Självständigt arbete (30 hp)
Författare Program/Kurs
Mj Emil Walter HOP 18-20
Handledare Antal ord: 19 457
Dr Arash Heydarian Pashakhanlou Beteckning Kurskod Självständigt arbete
masteruppsats, krigsvetenskap
2HO013
LUFTMAKT I GEORGIENKRIGET 2008 – KLUBBA ELLER STICKERT?
En teoriprövande studie av Robert Papes och Shaun Clarkes luftmaktsteorier
Sammanfattning:
Framträdande luftmaktsteorier förefaller i regel vara skrivna av stormaktsföreträdare. Ett implicit antagande att dessa teorier förutsätter betydande militär kapacitet och sofistikerad teknologi gör att de uppfattas som ”stormaktsteorier” som likt en klubba slår hårt mot motståndaren, med begränsad relevans för mindre stater som saknar stormakternas omfattande resurser. Luftmakt finns dock också i länder som kan betraktas som småstater. Även småstater kan – teoretiskt – antingen enskilt eller i en småstatsallians genom välriktade nålstick också skapa strategisk effekt med befintliga resurser. Denna studie utmanar antagandet att luftmaktsteorier kan betraktas som antingen stormakts- eller småstatsteorier. Genom att pröva Robert Papes luftmaktsteori och Shaun Clarkes SPOT-paradigm i såväl stormakts- som småstatsperspektivet på ett gemensamt fall, Georgienkriget 2008 mellan Ryssland och Georgien, skapas ny kunskap om förklaringskraften hos respektive teori.
Studien visar att Papes luftmaktsteori kan förklara stormakters användning av luftmakt, men belägg saknas för att den också kan förklara småstaters luftmaktsanvändning. Vidare saknas belägg för att Clarkes SPOT-paradigm kan förklara vare sig småstaters eller stormakters användande av luftmakt i det aktuella fallet. Däremot visar analysen att SPOT-paradigmet förutsätter ett visst mått av kvantitet och kvalitet, även hos småstater, för att omsättas i en skarp operation. Då ett mått på detta inte ges, bör SPOT-paradigmet främst betraktas som ett förhållningssätt till hur strategisk effekt kan skapas med tillgängliga resurser.
Nyckelord:
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 3
1.1 PROBLEMFORMULERING, SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 3
1.2 MATERIAL, KÄLLKRITIK OCH AVGRÄNSNINGAR ... 5
1.3 BEGREPPSANVÄNDNING ... 7
1.4 ETISKA ÖVERVÄGANDEN OCH STÄLLNINGSTAGANDEN ... 8
1.5 DISPOSITION ... 9
2. FORSKNINGSÖVERSIKT ... 10
2.1 TIDIGARE FORSKNING ... 10
2.1.1 Robert Papes luftmaktsteori ... 10
2.1.2 Shaun Clarkes SPOT-paradigm ... 12
2.1.3 Georgienkriget 2008 ... 14 2.2 UPPSATSENS FORSKNINGSBIDRAG ... 15 3. FORSKNINGSDESIGN... 17 3.1 TEORI ... 17 3.1.1 Papes luftmaktsteori ... 18 3.1.2 Clarkes SPOT-paradigm ... 22 3.1.3 Sammanfattning teori ... 25 3.2 METOD ... 26 3.2.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt ... 26 3.2.2 Val av metod ... 27 3.2.3 Val av fall ... 29
3.2.4 Reliabilitet och validitet ... 31
3.3 OPERATIONALISERING AV TEORI OCH METOD ... 31
3.3.1 Beroende variabel ... 32
3.3.2 Analysverktyg 1: Papes luftmaktsteori ... 34
3.3.3 Analysverktyg 2: Clarkes SPOT-paradigm... 36
3.4 SAMMANFATTNING AV FORSKNINGSDESIGN ... 38
4. ANALYS ... 39
4.1 GEORGIENKRIGET 8-12 AUGUSTI 2008: BAKGRUND OCH UTGÅNGSLÄGE ... 39
4.2 DET GEORGISKA LUFTMAKTSPERSPEKTIVET ... 41
4.2.1 Analys 1: Pape och det georgiska luftmaktsperspektivet ... 41
4.2.2 Analys 2: Clarke och det georgiska luftmaktsperspektivet ... 44
4.3 DET RYSKA LUFTMAKTSPERSPEKTIVET ... 47
4.3.1 Analys 1: Pape och det ryska luftmaktsperspektivet ... 47
4.3.2 Analys 2: Clarke och det ryska luftmaktsperspektivet ... 51
4.4 SAMMANFATTNING AV ANALYS ... 53
5. DISKUSSION ... 55
5.1 PAPES LUFTMAKTSTEORI OCH STORMAKTSDOMINANSEN ... 55
5.2 CLARKES SPOT-PARADIGM OCH SMÅSTATSFOKUSERINGEN ... 56
5.3 REFLEKTION ... 57
5.4 SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER ... 58
5.5 FORTSATT FORSKNING ... 59
LUFTMAKT I GEORGIENKRIGET 2008 – KLUBBA ELLER STICKERT?
En teoriprövande studie av Robert Papes och Shaun Clarkes luftmaktsteorier
1. Inledning
Militär maktutövning kan ske på olika sätt och i olika sammanhang. Från förhållandevis harmlösa maktdemonstrationer i syfte att markera närvaro – exempelvis när ryskt jaktflyg uppvaktar svenskt signalspaningsflyg över Östersjön – till storskaligt våld i komplicerade konflikthärdar. Luftmakt, ett samlingsbegrepp för de militära maktmedel som i någon omfattning nyttjar luftrummet, kan betraktas som ett flexibelt och användbart maktmedel som kan nyttjas i de flesta exempel av militär maktutövning (Lambeth 2018, 21).
Föreliggande studie undersöker luftmakt när den nyttjas inom tvångsmakt (för definitioner se kapitel 1.3). Detta sker genom att pröva två luftmaktsteorier på ett fall: Robert Papes luftmaktsteori och Shaun Clarkes SPOT-paradigm1 prövas på Georgienkriget 2008 mellan Ryssland och Georgien. Medan Clarkes SPOT-paradigm är explicit utformat för småstater – likt en stickert som utdelar välriktade nålstick – finns i Papes luftmaktsteori antaganden om betydande resurser och sofistikerad teknologi som gör att den kan uppfattas som en klubba som slår hårt över stora ytor, och därmed en teori för stormakter (Mueller 1998, 226). Båda teorierna prövas dock ur såväl stormaktens (Rysslands) som småstatens (Georgiens) perspektiv, vilket skapar ny kunskap om respektive teoris förklaringskraft: om Papes luftmaktsteori även kan förklara småstaters användande av luftmakt samt om Clarkes SPOT-paradigm på motsvarande sätt även kan gälla stormakter.
1.1 Problemformulering, syfte och frågeställning
När en stat utövar tvångsmakt innebär det att man påtvingar motståndaren sin egen vilja, framtvingar ett ändrat beteende hos motparten eller begränsar dennes handlingsalternativ. Luftmakt kan som ovan nämnts utgöra ett användbart verktyg tack vare upplevda fördelar som snabbhet, flexibilitet, räckvidd och hög precision (Lambeth 2018, 21). Modern luftmaktsteori domineras av två ledande företrädare med något olika förhållningssätt till luftmakt (Olsen 2001, 127–28): John Warden, som menar att luftmakt är ett kraftfullt maktmedel som på egen hand kan nå strategiska resultat, främst genom att slå mot motståndarens ledarskap i en dekapiterande
operationskonst (Warden 1995; 2011) respektive Robert Pape, som istället hävdar att luftmakt utgör en delmängd av samlade militära maktmedel som bäst bör användas gemensamt för att undanröja motståndarens möjligheter att nå sina militärstrategiska mål i en nekande operationskonst (Pape 1996; 2004). Det som dock förenar båda teorierna är ett implicit antagande om betydande resurser avseende militär kapacitet och teknologiska förutsättningar, som exempelvis tillgång till precisionsstyrda vapen (Widén och Ångström 2005, 255). Därmed kan ett antagande göras att dessa luftmaktsteorier är skapade i stormakter och ligger till grund för stormakters doktrinutveckling för hur luftmakt ska inriktas och användas.
Luftmakt återfinns dock inte enbart inom stormakter utan även i nationer som betraktas som småstater (se definition i kapitel 1.3). Clarke konstaterar att småstater tenderar att kopiera stormakters luftmaktsdoktriner genom att fokusera främst på taktiskt understöd till markstridskrafter. Clarke erbjuder dock en alternativ luftmaktsteori (i denna studie även kallad SPOT-paradigm) explicit utformad för småstater; hur dessa kan tänka för att skapa strategisk effekt med luftmakt inom sina mer begränsade ekonomiska ramar, även i en asymmetrisk konflikt när man ställs mot en numerärt överlägsen motståndare. Clarkes SPOT-paradigm förhåller sig till såväl Warden (bejakar luftmakts möjligheter att nå strategiska mål) som Pape (att luftmakt utgör en delmängd av en övergripande strategi) och utgör ett intressant inlägg i den luftmaktsteoretiska debatten. Det empiriska underlaget för Clarkes teori är dock starkt begränsat, vilket författaren själv medger (Clarke 2001, 137).
Vi kan såhär långt konstatera att dominerande luftmaktsteorier – genom Warden och Pape – ligger till grund för stormakters luftmaktsdoktriner och, enligt Clarke, sannolikt till stor del även småstaters. Clarke uppmanar dock småstater till nytänkande, i syfte att åstadkomma strategisk effekt med luftmakt.
Oavsett stormakt eller småstat är syftet med luftmakt att skapa någon form av effekt, och luftmaktsteorierna hjälper oss att förstå hur denna effekt kan skapas. Ökad förståelse för luftmaktsteori skapar bättre förutsättningar för ändamålsenlig inriktning av luftmakt i doktriner, som i sin tur bidrar till en övergripande strategi. Denna studie utmanar antagandet att nämnda luftmaktsteorier enbart är tillämpbara på antingen stormakter eller småstater. Därför prövas såväl Papes som Clarkes luftmaktsteorier i både stormakts- och småstatsperspektivet, i en asymmetrisk konflikt mellan stormakt och småstat, i en fallstudie av Georgienkriget 2008. Motivet till att just Papes luftmaktsteori prövas tillsammans med Clarkes, är den starka förening mellan de båda teorierna kring gemensamt nyttjande av luftmakt tillsammans med övriga militära maktmedel, vilket underlättar jämförelse mellan teorierna.
Studiens syfte är därmed att undersöka om förklaringskraften hos Papes och Clarkes luftmaktsteorier kan öka till att även omfatta något de ursprungligen inte kan sägas vara avsedda för. Att studera detta forskningsproblem närmare bidrar till ökad förståelse för hur respektive teori kan förklara effekten av luftmakt, hos både småstat och stormakt.
Studiens övergripande forskningsfråga är:
Vilken förklaringskraft har Papes respektive Clarkes luftmaktsteorier på Rysslands och Georgiens användande av luftmakt i Georgienkriget 2008?
Eftersom det finns ett underliggande antagande att Papes luftmaktsteori främst är tillämpbar för stormakter och Clarkes SPOT-paradigm på motsvarande sätt främst är tillämpbar för småstater, kompletteras den övergripande forskningsfrågan med två förtydligande underfrågor:
- Kan Papes luftmaktsteori även förklara en småstats nyttjande av luftmakt? - Kan Clarkes SPOT-paradigm även förklara en stormakts nyttjande av luftmakt?
1.2 Material, källkritik och avgränsningar
Studiens källmaterial utgörs uteslutande av publikationer i form av böcker, vetenskapliga artiklar samt Europeiska Rådets utredning om kriget, tillgängliga antingen online eller i tryckt form. Allt källmaterial kan därmed betraktas som andrahandskällor då studien inte bygger på intervjuer eller liknande primärkällor. Eftersom detta är en studie av en konflikt, och källmaterialet utgörs av andrahandskällor, finns som alltid anledning att vara källkritisk.
De källkritiska kriterierna är:
Äkthet – att källan inte är förfalskad.
Tidssamband – avstånd i tid mellan händelsen och berättelsen. Oberoende – källans självständighet, eller brist därav.
Tendensfrihet – partiskhet och politiskt intresse gör källan otillförlitlig (Thurén och Werner 2019, 12).
Georgienkriget 2008 var, utöver fysiska stridigheter, även ett informationskrig som båda parter deltog i. Syftet med informationskriget var inte bara att inför det internationella samfundet definiera vem som stod som segrare och förlorare, utan även vem som var aggressor respektive offer, d.v.s. vem som bar skulden respektive vem som förtjänade omvärldens sympatier. Båda sidor försökte att kontrollera informationsflödet (Goble 2009, 181). Därför hävdar jag att i synnerhet oberoende och tendensfrihet särskilt bör tas i beaktade vid granskning av källmaterialet.
Förhållningssättet i studien till de källkritiska kriterierna är att i första hand finna källmaterial om konflikten från både väst och öst, för att på så sätt uppnå en form av balans genom spridning (Thurén och Werner 2019, 74). Neutrala källor bedöms ej möjliga att finna, men t.ex. Europeiska rådets utredning av konflikten (IIFFMCG2), vars ambition är att enbart finna fakta och ej utgöra ”tribunal”, låter båda sidor komma till tals. Merparten av källorna är dessutom publicerade relativt nära inpå konflikten, vilket minskar risken för gradvis förvrängning av fakta p.g.a. exempelvis glömska och höjer därmed trovärdigheten (Thurén och Werner 2019, 42–43). Genom studiens urval av källor är målsättningen att en förhållandevis representativ bild av konflikten kan ges sammantaget, i synnerhet avseende källmaterial om luftmaktsanvändning. De viktigaste avgränsningarna utgörs av att studien undersöker endast ett fall, samt att det är luftmakts roll i konflikten som analyseras. Övriga militära men även ekonomiska och politiska maktmedel, som också är relevanta verktyg vid tvångsmakt, avgränsas därmed bort. Vidare analyseras enbart det asymmetriska perspektivet småstat vs. stormakt, varför slutsatser inte kan generaliseras avseende luftmakts nyttjande vid tvångsmakt mellan två jämbördiga parter, d.v.s. småstat vs. småstat respektive stormakt vs. stormakt. Studiens resultat ska inte heller oreflekterat generaliseras till att omfatta alla asymmetriska konflikter.
1.3 Begreppsanvändning
Praktiskt taget all relevant luftmaktslitteratur är på engelska. Då denna studie skrivs på svenska, är det ibland en utmaning att översätta relevanta begrepp och i vissa fall förtydligas texten med att det engelska begreppet infogas kursiverat inom parantes. Väsentliga begrepp i studien definieras nedan.
Tvångsmakt: Såväl Pape som Clarke refererar till Thomas Schelling i sina respektive definitioner av begreppet tvångsmakt (Pape 1996, 4; Clarke 2001, 115). Schelling gör åtskillnad mellan defensiv avskräckning (deterrence) som syftar till att hindra motståndaren från att göra något genom ett latent, avvaktande våld, och en mer offensiv tvångsmakt (compellence) som syftar till att bryta ett dödläge eller tvinga motståndaren att ändra beteende (Schelling 2008, 69– 72). Både Pape och Clarke utgår från offensiv tvångsmakt i sina definitioner. Clarke lyfter fram tvångsmaktsbegreppets psykologiska funktion på motståndarens ledarskap, som uppstår genom hot eller fysisk nedbrytning av dennes förmåga till motstånd och tvingar honom till eftergifter i syfte att undvika ytterligare kostnader och lidande (Clarke 2001, 115–16). Pape definierar tvångsmakt på motsvarande sätt, att det syftar till att tvinga motståndaren till eftergifter och ett ändrat beteende. Om detta uppnås trots att motståndaren fortfarande har förmågan till fortsatt organiserat motstånd, är tvångsmakt framgångsrikt genomförd (Pape 1992, 425; 1996, 12–13). Denna studie definierar tvångsmakt enligt Pape och Clarke; det genomförs i syfte att tvinga motståndaren till eftergifter och ett ändrat beteende och är framgångsrikt genomförd om detta uppnås trots motståndarens förmåga till fortsatt organiserat militärt motstånd.
Luftmakt: Luftmakt definieras som ett samlingsbegrepp som innefattar all form av militära maktmedel som nyttjar luftrummet, och inte enbart stridsflyg med dess vapenlast (Lambeth 2018, 21). Luftmakt inbegriper således både offensiva och defensiva maktmedel som luftvärn, UAV och helikoptrar. Kryssnings- och ballistiska robotar inkluderas i definitionen bl.a. med hänvisning till att Ryssland använde ballistiska robotar i Georgienkrigets slutskede som substitut för stridsflyg i syfte att inte riskera ytterligare flygplansförluster (Felgenhauer 2009, 174). Artilleri och raketartilleri avgränsas däremot bort.
Småstat: Clarke, som genom SPOT-paradigmet ger underlag för småstaters tänkande kring strategi och luftmaktsdoktriner, menar att småstaten ofta saknar de resurser som stormakten förfogar över, särskilt avseende kvantitet. Utöver detta har enligt Clarke småstaten generellt sämre tillgång till exempelvis högteknologisk försvarsindustri och kvalificerade vapensystem, jämfört med stormakten. Småstatens status är således både relativ jämfört med motståndaren,
men också absolut avseende tillgängliga maktmedel. Utan att exakt definiera småstaten menar Clarke att utmärkande för en småstat är att den tillämpar en strategi som matchas av sina begränsade förutsättningar – en slags ”småstatsstrategi” (Clarke 2001, 67–70). I Georgienkriget utgjordes georgisk luftmakt av ca 10 st. Su-25 attackflygplan samt en handfull Mi-24 attackhelikoptrar. Jaktflyg saknades helt. Luftförsvaret bestod av ett antal luftvärnssystem av god kvalitet, dock ej heltäckande över territoriet (Lefebvre och McDermott 2009, 99). Kvantitativt och förmågemässigt var man dock helt underlägsen rysk luftmakt, som satte in tre jaktflygregementen, två bombflygregementen, ett flertal attack- och spaningsflygregementen samt tre helikopterregementen. Avseende trupper var förhållandet ca 40000 mot 22000 till Rysslands fördel (Eisler 2015, 255–57). I studiens valda fall utgör, med ovanstående definition och exempel på styrkeförhållanden, Ryssland stormakten och Georgien småstaten.
Strategiska flyganfall: Begreppet är centralt i Clarkes SPOT-paradigm. Strategiska flyganfall, eller strategisk attack, definieras inte av flygplanplattform eller specifika målval på strategisk nivå, utan mer av syfte och förväntat utfall av anfallet. Ett strategiskt flyganfall genomförs för att nå strategisk effekt genom att det påverkar viktiga beslutsfattare (Clarke 2001, 24–29).
1.4 Etiska överväganden och ställningstaganden
Att forska om tvångsmakt och effektivt nyttjande av militära maktmedel kan givetvis ifrågasättas. Är det etiskt försvarbart att forska om framgångsrik krigföring, som oavsett hur effektiv den är leder till lidande för åtminstone en part och sannolikt även civilbefolkning? Inom ramen för min yrkesutövning har jag tidigare gjort ett ställningstagande att bruk av militära maktmedel för nationellt försvar är rimligt och vid behov nödvändigt (något som senare även kom att omfatta en skyldighet att vara beredd att tjänstgöra också utanför Sveriges gränser). Målsättningen med studien är att öka förståelsen för ändamålsenliga strategier som kan motverka utdragna konflikter och därmed minska onödigt lidande för samtliga parter, inte minst civila. Studien undersöker vidare hur luftmakt kan bidra till tvångsmakt i syfte att svara på en uppkommen situation – inte skapa den. Sammantaget uppfattar jag därför denna studie som etiskt försvarbar.
Ur ett forskningsetiskt perspektiv betonas att det empiriska underlaget bygger på andrahandskällor och tidigare forskning, som belyses ur ett delvis nytt perspektiv. Därav är det viktigt att särskilja andras bidrag till forskningen från mitt eget, bl.a. genom en korrekt referenshantering. Plagiering, förvanskning och fabricering av källor eller forskningsresultat
ska givetvis inte förekomma i någon forskning (David och Sutton 2016, 58; Vetenskapsrådet 2017, 64–65).
Avslutningsvis är jag medveten om att min förförståelse och bakgrund som flygvapenofficer kan komma att påverka studien, inte minst de slutsatser som dras ur analysdelen. Det är därför min ambition att ha ett transparent och så objektivt förhållningssätt som möjligt i forskningsprocessen, vara öppen avseende källmaterial, redovisa väl underbyggda argument samt undvika att ta ställning till det empiriska materialet under studiens analysfas.
1.5 Disposition
Uppsatsen disponeras enligt följande:
I kapitel två presenteras sekundärlitteratur om Papes respektive Clarkes luftmaktsteorier, d.v.s. vad andra forskare har skrivit om dem och hur teorierna, i förekommande fall, har använts i annan vetenskaplig forskning. En översikt av tidigare forskning om Georgienkriget 2008 presenteras också, främst med fokus på hur luftmakt och dess effekt har studerats tidigare. Syftet med forskningsöversikten är att påvisa en forskningslucka i den tidigare forskningen och på vilket sätt denna studie bidrar med en pusselbit för att fylla denna lucka.
I kapitel tre presenteras teorierna i fokus (Pape och Clarke) närmare, i syfte att sätta studien i ett teoretiskt sammanhang. Vidare beskrivs och motiveras den valda metoden för att besvara forskningsfrågan – fallstudiemetoden. Slutligen redogörs i kapitel tre för hur teori och metod operationaliseras i studiens analysverktyg.
Kapitel fyra utgörs av själva analysen, där de båda teoriernas förklaringskraft prövas på Georgienkriget, utifrån både det ryska och georgiska perspektivet. Analysen sker genom analysverktygen som beskrivs i kapitel tre och anknyter därmed till såväl teorierna som till forskningsfrågan.
I kapitel fem presenteras slutsatser och en återkopplande diskussion förs kring den genomförda analysen. Vidare diskuteras kortfattat val av genomförd metod. Avslutningsvis lämnas förslag på fortsatt forskning.
2. Forskningsöversikt
Forskningsöversikten syftar till att presentera vad andra forskare har skrivit om Papes och Clarkes luftmaktsteorier, samt hur teorierna i förekommande fall har använts i annan vetenskaplig forskning. Vidare ges även en översikt av forskningen om Georgienkriget, med huvudfokus på hur luftmakt och dess effekt har studerats tidigare. Forskningsöversikten syftar till att identifiera en forskningslucka, som denna studie avser bidra till att fylla. Studiens forskningsbidrag beskrivs sist i kapitlet.
2.1 Tidigare forskning
2.1.1 Robert Papes luftmaktsteori
Grunderna till Papes luftmaktsteori formulerades 1992 i ’Coercion and military strategy: Why denial works and punishment doesn't’ (Pape 1992), men det huvudsakliga bidraget till luftmaktsdebatten utgörs dock av boken Bombing to Win: Air Power and Coercion in War (1996). Philip Meilinger betraktar Bombing to Win som en reaktion på rådande luftmaktsteori, att bryta motståndarens vilja och moral genom strategisk paralys (dekapiterande operationskonst), till att istället återgå till ett mer traditionellt förhållningssätt där motståndarens militära kapacitet bekämpas (nekande operationskonst). Tar man bort motståndarens militära förmåga spelar det enligt Pape ingen roll hur stor viljan till fortsatt kamp är. Meilinger hävdar dock att det inte går att separera dessa förhållningssätt och att de fall Pape undersöker innehåller inslag av såväl dekapiterande som nekande operationskonst, vilket leder Meilinger till slutsatsen att krig är för komplext för att finna enskilda kausala mekanismer till framgång (Meilinger 2001, 144–45).
Inte oväntat är Warden en av Papes kritiker. Han hävdar bl.a. att Pape drar slutsatser på omodern empiri (kalla kriget och tidigare) samt missförstår det moderna kriget och nyttan med strategisk, parallell attack där fienden betraktas som ett system. Vidare kritiseras hans teori för att den enbart är giltig vid konflikt om territorium, vilket inte alltid är fallet. Strategisk attack som bygger på precisionsvapen, smygteknik och långräckviddiga vapen är enligt Warden snabbare, billigare och mindre blodigt än den nekande operationskonsten som Pape förordar (Warden 1997, 190).
Kritiken understöds av Barry Watts som hävdar att strategisk bombning har indirekt påverkan på den taktiska nivån, då motståndarens resurser kan behöva omfördelas till att istället skydda
strategiskt högvärdiga mål bakom fronten. Samtidigt riktar Watts kritik mot den metod som Pape använder och har synpunkter på att Pape i ett par fall har kodat sitt källmaterial på ett tvivelaktigt sätt som gynnar resultaten som hans teori vilar på. Vidare menar han, liksom Warden (och Meilinger ovan) att krig är komplext och oförutsägbart och kan inte reduceras till enkla matematiska formler för att beskriva framgång och utfall av krig, vilket är Watts uppfattning att Pape gör i Bombing to Win (Watts 1997).
Även Karl Mueller vänder sig mot det som han uppfattar som Papes kategoriska uttalande att strategisk bombning inte fungerar, och lämnar en rad exempel på när strategisk bombning faktiskt kan vara användbar, inte minst i samverkan med andra militära maktmedel som en del av en allomfattande strategi. Vidare menar Mueller att strategisk bombning ibland kan motiveras av politiska skäl, och utgöra en slags bottenplatta för framtida fredsvillkor. Mueller har också synpunkter på att Pape har exkluderat ett antal fall av tvångsmakt genom luftmakt i sin studie.3 Slutligen anser Mueller att Pape generaliserar på ett litet empiriskt underlag, t.ex. att dekapitering avvisas på basis av endast ett fall – Gulfkriget 1991 (Mueller 1998, 195–206). Mueller låter även påskina att Pape, i likhet med övriga amerikanska luftmaktsteoretiker, utgår från stormakten med begränsad användbarhet för mindre stater. Detta understryker antagandet att Papes luftmaktsteori är en stormaktsteori (Mueller 1998, 226).
Det ska dock framhävas satt Papes luftmaktsteori, till skillnad från de flesta andra, faktiskt är empiriskt underbyggd (Widén och Ångström 2005, 268). Dessutom har den testats på ett utökat empiriskt underlag. Michael Horowitz och Dan Reiter har replikerat Papes studie och kompletterat empirin dels med de fall som Mueller hade synpunkter på att Pape exkluderat (se ovan), och även kompletterat med fall från 1991-1999 (episoder efter Bombing to Win). Dessutom testas resultaten genom att några fall omkodas enligt Watts synpunkter (se ovan). Intressant nog visar sig Papes teori vara giltig i allt väsentligt även vid kontroll för Muellers och Watts synpunkter, vilket innebär att författarna bekräftar att nekande operationskonst är den mest effektiva vid tvångsmakt, och bestraffande operationskonst där civila i stor utsträckning drabbas inte leder till signifikant framgång (Horowitz och Reiter 2001).
Sammanfattningsvis har Papes luftmaktsteori debatterats flitigt i den vetenskapliga litteraturen. Synpunkter har främst lyfts avseende forskningsmetod samt att krigets komplexitet är för stor för att kunna hävda enskilda framgångsfaktorer vid tvångsmakt genom luftmakt. Det som dock
3 Exempel som Mueller lyfter fram är Egypten vs. Israel 1948, Biafra vs. Nigeria 1967 och Iran vs. Irak 1980-88
stärker Papes teori är dels att den är empiriskt underbyggd och dels att den har prövats av andra forskare på ett utökat empiriskt underlag och funnits giltig. Papes teori förefaller dock inte tidigare ha prövats i ett småstatsperspektiv, vilket är avsikten i denna studie.
2.1.2 Shaun Clarkes SPOT-paradigm
När Nyzeeländaren Clarke vid millennieskiftet utgav boken Strategy, Air Strike and Small Nations förefaller den ha tagits emot med visst intresse i den samtida luftmaktsdebatten, som dominerades av stormaktsteorier. Det nya som Clarke erbjöd var ett underlag för hur småstater kan skapa strategisk effekt genom luftmakt, utifrån begränsade förutsättningar som skiljer dem från mer resursstarka stormakter (Olsen 2001, 128). Därefter tycks den ha passerat förhållandevis obemärkt. I den vetenskapliga litteraturen finner jag huvudsakligen två forskare som uppmärksammar Clarke: Meilinger och John Andreas Olsen.
Olsen analyserar Clarkes bok i RAF:s tidskrift Air Power Review och diskuterar den i relation till bl.a. Pape. Olsen konstaterar att Clarke delar Papes uppfattning om luftmakts roll inom tvångsmakt, men de skiljer sig genom att Clarke inte pekar ut en enskilt framgångsrik luftmaktsstrategi som Pape gör (nekande operationskonst), utan istället hävdar att småstaten måste tillämpa en blandning av olika former av operationskonst. Utöver att Olsen ser Clarkes bidrag till luftmaktsdebatten som nytänkande och värdefullt, belyser han även ett par kritiska aspekter, som att det är dyrt att komplettera en stridsflygplanflotta med bombflygplan (multi- och swingrollflygplan4 kan dock vara en rimlig kompromiss), att anfall mot en stormakts högvärdiga strategiska mål kan skapa vedergällningsattacker bortom småstatens kontroll, att Clarkes SPOT-paradigm kan skapa utmanande frågor kring målval (targeting) och folkrätt, och att SPOT-paradigmet kan mötas av restriktioner från beslutsfattare som inte är beredda att ta politiska risker för att nå de militärt motiverade målen (Olsen 2001, 131–32).
Att Olsen ser Clarkes bidrag som betydelsefullt visar sig även genom att Clarke, med en omarbetning av Strategy, Air Strike and Small Nations, står för ett kapitel i antologin Asymmetric Warfare med Olsen som redaktör. Antologin, som utgavs 2002 av Norska Flygvapenakademin, syftar till att öka förståelsen för den nya typen av asymmetrisk krigföring efter kalla kriget genom att belysa olika perspektiv av militärteori i allmänhet och luftmaktsteori
4 Multirollflygplan är en plattform som kan användas i olika roller, t.ex. jakt-, attack- och spaningsrollen.
i synnerhet. Olsen menar att Clarke bidrar till förståelsen för hur småstaten kan tillämpa asymmetrisk krigföring och inte enbart planera för att möta den (Olsen 2002, 5–8).
Meilinger finner Clarkes bok i högsta grad originell och relevant, i en analys i USAF tidskrift Aerospace Power Journal. Meilinger noterar precis som Clarke att luftmaktsteori skrivs av stormaktsföreträdare, med begränsad relevans för småstater som av ekonomiska skäl inte kan uppbåda samma kvantitet som stormakterna. Men i takt med att precisionsvapen blir billigare och mer åtkomliga för småstater blir frågan om kvantitet mindre relevant vilket i sin tur medför att småstater kan åstadkomma hög effekt till en rimlig kostnad. Meilinger konstaterar att Clarke följer ”ledarskapstrenden” efter tidigare teoretiker som John Boyd (förvirra motståndarens ledarskap) och Warden (eliminera eller isolera motståndarens ledarskap)5. Detta finner han problematiskt då det finns mycket lite evidens för att bekämpning av motståndarens ledarskap faktiskt fungerar. Vidare, om målsättningen är att påverka och inte ersätta ledarskapet, menar Meilinger att det inte är uppenbart hur detta enligt Clarke ska ske. Trots detta framhåller Meilinger att Clarkes SPOT-paradigm är mycket värdefullt då det kombinerar låga risker och låga kostnader med hög effekt. SPOT-paradigmet är enligt Meilinger inte enbart tillämpbart för småstater utan i allra högsta grad även för stormakter (Meilinger 2000, 119–20; 2001, 145–46). Utan att referera till Clarke, lyfter Mueller i generella ordalag bristen att luftmaktsteorier utgår från stormakter i allmänhet och USA i synnerhet – med dess omfattande resurser. Detta medför att teorierna inte alltid är tillämpbara för småstater med begränsade luftmaktsresurser. Mueller menar dock att även småstaters luftmakt, givet att de är välutrustade, kan nå hög effekt (Mueller 1998, 226)
Sammanfattningsvis betraktas Clarkes SPOT-paradigm i litteraturen som nytänkande, originellt och värdefullt i synnerhet för småstater, men även tillämpbart för stormakter. En invändning mot SPOT-paradigmet är att det saknas övertygande vetenskapliga och empiriskt underbyggda argument. Detta understryks av att jag i den publicerade vetenskapliga litteraturen inte kan finna någon empirisk prövning eller tillämpning av Clarkes SPOT-paradigm, vilket kan betraktas som anmärkningsvärt för ett relevant inlägg i luftmaktsdebatten som publicerades för 20 år sedan. Avsikten i denna studie är att pröva Clarkes SPOT-paradigm på Georgienkriget, både ur det ryska och georgiska perspektiven.
5 En beskrivning av, och jämförelse mellan, Boyds och Wardens teorier återfinns i ’John Boyd and John Warden:
2.1.3 Georgienkriget 2008
Fokus i denna del av litteraturöversikten ligger på de krigförande parternas användning av luftmakt och dess påverkan på konfliktutfallet. Då översikten täcker källor från både öst och väst i syfte att få balans uppträder en viss inkoherens i litteraturen, exempelvis avseende effektiviteten i det georgiska luftförsvaret.
Ett flertal analyser gjordes redan inom ett år efter kriget. Generella teman som framträder i litteraturöversikten (se nedan) är bl.a. att Ryssland vann en odiskutabel militär seger, att luftmakt spelade en stor roll för båda parter, att georgiskt luftförsvar presterade förhållandevis bra samt att kriget blottade ett flertal tillkortakommanden hos båda parterna men särskilt de ryska bristerna inom luftmakt har fått stor uppmärksamhet.
Att Ryssland vann en militär seger förefaller det råda samstämmighet om. David Eisler framhäver Rysslands styrkeöverläge, tempo och strategiska flyganfall bortom operationsområdet som avgörande, i kombination med låg stridsmoral hos de georgiska trupperna. Vyacheslav Tseluyko menar att den georgiska krigsmakten kollapsade inför en överlägsen motståndare, och Oksana Antonenko hävdar att Ryssland vann en avgörande seger enligt förväntan, men inte utan problem (Tseluyko 2008, 19; Antonenko 2008, 26; Eisler 2015, 260–66). Roger McDermott understryker att rysk luftmakt spelade en avgörande roll för att säkra de militära målsättningarna i kriget (McDermott 2009, 72).
Trots detta pekar ett flertal författare från såväl Ryssland som väst på en rad brister, i synnerhet avseende rysk luftmakt, som efter kriget blev föremål för en omfattande reformering av organisation och förmågor. Bl.a. saknade Ryssland förmåga att undertrycka fientligt luftförsvar (SEAD6), saknade mörker- och allväderkapacitet vilket gjorde dem väderberoende, uppvisade bristande interoperabilitet mellan luft- och markstridskrafter, som ledde till svårigheter för luftmakt att ge eldunderstöd till markstridskrafterna, brister i sambands- och ledningssystem, inga UAV-system samt låg förmåga till precisionsbekämpning (Aminov 2008, 22; McDermott 2009, 72–73; Vendil Pallin och Westerlund 2009, 408–10).
Stéphane Lefebvre och McDermott hävdar att det georgiska luftförsvaret presterade väl och allvarligt störde motståndaren genom hela kriget, vilket bl.a. fick till följd att Ryssland aldrig nådde luftherravälde (Lefebvre och McDermott 2009, 99; McDermott 2009, 73). Tor Bukkvoll understryker den ryska oförmågan att undertrycka det georgiska luftförsvaret och hävdar att i
brist på effektiv bekämpning från luften, så var det tillslut ryska markstridskrafter som slog ut eller övertog de georgiska luftvärnssystemen (Bukkvoll 2009, 59). Ryska analytiker menar dock, bl.a. i antologin The Tanks of August, att effekten av georgiskt luftförsvar är starkt överdriven: Georgien saknade heltäckande luftförsvar över såväl territoriet som egna mark- och sjöstridskrafter och det största hotet utgjordes snarare av bärbara luftvärnsrobotar (manpads) och inte det moderna luftförsvarssystemet av integrerade sensorer, ledningscentral och luftvärnssystem. Dessutom var flera av de nedskjutna ryska planen offer för vådabekämpning, vilket dock understryker de ryska bristerna (Tseluyko 2010, 81; Lavrov 2010a, 104–5).
Sammanfattningsvis förefaller Georgienkriget ha analyserats väl i den tidigare forskningen ur flera perspektiv som bakgrund, händelseförlopp och konfliktutfall. Tempo, styrkeöverläge och förmåga att slå mot georgiska mål bortom operationsområdet sägs, trots identifierade brister, ha varit avgörande för den ryska segern. Någon publicerad vetenskaplig studie som prövar förklaringskraften hos Papes och Clarkes luftmaktsteorier på Rysslands och Georgiens användande av luftmakt i Georgienkriget, förefaller dock inte ha genomförts tidigare inom den vetenskapliga litteraturen.
Detaljer avseende kriget av intresse för denna studie återges närmare i analysdelen, kapitel 4.
2.2 Uppsatsens forskningsbidrag
Litteraturöversikten visar att det finns ett implicit antagande att Papes luftmaktsteori förutsätter betydande resurser, och därmed kan sägas vara en stormaktsteori med mindre relevans för småstater. Som motvikt har Clarke bidragit med SPOT-paradigmet, explicit utformat för småstater. Papes teori har prövats tidigare och funnits giltig, men förefaller inte ha prövats ur ett småstatsperspektiv. Samtidigt sägs den empiriska prövningen av SPOT-paradigmet vara bristfällig, men det skulle teoretiskt kunna vara giltigt för både småstater och stormakter. Här finns således en forskningslucka, som denna studie bidrar till att fylla genom att pröva både Papes och Clarkes luftmaktsteorier ur såväl stormakts- som småstatsperspektivet, vilket görs i en fallstudie av Georgienkriget.
Studiens inomvetenskapliga relevans ligger i att den ökar förståelsen för luftmaktsteori, hur luftmakt kan bidra till tvångsmakt samt om teorierna ska uppfattas som utpräglade småstats- eller stormaktsteorier, eller om de kan anses tillämpbara i bredare sammanhang. Vidare kan studiens resultat bidra till reflektioner kring praktisk luftmaktsanvändning avseende
doktrinutveckling, planering, utbildning och i förlängningen även strategi, vilket gör studien även utomvetenskapligt relevant.
3. Forskningsdesign
3.1 TeoriEn av första generationens luftmaktsteoretiker, Giulio Douhet, noterade redan 1909 att luftmakt hade inneboende strategiska egenskaper, då motståndarens vitala mål och kraftcentra som normalt skyddades väl bakom fronten nu – i teorin – var inom räckhåll. Men den stora frågan uppkom snart: om andra mål än traditionella mål som motståndarens stridskrafter skulle bekämpas – vilka var då dessa? Tidiga luftmaktsteorier handlade bl.a. om att nå snabba, avgörande segrar genom att bomba motståndarens befolkningscentra och därigenom bryta hans moral och motståndsvilja som Douhet själv förespråkade, samt om att slå mot motståndarens industriella och ekonomiska noder (enligt ACTS7) eller att stödja markstridskrafternas anfall i
rörlig krigföring som tyska och ryska teorier förordade (Meilinger 2018, 36–38).
Efter en period som dominerades av kärnvapenrelaterad teori, fick konventionell luftmaktsteori en renässans efter Vietnamkriget genom Boyd och Warden, som genom sina respektive teorier lyfte fram luftmakts möjligheter att nå strategisk framgång genom att påverka (förvirra respektive eliminera) motståndarens ledarskap. När såväl Boyds som Wardens teorier såg ut att ha verifierats genom första Gulfkriget, hävdade Pape att det snarare var massiv luftmakt mot irakiska stridskrafter och underhållslinjer som avgjorde kriget istället för strategiska attacker mot ledarskapet. Först nu kunde luftmakt slå mot motståndarens stridskrafter både snabbare och till en lägre risk än mark- och sjöstridskrafter (Meilinger 2018, 40–42).
Som nämndes i kapitel 1.1 finns dock ett antagande att Pape utgår från stormaktens resurser i sina teorier. Som komplement till Pape och övriga inflytelserika luftmaktsteoretiker erbjuder Clarke genom SPOT-paradigmet mindre stater att skapa strategisk effekt med sina mer begränsade luftmaktsresurser.
Således positionerar sig Pape, i relation till övrig luftmaktsteori, genom att hävda att luftmakt bäst används mot motståndarens stridskrafter istället för enskilda strategiska attacker mot hans ledarskap. Clarke å sin sida positionerar sig genom att vara tydlig med att hans teori skapar förutsättningar för småstater att nå strategisk effekt, utan tillgång till stormaktens omfattande resurser. Papes och Clarkes teorier är dock både jämförbara och relevanta genom att de betonar vikten av gemensamt nyttjande av luftmakt tillsammans med andra maktmedel, vilket presenteras närmare nedan.
3.1.1 Papes luftmaktsteori
Pape menar att tvångsmakt går ut på att tvinga motståndaren till eftergifter eller ändra beteende i önskvärd riktning, trots att han fortfarande har förmågan att göra organiserat väpnat motstånd. Målsättningen kan vara desamma som i krig, men det handlar inte om att fullständigt förgöra motståndaren, utan framgångsrik tvångsmakt innebär att nå samma mål till en lägre kostnad – för båda parter. Tvångsmakt kan enligt Pape utövas i fred, gråzon och krig, så länge syftet är att förmå motståndaren att välja att ge upp kampen, då det är mindre kostsamt än att fortsätta den (Pape 1992, 425; 1996, 13–15).
Logiken bakom Papes tvångsmaktsteori är en rationell nyttokalkyl, som utgår från att motståndarens kostnader och bedömda framtida kostnader för fortsatt kamp vägs mot fördelar och bedömda framtida fördelar med att fortsätta göra motstånd. Motståndaren förväntas göra eftergifter och tillmötesgå tvångsmaktens krav när kostnaderna överstiger fördelarna, varför den tvingande parten främst försöker påverka motståndarens kostnader och sannolikhet till framtida fördelar. Utmaningen är således att övertyga motståndaren att det är mer fördelaktigt att gå med på kraven, än att bekämpa dem (Pape 1992, 425; 1996, 15).
Pape, som har undersökt 33 konflikter där luftmakt använts vid tvångsmakt samt gjort kvalitativa genomlysningar av fem av dessa, identifierar fyra typer av tvångsmaktsstrategier:
Nekande operationskonst: Militära medel används för att hindra motståndaren att nå sina politiska eller territoriella mål (Pape 1996, 13; 1997a, 97).
Bestraffande operationskonst: Motståndarens sårbarhet exploateras genom att utsätta civilbefolkning för lidande, exempelvis genom luftangrepp mot befolkningscentra och därigenom framtvinga eftergifter (Pape 1996, 13; 1997a, 97).
Riskgenererande operationskonst: Gradvis ökande intensitet i bestraffande operationer mot civilbefolkning, som upphör i och med eftergifter från motståndaren (Pape 1996, 19).
Dekapiterande operationskonst: Motståndarens ledarskap bekämpas vilket förväntas leda till motståndarens kollaps (Pape 1996, 54; 1997a, 97–98)
Dessa förväntas alla framkalla motståndarens eftergifter, men på olika sätt (mekanism). Papes uppfattning är att dessa strategier dock har varierande grad av framgång och sammanfattar sex generella grundantagen om konventionell tvångsmakt enligt nedan (Pape 1996, 20):
1. Bestraffande operationskonst är inte framgångsrik, i synnerhet inte om höga värden står på spel.
2. Riskgenererande operationskonst lyckas inte, då den kan betraktas som en svagare form av bestraffande operationskost.
3. Nekande operationskonst fungerar bäst, eftersom motståndarens militära strategi undermineras (exempelvis kontrollera ett omstritt territorium).
4. Att motståndaren skulle överge eget territorium är osannolikt, motstånd mot ockupationsmakt förväntas.
5. Hårda kapitulationskrav accepteras sällan – motståndaren föredrar sannolikt att fortsätta kampen.
6. Tvångsmakt tar lång tid. Det tar oftast tid för motståndaren att inse att både civilt lidande och militär försvagning gör situationen hopplös. Även små hopp om framgång hos motståndaren kan göra att tvångsmakt misslyckas.
Pape menar att luftmakt är det viktigaste maktmedlet för modern tvångsmakt och har genom luftmaktshistorien använts inom samtliga fyra tvångsmaktsstrategier. Ett sätt att analysera vilken typ av luftmaktsstrategi som används av en part, är att dels identifiera vilka mål som väljs för bekämpning, men även identifiera vilken mekanism som den tvingande parten söker utlösa, alltså själva syftet med attacken eller det som attacken förväntas framtvinga. Se tabell nedan (Pape 1992, 450–51; 1996, 55–57).
Luftmaktsstrategi,
operationskonst Upphovsman Målval Mekanism (syfte)
Bestraffande Douhet ACTS
Befolkningscentra Noder (ek. och ind.)
Folklig resning Systemkollaps Riskgenererande Schelling Gradvis ökande civil
skada
Undvika framtida kostnader
Nekande Bl.a. Luftwaffe
Diverse övriga
Stridskrafter Krigsmaterielprod.
Transportsystem
Genombrott
Minskad tillgång till krigsmateriel
Operativ paralys
Dekapiterande Warden Ledarskap Strategisk paralys,
eliminerat/isolerat ledarskap
Luftoperativ kontroll8 i form av luftöverlägsenhet utgör, enligt Pape, inte en separat
luftmaktsstrategi utan är en förutsättning för att kunna genomföra ovanstående strategier. Total luftöverlägsenhet över motståndarens hela territorium är ingen nödvändighet, utan Pape hävdar att det räcker med luftöverlägsenhet över, samt korridorerna till och från, aktuella målval (Pape 1996, 58).
Nedan beskrivs kortfattat de fyra luftmaktsstrategierna för tvångsmakt avseende målval, mekanism och varför de, enligt Pape, fungerar mer eller mindre bra.
Bestraffande operationskonst. Denna operationskonst har sitt ursprung i Douhets tankar om att från luften snabbt nå ett avgörande genom att påverka motståndarens moral genom att sprida så mycket förödelse som möjligt i civila befolkningscentra. Det humana i denna form av krigföring ansågs vara att befolkningen inte skulle tåla denna form av bestraffning från motståndaren, utan vända sig mot sina ledare och kräva ett snabbt slut på kriget genom exempelvis folklig resning. Douhets tankar fick stort genomslag, bl.a. i Storbritannien, som självt fick uppleva bestraffande operationskonst under första världskriget genom tyska bombningar av London. Pape menar att bestraffande operationskonst sällan fungerar av flera orsaker. Befolkningens förmåga att tåla höga kostnader och stort lidande är högre än vad t.ex. Douhet tycks ha räknat med. Ökat skydd av befolkning och viktig infrastruktur motverkar också eftersträvad effekt. Dessutom förefaller massiv bombning av civila mål inte leda till revolt – vid måttlig bombning/bestraffning riktas snarare ilskan mot den anfallande parten och stärker moralen, och vid kraftig bombning leder den till politisk apati (Pape 1996, 25, 59–62; 1997a, 98; 1997b, 193).
Riskgenererande operationskonst. Denna strategi går ut på att gradvis öka den civila och ekonomiska skadan hos motståndaren genom luftattacker, med mellanliggande pauser som möjliggör förhandlingar. Syftet är att tvinga motståndaren till eftergifter under hot om framtida, större förluster och lidande. Riskgenererande operationskonst, som genomfördes under Vietnamkriget med dåligt resultat, betraktas av Pape som en svagare, mer långsam, utdragen och dessutom förutsägbar form av bestraffande operationskonst, som tillåter motståndaren att anpassa taktik och skydd (Pape 1996, 28, 66).
Nekande operationskonst. Detta går i huvudsak ut på att undergräva motståndarens militära strategi, och därigenom neka honom möjligheten att nå sina politisk-strategiska mål. Typiska
8 Luftoperativ kontroll avgörs av egen handlingsfrihet i luftrummet samtidigt som motståndaren förnekas
detsamma och graderas inom Nato i två nivåer, i fallande ordning: air supremacy (luftherravälde) respektive air
superiority (luftöverlägsenhet) (Nato 2016, 1–8). I Sverige används även fördelaktigt luftläge som en tredje nivå
målval inom nekande operationskonst är, förutom motståndarens stridskrafter, även vapenindustri, underhållslinjer samt infrastruktur inom och mellan operationsområden. Nekande operationskonst nyttjas bäst gemensamt med markstridskrafter i en hammaren-och-städet-metafor, där markstridskrafter utgör städet som binder motståndaren och luftmakt är hammaren (Pape 1997a, 101). Kombinerat med precisionsvapen ökar dessutom denna effekt ytterligare, då utvalda mål kan bekämpas med färre uppdrag jämfört med tidigare (Pape 2004, 119).
Pape redogör för tre olika former av nekande operationskonst:
Direkt understöd till markstridskrafter: Syftet är att undvika utdragna, statiska utnötningskrig genom att försvaga motståndet, slå hål i försvarslinjer och att underlätta för markstridskrafterna att bryta igenom dessa. Luftmakt tillför rörlighet och ökad eldkraft (Pape 1996, 78).
Operativ interdiktion: Genom att luftmakt slår mot underhållslinjer och infrastruktur inom och mellan operationsområdena försvåras motståndarens möjligheter att förstärka fronten och andra kritiska sårbarheter. Vidare försvåras möjlighet till underhåll, förnödenheter och ledning, vilket fördröjer motståndarens förmåga att reorganisera sig. Operationell paralys kan åstadkommas vilket är mest effektivt när fronterna är rörliga och beroende av kontinuerligt underhåll (Pape 1996, 77–78).
Strategisk interdiktion: En långsam form av nekande operationskonst, som är mest effektiv när den slår mot motståndarens ekonomi i sin helhet, bl.a. genom att slå ut transportsystem som för råvaror till industrier. Syftet är att på sikt reducera motståndarens tillgång till krigsmateriel genom att slå ut krigsindustrier och krigsmaterielproduktion. Pape menar att detta tar lång tid och har effekt enbart vid långa utnötningskrig (Pape 1996, 75–77).
Dekapiterande operationskonst. Idén är att betrakta motståndarens ledarskap som en akilleshäl och med hjälp av precisionsvapen på olika sätt slå mot denna. Dels kan man försöka eliminera det politiska ledarskapet eller skapa en situation som förmår motståndsgrupper att överta det, eller genom militär dekapitering isolera det militära ledarskapet vilket förväntas leda till kollaps av dess styrkor när de står utan ledning. Syftet med dekapitering är att skapa strategisk paralys. Dekapiteringsförespråkare, som Warden, menar att ledarskapet är som huvudet på en kropp – om huvudet skiljs från kroppen upphör den att fungera. Pape är dock kritisk och menar att dekapiterande operationskonst kräver extremt detaljerad underrättelseinformation om målens
rörelsemönster, som kan ändras utan förvarning, samt att ledare har lätt att gömma sig och har oftast en kärna av pålitliga beskyddare omkring sig. Vidare är successionen svår att förutse, särskilt i krig. Om ett ledarskap avlägsnas, är det mycket osäkert vad som kommer istället. Strategisk paralys är enligt Pape något som är svårt att uppnå (Pape 1996, 79–84).
Pape hävdar således att nekande operationskonst är den mest framgångsrika vid tvångsmakt. Värt att framhäva är att Pape enligt ovan menar att luftmakt enskilt inte har avgörande effekt, utan nyttjas bäst gemensamt med övriga stridskrafter i syfte att maximera effekt (Pape 1997a, 95).
3.1.2 Clarkes SPOT-paradigm
Clarke konstaterar i boken Strategy, Air Strike and Small Nations (2001) att luftmaktsteori är skapad av stormakter, för stormakter och har legat till grund för deras luftmaktsdoktriner (Clarke 2001, 83). Småstaternas roll har varit att infoga sig i allianser, alternativt kopiera stormaktsdoktriner för tillämpning i mindre skala vilket resulterat i ett ensidigt fokus på främst understöd till markstridskrafter (CAS) och strid på taktisk nivå. Detta är i sig inget fel eller märkvärdigt enligt Clarke, men syftet med boken är att i en ny världsordning efter kalla kriget, där småstater kan komma att behöva agera självständigt utan stöd från supermakten, mana till eftertanke och nytänkande vad gäller användning av luftmakt för strategiska ändamål: att finna vägar till att nå strategisk effekt med de begränsade luftmaktsresurser som småstaten trots allt besitter, antingen enskilt eller i en småstatsallians. Clarke för fram detta som ett tänkbart alternativ som kompletterar småstatens verktygslåda för att tillämpa tvångsmakt (Clarke 2002, 181; 2006, 68).
Med strategisk effekt menar Clarke att luftmakt kan stödja småstatens strävanden att nå politiska och militära mål, d.v.s. att luftmakt kan påverka motståndarens ledarskap. Med begränsade resurser handlar det om att nå maximal effekt med tillgängliga maktmedel, istället för att kopiera stormaktens doktrin och försöka nå total effekt – att nå strategisk effekt (påverka motståndaren) istället för strategisk paralys (förgöra honom), samt att tillämpa asymmetrisk krigföring genom luftmakt och inte enbart möta den (Clarke 2001, 29; 2002, 180).
Clarke refererar till Pape i sin teoretiska anknytning och betraktar, liksom Pape, tvångsmakt som en nyttokalkyl av kostnader och fördelar. Tvångsmakt, menar Clarke, syftar till att skapa psykologiska effekter där motståndaren tvingas inse att hans kostnader överstiger fördelarna
och att han därför väljer ett alternativ där framtida kostnader undviks (Clarke 2001, 115–16). Clarkes definition av tvångsmakt överensstämmer med Papes och är därför användbar för jämförelser.
Tre viktiga grundsatser ligger till grund för Clarkes luftmaktsteori för småstater:
1. Småstaten ska inte ha motståndarens fullständiga kapitulation som strategisk målsättning (Clarke 2001, 87–92).
2. Motståndarens ledarskap utgör alltid småstatens strategiska mål (Clarke 2001, 93–99). 3. Luftmakt ska inte ses som enskild strategisk resurs som ska nå avgöranden på egen hand
i isolerade kampanjer – grunden för framgångsrik luftmakt utgörs av en allomfattande strategi (Clarke 2001, 99–103).
Med detta avses att småstaten bör sätta upp rimliga strategiska mål, att motståndarens ledarskap alltid ska vara i fokus för påverkan (strategisk kommunikation) samt att luftmakt alltid ska nyttjas i en bredare strategisk kontext (gemensamt med militära och civila maktmedel).
Clarke anknyter till Papes typologi av fyra former av operationskonst (nekande, bestraffande, dekapiterande och riskgenererande) men Clarke menar att strikta gränser mellan dessa operationskonster är svåra att dra samt att småstaten, utifrån sina individuella förutsättningar, bör tillämpa en ändamålsenlig blandning av samtliga. Clarke ställer sig därmed, till skillnad från Pape, positiv till att luftmakt tillämpar samtliga operationskonster, men i en slags ”småstatstappning” där noga utvalda mål alltid ska maximera påverkan på motståndarens ledarskap. Exempelvis bör dekapiterande operationskonst, istället för att som Warden ha som mål att eliminera ledarskapet och försätta motståndaren i strategisk paralys, mer handla om att tekniskt isolera det politiska och/eller militära ledarskapet genom att med precisionsvapen slå mot sambandssystem, kraftförsörjning, infrastruktur eller högkvarter. På motsvarande sätt kan symboliska mål men av högt värde för motståndaren betraktas som bestraffande operationskonst, och riskgenererande operationskonst kan passa småstaten utmärkt då mellanliggande pauser mellan strategiska attacker kan maximera effekt av andra tvingande – militära, ekonomiska och/eller politiska – strategier (Clarke 2002, 162–64).
Med denna teoretiska bas för Clarke fram ett nytt paradigm för småstater: SPOT (Strategic Persuasion Oriented Targeting, ungefär ”strategiskt övertygande målval”). Med utgångspunkt i samma rationella nyttokalkyl som Pape använder, handlar SPOT-paradigmet om att genom luftmakt övertyga snarare än överväldiga – att motståndarens politiska vilja påverkas mer än
hans militära förmåga genom begränsade strategiska flyganfall med hög påverkansgrad (Clarke 2002, 170–71). Grundförutsättningar för att lyckas är att småstaten har kapacitet (fysisk och kompetensmässig), en duglig underrättelsetjänst samt förmåga till strategiskt skarpsinne – att tänka ”utanför boxen” (Clarke 2001, 168).
Clarke medger att det endast finns en handfull empiriska exempel i historien som stödjer SPOT-paradigmet, där syftet varit att påverka och övertyga motståndarens ledarskap mer än att kräva fullständig kapitulation: Operation Babylon 19819, Operation El Dorado Canyon 198610 och Operation Deliberate Force 199511 (Clarke 2002, 171). Detta behöver dock enligt Clarke inte utgöra hinder för småstaters nytänkande kring strategisk effekt av luftmakt – hyllade strateger skapar prejudikat istället för att följa dem (Clarke 2002, 183).
Clarke lyfter särskilt fram fyra aspekter som förklarar och definierar SPOT-paradigmets särart gentemot konventionell luftmaktsteori för strategisk effekt. Dessa aspekter är asymmetri, folkrätt, påverkan och kommunikation och beskrivs kortfattat nedan.
Asymmetri. Clarke drar paralleller till gerillakrigföring och menar att SPOT-paradigmet i grunden är asymmetriskt. Det handlar om att ta initiativet, tänka kreativt och att inte vara förutsägbar. Clarke refererar till Liddel Hart och framhäver att småstaten bör undvika motståndarens styrkor och istället kraftsamla mot hans kritiska sårbarheter. Innovation krävs när motståndarens värdefulla mål identifieras och överraskning bör tillämpas, exempelvis genomföra anfall i mörker, med precisions- och stand-off vapen12 (Clarke 2002, 171–73; 2006,
91).
Folkrätt. De folkrättsliga principerna ska följas i syfte att minimera civilt lidande, men Clarke menar att varken SPOT-paradigmet eller andra strategier är immuna mot oavsiktlig civil skada. SPOT-paradigmet håller sig inom folkrätten, men utmanar den och tänjer på gränserna utan att passera dem. Folkrätten är enligt Clarke inte svart eller vit, och ”militära mål” bör tolkas innovativt. Strategiska mål bortom fronten i syfte att påverka motståndarens ledarskap, kan ha större politisk påverkan än rent militär. Småstater måste utnyttja varje möjlighet till påverkan
9 Israelisk luftmakt slog ut en irakisk kärnreaktor i syfte att hindra Irak att utveckla kärnvapen (Clarke 2001, 50). 10 Enskild amerikansk attack mot Libyen som reaktion på att USA inte tolererar Libysk statssponsrad terrorism
(Clarke 2001, 52–54).
11 Natokampanj mot Bosnienserber i syfte att avbryta deras attacker mot i huvudsak bosniska muslimer i s.k.
skyddade områden (Clarke 2001, 57–59).
genom okonventionell användning av luftmakt, men inom folkrättsliga ramar (Clarke 2002, 173–76; 2006, 94).
Påverkan. Småstater kan inte på samma sätt som stormakter genomföra operationer med högt tempo och intensitet. Detta kan enligt Clarke småstaten kompensera med maximal påverkan, som är en kombination av chock, skada och synlighet. Chock är den psykologiska effekt som uppnås genom överraskning. För att signalera beslutsamhet krävs också att omfattande skador uppnås i målet, och resultatet av operationen bör också vara synligt och göras publikt genom t.ex. media13. SPOT-paradigmet innebär att meddelanden sänds till motståndaren, och hög grad av påverkan gör att dessa meddelanden är klara och tydliga. Enskilda attacker medför enligt Clarke högre påverkan än attacker som utgör del av en större operation (Clarke 2002, 176–77). Kommunikation. Luftmakt utgör endast ett maktmedel när tvångsmakt utövas och ska användas parallellt i en allomfattande strategi med diplomatiska, ekonomiska och politiska maktmedel. Dessa måste koordineras och kommuniceras på ett effektivt sätt och en plan för dialog med motståndaren måste integreras i alla operationsplaner (Clarke 2002, 178).
Meilinger menar att SPOT-paradigmet inte enbart är giltigt för småstater utan är tillämpbart även för stormakter (Meilinger 2000, 120; 2001, 146). Ett exempel är britternas Operation Black Buck under Falklandskriget 1982, där RAF genomförde en serie för tiden avancerade och spektakulära långdistansanfall mot öarna. Den taktiska framgången var förhållandevis blygsam, men hade stor strategisk betydelse då Argentina drog tillbaka allt kvalificerat jaktflyg för att istället skydda fastlandet. Med detta lämnades det argentinska attackflyget utan jaktskydd samtidigt som britternas manöverutrymme i luften ökade14 (Clarke 2001, 159; Freedman 2010,
165; Hallen 2018, 174). Exemplet indikerar att SPOT-paradigmet är relevant att pröva och studera närmare även i stormaktsperspektivet och inte enbart i småstatskontexten.
3.1.3 Sammanfattning teori
Av de två teorier som prövas i denna studie är den ena explicit utformad för småstater, och den andra är, som bl. a. Mueller antyder, implicit en stormaktsteori. Avsikten är dock att pröva båda teorier ur såväl stormakts- som småstatsperspektivet, i syfte att skapa ny kunskap om teorierna
13 Idag, ca 20 år efter att Clarke skrev detta, kan även sociala medier bidra till att synligheten uppnås än mer, då
varje individ med en smartphone kan anses vara en nyhetsförmedlare (Nimmo 2016, 90–92).
14 Det ska dock tilläggas att beslutet att dra tillbaka argentinska Mirage III till fastlandet även kan ha att göra
genom att undersöka om förklaringskraften hos respektive teori kan öka till att omfatta mer än den ursprungligen är avsedd för.
De valda teorierna har både likheter och skillnader. Det som förenar teorierna är främst gemensamhetsperspektivet, d.v.s. att båda teorier framhåller luftmakt som en del av en större, gemensam, strategi där andra militära och civila maktmedel ingår. Detta grundantagande gör dem lämpliga för jämförelser och utgör det främsta skälet till teorival för denna studie. Vidare har de en jämförbar definition av tvångsmakt – att framtvinga eftergifter utifrån samma nyttokalkyl av kostnader och fördelar. Båda teorierna använder även samma typologi av fyra luftmaktsstrategier (bestraffande, riskgenererande, nekande och dekapiterande). En viktig detalj som dock skiljer teorierna åt är att Pape framhäver nekande operationskonst som den mest framgångsrika, medan Clarke påtalar vikten av kreativt tänkande och att en mix av samtliga operationskonster används utifrån småstatens individuella förutsättningar och mer begränsade verktygslåda. Detta i syfte att nå maximal påverkanseffekt i varje uppdrag – något som Pape kan bortse från då han antas utgå från stormaktens resursöverläge.
3.2 Metod
Metod är den faktiska process som används för insamling av data (David och Sutton 2016, 471). I föreliggande studie har fallstudiemetoden valts för denna process. Fallstudiemetoden innebär en möjlighet att genomföra en fördjupad undersökning av en aspekt av ett historiskt fall, i syfte att pröva eller utveckla förklaringar som kan vara generaliserbara även i andra fall (George och Bennet 2005, 5). Metoden bedöms därför användbar eftersom syftet med denna studie är att undersöka konfliktutfall när luftmakt används vid tvångsmakt, genom Papes och Clarkes teoretiska ramverk. Resultatet av en fallstudie visar om den prövade teorin kan, eller inte kan, förklara utfallet i det undersökta fallet och därigenom generaliseras till liknade fall (George och Bennet 2005, 109–10).
3.2.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt
Denna studie förhåller sig till den positivistiska vetenskapstraditionen, vilket i korthet innebär att den har ett förklarande förhållningssätt till det fall som undersöks med målsättningen att finna ett samband mellan orsak – användning av luftmakt – och verkan – konfliktutfall. I centrum står de två luftmaktsteorier som prövas på det empiriska underlaget, vilket innebär att
studien är deduktivt driven. Med detta avses att teorierna bildar utgångspunkt för forskningsfrågan, med målsättningen att ge ökad kunskap om teorierna (Donatella della Porta och Keating 2008, 26).
Metodologiskt tillämpar studien en kvalitativ ansats. Kvalitativ forskning betonar ord mer än siffror och data utgörs vanligtvis av textuellt material. Antalet observationer är inom kvalitativ forskning normalt färre än inom kvantitativ forskning, men studeras mer ingående. Generellt kan sägas att kvantitativ forskning är stark när det gäller att finna korrelation mellan oberoende och beroende variabler samt isolera alternativa förklaringsfaktorer som kan påverka den beroende variabeln. Kvalitativ forskning – som i denna studie – är dock särskilt bra på att finna kausala samband, d.v.s. att den beroende variabeln (effektvariabeln, det som jag vill förklara) påverkas av variation i den oberoende variabeln (orsaken, det jag vill förklara med) (George och Bennet 2005, 19; David och Sutton 2016, 83, 188).
3.2.2 Val av metod
Som metod för att besvara forskningsfrågan har jag valt fallstudiemetoden. Ett fall definieras som en aspekt av en uppsättning händelser eller fenomen av vetenskapligt intresse. En fallstudie ska därför utgöra en väldefinierad aspekt av en historisk händelse som väljs ut för analys, mer än själva historiska händelsen i sig (George och Bennet 2005, 17–18). Därav är det viktigt att forskaren redovisar vad fallet ”är ett fall av”. Mitt fall är i denna studie ett fall av luftmakt som bidrar till genomförande av tvångsmakt, den definierade aspekten är luftmakt och den historiska händelsen är Georgienkriget.
Studien designas som en teoriprövande enfallsstudie, där både Papes och Clarkes luftmaktsteorier prövas på samma fall, ur båda parternas perspektiv. Vi får således en analys som är dubbelriktad och inte enbart ser till den ena partens nyttjande av luftmakt. Därmed erhålls en mer helhetlig bild av konflikten, samt ökad förståelse för hur de båda parternas strategi och förmåga att hantera luftmakt kom att påverka utfallet av tvångsmakt från och genom luften. Metodvalet åskådliggörs övergripande med nedanstående modell.
Bild 2. Luftmaktsteorierna prövas ur såväl småstats- som stormaktsperspektivet.
Fallstudiemetoden har flera fördelar. Bl.a. ger metoden en hög konceptvaliditet, vilket innebär att forskaren ges möjlighet att mäta det som verkligen avses att mätas i relation till det teoretiska ramverket då observationerna är få och inte behöver ”klumpas ihop” som ofta är fallet vid kvantitativ forskning. Metoden medför även, som tidigare nämnts, goda möjligheter att finna och undersöka kausala samband i enskilda fall. Det finns även vissa begränsningar med fallstudiemetoden. Dessa kan vara att olämpliga fall väljs för undersökning, exempelvis fall som inte väljs på teoretiska grunder eller fall som förväntas variera helt enligt den teori som prövas. Andra begränsningar är att generaliseringar ska göras med försiktighet med stöd av fallstudier (George och Bennet 2005, 19–34). Denna studie hanterar dessa begränsningar genom dels noggrannhet i val av fall (se 3.2.3 nedan) och dels att analysresultatet inte generaliseras oreflekterat utan mer används för att bedöma förklaringskraften hos de undersökta teorierna.
Analysarbetet i studien sker genom kvalitativ textanalys av det empiriska underlaget. Deduktiv kodning genomförs vilket innebär att kategorier skapas i förväg, genom vilka textdata kodas och därefter sammanställs (David och Sutton 2016, 274). Kategorierna utgörs i denna studie av de oberoende variablerna (se kapitel 3.3 nedan). Den kvalitativa textanalysen medför att subjektiva bedömningar och tolkningar av empirin görs, i synnerhet där underlaget inte är tydligt avseende vilken påverkan de oberoende variablerna har på den beroende variabeln, vilket i sin tur kan påverka studiens reliabilitet och validitet i viss mån. Detta hanteras i analysfasen med ett transparent förhållningssätt genom att ange på vilka grunder och med vilka referenser som bedömningar görs.
