Monkey Mind

Innehåll

Skiss ... 3  Målning ... 4  Bakgrund ... 4  M ötet ... 8  Seendet ... 10  M änniskans drifter ... 12  Det absurda ... 14  Färggivning ... 16  Referenser ... 17  Bildförteckning ... 18 

Monkey Mind

Erik Sigerud

Skiss

Den här texten handlar om en målning som heter Monkey Mind. Monkey Mind är ett buddistiskt begrepp som innebär motsatsen till medveten närvaro. Termen

symboliserar att tanken hoppar runt i medvetandet som en apa. Den text du nu läser kommer även den att hoppa mellan olika synsätt, likt en psykapa.

I mitt arbete har jag försökt få målningar att bära sina egna sammanhang och jag har tidigare valt att göra verk som säger något som jag inte kunnat säga med ord. Detta räcker inte längre. Jag vill verbalisera det centrala och tysta i mitt konstnärskap, bryta egocentriska monologer och skapa dialog med andra om språk, målning och samtid. Utifrån denna dialog vill jag bygga en nydefinierad och personlig plattform.

Dialog är både syfte och metod. Motpoler kommer att ställas mot varandra i ett försök att prova olika brytningar och perspektiv. Jag ska bygga upp ett sceneri i bild och text och skapa ett skådespel där en inre verklighet möter en yttre.

Jag ska utmana begrepp och indelningar och utkristallisera mina centrala intresseområden för att se vad de har gemensamt. Jag ska skapa transparens i arbetsprocessen och använda målningen som en plattform för reflektion. Jag ska konfrontera personliga erfarenheter med tankar från andras texter, och jag ska

kombinera olika bildspråk för att skapa synergi. Målningen kommer att följa texten och texten kommer att följa målningen.

Målning

Bakgrund

Jag väljer att göra en målning, eftersom jag vill utmana mig själv inom det området. Mitt konstnärskap ser jag som en subjektiv och djupgående analys av mina personliga sanningar. Jag väljer att se samtidskonsten som en arena för dialog, där mitt bidrag är min bild av världen.

Nu när jag har bestämt mig för att göra en målning och att fokusera på målandet, studerar jag noga mina böcker för att utröna vilka samtida målare jag uppskattar. Jag tittar enbart på måleriska kvaliteter. Jag scrutinerar målningar av David Schnell, Mattias Weischer, Albert Oehlen och Julie Mehretu. Deras målningar handlar om måleri och deras bilder är frigörande som uppror med flera lager av bildspråk. Struktur möter kaos. Energi hålls tillbaka och släpps fri.

Även om jag själv mest har uppskattat abstrakta målare har jag i de flesta av mina målningar fokuserat på representationer av människokroppen. Jag finner 1700-talets figurationer inspirerande. Även verk av målare som t.ex. Michaël Borremans finner jag värda att begrunda.

På Paris konsthögskola mellan 1999 och 2004 var mina målningar disparata och utan tema. Målningarna skulle fungera i relation till utställningssituationen och jag ville att de skulle skrika ut något primitivt som rubbade reflektionen.

Under skoltiden inspirerades jag bland annat av performancekonstnärer från 60-talet, för deras kroppsliga investering i konsten, abstrakta expressionister för vad som hände i mötet med deras målningar, och 80-talets Junge Wilde-rörelse för deras vilja att bryta med normer. Jag influerades av Batailles erotik och Arthur Dantos böcker om konstbegreppet. Mina målningar var absurda. Jag uppskattade filmer av Jack ass-gänget, Tati och Andy Kaufman samt texter av Samuel Becket, Alfred Jarry och Kafka. Med mina målningar ville jag visa på det absurda med sociala regler i relation till livets förgänglighet.

Under en period tecknade jag och målade byggnader. Jag sa att de handlade om makt och den efemära människan. Jag ville återskapa det jag själv kände, när jag stod framför dessa byggnader. Intresset för makt i relationer har intresserat mig länge och jag har haft stort utbyte av Nietzsches, Foucaults och Butlers tankar om makt i relation till självkänsla, identitet och det normala. Makt är intressant eftersom den känns av, den låter och den är synlig, men är samtidigt svår att beskriva.

Jag har velat måla något grundläggande mänskligt; något bakom kollektiva överenskommelser och något som driver oss. Mitt skissblock är fyllt av situationer som har att göra med rädsla. Rädsla påverkar alla djur. Hos människan kan rädslan styra beteendet i ett socialt möte, som inte innehåller någon egentlig fara.

Sexuell drift är svår att måla utan att falla in i ett konsthistoriskt objektifierande och manligt synsätt. Sexualdriften är också svår att måla eftersom det lätt blir en berättelse om, snarare än en berättelse inifrån. På något sätt tror jag att upplevelsen av

sexualdriften måste ligga i tolkningen av bilden för att kunna förflytta ämnet från duken till betraktarens medvetande. För mig är det en sanning att djurens parning är något annat än mänsklig sexuell drift. Jag tror att erotik är en mänsklig drift som växer med social bekvämlighet.

Till min examensutställning 2004 presenterade jag 60 akvarellporträtt av samme man samt en video där jag skrattade. Verket handlade om ett möte med en jury. Jag har alltid tänkt att konst, vad det nu än är, händer i mellanrummet eller i mötet. Det är i mötet med något annat eller någon annan som jag definierar mig själv.

I sju år bodde jag i Paris och känslan av att vara en del av något annat försökte jag nyttja i mitt skapande. Det kändes som om jag mötte kulturen; som om jag såg på den med distans. Hela min konstutbildning var baserad på dialog med syfte att utveckla idéer. Jag tog omedvetet med mig idén att konst skapas i dialog med utställningar, med mina vänners verk och med mitt eget arbete. Ända sedan denna tid har jag sökt dialog.

Något jag länge har reflekterat över, och som förstärktes när jag läste en bok om David Hockneys konst, har varit hur jag ser. Jag har många gånger stått på öppna platser och upplevt det som att perspektivet är vänt. Jag har försökt fokusera på en punkt och samtidigt notera periferin. Jag har i flera år skissat på en korrektare avbildning av rummet än den avbildning som går att se i klassiskt måleri eller i ett fotografi, men jag har inte lyckats skapa något tillfredställande perspektiv. Motviljan att anpassa mig till centralperspektivet har fått till följd att mina tidigare målningar har saknat detta perspektiv.

 

Bild 1: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 föreställande Sergels torg

I den planerade målningen vill jag avbilda människor i handling. Det finns en laddning i att handla. Att leva, att måla och att verka i världen kan vara handlingar i det offentliga.

Ett mål med min målning är att sammanföra alla tidigare projekt jag antingen har jobbat med eller velat jobba med. Jag vill finna det som håller dessa projekt samman.

Jag provar olika modeller för målningen. En av idéerna är att måla en scen för ett mentalt skådespel. Jag har länge velat göra en målning av Sergels torg eftersom jag vill

studera mitt seende när jag går över den platsen och eftersom Plattans mönster är en intressant utmaning att måla.

Jag börjar med att fotografera Sergels torg. Fotografierna för jag samman i Photoshop.

När jag tittar på några av de målningar som jag uppskattar, förstår jag att dessa målningar är svåra att planera med papper och penna och att Photoshop möjliggör en mer komplex komposition.

Jag lyssnar på en ljudbok om psykets kraft. Jag har tidigare gått i kognitiv beteendeterapi och jag har lyssnat på många ljudböcker om positivt tänkande, neuro-lingvistisk programmering och mentala strategier i sociala möten. Under arbetet fortsätter jag att fördjupa mig i självhjälpslitteratur för att se hur detta kan influera mig konstnärligt.

Idéer kommer från möten. Det jag gör hämtar jag från livet och jag investerar mitt jag i mitt engagemang.

Jag vill i mitt arbete ta risker och fördjupa mina intressen. Jag vill också bygga upp ett liv som stämmer överens med det jag utforskar i konsten. Tidigare såg jag till

exempel en viss typ av träning som en del av min praktik som konstnär. Nu har jag i och för sig funnit ett visst utbyte i Lacans texter, men det har visat sig att

populärvetenskapliga relationsstrategier säger mig mer om samtiden.

 

Bild 2: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 föreställande Erik Sigerud

I en annan ljudbok lyssnar jag på en författare som talar om hur vi tror att verkligheten styr oss när det i själva verket är psyket som styr verkligheten. Han beskriver hur det finns en yttre verklighet och individuella inre verkligheter. Detta tar jag fasta på och jag inser att schismen mellan det yttre och det inre har funnits som ett intresse hos mig sedan länge.

Jag bestämmer mig för att göra en målning där en inre verklighet möter en yttre verklighet. Jag fotograferar av mig själv i poser inspirerade av skisser jag har valt ut från mitt skissblock. Bilderna av mig själv klistrar jag in i fotografiet av Sergels torg.

Som jag har förstått det tolkas ofta Rorschachtesten sexuellt. Jag vill göra en bild som leker med denna tolkning. Jag provar olika metoder. Jag laddar ned illustrationer ifrån Kamasutra och klipper ut personerna ur bilderna. Jag sätter ihop bilderna och sparar enbart konturerna. Jag spegelvänder en kopia av bilden och sätter ihop den med originalet. Det liknar lite en mandala eller ett psykokosmogram när jag tittar på det. Man skulle kunna anse att elementet är heteronormativt, men en sådan tolkning skulle i sådant fall ligga hos just tolkaren. Jag låter bilden smälta in i skådespelet.

 

Bild 3: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 föreställande människor som har sex med varandra

Jag sätter upp en duk som är ungefär fem meter bred och 2 meter hög på väggen. Jag vill att målningen ska kunna omfamna blicken och att en betraktare ska kunna relatera till målningen som till en plats, till en annan människa eller till ett skådespel. Jag grundar i grått och gör ett rutnät. I datorn gör jag ett rutnät på min skiss. Skissen är bearbetad i Photoshop och jag planerar hela målningens genomförande så gått jag kan för att vinna tid.

Med hjälp av en projektor ritar jag konturer på duken. Här stannar jag upp och funderar på vad det är jag gör.

Jag vill förenkla min målning till att handla om fyra kategorier för skapa en ny plattform. I tanken och i arbetet försöker jag utveckla dessa fyra kategorier. Jag tänker mig att de fyra kategorierna representerar det som är svårt att sätta fingret på. Jag ser kategorierna som hörn i en mental kvadrat. De hör ihop och tillsammans skapas ett femte element. Jag vill att det femte elementet ska vara det jag inte kunnat säga med ord, det som faller mellan definitioner och som existerar i mellanrummen.

Mina fyra kategorier är Mötet, Hur jag ser, Människans drivkrafter och det Absurda. Tre av kategorierna är tydligt representerade i skissen. Den fjärde kategorin, det Absurda, är representerat i sammanhanget.

Mötet

Jag ligger på golvet framför mina målningar på väggen. Plötsligt inser jag att det jag alltid har jobbat med är mötet. Målningarna och skisserna handlar om möten och framför allt målar jag verk som syftar till att skapa ett möte med betraktaren.

Intresset för mötet är ett intresse för det psykologiska. Det kommer från min egen självmedvetenhet i möten. Ett möte kan vara en middag runt ett bord, ett

återseende, en sammankomst eller en sammandrabbning, men också ett möte med en situation eller en plats.

Jag är intresserad av när något känns fel i mötet, när själva mötet blir synligt. Jag tror att det finns en maktrelation i alla möten och att denna relation sällan är jämställd. Detta kan även gälla möten i konstens sammanhang, där makten syns i

tolkningsföreträden och entiteters upphöjning från banaliteter till kvalitativ konst. Jag får och ger makt genom att anpassa mig. Det är frustrerande.

Det känns som om makten finns där, mellan duken och blicken, mellan Jag och den Andre. Samtidigt tror jag att jag kan påverka min situation som en av alla agenter i världen. Det finns en risk med att avslöja vem jag är men jag måste interagera med världen för att få makt över mig själv (Arendt 1998:21). Ju mer alla kan uttrycka det egna, desto mer frihet skulle människan få (McGowan 1998:16).

 

Bild 4: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 Förlaga till målningen Monkey Mind

Min blick är subjektiv och egocentrisk. Jag ser allt inifrån mig själv. Det Andra och den Andra, vilka är främmande för mig, är inte negationer av mig, men jag har inga illusioner om att fullt ut veta vem den Andra är. Som jag ser det är risken att jag

kategoriserar den Andre utifrån min bild av verkligheten om jag skulle försöka beskriva den Andre. Det skulle reducera den Andre till det den Andre inte är.

Jag vill prata om det egna för att prata om det allmänna, jag vill prata om det privata för att beröra det offentliga, jag vill prata om det lokala för att beröra det globala och jag vill prata om det inre för att beröra det yttre.

Det är i mötet mellan olika motpoler som jag upplever att något händer, att jag kan närma mig en förståelse av världen och mig själv. Världen är som ett bord mellan

människor. Bordet separerar människorna samtidigt som det binder dem samman. Det är mellanrummen som skapar världen (Arendt 1998:85).

Jag tror att generositet och dialog kan skapa en relation till den Andre. Jag vill att min målning ska bli till den Andre för den Andre. Genom att måla min världsbild och ge den till den Andre samtidigt som jag tar den Andres världsbild i beaktning kan en relation och synergi skapas (Lévinas 2008:11-20 Kemp 1992:33).

För att jag ska kunna måla målningen så snabbt som möjligt har jag gjort en plan. Jag målar först hela målningen, från vänster till höger. Jag kopierar över skissen till målningen i svartvitt. Jag målar ytan platt. Jag tänker att om ljusnivån stämmer är det inte så noga om färgerna stämmer för att tjusa ögat. Jag planerar att måla bakifrån och framåt i färg när jag först har målat allt i gråskala.

Jag skriver ut kartor på var jag ska lägga på vit färg, 25 % grått, 40 % grått, 50 % grått, 60 % grått, 75 % grått och svart. Dessa kartor använder jag mig av för att hitta rätt nyanser. Jag målar med vinylfärg. I arbetet ser jag inte vad jag målar. Jag följer bara kartan.

Jag rätar ut vissa linjer som är böjda i skissen. Jag gör detta som en kompromiss mellan hur ögat ser och hur vi upplever verkligheten. Målningen innehåller nu både centralperspektivets raka linjer och fempunktsperspektivets omfång.

Jag följer inte gråskalekartorna slaviskt utan jag tar genvägar där jag kan. Även om målningen ständigt ändras och det är vissa saker jag inte vet hur jag ska utföra, har jag ändå planerat det mesta. Skissblocket fylls nu inte av bilder utan av tankar. Tankarna rör hur jag kan skriva och prata om min målning. Tankarna handlar om hur jag kan sätta ord på något som jag ser framför mig.

Seendet

Jag står framför målningen. Jag vill gärna att andra ska stå lika nära målningen som jag gör när jag målar den. Jag vill att man ska kunna förhålla sig till målningen som till en plats eller till en person. Jag tänker mig att platser, mer än människor har identitet.

Platser förändras långsammare än människor och platser spelar inte roller som människor gör. Däremot uppfattas nog en plats som Sergels torg olika av dem som har en relation till platsen. Platsens identitet utgörs av alla de tolkningar av platsen som människor har.

Det finns makt inbyggd i arkitektur. Arkitektur leder oss genom korridorer, bröstar upp sig mot oss och påbjuder manér. Byggnader och torg överlever oss men de är inte konstanta. Om jag skulle ha tagit fotografier av Sergels torg en timme tidigare eller senare än när jag tog fotografierna, skulle de ha sett annorlunda ut.

Platsen existerar i relation till mig. Beroende på vilka erfarenhet en människa har kommer de att tolka Plattan olika. Det är som med min målning. Ingenting kommer ut ur målningen som säger att den är ett konstverk. Ingenting strömmar ut ur målningen som avslöjar hur den ska tolkas.

 

Bild 5: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 Karta för 25 % grått

Verket uppstår i tolkningen och med denna text söker jag skapa berättelser som hör hemma i de sammanhang jag vill att målningen ska tolkas. Samtidigt vill jag skriva inifrån mig själv och vara ärlig gentemot mig själv och målningen.

När jag står på plattan ser jag nästan i 180 graders vinkel. Det perspektivet ser man inte i äldre måleri eller i foto. I de bilderna är motivet inramat av ett

centralperspektiv vilket gör mig fixerad till en plats och enögd.

När jag tittar på målningar tänker jag att jag ser målarens blick och även målarens eventuella synfel. Var det El Grecos astigmatism som skapade de skeva kropparna och var det Van Goghs galenskap som vände perspektivet i hans målningar?

Med min målning vill jag visa en av mina blickar. Jag tror att en målares blick kan verka artificiell eftersom fotografiska hjälpmedel så länge har använts inom måleriet.

Det fempunktsperspektiv jag har applicerat på målningen upplevs, särskilt sett på håll, som om det inte stämmer. Likväl får det med allt det ögonen skulle se från en punkt.

Allt är lögn och fiktion i målningen och ändå är målningen sann för mig.

Jag försöker visa platsens stämning. Jag kan omöjligt förstå hur det känns att gå på New Yorks gator innan jag varit där och jag kan omöjligt beskriva hur det är att gå på Paris gator för någon som inte varit där. Det är svårförmedlade upplevelser.

Den direkta och den medierade situationen är olika. Samma upplevelse kan uttryckas på en mångfald vis (Sokolowski 2008:12). Bilden av en plats skiljer sig också beroende på synvinkel. Att se innebär att se någonstans ifrån. Det som syns döljer något annat. Jag kan ana det som är utom synhåll. Att till fullo förstå en plats skulle innebära att se platsen ur alla synvinklar och från alla tider (Merleau-Ponty 1997:13-16).

Jag börjar lägga på färg på målningen och jag börjar måla bakifrån. Efter svartvitt med vinyl, målar jag nu i färg med olja. Jag börjar med att testa olika blå färger. Jag bestämmer mig för att använda ultramarinblå för dess likhet med himlens blå nyans.

Jag färglägger himlen, huden och byxorna med ultramarinblått och

kadmiumorange. Jag skapar mörkare nyanser genom att blanda de två färgerna, och jag skapar ljusare nyanser genom att blanda i zinkvitt i någon av de två färgerna. För att kunna måla lager på lager och späda ut färgen blandar jag i liquin. På partier där jag vill ha mera blänk, blandar jag i ett medium som heter målarmedium. Jag lämnar

Människans drifter

Jag tar en paus från målningen och ägnar mig åt några andra målningar. Under tiden tittar jag på målningen och funderar på vad jag vill säga med tekniken. Jag vill göra något där bildspråk blandas, där det slarviga möter det noggranna, där det gestuella möter det grafiska och där det antydda möter det definierade. Bildspråken skapar energier och blottlägger mentala och visuell fokuspunkter.

Bilderna av mig själv i målningen är länkade till min kärna, till mitt Jag. De representerar drömmar om euforisk frihet, rädslor, ilska och glädje. Bilderna av jaget symboliserar en inre dialog mellan förnuft och känsla, mellan kontroll och kaos.

 

Bild 6: Målning av Erik Sigerud 2010 Början av målningen Monkey Mind Foto: Erik Sigerud

Jag tänker på ett avsnitt av radioprogrammet Filosofiska rummet som jag hörde för något år sedan. Där förklarade någon begreppet Monkey Mind, som buddisterna använder för att tala om hur vi värderar fakta och hur vi ser på verkligheten.

Ett faktum kan vara att en person jag känner inte säger hej. En tolkning av denna situation skulle kunna vara att jag är illa omtyckt. Ett faktum kan vara att jag skriver på en grå dator. En åsikt kan vara att jag tycker att min dator är väldigt bra. Vi tolkar oss själva och omvärlden. Att ha en monkey Mind är när tolkningarna och åsikterna studsar omkring i hjärnan som en tjattrande apa. Jag tittar på min målning och förstår att det är delvis en monkey Mind jag målar.

Jag bestämmer mig för att titeln på målningen ska bli Monkey Mind.

Den övre delen av målningen föreställer en siluett, likt ett skuggspel i himlen över staden. Jag tänker mig att bilden är som något från det undermedvetna, en drift som är närvarande men inte på ytan. Siluetten är uppbyggd av sexillustrationer. Siluetten går runt hela målningen, men den syns främst på himlen på grund av de kontrasterande färgerna blått och orange. I det parti av himlen som är utanför siluettens kontur målar jag det orangea och i partiet innanför konturen målar jag himlens blå färg. Jag målar på båda partierna av himlen och strävar mot en realistisk återgivning med lager av utspädd färg. Jag låter himlen gå ut en bit över husen för att skapa en mjuk övergång. Kontrasten är hård mellan det blå och det orangea.

Jag sitter med min skissbok och försöker skapa olika kategorier som kan länkas till mötet, seendet, människans drifter och det absurda. Jag gör det delvis för att hjälpa mig att reflektera över vad jag gör. Jag gör det också för att skapa dialog med andra språk och för att låta olika världar mötas. Jag vill att målningen ska förföra. Jag tänker mig att dessa tankar kan leda till en ny grund att jobba vidare ifrån.

I en ljudbok om förförelse påstås att mystik, makt, emotionell investering och personlig stil krävs för att förföra. Jag tänker att makt kan länkas till mötet, att mystik kan länkas till seendet, att emotionell investering kan länkas till människans drifter och att personlig stil kan länkas till det absurda.

Jag funderar på om det finns något bakom samhällsstrukturen som driver oss människor, men jag tror inte att något finns bakom strukturen. Vi är strukturen. Däremot tror jag att det finns känslor och drifter som styr oss. De kan vara primitiva, sociala eller privata. Viljan till makt och rädsla är grundläggande mänskliga affekter. Jag är intresserad av känslor och drifter som jobbar mot förnuftet. Lacan menar att den främsta driften, som också ger upphov till psykets alla andra affekter, är åtrå.

För mig har känslan av att veta vem jag är betydelse. Däremot tror jag att det är en illusion. Jag tror att alla förändras konstant och att man spelar olika roller i olika

situationer, precis som min målning spelar rollen som konstverk och att jag spelar rollen som konstnär. Jag spelar också rollen som normal och som man. Jag spelar en roll i hemmet och en annan på jobbet. Alla identiteter är uppbyggda på falska

dikotomier. Man är i själva verket ingenting. Man bara gör saker.

Mina inre krafter lever en mystisk skuggtillvaro. Mycket går inte att uttrycka eftersom det, när det uttalas, skulle förlora sin privata och individuella status och eftersom det inre, när det lyfts fram, omformas för att göras synligt och hörbart för andra.

Genom att dela olika intryck uppstår verkligheten. Jag vill kunna visa upp min verklighet. Psyket har en offentlig prägel, eftersom det också visar sig i det öppna. Många sensationer, hur intensiva de än är, förblir dock intima, vare sig jag vill det eller ej. Jag försöker skapa symboler för det inre i min målning (Arendt 1998:83).

Det absurda

Dörren till min ateljé står öppen. Mina grannar i ateljéhuset besöker mig varje dag och vi pratar om målningen jag arbetar på. Jag testar en tanke: Kan jag låta marken vara målad i vinyl eller ska jag arbeta vidare på den i olja? Mina vänner tycker att jag kan låta marken vara orörd. Jag berättar för dem att jag vill skapa större realism i de främre figurernas ansikten och händer än i resten av målningen, eftersom jag gillar blandningen av bildspråk. De tycker att den idén är bra.

Jag har känt mig frustrerad i relation till sociala strukturer och normer – inte för att jag upplever mig onormal utan för att jag har svårt för mentala regler.

Den ursprungliga idén till målningen var grundad i tanken om det absurda och jag tänker mig att målningens sammanhang berör det absurda.

Jag tänker mig att det absurda är att vi lever och dör och att vi gör saker däremellan. Det repetitiva i livet är absurt. Det är absurt att vi har etikett och sociala normer i relation till livets förgänglighet. Att se det sociala spelet är absurt. Vår tanke och vårt språk är absurt. Språket är vilseledande. Vi tänker i gränsdragningar, motsatser och kategorier och vi skapar absurda regler.

 

Bild 7: Målning av Erik Sigerud 2010 Målningen Monkey Mind först målad i gråskala Foto: Erik Sigerud

Likt Sisyfos meningslösa syssla är alla aktiviteter meningslösa, eftersom jag kommer att dö. Mina handlingar räddar mig inte från döden.

”Konsten och ingenting annat än konsten”, säger Nietzsche, ”den har vi för att inte dö av sanningen” (Camus 2004:77).

Man måste föreställa sig Sisyfos lycklig (Camus 2004:99). Att leva är att leva det absurda (Camus 2004:47).

Jag väljer att acceptera och omfamna det absurda i livet och i min målning. Det är frigörande.

Hoppandet i målningen är en önskedröm och en frigörelse från återhållsamhet och oro. Ett sätt att slåss mot livets meningslöshet är att agera med andra, i konsert, som

Arendt skulle säga (McGowan 1998:68). I målningen agerar jag med mig själv men agerandet är också en symbol för agerandet i sig som handling. När jag interagerar med andra blir vi till ett Vi.

Juridiska, sociala och språkliga regler skapas åt Vi utan hänsyn till varken Jag eller den Andre och egentligen finns inte den Andre. Man kan inte säga till någon: du är den Andre. Vi, eller världen, består av en mångfald unikum. Det är relationerna mellan olikheterna som skapar världen. När mångfalden försvinner krymper världen (Kemp 1992:53 Lévinas 2008:300 McGowan 1998:23). När ingen kan komma överens eller när alla tycker lika faller världen sönder (Arendt 1998:91).

Att uppleva det absurda kan vara frustrationen av att uppleva egna mentala gränser. För mig är det absurda också ett verktyg för att studera det normala.

En ateljégrannes måleri ger mig idén att måla en abstrakt målning ovanpå min målning, när den är färdig. Jag tar en bild av en Albert Oehlen-målning från internet och klistrar in den ovanpå skissen av min målning. Jag tänker mig att målningen jag ska göra ska handla om målning och att utforska det absurda. Jag har ett behov av att skapa ett fjärde bildelement i målningen som representerar det absurda, men jag överger snabbt idén.

På människorna närmast betraktaren målar jag realistiska representationer av hud. Jag målar två tunna lager grått på husen i bakgrunden för att dölja att jag målat om och ändrat samt för att lyfta fram förgrunden. I två omgångar målar jag huden på människorna i bakgrunden. Jag stannar upp när de fortfarande har något skissartat över sig. Jag gillar tanken på att målartekniken bär på ett eget narrativ och att man kan förstå att de främre, mer detaljerade, figurerna har utvecklats från en teknik som syns i de bakre figurerna. Jag målar så lite som möjligt på figurernas t-tröjor för att bevara den spontana gesten.

För mig är det absurda ett verktyg för att söka något nytt inom konst och måleri. Det är svårt att tänka ut något som skulle kunna vara absurt, eftersom jag har så många ramar i mitt psyke. Jag vill gärna utveckla ett privat bildspråk som kan tala om det som är intimt och privat på ett allmänt vis (Wittgenstein 1996:205-206 Arendt 1998:83). Jag tänker mig att det absurda är en nyckel till det.

Jag börjar känna mig klar med målningen. Jag ska bara lägga på vita, grafiska partier som jag har planerat sedan starten. Idén till dessa kom från viljan att blanda bildspråk. Partierna är en spegling av marken och förstärker perspektivets effekt och ger en mer drömsk stämning. Jag gör de nu helt grafiskt blå byxorna mer detaljerade. Jag tittar på målningen och tycker att siluetten i himlen har blivit för dominant i relation till kropparna. Jag vill att bildelementet ska vara mer antytt än detaljerat. Därför jämnar jag ut kontraster och mjukar upp kanter. Det sista jag gör är at lägga på partierna med grafiskt vitt.

Färggivning

Detta textarbete har hjälpt mig att förstå vad jag arbetar med. Jag har insett att idén om mötet, som var en ny tanke, har en framträdande roll i mitt arbete. Genom idén att kombinera olika teman har jag intresserat mig för den inre verkligheten i mötet med den yttre verkligheten. Mycket av arbetet har handlat om att formulera i skrift det arbete som pågick i målningen. Samtidigt påverkades många tekniska lösningar av vad jag kom fram till i texten.

De ljudböcker jag lyssnat på under arbetets gång har gett upphov till tankar om relationer. Dessa reflektioner har varit mer personliga än influenserna från

referenslistan och det är också anledningen till att jag inkluderade dem i texten. I detta arbete blev text och målning ett men jag vill fortsätta utveckla mitt tal-, skrift- och bildspråk med den nya grund som detta projekt har gett mig. Jag vill utvecklas mot ett skriftspråk som närmar sig det gestaltande arbetet. Under arbetets gång har jag även förstått att dialogen är en viktig komponent i mitt arbete och denna dialog vill jag fortsätta att utforska.

Att agera i detta sammanhang har gett mitt arbete nya dimensioner och jag tror att jag, genom att göra mina processer transparenta och samtala om dem, skulle kunna utveckla mitt måleri i relation till den globala samtidskonsten.

 

Referenser

Lévinas, Emmanuel 2008. Totality and Infinity. Pittsburgh: Duquesne University Press. Kemp, Peter 1992. Lévinas. Göteborg: Daidalos.

Merleau-Ponty, Maurice 1997. Kroppens fenomenologi. Göteborg: Daidalos. Arendt, Hannah 1998. Människans villkor. Uddevalla: MediaPrint.

McGowan, John 1998. Hannah Arendt. Minneapolis: University of Minnesota Press. Bailly, Lionel 2009. Lacan. Oxford: Oneworld Publications.

Camus, Albert 2004. Myten om Sisyfos. Viborg: Delfinserien.

Wittgenstein, Ludwig 1996. Filosofiska undersökningar. Stockholm: Thales

Sokolowski, Robert 2008. Introduction to Phenomenology. New York: Cambridge University Press.

Bildförteckning

Bild 1: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 föreställande Sergels torg ... 5  Bild 2: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 föreställande Erik Sigerud ... 6  Bild 3: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 föreställande människor som har sex med varandra ... 7  Bild 4: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 Förlaga till målningen Monkey Mind ... 8  Bild 5: Digital skiss av Erik Sigerud 2010 Karta för 25 % grått ... 10  Bild 6: Målning av Erik Sigerud 2010 Början av målningen Monkey Mind Foto:

Erik Sigerud ... 12  Bild 7: Målning av Erik Sigerud 2010 Målningen Monkey Mind först målad i gråskala Foto: Erik Sigerud ... 14  Bild 8: Målningen Monkey Mind av Erik Sigerud 2010 Foto: Erik Sigerud ... 16