Elitsatsningar inom barn- och ungdomsidrotten ger ökade
skaderisker
Tomas Peterson
Professor i Idrottsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning vid Malmö högskola. Jag vill härmed ge min syn på hälsoriskerna inom barn- och ungdomsidrotten och vad som kan göras för att förebygga skador. I idrottsstödsutredningen (SoU 2008:59, kapitel 6 och 7) presenteras forskning om barn- och ungdomsidrotten som uppfostringsmiljö. En slutsats som dras är att det råder en tydlig diskrepans mellan idrottsrörelsens vision om den goda barn- och ungdomsidrotten och forskarsamhällets bild av idrottens praktik. De problem som forskningen pekar på, exempelvis tidig specialisering, selektion, rangordning, nivågruppering, utslagning, föräldra- och tränarpress, är vanligtvis knutna till en verksamhet som kan sammanfattas med begreppet elitsatsning inom barn- och ungdomsidrotten. Det är i sådan verksamhet som den typ av skador som diskuterades på hearingen uppstår. Detta är en verksamhet som inte är förenlig med de mål regering och riksdag har satt upp för det samhälleliga stödet till
idrottsrörelsen. Den är inte heller förenlig med de mål och värden som idrottsrörelsen har satt upp för sina förbunds och föreningars verksamhet, exempelvis som det uttrycks i RF:s
policydokument "Idrotten vill".
Jag anser att idrottsministern, som högsta ansvarig för svensk idrottspolitik, bör ta initiativ till bred diskussion om huruvida statligt stöd skall kunna utgå till verksamhet som på samtliga punkter motverkar de mål som staten satt upp för att ge ett sådant stöd.
Personligen anser jag inte att så är fallet.
Frågan har diskuterats ett antal gånger tidigare. De vanligaste argumenten mot att inte fördela medel till en sådan verksamhet kretsat kring två påståenden. Det första är att staten därmed skulle inkräkta på idrottsrörelsens rätt att själv utforma sin verksamhet. Staten skulle, så att säga, bryta mot det implicita kontraktet (SOU 2008:59, kapitel 3). Jag hävdar tvärtom att staten och idrottsrörelsen har gemensamma intressen av att den verksamhet som idrottens föreningar erbjuder barn- och ungdomar verkligen är den verksamhet som varje års statsverksproposition, liksom "Idrotten vill", beskriver och bejakar.
Det andra argumentet är att ett sådant beslut skulle ge upphov till ett kontrollsystem som vare sig skulle fungera initierat, rättssäkert eller effektivt. Jag hävdar tvärtom att det med enkla medel kan göras uppenbart om en idrottsverksamhet för barn och ungdomar är förenlig med de värden som Riksidrottsförbundet bejakar och som samhället vill stödja. Jag är också övertygad om att, i den mån det skulle behövas, de aktiva och deras föräldrar kan bidra till att efterse att den verksamhet som bedrivs faktiskt ligger i linje med den verksamhet
