Ett spel för galleriorna?
Köpcenterutveckling och social hållbarhet
i den postindustriella staden
-‐ exemplet Malmö
Spread them all?
Shopping mall development and social sustainability
in the post-‐industrial city
– the example Malmö
Michelle Arnoldi & Elias Jacobson
Huvudområde: Byggd miljö Kandidatuppsats (20 hp) Vårterminen 2014
Sammanfattning
Denna studie granskar, genom en diskursivt orienterad analys, förhållandet mellan Malmös köpcenterutveckling och social hållbarhet. Vi ämnar fördjupa förståelsen för hur köpcentret Emporias egenskaper såsom utformning, marknadsföring och lokalisering kan inverka på stadens invånare och identitet. Mot bakgrund av den debatt som förs kring
köpcenterutvecklingens fysiska inverkan på stadskärnan, som har en särskild ställning i den postindustriella stadsutvecklingen, är avsikten att rikta ett större fokus mot
köpcenterutvecklingens möjliga inverkan på sociala aspekter. Studien belyser frågor som kan fungera vägledande vid förekomst av framtida sociala konsekvensbedömningar av fysiska investeringar.
Nyckelord: köpcenter, social hållbarhet, utformning, marknadsföring, lokalisering, identitet, offentligt, privat, stadsrum, staden, Malmö
Abstract
This study examines, through discursive orientated analysis, the relationship between shopping mall developments and social sustainability in the city of Malmö. The aim is to provide a deeper understanding of how the particular features of the Emporia shopping mall, such as design, marketing and location, can affect the city's inhabitants and identity. Building on the ongoing debate around shopping malls and their physical impact on the traditional city centre, due to its prominent status in post-‐industrial urban development, the intention is to target a greater focus on the social impacts of shopping mall developments. As such, the study highlights issues that can serve as guidance in the occurrence of future social impact assessments of physical investments.
Keywords: shopping mall, social sustainability, design, marketing, localization, identity, public, private, urban space, the city, Malmö
Innehåll
1. Inledning ... 5
1.1 Den postindustriella stadens utmaningar ... 5
1.2 Social hållbarhet ... 6
1.3 Malmös köpcenterutveckling ... 7
1.4 Syfte ... 9
1.5 Material ... 10
1.6 Metod och metodologiskt angreppssätt ... 11
1.7 Uppsatsens struktur ... 13
2. Köpcentras historiska framväxt -‐ 1800-‐tal till idag ... 14
2.1 Arkader till varuhus -‐ i 1800-‐talets europeiska storstad ... 15
2.2 Stadsdelscentrum till regionala köpcenter -‐ i 1900-‐ och 2000-‐talets Sverige ... 16
3. Köpcenter i dagens Malmö ... 19
3.1 Öppna och slutna stadsrum ... 19
3.2 Rädslan för staden ... 25
3.3 Bortglömda stadsrum? ... 28
3.4 Öresundsregionen som stadsrum ... 31
3.5 Globaliserade stadsrum ... 32
3.6 Lokala stadsrum? ... 39
3.7 Stadskärnan och stadslandskapet ... 42
4. Köpcenter i en (o)möjlig framtid? ... 49
4.1 Alternativa stadsrum? ... 51
5. Sammanfattande avslutning ... 58
5.1 Köpcenterutveckling och social hållbarhet i Malmö ... 58
6. Källförteckning ... 62
1. Inledning
”Det finns en citytunnel som jag inte ens har åkt och Västra hamnen är också betydligt större. Jag tycker att innerstaden påverkats rätt negativt, butiker som måste slå igen och bara de stora kedjorna är kvar” (Carlsson 2014).
Citatet kommer från en intervju i Sydsvenskan med Markus Rosenberg. Han spelar i Malmös stora fotbollsklubboch symbol för staden, Malmö FF. En klubb sprungen ur den gamla industristaden. Rosenberg har efter nio år utomlands 2014 återvänt för att avsluta sin professionella karriär i Malmö, en stad som genomgått förändringar.
1.1 Den postindustriella stadens utmaningar
Malmö har under de senaste decennierna utvecklats från industristad till vad som brukar benämnas som en kunskapsstad. Med satsningar på exempelvis Malmö högskola och kunskapsintensiva branscher kan Malmö numera beskrivas i termer såsom den postindustriella staden. Dalia Mukhtar-‐Landgren skriver att den typiska bilden av den postindustriella staden i en europeisk kontext är tvetydig. Å ena sidan innebär den urban förnyelse, å andra sidan innehåller bilden en polariserad stad med
samhällsklyftor, utanförskap och otrygghet. Denna bild är emellertid inte unik för samtiden. Staden som plats har alltidrepresenterat utveckling och framsteg samtidigt som den har setts som smutsig och farlig (Mukhtar-‐Landgren 2008, s 167).
Om vi lyfter blicken från Malmö går det att, i ljuset av en nyliberalistisk svängning i politiken, se några huvudtrender inom dagens stadsplanering. Margit Mayer pekar på att lokalpolitiken i ökad utsträckning inriktas på en internationell tävlan om att attrahera investerare i syftet att främja den lokala ekonomin. Såväl samhällets som städernas välfärdssystem riskerar i en sådan kontext att eroderas. Genom att utomstående aktörer alltmer anlitas förändras stadspolitiken från ”regerande” (government) till ”styrande” (governance) (Mayer 2000, 2003, se Stahre 2007, s 59). Planeringens ansträngningar koncentreras till att utveckla och förbättra centrala stadsområden, eller andra utvalda områden i stadslandskapet, för att skapa attraktiva miljöer för bostäder och andra viktiga sektorer. Det leder till en omstrukturering av staden då de ekonomiska resurserna huvudsakligen fördelas till stadscentrum eller andra särskilda områdens uppgradering. Samtidigt ges resterande stadsområden mindre viktiga funktioner, eller lämnas därhän (Stahre 2007, s 60).
Stadskärnan ges i många fall en särskild ställning i staden vilket gör att förhållandet mellan centrum och periferi utgörs av en hierarkisk relation mellan kärna och omnejd. Stadskärnan porträtteras som stadsutvecklingens förutsättning för framgång i den postindustriella eran. Den representerar framtiden parallellt med att den bär på en historisk kontinuitet. Samtidigt konstrueras stadens periferi, särskilt
miljonprogramförorterna, som ett otidsenligt undantag lokaliserat i ett såväl samhälleligt som rumsligt utanförskap (Fredriksson 2014, s 135).
I den samtida stadsutvecklingen görs stora satsningar för att förbättra infrastrukturen, i synnerhet kommunikationerna. Investeringar tillvaratas för att exempelvis utveckla universitet och högskolor, storhotell och konferenscentra. När stadspolitiken alltmer inriktas på ekonomisk utveckling och när resurser överförs på sådana satsningar, resulterar det i att mindre blir över till den sociala sektorn. Dess minskande statliga bidrag samverkar med ökande social polarisering till påskyndandet av
välfärdssamhällets erodering. Stadens omstrukturering och polarisering leder till att de utsatta, de marginaliserade, blir fler och allt synligare på stadens offentliga platser. Då stadsbilden är väsentlig för stadens anseende blir regler och åtgärder mot oönskade element i densamma alltmer restriktiva (Stahre 2007, 60f). Konferenscenter, hotell och köpcenter är några exempel på internationellt uniforma komplex, eller ”slutna
enklaver”, där den ekonomiska eliten har möjlighet att röra sig utan att stöta på oönskade miljöer eller möten (Atkinson & Flint 2004, s 888ff).
1.2 Social hållbarhet
I ljuset av den postindustriella stadens sociala utmaningar tillsatte Malmös politiker år 2010 en oberoende kommission för att på sikt kunna minska hälsoskillnaderna i staden och främja en socialt hållbar utveckling. För detta ändamål skulle Malmökommissionen ge beslutsfattarna i staden ett kvalificerat underlag med vetenskapligt underbyggda förslag till hållbara strategier(Malmökommissionen 2013, Förord). En socialthållbar utveckling bör kännetecknas av hänsynstagande till olika gruppers behov, exempelvis bör förutsättningar för människors möten förbättras (Boverket 2010).
Inom ramen för social hållbarhet anknyter Malmökommissionen till distinktionen som utvecklats inom sociologin, den mellan systemintegration och social integration. Det innebär att man kan vara integrerad på två olika sätt; hårt och mjukt. Den hårda integrationen handlar om att vara förvärvsarbetande och en kugge i maskineriet, den mjuka handlar om att vara en del i en gemenskap och att känna sig delaktig. För
malmöborna behövs det skapas möjligheter att vara integrerade i båda avseendena. Om båda formerna av integration hänger ihop kan en social sammanhållning sägas råda i staden. Är dessa former för social sammanhållning även varaktiga kan staden benämnas som socialt hållbar (Malmökommissionen 2013, s 21, Stigendal 2007, s 54).
Den hårda systemintegrationen kan anses vara en fråga som till stor del är bortom vårt kompetensområde. Det vi som planerare i störst utsträckning kan påverkaär de mjuka värdena som kan uppstå av socialt betonad stadsplanering. Därför utgår denna studie från att symboliska värden såsom hur känslor av social sammanhållning, i form av gemenskap och delaktighet gentemot den fysiska miljön och staden, kan åstadkommas genom det som byggs.
Malmökommissionen poängterar att kommunen kan göra mycket för att bygga in socialt
kapital i staden. Den fysiska miljön är ett ramverk för de sociala interaktioner som sker
vilket påverkar sociala kontakter, social kontroll och tillit. Mötesplatser som kan underlätta möten i bostadsområden är exempel på sammanbindande socialt kapital. Mötesplatser som uppmuntrar möten mellan olika människor från olika delar av staden är exempel på överbryggande socialt kapital (Malmökommissionen 2013, s 67).
Begreppen som Malmökommissionen använder kommer att återkomma genom uppsatsen. De ska emellertid inte ses som nyckelbegrepp kring vilka uppsatsen
kretsar.Vidare använder vi begreppet social hållbarhet som ett samlingsbegrepp för de olika sociala aspekter som vi diskuterar genom uppsatsen. Således är begreppet i sig inte ständigt återkommande.
Malmökommissionen anser att det bör införas sociala konsekvensbedömningar som
föregår alla beslut rörande fysiska investeringar (Ibid, s 138). Enligt plan-‐ och
bygglagen ska kommunen i översiktsplaneringen beskriva konsekvenserna av förslag gällande mark-‐ och vattenanvändning eller den byggda miljön. Konsekvenserna ska beskrivas fortlöpande under planeringsprocessen för att sedan redovisas inför fullmäktiges beslut kring antagandet av översiktsplanen (Boverket 2014).
Malmökommissionen önskar således en liknande bedömning utifrån sociala aspekter. Kommissionen framhäver att en tydlig färdriktning för staden, som bygger på deras rapport, ska stärka Malmös tillväxt och attraktionskraft med socialt hållbara åtgärder. På så sätt kan staden bli ett föredöme för en hållbar stadsutveckling
(Malmökommissionen 2013, Förord).
1.3Malmös köpcenterutveckling
Samtidigt som social hållbarhet står på agendan så kan dagens köpcenterutveckling i allmänhet och Emporia, som lokaliserats till det nya stadsbyggnadsprojektet i Hyllie Centrum, i synnerhet ses i ljuset av en nyliberalistisk planeringskontext. Köpcentret är en centralpunkt i den nya förstad som utformas kring Hyllie Station sydväst om Malmö. Köpcenterutvecklingen har särskilt kunnat bevittnas i Malmö under den senaste
tioårsperioden. Utöver nyare etableringar av köpcenter såsom Emporia i Hyllie och Stadens Entré vid Malmös norra infart i anslutning till Värnhem, har betydande
upprustningar av exempelvis Caroli City och Triangeln i centrala Malmö samt Mobilia i stadsdelen Fosie genomförts.
Stan Majoor beskriver stadsdelen Örestad utanför Köpenhamn som exempel på ett nyliberalistiskt planeringsprojekt, vilka har kritiserats för sin stängda ”governance”-‐ struktur och negativa påverkan på lokala aspekter (Majoor 2005, Abstract). Hyllie Centrum bär på många gemensamma nämnare med Örestad. Det är ett stationsnära, modernt och storskaligt bostadsområde i en utvald del av stadens utkant. Det finns i båda fallen tydliga inslag av företagsetableringar och konsumtion vilket ges uttryck genom kontorshus, en multiarena och ett storslaget köpcenter (se bild 1).
Bild 1. Flygfoto över Hyllie Centrum (centrerat i bilden) sett från öst. Citytunnelns tågspår genomskär Hyllie Centrum och leder mot Öresundsbron uppe till häger i bilden. Bostadsområdena Holma och Kroksbäck till höger i bilden, avgränsade från Hyllie Centrum av stadsmotorvägen Annetorpsvägen. Bostadsområdet Lindeborg nere till vänster i bilden avgränsat från Hyllie Centrum av Pildammsvägen. Bildkälla: Flickr
Stadsbyggnadsprojekt såsom Hyllie Centrum och dess centralpunkt Emporia kan liksom Västra Hamnen ses som en del av Malmös platsmarknadsföring (place branding).
Platsmarknadsföring är ett verktyg som används för att ”sätta staden på kartan” i ett globalt sammanhang. Genom nya mer exklusiva bostadsområden marknadsförs staden som en attraktiv plats att leva och verka. Områdena anförs ofta av ett särskilt
”flaggskepp” i form av en uppseendeväckande byggnad (Mukhtar-‐Landgren 2008, s 168f). Västra Hamnen har Turning Torso. Hyllie Centrum har Emporia. Detta
köpcenterhar till skillnad från stadens andra köpcenter en egen informationssida på Malmö Stads officiella hemsida. Köpcenterutvecklingen kan alltså inte längre enbart ses som ett resultat av konsumtionsmönster och köpcenterföretagens påverkan. Genom Emporia har köpcentret som fenomen även letat sig in i platsmarknadsföringen av Malmö. Således är det ett för kommunen önskvärt inslag i stadslandskapet.
Det är ofta fysiskt orienterade konsekvenser, som att stadskärnan och centrumhandeln påverkas negativt, som nämns i debatten kring Malmös köpcenterutveckling (se till exempel Anselmsson 2014, Häggström 2014). Stadskärnans särskilda ställning i stadshierarkin, framförallt i den postindustriella eran, gör att dess vitalitet och attraktivitet blir ett återkommande debattämne. Men vad innebär egentligen köpcenterutvecklingen ur ett socialt perspektiv, hur kan köpcenter som fenomen komma att påverka andra delar av staden? Den här studien tar hänsyn till symboliska värden som kan representera och påverka Malmö som stad och invånarna som bor där. Kan köpcenterutvecklingen komma att inverka på sammanhållningen och den sociala hållbarheten i staden?
En slutsats som Malmökommissionen drar av de senaste årens storstadsinsatser är att de sociala aspekterna inte sammankopplats och likställts med de ekonomiska eller miljömässiga frågorna (Malmökommissionen 2013, s 130). Moa Tunström skriver att växelspelet mellan globalism och lokalism framstår tydligt i den samtida
stadsutvecklingen. Staden kan å ena sidan fungera som nod i den globala ekonomin. Å andra sidan kan den vara en plats för inlåsning av resurssvaga (Tunström 2005, s 64). Om Malmö alltmer ska riktas mot en internationell arena kan det diskuteras vad som händer med stadens lokala identitet. Ett identitetsbyggande som får en särskild roll vid stadsomvandlingsprocesser. I Malmös fall är det processer som ska föra staden framåt i den postindustriella eran. Tunström poängterar att tillväxt som mål, vid skapandet av ”attraktiva” stadsmiljöer, kan överskugga välfärden och pekar på att frågan om
tillväxtför vem och varför inte alltidställs (Ibid, s 67).
1.4 Syfte
Utifrån ovan formulerade utgångsläge belyser vi i den här studien, ur ett socialt betonat stadsbyggnadsperspektiv, hur köpcenter som fenomen och fysiskt förekommande element i Malmös stadsbild samspelar med en hållbar stadsutveckling.
Syftet är att granska förhållandet mellan Malmös köpcenterutveckling och social
hållbarhet samt fördjupa förståelsen för hur Emporias utformning, marknadsföring och lokalisering kan inverka på staden och dess invånare.
Tidigare studier som behandlar fenomenet köpcenter såsom Passager -‐ medier och
av Michael Sorkin och Det kommunikativa handlandet (2000) av Erling Bjurström m.fl. tenderar att behandla förhållanden i och omkring ett köpcenter. Genom att bland annat ta hjälp av teori, såsom Inne och ute i Malmö (2008) av Ebba Lisberg Jensen och Pernilla Ouis (red), Cities without cities (2003) av Tomas Sieverts och Consuming cities (2004) av Malcolm Miles och Michael Miles, avser vi bredda perspektivet och redogöra för hur köpcenter genom sin uppenbarelse kan inverka på symboliska värden och sociala förhållanden för en stad snarare än enbart för dess direkta plats.
Vår avsikt med studien är att bidra kompletterande till forskning och planering genom att belysa den köpcenterutveckling som Malmö Stad främjat. På så sätt vill vi ge en ökad inblick för kommunen och inblandade aktörer i vad denna typ av planering kan
innebära. Studien ska kunna ses som en typ av social konsekvensbedömning som Malmökommissionen efterlyser inför kommande fysiska investeringar. I det här fallet gäller det dock redan befintliga köpcenter. Vår bedömning kan inte ses som en
regelriktig strukturerad konsekvensbeskrivning. Däremot belyser vår studie frågor som kan fungera vägledande till sociala konsekvensbedömningar inför eventuella framtida köpcenteretableringar.
Inom ramen för studien ämnar vi även synliggöra alternativa handelsplatser, som visar på vad andra stadsrum och inslag i planeringen skulle kunna innebära. Genom studien är vår förhoppning att bidra med nya aspekter och perspektiv, då vi belyser hur just köpcenterutvecklingen kan spela en roll för den sociala sammanhållningen och
hållbarheten. Uppsatsen ska även kunna ses som ett socialt betonat inlägg i den debatt som förs i media kring köpcenterutvecklingen i Malmö.
1.5Material
Malmökommissionens arbete mynnade ut i en slutrapport år 2013. De mål och åtgärder som kommissionen föreslår, för Malmö Stads sociala hållbarhetsarbete, utgör en del i vår analys. Vi har gjort utdrag ur slutrapporten som vi anser relevanta i förhållande till köpcenterutvecklingen och redovisar dessa fortlöpande genom uppsatsen. I uppsatsen redogör vi även till viss del för de mer övergripande socialt betonade frågorna som belyses i Malmös gällande översiktsplan från år 2000.
Vi fokuserar på Emporia då detta köpcenter är det allra senast uppförda, tydligast marknadsförda och mest storslagna i Malmö. Hade vi i studien riktat huvudsakligt fokus mot något annat köpcenter än Emporia hade resultatet troligen blivit annorlunda. Emporia och dess marknadsföring bär på egenskaper som kan placeras i särskilda globala sammanhang som belyses i studien.
För att uppfylla syftet att belysa förhållandet mellan köpcenterutvecklingen och social hållbarhet samt vad det kan innebära för Malmö, ställs all teori, Malmökommissionens
slutrapport och andra relevanta vetenskapligt underbyggda vägledande rapporter, såsom Länsstyrelsens Handla rätt (2007), Boverkets Socialt hållbar stadsutveckling (2010) och Dags att handla nu! (2004), fortlöpande genom uppsatsen i relation till marknadsföringsorienterade texter såsom Välkommen till Emporia! (2013), Malmös gällande översiktsplan (2000) och Malmö Stads officiella hemsida. För att åskådliggöra alternativa stadsrum/handelsplatser belyses exempelvis gallerian Mitt Möllans
marknadsföring och utformning. Marknadsföringstexter analyserasfrämst för att visa på vad Malmö Stad, Emporia och Mitt Möllan vill uppnå och attrahera som platser. Det teoretiska materialet inklusive vägledande rapporter ger oss i huvudsak en normativ ingång till hur något bör vara. Marknadsföringstexter ger oss framförallt en inblick i hur
retoriken kring staden och konsumtionsplatser förs.
1.6 Metod och metodologiskt angreppssätt
När vi analyserar de marknadsföringsorienterade texterna gör vi en diskursiv analys för att förstå vad dessa texter ämnar säga. Diskurser bestämmer gränserna för vad som är socialt och kulturellt “sant”, “förnuftigt” och “trovärdigt”. En diskursanalys handlar om att göra något med studieobjektet, att ge perspektiv på fenomenet och placera det i ett meningsfullt sammanhang (Börjesson 2003, s 21-‐25). Därför ställs
marknadsföringstexter i relation till en omfattande mängd litteratur inom stadsbyggnadsområdet samt vetenskapligt underbyggda rapporter. Genom det
teoretiska materialet får vi fram vad tidigare forskare skrivit om köpcenter och andra, för den här uppsatsen, aktuella urbana fenomen. Med hjälp av det teoretiska materialet kan vi föra analytiska resonemang och dra slutsatser. Teorin bidrar med en djupare förståelse i den diskursiva analysen.
Där diskursanalys används behövs en socialkonstruktionistisk och reflexiv
grundhållning (Ibid, s 25). Det innebär att verkligheten ses som socialt konstruerad och att inga objektiva absoluta sanningar bestämmer samhällsstrukturer. Sociala fenomen är under ständig förändring och kan konstant påverkas. Detta metodologiska
angreppssätt ger oss möjligheter att komplettera studien med egna iakttagelser och erfarenheter. Detta sker i form av den kvalitativa metoden observation, huvudsakligen vid köpcentret Emporia. I något mindre utsträckning även vid ”köpcentret” Mitt Möllan.
En diskursanalys kan utgöra ett nätverk av så kallade diskursiva noder, det vill säga centrala teman eller nyckelbegrepp kring vilken diskursen organiserats (Fredriksson 2014, s 51). Vi har emellertid inte nämnvärt utgått från några särskilda teman eller begrepp frånsett fenomenet köpcenter och aspekter som kan placeras inom ramen för social hållbarhet. Snarare har vi försökt hålla oss öppensinnade inför vart analysen kunnat ta oss och utformat uppsatsen utifrån de diskursiva samband vi funnit i
förhållandet mellan köpcenterutvecklingen och social hållbarhet” snarare än specifika
forskningsfrågor.
Vi har under inläsningsstadiet gjort utdrag, som varit möjliga att ta ur sin initiala kontext för att placeras i ett köpcentersammanhang, från material såsom teori och marknadsföringstexter. Utdragen kan ses som separata delar. Genom analysen har dessa bundits ihop till ett sammanhängande nätverk som utgör uppsatsen.
Observationsanteckningar och bilder har utgjort en förutsättning i skapandet av detta nätverk. Tidigare kunskap och erfarenheter från utbildningen har utgjort en annan.
Observationerna har i huvudsak syftat till att ge oss inblick i utbudet och utformningen på platsen, snarare än att studera rörelsemönster och mänskliga interaktioner. Därför har platserna endast observerats vid ett tillfälle, då det också förts anteckningar och fotograferats. Observationen vid Emporia ägde rum torsdagen 13 mars 2014 mellan klockan 15 och 19. Observationen vid Mitt Möllan ägde rum 13 mars 2014 mellan klockan 12 och 14. Platserna har sedan besökts vid fler tillfällen för att förstärka bildmaterial. Erfarenheterna vid observationerna har analyserats i förhållande till marknadsföring och teori.
Observationerna kan beskrivas som icke deltagande och ostrukturerade då de hade ett utforskande syfte att erhålla så mycket kunskap som möjligt. Det utesluter ett i förväg färdigställt observationsschema. En del praktiska problem, såsom hur observatören ska förhålla sig till det som ska observeras och om observatören ska vara känd eller okänd, kan uppkomma vid sådan typ av observation (Davidsson och Patel 2003, s 89-‐97). Emellertid ställdes vi inte inför sådana dilemman eftersom det som observerades var utformningen av en plats och inte människorna som befolkar den.
För ämnet relevanta iakttagelser, som gjorts vid observation, delges under uppsatsens gång invävda i analysen. Iakttagelserna stärks med bilder. Denna metod, som bidrar med den upplevelsebaserade mänskliga faktorn, kan ge oss ytterligare infallsvinklar för att uppnå studiens syfte. Av samma anledning används och återges flertalet
tidningsartiklar i studien. Dessa återfinns huvudsakligen i Sydsvenskan. Journalistik kan bidra med upplevelsebaserade infallsvinklar som inte behöver vara teoretiskt
underbyggda. Istället kan dessa texter i sin tur relateras till teoretiskt material.
Emellertid bör det återigen poängteras att detta induktiva angreppssätt som bygger på empiri, i motsats till deduktion som bygger på logik, ger oss redskap för att komma fram till större eller mindre sannolikhet, men aldrig nå en hundraprocentig säkerhet (Thurén 1991, s 19ff). Vår analys bygger till största del på tolkningar. Vi erbjuder alltså en rimlig tolkning, utan att göra anspråk på att erbjuda den enda rimliga tolkningen.
1.7 Uppsatsens struktur
De nyckelord som nämns i den kursiverade syftesformuleringen återkommer genom texten i de olika avsnitten. Eftersom rubriksättningen inte är baserad på
syftesformuleringen eller nyckelorden så redogör vi i det här avsnittet för hur läsaren kan navigera i texten utifrån nyckelorden och syftesformuleringen.
Under rubriken Köpcentras historiska framväxt – 1800-‐tal till idagmed underrubrikerna
Arkader till varuhus – i 1800-‐talets europeiska storstad och Stadsdelscentrum till regionala köpcenter – i 1900-‐ och 2000-‐talets Sverige introducerar vi läsaren till hur utformningenoch lokaliseringenav dagens köpcenter har utvecklats genom historien.
Under rubriken Öppna och slutna stadsrum går vi främst igenom hur utformningen av dagens köpcenter uttrycks. Under rubriken Rädslan för staden resonerar vi kring hur
utformning och lokalisering av köpcenter kan samverka och inverka på differentiering
mellan olika stadsrum och trygghetsupplevelser i staden. Under Bortglömda stadsrum? diskuterar vi Holma och Kroksbäcks förhållande till Emporia med avseende på
köpcentrets och Hyllie Centrums utformning, marknadsföring och lokalisering. Under
Öresundsregionen som stadsrum resonerar vi kring Emporias lokalisering och
marknadsföring i ljuset av Malmö Stads och Öresundsregionens platsmarknadsföring. I
avsnittetGlobaliserade stadsrum diskuterar vi Hyllie Centrums och Emporias
marknadsföring och utformning som del i en global kontext. Under Lokala
stadsrum?resonerar vi kring vad Emporia genom sin utformning, marknadsföring och lokalisering inte riktar sig till. Samt hur miljöer med underifrån kommande
globaliseringsprocesser kan skilja sig åt. De olika typerna av stadsrum ställs i relation till varandra exempelvis utifrån inverkan på identitet och autencitet. Under Stadskärnan
och stadslandskapet diskuterar vi huvudsakligen stadskärnans ställning i dagens
stadslandskap samt dess förhållande till utformningen och lokaliseringenav köpcenter.
Under rubriken Köpcenter i en (o)möjlig framtid? och underrubriken Alternativa
stadsrumresonerar vi kring hur utvecklingen av köpcenter i Malmö, med avseende på utformning, marknadsföring och lokalisering kan bemötas och modifieras. Samt vad
andra typer av (konsumtion-‐)stadsrum kan innebära i förhållande till köpcenter och inverkan på stadens identitet. I samtliga ovan nämnda avsnitt, från och med rubriken
Öppna och slutna stadsrum, läggs fokus på frågor som kan kopplas till social hållbarhet.
2. Köpcentras historiska framväxt -‐ 1800-‐tal till idag
Arkitekturen och stadsplaneringen ”ramar in” stadsmiljön, både fysiskt och diskursivt. Skapandet av den byggda miljön är ett sätt att rama in platserna för vardagslivet. Både genom de fysiska och de diskursiva innebörderna av inramning så planeras, konstrueras och reproduceras maktrelationer. Vardagslivet tar plats i rum, byggnader, gator och städer där aktiviteterna strukturerats av väggar, dörrar och fönster föranledda av planeringsbeslut. Den byggda miljön ramar även in betydelser och innebörder. Platser berättar historier; vi läser dem som rumsliga texter. Begreppet inramning innehåller en tvetydighet. En ”ram” innebär en tillrättalagd ordning eller en gräns. Att “rama in” är att forma saker och att stänga in något inom gränser. På samma sätt som en bild eller en spegel gör. Inramning antyder å ena sidan ett sätt att konstruera världen, å andra sidan ett sätt att se oss själva i den. Inramningen är på samma gång en bild och en spegel
(Dovey 2008, Introduction).
För att bättre kunna förstå utformningen av dagens köpcenter krävs först och främst en förståelse för de planeringsideal som vuxit fram i samband med konsumtionssamhällets framväxt. Vi väljer att ta avstamp kring mitten av 1800-‐talet och den så kallade flanören. Det är en gestalt som bär på egenskaper vilka är centrala förutsättningar för det
konsumtionssamhälle, med köpcenter som dess yttersta crescendo, som vi ser idag. Tunström skriver att flanören, en ny manlig företeelse under industrialiseringen och urbaniseringen, har kommit att bli en symbol för 1800-‐talets europeiska urbana liv. Han var oftast den priviligierade mannen som inte var hårt arbetande. Istället kunde han promenera i staden utan särskilda mål för att ta intryck av det myllrande stadslivet (Tunström 2005, s59). Flanörens livsstil och sätt att röra sig planlöst i stadsmiljön kom att ta plats även i varuhusen och kan ses som en viktig förutsättning för hur dagens köpcenter kommit att utformas. Följande ord går att läsa i Walter Benjamins 1930-‐ talsverk Passagearbetet om Paris 1800-‐talsarkader.
”Folkmassan är den slöja genom vilken den välbekanta staden hägrar som fantasmagori
för flanörens blickar. Inom fantasmagorins ram är den ömsom landskap, ömsom
vardagsrum. Båda elementen förenas sedan i varuhuset, vilket utnyttjar flanerandet för att öka varuomsättningen. Varuhuset är flanörens senaste promenadstråk. I flanörens gestalt beger sig intelligentian ut på marknaden” (Benjamin 1990, s 50).
2.1 Arkader till varuhus -‐ i 1800-‐talets europeiska storstad
Köpcenterutformningens ursprungliga förebild passagerna, även kallat arkader, med butiker och stånd längs vindlande gångar växte fram i de stora städernas huskroppar (se bild 2). Genom historien har dessa sedan kompletterats av flera andra och olika köprum (Fornäs 2001, s 305). Hillevi Ganetz skriver att när Passagearbetetformades hade Paris passager, enligt Walter Benjamin, förvandlats till ett uppehållsrum för prostituerade där kvinnan var en av tidens många varor som såldes i passagerna. Hon blev således även något för den manlige flanören att beskåda (Ganetz 2005, s 38).
Bild 2. Passage i Paris. Källa: Flickr
Under mitten av 1800-‐talet, innan Benjamin skrev sitt verk, omvandlade arkitekten Baron Haussmann Paris stadskärna genom att uppföra stora breda gator som skar igenom de gamla arbetarklasskvarteren i innerstaden. De nya boulevarderna som underlättade flödet och cirkulationen runt och ut ur staden kläddes med
medelklassbostäder. Samtidigt förpassades de fattiga till periferin. De prostituerade förbjöds från arkaderna för att sedan ha återvänt när Benjamin skrev Passagearbetet. Under Paris omvandling ersattes arkaderna av de stora varuhusen som borgerskapets primära konsumtionsplats. Varuhusen utformades som utställningshallar med
skyltfönster och sorterade varor (Miles & Miles 2004, s 95). Köpcenter, så som vi känner till dem idag, kan anses ha två historiska rötter. Dels passagerna som byggdes i början
av 1800-‐talet och dels varuhusen som byggdes under 1800-‐talets senare hälft (Ganetz 2005, s 37f).
2.2 Stadsdelscentrum till regionala köpcenter -‐ i 1900-‐ och 2000-‐talets Sverige
I Sverige och Malmö kan köpcenterutvecklingens första embryo tydas något senare under 1900-‐talets första hälft med modernitetens framväxt, folkhemstankarna och grannskapsplaneringen. Eva Rudberg skriver att grannskapsplaneringen som ideal fick fotfäste under efterkrigstiden. Då strävades det efter att skapa trivsel och gemenskap som grogrund för den demokratiska människans utveckling. Bostadsområdena skulle vara avgränsade, med ett större gemensamt centrum innehållandes både kommunala och kommersiella inrättningar. Ideologin hade tro på den aktiva, gemenskapssökande människan, fri från kommersiell spekulation (Rudberg 1987, s 20f).
Under 1950-‐talet förändrades förutsättningarna för planeringen och byggandet. Bilismen och handeln, med USA som förebild, ökade och koncentrationen av snabbköp och storvaruhus blev tydligare. Parkeringsplatserna blev fler och kom, precis som de stora köpcenteranläggningarna, att förändra ytterområdenas gestalt. Idealen kring skalan på bostadsområdena kom att förskjutas som följd av marknadsekonomins krav på köpkraftsunderlag. Många arkitekters ideal övergick från ett småskaligt inhemskt till ett storskaligt internationellt formspråk. ”Folkhemmets lågmält småskaliga och
beprövade bebyggelse gick över i storskalighetens kortsiktiga fördelar och långsiktiga ovisshet (Ibid, s 22ff). Det är under denna tid, 1960-‐ och 70-‐tal, som
miljonprogramsområdena med en storskalig och massproducerad karaktär tar form. Detta på grund av att snabbt och kostnadseffektivt komma till rätta med den rådande bostadsbristen. Miljonprogrammens fysiska karaktär kännetecknas av icke-‐
sammanhängande, storskaliga punkthus och funktionsseparering sprunget ur Le Corbusiers modernistiska ideal. Funktionsseparering kännetecknas exempelvis av att butiker inte ligger i bostadshusen och arbetsplatser är förlagda till andra områden. Le Corbusiers ideal kontrasterade bilden av den traditionella staden, kännetecknad av täthet ochfunktionsblandning. Där kan olika typer av butiker finnas i samma byggnad som exempelvis bostäder och arbetsplatser. En karaktär som traditionellt ofta återfinns i stadskärnor och innerstadsområden.
Utvecklingen av bilismen och handeln, som tog fart kring mitten av 1900-‐talet under modernismen, kan ses i ljuset av Fordismen. Den amerikanske bilproducenten Henry Ford anses vara upphovsman för det moderna massproduktionssystemet som byggde på principerna storlek, likformighet och förutsägbarhet. Lönerna skulle tillåta ett visst överskott som ökade individens möjlighet att köpa konsumtionsvaror. Gradvis
förvandlades lyxiga konsumtionsvaror till vardagens bruksföremål. Människor erbjöds inte längre endast vad de behövde utan även vad de önskade och begärde. Marknaden
kunde utnyttja den situation som uppstod då det symboliska värdet av konsumtionsvaror fick en ökad social innebörd (Miles & Miles 2004, s 30f).
Enligt Steven och Malcolm Miles har konsumtion som sociologiskt fenomen historiskt sett alltid funnits med i bilden, men det är inte förrän de senaste decennierna som konsumtionen kom att definiera stadslivet. Städer blev varse om värdet av att investera i eller marknadsföra sig som faktiska centrum för konsumtion. Städer blev inte
“consuming cities” förrän konsumtionens potential som medel för produktion insågs (Ibid, s 31). När konsumtion i sig självt blir ett verktyg för tillväxt blir troligtvis också köpcenter, som konsumtionens högborg, ett mer åtråvärt inslag i stadsbilden.
Under 1950-‐talet fanns det ungefär 36 000 dagligvarubutiker i Sverige som nästan alla slog igen på sextiotalet när varuhusen och de stora köpmarknaderna växte fram
(Boverket 2004, s 8). I takt med att handeln koncentrerats till färre marknadsplatser har det sedan 1990-‐talets början skett en tydlig ökning av externhandeln. I Skåne har även de externa handelsplatsernas bebyggelseyta förstorats (Länsstyrelsen 2007, Sammanfattning). Ett regioncenter, eller externcenter, kännetecknas av att det ligger utanför stadskärnan och har ett brett och djupt utbud inom alla branscher, Det kännetecknas av att det finns över 50 butiker varav flera är storbutiker, kedjebutiker och restauranger (Bjurström m.fl. 2000, s 54). För detaljhandelsföretagen innebär placeringar avskilt från citylägen både billigare mark och lägre hyror (Länsstyrelsen 2007, Sammanfattning).
En köpcenterutveckling av sådan decentraliserandekaraktär kan, precis som
modernismens stadsplanering, bidra till en mer utspridd och luftig stadsstruktur. En stadsstruktur som kontrasterar bilden av den traditionella staden som har en tydlig stadskärna, med den högsta koncentrationen av handel. Den traditionella stadens täthet och blandfunktionalitet utgör enligt många teoretiker, såsom Jane Jacobs, källan till det
riktiga urbana livet. Den täta och blandfunktionella staden främjar enligt Jacobs värden
såsom rörelse, möten och social kontroll i det offentliga rummet. Sådant som gör en stadsdel till en gemenskap och en stad beboelig (LeGates & Stout 2011, s 105). Ett köpcenter är, till skillnad från en traditionell stadsgata med handel, monofunktionellt. Inne i köpcentret blandas normalt sett inte kommersiella butiker med bostäder och andra arbetsplatser.
Boverket skriver att det många gånger när det förts diskussioner kring uppförande av nya handelsetableringar såsom köpcenter, i synnerhet i externa lägen, har framkommit att enskilda kommuner haft svårt att hävda sig. Framförallt gentemot stora
handelsföretag och etablerare med betydande resurser. Om regional samordning inte uppmuntras riskerar kommunerna att spelas ut mot varandra. Kommunen i fråga kanske inte vill eller vågar säga nej då risken att förlora en attraktiv etablering,
exempelvis till grannkommunen, är överhängande. Detta kan resultera i att fler och fler handelsetableringar uppförs utan att kommunen gjort strategiska överväganden för vad
som krävs för att främja en långsiktigt hållbar stadsutveckling. Länsstyrelserna, vars ansvar är att bevaka och samordna mellankommunala, regionala och nationella intressen, intar ofta en alltför passiv roll (Boverket 2004, s 19).
I Malmöområdet har denna utveckling framförallt under det senaste decenniet framstått som närmast ohejdbar. Arkitekturjournalisten Dan Hallemar frågar sig i en artikel i Sydsvenskan 2005, två år innan Malmököpcentret Entré stod klart, hur många upplevelsecenter staden egentligen tål. När Entré blir av, är det då dags att överge tankarna på centret vid Hyllie, eller ge det en annan inriktning, med mindre fokus på alla som ska komma dit och spendera och mer på dem som bor i området? (Hallemar 2005)
Idag vet vi svaret, köpcentret Emporia i Hyllie Centrum har byggts. Det är med sina 93 000 kvadratmeter och cirka 200 butiker betydligt större än Entré (Emporia 2014). Huruvida det förekommit större fokus på dess inverkan på närområdet, utifrån
Hallemars fråga i Sydsvenskan, kan diskuteras. Indikationerna pekar på att Emporia i än större utsträckning riktar sig mot konsumenter från hela Öresundsregionen, kanske till och med längre än så.
Emporia kan klassas som ett regioncenter, men Malmö Stad slår fast på sin officiella hemsida att köpcentret har ambitionen att bli Skandinaviens mest internationella (Malmö Stad 2014). På köpcentrets egen hemsida går att läsa: ”Emporia är byggt för att ge dig en internationell atmosfär, ett komplett utbud av butiker och en hög servicenivå (…) Totalt jobbar ca 3000 personer på Emporia och vi besöks dagligen av ca 25 000 besökare” (Emporia 2014). Vad denna ”internationella” marknadsföring, som kan tolkas riktad ifrån staden mot någonting ”större”, kan betyda kommer att analyseras i senare avsnitt. Vi börjar med att se till hur den historiskt framkomna utformningen av
köpcenter avspeglas i dag.
3. Köpcenter i dagens Malmö
Köpcenter belägna i utkanten av staden kan ge förstadslandskapet en dimension som det tidigare inte haft, nämligen den kosmopolitiska känslan som kännetecknar
stadskärnan. I förstadens köpcenter simuleras stadskärnans varierande utrymmen och funktioner. Samtidigt utelämnas, genom vakter och övervakning, de besvärande urbana inslagen (Miles & Miles 2004, s 98). Alltså de utsatta, marginaliserade som inte passar in i bilden som ska höja stadens anseende (Stahre 2007, 60f). Köpcentrets exkluderande mekanismer kan sägas bidra till en form av urban omkastning. I en kollektiv drömvärld för masskultur, fångar och omkastar köpcentret det urbana i en sfär av säkerhet och förutsägbarhet som är semantiskt och strukturellt avskilt från staden (Dovey 2008, Introduction). I ett sådant sammanhang spelar Emporia en betydande roll. Köpcentret är det element i Hyllie Centrum som genom liv och rörelse bland internationella kedjor kan ge den nybyggda förstaden en kosmopolitisk känsla. En karaktär som platsen, tidigare bestående av åkermark, historiskt sett inte haft. Utöver att stadskärnor växer fram organiskt så skiljer sig köpcenter som Emporia dock på en viktig punkt. De är, till skillnad från stadens torg och gator, privata och inte offentliga rum (Miles & Miles 2004, s 99).
3.1 Öppna och slutna stadsrum
En central punkt i alla demokratiska samhällen är föreställningen om ett offentligt rum där stadens gata ofta är den plats som symboliserar det offentliga livet. Den ska kunna användas av alla utan att en ska behöva känna förpliktelser utöver respekten för andra människors önskningar att göra detsamma (Bergman 1985, se Andersson 2002, s 23). I en socialt hållbar stadsutvecklingsprocess spelar det offentliga rummet således en särskilt viktig roll. Eftersom att det ska vara till för alla stadens invånare, utan
undantag. Olika typer av sociala behov och olikheter inbjudsatt samsas om samma plats. Den offentliga miljön synliggör de sociala olikheter som finns i en stad samtidigt som dessa olikheter ges en gemenskap och social sammanhållning genom att synas och interagera tillsammans. Den sociala hållbarheten får således möjlighet att gro i den offentliga miljön. Samtidigt som den ger upphov till det som Jacobs benämner som det riktiga urbana livet
Nationalencyklopedin definierar offentligt rum som en ”del av bebyggelsemiljö som är tillgänglig för allmänheten, t.ex. gator, passager, gallerior, torg och parker”
(Nationalencyklopedin A, 2014). Att Nationalencyklopedin har med “gallerior” i
det vill säga gallerior, är ofta nutidens sätt att försöka återskapa traditionella offentliga platser. Det kan dock inte bli mer än en fasad då köpcenter har kommers, snarare än social samvaro, som syfte (Ganetz 2005, s 37). Genom dess utformning och innehåll kan köpcenter idag således tyckas sträva efter att uppfylla alla flanörens behov. Hela
stadens breda spektra av aktiviteter, inte bara shopping, ska rymmas i köpcentret. Problematiken ligger i att alla sociala skikt och individer,på grund av den kommersiella inriktningen, inte är förenliga med köpcenter som fenomen. Det kan medföra en tyst exkludering. Då Boverket skriver att socialt hållbar utveckling ska kännetecknas av hänsynstagande till olika gruppers behov, står köpcenter som fenomen därigenom inför en problematik. När social hållbarhet är målet bör stadsbyggnadsprojekt kännetecknas av gemenskap och inkludering, snarare än differentiering och exkludering.
Samtidigt som köpcenter ger utrymme för det karnevalistiska, pågår det en ständig kamp för att det ekonomiska ska överordnas det karnevalistiska genom
övervakningskameror, vakter och shoppingstimulerande musik som underminerar samtal (Bjurström m.fl. 2000, s 46f). Köpcentret söker hela tiden efter festligheter. Det är dock som karneval utan sammanhållning. Som en illusion av urbant stadsliv (Dovey 2008, Introduction). Det skulle kunna liknas vid uttrycket “frihet under ansvar”, där friheten ligger i att göra som man vill så länge ansvaret tas att antingen konsumera eller inte störa konsumtionens ordning.
I Malmös översiktsplan står det att ”för att få trygghet och social gemenskap talar mycket för att det skall finnas en tydlig differentiering mellan det helt offentliga rummet, det halvprivata och det privata” (Malmö Översiktsplan 2000, s 52). Samtidigt innebär dagens köpcenterutveckling privatiseringar av offentliga rum. Alltså
“överföring av offentlig verksamhet i privat ägo” (Nationalencyklopedin B, 2014). Kommersiella gallerior medför en exkludering av “ointressanta” konsumenter då de anses skrämma bort “vanliga” konsumenter (Rosengren 2005, s 97 & Thörn 2004, s 189). Resultatet blir ett semioffentligt rum, alltså en privat plats med en offentlig
karaktär, där de offentliga aktiviteterna ses till av privata föreskrifter. Med Malmö Stads ord i åtanke innebär det att social gemenskap och trygghet inte främjas av
semioffentliga platser såsom köpcenter. Upplevelsen av trygghet går i sin tur hand i hand med den sociala kontroll och tillit som Malmökommissionen ser som väsentligt för en socialt hållbar utveckling (Malmökommissionen 2013, s 67).
Precis som det skrivs i Malmös Översiktsplan (2000) anser Jacobs att det måste finnas en tydlig differentiering mellan vad som är ett privat och vad som är ett offentligt rum (Jacobs 1961, s 107). Jacobs hade troligen motsatt sig dagens köpcenter där den semioffentliga platsens trygghetsupplevelse ska upprätthållas genom exempelvis vakter. Jacobs menar att när ett rum är offentligt så sker det också något med människorna som befolkar det. Den offentliga friden på gator och trottoarer
upprätthålls inte i första hand av polisen. Den upprätthålls och genomdrivs snarare av befolkningen genom ett moraliskt, i det närmaste undermedvetet, nätverk av frivillig
