Linköpings universitet | Institutionen för beteendevetenskap och lärande Psykologprogrammet Vårterminen 2021 LIU-IBL/PY-D—21/545-SE
”Det borde vara ocoolt
att vara elak”
– En grundad teori om gymnasieelevers perspektiv på pro-aggressiva deltagarroller
”It should be uncool to be mean”
– A grounded theory of upper secondary students’ views on pro-aggressive participant roles
Emma Emanuelsson Elina Eriksson
Linköpings universitet SE-581 83 Linköping, Sweden 013-28 10 00, www.liu.se
Psykologprogrammet omfattar 300 högskolepoäng över 5 år. Vid Linköpings universitet har programmet funnits sedan 1995. Utbildningen är upplagd så att studierna från början är inriktade på den tillämpade psykologins problem och möjligheter och så mycket som möjligt liknar psykologens yrkessituation. Bland annat omfattar utbildningen två praktikperioder om sammanlagt 16 heltidsveckor. Studierna sker med hjälp av problembaserat lärande (PBL) och är organiserade i fem block, efter en introduktionskurs på 10,5hp: (I) kognitiv och biologisk psykologi, 40,5 hp; (II) utvecklingspsykologi och pedagogisk psykologi, 54 hp; (III) samhälle,
organisations- och gruppsykologi, 84 hp; (IV) personlighetspsykologi och
psykologisk behandling, 70,5 hp; (V) forskningsmetod och examensarbete, 40,5 hp. Parallellt med blocken löper ”strimmor” som fokuseras på träning i forsknings-metodik, psykometri och testkunskap samt samtalskonst.
Den här rapporten är en psykologexamensuppsats, värderad till 30 hp, vårterminen 2021. Handledare har varit Robert Thornberg.
Institutionen för beteendevetenskap och lärande Linköpings universitet
581 83 Linköping
Telefon 013-28 10 00 Fax 013-28 21 45
Institutionen för beteendevetenskap och lärande 581 83 LINKÖPING Seminariedatum 2021-05-28 Språk Rapporttyp ISRN-nummer X Svenska/Swedish Engelska/English Uppsats grundnivå Uppsats avancerad nivå X Examensarbete
Licentiatavhandling Övrig rapport
LIU-IBL/PY-D—21/545-SE
Titel
”Det borde vara ocoolt att vara elak”
- En grundad teori om gymnasieelevers perspektiv på pro-aggressiva deltagarroller
Title
“It should be uncool to be mean”
- A grounded theory of upper secondary students’ views on pro-aggressive participant roles
Författare
Emma Emanuelsson Elina Eriksson
Sammanfattning
Mobbning är ett socialt fenomen där det ofta finns flera olika deltagarroller närvarande. Deltagarrollerna är offer, mobbare, assistenter, understödjare, passiva åskådare och försvarare. De flesta barn och ungdomar tycker att mobbning är fel men ändå ökar mobbningen i svenska skolor. Mobbning kan fungera som ett medel för att klättra i den sociala hierarkin och erhålla social status. För att kunna utföra elaka handlingar utan att känna skuld kan individer också använda sig av moraliskt disengagemang. Syftet med denna studie var att undersöka vilka möjliga förklaringsmodeller gymnasieelever själva identifierar att elever använder för att rättfärdiga pro-aggressiva deltagarroller (dvs. mobbare, assistent och understödjare) i mobbning.
Fjorton fokusgruppsintervjuer genomfördes med totalt 51 gymnasieelever. Deltagarna presenterades två snarlika vinjetter som gestaltade en mobbningssituation i en killgrupp och en tjejgrupp. Utifrån premissen att personerna i vinjetten tycker att mobbning generellt sett är fel, fick deltagarna resonera kring varför de tror att eleverna intar de olika deltagarrollerna. Analys av data genomfördes med hjälp av konstruktivistisk grundad teori. Resultatet visade på att utifrån gymnasieelevers perspektiv så hamnar elever i de tre pro-aggressiva rollerna för att de är upptagna av sociala processer som relaterar till kärnkategorin: att tillhöra maktsfären. Studiens resultat bekräftar flera tidigare forskningsfynd och ger en djupare förståelse för varför elever intar pro-aggressiva deltagarroller vid mobbning. Studiens styrkor och begränsningar samt förslag på vidare forskning lyfts fram.
Nyckelord
Mobbning, deltagarroller, moraliskt disengagemang, social status, social dominans, grundad teori, kvalitativ analys, fokusgrupp, gymnasieelever
Sammanfattning
Mobbning är ett socialt fenomen där det ofta finns flera olika deltagarroller närvarande. Deltagarrollerna är offer, mobbare, assistenter, understödjare, passiva åskådare och försvarare. De flesta barn och ungdomar tycker att mobbning är fel men ändå ökar mobbningen i svenska skolor. Mobbning kan fungera som ett medel för att klättra i den sociala hierarkin och erhålla social status. För att kunna utföra elaka handlingar utan att känna skuld kan individer också använda sig av moraliskt disengagemang. Syftet med denna studie var att undersöka vilka möjliga förklaringsmodeller gymnasieelever själva identifierar att elever använder för att rättfärdiga pro-aggressiva deltagarroller (dvs. mobbare, assistent och understödjare) i mobbning.
Fjorton fokusgruppsintervjuer genomfördes med totalt 51 gymnasieelever. Deltagarna presenterades två snarlika vinjetter som gestaltade en mobbningssituation i en killgrupp och en tjejgrupp. Utifrån premissen att personerna i vinjetten tycker att mobbning generellt sett är fel, fick deltagarna resonera kring varför de tror att eleverna intar de olika deltagarrollerna. Analys av data genomfördes med hjälp av konstruktivistisk grundad teori. Resultatet visade på att utifrån gymnasieelevers perspektiv så hamnar elever i de tre pro-aggressiva rollerna för att de är upptagna av sociala processer som relaterar till kärnkategorin: att tillhöra maktsfären. Studiens resultat bekräftar flera tidigare forskningsfynd och ger en djupare förståelse för varför elever intar pro-aggressiva deltagarroller vid mobbning. Studiens styrkor och begränsningar samt förslag på vidare forskning lyfts fram.
Tack till…
Deltagarna, för att ni har velat vara med i studien och delat med er av
era tankar i fokusgruppsintervjuerna. Utan er hade denna examensuppsats inte varit möjlig att skriva.
Rektorer och annan skolpersonal, för engagemang och hjälp i
rekryteringsprocessen.
Mollie och Nina, för ett fint samarbete, pepp och givande diskussioner.
Vad mycket roligt vi haft med er, våra kollegor.
Robert Thornberg, för all ovärderlig kunskap och erfarenhet du bidragit
med. Tack för all feedback, crash course i det svenska språket och tips på vidare läsning.
Familj och vänner, för kärlek och stöd under tiden på
psykologprogrammet men kanske framförallt under uppsatsskrivandet.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Teoretisk bakgrund och tidigare forskning ... 3
Barndomssociologi ... 3
Deltagarroller och mobbning som socialt fenomen ... 4
Tidigare kvalitativa studier om mobbning ... 5
Social status och social dominansteori ... 7
Socialkognitiv teori om moralisk agens och moraliskt disengagemang ... 9 Syfte... 12 Metod ... 12 Deltagare ... 12 Rekrytering ... 13 Val av metod ... 13 Intervjutillfället ... 15 Etiska överväganden ... 18 Resultat ... 20
Att tillhöra maktsfären ... 20
Hierarkier och maktsfär. ... 20
Assistent ... 22 Understödjare ... 23 Mobbare ... 24 Grupptryck ... 26 Jargong ... 27 Sammanfattning ... 28 Diskussion ... 29 Resultatdiskussion ... 29
Studiens styrkor och begränsningar ... 35
Slutsatser ... 37 Referenser ... 39 Bilagor ... 46 Bilaga 1 - Intervjuguide ... 46 Bilaga 2 - Killvinjett ... 47 Bilaga 3 - Tjejvinjett ... 48
1
Inledning
Mobbning definieras av Olweus (2004) som ett upprepat ondsinnat beteende som sker i mellanmänskliga relationer och riktar sig mot en person som har svårt att försvara sig. Med ondsinnat beteende avses handlingar som syftar till att tillfoga skada eller obehag (Olweus, 2004). Rigby (2008) gör en distinktion mellan mobbning där förövarna avsiktligt åsamkar skada och mobbning där förövarna inte är medvetna om att de gör en person illa. Olweus (2004) menar på att barn och ungdomar i olika grad är medvetna om hur offret uppfattar handlingarna, men att de flesta eller alla av dem förstår att de gör offret illa. Vidare behöver det enligt Olweus (2004) definition föreligga en faktisk eller en av offret upplevd obalans i styrkeförhållandet mellan offret och förövaren. Maktobalans kan uppstå om den ena parten exempelvis har högre status, är mer självsäker eller har bättre sociala, verbala eller manipulativa färdigheter än den andra parten (Rigby, 2008). Att vara fler till antalet kan också skapa en maktobalans (Rigby, 2008).
Mobbning kan ta sig i uttryck på olika sätt. Den kan vara fysisk och innebära att exempelvis slå, sparka eller sätta krokben för någon (Campbell & Bauman, 2018; Smith & Sharp, 1994). Mobbningen kan även vara verbal genom att hota, reta eller kalla någon för öknamn, eller relationell genom att exempelvis sprida falska rykten eller att utesluta någon från gruppen (Campbell & Bauman, 2018; Smith & Sharp, 1994). Mobbningen kan även ta sig i uttryck i form av nätmobbning. Nätmobbningen har visat sig fungera som en förlängning av och tillägg till den mobbning som sker i skolan (Kowalski et al., 2012). De som blir mobbade i skolan är nämligen i högre grad de som blir utsatta för nätmobbning, och de som mobbar andra i skolan är oftare de som mobbar andra på nätet (Chen et al., 2017). Enligt Folkhälsomyndigheten (2018) är det vanligast att svenska skolelever blir retade, förlöjligade eller kallade för elaka saker. Näst vanligast är det att andra elever sprider rykten, ljuger eller försöker få andra att ogilla den utsatta (Folkhälsomyndigheten, 2018).
De flesta skolelever anser att mobbning är fel på grund av den skada det orsakar offret, oberoende av skolans regler (Thornberg, 2010a; Thornberg et al., 2016). Eftersom mobbning består i upprepade,
2
systematiska kränkningar och ibland också är av diskriminerande karaktär, är det inte bara en omoralisk handling utan också ett brott mot skollagen (2010:800, kap. 6). Ändå visar mätningar om barns hälsovanor som rapporteras av Folkhälsomyndigheten (2018) på att det skett en ökning av utsatthet för mobbning hos flickor sedan mätningen skolår 2009/10 och hos pojkar sedan mätningen 2013/14. I en rapport från Skolverket (2019) framgår det att andelen äldre elever som känt sig mobbade av andra elever har ökat jämfört med deras rapport från 2016: bland elever i årskurs 7-9 från 3 till 6 procent och bland gymnasieelever från 2 till 6 procent. Siffran för elever i årskurs 4-6 ligger kvar på 9 procent.
Förutom det direkta lidande som mobbning orsakar hos den som utsätts, är utsatthet för mobbning en känd riskfaktor för olika former av psykisk ohälsa (Låftman & Modin, 2017; Silberg et al., 2016), såsom ökad risk för depression och ångest (Rivers et al., 2009; Silberg et al., 2016) och relationella svårigheter (deLara, 2019). I en metaanalys från 2018 presenteras att utsatthet för mobbning även är sammankopplat med sämre skolprestationer och ökad skolfrånvaro (Fry et al., 2018). Mobbning har inte bara negativa konsekvenser under tiden den sker utan kan ha efterverkningar även upp i vuxen ålder. Studier har visat att individer som blivit mobbade i skolan löper högre risk för både psykiska och fysiska besvär i vuxen ålder såsom depression, ångest, posttraumatiskt stressyndrom, relationssvårigheter, ätstörningar, diabetes och hjärt– och kärlsjukdom (Copeland et al., 2014; deLara, 2019; Stavrinides et al., 2011).
Longitudinella studier har påvisat att barn som mobbat andra barn uppvisar fler antisociala och kriminella beteenden i vuxen ålder, framför allt våldsbrott och drogmissbruk (Klomek et al., 2015; Lösel & Bender, 2011; Luukkonen et al., 2011). Att mobba andra är dock inte en orsak i sig till senare kriminalitet, utan såväl mobbning som kriminalitet kan ses som ett uttryck för bakomliggande problematik som ökar risken för sådana typer av beteenden (Thornberg, 2020). Att bevittna mobbning eller att veta att mobbning förekommer bland ens skolkamrater innebär också en ökad risk för utvecklingen av psykisk ohälsa (Låftman & Modin, 2017). Elever som återkommande bevittnar mobbning, jämfört med de som inte gör det, uppvisar oftare symtom på ångest, depression, somatiska besvär (Låftman & Modin, 2017; Rivers et al., 2009), lägre
3
självkänsla och sämre livskvalitet (Låftman & Modin, 2017). Låftman och Modin (2017) menar på att elever i skolklasser där mobbning frekvent förekommer kan uppleva klimatet som fientligt och utveckla en oro för att själv bli utsatt för mobbning, vilket orsakar högre nivåer av stress och försämrar det generella välmåendet.
Mobbning har med andra ord allvarliga psykiska och fysiska konsekvenser både för de direkt inblandade och för andra elever som på olika sätt bevittnar det. Att ungdomar tycker att mobbning är fel tycks inte vara anledning nog till att inte delta i mobbning, och eftersom mobbningen får så allvarliga konsekvenser för samtliga inblandade blir det därför viktigt att utöka förståelsen för varför ungdomar mobbar andra.
Teoretisk bakgrund och tidigare forskning
Barndomssociologi
Ett sätt att kunna undersöka barn och ungdomars perspektiv på varför unga mobbar kan vara att ta hjälp av teorier som fokuserar på barns och ungas egen sociala värld. En ny barndomssociologi började växa fram runt 70-talet och riktade kritik mot tidigare utvecklingspsykologiska och sociologiska studier som ansågs mer deterministiska, där barn sågs som passiva och skilda från vuxna. Istället började barn ses som mer aktiva i processen av kulturell inlärning. Barn absorberar inte bara de vuxnas innebörder, utan ses själva som tolkande individer som skapar egen mening i världen de lever i (Christensen & Prout, 2005). Prout och James (2015) menar att det kan vara värdefullt att se att barn både är begränsade av och inneslutna i sociala strukturer samtidigt som de är individer som agerar inom och gentemot strukturer. Att genomföra noggranna undersökningar av barns sociala verklighet med den utgångspunkten kan anses vara mer autentiska: att de ger en bild av särskilda aspekter av barndomen vid en viss tid och plats, snarare än att utge sig för att beskriva någon tidlös essens av barndomen (Prout & James, 2015).
Prout och James (2015) beskriver att det framväxande nya barndomssociologiska paradigmet har några framträdande teman. Exempelvis ses barndomen som en social konstruktion. Barndomen, barns sociala relationer till varandra och egna kulturer anses därtill
4
värdiga att studera som eget fokus. Att inte bara studera barndom och barn i ljuset av vuxnas synsätt och hur vuxna socialt konstruerar barn och barndom. Prout och James (2015) framhåller också att användandet av etnografiska studier och annan kvalitativ forskning har spelat en viktig roll för hur barndomen kan studeras i en ny barndomssociologi. Barn kan därigenom få en egen och direkt röst i produktionen av data som inte varit möjlig på samma sätt genom exempelvis experimentella studier eller enkätstudier. Fältstudier gör det möjligt för forskare att fokusera på barns pågående sociala liv och roller, samt de betydelser barnen själva fäster vid sina liv och upplevelser (Prout & James, 2015).
Enligt den nya och framväxande barndomssociologiska traditionen är det intressant att ta del av hur barn och ungdomar själva resonerar kring mobbning. Annars riskerar vi att missa centrala aspekter av mobbning som fenomen och hur vi bäst kan arbeta tillsammans med skolelever för att motverka att det sker.
Deltagarroller och mobbning som socialt fenomen
Mobbning är ett socialt fenomen (Salmivalli, 2010) där fler personer utöver de som initierar mobbningen och de som blir utsatta deltar på olika sätt. Salmivalli (1999) beskriver att en social roll är socialt definierade förväntningar på individer i en given situation. I en mobbningssituation intar individer olika roller både utifrån andras förväntningar och individens egna inre dispositioner. Salmivalli (1999) har utifrån detta och genom forskning definierat sex olika deltagarroller som beskriver elevers olika roller i en mobbningssituation. De pro-aggressiva rollerna, det vill säga mobbarna, assistenterna och understödjarna, utgör fokus för detta arbete:
1. Offren: de som återkommande utsätts för kränkningar på ett systematiskt sätt.
2. Mobbarna: förövarna som är aktiva och tar initiativ till mobbningen.
3. Assistenterna: de som ivrigt börjar mobba när någon annan har tagit initiativ till mobbningen.
5
4. Understödjarna: de som aktivt uppmuntrar mobbarna utan att själva angripa offren, exempelvis genom att vara åskådare eller skratta.
5. Passiva åskådare: de som inte tar ställning till någon part utan istället håller sig undan. Trots passiviteten är dessa individer deltagare eftersom de tillåter mobbningen att fortsätta.
6. Försvararna: de som tar offrets parti genom att hjälpa och stötta offret och försöker få de andra att sluta mobba.
Salmivalli (1999) menar vidare att sådana här sociala roller kan bli självuppfyllande profetior genom att en individ kan komma att internalisera de förväntningar som riktas mot hen och gradvis anpassa sig till den roll hen fått tilldelad till sig. Exempelvis kan ett barn som identifierar sig som mobbare fastna i den rollen och till slut tro att hen inte kan bete sig på något annat sätt. Salmivalli (1999) betonar också att det här sättet att införliva sociala förväntningar i sin person också kan appliceras på andra deltagarroller. Om en person tagit en viss roll kan hen med tiden upptäcka att den är svår att ta sig ur – gruppen straffar eller motarbetar beteenden som går emot den tilldelade rollen, eller belönar beteenden som går i linje med rollen. Olweus (2004) beskriver liknande mekanismer för hur mobbning fortskrider då han talar om
positiva förstärkare för mobbarnas beteenden. Mobbarna stöter på
belönande krafter i form av exempelvis socialt stöd, positiv uppmärksamhet eller socialt gillande som uppmuntrar till fortsatt mobbande beteenden. Salmivalli et al. (2011) fann i sin studie att mer förstärkande beteenden i klasser hänger samman med en högre mobbningsprevalens. I en studie av Burns et al. (2008) uppgav flertalet elever, som själva har erfarenhet av att mobba andra, att det är svårt att sluta mobba när hen väl har blivit känd som en mobbare eller varit del av en grupp som mobbar andra. Eleverna menar på att de kan förlora sitt anseende bland kompisarna om de plötsligt slutar mobba och att det är svårt att överge en roll som ger en sociala fördelar och status.
Tidigare kvalitativa studier om mobbning
I enlighet med ovan beskrivna barndomssociologiska tradition finns tidigare svenska kvalitativa studier som har undersökt barn och
6
ungdomars egna perspektiv på mobbning. Forsberg och Thornberg (2016) fann att kategorin socialt ordnande av tillhörighet (eng: “social ordering of belonging”) var den mest centrala i deras studie om hur svenska skolelever i årskurs 4-7 resonerar kring och förklarar mobbning. Kategorin refererar till en komplex process genom vilken barnen positionerar sig själva och andra i två dimensioner: social inkludering/exkludering och social dominans/underordning. Eleverna berättar om en process av att rangordna sig själva i en social hierarki som upprätthålls av de “coola” och populära eleverna. I den hierarkiska ordningen inryms även dikotomier av vad som är eftersträvansvärt och inte, som speglar mer övergripande normer som finns på skolan eller i en viss grupp. Huruvida elever uppfattas leva upp till dessa normer spelar sedan en central roll i förekomsten av mobbning.
I likhet fann Thornberg och Delby (2019) i en studie om svenska högstadieelevers perspektiv att kategorin social positionering var den mest centrala och frekvent förekommande kategorin i hur eleverna förklarade mobbning. Eleverna menade på att mobbning i första hand är ett sätt att få makt, inflytande, social status och popularitet bland jämnåriga. Mobbning fungerar även som ett sätt att bibehålla och försvara en hög position i den sociala hierarkin. Enligt eleverna är det de ”coola” eleverna med hög status som bestämmer vilka som anses ocoola eller annorlunda. Analysen pekade på att eleverna associerade popularitet och social status med vilken grad elever lever upp till de kulturella ideal som finns. I resultatet tecknades även en normaliseringsprocess av mobbning, där upprepat elakt beteende kan uppfattas som något vanligt och tolkas som skämt eller en normal del av en tuff jargong.
Strindberg et al. (2019) fann i sin studie av elever i årskurs fem och sex två huvudsakliga kategorier som återkom i alla eller de flesta fokusgrupperna: coolhet och social sårbarhet. Angående kategorin coolhet beskrev eleverna att det finns en maktbalans bland eleverna där moraliska reservationer kan överskuggas av att vilja öka sin sociala status och bli sedd som cool. Det kan, resonerar författarna, leda till att elever mobbar andra fast att de anser att det är fel – det är viktigare att bli sedd som cool. Social sårbarhet kopplas, å sin sida, till att elever kan mobba andra för att inte själv bli utsatt, exkluderad eller kopplas samman med offret. I likhet med Thornberg och Delby (2019), visar
7
Strindberg med kollegors (2019) resultat på att risken och rädslan för att själv bli utsatt för mobbning finns så länge eleverna inte själva befinner sig på toppen av den sociala hierarkin och att coolhet är en faktor – åtminstone hos yngre ungdomar.
I en amerikansk studie av Guerra et al. (2011) som inkluderade skolelever både i yngre och äldre tonåren lyftes individfaktorer och sociala processer fram som förklaring till varför elever deltar i mobbning. Frekvent förekommande var att eleverna diskuterade makt och status. Deltagare menade på att barn och ungdomar mobbar andra antingen för att de är populära, inte är populära eller för att de vill bli populära. Eleverna betonar även att barn och ungdomar deltar i mobbning för att deras vänner gör det, eller för att säkerställa att inte själv råka ut för mobbning. Många deltagare beskrev även mobbning som en normal del av interaktionsmönstret mellan jämnåriga. De förde fram att mobbning ofta börjar med att elever retas med varandra och att det till en början kan kännas kul men att det sedan spårar ur och någon blir sårad. Till individfaktorer för mobbning framhöll hälften av grupperna emotionella svårigheter som förklaring, vilket bland annat syftar till låg självkänsla, att mobbaren upplever något tufft i livet, har det svårt hemma eller känner sig arg. Också avundsjuka beskrevs som en orsak till mobbning – främst vid mobbning bland tjejer – där avundsjukan beskrevs uppstå gentemot elever på skolan som uppfattas som “perfekta”.
Social status och social dominansteori
Att vilja framstå som cool och att erhålla eller bibehålla hög social status är vanligt förekommande förklaringar bland elever till varför mobbning uppstår (Forsberg & Thornberg, 2016; Strindberg et al., 2019; Thornberg, 2010b; Thornberg & Delby, 2019). Tidig forskning om mobbning har fokuserat på mobbningsbeteenden som en konsekvens av maladaptiv utveckling, men på senare tid har mobbningens potentiella adaptiva funktion lyfts fram (Salmivalli & Peets, 2018). Mobbning kan nämligen ses som ett målstyrt, strategiskt beteende genom vilket individen kan erhålla, eller bibehålla, hög social status i en grupp (Salmivalli, 2010; Salmivalli & Peets, 2018).
8
Tidigare studier har funnit att mobbare ofta uppfattas som populära av sina jämnåriga (Caravita et al., 2009; de Bruyn et al., 2010; Reijntjes et al., 2013) och hög social status utgör en särskilt viktig resurs i skolan eftersom det kan fungera likt en buffert mot att själv bli utsatt för mobbning (de Bruyn et al., 2010; Pellegrini et al., 2010). Hur sannolikt det är att mobba andra har visat sig relatera till hur viktigt individen tycker det är att ha hög social status (Sijtsema et al., 2009). Hur högt individen värderar att själv ha hög social status är något som också har visat sig variera mellan olika åldrar (LaFontana & Cillessen, 2010; Sijtsema et al., 2009). I en studie av LaFontana och Cillessen (2010) undersöktes i vilken grad barn och ungdomar mellan 6-22 år prioriterade popularitet. Resultatet visade att upptagenhet av popularitet var som störst bland skolelever som i svenska förhållanden motsvarar ungefär mellan- och högstadieelever (10-14 år). I den åldern värderade barnen popularitet högre än exempelvis vänskap, prosocialt beteende och vikten av att följa regler.
Det har vidare visat sig att elever föredrar att umgås med jämnåriga som har liknande, eller högre status som de själva (Dijkstra et al., 2013). Kompisars sociala status har nämligen inflytande över elevers egen sociala status, så genom att börja umgås med kompisar som har högre status kan eleverna höja sin egen (Dijkstra et al., 2013). I och med att mobbaren har en hög social status så kan elever lockas att ta rollen som assistent eller understödjare just för att själv bli accepterad, erhålla status och minska risken för att själv bli utsatt (Strindberg et al., 2019).
Utifrån teorin om social dominans (Pellegrini, 2004) ses mobbning som en medveten strategi som används i syfte att erhålla social status bland jämnåriga. Grupper organiseras vertikalt i dominanshierarkier där de mest dominanta personerna befinner sig högst upp i hierarkin (Pellegrini et al., 2010). Social dominans erhålls genom att med olika medel vinna över andra individer i dyadiska tävlingar om resurser (Pellegrini et al., 2010). Individen kan använda såväl fysiskt som relationellt aggressiva medel, eller mer prosociala och samarbetsinriktade medel (Pellegrini 2004; Pellegrini et al., 2010). De resurser det tävlas om i gruppen kan vara direkta i form av att exempelvis få gå före i kön till matsalen, men en vinst i en dyadisk tävling kan också innebära att erhålla högre social status bland jämnåriga (Pellegrini 2004; Pellegrini et al., 2010). Det är de mest
9
dominanta personerna som i första hand får tillgång till de tillgängliga resurserna (Pellegrini, 2004).
Att individer tävlar mot varandra i syfte att erhålla social status innebär inte att en hel skolklass är involverad och tävlar mot varandra, utan Pellegrini et al. (2010) menar istället att de aggressiva handlingarna riktas mot vissa specifika individer i klassen. De dyadiska tävlingarna genomförs dock vanligtvis på platser där jämnåriga kan bevittna utgången. På så sätt kan individen etablera social dominans även hos de som enbart bevittnar tävlingen (Pellegrini et al., 2010). När individen har vunnit tillräckligt många tävlingar och nått sina sociala mål, etableras hens dominansstatus i gruppen. När dominanshierarkin har befästs tenderar de aggressiva beteendena att minska. Detta för att övriga i gruppen vet vilka som är dominerande och de med lägre dominansstatus undviker att utmana de mer dominanta personerna om resurser (Pellegrini et al., 2010).
Socialkognitiv teori om moralisk agens och moraliskt disengagemang
De flesta skolelever anser att mobbning är fel (Thornberg, 2010a; Thornberg et al., 2016), men ändå ökar mobbningen i svenska skolor (Folkhälsomyndigheten, 2018). En teori som förklarar hur människors moraliska tankar och handlingar hänger ihop är den socialkognitiva teorin om moralisk agens (Bandura, 2016). Enligt Bandura (1999, 2016) utvecklas människors moraluppfattning genom socialisering där individen tillägnar sig normer och föreställningar om vad som är rätt och fel. När en människa har utvecklat moraliska uppfattningar om rätt och fel är det sedan dessa som vägleder individen. Det som motiverar en individ att handla i enlighet med den egna moraliska övertygelsen är den självbelöning som uppstår i termer av självstolthet och känslan av att vara en bra människa (Bandura, 2002). Om individen istället bryter mot den egna moraliska övertygelsen så leder det till självsanktioner i termer av att känna skuld, ånger och skam. Dessa självreglerande mekanismer är viktiga för en individs moraliska agens och arbetar således både inhiberande och proaktivt för att hjälpa individen att bete sig humant och att stoppa den från att bete sig inhumant (Bandura, 1999, 2002).
10
Men hur en person moraliskt tänker och agerar går inte alltid ihop. Människor kan genomföra skadliga handlingar som gagnar dem, även om det går emot deras moraliska principer. Ett konkret exempel på det är att mobbning kan ske trots att de flesta håller med om att det är fel. Hur kommer det sig? Enligt Bandura (2016) måste individen “stänga av” sin moraliska agens för att kunna genomföra skadliga handlingar. Genom att göra det slipper individen uppleva moraliska självsanktioner samtidigt som hen bibehåller självrespekt och moralisk integritet. Vidare menar Bandura (1990, 1999, 2002, 2016) att motsättningen mellan individens moraliska övertygelser och dess misslyckande med att handla i enlighet med detta bland annat kan förklaras genom vad som kallas moraliskt disengagemang. Begreppet refererar till socialkognitiva processer som gör att självregleringen successivt luckras upp och leder till att moraliska självsanktioner till slut uteblir. Bandura (1990, 1999, 2002) menar att det finns många psykosociala faktorer som gör att självsanktioner kan kopplas bort från (dvs. så att de inte efterföljs av) inhumana handlingar. Det gör att en individ kan bete sig kränkande utan att känna skuld över vad hen gjort, som annars brukar följa med sådant beteende. Bandura (1990, 1999, 2002) beskriver åtta mekanismer, som kan delas in i fyra huvudkategorier, som enskilt eller tillsammans kan trigga igång moraliskt disengagemang. Mekanismerna beskrivs i korthet nedan.
Den första kategorin handlar om hur människor genom kognitiv rekonstruering skapar föreställningar om skadliga handlingar så att de inte verkar omoraliska. Detta sker genom moraliskt rättfärdigande, förskönande omskrivningar eller fördelaktig jämförelse. Moraliskt
rättfärdigande är en process i vilket det omoraliska beteendet uppfattas
som berättigat eller önskvärt genom att exempelvis hänvisa till goda mål eller intentioner med sina handlingar (Bandura, 1990, 1999, 2002).
Förskönande omskrivningar innebär att prata om en negativ handling på
ett sätt som gör att det låter bättre och därmed gör att upplevelsen av handlingen blir mer acceptabel eller minskar allvaret i den. I ett mobbningssammanhang skulle det kunna handla om att benämna mobbningen som att det “bara är på skämt”. Fördelaktig jämförelse innebär att jämföra den egna omoraliska handlingen med en mycket värre handling som därigenom gör att den egna handlingen verkar mer acceptabel.
11
Den andra kategorin handlar om sätt att minimera sitt eget aktörskap. Det kan ske genom ansvarsförskjutning som blir ett sätt att avsäga sig personligt ansvar för handlingens konsekvenser (Bandura, 1990). I en mobbningskontext skulle det kunna handla om att en individ skyller sitt beteende på att hen bara handlade i enlighet med grupptryck och därför inte bör beskyllas för dåligt beteende, eller att hen beter sig så för att hen har det dåligt hemma. Att avsäga sig eget ansvar kan också ske genom ansvarsdiffusion. Det innebär att en persons delaktighet i eller närvaron av en grupp gör att det personliga ansvaret försvinner och istället upplevs fördelas ut på alla i gruppen. Exempelvis kan en individ tycka att det finns flera runtomkring som kan göra något åt mobbningen vilket minskar hens egen känsla av ansvar för att göra något.
Den tredje kategorin handlar om att på olika sätt förvränga
konsekvenserna, där de negativa och/eller skadliga konsekvenser av ett
beteende minimeras, förvrängs eller ignoreras. Exempel på hur det kan ske i mobbning är att tänka att det inte är så farligt att en person blir retad eller slagen, eller att barn ska tåla lite bråk. Den fjärde och sista kategorin handlar om offerattribuering, genom vilken offret tillskrivs saker som gör att handlingarna hen utsätts för kan upplevas som rimliga. Det kan ske genom dehumanisering, där en persons mänskliga rättigheter och kvaliteter ignoreras och personen istället blir betraktad som mindre värd. Offerattribuering kan också ske genom att skylla på
offret, som innebär att offret helt enkelt anses vara orsaken till sitt eget
lidande.
På senare tid har teorin om moraliskt disengagemang vunnit mark inom forskningen om mobbning. I en metaanalys av Gini et al. (2014) ges en översikt över forskning som ägnat sig åt detta och visar på att ju högre grad av moraliskt disengagemang som ungdomar uttrycker, desto mer ägnar de sig åt olika former av aggressiva beteenden. Även mer nyliga studier pekar på att elever med högre nivå av moraliskt disengagemang uppvisar högre grad av mobbnings- och pro-mobbningsbeteenden – som att assistera eller understödja mobbaren (Pozzoli et al., 2012; Pozzoli et al., 2016; Thornberg & Jungert, 2014). Almeida et al. (2010) fann i deras studie att elever är mer positiva till att mobba andra och negativa till att försvara utsatta ju högre deras grad av moraliskt disengagemang är.
12
I ovan nämnda studier framkommer det att moraliskt disengagemang förekommer bland elever, något som motiverar vidare undersökning av hur elever själva resonerar kring hur deltagare tänker i mobbningssituationer. Gemensamt för många av de studier som hittills nämnts är att de undersökt yngre elever i mellan– eller högstadiet, medan forskning på ungdomar i gymnasieålder inte finns i samma utsträckning. Med det i åtanke är det viktigt att närmare undersöka gymnasieelevers sätt att resonera kring mobbning och varför de tror att elever mobbar andra elever i en skolmiljö. Att få höra deras perspektiv kan bidra med viktig information om mobbning eftersom gymnasieelever befinner sig i övergången från barn till vuxen.
Syfte
Syftet med denna studie var att undersöka vilka möjliga förklaringsmodeller gymnasieelever själva identifierar att elever använder för att rättfärdiga pro-aggressiva deltagarroller (dvs. mobbare, assistent och understödjare) i mobbning. Grundat i uppsatsens syfte skapades följande frågeställningar:
1. Vilka rationaliseringar, neutraliseringar och rättfärdiggörande associerar elever med deltagarrollerna mobbare, assistent och understödjare i mobbning?
2. Vilka likheter och skillnader föreligger i rationaliseringar, neutraliseringar och rättfärdiggörande beroende på om det handlar om mobbning i en killgrupp respektive tjejgrupp?
Metod
Deltagare
Deltagarna bestod av totalt 51 gymnasieelever (34 tjejer, 17 killar). Eleverna kom från olika gymnasieskolor i landet och både från praktiska och högskoleförberedande program. Urvalskriteriet för deltagare var elever som går på gymnasiet. De flesta deltagare var mellan 16-19 år, men två av deltagarna var 21 år. Fördelningen av årskurser var jämn: 16 elever från årskurs ett, 16 elever från årskurs två och 19 elever från
13
årskurs tre. 18 deltagare bodde i lägenhet, 27 deltagare bodde i villa, fyra deltagare bodde i radhus och två hade delat boende mellan lägenhet och villa.
Rekrytering
Under rekrytering och datainsamling har vi samarbetat med två andra psykologstudenter som ingår i samma övergripande forskningsprojekt. Ett strategiskt urval av gymnasieskolor i fem medelstora städer, en storstad och fyra småstäder i Sverige gjordes i syfte att öka spridning och få ett urval med större variation. Rektorer kontaktades som första steg per telefon, eftersom de utgör skolans grindvakter (O’Reilly & Dogra, 2017) och är de som avgör om vi kan få komma i kontakt med eleverna på deras skola eller inte. Kontakten med de olika skolorna delades upp mellan oss fyra psykologstudenter i syfte att undvika dubbelannonsering och för att effektivisera rekryteringsprocessen.
Om rektorerna var intresserade kom vi överens om hur studien skulle annonseras på respektive skola. Då de flesta skolor tillämpade delvis distansundervisning på grund av Covid-19-pandemin fick vi som utomstående inte komma in i den fysiska skolmiljön, istället informerades eleverna online på lektioner och mentorsstunder. Till vissa skolor skickade vi ut en kortare informationsvideo som annonserades för eleverna via skolornas digitala lärplattformar. Vi annonserade även om studien på den sociala medieplattformen Facebook.
Till de elever som uttryckt intresse för att delta distribuerades ett skriftligt informations- och samtyckesbrev. Eftersom samtliga deltagare var 16 år eller äldre gavs muntlig och skriftlig information direkt till dem (se Lag [2003:460] om etikprövning av forskning som avser människor 16-18). Aktivt skriftligt samtycke samlades in från eleverna efter att de själva tagit ställning till om de ville medverka i studien efter att de fått information om studiens upplägg.
Val av metod
För detta arbete har konstruktivistisk grundad teori valts som metodologisk ansats och fokusgruppsintervjuer har valts som datainsamlingsmetod. Med grundad teori ligger vårt fokus på vad människor gör och den mening de tillskriver sina handlingar och de
14
situationer de är involverade i (Thornberg & Charmaz, 2014). Det är en metodologisk ansats som lämpar sig väl i studier om sociala och socialpsykologiska processer (Thornberg & Charmaz, 2014). Dessutom får dataanalysen gärna generera nya begrepp eller teorier, och ifrågasätta eller utvidga redan befintliga teorier (Charmaz, 2014). Eftersom föreliggande studie är explorativ i syfte att skapa en ny förståelse för det sociala och socialpsykologiska fenomenet mobbning är konstruktivistisk grundad teori lämplig som metodologisk ansats (Charmaz, 2014; Thornberg, 2017).
Genom att vi har valt just den konstruktivistiska versionen av grundad teori, erkänns vår delaktighet i både konstruktion samt tolkning av data (Charmaz, 2014). Med fokusgruppsintervjuer som datainsamlingsmetod har vi fått möjlighet att aktivt konstruera data tillsammans med deltagarna genom interaktiva diskussioner (Barbour & Flick, 2018; Hennink, 2014). Vi som moderatorer påverkar oundvikligen diskussionerna och kvaliteten på de data som genereras genom vårt sätt att uttrycka oss och genom våra färdigheter i att moderera en fokusgrupp (Barbour & Flick, 2018). Dessutom har vi moderatorer olika personligheter vilket kan ha påverkat deltagarnas öppenhet för att dela med sig och interagera med övriga i gruppen (Barbour & Flick, 2018). Vi moderatorer kan alltså bidra till att generera data som skiljer sig i både innehåll och form (Barbour & Flick, 2018). Vi ämnar inte upptäcka teorier eller ge en exakt beskrivning av mobbning som fenomen, utan vårt resultat bör snarare ses som en konstruktion som vi tillsammans med deltagarna har gjort (Charmaz, 2014).
Vi har strävat efter att skapa fokusgrupper så nära naturliga kamratgrupper som möjligt. Detta för att få en större ekologisk validitet till studien då ungdomarna tillsammans med sina vänner kan föra samtal i sin naturliga kontext (Albrecht et al., 1993). Vi har också fått möjlighet att fånga sådant som Barbour (2007) menar annars kan vara svårt att fånga i en forskningskontext. Exempelvis att deltagarna vågar utmana varandra eller att vi kan få insyn i deltagarnas olika syn på saker som hänt i deras gemensamma miljö. I en grupp där deltagarna känner varandra finns också större möjligheter till att tryggt och naturligt engagera sig i vad de andra säger och att erbjuda varandra ett känslomässigt stöd under diskussionen (Hennessy & Heary, 2005). Under fokusgruppsintervjuerna har deltagarna både själva fått dela med
15
sig av sina tankar om mobbning, men också lyssnat till övriga deltagares perspektiv på saken. Genom att deltagarna ställt varandra frågor och byggt vidare på vad de själva och andra har sagt, har vi fått möjlighet till ett mer rikt datamaterial (Hennink, 2014).
Vårt ansvar som moderatorer har dels varit att hantera den maktasymmetri som funnits mellan oss och deltagarna (Barbour & Flick, 2018). Vi har arbetat för att deltagarna ska känna sig bekväma och försökt skapa ett öppet klimat där deltagarna inte behöver känna sig dömda eller ifrågasatta (Hennessy & Heary, 2005; Hennink, 2014). Vidare har vårt ansvar som moderatorer varit att stimulera diskussionen (Barbour & Flick, 2018) genom att uppmuntra deltagarna och att ställa frågor som främjat diskussion (Hennessy & Heary, 2005). Vi har utgått från en intervjuguide och två vinjetter men har ställt klargörande frågor eller bett deltagarna att berätta mer i syfte att få ett rikt datamaterial som fångar deltagarnas perspektiv korrekt (Hennessy & Heary, 2005). Vi har även ansvarat för att hålla diskussionen till det fokusgruppen var ämnad att diskutera och försökt ge alla deltagare utrymme att bidra till diskussionen (Barbour & Flick, 2018; Hennessy & Heary, 2005).
Intervjutillfället
Fjorton fokusgruppsintervjuer genomfördes med grupper som bestod av 3-5 gymnasieelever. Intervjuerna tog mellan 35-70 minuter. På grund av smittspridningen av Covid-19 hölls majoriteten (12/14) av fokusgruppsintervjuerna online via webbmötestjänsten Zoom. Inledningsvis presenterades en definition av mobbning och att mobbning har ökat i de svenska skolorna trots att de flesta elever tycker att mobbning är fel (se bilaga 1). Sedan presenterades två vinjetter vilka har identiska berättelser men skiljer sig genom att den ena handlar om killar (se bilaga 2), och den andra handlar om tjejer (se bilaga 3). Vid nio fokusgrupper presenterades tjejvinjetten först och vid fem fokusgrupper det omvända. Vinjetterna gestaltar en mobbningssituation i en skolklass där eleverna har olika deltagarroller utifrån Salmivallis (1999) modell. Då datamaterialet delas med två psykologstudenter som undersöker deltagarrollerna försvarare och passiva åskådare, inkluderar vinjetterna och intervjuguiden samtliga sex deltagarroller. Deltagarrollerna är märkta med bokstäverna A-F.
16
Utgångspunkten i vinjetterna är att eleverna i vinjetterna egentligen tycker att mobbning är fel och deltagarna får utifrån den premissen resonera kring varför de tror att eleverna intar de olika deltagarrollerna. Genom att använda vinjetter får vi möjlighet att presentera en berättelse för deltagarna och genom denna forma en plattform för diskussion (O`Reilly & Dogra, 2017). Det blir också lättare för deltagarna att resonera kring tredje part när det finns vinjetter att utgå från (O`Reilly & Dogra, 2017). I och med att fokus för studien inte är deltagarnas personliga erfarenheter av mobbning, kan vinjetter främja en mer generell, snarare än personlig, diskussion kring deltagande i mobbning. I en fokusgruppsintervju kan det även vara så att ämnet som diskuteras, mobbning i det här fallet, är känsligare för vissa än för andra i gruppen (Barbour & Flick, 2018). Diskussion om tredje part utifrån en vinjett kan därför underlätta för deltagarna. Efter diskussionen samlades demografiska uppgifter in och deltagarna informerades om barnrättsorganisationen BRIS vilken de fick kontaktuppgifter till.
Bearbetning och analys av data
Då konstruktivistisk grundad teori använts som metodologisk ansats har fokusgruppsintervjuerna analyserats med hjälp av initial kodning, fokuserad kodning och teoretisk kodning (Thornberg & Charmaz, 2014). Eftersom vi har varit fyra psykologstudenter som samlat in data har fokusgruppsintervjuerna transkriberats av den moderator som höll i intervjun. Det gjordes för att minimera vilka av oss som hade vetskap om deltagarnas identitet. Så fort de första fokusgruppsintervjuerna var genomförda och transkriberade påbörjade vi den initiala kodningen på varsitt håll. Vi har kodat de intervjuer vi själva hållit och delat upp datamaterialet från övriga två psykologstudenter mellan oss. Vi har dock löpande delat våra initiala koder med varandra i syfte att ge insyn i varandras arbete. I den initiala kodningen har enbart de sekvenser i datamaterialet som handlat om deltagarrollerna mobbare, assistent och understödjare kodats.
Under den initiala kodningen har vi konstruerat koder för varje rad eller för korta segment av datamaterialet (Charmaz, 2014). Koderna är visserligen konstruerade utifrån vår tolkning av datamaterialet (Thornberg, 2017), men vi har försökt hålla koderna så nära datamaterialet som möjligt (Charmaz, 2014). Vi har gjort konstanta
17
jämförelser under kodningens gång, inledningsvis jämförde vi främst data med data för att försöka hitta likheter och skillnader i datamaterialet (Charmaz, 2014). I takt med att vi konstruerade initiala koder har dessa även jämförts med varandra men också med vårt datamaterial (Thornberg, 2017).
Dessa konstanta jämförelser ledde oss gradvis till fasen av fokuserad kodning eftersom vi började sortera och gruppera våra initiala koder utifrån deras likheter och skillnader (Thornberg, 2017). Syftet var att skapa en gemensam bild av vilka koder som var mest frekvent förekommande och vad som var mest centralt i fokusgruppsdiskussionerna. Utifrån datamaterialet och våra initiala koder ville vi undersöka eventuella likheter och skillnader mellan deltagarrollerna, orsakerna till varför en person intar en specifik deltagarroll samt om deltagarrollerna skiljer sig mellan tjej- och killgrupper. Vi konstruerade fem provisoriska kategorier som bäst sammanfattade det mest centrala i det dittills kodade datamaterialet. Genom fortsatt datainsamling och kodning kunde vi därefter utveckla och förfina våra provisoriska kategorier med hjälp av teoretiskt urval (Charmaz, 2014).
I linje med konstruktivistisk grundad teori har vi eftersträvat att ha ett öppet sinne snarare än ett tomt huvud (Charmaz, 2014). Genomgående har vi försökt att inte vara styrda av specifika teoretiska riktningar utan istället försökt hålla oss öppna och nyfikna och ställt analytiska frågor till data (Charmaz, 2014). Så snart vi började med den initiala kodningen skrev vi memos om de tankar och reflektioner som väcktes hos oss och memoskrivning har sedan varit en del av hela analysprocessen. Våra memos har bland annat innehållit reflektioner kring eventuella hål i datamaterialet, om hur olika initiala koder förhåller sig till varandra, men också om kategorier och vad som karaktäriserar dessa (Charmaz, 2014). Med hjälp av denna pågående process av att ställa frågor till vårt datamaterial kunde vi också gradvis förfina datainsamlingen från nya fokusgrupper, genom att exempelvis lägga till frågor i vår intervjuguide. Mot slutet av analysprocessen jämförde vi memos med memos, kategorier och data (Charmaz, 2014) för att få bättre förståelse för hur de olika delarna i vårt framväxande resultat hörde ihop och skilde sig från varandra. Det resulterade i att vi successivt frångick de fem provisoriska kategorierna eftersom det
18
centrala i resultatet snarare handlade om en kärnkategori med tätt sammankopplade beståndsdelar.
Etiska överväganden
Denna studie har etikprövats och godkänts av Etikprövningsmyndigheten (2019-05668). Informations–, samtyckes–, konfidentialitets– och nyttjandekraven har beaktats. Eleverna fick studien presenterad för sig muntligen och skriftligen. Innan deltagande i studien samlades också aktivt skriftligt samtycke in från eleverna. Ljudinspelningarna som gjordes för att dokumentera intervjumaterialet lagrades på externa, krypterade hårddiskar som förvarades på ett säkert sätt så att inga obehöriga hade tillgång till dem, endast vi och vår handledare. Vid transkriberingen har deltagarna avidentifierats och deras namn har bytts ut mot fingerade namn. Deltagarna har informerats om hur vi hanterar ljudinspelningarna från fokusgrupperna och hur vi arbetar med konfidentialitet och avidentifiering av materialet. Detta för att få deltagarna att känna sig trygga med hur deras information skulle hanteras så att de inte kände sig hämmade i vad de ville berätta.
Vid fokusgruppsintervjuer med ungdomar finns en särskild maktasymmetri mellan moderator och deltagare att ta hänsyn till (Barbour & Flick, 2018). Vid intervjuer finns också en risk för sociala önskvärdhetseffekter (Callegaro, 2008), det vill säga att vissa deltagare uttrycker en åsikt som de tror är mer socialt önskvärd snarare än deras “egentliga” åsikt. I och med att vi behövde hålla fokusgruppsintervjuerna online på grund av Coronapandemin har det funnits ytterligare aspekter för oss moderatorer att ta hänsyn till för att främja ett öppet diskussionsklimat. För att hantera maktasymmetrin och eventuella sociala önskvärdhetseffekter använde vi oss medvetet av forskarstrategin “minsta möjliga vuxen” (Mandell, 1991). Det innebar att vi undvek att ta rollen som experter och auktoriteter gentemot eleverna. Istället strävade vi efter att ta ett steg tillbaka i diskussionen, ha ett icke-dömande förhållningssätt och att framhålla ungdomarna som experter på sina egna liv och hur det är att vara ung idag. Detta har vi försökt uppnå genom att inledningsvis säga att vi var där för att lära oss av dem, och att de har mer kunskap än oss om de frågor vi behövde hjälp
19
att besvara. Vi har också försökt anpassa vårt språk, betonat värdet av deras deltagande och att det inte finns något rätt eller fel svar (Gibson, 2007; Hennessy & Heary, 2005). Denna strategi, i enlighet med den barndomssociologiska traditionen (Prout & James, 2015; Mandell, 1991), användes för att försöka motverka den eventuellt hämmande maktasymmetrin och för att uppmuntra eleverna till att dela med sig av sina erfarenheter och perspektiv, som var själva syftet med studien.
Att ha fokusgrupper med redan existerande grupper väcker etiska svårigheter, framför allt vad gäller konfidentialitet. Eftersom grupperna som deltog i studien har ett liv som fortsätter tillsammans även efter genomfört deltagande (Barbour & Flick, 2018), ombads deltagarna vid intervjutillfället att inte sprida vad enskilda deltagare hade sagt utanför intervjusituationen. Vi framhöll också att det som sades under intervjuerna behandlas konfidentiellt av oss moderatorer. Detta för att minska eventuella negativa konsekvenser av elevernas deltagande i studien tillsammans med sina vänner (Barbour & Flick, 2018). Att ha fokusgrupper med elever som är så nära naturliga kamratgrupper som möjligt innebär dock även fördelar i form av att öka den ekologiska validiteten i deras svar och för att minska maktasymmetrin då de till antalet var fler i intervjun gentemot en vuxen intervjuare.
Mobbning kan för många vara ett känsligt ämne att diskutera och innebär ett lidande för de som är utsatta för det. Trots att vårt syfte inte har varit att undersöka deltagarnas personliga erfarenheter av mobbning kan deltagarna i gruppen ändå ha bevittnat, utövat eller själva blivit utsatta för mobbning. Genom att använda oss av vinjetter främjar vi diskussion om tredje part snarare än de personliga erfarenheterna. I och med att mobbning är ett känsligt ämne finns det en risk att deltagare i diskussionen kan säga saker som upprör andra deltagare (Barbour & Flick, 2018). Vi som moderatorer har tagit hänsyn till detta genom att övervaka diskussionen och vid behov styrt tillbaka den till fokus för intervjun. I och med att vi är medvetna om att diskussion om mobbning kan röra upp känslor har vi i slutet av intervjuerna gett utrymme för deltagarna att uttrycka reflektioner, kommentarer eller åsikter. Vi informerade också eleverna om vilken vuxen de kan vända sig till på skolan ifall de vill prata mer om mobbning eller hur de mår. Dessutom informerade vi deltagarna om barnrättsorganisationen BRIS och delade ut kontaktuppgifter till dem.
20
Resultat
Resultatet utgår från deltagarrollerna mobbare (A), assistenter (C) och understödjare (D). Deltagarna nämner även offret (B). I analysen av hur eleverna tillskriver motiv och resonemang hos de som uppträder som pro-mobbare i mobbning framträder en bild av att de menar att dessa elever hamnar i de tre rollerna för att de är upptagna av att tillhöra maktsfären. Att mobba, assistera mobbare eller understödja mobbningen är ett sätt att försöka tillhöra maktsfären. Denna sociala process utgör resultatets kärnkategori. Denna kärnkategori innehåller i sin tur variationer som på olika sätt beskriver hur elever som mobbar andra, assisterar mobbare och agerar som understödjare till mobbningen tänker i mobbningssituationen och hur de beter sig för att öka eller bibehålla hög social status och därmed tillhöra maktsfären. Vi kommer inledningsvis presentera hur eleverna lyfter fram hierarkier i vilken en
maktsfär återfinns. Därefter presenteras de element som återfinns inom
maktsfären eller representerar de sätt som de pro-aggressiva deltagarrollerna beter sig i sin strävan efter att tillhöra den. Deltagarnas fokusgruppstillhörighet anges i avsnittet nedan med förkortningen FG och tillhörande siffra.
Att tillhöra maktsfären
Hierarkier och maktsfär. Deltagarna beskriver att det i skolan
finns en hierarki eller statusordning att förhålla sig till. Mobbaren befinner sig högst upp i hierarkin och erhåller därför en hög social status. Att ha hög social status innebär en rad fördelar, bland annat beundran av andra samt möjligheten till makt och inflytande över andra i gruppen. Vissa deltagare betonar också att en ytterligare fördel med att befinna sig högt upp i hierarkin är att bli igenkänd. “Att leka kändis” eller på andra sätt få uppmärksamhet från jämnåriga framstår som något mobbare och de som agerar som assistenter och understödjare till mobbning ser som eftersträvansvärt.
Jag tror A oftast får mer typ fördelar, man är liksom den populära även fast det är den som är typ sjuk egentligen. Man kan vara populär och inte, men är man den populära så blir man automatiskt typ, alltså man får en större betydelse i en grupp, och jag tror många ser upp till den bilden, man är den
21
som betyder mest och att alla vill vara med mig och jag blir alltid inbjuden till allt som händer liksom. (Elsa, 19 år, i FG 8)
Det finns alltså många fördelar med att befinna sig högt upp i hierarkin och det blir tydligt i deltagarnas beskrivningar av att det är eftersträvansvärt att nå dit. Mobbaren porträtteras återkommande som en person som befinner sig högre upp i den sociala statusordningen än assistenter och understödjare. Tydligast blir det genom deltagarnas återgivningar av en rädsla som assistenter och understödjare har inför att själva bli utsatta för mobbning. En rädsla som mobbaren inte beskrivs ha på samma sätt.
Ja men jag kan väl tänka att, det handlar nog också om rädsla, för annars kanske man själv hamnar där och blir som person B, och blir utsatt. Och då tvingas man att hamna i det här elaka gänget, det är ju väldigt destruktivt, man tvingas ju verkligen att hamna i det, det är antingen eller, antingen man själv hamnar där och blir utsatt, eller så får man vara den som utsätter. (Pontus, 17 år, i FG 11)
Som Pontus beskriver så blir det tydligt att det är mobbaren och hens inre sfär som sitter på makten att bestämma vem som blir utsatt och inte. Att tillhöra de övre skikten i hierarkin blir alltså inte bara eftersträvansvärt på grund av de fördelar som det innebär i form av social status, popularitet och inflytande. Det blir också viktigt för att rädda sig själv från att bli utsatt för mobbning. Pontus beskriver ovan att det upplevs likt ett tvång att vara en del av mobbarens inre sfär, annars är man själv ett potentiellt offer. På olika sätt beskrivs assistenter och understödjare arbeta för att vinna erkännande och bli inkluderad i mobbarens inre sfär.
Det kan ha något att göra med den relationen den här personen har till person A. Om det är någon som person C ser upp till, eller gärna vill ha en närmare relation med så kan det ju bli så att hon känner sig tvungen att delta för att få någon slags godkännande, gillande från person A. (Ellie, 18 år, i FG 7)
Ellie exemplifierar hur det går att vinna erkännande hos mobbaren genom att själv delta i mobbningen. Rädslan för att själv bli utsatt motiverar assistenter och understödjare till att bete sig på moraliskt
22
tveksamma sätt. Det viktigaste blir att finna en trygghet genom att vara omtyckt av och förknippas med rätt person(er).
Ja, det är ju det konstigaste av allt, att alla tycker innerst inne att mobbning är fel men ändå så är det den personen som mobbar som får högst status även bland alla andra. Och att man kan tycka att den personen är cool, trots att det borde vara ocoolt att vara elak. (Freja, 18 år, i FG 7)
Att befinna sig på fel sida om den sociala skiljelinjen, det vill säga utanför mobbarens inre sfär, innebär en stor risk för att själv bli mobbad. Runt mobbaren tycks det alltså finnas en maktsfär som assistenter och understödjare på grund av rädsla arbetar för att inkluderas i. Det är först när assistenter och understödjare inkluderas i denna som de kan känna trygghet och erhålla tidigare nämnda sociala fördelar. För att vinna erkännande av mobbaren och inkluderas i maktsfären har dock assistenter och understödjare olika strategier.
Assistent. Assistenten beskrivs av flertalet deltagare som en
person som står mobbaren nära och därför känner ett behov av att stötta mobbningen för att inte riskera vänskapen till mobbaren. Exempelvis berättar Elisa (17 år, i FG 11): “Jag tänker att, om dom är kompisar, alltså C och A, så kan det vara någon slags vänskap som, eller något slags band i någon form som man är rädd att förlora”. Även Jacob (18 år, i FG 12) beskriver detta “Jag tror att det har väl mycket i att varför hon hänger med på att mobba, är väl för att de är bra kompisar och vill inte att det ska sabbas liksom eller vad man ska säga”. Pontus lyfter fram varför det är viktigt att bevara vänskapsrelationen med mobbaren:
Jag kan ju tänka att det handlar mycket om att, det kan ju vara så att person A och C är väldigt bra vänner och hon tvingas haka på för att hon är rädd för någon slags, vad ska man säga, någon slags repressalier från person A, ”du måste haka på för annars är du inte min vän”, att hon känner sig tvingad att vara med för att annars är hon inte en fullvärdig medlem i gruppen eller annars så förtjänar hon inte att vara vän med person A. (Pontus, 17 år, i FG 11)
Det blir alltså viktigt för assistenten att bibehålla en god relation med mobbaren, både för att assistenten värdesätter relationen med mobbaren, men också för att undvika de negativa konsekvenser det kan innebära att bli avvisad av mobbaren. Deltagarna diskuterar
23
återkommande kring att det kan vara svårt för assistenten att säga emot mobbaren om det är så att de är vänner. Assistenten kan också välja att delta i mobbningen för att hen ser upp till mobbaren och vill komma åt en del av den popularitet som associeras med mobbaren. “Det har mycket att du bygger status bara för att du är med med den som mobbar” (Leo, 18 år, i FG 1). Andra deltagare betonar att det även kan handla om att assistenten kan bli ifrågasatt av mobbaren om hen inte deltar i mobbningen (t.ex. “Men tänk, alltså såhär, om inte han mobbar B där. Då kanske A börjar hoppa på honom också för han tycker att han är, kanske, töntig eller nånting som inte vågar”, Josef, 16 år, i FG 5). Ifrågasättande upplevs som ett hot och ett led i att kunna bli stämplad som ovärdig att tillhöra mobbarens gemenskap i maktsfären. Deltagarna beskriver att uteslutning av gemenskapen innebär en sårbarhet och risk för att själv bli utsatt för kränkningar. Det leder till att assistenten tar en aktivt assisterande roll gentemot mobbaren, där hen själv är med och bidrar till elaka saker som sägs mot offret och visar mobbaren och de andra i klassen vilken sida hen står på.
Understödjare. Understödjaren å andra sidan, positionerar sig som
en person som mobbaren ska vilja ha i sin inre sfär genom att stå vid sidan och skratta, heja på eller på andra mer indirekta sätt uppmuntra mobbningen. Deltagarna beskriver variationer i vilken relation understödjaren har till mobbare och assistent. Understödjaren beskrivs antingen vara en person som redan tillhör mobbarens inre sfär eller som en utomstående person som längtar in till den. Liv (16 år, i FG 2) säger om understödjaren att “Jag tror inte ens att D är med gruppen riktigt, men kanske vill vara en del i gruppen”. Av andra beskrivs understödjaren också ha större insikt i vad det är som utspelar sig i mobbningssituationen och det moraliskt tveksamma i det. “Alltså, jag tror han liksom har mer en känsla av att det är fel” (Alice, 18 år, i FG 6). Magdalena säger också:
Hon kanske liksom, som Jessika sa, kanske tänker att ja men om man mobbar fullt ut så kanske man hamnar i trubbel eller liksom, D, hon känner sig typ för snäll för det även om det inte är snällt att stå och skratta. Men hon kanske inte anser att det är lika illa typ. (Magdalena, 16 år, i FG 13)
24
Om understödjaren har större insikt i att det som utspelar sig framför hen faktiskt är mobbning är det en bidragande faktor till att rollen hen tar inte är mer aktivt deltagande än att skratta vid sidan av situationen. Om det dessutom handlar om att understödjaren inte är en del av det gäng som mobbare och assistent tillhör tillförs en ytterligare dimension som bidrar till att hen står lite mer utanför:
Det är väl läskigt och liksom säga emot och stå emot de här två personerna då. Och också där att man tänker: ”ja men om jag säger till så kanske de går på mig”. Och därför är det lättare att ba liksom stå vid sidan av och… Aa, och skratta och försöka vara neutral men ändå försöka hålla sig neutral till dem också. Vara på deras sida. (Ellinor, 18 år, i FG 3)
Understödjaren beskrivs ta ett slags taktisk mittenposition där hen både vill bevisa för mobbaren att hen kan tillhöra de personer som mobbar, samtidigt som understödjaren vill slippa undan skuld och ansvar. “För det är inte hon som gör något egentligen, och att då slipper hon ta skulden” (Elsa, 19 år, i FG 8). Genom att inte delta mer aktivt i mobbningen kan understödjaren både tolkas vara en del av mobbningen och att hen står utanför. Eftersom hens beteenden kan tolkas på olika sätt så upplever sig understödjaren ha helgarderat sig: hen kan både vinna fördelar av att kunna associeras och samtidigt inte associeras med de som mobbar. ”Ifall läraren kommer kan hon bara lätt sluta skratta och gå därifrån typ” (Johanna, 17 år, i FG 2). Vilken tillhörighet understödjaren har beror eventuellt på vilka konsekvenser hen står inför – att nå högre status från de som mobbar eller att skydda sig själv från att stämplas som en mobbare om mobbningen ifrågasätts av någon i klassen eller av en vuxen.
Mobbare. Som tidigare nämnt beskrivs inte mobbaren på samma
sätt som assistenter och understödjare agera utifrån en rädsla inför att själv bli utsatt. Istället förklarar deltagarna ofta att mobbarens initiering av mobbning beror på faktorer relaterade till den egna personen. Frekvent förekommande beskrivs mobbaren initiera mobbning på grund av sin egen osäkerhet. Vidare beskrivs mobbaren ha det jobbigt hemma eller av olika anledningar må dåligt. Dessa personliga faktorer är det som utifrån deltagarnas beskrivningar särskiljer mobbaren från assistenten och understödjaren.
25
Jag tänker att många som mobbas gör väl det kanske för att, alltså att det är ett uttryck för deras egna osäkerheter. Att man inte känner sig trygg i sig själv, men att man kan bli trygg genom att få någon annan att känna sig otrygg eller någon annan att vara fel för då är man ju själv rätt. (Olivia, 18 år, i FG 6)
Alltså, jag tror kanske att hon egentligen gör det hon upplever hemma. Kanske är hennes föräldrar rätt hårda mot henne eller ännu värre än så, och då vet hon att det är fel men hon gör det ändå eftersom hon bara vet med sig att hon inte vet hur hon ska bete sig… På nåt annat sätt. (Mohammed, 18 år, i FG 4)
Olivia och Mohammed beskriver ovan två faktorer relaterade till mobbaren som har olika innebörd för mobbarens sätt att agera. Mohammed (18 år, i FG 4) beskriver hur bristande hemförhållanden har resulterat i att mobbaren har lärt sig särskilda sätt att hantera och bemöta människor på. Avsaknad av alternativa strategier leder till att mobbaren inte har så mycket agens i hens handlande. Det finns alltså inte några alternativ i mobbarens sociala repertoar. Olivia (18 år, i FG 6) å andra sidan, ger istället exempel på hur mobbningen blir ett sätt för mobbaren att hantera sin egen osäkerhet. Mikaela (17 år, i FG 8) beskriver vidare: “Hon menar nog inte att vara elak. Hon tänker nog inte att hon är elak, hon bara tar ut sin frustration på nån som inte försvarar sig”. Olivia och Mikaela antyder att mobbaren har svårt att hantera sig själv och sina egna känslor. Detta resulterar i att mobbarens egna svårhanterliga känslor går ut över någon annan i hens omgivning i form av mobbning.
Att mobbaren initierar mobbning tycks alltså utifrån deltagarnas beskrivningar kunna förstås utifrån personliga faktorer. Att mobbaren fortsätter att mobba tycks dock bättre förstås utifrån förstärkande krafter. Dels befinner sig mobbaren högst upp i statusordningen och som tidigare beskrivit innebär en sådan position en rad fördelar. Vi kan alltså anta att mobbaren vill behålla sin position. I och med att mobbaren erhållit social status genom mobbning blir mobbning ett sätt att även upprätthålla positionen. Genom att assistenter och understödjare deltar i mobbningen eller på andra sätt uppmuntrar mobbarens beteende förstärks mobbaren i det hen gör.
