Victor Kvarnhall
Pojkars musik, Reproduk-tionens tystnad. En expla-natorisk studie av pojkars reproducerande förhållnings-sätt till populärmusik och populär musicerande. Örebro Studies in Musico-logy 2, Akad. Avh. Örebro Universitet, 2015
Under lång tid har det populärmusikaliska fältet till antalet dominerats av män. Likaså har en betydande könssegregering kunnat iakttas inom området. Kvinnor sjunger, män spelar instrument. I Kvarnhalls avhandling får vi veta att pojkars intresse för populärmusik utvecklas tidigt i livet. Detsamma gäller pojkars och flickors val av olika instrument. Trots att mönstret är väl belagt har tidigare forskning, enligt Kvarnhall, ofta stannat vid att beskriva dessa empiriska fenomen. Likaså är det främst vuxna kvinnliga musikers hinder som granskats. Kvarnhall argumenterar för att det är dags att med en
explanato-risk ansats söka generella förklaringar till
det bestående fenomenet, liksom att sätta unga pojkars förhållningssätt i centrum. För i likhet med vad som hävdas inom mansforskning så måste också studier av populärmusikområdet noga undersöka dess förmånstagare. Med hänvisning till Michael Kimmels metafor om att män rör sig i det sociala livet med en obemärkt medvind frågar sig således Kvarnhall vad det är i verkligheten som villkorar pojkars medvind i riktning mot populärmusikens område. För att besvara frågan tillämpas
Kritisk realism, ett vetenskapsteoretiskt
perspektiv som försöker återerövra kau-salitetsbegreppet från en ofta positivistisk associerad förståelse. Kvarnhall argumen-terar för den kritiska realismens särskilda relevans inom såväl musik- som genus-forskning, eftersom han anser att båda fälten de senaste decennierna dominerats av konstruktionistiska perspektiv, inspi-rerade av postmodern och poststruktura-listisk filosofi.
Avhandlingens empiriska material består av att Kvarnhall utfört enskilda samtalsintervjuer med åtta pojkar i åldern 11-13 år, vilka intervjuats vid tre olika tillfällen. I analysen framkommer att pojkarna intar ett identifikatoriskt förhållningssätt till populärmusik och populärmusiker, vilket handlar om en vilja att vara och göra som sina idoler, samt att betrakta populärmusicerande som rea-liserbart. Pojkarna ger också uttryck för ett analytiskt lyssnande som ger upphov till musikaliska lärprocesser när de spelar de instrument som män tidigare använt inom fältet. Till gitarr, elbas och trummor utvecklas en hängiven och personlig rela-tion – ett engagerat förhållningsätt. Sång – flickors främsta instrument – görs däremot till underordnad betydelse. Därtill tar pojkarna avstånd från ett intimiserat
för-hållningssätt – det sätt på vilket de anser
att flickor förhåller sig till populärmusik och musiker. Musikern är då inte någon att efterlikna, utan någon man vill ha.
Kvarnhall hävdar att de identifierade förhållningssätten tillsammans med poj-karnas starka musikaliska självförtroende är avgörande för att utveckla
musikaliska aspirationer. Förklaringarna relateras till Sandra Hardings tanke om att analysera könsmaktsordningen på såväl en social, kulturell som individuell nivå. Inspirerad av Anna G. Jónasdóttirs teori om mäns exploatering av kvinnors kärleks-kraft söker Kvarnhall därför grunden till pojkarnas reproducerande förhållningssätt i att de erhåller mer erkännande av flickor än vad de själva ger. Pojkars förhållnings-sätt till musik utgör norm för båda könen och som förmånstagare har de ett objektivt
intresse att bevara status quo, vilket
sam-spelar med kulturella könsregler som säger att de bör undvika instrument och musik som flickor föredrar. Av vana internaliserar pojkarna dessa kulturella könsregler som också formar en beredvillighet att anamma populärmusikaliska instrument med dess inneboende potential att låta högt. För pojkar har ett självförtroende som gör att de vågar ta ljudmässig plats. Likaså appel-lerar teknologin till ett maskulint subjekt.
Genom att sätta fokus på vad som får pojkars medvind att blåsa i riktning mot det populärmusikaliska området, fyller avhand-lingen en empirisk lucka. Detsamma gäl-ler det vetenskapsteoretiska bidraget. Även om Kvarnhalls argument emellanåt ter sig onödigt polemiskt finner jag den kritiskt realistiska ansatsen intressant. Stor möda har lagts vid att tydliggöra det vetenskapste-oretiska bidraget och då inte bara i relation till musikforskning, utan även genusforsk-ning. Därtill ter sig Kvarnhalls empiriska material både unikt och rikt. Det är skapat med djup insikt om vikten av att ge ifrån sig makt och ändå på ett konkret sätt möta den intervjuade. Den intervjumetod som
arbetats fram och utvecklas i avhandlingen för att fördela makt mellan intervjuare och intervjuad är väl värd att ta del av för den som utför liknande undersökningar.
I Kvarnhalls analys söks alltså efter bak-omliggande mekanismer som möjliggör pojkarnas musikaliska ”medvind”. I detta sammanhang kan jag undra över populär-musikområdets egna sociala och kulturella fält. Vilken förbindelse finns till exempel mellan de könsstereotyper som pojkarna ger uttryck för och ekonomiska marknaders intresse av att producera liknande bilder? Men vad jag främst funderar över är de förklaringar som ges på den individuella nivån. Utifrån Jessica Benjamin och Nancy Chodorow hävdar Kvarnhall att pojkarna, alltsedan en tidig frigörelseprocess från modern, utvecklat en psykisk struktur som gör dem predisponerade att ta avstånd från intimitet och femininitet. En stark fader-sidentifikation har istället gett upphov till ett självständigt agerande och ett musika-liskt självförtroende, vilket Kvarnhall (med utgångspunkt i tidigare forskning) anser att flickor generellt saknar eftersom de tidigt i livet tvingas tillbaka i ett modersberoende. Samtidigt väcker de psykoanalytiska förkla-ringarna och de något svepande jämförel-serna mellan flickor och pojkar intressanta feministiska frågor om makt, ideologi och teori. Som läsare ”tvingas” jag granska mina egna vetenskapsteoretiska antaganden. Jag förvånas över hur min feministiska socio-logiska tanke ter sig mindre formad av den dominerande konstruktionistiska ansats (som Kvarnhall hävdar utgör norm inom genusfältet) och mer influerad av en femi-nistisk marxistisk och empiristisk hållning,
med en tro på att noggranna undersök-ningar tillsammans med ett ständigt kri-tiskt förhållningssätt kan uppmärksamma hur teorier återspeglar resursstarka gruppers intressen.
Utan att avvisa Kvarnhalls förklaringar efterlyser jag således en metodologi som står i relation till studiens forskningsfrågor och metateoretiska antaganden: Vad hade hänt om flickor plockats in analysen, för att på så vis få en jämförelsekontext som utspelar sig på samma nivå som intervjumaterialet med pojkarna? Tankarna går till Dorothy Smith (1974/1990) som i Women’s experience as a
radical critique of sociology uppmuntrar till
att undersöka den sociala världen inifrån för att på så vis undvika flyktiga tillskrivningar av människors erfarenheter. Tillsammans med den i avhandlingen refererade Kimmel får Smith mig också att fundera över en alternativ väg: Vad hade hänt om Kvarnhall analyserat inomgruppsvariation, genom att till exempel fokusera pojkarnas olika till-gång till vithet, klasskapital eller självför-troenderesurser, eller förklarat olikheter i de reproducerande förhållningssätten som framkommer implicit i studien? Kanske kunde även intervjuerna, som utförts vid olika tidpunkter i pojkarnas liv, erbjudit en skillnadsanalys på subjektsnivå. Idén kan jämföras med hur Rosi Braidotti (1994/2011) i Nomadic Subjects påtalar det förtjänstfulla med analyser av inomsubjektsvariation. Att utnyttja den uppföljande intervjumetoden genom att belysa pojkarnas förändrade för-hållningsätt till föräldrar, kamratgrupp och instrument över tid kunde även varit ett sätt att knyta an till en kritisk realistisk ansats där (förfluten) tid blir ett verktyg för att
undersöka kausalitet. Jag stannar upp och konstaterar att dessa reflektioner, idéer och uppslag vittnar om att avhandlingen är väl värd att läsa.
Marita Flisbäck
Docent i sociologi vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet.
Helena Tolvhed
På damsidan. Femininitet, motstånd och makt i svensk idrott 1920-1990.
Makadam, 2015
Historikern Helena Tolvhed undersöker i sin senaste bok spän-ningsförhållandet mellan idrott som en mansdominerad, masku-liniserad arena och kvinnors kroppar och femininitet. Hon visar hur damidrottens utveckling i Sverige under 1900-talet, såväl dess uppgångar som nedgångar, har varit tätt sammanlänkad med förändringar av kvinnors villkor på andra samhällsområden – såsom utbildning, arbete och politik. Med hjälp av massmediematerial, förbundsar-kiv, en biografi och några intervjuer lyfter Tolvhed fram idrotten som en historisk arena för marginalisering och underord-ning, såväl som kvinnors frigörelse och gemenskap.
Boken utgör ett välkommet bidrag till såväl genus- och idrottsforskningen som till kulturstudiefältet eftersom den lyfter fram idrotten som populärkulturellt fält och arena för produktion av normsystem och kulturella praktiker kring genus, kropp och makt. På damsidan fyller också en viktig funktion som utmanare av gängse idrotts-historia, vilken ofta har tenderat att repro-ducera osynliggöranden och makthierarkier genom att falla in i idrottsrörelsens egen historieskrivning – präglad av segrarnas historia och officiella jubileumsskrifter, vil-ket Tolvhed också påpekar. I denna studie är ambitionen istället att försöka analysera tystnader och leta material på nya
stäl-len, kort sagt att undersöka de historiska alternativ som med facit i hand inte var de vinnande: ”historiens roads not taken”, som Tolvhed formulerar det vid upprepade tillfällen.
Historiens glömda alternativ påmin-ner oss också om att allt hade kunnat vara annorlunda. Jag läser Tolvheds analyser med diskursteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffes begreppsapparat från boken Hegemony and socialist strategy (1985) i bakhuvudet. Det handlar således om tillvarons kontingens och tillfälliga fixeringar av betydelse, som när som helst kan upplösas, omformas, fixeras på nytt inom ramen för en politisk kamp. Hur hade villkoren för kvinnors idrott på både motions- och tävlingsnivå – eller för den delen mäns idrott eller samhället i stort – sett ut om till exempel Svenska kvinnors centralförbund för fysisk kultur (SKCFK) hade fortlevt och vuxit sig starkt, inom eller utanför det med tiden alltmer monopolise-rade Riksidrottsförbundet (RF)?
Det är också delstudien om SKCFK, kapitel två i boken med rubriken ”Det fysiska är politiskt”, som jag finner överlägset intressantast, och där Tolvheds skicklighet som kulturstudieinfluerad historiker med skarp feministisk blick kommer allra mest till sin rätt. Här undersöker Tolvhed det könsseparatistiska och uttalat feministiska förbundets verksamhet och opinionsbild-ning under 1920- och 30-talet för att främja kvinnors tillgång till friluftsliv, friidrott och gymnastik. Analysen fokuserar hur SKCFK (eller ”förbundet med det långa namnet” som det lite nedlåtande har kallats) och dess företrädare – välkända profiler inom
dåtidens kvinnorörelse, som Ada Nilsson, Andrea Andreen, Karolina Widerström och Lydia Wahlström – kopplade samman fysisk aktivitet med andra kvinnoemancipa-toriska strävanden. Förbundets verksamhet sätts också in i ett internationellt samman-hang, med Féderation Sportive Féminine Internationale (FSFI, bildat 1921) och dess ”damolympiader”: Paris 1922, Göteborg 1926, Prag 1930 och London 1934, vilka hade initierats i protest mot att friidrott för kvinnor inte fanns med i det ordinarie olympiska programmet.
Även kapitel fyra om rallyföraren Ewy Rosqvist, där Tolvheds studie bygger på en kombination av pressmaterial, biografi och muntlig historia, är mycket intressant och välskrivet. Höjdpunkten i Ewy Rosqvists karriär var när hon och kartläsaren Ursula Wirth ställde upp som enda kvinnliga eki-page i Argentinarallyt 1962 och vann såväl alla sex dagsetapperna som hela tävlingen (med över tre timmars marginal). Tolvhed visar här hur det normbrott som Rosqvist och Wirth stod för samtidigt oskadliggjor-des genom otaliga markörer för traditionell kvinnlighet och ständiga mediereferen-ser till det heteronormativt och etniskt begärliga, såsom deras ”typiskt svenska” blondhet, skönhet och sexuella attraktivi-tet, inte minst i relation till de argentinska männen. Så gjordes de två motorsportande kvinnorna kulturellt begripliga. Tolvheds slutsats är att femininiteten här fungerar som ett ”kompenserande villkor för synlig-görandet i det offentliga” (s. 163).
Boken innehåller också två organisa-tionsstudier, kapitel tre och fem, huvud-sakligen baserade på mötesprotokoll,
årsberättelser med mera från RF, Svenska Idrottsförbundet (som var RF:s speciali-drottsförbund för friidrott) samt Svenska Handbollförbundet. Här är framställ-ningen framför allt en redogörelse för maktspel och organisatoriska turer mel-lan dam- respektive herridrottens intres-sen, vilka hanterades i särskilda kommittéer (dam- och flickidrott) eller i huvudorga-nisationernas mainstreamfåra (herr- och pojkidrott). Även detta stora arkivmaterial hanterar Tolvhed väl.
Något svagare framstår den rena inter-vjustudien med handbollsspelarna i kapi-tel sex. Det märks att Tolvhed är ovan att arbeta med intervjumaterial och analysen lyfter sällan bortom det deskriptiva. Citatet ”Idrotten har gett mig allt” spelar en central roll i framställningen och har också blivit kapitelrubrik. Tolvheds utgångspunkt är att använda muntlig historia i form av inter-vjuer som ett sätt att föra in subjektiva utsa-gor i sin i övrigt organisationsfokuserade analys av handbollen, som en tidig lagidrott för kvinnor. Jag ställer mig dock en smula kritisk till huruvida detta citat verkligen kan analyseras som en sådan personlig, subjektiv hållning – särskilt som alla tre intervjupersonerna uttrycker sig på nästan identiska sätt. Är det inte snarare fråga om en genrekonvention? Är det inte precis så här som vi (och kanske särskilt kvinnor) förväntas tala om något som har upptagit så mycket av vår vakna tid, energi och engage-mang – oavsett om det handlar om idrott, musik, familj, jobb eller hobby? Här hade jag önskat ett mer utvecklat resonemang.
Oavsett detta så fyller Tolvheds bok en mycket viktig funktion när det gäller
idrottens plats inom genus- och kultur-forskningen, som en arena för skapande och ifrågasättande av normer och praktiker kring kön, sexualitet, ålder, funktionalitet, ras/etnicitet, nationalism, etcetera. Dels för att den lyfter fram sport, motion och idrott som ett högst relevant undersökningsob-jekt för genusforskningen, vilken trots den kroppsliga vändningen och intresset för nymaterialism inte har kommit mycket längre än till en slentrianmässig kritik av kroppsnormativitet och hälsoism (eller häl-sohets som det brukar heta i mediedebat-ten). Dels för att den tydligt visar hur idrott som populärkulturellt fält är en uppgift för kulturforskare på bred front.
Som genus- och kulturforskare med intresse för villkoren för kvinnors motionsidrottande idag, är det givetvis också både intressant och lite bekläm-mande att, genom Tolvheds olika nedslag i 1900-talets svenska idrottshistoria, finna att de uppfattningar, normer och diskur-ser kring kvinnors idrottande som något lekfullt, hälso- och skönhetsbetonat samt mindre allvarligt och tävlingsinriktat, är så tröga och svårföränderliga – och i många avseenden fortfarande kvarstår.
Karin S. Lindelöf
Filosofie doktor i etnologi vid Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet
Helena Tinnerholm Ljungberg
Omöjliga familjen. Ideologi och fantasi i svensk repro-duktionspolitik. Akad. avh. Stockholm Studies in Politics, Stockholms univer-sitet, 2015
Avhandlingen Omöjliga familjen. Ideologi
och fantasi i svensk reproduktionspoli-tik, av statsvetaren Helena Tinnerholm
Ljungberg, handlar om villkoren för livets tillblivelse. Med fokus på diskursiva gräns-dragningar undersöks fyra reproduktions-politiska debatter. Studien inleds med de åttiotalsdiskussioner som föregick insemi-nationslagstiftningen, den första i världen, och avslutas nästan trettio år senare, med regleringen av assisterad befruktning för homosexuella par (2004). De två övriga fallen gäller befruktning utanför krop-pen (1984-1988) och frågan om äggdo-nation i samband med IVF-behandling (2000-2003).
Det här är av många skäl en utmärkt studie i vad politik är och vad politik gör. Avhandlingen visar hur intrikat och avgö-rande meningsskapande är för regleringen av det möjligas konst. Att vissa grupper (såsom lesbiska par) kan likställas med heterosexuella blir till exempel nödvän-digt för att de ska kunna erbjudas samma tillgång till assisterad befruktning. På lik-nande sätt behöver reproduktionsteknolo-gier kunna knytas till och jämföras med det heterosexuella samlaget för att erhålla legitimitet. Politik framstår därmed som
en både föränderlig och trögrörlig process kännetecknad av osäkerhet och godtyck-lighet. Och samtidigt som allt tycks både möjligt – och därmed också omöjligt – upprättas den offentliga reproduktions-politiken som en maktbemängd struktur med avgörande konsekvenser för männis-kors liv. I det här fallet bokstavligen, på så sätt att regleringen avgör vilka människor som kommer till världen: på vilka sätt, med vilka föräldrar och med vilket stöd från stat och samhälle.
Frågans känslighet har delvis att göra med hopslagningen av två i sig laddade ämnen: reproduktion och teknologi. Där den ena associeras med så kallat natur-liga livsprocesser – den privata sfären, intimitet, kropp, autenticitet, långsamhet – hakar teknologin fast i kultur, offent-lighet, snabba förändringar. Politikens uppgift blir att begränsa: mer konkret handlar det om att skapa former för hur reproduktionsteknologin ska tillåtas gripa in i samhället och, vilket efter läsningen framstår som det kanske allra viktigaste, att skapa legitimitet för just dessa gräns-dragningar. Men på vilken etisk grund ska det ske? Utifrån vilka värden och med vilka argument som stöd ska vissa grupper och behandlingar bjudas in, medan andra exkluderas?
Avhandlingens titel anspelar på Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus skrivning om det omöjliga samhället. Omöjligt, som i att det rör sig om ett öppet och föränder-ligt fenomen, ”vars betydelse (inte kan) låsas fast en gång för alla” (s. 6): såväl samhället som familjen kännetecknas av radikal kontingens. Det är ytterst detta
som möjliggör, kanske till och med tvingar fram, en politisk kamp om meningstill-skrivning – alltså upprepade försök att låsa fast innebörderna i dessa fenomen. Det är dessa tillfälliga låsningar, och de konflikter som föregriper och möjliggör tillslutning, som författaren söker upp och analyserar. Två bärande strukturer tycks, på lite olika sätt, ordna reproduktionspolitikens fält. En diskursiv logik generar legitimitet utifrån graden av likhet med det redan tillåtna (accepteras spermiedonationer vid insemination är det möjligt att argumen-tera för att det också ska accepargumen-teras vid IVF). Detta studeras via så kallade ekvi-valenskedjor. För att förstå hur överlapp-ningarna av sprickor sker – de tillfälliga låsningarna av mening – behöver vi även ta logikens (konstituerande) motsats på allvar, det som kan beskrivas som fantasi, eller med författarens ordval fantasmatiska
logiker. Fantasi beskrivs i avhandlingen
som en sorts energi eller kraft verksam i bibehållandet av rådande ordning (”fäst-kraft”, som författaren snillrikt formulerar det) och som drivkraft för förändring – det som understödjer vissa ekvivalenskedjor och tillfälliga låsningar. På så sätt hjälper fantasierna oss att undersöka ”varför vissa meningsstrukturer består medan andra möter motstånd och förändras” (s. 58). Dessutom ger de ”debatterna deras all-männa riktning eller orientering genom att engagera de inblandade aktörerna och spela på deras känslomässiga inves-teringar” (s. 9).
Så, utmanas eller förstärks den rådande familjeordningen – det författaren i en kreativ läsning av Judith Butler beskriver
som en föräldraskapsmatris? Både och, visar studien. Gränserna för vad som anses vara godtagbara metoder och ett legitimt föräldraskap förflyttas efterhand till att inkludera allt fler tekniker och grupper. Vid slutet av den undersökta perioden har kraven på genetiskt och biologiskt släktskap luckrats upp: ett fullgott föräldraskap är exempelvis inte längre synonymt med hete-rosexualitet. I huvudsak sker förändringen med hjälp av det som utkristalliseras som debatternas mest centrala argument: ”bar-nets bästa bär och understödjer statens förnyelse av folket” (s. 227). Men samtidigt som alltmer accepteras – en sorts liberali-sering – kan man läsa utvecklingen som att graden av statlig kontroll tilltar, det är så den första lagen kommer till: som ett sätt att med politikens hjälp begränsa en redan förekommande social praktik.
Detta tolkar författaren som ett uttryck för att rättighetsdiskurser ofta är ambi-valenta. Här stödjer hon sig på Wendy Browns – och Judith Butlers – arbeten och argumenterar för att det finns en spän-ning mellan frigörelse och underordspän-ning. Rättigheter erövras till priset av anpass-ning, vilket skapar motsägelsefulla villkor för inkludering. Det är genom att betona likhet med det som framställs som själva ursprungspraktiken – det heterosexuella samlaget – och likheter med de föräldra-subjekt som redan förstås som legitima som nya metoder och grupper kan accep-teras. Att de ändå inte är fullt ut lika (IVF kan inte fullt ut likställas med ett samlag) är vad som motiverar statens inblandning och reglering: kontrollen av de blivande föräldrarna blir en storts kompensation
eller utfyllnad av ett konstruerat glapp. Kännetecknande för debatterna är också de ständiga försöken att etablera problem och lösningar utanför politikens område. För att understödja lagstiftning och reglering i denna känsliga terräng krävs ”någonting större och bortom (parti) politiken” (s. 238), en konfliktfri enighet, en naturligt given etik som man hoppas ska kunna styra de komplicerade frågorna. Ytterst bottnar det i en önskan om att skydda (vissa) familjer. Spänningarna blottlägger på så sätt en grundläggande ambivalens. Heterosexuell tvåsam repro-duktion via samlag förblir debatternas oproblematiserade nav, helt oavsett om sådana familjekonstruktioner garanterar barnets bästa eller inte.
Analyserna leder fram till ett avslutande förslag. Snarare än att söka efter förlösande samförstånd – i form av en allenarådande etisk princip såsom barnets bästa eller vär-nandet av naturliga livsprocesser – bör vi sträva mot en demokratisk antagonism som tillåter, eller till och med bejakar, konflikt i dessa frågor. Istället för att städa bort och gömma undan spänningarna, behöver det politiska förbli politiskt. Här får analysen ett syfte utöver det vetenskapliga. Genom att peka ut den samhällsordning som ryms inom den legitima politiken och visa på de exkluderingar som krävs för att möjliggöra tillfälliga fastlåsningar, banar studien väg för ”öppnare och mer politiska och affektiva diskussioner om andra otänkbara, omöjliga samhällsordningar” (s. 248).
Omöjliga familjen erbjuder en
dekon-struktivistisk läsning av trettio års reproduktionspolitisk debatt. Här finns
förtjänstfulla beskrivningar och använd-ning av den snåriga diskursteoretiska tra-ditionen, kompletterad av en – möjligen ännu snårigare – psykoanalytisk skola. Vissa frågetecken återstår gällande ana-lysen av de fantasmatiska logikerna, ett bärande tema i avhandlingen. Vad krävs för att en artikulering ska fungera som en logik med kraft att vrida debatten? Och hur studeras detta? I vilken mening är de fantasier som analyseras understödjande? Snarare än att entydigt förklara varför vissa gränser bevaras medan andra förskjuts tycks fantasierna verksamma på lite olika sätt. Endast vissa – och vid särskilda tidpunk-ter – fungerar i praktiken som logiker, det vill säga fantasier med kraft att driva på en legitimering. Snarare än att hänga samman och understödja varandra, tycks de logiker som studeras (sociala, politiska, fantasma-tiska) också kunna dra åt olika håll, och vara verksamma på olika nivåer. Jag hade gärna sett mer diskussion kring fantasier-nas och logikerfantasier-nas betydelse; empiriskt, teoretiskt och metodologiskt.
Avslutningsvis ett fång rosor. Jag vill verkligen berömma avhandlingen, inte minst för den finurliga och tålmodiga empiriska analysen som ständigt tvingar läsaren att tänka nytt. Det är en tät text-nära läsning som görs, där olika tolkningar blottläggs i syftet att visa på godtycklig-heten i de uttydningar som vinner gehör i debatterna. Avhandlingen påminner oss om det förgivettagna i resonemangen genom att sakligt reflektera kring grunderna för de argument som formuleras. Författaren bely-ser motsättningar, ambivalenbely-ser, paradoxer och tystnader i materialet – och förstås det
som överröstar allt annat, det kontinuerliga bruset. Med vaksam och klart analytisk blick tar sig författaren an trettio år av reproduktionspolitik. Det gör Omöjliga
familjen till mycket spännande läsning. Maria Törnqvist
Docent i sociologi vid Institutionen för peadagogik, didaktik och utbildnings-studier, Uppsala universitet
