En beskrivning av pedagogers uppfattningar kring flickor och pojkar ur ett genusperspektiv, Educationalist’s views of girls and boys from a gender perspective

Individ
och
samhälle

Examensarbete

15 poäng

En beskrivning av pedagogers

uppfattningar kring flickor och pojkar

ur ett genusperspektiv

Educationalist’s views of girls and boys from a gender

perspective

Hanna Lernestål

Lärarexamen 210 poäng Handledare: Ange handledare Samhällsvetenskap och lärande

Vårterminen 2008

Examinator: Lars Pålsson Syll Handledare: Mariann Enö

1. Innehållsförteckning

1. Innehållsförteckning………..2

2. Sammanfattning……….3

3. Inledning………...5

4. Kunskapsbakgrund………....7

5. Syfte och frågeställning………10

6. Metod och genomförande………11

7. Resultat, analys (och teoretisk tolkning)………14

7.1 Faktorer som påverkar formandet av könsrollerna……….14

7.2 Pojkflickor och flickpojkar……….15

7.3 Könsskillnader i skolan………...16

7.4 Genusarbete i skolan………...19

7.5 Samhällsutveckling kring genusperspektivet………..23

7.6 Vilken ny kunskap tillför dessa intervjuer?...25

8. Slutsats och diskussion ……….27

8.1 Metoddiskussion………....27

8.2 Har det skett en förändring kring könsrollsmönster i klassrumsmiljö?...29

9. Litteraturförteckning………...…………33

2. Sammanfattning

Jag kände mig ofta orättvist behandlad under min skoltid vilket jag tror bottnar sig i att jag var annorlunda mot de flesta tjejer genom att vara en nyfiken och sportig tjej. Jag upplevde att killarna tog den mesta av pedagogens tid samt fick mest status bland eleverna i klassrummet. Under mina Vft - perioder tycker jag mig dock ha sett en förändrad attityd gentemot självständiga och sportiga tjejer vilket har lett till reflektioner och tankar kring genus och könsskillnader vilket i sin tur lett fram till valet av examensarbete. Den litteratur som jag använt mig av visar på tydliga könsskillnader i såväl skolan som i samhället nämligen att det är killarna som tar för sig mest i skolan vilket sker på tjejernas bekostnad (Gens, 2002). ”Pojkarna får ordet genom att läraren ger dem en fråga utan att de räckt upp handen. ”Tre gånger så ofta får pojkarna ordet på det sättet” (Einarsson & Hultman, 1984, s.105). All tidigare forskning tyder även på att vi pedagoger behandlar flickor och pojkar olika i skolan (Öhrn, 1990).

Syftet med studien var att undersöka hur flickors och pojkars könsroller kommer till uttryck den tid de spenderar i klassrummet, om det skett en förändring i elevernas könsrollsmönster samt om det i sådana fall lett till att dagens tjejer tar för sig mer. Tar

flickor för sig mer idag, år 2008, än vad de gjort tidigare? Beror detta i så fall på en förändrad samhällssyn på genus och jämställdhet? Arbetar man som pedagog förebyggande för att undvika klassiska könsroller?

En kvalitativ forskningsansats valdes (Kvale, 1997) för att utifrån syfte och frågeställningar fånga och beskriva pedagogernas uppfattning med hjälp av deras egna ord och formuleringar i form av fokusgrupper.

Resultatet visar att man i båda fokusgrupperna är överens om att killar ta mer plats i klassrummet men att tjejer tar mer tid från själva pedagogen. Samtliga pedagoger är övertygade om att det finns grundläggande genetiska skillnader mellan pojkar och flickor, men att vi också gör en åtskillnad redan från födseln mellan könen och att vi fortsätter att behandla dem olika. ”Ja det blev en rejäl en och då vet man att det är en kille och om det blev något sött så är det en flicka” (pedagog, intervju 1).

Det har skett en förändring i könsrollsmönster i klassrumsmiljön och samtliga pedagoger är överens om att dagens tjejer tar för sig mer i skolan men att det fortfarande är killarna som utgör den största delen av det offentliga rummet. Många av tjejerna är

otrygga och osjälvständiga i skolan vilket gör att de får lägre status bland killarna men samtidigt tar upp mycket av pedagogens tid på ett negativt sätt.

3. Inledning

”Barnet kan aldrig vara något annat än det vi förväntar oss att det skall vara” (Svaleryd, 2007, s.46).

”Man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir, 2002, s.325)

Vi lever i ett samhälle där det finns skillnader mellan könen. Att säga något annat vore en osanning. ”De som inte fattat att kvinnor är underordnade i samhället har inte läst på ordentligt. De pratar utan att ha på fötterna, för forskningen finns. Det gäller bara att ta den till sig” (Marklund & Snickare, 2005, s. 7).

Med detta arbete ville jag undersöka om och i så fall hur dessa könsskillnader ter sig inom dagens skola. Intresset för ämnet bottnar i min egen framtida lärarroll, eftersom jag ser skolan som en högst påverkbar miljö där lärarens beteendemönster avspeglar sig i eleverna. Jag vill vara en god förebild för mina elever och arbeta aktivt för att sudda ut gränser mellan pojkar och flickor. Min egen uppväxt präglades av såväl jämställdhet som åtskillnad mellan könen. Mina föräldrar förespråkade en absolut likhet mellan könen medan skolan och samhället visade på en annan. Jag minns att flickor och pojkar hade skilda intressen i skolan och att pedagogerna inte valde att arbeta för att förändra dessa föreställningar och beteenden könen emellan. Jag var en ”otypisk” tjej som hellre spelade fotboll på rasterna vilket bemöttes med motstånd hos såväl andra elever som pedagoger. Tyvärr hade skolan inte utrymme och beredskap för tjejer som tog för sig och därmed tog plats. Jag blev ofta ifrågasatt och anklagad av mina pedagoger för att vara alldeles för framåt och näsvis. Varför kunde inte jag vara som alla andra tjejer? frågade mina lärare alltför ofta mig. Detta har väckt tankar och funderingar som i sin tur ledde fram till mitt val av examensarbete.

Under mina Vft - perioder tycker jag mig dock ha sett en förändrad attityd gentemot självständiga och sportiga tjejer. Min uppfattning är att det idag snarare anses lite häftigt och respektingivande bland eleverna att vara en ”pojkflicka”, vilket tyder på att förändringar kring genus faktiskt har skett sedan min egen skoltid. Jag ville att min studie skulle leda till att jag själv slipper gå i samma fälla och begå de misstag som mina lärare en gång gjorde. Jag ville undersöka hur den pågående jämställdhetsutvecklingen har präglat skolans värld. Har det skett en förändring sedan jag gick i grundskolan, på 90 – talet? Jag hade en förhoppning att jag efter studiens slut

skulle kunna känna igen tecken på könsskillnader för att aktivt kunna arbeta för att få motverka dem.

4. Kunskapsbakgrund

Flickor sysslar främst med relationsinriktade lekar och fostras till att undvika ilska och konflikter medan pojkars lekar består av tävlingsmoment och konkurrens där bråk och högljudda konflikter ses som normalt (Gens, 2002, Sandqvist, Svenska kommunförbundet, 1998).

”Jämställdhet uppstår inte automatiskt” (Marklund & Snickare, 2005, s.30). All tidigare forskning tyder på att vi lärare behandlar flickor och pojkar olika i skolan. Utdelningen av såväl spontana frågor som arbetsuppgifter i klassrummet har oftast skett på olika villkor för eleverna vilket pedagogerna inte märker förrän de verkligen tittar efter och reflekterar kring sitt arbete.

För att undvika att ”stökiga” elever stör undervisningen, används exempelvis lugna flickor som ”stöttepelare” i grupparbeten. Detsamma gäller vid placeringen av elevernas bänkar i klassrummet. ”Pojkarna får ordet genom att läraren ger dem en fråga utan att de räckt upp handen. ”Tre gånger så ofta får pojkarna ordet på det sättet” (Einarsson & Hultman, 1984, s.105). En orsak kan vara att det är lättare att hålla intresset vid liv hos elever om man ger dem ordet och för in dem i diskussionen. Flickor talar en tredjedel och pojkar två tredjedelar av tiden i klassrummet (Öhrn, 1990). Flickorna blir avbrutna i mycket högre grad och deras synpunkter och frågor anses ofta irrelevanta för undervisningen (Marklund & Snickare, 2005). Genom hela skoltiden ställs högre krav på flickor än pojkar. Pojkar som gapar och bråkar accepteras lättare medan flickor straffas hårdare och snabbare, eftersom man har svårare att tolerera flickor som protesterar (Öhrn, 1990). ”Den allra mest gynnade gruppen i den svenska skolan är högpresterande pojkar. De får mest uppmärksamhet och beröm i klassrummet” (Marklund & Snickare, 2005, s.36). ”Oavsett vilken sorts uppmärksamhet det är fråga om, lär sig emellertid barnen att det är pojkarna som är huvudpersonerna. Kanske är det ett skäl till att flickors tilltro till sin förmåga tycks sjunka under skoltiden i högre utsträckning än pojkars” (Sandquist, 1998, s.12).

Hur man uttrycker sig skiljer sig också åt och flickorna ger korta svar efter uppmaning av läraren medan pojkarna står för längre inlägg som ofta är skämtsamma och de får också fler personliga frågor från läraren. Pojkarna tillåts också avbryta flickorna utan att läraren säger till (Öhrn, 1990).

Att pojkar får så stort utrymme sker på flickornas bekostnad. Flickors lydnad och lyhördhet är basen som gör den klassiska klassrumsundervisningen möjlig. Resultatet blir att pojkar när de går ur skolan överskattar sin egen förmåga medan flickor underskattar sin (Gens, 2002). Forskning har visat att skolan idag förstärker olikheter, relaterade till genus, på ett sätt som verkar begränsande för både pojkar och flickor (Månsson, 2000 samt Einarsson & Hultman, 1984).

”Jämställdhet ses sällan som en demokratisk fråga som angår både kvinnor och män” (Svaleryd, 2007, s.40). Jag anser att alla skulle tjäna på ett mer jämställt samhälle. Dagens ungdomar växer upp med uppfattningen om att det finns typiska mans- och kvinnoyrken som exempelvis barnskötare, elektriker och brandman och Sverige har världens mest könssegregerade arbetsmarknad. ”75 % av alla kvinnor arbetar där det bara finns kvinnor och 75 % av alla män arbetar där det bara finns män” (Gens, 2002, s.12). Trots detta så finns det inget annat land i världen där båda föräldrarna arbetar i så hög grad som i Sverige (Gens, 2002). Mannen/pappan tjänar i genomsnitt mer än kvinnan/mamman även om båda arbetar heltid. Denna kultur avspeglas tidigt på barnen vilket blir synligt i skolan. ”Enligt historikern Yvonne Hirdman kännetecknas genussystemet av att könen i olika avseenden hålls isär, samt att män och det som förknippas med manlighet värderas högre än kvinnor och kvinnlighet” (Sandquist, 1998, s.21 ). Sandqvist menar vidare att ”Den biologiska könstillhörigheten skall inte vara avgörande för hur barnet blir bemött” (Sandquist, 1998, s.15). Jag har dessvärre noterat en avsaknad av aktiva jämställdhetsarbeten under mina Vft- perioder. Detta leder till problem eftersom det är pedagogernas ansvar att arbeta för en jämställd skola vilket sedermera formar individer i ett jämställt samhälle. Tillsammans med barnens föräldrar är det skolans pedagoger som har möjligheten att forma morgondagens ungdomar, fria från klassiska föreställningar kring genus och kön. I boken ”Visst görs vi olika” (Sandquist, 1998) diskuteras strategin om hur det enskilda barnet sätts i fokus och behandlas utifrån sina behov och förutsättningar, oberoende av könstillhörighet. Kan detta vara en god tanke för ett mer jämställt arbetssätt? ”Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster” (Läroplanen, 1994). Målen för svensk jämställdhets politik stämmer överens med skolans utsatta nationella styrdokument. Det är dock på den lokala nivån som arbetet avgörs och efterlevs. Det kan vara svårt att förmedla ett ”nytänkande” när arbetsfördelningen inom skolan är traditionell. Under min sista VFT - period observerade jag könsrollsmönstret i klasserna och i samband med det väcktes frågor som jag ville undersöka vidare. Mina tidigare

erfarenheter var att pojkar tar mer plats än flickor i såväl skolan som ute i arbetslivet men nu fick jag revidera denna uppfattning. Jag upplevde att flickor och pojkar hade samma villkor, fick lika mycket uppmärksamhet och tog lika mycket plats. Detta har också stöd i litteraturen genom Elisabet Örns studie ”Könsmönster i förändring” (Örn, 2002) och därför tyckte jag att det var intressant att fortsätta att undersöka om det verkligen skett en förändring.

5. Syfte och frågeställning

Syftet med studien var att undersöka hur flickors och pojkars könsroller kommer till uttryck den tid de spenderar i klassrummet, om det skett en förändring i elevernas könsrollsmönster samt om det i sådana fall lett till att dagens tjejer tar för sig mer idag än vad de gjorde för 5-10 år sedan. Jag ville jämföra dagens skola med min egen skoltid men också undersöka om det finns någon skillnad mellan hur nyutexaminerade pedagoger uppfattar skolan jämfört med hur äldre pedagoger kan se en förändring i könsrollsmönster i klassrumsmiljön. Mitt undersökningsområde var skolans lärarledda lektionstimmar.

Studien har genomförts utifrån följande frågeställningar

Tar flickor för sig mer idag, år 2008, än vad de gjort tidigare? Beror detta i så fall på en förändrad samhällssyn på genus och jämställdhet? Arbetar man som pedagog förebyggande för att undvika klassiska könsroller?

6. Metod och genomförande

En kvalitativ forskningsansats har valts (Kvale, 1997) för att utifrån syfte och frågeställningar få fram och studera människors föreställningar, kunskaper, attityder och värderingar (Wibeck, 2007). Med en kvantitativ metod hade resultatet inte fått samma djup eller dimension. Datainsamling har skett genom intervjuer i fokusgrupper. Metoden valdes eftersom den är lämplig vid en öppen frågeställning, för att minska intervjuarens styrande roll, eftersom det är önskvärt att deltagarna uttrycker det viktigaste med egna ord. Förhoppningen var att det skulle bli bra gruppdynamik i grupperna och att gruppdeltagarna själva skulle utforska och föra frågeställningen vidare för att nå nya och oväntade resultat. Gruppsituationen kan uppmuntra deltagarna att avslöja attityder och åsikter som de kanske inte medvetet hade avslöjat i en individuell intervju eftersom man kan uppleva större anonymitet i en grupp än i en personlig intervju (Wibeck, 2000, Krueger, Casey, 2000).

Mina fokusgrupper har genomförts i två olika skolor i två helt skilda samhällen. Anledningen till att jag valde två olika skolor var att få en bredd på pedagogernas svar då jag tänkte att de kunde skilja sig åt i olika områden av Sverige vilket skulle kunna leda till intressanta diskussioner. Den första fokusgruppen tog plats i ett samhälle i södra Sverige med hög socioekonomi där nästan alla föräldrar är akademiker med chefspositioner och familjestrukturen utgörs till största delen av traditionella kärnfamiljer. Det finns ett fåtal invandrare på skolan. Min andra fokusgrupp genomfördes i västra Sverige i ett samhälle där socioekonomin ligger strax under svensk medelnivå och där skilsmässa är vanligt bland elevernas föräldrar. Här utgörs eleverna av trettio procent invandrare och en del av föräldrarna har eftergymnasial utbildning men långt ifrån alla. Totalt nio stycken pedagoger deltog i intervjuerna. Urvalet av deltagare till studien var pedagoger för de lägre åldrarna med olika bakgrund vad gäller utbildning och yrkesverksamma år för att få en stor spännvidd i uppfattningar då min hypotes var att deras svar kunde skilja sig åt. En pedagog som börjat arbeta inom skolan under 2000 – talet kan ha en nyanserad och modern bild av könsskillnaderna samtidigt som en mer erfaren pedagog kan göra intressanta jämförelser mellan olika samhällsperioder. Det kändes som en självklarhet att jämföra yngre och äldre pedagoger då deras bakgrund ser olika ut vilket påverkar de värderingar man har både som människa och pedagog. Två olika fokusgrupper med tre och sex

deltagare genomfördes. Gruppernas sammansättning varierade utifrån ålder och tid i yrket.

Fokusgrupp 1 bestod av två manliga och fyra kvinnliga pedagoger i åldern 28 – 47 år och med en yrkeserfarenhet mellan 3 och 30 år.

Fokusgruppgrupp 2 bestod av en manlig och två kvinnliga pedagoger i åldern 32 - 49 år och med en yrkeserfarenhet mellan 3 och 24 år.

Utvalda pedagoger fick en skriftlig inbjudan med information om syftet med studien (bilaga1).

Jag fungerade som intervjuledare vid bägge grupptillfällena vilket ökar reliabiliteten. Intervjuerna genomfördes i en ostrukturerad form där gruppdeltagarna talade med varandra i så stor utsträckning som möjligt och inte med mig som intervjuledare. Syftet var att lyssna till och få fram vad gruppdeltagarna själva tyckte var viktiga aspekter i ämnet genus. Validiteten ökar om deltagarna känner trygghet i gruppen. Målet är att det ska uppstå en fri diskussion för att komma åt föreställningar som kommer upp spontant. Jag gick endast in och ställde frågor när något riskerade att hoppas över eller om det blev tyst länge (Wibeck, 2000, Krueger, Casey, 2000).

Följande intervjuområden användes:

 Hur uppfattar ni elevernas könsroller i klassrumsmiljön?

 Kan man se skillnader mellan flickor och pojkars beteende i klassrumsmiljöer?

 Får pojkar mer uppmärksamhet än flickor under lektionstid?  Finns det skillnader i pedagogers bemötande av stökiga flickor

respektive pojkar? Har man som pedagog lättare att tolerera det ena eller andra?

 Har det skett en förändring i könsrollsmönstret bland skolbarn de senaste 5 – 10 åren?

Fokusgruppsintervjuerna genomfördes i ett neutralt möblerat rum med bekväma stolar och ett ovalt bord för att alla skulle kunna placera sig likvärdigt och ha samma möjlighet att komma till tals. Inledningsvis presenterade jag syfte och ämnesområde för intervjun, att intervjuns syfte inte var att kontrollera kunskaper eller få fram rätta eller felaktiga svar och betonade min egen roll som lyssnande. Intervjuerna bandades och

transkriberades ordagrant. Anteckningar fördes parallellt, vilka utgjorde grund för en kort resumé som presenterades för deltagarna i slutet av varje grupptillfälle i syfte att ge möjlighet åt deltagarna att korrigera och/eller förtydliga det som sagts.

I direkt anslutning till varje intervjutillfälle sammanfattade jag mina intryck skriftligt.

En kvalitativ ansats användes vid analys av intervjumaterial och anteckningar (Wibeck, 2000).

Materialet bearbetades i flera steg:

1. Insamlad data lyssnades och lästes igenom noga flera gånger.

2. Teman och ledtrådar söktes i materialet för att få en uppfattning om vad det handlade om och om något framstod särskilt tydligt.

3. Samband och mönster söktes i materialet.

Resultatet presenteras i rapporten som löpande text med inslag av belysande citat. Det mest positiva med fokusgrupp som metod är att människor för komma till tals mer på egna villkor. Deltagarna kan själva välja om man vill uttala sig eller avstå om samtalet glider in på områden eller ämnen som upplevs känsliga. Det är viktigt att utlova fullständig anonymitet, att byta ut alla namn i transkriptionen, att förvara ljudbanden på säker plats och att byta ut alla uppgifter som kan avslöja intervjudeltagarnas identiteter. Vidare är det viktigt att i gruppen, då intervjun inleds, understryka att deltagarna inte får lämna ut känsliga uppgifter om övriga gruppmedlemmar (HSFR; Humanistisk-Samhällsvetenskapliga forskningsrådet - forskningsetiska principer. HSFR:s hemsida: http://www.hsfr.se).

7.

Resultat, analys (och teoretisk tolkning)

Nedan följer en presentation av arbetets empiriska material, intervjudata ifrån två fokusgrupper, relaterat till tidigare forskning inom ämnet. Kursiverade frågor är infogade i den löpande texten vilka återkommer i arbetets sista kapitel.

7.1 Faktorer som påverkar formandet av könsrollerna

Samtliga pedagoger är övertygade om att det finns grundläggande genetiska skillnader mellan pojkar och flickor, men att vi också gör en åtskillnad redan från födseln mellan könen och att vi fortsätter att behandla dem olika. ”Ja det blev en rejäl en och då vet man att det är en kille och om det blev något sött så är det en flicka” (pedagog, intervju 1).

Media är en faktor som samtliga pedagoger tar upp som en stor påverkan på elevernas könsroller. ”Jag fick frågan om varför Hillary Clinton eventuellt skall bli USA:s nästa president och varför de inte haft en kvinnlig innan. Varför är det så? frågade eleverna. Det är inte lätt att svara på men det är en jättebra fråga.” (pedagog, fokusgrupp 1). Pedagogerna i fokusgrupp 1 reagerar över att det fortfarande syns alldeles för få kvinnliga förebilder i exempelvis tv-sammanhang, och tar upp exempel som tv-kockar och kända ryttare och att ytterst få av dessa förebilder idag är kvinnor. Att rida är något som många tjejer gör enligt pedagogerna i fokusgrupp 1. När hästtjejerna skall förlika sig med sina idoler så blir de förvånade och besvikna när de upptäcker att tjejerna bara finns i stallet och inte på tävlingarna i de största mästerskapen. Vilka signaler får dagens unga tjejer utifrån detta?

Det är samma sak med framgångsrika kockar. Trots att det fortfarande är kvinnor som lagar mat så är det bara männen som syns i viktiga sammanhang vilket de intervjuade pedagogerna tycker är upprörande. Skolornas matsalspersonal är ju till exempel nästan alltid kvinnlig. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tycker sig se en ökning på kravet på det ouppnåeliga idealet som föds i och med reklam och påtryckningar om hur vi skall vara och se ut. De tror att idealen har förändrats och ökat under en tio års period. Media ställer stora krav som är omöjliga att leva upp till. En pedagog från fokusgrupp 2 berättar om lektion som han haft där man fick följa en helt vanlig tjej i en reklamfilm.

”Syftet med att visa den för eleverna var att de skulle upptäcka att ingen, inte ens modellerna är perfekta utan att allt görs om i ett dataprogram innan vi får se det färdiga resultatet.” (pedagog, intervju 2). Pedagogen tyckte att det var viktigt att visa att det inte finns någon perfekt människa.

Förutom media så anser samtliga pedagoger att föräldrarna har den största påverkan på barnets syn på könsroller men att även pedagogen har möjlighet att påverka eleverna.

Jag uppfattar att samtliga pedagoger har varit vana vid att kvinnan gjort mest kring

barn och hemmen hos eleverna och att det därför blir positivt inställda då de kan se en tydlig förändring i könsrollsmönstret. De blir glada och förvånade när pappan hjälper till. Pedagogerna i fokusgrupp 1 finner det häftigt med en manlig förälder som kallar sig själv ”hönsmamma”. ”Det är fascinerande att pappor hämtar redan vid halv fyra på eftermiddagen och utan kostym dessutom!” (pedagog, fokusgrupp 1). Varför tycker vi

att det är bättre när en man hämtar tidigt på skolan än när en kvinna gör det? Mammor

har ju hämtat sina barn tidigt på skolan sedan urminnes tider. Pedagogerna i fokusgrupp 1 finner det fascinerande med pappor som hämtar tidigt vilket jag finner intressant då de samtidigt ser samhället som väldigt jämställt mellan könen. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tror att det är mamman som står för vardagsmaten medan pappan lagar mer festliga måltider på helgen och på så sätt är båda delaktiga i matlagningen enligt dem fast att mamman står för den största biten. Här skiljer det sig åt då pedagogerna från fokusgrupp 1 är övertygade om att deras elevers föräldrar könsroller är jämställda och att föräldrarna delar mer lika på matlagningen. Pedagogerna i fokusgrupp 1 är dock överens om att där exempelvis finns fler klassmammor än vad där finns klasspappor. De medger också att de hellre ringer till mamman än till pappan om det är problem med en elev.

7.2 Pojkflickor och flickpojkar

Pojkflicka och flickpojke är två uttryck som det pratas mycket om i fokusgrupperna. En pojkflicka är, enligt samtliga pedagoger, en tjej som inte är feminin till sättet utan istället beter sig mer som en kille. ”Pojkflickan är ofta fysisk, sportig och föredrar killarnas umgänge framför tjejernas.” (pedagog, fokusgrupp 2). Pedagogerna anser det vara accepterat i skolans värld att bete sig som en pojkflicka. Alla pedagoger har någon

vara en flickpojke och uttrycker vidare att själva ordet flickpojke låter oerhört negativt och onaturligt att säga medan pojkflicka känns helt naturligt och positivt att uttala. ”Min yngste son är olik de andra barnen. Han beter sig inte som han borde eller som jag trodde.” (pedagog, fokusgrupp 1). Pedagogerna i fokusgrupp 1 upplever att eleverna är tillåtande mot flickpojkarna men att föräldrar har reagerat negativt då de exempelvis sett sin son klä ut sig i kvinnokläder på fritids. Samtliga pedagoger berättar att det finns betydligt färre flickpojkar än vad det finns pojkflickor på skolorna. Pedagogerna från fokusgrupp 1 tycker sig se att killarna har blivit mer mjuka till sättet och att många killar vågar gråta öppet både utanför och i klassrummet. De tror att det kan bero på att det var fler manliga pedagoger inom barnomsorgen på 80- och 90-talet än vad det är idag och att det lett till att killarna blir mjukare till sättet när de träffar fler kvinnor än män i skolan. Kan fler mjuka killar ha lett till att dagens unga tjejer, tar för sig mer i

skolan? En pedagog från fokusgrupp 2 berättar om hennes väninnas son som ville börja

i konståkning. Pedagogen gapskrattade när väninnan berättade det men ursäktade sig med att hon faktiskt inte var på jobbet då situationen inträffade. Pojkens pappa hade blivit helt förtvivlad och först vägrat sonen konståkningen, då han ansåg sporten vara en tjejsport. Till slut fick pappan ge sig och sonen började i konståkning. Idag spelar fler och fler tjejer fotboll på fritiden men inte blir väl de kritiserade för det. Varför är det

accepterat att vara en pojkflicka men inte att vara en flickpojke?

7.3 Könsskillnader i skolan

I båda fokusgrupperna är man överens om att killar ta mer plats i klassrummet men att tjejer tar mer tid från själva pedagogen. Måste tjejer bråka för att få uppmärksamhet

och få sin röst hörd i klassrummet? En av pedagogerna i fokusgrupp 1 utförde en

enkät-undersökning i sin 5:e-klass. ”Syftet med enkäten var att få fram vilka eleverna tyckte fick mest tid av mig som pedagog samt vilka elever som hördes mest i klassrummet.” pedagog, fokusgrupp 2). Pedagogen ansåg inte att eleverna var riktigt medvetna om sin egen skolsituation eftersom samtliga svarade helt olika på frågorna. Inget kön kände sig mer eller mindre sedd och hörd än det andra och enkäten gav ingenting enligt pedagogen. Detta tycker jag är intressant. Kan det vara så att eleverna är helt

omedvetna eller är det så att de är så vana vid ett visst förhållningssätt i klassrummet sedan de började på förskolan? Pedagogen ansåg ju själv att denne behandlade sina

elever olika och inte alls på samma villkor. Pedagogerna i fokusgrupp 2 uttryckte att tjejer lägger sig till med ett tillgjort sätt och en roll någon gång mellan femte och sjätte klass. Enligt pedagogerna så skall en tjej till exempel skrika när man ser en spindel. ”För nu går jag i sexan och nu är jag faktiskt flicka”. (pedagog, fokusgrupp 2). ”De tjejer som kommer i träningsoverall i sjätte klass är en trygg tjej med ett gott självförtroende.” (pedagog, fokusgrupp 2). De som saknar tryggheten kommer hårt sminkade och med utmanande kläder. Samtliga pedagoger från båda mina intervjuer anser att många tjejer inte vågar vara de barn de är. ”De slutar att leka med varandra runt femte klass och går istället runt och pratar med varandra.” (pedagog, fokusgrupp 1). ”Man skall gå in tidigt i ungdomstiden men man skall aldrig gå ur den.” (pedagog, fokusgrupp 1). Ett annat typiskt drag hos tjejer enligt pedagogerna i fokusgrupp 2, är att tjejer inte kan göra någonting på egen hand. ”De måste hela tiden omges av någon annan tjej för att känna sig säker och trygg.” (pedagog, fokusgrupp 2). Det är framförallt dessa tjejer som enligt pedagogerna i fokusgrupp 2, inte vågar gå omkring själva i skolan utan bästa kompisen. ”Men samtidigt så målar du dig ganska utmanande för att folk skall se dig” (pedagog, fokusgrupp 2). Varför vågar inte tjejer vara ensamma utan

kompisen? Pedagogerna i intervju 2 tror att detta enligt dem, typiska tjejiga beteendet

försvinner när man blir vuxen medan pedagogerna i fokusgrupp 1 även de ser beteendet och ser det som ett problem men de till skillnad mot pedagogerna i fokusgrupp 2, tror att det tjejiga beteendet håller i sig en kvinnas hela liv. Är kvinnor osäkra livet igenom

och vad kan vi pedagoger göra för att förhindra att det eventuellt blir så? Hade vi kunnat förhindra att tjejer mår dåligt om vi satte ner foten och förbjöd det tjejiga beteendet? Skulle vårt samhälle vara ännu mer jämställt om kvinnor hade ett mer killigt beteende? En pedagog från fokusgrupp 2 upplever inte tjejernas beteende som ett

problem utan ser det mer som ett naturligt fenomen som vi bara skall låta vara. Pedagogerna i fokusgrupp 1 tycker att killar och tjejer inspirerar varandra till att göra annorlunda saker vilket de tycker är positivt. Pedagogerna är alla överens om att tjejerna tar mycket tid av dem men att det är killarna som utgör den största delen av det offentliga rummet.

Osynliga och synliga konflikter är något som diskuteras i bägge intervjuerna. De synliga konflikterna utgörs av killarna och de osynliga konflikterna står tjejerna i högsta grad för. Samtliga pedagoger anser att de synliga konflikterna är lättare att ta itu med för de

Samtliga pedagoger tycker att de osynliga konflikterna tar mest av pedagogens tid och att tjejerna därmed tar mest av deras tid på ett negativt sätt. ”Tjejer har mer intriger i de tysta, är mer ”fula” till sättet samt mer dramatiskt lagda.” (pedagog, fokusgrupp 2). ”Man hör killarna för de är ju mer bullriga.” (pedagog, fokusgrupp 1).

Samtliga pedagoger uppger att man tittar på klasslistan och reflekterar över hur många tjejer och killar man kommer att få i sin nästa klass. Pedagogerna i fokusgrupp 2 ser hellre att de har en majoritet av det egna könet i klassen då de finner det lättare att handskas med barn av samma kön som en själv. Pedagogerna i fokusgrupp 1 ser en drömklass där det finns lika många killar som tjejer. Förväntningarna på tjejer och killar finns där oavsett vi vill eller inte och det är pedagogen som förstärker dem är samtliga pedagoger överens om vilket även litteraturen tar upp. (Svaleryd, 2007). ”Vi har ju våra tankar om hur en kille och en tjej skall vara.” (pedagog, fokusgrupp 2). Pedagogerna i fokusgrupp 1 tror att många pedagoger behandlar eleverna olika i situationer då eleverna blir ledsna och behöver tröst. ”Man gullar gärna och tröstar mer med en ledsen tjej medan en ledsen kille ger man bara en klapp och säger att han snabbt skall upp på benen igen.” (pedagog, fokusgrupp 1). De tror att detta senare leder till att killar blir mer tåliga medan tjejer blir mer emotionellt lagda. ”Vi pratar inte samma språk, tjejer och killar. Killar lindar inte in det i något som tjejerna gör.” (pedagog, fokusgrupp 2) Pedagogerna i fokusgrupp 1 tror att vi människor trivs bäst med att kategorisera människor i olika grupper och att det är därför som kön lätt faller in i en gruppindelning. De tror att det är lättare att ha en könsblandad miljö istället för att utmana och tänja på gränserna genom en uppdelning av könen, även om det ibland skulle vara smidigare med en könsuppdelning. ”De kanske skulle sticka för mycket i ögonen på både föräldrar och elever om man valde en annan väg.” (pedagog, fokusgrupp 1).

”Vi har alla våra tankar om hur en kille och en tjej skall vara” (pedagog, fokusgrupp 1).”Vi gör våra elever till killar och tjejer” (pedagog, fokusgrupp 2). Det är samhället som formar oss medborgare och vi pedagoger är en del av det samhället. Pedagogerna i fokusgrupp 2 kramar det egna könet medan man ger en klapp till det motsatta könet. ”Jag vågar inte krama tjejer pga risken att bli anklagad för sexuella trakasserier.” (pedagog, fokusgrupp 2). De kvinnliga pedagogerna i fokusgrupp 2 tycker att det känns mer naturligt att krama tjejerna än killarna. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tycker att det är mycket lättare att känna igen sitt eget köns signaler och beteenden vilket i sin tur gör det lättare att hantera det egna könets konflikter. Redan här behandlar vi dem olika. Så länge vi gör en åtskillnad så blir det två olika beteenden. Vill vi överhuvudtaget att våra

elever skall vara likadana? Vi kanske trivs med att ha två olika karaktärer att ha att göra

med. Pedagogerna i fokusgrupp 2 säger att de uppmuntrar könen på olika sätt. De uppmuntrar särskilda drag som är typiska för könet. ”Man uppmuntrar en viss sak som är speciellt kvinnligt” (pedagog, fokusgrupp 2). Varför de gör det kan de inte svara på. Pedagogerna i fokusgrupp 2 säger till killarna mer än de vad de säger till tjejerna och att mycket av tillsägelserna sker per automatik vilket de anser är felaktigt. Samtliga pedagoger tycker att eleverna leker väldigt typiska lekar för sitt kön på rasterna. Killarna spelar antingen bandy eller fotboll medan tjejerna hoppar hopprep eller går omkring och pratar på rasten.

Pedagogerna från fokusgrupp 1 konstaterar att det är fler blyga tjejer än killar i dagens skola. Varför finns det fler blyga tjejer än vad det finns blyga killar? I fokusgrupp 2 säger pedagogerna att tjejer tar för sig mer idag, att de verkligen har status och är typiska ledartyper i klassrummet. Pedagogerna i fokusgrupp 1 talar också om en förändring i tjejernas beteende men att det snarare är ett mer negativt beteende och att tjejerna fortfarande har lägre status än vad killarna har i klassrummet. Skiljer det sig åt i

de olika samhällena eller ser de olika sidor av samma situation? Är de blyga tjejerna ett resultat av att killar fortfarande hörs och syns mest i klassrummet? (vilket båda

intervjuerna framhäver). I fokusgrupp 1 diskuteras om hur vida man bör pusha blyga elever. Pedagogerna vill att deras tjejer skall var mer framåt men de vill samtidigt inte tysta ner killarna eller ”pusha” tjejerna för mycket. Vad är lösningen på detta? Orkar

man inte kämpa eller är man rädd för att störa en fungerande skola? Vad skulle föräldrarna säga om pedagogen delade på könen rakt av i undervisningen?

7.4 Genusarbete i skolan

Samtliga pedagoger är överens om att pedagogen själv sätter normen i klassrummet. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tycker det är svårt att ha ett genusperspektiv i undervisningen utan att få utbildning kring det. De har haft både manliga och kvinnliga rektorer genom åren men ingen av dessa har lyft eller belyst ämnet genus på skolan. Pedagogerna i fokusgrupp 1 efterlyser fortbildning i genusfrågor och säger att ledningen inte belyser ämnet i undervisningen. Pedagogerna i fokusgrupp 2 ser att debatten om genus ständigt förs ute i samhället men inte inom skolans värld. ”Det är här i skolan

Pedagogerna i fokusgrupp 2 är oroade för killarnas framtid inom skolan. ”Skolan passar inte killarna utan riktar sig endast mot tjejerna.” (pedagog, fokusgrupp 2). Under tiden tjejerna fokuserar på uppgiften ägnar sig killarna åt annat anser pedagogerna i fokusgrupp 2. ”Jag tror att det bottnar sig i att tjejer rätt tidigt får lära sig att läsa av en situation. Pojkar däremot behöver inte det, för de är bara jobbiga.” (pedagog, fokusgrupp 2). Pedagogerna i fokusgrupp 2 tror att en lösning skulle kunna vara att killar börjar skolan då de är sju år och att tjejerna börjar skolan när de är sex år. Ett annat alternativ enligt dem kunde vara att killarna går två år i sexårsverksamheten istället för ett år som det är nu. De tror att man på detta sätt skulle kunna arbeta med killarnas omognad inför skolan.

Pedagogerna i fokusgrupp 2 vill se ett samarbete mellan skola och idrottsföreningar då de tydligt märkt av att idrotten ökar elevernas goda självkänsla. De tror att ett samarbete skulle gynna elevernas läxor, gemenskap och framförallt öka tjejernas plats i klassrummet.

I fokusgrupp 1 så talar man om flickor som inte vågar räcka upp handen i klassrummet. Är detta ett resultat av att killarna tar för mycket plats samt hörs för

mycket? Om det nu är så att flickorna blir blyga på bekostnad av att killarna tar över i klassrummen, vad gör pedagogerna för att motverka detta? Ett par pedagoger i

fokusgrupp 1 talar om att de tränar flickorna på att räcka upp handen under lektion medan ett par av pedagogerna i fokusgrupp 1 diskuterar det faktum att de inte vill pusha för mycket och därför väljer att avstå från att lyfta de blygare tjejerna. ”Så fick hon det i uppgift att bli bättre på att prata rakt ut och våga vara olydig.” (pedagog, fokusgrupp 1).

Kan det faktum att majoriteten av landets chefer består av män, vara ett resultat av att de körde över flickorna i klassrummet? Det blir nästan som att de motsäger sig själva då

de är för att tjejer borde höras mer i klassrummet men samtidigt inte vill pusha till det. Flera av pedagogerna i båda fokusgrupperna poängterar att de ser individen framför könet och att det inte spelar någon roll vilket kön eleven har utan att man istället värnar om att varje elev skall bedömas och tillfredställas efter sitt individuella behov. Pedagogerna är dock inte överens om detta. Vissa erkänner sina brister och säger att de skulle vilja att verkligheten fungerade så men att de dessvärre fortfarande lever efter normen som delar upp människan efter könet. Skulle en könlös skola ta bort gränser

och orättvisor könen emellan. Skulle den få tjejerna att ta lika mycket plats? Tyvärr så

tror jag att de fortfarande finns för många ”antifeminister” kvar i samhället för att det skulle fungera i praktiken. Vi måste nog aktivt arbeta ett tag till på en jämställd skola

innan detta fungerar i praktiken. Pedagogerna i fokusgrupp 1 tror att förändringar inom skolan sker väldigt långsamt och att det därför är svårt för pedagogerna att själva uppleva dem. Även pedagogerna i fokusgrupp 2 finner det svårt att sig se egna roller i skolan. Skulle man kunna observera varandras lektioner som ett slags utvärderande

arbete? Det kanske skulle göra pedagogerna mer medvetna om sina egna roller i

klassrummet.

Fokusgrupp 1: ”En pedagog på skolan kallar en elev en riktig skoltjej.” Fokusgrupp 2: ”Skolan lämpar sig bättre för tjejer.” Samtidigt som samtliga pedagoger från båda intervjuerna poängterar vikten av att sätta individen framför könet? Pedagogerna i intervju 1 är överens om att stökiga elever får göra fler fel medan lydiga elever straffas direkt och att de stökiga eleverna oftare är killar medan den lydiga gruppen oftare består av tjejer. De känner att de har högre krav och förväntningar på de mer lydiga eleverna och att de därför blir mer besvikna när dessa sviker genom att begå fel. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tror tvärtom att de istället oftare delar ut fler felaktiga utskällningar till de mer stökiga eleverna. Om de lydiga eleverna begår misstag så blir de inte lika upprörda på dessa elever eftersom de vanligtvis inte brukar störa. Vad avgör en elevgrupps

stämning och mentalitet? Är det slumpen som avgör? ”Ju mer trygga eleverna är desto

mer tillåtande är de mot varandra i klassrummet.” (pedagog, fokusgrupp 1). De anser också att om eleverna är trygga och har en god självkänsla så blir atmosfären i klassrummet skönare och elevernas val av umgänge mer könsblandat. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tror att det är bra om klassens ledare är sportig. ”De elever som sportar lär ofta de andra eleverna om hur viktig gruppen är som helhet och att alla behövs i klassen för att den skall fungera som helhet.” (pedagog, fokusgrupp 2). Dessa sportiga ledare är idag ofta tjejer enligt pedagogerna i fokusgrupp 2. Kan det vara så att det verkligen har

skett en förändring sedan jag själv gick i skolan, på 1980-90 talet? Jag som var en

sportig och kavat tjej i skolan men som varken fick status eller plats i klassrummet blir oerhört nöjd när pedagogerna i fokusgrupp 2 berättar att de sportiga tjejerna är accepterade ledare med hög status i elevgruppen. Pedagogerna i fokusgrupp 1 poängterar inte vikten av någon speciell ledarkaraktär utan väljer att se på gruppen och klassen som en gruppsammansättning av olika individer. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tycker att det är svårare att arbeta med en klass som är uppdelad i mindre grupper. Hur

vill vi att vårt klassrum skall se ut? Skall alla elever ta lika mycket plats eller är det så att vi har våra genetiskt naturliga roller? ”Vi män och kvinnor har olika uppgifter i

båda fokusgrupperna är osäkra på deras egna påverkbara pedagogiska roll i elevgruppen. ”Det är gruppen och gruppdynamiken som avgör stämning, mönster och jargongen i en klass.” (pedagog, fokusgrupp 1). Pedagogerna i fokusgrupp 1 tror att finns där en god ledare att se upp till i elevgruppen så blir klimatet mer tillåtande och mindre uppdelat men att det är eleverna själva som sätter den normen i klassmiljön. En pedagog från fokusgrupp 1 förbannar sig själv då pedagogen ibland kommer på sig själv att verkligen sätta normen på vad som är kvinnligt och manligt i sitt samtal med sjuåriga dotter och menar på att det är svårt att vara fullt medveten och könsneutral men målet är att bli det.

Bör vi placera våra elever efter kön eller skall vi istället gå efter personligheten vid exempelvis gruppindelningar? Pedagogerna från de lägre stadierna i fokusgrupp 1

placerar alltid varannan kille och varannan tjej i bordsplaceringar, matköer, gruppindelningar och delar ut ordet i klassrummet till varannan kille och varannan tjej. För dem finns det inte något alternativ då eleverna själva är så inkörda med systemet att tar de istället två killar i rad, får de hela klassen på sig i en skrikande kör: ”Du har tagit två killar i rad så nu får du ta två tjejer i rad!” (pedagog, fokusgrupp 1). Pedagogerna tycker att det fungerar och menar på att barnen trivs med rättvisan som råder i klassrummet. Pedagogernas tanke bakom metoden förutom att det blir total rättvisa mellan könen är att könen skall gränsöverskrida. ”Om man alltid placerar en kille bredvid en tjej så är chansen större att de en dag utväxlar ett par ord med varandra än om de aldrig får chansen att sitta bredvid någon av det motsatta könet.” (pedagog, fokusgrupp 1). När eleverna sedan kommer upp i de högre stadierna så blir det istället utplacerade efter personkemi och då inte efter kön enligt pedagogerna i fokusgrupp 1. Pedagogerna i fokusgrupp 2 berättar att de alltid är pedagogen som bestämmer elevernas placering men att de inte går efter kön när de placerar dem utan vem man istället matchar bäst tillsammans med. De har försökt att låta eleverna själva bestämma men tyvärr så hamnar alltid någon elev utanför gruppen vilket har lett till att man tagit bort den valfriheten hos eleverna. Pedagogerna i fokusgrupp 2 skulle gärna dela på klassen oftare med tjejer och killar för sig men pga. resursbrister så är detta inte möjligt. De tror att detta skulle gynna både tjejer och killar då man sett att de blivit modigare i diskussioner vid uppdelade könsgrupperingar. Pedagogerna i fokusgrupp 1 har inte samma problem då man nästan alltid är minst två pedagoger per barngrupp och lektion och därför lättare kan dela på klassen i mindre grupper där eleverna har chansen att bli mer hörda.

En slutsats är att ju mindre trygga eleverna är desto lägre är deras självkänsla ju större är deras fixering vid de vuxnas värld. Klassens stämning och gruppdynamik blir som bäst då eleverna är trygga och fulla av god självkänsla vilket vi pedagoger måste ha möjligheten att kunna påverka. Skolans kvinnliga elever måste känna att de kan gå till skolan utan att känna sig otrygga. Jag vet själv hur det känns att gå till skolan och känns sig obekväm, osäker och otrygg utan att känna tillhörighet någonstans och det är ingen skön känsla.

Samtliga pedagoger från båda mina fokusgrupper har någon gång placerat en stökig elev bredvid en tyst elev för att tysta den stökige eleven men de är alla överens om att den mest effektiva metoden är att sätta stökiga elever tillsammans för på så sätt störa färre elever i klassrummet. Pedagogerna i fokusgrupp 1 har vid några tillfällen prövat att sätta en lugn tjej bredvid en stökig kille i syfte att försöka få tjejen att ta för sig mer. Pedagogerna i fokusgrupp 1 anser att killarna arbetar mycket mer koncentrerat och självständigt under lektion medan pedagogerna i fokusgrupp 2 anser att det istället är tjejerna som är bäst på att sitta och arbeta självständigt. Pedagogerna i fokusgrupp 1 anser också att killar är bättre på att välja den mest lämpade att arbeta med under lektion och anser att tjejer istället väljer utifrån bästa kompisar och inte utifrån vilka man bäst samarbetar ihop med. ”För tjejerna är det viktigare vem man jobbar med än vad man jobbar om.” (pedagog, fokusgrupp 1). Pedagogerna i fokusgrupp 1 tror att det har att göra med att tjejerna är mer otrygga i sig själva och att killarna på så sätt går om dem kunskapsmässigt. Pedagogerna i fokusgrupp 2 som anser att tjejerna är duktigare på att sitta och arbeta tror att det bottnar i att dagens skola är anpassad för tjejer och inte för killar och menar på att det är synligt redan i förskoleklass då killarna har svårt att sitta still och koncentrera sig på skolarbetet.

7.5 Samhällsutveckling kring genusperspektivet

”Vi kommer att få en mer tolerant föräldragrupp.” (pedagog, fokusgrupp 1). Pedagogerna i fokusgrupp 1 är övertygade om att nästa generation föräldrar kommer att vara mer accepterande och toleranta mot olikheter då de växt upp i ett samhälle där exempelvis homosexualitet är accepterat på ett sätt som det inte varit tidigare. De tror också att nästa generation är mer upplysta och medvetna bla beroende på att de varit

Jag uppfattar pedagogerna i fokusgrupp 1 men även pedagogerna i fokusgrupp 2, som en grupp människor där jämställdheten prioriteras i deras respektive hem och familjer. Vardagens sysslor är strikt uppdelade efter intresse och kunskap och det viktigaste är att man hjälps åt. En kvinnlig pedagog från fokusgrupp 1 har en modern familjesituation. Man skulle kunna kalla henne och hennes sambo för feminister. Hennes sambo och pappa till barnen har tagit mer ansvar i hemmet än vad hon själv gjort. Hon vill framhäva tjejerna mer i klassrummet men hon vill inte att det skall ske på killarnas bekostnad. Kan hennes feminism avspeglas på elever samt kollegor? Är

mannen modigare än kvinnan, om han tar mer ansvar för hemmet än vad kvinnan gör?

Detta diskuteras i fokusgrupp 1 av de manliga pedagogerna. De verkar medvetna om det faktum att en sådan man kan uppfattas på det viset men tycker det är fel att en man får mer uppmuntran än en kvinna för samma uppgifter.

Är dagens pedagoger mer jämställda än de som arbetade inom skolan för 5-10 år sedan? Pedagogerna från fokusgrupp 1 anser det. Även pedagogerna från fokusgrupp 2

diskuterar att dagens pedagoger skulle vara mer medvetna om genus än vad föregående lärarkår var. Hur kommer vår svenska skola se ut om 5 – 10 år? Antagligen annorlunda från hur den ser ut idag, 2008. Pedagogerna i fokusgrupp 2 anser att skolan inte följer med i den övriga samhällsutvecklingen. De diskuterar avsaknaden av fortbildning kring genus och säger att det är upp till varje enskild pedagog att ta upp genus i undervisningen. Ledningens signaler visar att det inte är ett prioriterat område för skolans pedagoger i fokusgrupp 2. Pedagogerna i fokusgrupp 1 får inte heller de några som helst riktlinjer om att de bör arbeta kring genus i undervisningen men de har däremot fått initiativ och litteratur från en elevs förälder som ansåg att de skulle må bra av att fundera mer kring genusperspektivet då hon saknade detta undervisningen.

En av pedagogerna i fokusgrupp 2 med lång yrkeserfarenhet talar om en förändring i tjejers beteende de senaste 5-10 åren och menar på menar att dagens unga tjejer tar för sig mer i skolan. ”Tjejer tar mer plats i skolan i och med att deras idrottande har ökat” (pedagog, fokusgrupp 2). Pedagogerna i fokusgrupp 1 tycker sig även de se en förändring men tror att förändringen snarare ligger på dagens yrkeskår än på elevernas beteende. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tycker att könsrollerna blir ännu tydligare då eleven kommer från ett invandrarhem. Invandrarkillar har mer status i hemmet än vad flickorna har, vilket pedagogerna tycker blir synligt i skolan. Här anser pedagogerna i fokusgrupp 2 att deras ansvar kommer in. ”Man får inte gå på tjuvknep från elever utan de måste behandlas lika oavsett kön och ursprung”. (pedagog, fokusgrupp 2).

Pedagogerna i fokusgrupp 2 ser det som mycket positivt att deras skola är så pass integrerad som den är. ”Eleverna får tidigt lära sig att samsas både etniskt och könsmässigt” (pedagog, fokusgrupp 2). Samtliga pedagoger tror att det pratas ytterst lite om könsroller bland eleverna och deras föräldrar i hemmet. Samtliga pedagoger tycker att både mamma och pappa är engagerad i deras barns skolsituation och att bägge föräldrarna är flitiga på att närvaro på olika möten i samband med skolan.

7.6 Vilken ny kunskap tillför dessa intervjuer?

Pedagogerna i fokusgrupp 1 fördelar frågan i klassrummet till varannan flicka och pojke. De tror att utan en fullkomligt rättvis behandling i klassrummet så reagerar eleverna på att det är orättvist mot den ena könet. Enligt Einarsson & Hultman (1984) får pojkarna ordet utan att de räckt upp handen vilket ofta sker på flickornas bekostnad. Lugna tjejer fungerar som ”stöttepelare” för de mer ”stökiga” eleverna i klassrummet. Vad gäller placering av ”stökiga” elever så sker det idag på ett nytt sätt enligt pedagogerna. Till skillnad från förr då olydiga elever kunde placeras bredvid lydiga för att tysta de olydiga, så placerar idag pedagogerna olydiga elever bredvid varandra för att minska risken att störa resten av klassen.

Pedagogerna i fokusgrupp 1 uppmanar blyga tjejer att vara olydiga i klassrummet för att ta mer plats. De tränar även blyga elever på att räcka upp handen i klassen vilket de tror ökar antalet elever som vill ha ordet i klassrummet. Förr dominerade killarna och tog större delen av tiden i klassrummet enligt samtliga pedagoger och Sandquist (1998). Enligt Rithander (1991) lär eleverna sig snabbt att huvudrollen innehas av pojkar. Flickornas lydnad och lyhördhet är basen som gör den klassiska klassrumsundervisningen möjlig. Resultatet blir enligt Gens (2002) att pojkar när de går ur skolan överskattar sin egen förmåga medan flickor underskattar sin. Idag ser situationen annorlunda enligt pedagogerna i mina fokusgrupper. De upplever att tjejerna har blivit starkare och tar för sig mer vilket i sin tur ökar deras självkänsla och självförtroende. Pedagogerna i fokusgrupp 2 tror att det beror på att tjejer idrottar mer idag än vad de gjorde för 5-10 år sedan. Pedagogerna i fokusgrupp 1 tror att det kan bero på att pedagogerna har förändrats de senaste 5 – 10 åren samt att föräldrarnas åsikter avspeglar sig på barnen.

Enligt pedagogerna i fokusgrupp 1 så har antalet mjuka killar i skolan ökat. Killar vågar visa känslor och gråta öppet. Pojkflicka och flickpojke är två uttryck som diskuteras i båda mina fokusgrupper. Att vara pojkflicka är något som är accepterat men att däremot vara en flickpojke är idag inte lika accepterat.

Gens (2002) och Sandqvist, Svenska kommunförbundet (1998) diskuterar att flickor fostras till att undvika ilska och konflikter medan pojkars aktiviteter och lekar är mer högljudda. Öhrn (1990) menar på att eleverna i klassrummet uttrycker sig på olika sätt genom att flickorna ger korta svar efter uppmaning av läraren medan pojkarna står för längre inlägg som ofta är skämtsamma och de får också fler personliga frågor från läraren. Samtliga pedagoger i mina fokusgrupper tycker tvärtemot att tjejer berättar mer utförligt och är mer dramatiskt lagda än killarna och att det är killarna som är mer kortfattade i sina svar. En av pedagogerna i fokusgrupp 2 berättar om en enkätundersökning han gjort med sin klass för ca ett år sedan. Syftet med enkäten var att han skulle få fram vilka eleverna ansåg hördes mest i klassrummet. Resultatet visade att eleverna såg klassen som jämlik där tjejer och killar hördes lika mycket och tog lika mycket plats.

Föräldrarnas syn på könsrollerna tar pedagogerna upp som stor påverkan på elevernas syn på könsroller. Gens (2002) säger att Sverige har världens mest segregerade arbetsmarknad vilket i sin tur leder till att kulturen påverkar skolans elever. Min första fokusgrupp tar plats i ett område där verkligheten ser annorlunda ut. Pedagogerna i fokusgrupp 1 tror att deras elevers föräldrar arbetar lika mycket och har liknande karriärer oavsett kön vilket skulle kunna leda till att dessa elever får en annan bild av hur samhällets arbetsmarknad ser ut.

8. Slutsats och diskussion

8.1 Metoddiskussion

Fokusgruppintervju som metod valdes utifrån tips om att det var en intressant och relativt ny forskningsmetod men också för att den passar till en mer öppen frågeställning som den jag har i mitt arbete. Jag är mycket nöjd med resultatet från fokusgrupperna, med ett stort och gediget analysmaterial, och att jag samtidigt har lärt mig en intressant forskningsmetod som jag gärna använder mig av igen.

Jag valde att göra en ostrukturerad fokusgrupp där jag introducerade ämnet och därefter behöll mig passiv. Jag ingrep endast i diskussionen när det behövdes, exempelvis då gruppen gled förbi något ämne av intresse (Wibeck, 2000). Syftet var att låta gruppdynamiken i intervjugrupperna leda till fria diskussioner, med samtliga deltagare aktiva, för att uppnå både bredd och djup i resultatet. Jag var nervös att det skulle bli tyst eller att samtalsämnena skulle ta slut under intervjuerna men det hände lyckligtvis inte en enda gång under sammanlagt 4 timmars intervjuer. Pedagoger är enligt mig ett släkte som gillar att diskutera och ämnet könsroller i klassrumsmiljö verkar vara ett ämne som både fascinerar och intresserar människor till att vilja reflektera kring.

En viktig aspekt är vilka frågor samt vilka följdfrågor man ställer under fokusgruppintervjuerna. Om jag skall vara självkritisk så är jag mest nöjd med min egen insats som moderator under intervju 1. I fokusgrupp 2 ställde jag fler följdfrågor till deltagarna vilket kan leda till att man styr in deltagarna på vissa diskussionsområden (Wibeck, 2000). Anledningen till att jag ställde fler frågor var att det var färre deltagare i den andra fokusgruppen. Efter att ha genomfört dessa två fokusgrupper så är mitt tips till andra forskare att antalet deltagare bör ligga mellan 4-5 stycken men helst varken färre eller fler. Jag upplevde att det blev för mycket fokus på varje deltagare då de bara var 3 stycken pedagoger i fokusgruppen vilket gjorde dem stressade och när de var 6 stycken upplevde jag att ett par av deltagarna försvann under intervjuns gång för att det var för många röster.

Avgränsningen med två fokusgrupper styrdes av arbetets omfattning och tidsbegränsningen. Det finns inga bestämda analysmetoder som absolut måste användas, utan varje forskare har frihet att upptäcka, utprova och förbättra metoder på egen hand

(Wibeck, 2000). Det hade varit intressant med fler intervjuer men tidsaspekten uteslöt det alternativet eftersom bearbetningen av intervjumaterialet tog längre tid än jag förväntat mig.

Urvalet av pedagoger som deltog i fokusgrupperna skedde genom kontakter på två olika skolor i två skilda områden med syfte att försöka fånga skolans många olika ansikten. Resultaten blev att det skilde sig åt i de olika skolorna, men materialet är för litet för att man skall kunna dra några slutsatser. Vidare forskning om exempelvis vilken roll socioekonomin spelar för studiens resultat skulle jag gärna göra vid ett senare tillfälle med ett större intervjumaterial. Jag tror också att det hade varit intressant att fortsätta på min studie om könsroller med fler fokusgrupper vilket hade gett studien en större bredd. En annan vinkling av hade kunnat vara att istället för att inrikta sig på pedagogerna göra undersökningar bland elever och titta på hur de upplever sig själva och sina kamraters könsroller i klassrumsmiljön.

I den första fokusgruppen deltog 6 stycken pedagoger varav två män och fyra kvinnor. I den andra fokusgruppen deltog 3 stycken pedagoger varav två män och en kvinna. Gemensamt för samtliga deltagare är att de arbetar inom grundskolans tidigare år och är mellan 28 – 49 år. De har olika lång arbetserfarenhet inom skolans värld allt från 3 år upp till 30 år. Jag valde att inte belysa könen hos pedagogerna (undantag, s. 11 och s. 17) i min analys och i min slutsats då jag ville avidentifiera pedagogerna i fokusgrupperna i största möjliga mån.

En intressant iakttagelse efter att ha analyserat materialet är att pedagogerna oftast var enstämmiga under diskussionerna och jag upplever inte heller att deras svar skiljde sig åt beroende på ålder eller antal yrkesverksamma år vilket förvånar mig då jag trodde att detta skulle vara avgörande för diskussionen i fokusgrupperna. Kan detta ha att göra

med att flera av pedagogerna arbetar ihop, eller tycker man liknande när man har arbetat i samma miljö under en period? En av nackdelarna med intervjuer i gruppform

kan vara om hur vida gruppdeltagarna talar sanning eller inte. Jag valde att intervjua arbetskollegor vilket gör att sanningshalten hos dem kan minska pga att de arbetar ihop och kommer att fortsätta med det. En annan negativ aspekt kan vara att gruppen censurerar avvikelser från gruppnormen och att deltagare på så sätt hindras från att tala om vissa saker (Wibeck, 2000).

Förutom mina forskningsresultat så fick pedagogerna med sig en nyttig erfarenhet i och med fokusgrupperna. Ett flertal deltagare har kontaktat mig i efterhand och tackat

för erfarenheten de bär med sig in i sitt pedagogiska arbete i klassrummet vilket självklart glädjer mig.

8.2 Har det skett en förändring kring könsrollsmönster i klassrumsmiljö?

Syftet med studien var att jag ville undersöka om det skett en förändring i elevernas könsrollsmönster i klassrummet samt om det i sådana fall lett till att dagens tjejer tar för sig mer idag än vad de gjorde för 5-10 år sedan. Jag ville jämföra dagens skola med min egen skoltid men också undersöka om det finns någon skillnad mellan hur nyutexaminerade pedagoger uppfattar skolan jämfört med hur äldre pedagoger kan se en förändring i könsrollsmönster i klassrumsmiljön.

Det har skett en förändring i könsrollsmönster i klassrumsmiljön. Jag är inte förvånad över resultatet då min egen teori var att det har skett en förändring sedan jag själv gick i skolan vilket jag observerat genom Vft (Verksamhets förlagd tid) samt pedagogiskt arbete i skola. Samtliga pedagoger är överens om att dagens tjejer tar för sig mer i skolan men att det fortfarande är killarna som utgör den största delen av det offentliga rummet. Pedagogerna i intervju 2 anser att de flesta av klassens ledare idag är tjejer medan pedagogerna i intervju 1 fortfarande ser killarna som de med mest inflytande och status över eleverna i klassrummet. Många av tjejerna är otrygga och osjälvständiga i skolan vilket gör att de får lägre status bland killarna men samtidigt tar upp mycket av pedagogens tid på ett negativt sätt. Jag är övertygad om att det delvis är pedagogen som sätter normen i sin egen klass men att gruppkonstellationer, media och föräldrar också har en stor påverkan på eleverna. De flesta av pedagogerna tycker att det är svårt att utvärdera sitt eget arbete men är säkra på att de sätter individen framför kön i sitt bemötande av eleverna. På den här punkten måste jag vara skeptisk då sanningshalten är svår att avgöra. Hade en pedagog verkligen kunnat erkänna om denne

belyste könet framför individen i klassrummet? Man vill gärna tro att man är neutralt

inställd gentemot elevernas könsroller men enligt min erfarenhet så är det väldigt få pedagoger som är det i praktiken. Jag ser på samtliga pedagoger i mina fokusgrupper som en grupp medvetna och kompetenta samhällsmedborgare och jag är övertygad om att de gör sitt yttersta utifrån erfarenhet och kunskap men jag tror att vårt lands pedagoger skulle behöva fortbildning kring genusarbete vilket de också höll med om. Som det ser ut nu blir det helt och hållet den enskilda pedagogens ansvar vilket jag inte

intervjuerna att det är skolledningens ansvar att fortbilda sin personal kring genusperspektiv.

Den första fokusgruppen gav ett bättre djup än den andra. De hade mer eftertanke i sina svar samt hade mer att säga kring könsroller i allmänhet. En andledning till detta kan vara att det var dubbelt så många deltagare i den första gruppen som i den andra. Jag upplever inte att deltagarnas ålder var avgörande, samtliga deltagare hade mycket att tillföra vid bägge tillfällena, utan åldersspridningen berikade resultatet.

Resultatet från fokusgrupperna visade att föräldrarna till eleverna i min första fokusgrupp är mer jämställda än vad föräldrarna i min andra fokusgrupp är vilket i sin tur borde påverka eleverna i deras könsroller. En intressant slutsats är att trots mer jämställda hemförhållanden så betyder inte det att eleverna automatiskt blir jämställda i sina könsroller i skolan. Pedagogerna i fokusgrupp 1 anser att det fortfarande är killarna som har den högsta statusen i klassen medan pedagogerna i fokusgrupp 2 ser tjejerna som de med mest status i klassen, trots att det är mer jämställt hos familjerna i min första fokusgrupp. Jag tror att en pedagog har stort inflytande på vem eller vilka som blir klassens ledartyper och jag tror att man som pedagog kan påverka detta genom att lyfta fram de elever som man tror skulle ge gruppen en skön och trivsam atmosfär. Hur

stor är egentligen föräldrars påverkan på elevernas könsroller, och kan det vara så att tjejer har olika stora krav på sig i olika områden och i olika skolor? Samhället hos

pedagogerna i fokusgrupp 1 kanske inte är så jämställt som pedagogerna vill framhäva och tro. Intressant är att samtliga pedagoger dessutom såg föräldrarnas påverkan som en av de viktigaste faktorerna på elevernas könsroller.

Är kvinnor mer komplicerade än män? Enligt samtliga pedagoger så är det skolans

kvinnliga elever som tar upp den mesta av pedagogernas tid på ett negativt sätt. Tjejer är fulare mot varandra och bråkar, retas och tjafsar mer med varandra än vad killarna gör.

Kan det vara så att tjejerna bråkar för att få sina röster hörda? Enligt den

enkätundersökning som pedagogen i min andra fokusgrupp gjorde så ansåg sig inte tjejerna mindre sedda än killarna och de upplevde inte heller att killarna var de som hördes mest i klassrummet utan de upplevde att fördelningen av tid var lika mellan könen. Är kvinnor och män genetiskt olika och är det i så fall därför som tjejer är mer

dramatiskt lagda, och killar bättre på att ta sig plats? Jag tycker att

framtiden men då med frågor utan plats för egen tolkning som jag tror skulle ge en större klarhet i svaren.

En del tjejer är trygga och självständiga medan andra inte ens vill gå till skolan. Är

detta ett naturligt fenomen eller är det gruppens sammansättning som avgör om eleverna trivs i skolan eller inte? Försvinner det typiskt otrygga och tjejiga beteendet när kvinnor blir vuxna? Jag upplever att det typiskt tjejiga beteendet försvinner med

åldern. Idag ser jag mig själv som en självständig kvinna med fötterna på jorden men jag kan samtidigt se att männen runt omkring mig är ännu mer självständiga och trygga. Jag tror precis som Marklund & Snickare (2005) att problemet bottnar i klassrumsklimatet och vilka pedagoger man fostrats av i skolan. Månsson (2000) och Einarsson & Hultman (1984) säger precis som resultatet från denna studie visar att det är vi pedagoger som gör våra elever till killar och tjejer. Jag tror att alla människor har föreställningar om hur kvinnor och män skall vara och det gäller att försöka sudda ut dessa och sätta individen framför könet. Jag tror att det är enda sättet att få vår svenska skola totalt jämlik. Om skolan blir jämlik mellan könen tror jag att de osäkra tjejerna på sikt försvinner. Pedagogerna i fokusgrupp 1 pratar om att i de bästa barngrupper så känner sig alla trygga vilket gör att självkänslan växer och klassens stämning blir tillåtande och harmonisk.

Pedagogerna i fokusgrupp 1 förespråkar total rättvisa mellan könen vad gäller placering, gruppindelning och utdelning av frågor i klassen. Jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker att det är en bra undervisningsmetod eller inte. Vill vi att

verkligheten och samhället skall styras av total rättvisa mellan könen? Min önskan är

att jag inte skall behöva tvinga eleverna till att ständigt sitta varannan kille varannan tjej i klassrummet. Jag vill kunna placera dem utifrån känsla och personkemi och inte efter vilket kön de har. Jag skulle dessutom önska att samhället blev totalt jämställt utan kvotering och givna regler men ser samtidigt svårigheten med att inte vara totalt rättvis. Min önskan är att samhället och dess medborgare själva inser glädjen och fördelarna med ett jämställt samhälle då jag är övertygad om att vi alla tjänar på det. I min andra fokusgrupp så berättar pedagogerna att de inte placerar efter kön utan istället lottar klassens placering vilket de tycker fungerar bra. Jag är precis som mina pedagoger övertygade om att vi lever i en tid av stora förändringar inom skolan med en ny utbildning, nya pedagoger, mer moderna hemförhållanden och en ständig samhällsförändring vilket jag tror kommer att förändra skolan till mer jämställd.