erasmus av Rotterdam, Pierre Bayle och John Locke (A Letter Concerning Toleration 689), får ett genomslag på 600- och 700-talen. Genomslaget kan enligt Bredstorff indelas i tre faser: renässans, upplysning och liberalism. Hol-bergs centrala position i denna utveckling belyses med goda exempel främst ur hans brev, utgivna 944 av F. Billeskov Jansen, samt ur Niels Klims
underjordiske Rejse. I sitt författarskap ansluter sig
Holberg till det antiauktoritära och det antielitära i upplysningen samt till dess tankar om världens möjlighet att utvecklas till det bättre, dess för-nuftstro, dess empirism och slutligen just till to-leransen. Det mest givande i Bredstorffs allmänt hållna artikel är iakttagelserna om synens och stämmans metaforer i Holbergs toleransdiskus-sion, medan Bredstorffs svar på kritiken av upp-lysningen hos Jürgen Habermas, Robert Darnton och Robert Wokler är för kortfattat för att bli gi-vande i sammanhanget. Man kan även rikta kri-tik mot detta och andra av bidragen, eftersom de icke alltid uppmärksammar distinktionen mellan upplysningen och upplysningstiden.
Övriga recensioner · 439 Lasse Horne Kjældgaards ”Tolerance og
auto-ritet hos Locke, Voltaire og Holberg” kan enklast beskrivas som en begreppsanalytisk närläsning av
Niels Klims underjordiske Rejse. Holbergs
resero-man ställs först i relation till Swifts Gulliver’s
Tra-vels, Montesquieus Lettres persanes och
toleran-sens redan hos Bredstorff aktuella moralfiloso-fiska företrädare Locke och Voltaire (Traité sur la
tolérance 763), varefter Kjældgaard utförligt
dis-kuterar ”tolerancens tale” samt moral och med-delelseform. Analytiskt viktigast hos Kjældgaard är hans formulering av toleransens hermeneutik och paradox: hävdandet av tolerans i sak förenas i toleransediktet lätt med en form som kan te sig kategorisk och auktoritär, d.v.s. icke-tolerant.
Skönlitteraturens form innebär dock att Holberg
och andra kan komma runt denna problematik genom att begagna sig av fiktionsgenren. Fiktio-nen utpekar inte några direkta handlingskrav för läsaren och kommer inte från en auktoritetsför-länande instans som staten, kyrkan eller univer-sitetet. Här kunde Kjeldgaard gått ännu längre, exempelvis i studiet av ironin hos Holberg. Två bidrag fokuserar upplysningsprojektet i sig. Marianne Stidsen diskuterar i anslutning till Thomas Bredstorffs texturval Den radikale
Hol-berg (984) och monografi Den brogede oplysning
(2003) högerpopulismens och marknadsliberalis-mens nutida attacker på upplysningstänkandet i dansk kulturdebatt. Hon är kritisk såväl mot olika försök att återuppliva de klassiskt borgerliga fri-hets- och rättsbegreppen med absolutistisk under-ton som mot den postmoderna låt-gå-hållningen. I stället intresserar sig Stidsen för Anthony Gid-dens The Conseqences of Modernity (990) och dess jämförelser mellan upplysningstiden och den sen-moderna kulturen med hänsyn till självironi och inneboende reflexivitet. Holberg ses som en före-trädare för tolerans, nyfikenhet och självironi – en företrädare för ”den oplyste oplysning” (s. 55). Betydligt mer spännande är Benjaminsfors-karen Dorthe Jørgensens sjusidiga utmärkta bi-drag ”Oplysning og modoplysning”. Jørgensen utgår från Platon, Johannesevangeliet och Ploti-nos när hon koncentrerar sig på analysen av den estetiska erfarenheten i Baumgartens och Kants skrifter. Enligt Jørgensen ledde upplysningen dels till en reduktion av förnuftet till förstånd eller in-strumentellt förnuft, dels till en anti-upplysning i form av en till svärmeri urartad romantik. En mer ”förnuftig” motupplysning ser Jørgensen så-väl hos Hegel och den tyska Frühromantik som
hos moderna konstnärer som Wim Wenders. Det gensvar Jørgensen rekommenderar är en förståelse av förnuftet som ett metafysiskt förnuft, en för-nuftsförståelse som såväl tar hänsyn till männis-kans emotionella som hennes religiösa erfarenhe-ter.
Berättarpersonen står i fokus för Mads Julius Elf i hans studie av Peder Paars som han räknar in i genren ”oplyst tilfældighedsroman”. Roma-nen fortskrider nästan utan intrig och berättaren är en medvetet gestaltad pseudonym. Iakttagel-serna om Holberg är intressanta, men i sitt för-sök att teckna en genrehistoria över Jens Bagge-sen, H.C. Andersen och Selma Lagerlöf fram till Klaus Rifbjerg och moderna reseskildringar på 5 sidor riskerar bidragsgivaren att bli ytlig, i syn-nerhet som han tar sin utgångspunkt i Holbergs tvångstankar om mat.
Det enda antologibidrag som koncentrerar sig på Moralske Tanker är Aslaug Nyrnes studie av Holberg ur ett didaktiskt och topiskt perspektiv, d.v.s. hon studerar de språkliga figurer Holberg använder sig av när han diskuterar didaktiska frå-gor. Holberg använder gärna organiska bilder som ’kunskapens träd’ och geometriska som ’den raka linjen’. ’Hysteron proteron’, att låta det sista bli det första, är en mycket vanlig figur, liksom para-doxen. Med hjälp av ’mimesis’ som vertikal axel och ’copia’ som horisontell konstruerar Nyrnes det hon kallar för Holbergs didaktiska rum i ett koordinatsystem, där en diagonal temporalitets-axel får visa hur tiden kan betraktas som ett ”pro-blemområde” inom det rumsliga fältet.
Musikforskaren Frode Thorsen fokuserar ”Mu-sikeren Ludvig Holberg”. Holberg var själv utö-vande musiker och yttrade sig ofta om musikalisk stil och smak. Senare årtiondens studier av 700-talets uppförandepraxis har fördjupat vår insikt i Holbergs förhållande till sin musikaliska samtid. Holbergs försvar av den klassiska kanons repre-sentanter Corelli och Lully och kritik av konstfär-dighet och överdriven virtuositet står i samklang med hans estetiska tänkande i övrigt, t.ex. hans uppskattning av Molière.
Det är således med berättigad förväntan man vänder bladet till bokens andra hälft där komedi-erna behandlas. Fördjupad idéhistorisk kunskap och analytisk skärpa borde rimligen leda till per-spektivrika tolkningar av komedierna. Besvikel-sen infinner sig redan när man läser att redaktö-rerna valt att koncentrera sig på Jeppe paa Bierget, eftersom detta skådespel är det mest kända,
spe-lade och utbredda. Därmed förflyttas fokus från idéanalys till receptionshistoria, och receptions-historien blir i detta sammanhang mestadels ren empiri. Lägst i tak är det i Gunilla Dahlbergs till stora delar redan på andra håll offentliggjorda 40-sidiga bidrag. Uppsatsen kunde med fördel ha strukits ned till hälften; varför exempelvis berätta när Holberg föddes och referera pjäsens innehåll i detta sammanhang?
Dahlbergs ämne är den svenska receptionen av Jeppe paa Bierget och till Dahlbergs fördel skall räknas att hon följer denna ända fram till Peter Langdal och Staffan Valdemar Holm. Receptio-nen blev först ungefär densamma som i Danmark; pjäsen uppfattades under 700-talet som en fars och spelades som en sådan. Men sedan blev dess mottagande i Sverige speciellt, eftersom den här spreds som skillingtryck och således nådde en bred skara av läsare. Däremot försvann skåde-spelet från scenen när Carl Stenborgs teatersäll-skap sökte en förnämare publik på 780-talet. På den danska nationalscenen vid Kongens Nytorv betraktades Holbergs komedier självfallet som na-tionellt arv och Jeppe tycks blott ha befunnit sig i exil från 773 till 786. Först i och med den nor-ske skådespelaren Johannes Bruns framträdande som Jeppe på Nya teatern i Stockholm 878 stod det klart för svensk kritik och publik att Jeppe paa
Bierget kunde uppfattas som något annat än en
grovkornig fars. Dahlberg låter översättningarna, vilka i äldre tid var sällsamt bristfälliga, styra sin disposition.
Dahlbergs sätt att argumentera inger stun-dom tvivel. Om teatersällskapet Svenska come-dien skriver hon exempelvis: ”Det kan inte beläg-gas att truppen spelat Jeppe paa Bierget, Det vore emellertid märkligt om man inte tagit vara på den uppskattning som pjäsen åtnjöt kring år 750, att döma av den täta utgivningen av en svensk över-sättning, som jag strax kall återkomma till.” (s. 25.) Så anpassas verkligheten till forskarens karta! Citatet går igen i Gunnar Sivertsens antologibi-drag – dock med hänvisning till Dahlbergs förra publicering av sina rön i Svensklärarföreningens
årsskrift 985.
Sivertsens Jaussinfluerade ”Om Jeppe paa
Bier-gets tidlige resepsjonshistorie” är grundligare och
mer informationstät än Dahlbergs bidrag, ehuru Sivertsen i viss mån bygger på hennes rön (andra föregångare är Berit Erbe och Bent Holm). Hans frågeställning är huruvida vi kan spåra ett speci-ellt nordiskt, och icke blott svenskt, mönster för
receptionen av Jeppe paa Bierget. Sivertsen disku-terar även tidigare framställningar om Holbergre-ceptionen och en speciell kritisk udd riktas mot Harald Nielsen, som i sin Holberg i
Nutidsbelys-ning 923 drev tesen att Jeppe paa Bierget är skriven
för att demonstrera den slutmonolog Holberg lå-ter pjäsens baron hålla. Mot ”bondevänliga” tolk-ningar hyste Nielsen tydlig aversion. Sivertsen, som går tillbaka till C.J.A. Philipsens arbete om Holberg 847, lyckas övertyga läsaren om att en folklig reception av detta av kulturelitens teatrar och kritik stundom föraktade skådespel faktiskt fanns även i Danmark och Norge. Senare tiders danska forskning har i huvudsak intresserat sig för den högkulturella receptionen på Det Kongelige Teater – där ju Jeppe paa Bierget spelades första måndagen i fastan från 700-talets mitt och 200 år framåt – och hos de stora danska kritikerna. Mer diskutabelt är Sivertsens resonemang om ett eventuellt karnevalstema i pjäsen, förmodligen eftersom hans tolkning av karnevalsbegreppet är mycket snäv. Särskilt intressant är också Sivert-sens redogörelse för kritikerna RoSivert-senstand-Gois- Rosenstand-Gois-kes och Rahbeks förväntningshorisonter. Rah-bek lägger som Rah-bekant grunden för senare gene-rationers uppvärdering av Jeppe paa Bierget som i Danmark redan under 800-talet betraktas som en karaktärskomedi om en bonde.
Sivertsens framställning slutar med receptio-nen på 820-talet och man önskar att någon gripit tag i stafetten. I stället följer en uppsats om Lud-vig Holberg i Lettland av Mara Grudule, skriven på engelska.
Mest strukturfokuserad av de två forskare som behandlar själva dramatexten är Egil Törnqvist som jämför Jeppe paa Bierget med en tidig Hol-bergkomedi, Den Vægelsindede, för att visa hur Holbergs dramatiska teknik utvecklas. I sin jäm-förelse lyfter Törnqvist fram relationen mellan fabel och intrig, akt- och scenindelningar, tidens och rummets sammanhang, personers frånvaro/ närvaro, deras närvaro som talande eller stumma, konfigurationsscheman och aktantmodeller, mo-tiveringar för entréer och sortier, birollernas funk-tion, monologers och sidoreplikers karaktär, pjäs-slutens art samt vad rollfigurer respektive åskådare får veta. Törnqvist påvisar med sin moderna dra-maanalys en viktig skillnad mellan de båda Hol-bergkomedierna. I Den Vægelsindede förunnas hu-vudpersonen Lucretia endast en längre monolog och pjäsens bifigurer får så stor uppmärksamhet att dramat riskerar att bli lika splittrat och
om-Övriga recensioner · 441 bytligt som dess protagonist. Jeppe paa Bierget har
en fastare uppbyggnad där allt centreras kring hu-vudrollen. Jeppe tillåts att i en rad monologer re-flektera över sig själv och sin tillvaro. Jeppefigu-ren äger därmed ”en fulltonighet som Lucretia saknar” (s. 357).
Peter Christensen Teilmann intresserar sig för två iscensättningar, nämligen Staffan Valdemar Holms Jeppe ’96 (996) och Ole Bornedals Jeppe! (2002). Båda uppsättningarna upptar element från – och ifrågasätter samtidigt – såväl den hög-kulturella som den folkliga Jeppetraditionen. Ett slags komedimaskin är i verksamhet i de båda iscensättningarna. De överexponerar holbergska teman och tabun och åskådarens förväntningsho-risont attackeras. I Jeppe ’96 behålls i stort kome-dins klassicistiska intrig och dramaturgi (ehuru med karikatyrens distans samt fixering vid sex och våld), medan handling, personer och språk uppdateras till samtiden och Jeppes monologer elimineras. I Jeppe! är intrigen m.m. i ännu högre grad bibehållen. Jeppes monologer har dock för-stärkts och de existentiella frågorna har understru-kits. I dessa iscensättningar är Jeppe inte längre bonden från landet, utan särskilt hos Bornedal en modern outsider som mycket väl kunde vara en av oss i publiken; Jeppe är inte ens fet och jovia-lisk. Christensen Teilmann utför en noggrann stu-die av Jeppes monologer som talhandlingar och fortsätter med ett avsnitt om fyra huvudtyper av scenisk tolkning av Jeppe paa Bierget, där verk-begrepp och verkningsestetik beaktas. Detta av-snitt kunde med fördel ha utbyggts. I detaljstu-dier av de båda uppsättningarna fokuseras sedan i synnerhet den textdramaturgiska bearbetningen med strykningar och ändringar i själva speltexten. Bornedal tycks mera än Holm vara intresserad att finna moderna komiska konstellationer som mot-svarande holbergska och läsaren inser att Chris-tensen Teilmann nog håller denna iscensättning högst.
Som så många andra symposieantologier inne-håller Holberg i Norden således såväl vatten som vin. Vid sidan av insiktsfulla utredningar av Bert-helsens, Tamms, Thorsens, Sivertsens och Chris-tensen Teilmanns typ, filosofiskt perspektivrika texter som Jørgensens och skarpsinniga som Lin-nebergs står bidrag av etablerade Holbergforskare vilka skrivit mera och bättre om Holberg på an-dra håll, ofokuserade överblickar och en antolo-giredaktörs egen svullna faktagenomgång. Anto-logins båda avdelningar spretar ohjälpligt åt var
sitt håll. Försöken att dra trådar från 700-talet till vår egen tid är här som så ofta rent pinsamma. Varför skall vi borttränga att mycket skiljer Hol-bergs idéer från våra, t.ex. hans försvar av den ab-soluta danska kungamakten?
Luckorna är ibland irriterande. Det är gott och väl att Christensen Teilmann intresserar sig för postmodernistiska Jeppeiscensättningar, men en närstudie av någon uppmärksammad produk-tion ur den naproduk-tionella danska Holbergtraditio-nen hade också varit av intresse. Vad gäller re-ceptionen i Sverige förvånar det mig särskilt att varken det moderna genombrottets eller den ib-sen-strindberg-o’neillska dramatentraditionens Holberg beaktas. Romantiker i allmänhet och Atterbom i synnerhet har givit det komiska och komedin en betydelsefull plats i sina system, men uppenbarligen icke helt uppskattat det komiska hos Holberg. Varför?
Koordinationen av bidragen, exempelvis ge-nom korshänvisningar, är icke den bästa och det sista bidraget, där Gunnstein Akselberg tror sig vara inspirerad av ’new historicism’ när han letar efter förebilder för Holbergs Jeppe bland de nor-ska bönderna i Voss, men i själva verket bedriver abstrus kuriosaforskning av 800-talsmodell, blir en ytterst pinsam final i en antologi som trots allt har mycket att ge nordiska Holbergentusiaster.
Roland Lysell
Lars Lönnroth, Ljuva karneval! Om Carl Michael
Bellmans diktning. Albert Bonniers Förlag.
Stock-holm 2005.
Lars Lönnroth har alltsedan 960-talet berikat Bellmanforskningen med viktiga punktstudier, framför allt om Bacchi ordens-diktningen och om förhållandet mellan Bellmans religiösa och bacchanaliska poesi. Den vackert formgivna och illustrerade bok som han nu har givit ut vilar alltså på en långvarig och djupgående förtrogen-het med ämnet. Han har här tagit ett stort grepp över den bellmanska dikten alltifrån ungdomsti-dens psalmverser och sedesatirer till de sista stora Fredmansepistlarna. Det är ett mäktigt och djärvt företag, länge efterfrågat och genomfört med sä-ker hand. Undertiteln, Om Carl Michael Bellmans
diktning, annonserar att vi inte skall vänta oss
nå-gon biografi av konventionellt snitt. Det är verket som står i centrum, medan det biografiska
![将地区化与冲突防治联系起来 [Linking Regionalisation and Conflict Provention: the case of China in East Asia]]()