Examensarbete i kriminologi Malmö högskola 15 hp Kriminologiprogrammet Hälsa och samhälle
06 2016 205 06 Malmö
POLISENS MÖTE MED
GÄRNINGSPERSONER
EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE
HANNA KARLSSON
POLISENS MÖTE MED
GÄRNINSGERSONER
EN KVALITATIV INTERVJUSTUDIE
HANNA KARLSSON
Karlsson, H. Polisens möte med gärningspersoner. En kvalitativ intervjustudie.
Examensarbete i kriminologi 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för
hälsa och samhälle, Institutionen för kriminologi, 2016. Handledare, Peter Lindström.
Denna uppsats har genom kvalitativa, djupgående intervjuer med poliser undersökt vilka faktiska omständigheter som påverkar hur poliser bemöter gärningspersoner i deras yrkesutövning. I studien behandlas även hur poliser ser på möjligheten att påverka gärningspersoners kriminella aktivitet. Studien redovisar att samtliga respondenter avser att bemöta gärningspersoner med respekt, men bemötandet är till mångt och mycket beroende av hur
gärningspersonen agerar gentemot poliserna. Huruvida respondenterna gav
utrymme åt att reflektera kring gärningspersoners bakgrund varierade, där somliga uppgav att reflektionen ges stort utrymme medan andra uppgav att de väldigt sällan funderade över gärningspersonens bakgrund och förutsättningar.
Möjligheten till att påverka gärningspersoners kriminella aktivitet benämndes som begränsad. Detta då gärningspersonen i slutändan måste fatta ett beslut om att vilja lämna den kriminella livsstilen, om så inte är fallet uppgav respondenterna att deras möjlighet att påverka är obefintlig.
THE MEETING BETWEEN THE
POLICE AND THE OFFENDER
A QUALITATIVE INTERVIEW STUDY
HANNA KARLSSON
Karlsson, H. The meeting between the police and the offender. A qualitative interview study. Degree project in Criminology 15 hp. Malmö University: Faculty of health and society, Department of Criminology 2016. Mentor, Peter Lindström.
This paper has examined the actual circumstances that affect how police officers treat offenders in their profession, through qualitative, in-depth interviews with five police officers. The study also discusses how the police officers look at the possibility to influence the offender’s criminal activity. The results reports that all respondents intend to treat offenders with respect, but the treatment is very much dependent on the perpetrators acts against the police officers. Whether
respondents gave space to reflect on the offender’s background varied to some degree. Though some respondents said that the reflection was given much space while others said that they rarely thought about offender’s backgrounds. The ability to influence offender’s criminal activity as police officers was described as restricted by the respondents. If the offender doesn’t want to leave the criminal lifestyle, it is impossible for the police to influence the offender, according to the respondents.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar ... 2
Avgränsningar ... 2 Begreppsdefinitioner ... 2 Gärningspersoner ... 2 Möte ... 2 Bakgrund ... 4 Tidigare forskning ... 6 Teoretisk referensram ... 9 Nyckelkoncept ... 9
Figur 1.Summering av teorins nyckelbegrepp ... 10
Teorins relevans i aktuell studie ... 10
Metod ... 11 Kvalitativ ansats ... 11 Urval ... 11 Intervjuer ... 11 Respondenter ... 12 Transkribering ... 12 Forskningsetiska aspekter ... 13 Förförståelse ... 13
Validitet & Reliabilitet ... 14
Analysmetod ... 15
Bilda ett helhetsintryck ... 15
Urskilja de meningsbärande enheterna ... 15
Kondensera materialet ... 15
Sammanfatta det kondenserade materialet till beskrivningar ... 16
Resultat ... 17 Polis ... 17 Gärningsperson ... 18 Bemötande ... 19 Hopplöshet ... 20 Påverka ... 21 Samhället ... 22 Diskussion ... 24 Resultatdiskussion ... 24
Vilka faktiska omständigheter i polisyrket påverkar polisers bemötande av gärningspersoner? ... 24
Hur ställer sig poliser till möjligheten att fördöma en kriminell handling utan att fördöma gärningspersonen? ... 25
Hur ser poliser på möjligheten att påverka en gärningspersons kriminella aktivitet? ... 26 Metoddiskussion ... 27 Konklusion ... 29 Referenser ... 30 Bilaga 1 ... 33 Frågeformulär ... 33 Bilaga 2 ... 34 Informationsbrev ... 34
INLEDNING
Den 25:e januari 2016 knivmördades en ung kvinna som arbetade på ett HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn i Mölndal (DN, 2016). En 15-årig kille som var en av de boende vid HVB-hemmet, mördade kvinnan och händelsen gav upphov till en stor debatt i Sverige. Den 26:e januari fick rikspolischef Dan Eliasson möjlighet att kommentera händelsen i SVT Gomorron Sverige.
Ja man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar, naturligtvis den som blir dödad och dennes anhöriga, men också för en enskild ung kille som begår en sådan här förskräcklig händelse. Vad har han nu varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauma som han bär med sig? Hela den här flyktingkrisen visar ju på hur orättvist livet är i många delar av världen och vi får se till att försöka lösa det här efter bästa förmåga. (Rikspolischef, Dan Eliassons uttalande om mordet i
Mölndal, 2016)
Uttalandet väckte stort vrede bland poliser som gick ut i media och ursäktade rikspolischefens uttalande (GT, 2016). En polis skrev i GT att han blev illamående när han tog del av utlåtandet och ifrågasatte huruvida rikspolischefen kände till polisens uppdrag som består av att skydda, hjälpa och ställa tillrätta (GT, 2016). Artikelförfattaren har rätt i saknär han beskriver polisens uppdrag, däremot nämner han inte att uppdraget gäller alla parter som polisen har att förhålla sig till, som även inkluderar gärningspersoner (Granér & Knutsson, 2001).
Ur ett kriminologiskt och kriminalpolitiskt perspektiv är det högst relevant att ställa de frågor som rikspolischefen ställde. Vilka bakgrundsfaktorer har lett till handlingen, vilka riskfaktorer kunde ha uppmärksammats för att förhindra dådet (Lilly et al., 2011)? Det faktum att man ur ett brottspreventivt perspektiv vill utröna varför brottet begicks, innebär i sin tur inte att handlingen rättfärdigas. Det föreligger en stor teoretisk kunskap inom kriminologin, men poliser tillhör den yrkesgrupp som dagligen möter gärningspersoner i praktiken. Även om
polisforskning börjat bedrivas i större utsträckning finns fortfarande kunskapsluckor beträffande polisens dagliga möte med gärningspersoner (Carlström, 1999; Granér & Knutsson 2001; Lauritz, 2009).
Den aktuella studien avser därav att fokusera på relationen mellan polis och gärningsperson. Dessa två grupper möts på daglig basis och många gånger under pressade och stundtals våldsamma förhållanden. I Polisförordningen (SFS 2014:1104) finns tydliga riktlinjer för hur poliser ska agera i mötet med andra människor, inklusive gärningspersoner. I Polisförordningen (10§ ) stadgas:
Anställda vid Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska i kontakter med allmänheten med beaktande av omständigheterna och situationen agera så hänsynsfullt som möjligt, visa behärskning och uppträda på ett sätt som inger förtroende.
Både svenska och internationella studier redovisar dock att det förekommer problematiska jargonger inom polisen, i anslutning till mötet och synen på gärningspersoner (Kleinig, 1996; Sollund, 2008; Westin & Nilsson, 2009). Beteendet som förekommer enligt studierna stämmer inte överens med vad som stadgats i Polisförordningen. Det är således av stor vikt att polisers bemötande studeras närmre, dels för gärningspersonernas bästa i åtanke, men även för att erhålla en förståelse för hur den enskilda polisen påverkas. Flera poliser har uttryckt en besvikelse över hur media framställer poliser, där syftet främst består av att finna fel framför att förstå (Blåljus, 2013). Polisen har många gånger
kritiserats för att vara våldsbrukande, men på senare tid har polisen även klandrats för att visa mjukare känslor offentligt (Blåljus, 2013; DN, 2015). I en artikel i DN (2015) ombads poliser att lämna offentliga känsloyttringar därhän, detta då gråtande poliser enligt författaren, inte stämmer in på den bild samhället har av polisen (DN, 2015). Att utomstående individer och aktörer uttalar sig kring hur poliser bör agera och hantera sina känslor är anmärkningsvärt, då det i själva verket är en mycket liten del av befolkningen som faktiskt vet vad polisyrket innebär i praktiken (Granér & Knutsson, 2001).
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Det huvudsakliga syftet med studien är att studera hur poliser bemöter
gärningspersoner och att utröna vilka faktorer som påverkar bemötandet. Studien kommer även behandla hur poliser ser på möjligheten att kunna påverka
gärningspersonen, genom sitt bemötande. Följande frågeställningar kommer att studeras.
• Vilka faktiska omständigheter i polisyrket påverkar polisers bemötande av gärningspersoner?
• Hur ställer sig poliser till möjligheten att fördöma en kriminell handling utan att fördöma gärningspersonen?
• Hur ser poliser på möjligheten att påverka en gärningspersons kriminella aktivitet?
Avgränsningar
Studien kommer inte att undersöka relationen mellan polis och brottsoffer, inte heller relationen mellan brottsoffer och gärningsperson. Detta då det hade bidragit med ett allt för brett undersökningsområde.
Begreppsdefinitioner
Gärningspersoner
I den aktuella uppsatsen kommer begreppet gärningspersoner användas som beskrivning av individer som är misstänkta för brott. Det nära besläktade begreppet gärningsmän har valts bort, då det av mig som författare, inte anses vara neutralt i samma utsträckning.
Möte
polisers upplevelse av gärningspersoner som figurerar i media exempelvis, som polisen tar del av på sin fritid. Fokus befästs alltså på hur polisen i sin
yrkesutövning upplever mötet med gärningspersonen.
Befattningar inom polisen som är aktuella för studien
Inre befäl
Kan även tituleras som stationsbefäl i somliga städer. Inre befälet ansvarar för om individer ska betecknas som misstänkta och tar det slutgiltiga beslutet kopplat till om en individ ska gripas (Polisen, 2016a). Inre befälet ansvarar även för att godkänna anmälningar och fatta beslut om en förundersökning ska startas eller inte. Inre befälet arbetar tillsammans med ordningspoliserna på
ingripandeverksamheten (IGV) och kan beskrivas som deras närmaste chef (a a). Utredare
De som arbetar som utredare hos polisen kan både utgöras av poliser och civilanställda. De utredare som intervjuats i denna studie är dock utbildade poliser. Utredare arbetar med att undersöka om ett brott har begåtts, de ansvarar således för gripna eller anhållna gärningspersoner (Polisen, 2016b). Som utredare består arbetsuppgifterna till mångt och mycket av att leda förhör med både gärningspersoner och brottsoffer, utföra husrannsakningar och ansvara för kontakten med åklagare (a a).
Ordningspoliser/ patrullerande verksamhet
Ordningspoliser arbetar vid ingripandeverksamheten (IGV) och ansvarar för att rycka ut på anrop från regionsledningscentralen (RLC). När allmänheten ringer in till polisen och anmäler brott av allvarligare grad tar RLC emot dessa samtal och kontaktar sedan polispatruller på IGV (Polisen, 2016b). Ordningspoliserna arbetar alltså med att ingripa när brott har begåtts eller om en olycka har inträffat, såsom bilolyckor. Ordningspolisens huvudsakliga uppdrag är att upprätthålla ordning, det kan även innebära att bistå en individ som mår psykiskt dåligt och utgör en fara för sig själv (Polisen, 2016b). Ordningspoliser är de poliser som har det första mötet med gärningspersonen och som för denne till polisstationen om ett beslut om gripande eller omhändertagande fattas.
BAKGRUND
Nedan redogörs för de poliskulturer som existerar inom organisationen. Samt anledningen bakom att attityd- och bemötandeproblem uppmärksammats inom svensk polis.
Polisen som organisation präglas av ett hierarkiskt styre, där antalet år inom poliskåren i många avseenden kontrollerar den individuelle polisens behörighet till makt (Carlström, 1999; Granér & Knutsson, 2001). Polisen har liknats vid en monokultur som i mitten av 1990-talet fortfarande präglade organisationen med 86 procent anställda män respektive 14 procent anställda kvinnor (Carlström, 1999). Trots att andelen kvinnor i dagsläget ökat markant lever många inslag som traditionellt förknippas med manlighet kvar inom polisen, så som pondus,
tävlingsanda och en rå, skämtsam jargong (Carlström, 1999; Granér & Knutsson 2001; Lauritz, 2009). Den ökade andelen av kvinnliga poliser har dock bidragit till att mjukare värden börjat prägla organisationen (Granér & Knutsson, 2001). Enligt Polisens årsredovisning 2015 (s. 57) uppgår andelen kvinnliga poliser i Sverige till 31 procent (Polisen, 2015).
Flera studier av poliser som utförts i Sverige vittnar om en poliskultur eller kåranda inom polisen som inkluderar många positiva aspekter som gemenskap, humor, tillhörighet och vänskap (Carlström, 1999; Granér, 2004; Lauritz, 2009). Många poliser uppger att kårandan utgör en betydande del av polisarbetet och bidrar med glädje. När poliser nyttjar de positiva aspekterna av kårandan i sitt bemötande gentemot andra individer utanför polisen, kan det enbart ses som något positivt. Då kårandan uppmuntrar till negativa jargonger och till ett bemötande som inte genomsyras av medmänsklighet, blir effekterna det motsatta (Carlström, 1999; Granér, 2004; Lauritz, 2009). År 2009 fick Charles Westin och Angela Nilsson vid centrum för forskning om internationell migration och etniska
relationer i uppdrag av Rikspolisstyrelsen att studera hur några uppmärksammade fall av bemötande- och attitydproblem inom svensk polis kunnat äga rum (Westin & Nilsson, 2009). Rikspolisstyrelsen ville erhålla vidare kunskap kring om dessa uppmärksammade fall utgjordes av tillfälligheter, eller om det faktiskt förelåg attityd- och bemötandeproblem inom svensk polis. I uppdraget ingick att studera länspolismyndigheterna i Gävleborg, Skåne och Östergötland och sammanlagt intervjuades 160 personer, enskilt eller i grupp i form av fokusgrupper. Westin och Nilsson (2009) besökte även de tre polisutbildningarna i Stockholm, Växjö och Umeå och studerade upplägget på utbildningarna (a a).
Den händelse som i huvudsak lett till den ovannämnda undersökningen utspelade sig år 2008 i Rosengård (Westin & Nilsson, 2009). En piketpatrull hade kallats till Rosengård då kravaller brutit ut. Patrullen satt och väntade i sin polisbil och spelade då in samtal mellan poliserna i bilen, medan de bedrev spaning angående kravallerna runtomkring. Poliserna ska ha uttalat sig rasistiskt och nedvärderande gentemot de ungdomar som rörde sig i närområdet (a a). Händelsen
uppmärksammades och polisen ursäktade händelsen offentligt och tydliggjorde att man tog avstånd från uttalandet (a a). De faktorer som kan ligga till grund för problematiska attityd- och beteendeproblem inom polisen benämndes av Westin och Nilsson (2009) vara olämpliga individer, traditionella förhållanden,
polisuppdraget och allmänhetens förtroende för det polisiära arbetes inriktning.
polisutbildningen. Fysiska färdigheter benämns som en viktig del av antagningen till polisutbildningen, medan etiska förhållningssätt och individens
moralvärderingar kan hamna i skymundan, och på så vis kan dessa individer antas till polismyndigheten (a a). Vidare benämns den monokultur som tidigare
redogjorts för ha en inverkan på bemötandeproblemen inom polisen. Patriarkala inslag från flera år tillbaka i tiden lever kvar och frodar till viss del en
fördomsfullhet som i språkliga termer kan beskrivas som exkluderande gentemot kvinnor, andra nationaliteter och hbtq-individer (a a). Den traditionella
poliskulturen kan även uppmuntra till maktmissbruk i bemötandet av
gärningspersoner för att förstärka en ”vi mot dom-känsla” (a a). Vidare sätter polisuppdragets komplexitet i form av att både lagföra och förebygga brott, press på den enskilda polisens förmåga att uppträda med lugn och professionalitet i alla situationer. Om polisen hanterar situationer med lugn riskerar inte våldsmonopolet att utnyttjas och på så vis strida mot vad som stadgats i behovs-
proportionalitetsprinciperna i polislagen 8 § (SFS 1984:387):
En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall under iakttagande av vad som föreskrivs i lag eller annan författning ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.
En slutsats som Westin och Nilsson (2009) drog av sin studie är attpoliser som handlar i strid med polislagen och agerar utifrån provokation och irrationalitet, riskerar att skada allmänhetens förtroende både för den enskilde polisen, men även för polismyndigheten i stort. Hur poliser bemöter gärningspersoner är således ytterst relevant att studera utifrån polismyndighetens egna intresse, men även utifrån allmänhetens intresse.
TIDIGARE FORSKNING
Forskningsunderlaget som belyser och undersöker hur poliser bemöter och påverkas av möten med gärningspersoner kan beskrivas som begränsat. Det har dock börjat studeras i större utsträckning då flera svenska forskare behandlat delar av ämnet i sina avhandlingar. Jag kommer således behandla vad svenska studier redovisat kopplat till ämnet, men även vad internationell forskning frambringat för resultat.
Hur poliser bemöter gärningspersoner är inte bara betydande för den medmänskliga respekten, utan även för huruvida gärningspersonen gör sig mottaglig för polisens uppmaning. Studier redogör att tillvägagångsättet för hur poliser ber eller befaller en individ till att göra något är mer betydande än vad polisen faktiskt ber personen att göra (Brunson & Miller, 2006; Matrofski et al, 1996; Wahlström, 2008). Wahlström (2008) fann i sin intervjustudie av poliser att gärningspersoner och andra motparter var mer benägna att visa respekt för polisen om de i sin tur blev bemötta med respekt. Begreppet respekt kan dock tolkas på olika vis, Peterson (2008) uppger att somliga poliser har en föreställning om att de erhåller respekt av motparter genom att bemöta dem med en tuff och auktoritär attityd.
Den tuffa och auktoritära polisrollen har återfunnits i flera studier (Granér, 2004; Kleinig, 1996; Reiner, 2000). I Kleinig (1996) framgår att de studerade poliserna likställde brottsbekämpande åtgärder vid bestraffning. Vidare uppgavs kärnan av polisarbetet bestå av rätten till att använda våld. Detta synsätt tycks förekomma på ett internationellt plan. Reiner (2000) identifierade betydelsefulla egenskaper som inkluderas inom den universella poliskulturen. Några av egenskaperna utgörs av tjänstvillighet, en längtan efter äventyrsfyllda uppdrag, en positiv attityd gentemot våldsbrukande och framhävning av maskulinitet (Reiner, 2000). Loftus (2010) utförde en studie i England för att studera om den traditionella poliskulturens negativa influenser fortfarande styr poliskulturen idag. Studien fann att dessa ortodoxa influenser fortfarande utgjorde en stor del av poliskulturen, detta då den traditionella polisrollen är så pass etablerad och på så vis lever kvar (a a). Loftus (2010) uppger att en radikal förändring bör ske för att poliskulturen ska kunna förändras till det bättre.
Samtidigt som studier och rapporter har redovisat tendenser av och olämpligt bemötande från poliser, förekommer andra studier som visar på andra resultat. Granér (2004) menar att amerikansk poliskultur skiljer sig från svensk poliskultur i många avseenden. Våldsbrukande med rasistiska inslag i samband med mötet av gärningspersoner, är avsevärt mer vanligt förkommande inom amerikansk polis. Granér (2004) hävdar att det existerar en fördomsfull jargong hos de studerade poliserna i Granérs studie, men denna jargong stannar på en kollegial nivå och styr således inte polisernas bemötande av gärningspersoner och andra motparter. Detta resultat överensstämmer med vad som åskådliggjorts i Sollunds (2007) och Petersons (2010) studier av poliser i Norge respektive England och Sverige. Även om Granér (2004) hävdar att poliserna i hans studie inte bemöter gärningspersoner utifrån den fördomsfullhet som existerar i jargongen mellan de studerade
poliserna, förekommer det individer inom polisen som har för vana att ta till våld i mötet med gärningspersoner.
I vilken utsträckning poliser bemöter gärningspersoner utifrån ett empatiskt förhållningssätt eller inte, tycks ha betydelse för gärningspersonens gensvar (Kebbel et al, 2006).
Greenson (1967) beskriver begreppet empati som en individs förmåga till att dela och uppleva de känslor som uppstår hos en annan individ. Detta är en viktig egenskap att besitta vid det vardagliga mötet med människor. I polisiära
sammanhang skulle det empatiska förhållningssätt som Greenson (1967) beskriver dock utgöra ett problem. Detta då polisens huvudsakliga uppgift i mötet med gärningspersoner är att utreda huruvida ett brott har begåtts eller ej. Däremot behöver närvaron av empati i mötet mellan polis och gärningsperson inte uteslutas helt. Davies (1983) hävdar att empati kan utgöras av förmågan att förstå en annan individs perspektiv, detta kan ske genom en intellektuell reaktion, men även som en känslomässig reaktion. Polisen behöver således inte känna eller uppleva de känslor som gärningspersoner upplever, men kan däremot försöka att förstå gärningspersonens perspektiv. Kebbel et al (2006) har i deras studie funnit att gärningspersoner var mer benägna att erkänna att de begått ett brott om poliserna som förhörde dem bemötte dem med empati. Samtidigt redovisar studier att individer som arbetar i människovårdande yrken och har en hög grad av empati, riskerar att drabbas av empatitrötthet (Tehrani, 2010). Detta då upprepade möten med människor som lider på olika sätt, där ej synbar möjlighet att avhjälpa
lidandet finns, kan leda till att personen i fråga påverkas negativt. För att undvika att den negativa påverkan får alltför stort utrymme kan personen använda sig av säkerhetsåtgärder, så som känslomässig avtrubbning gentemot dennes klientel (Tehrani, 2010).
Holmberg & Christianson (2002) har genom att studera självrapporterad data från dömda gärningspersoners upplevda möte av polisen, definierat två
polisapproacher. Dessa utgörs av en dominant- och en humanapproach. Den dominanta polisstilen präglas av aggressivitet, fientlighet och fördömelse, medan den humana polisstilen utgörs av empati och sammarbetsvillighet. Vidare har Sollund (2008) i sin kvalitativa studie av poliser i Norge, kategoriserat deltagarna i studien i två grupper utifrån deras mål med polisyrket. Dessa grupper utgörs av
spänningssökarna som ser sig själva som beskyddare av rättvisan medan
kategorin socialarbetarna strävar efter att hjälpa människor. Dessa kategorier stämmer överens med några av de svar som Lauritz (2009) erhöll ifrån
polisstudenter i Sverige, när de tillfrågades om varför de valde att bli polis. Två av respondenterna svarade enligt följande:
”Ja det är väl att jaga tjuvar, tror jag, om man ska uttrycka det enkelt(…) från att säga till någon att (…), du har inget skattemärke på, till att få fast en våldsman”
(Lauritz, 2009:138)
”Jag känner för människor, känner mycket empati, vill gärna hjälpa till och få dem på rätt köl om de hamnat snett. Jamen då kommer jag att vara där som en böld i arslet men ändå vara som en hjälpande hand, alltså ge dem hjälp. Vi kan fixa hjälp. Jag visar mitt intresse” (Lauritz, 2009:82)
Ytterligare en studie, utförd av Raganella & White (2004), undersökte motivationsfaktorer till att individer valde att bli poliser. Resultatet i studien redovisar att medmänsklighet ansågs vara den huvudsakliga motivationsfaktorn bakom respondenternas beslut till att bli poliser. Det faktum att många väljer
polisyrket med en önskan om att hjälpa kan återkopplas till vad polismyndigheten sökt och fortfarande söker hos poliser. För några år sedan utgjordes
polismyndighetens ledord av skydda, hjälpa och ställa tillrätta (Granér, 2001). I kravprofilen som ställs på sökande till polisen idag, benämns bland annat respekt för andra människor och deras olikheter, ett engagemang efterfrågas i mötet med andra individer, samt en förmåga att kunna lyssna och förstå andra människor (Polisen, 2016c).
Sammanfattningsvis tycks det existera en diskrepans inom polisen, där ena ytterligheten håller fast vid traditionella, konservativa åsikter, som liknar polisuppdraget vid en maktutövande jakt på brottslingar. Medan den andra ytterligheten söker efter att göra skillnad, påverka och att hjälpa de motparter polisen möter utifrån medmänsklighet. Ovannämnda studier belyser intressanta aspekter som kan förklara delar av polisens sätt att bemöta gärningspersoner. Rådande forskningsunderlag visar dock på ett utökat behov av att studera polisers bemötande närmare. Polisens uppdrag stämmer till mångt och mycket in på Peterssons (2012) skildring av polisarbete, en balans mellan kontroll och kontakt. Om det råder en obalans inom svensk polis behöver detta uppmärksammas närmare.
TEORETISK REFERENSRAM
För att behandla de utvalda frågeställningarna och syftet med studien har kriminologen John Braithwaite’s (1989) teori om återintegrerad skam använts. ”Crime, shame and reintegration” beskrivs av Braithwaite som en generell- och integrerad teori som bildades år 1989. Stämpling-, subkulturella-, kontroll-, tillfälle- och inlärningsteorier går att återfinna i Braithwaite’s (1989) teori. Antagandet om att individer har en naturlig drivkraft gentemot att sträva efter personlig vinning och nöje är exempelvis inhämtat från kontrollteorier (a a). Teorins primära fokus cirkulerar vid hur skam kan fungera brottspreventivt om den är återintegrerad, i utbyte mot stigmatiserande skam som många gånger bidrar med motsatt effekt. Samhällets reaktion på brottet är således av stor vikt, där familjen till gärningspersonen utgör en betydande del, men även formella aktörer som polisen.
Nyckelkoncept
Braithwaite (1989) hävdar att ett samhälle bör genomsyras av ett ömsesidigt
beroende sinsemellan invånarna. Enligt Braithwaite (1989) kan ömsesidigt
beroende liknas vid ett tillstånd hos individer. Detta beroende utgörs av den enskilde individens deltagande i ett nätverk varpå denne är beroende av andra individer för att kunna nå sina respektive mål. De andra individerna är i sin tur beroende av den enskilde individen för att kunna nå sina mål. Braithwaite (1989) förespråkar kommunitarismen som han liknar vid ett tillstånd hos samhällen, där individer lever i ett ömsesidigt beroende, som genomsyras av tillit och
behjälplighet. Lojaliteten till gruppen i samhället går före individens enskilda intressen och en skyldighet till att hjälpa andra väcks (a a). I samhällen med hög grad av kommunitarism ser man således inte beroende mellan individer som en svaghet, utan det benämns som en styrka. Många västerländska samhällen utgörs av ett individualistiskt synsätt, där varje individ ansvarar för de situationer denne försätter sig i (a a). Dessa samhällen har många gånger högre brottsfrekvens än samhällen där kommunitarism råder.
En vital ståndpunkt i teorin utgörs av samhällets förmåga att ingjuta skam hos gärningspersoner. Enligt Braithwaite (1989) innefattas skambeläggning av sociala processer där man genom att uttrycka sitt missnöje gällande en individs
handlande, hoppas på att individen som skambeläggs ska känna ånger för sitt felaktiga agerande. Formell bestraffning syftar många gånger till att ingjuta skam hos individer, avsikten med skambeläggningen varierar dock i stor utsträckning mellan olika samhällen (a a). Många gånger används en stigmatiserande skam i formell bestraffning i utbyte mot återintegrerad skam. Den stigmatiserade skambeläggningen syftar till att fördöma gärningspersonen och tydligt avstå från att återföra personen in i samhället (a a). Gärningspersonen blir istället utstött och stämplad som brottsling och blir då en del av kriminella subkulturer. Dessa subkulturer visar ett systematiskt stöd för brottsliga handlingar och normer som strider mot laglydiga värderingar (a a).
Om samhället istället förespråkar en återintegrerad skam, kan gärningspersonen avledas från att inkluderas i kriminella subkulturer. Den återintegrerande skambeläggningen genomsyras av en förlåtande och behjälplig attityd bland formella och informella aktörer och individer i samhället (Braithwaite, 1989). Genom att förmedla att den kriminella handlingen inte accepteras och således
fördöms, men samtidigt visa gärningspersonen att denne fortfarande är
välkommen och accepterad i samhället, kan den återintegrerade skammen fungera brottspreventivt. Braithwaite (1989) hävdar att den återintegrerade skamprocessen bör slutföras i form av en gruppkonferens, genom vilken familjemedlemmar och andra betydande samhällsaktörer deltar tillsammans med gärningspersonen. Dessa gruppkonferenser är bäst lämpade för unga lagöverträdare (a a). Under
konferensen bör ett missnöje kommuniceras, men detta bör göras med omsorg och respekt. Processen har som mål att införa ånger hos gärningspersonen, det är i det skedet personen kan återföras in i samhället (a a)
Figur 1.Summering av teorins nyckelbegrepp
Figuren illustrerar hur ömsesidigt beroende, kommunitarism, skam och kriminella subkulturer samverkar. Där kommunitarismen, återintegrerad skam, ömsesidigt beroende har en positiv effekt på brottslig aktivitet, medan stigmatiserad skam och kriminella subkulturer bidrar med motsatt effekt.
Teorins relevans i aktuell studie
Braitwaite (1989) hävdar att den återintegrerade skammen främst bör hanteras av den aktuella familjen, detta då det förhoppningsvis existerar ett socialt band mellan gärningspersonen och dennes familj. Gruppkonferenserna som förespråkas kommer inte att utgöra en del av denna studie, då studien inte behandlar medling, utan fokus cirkulerar vid polisers bemötande. Braithwaite (1989) menar dock vidare att även formella aktörer som polisen bör beakta hur de bemöter
gärningspersoner. Många gånger utgör poliser inte en del av samhällets mitt då de agerar utifrån ett ovanperspektiv (a a). Detta skapar inte ett förtroendefullt band mellan allmänheten och polisen och särskilt inte mellan polis och gärningsperson. Braithwaites (1989) uppmaning till att fördöma gärningen framför att fördöma personen bakom brottet, gäller även aktörer som polisen. Om polisen har en medvetenhet kring hur man bäst bemöter gärningspersonen utifrån detta perspektiv kan det bidra med positiva effekter.
METOD
Valet av metod i en studie är grundläggande för vilken typ av material forskaren önskar att insamla och därefter analysera. Jag är som ovan nämnt intresserad av att få en fördjupad förståelse av polisers upplevelse av deras bemötande gentemot gärningspersoner. Därför har en kvalitativ metod valts ut där insamlingen av materialet skett genom semistrukturerade, djupgående intervjuer med poliser.
Kvalitativ ansats
Med kvalitativ metod kan fenomen, individer och grupper studeras i deras naturliga sammanhang (Malterud, 2009). Åsikter, djupgående tankar, motiv, upplevelser och förväntningar hos individer kan utforskas på ett djupare plan, genom kvalitativ metod (Bryman, 2011; Malterud, 2009). Man avser således att förstå individer och fenomen i motsats till att förklara (a a). Vidare används kvalitativ forskning till att studera ämnen där kunskapsunderlaget kan beskrivas som begränsat, i utbyte mot kvantitativ forskning som studerar ämnen där det redan existerar en bred kunskap (Bryman, 2011; Malterud, 2009). Polisen som organisation har studerats i viss mån, men vidare forskning bör utföras. Detta då poliskulturer skiljer sig avsevärt mellan nationer, mycket forskning har bedrivits i USA som inte kan överföras på svenska förhållanden (Granér, 2004). Genom ett ökat antal kvalitativa studier kring svensk polis, kan en djupare förståelse nås.
Urval
Jag har använt mig av ett målinriktat bekvämlighetsurval för att nå respondenterna i denna studie (Bryman, 2011). Detta då jag genom att ha arbetat inom polisen under flera somrar byggt upp ett stort kontaktnät vid flera polisstationer. Jag har varit mycket noggrann gällande att inte använda mina tidigare anställningar inom polisen som påtryckningsargument, utan har tydligt klargjort att deltagandet i studien är helt frivilligt. Min ambition var att intervjua flera poliser med olika befattningar och kön för att erhålla en bredd bland mina respondenter. Jag avsåg att intervjua ett inre befäl, två utredare samt två ordningspoliser. Jag skickade därför ut informationsbrev till poliser som jobbat på någon av de stationer jag arbetat på, därefter valdes de poliser ut som överensstämde med mina krav och som i snabb takt svarade att de ville medverka i studien (se bilaga 2).
I organisationer som polisen är det svårt att få tillträde, därför ser jag mina tidigare anställningar som en stor tillgång (Bryman, 2011). Jag är dock medveten om att det faktum att de känt till vem jag är har kunnat påverka deras frivillighet till att medverka i studien. Men eftersom jag inte har eller hade en nära kontakt med någon av respondenterna utgår jag ifrån att de skulle ha tackat nej om de inte önskade att medverka i studien. Min förförståelse och bekanta relation till
respondenterna kommer behandlas vidare i uppsatsen.
Intervjuer
Som tidigare klargjorts för har datamaterialet i aktuell studie samlats in genom semistrukturerade intervjuer (Bryman, 2011). Frågorna har således utformats innan intervjuerna ägt rum och jag har formulerat frågorna utifrån teman som kan återknytas till syftet med studien (Malterud, 2009). Även om frågorna formulerats innan intervjutillfället har respondenterna getts möjligheten att svara öppet utifrån de ställda frågorna. Jag har låtit respondenterna styra samtalet till en viss grad och haft för avsikt att ställa följdfrågor utifrån vad respondenterna svarat på de ställda
frågorna (Malterud, 2009). Däremot har jag behövt rikta följdfrågorna vid några tillfällen, detta för att säkerhetsställa att det utvalda ämnet behandlas och inte närbesläktade ämnen, som inte är relevanta för studien (a a). Malterud (2009) menar att det är nödvändigt för kvalitativa forskare att ställa följdfrågor som säkerhetsställer att respondenten behandlar ämnet som ska studeras, samtidigt finns en fara kopplat till att forskaren låter dennes förförståelse styra
följdfrågorna. Det finns även risker kopplat till att respondenterna undanhållit viktig information som kan vara av betydelse för studien, vilket bör tas i beaktning (Bryman, 2011). I bilaga 1 redovisas den intervjuguide som använts. Respondenterna består av fem poliser där två arbetar som utredare, en polis arbetar som inre befäl och resterande två poliser arbetar som ordningspoliser. Även om urvalet består av både män och kvinnor bör det nämnas att
könsfördelningen är något ojämn. Detta då kvinnorna i studien båda arbetar som ordningspoliser medan resterande befattningar utgörs av män. Den ofördelaktiga fördelningen kan härledas till att jag fick godta de respondenter som uppgav att de kunde medverka i studien i snabb takt och det faktum att färre kvinnor arbetar inom polisen. Samtliga deltagare har dock fått svara på samma frågor.
Intervjuerna har som kortast varat i 35 minuter och som längst under 1,5 timme. En intervju har ägt rum hemma hos en av respondenterna, de övriga intervjuerna har utförts via telefon. Det finns fördelar och nackdelar med både
telefonintervjuer- och intervjuer som sker ansikte mot ansikte (Bryman, 2011). Vid telefonintervjuer kan respondenten komma att känna sig mer avslappnad och kan på så vis prata fritt utifrån de frågor som ställs, utan att behöva styras av intervjuarens ansiktsuttryck och fysiska närvaro (a a). Samtidigt bidrar det verkliga mötet med ansiktsuttryck och kroppsspråk hos respondenten som intervjupersonen går miste om vid telefonintervjuer (a a).
Respondenter
BEFATTNING KÖN FIKTIVT NAMN INRE BEFÄL Man Oskar
UTREDARE 1 Man Linus
UTREDARE 2 Man Mikael
ORDNINGSPOLIS 1 Kvinna Sofia
ORDNINGSPOLIS 2 Kvinna Kerstin
Transkribering
Transkribering utgör ett viktigt led i forskningsprocessen, som i många avseenden förhöjer den vetenskapliga standarden i analysen (Malterud, 2009). Samtliga intervjuer har spelats in och därefter transkriberats med stor noggrannhet. Varje ord som uttalats av respondenten har skrivits ned, tillika skratt och längre
tystnader. Det bör dock nämnas att det alltid sker en förvrängning av det verkliga sammanhanget när tal skrivs ner till text (Malterud, 2009). Ord som i talspråk och det ursprungliga sammanhanget inte uppfattas som uppseendeväckande, kan vid en skriftlig återgivning framstå som förlöjligande. Ett exempel på detta kan utgöras av ord som ”eh” och ”liksom”, som i skriftlig form kan ge ett felaktigt intryck. Det som egentligen sades kan då hamna i skymundan och istället
har jag därför valt att stryka ”eh” och ”liksom” om det förekommer ofta, detta med respekt för respondenterna och det verkliga samtalet.
Forskningsetiska aspekter
När forskning bedrivs är det av stor vikt att de material som samlas in och analyseras hanteras utifrån etiska principer (Vetenskapsrådet, 2002). Individer som deltar i forskningsstudier i Sverige ska informeras om de etiska huvudkrav som kontrollerar hur forskning ska bedrivas och säkerhetsställer deltagarnas individskydd (Vetenskapsrådet, 2002). De etiska huvudkraven utgörs av
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet
(a.a). Individer som tillfrågas om att vara med i en forskningsstudie ska först och främst få ta del av ett informationsbrev där syftet med den aktuella studien ska klargöras. Individen ska vidare informeras om att deltagandet i studien är helt frivilligt och att denne är fri att avsluta sin medverkan närhelst denne vill (a a). Det är även viktigt att den aktuella forskaren inhämtar samtycke från deltagarna till studien, för att säkerhetsställa att deltagarna samtycker till att medverka i studien. Respondenterna bör även informeras om att deras personuppgifter inte utelämnas till någon obehörig, det vill säga, de bör behandlas med största möjliga kondidentialitet (a a). Till sist skall respondenten informeras om var och hur den aktuella studien kommer att publiceras och vilka som på så vis kommer kunna ta del av studien. Det är viktigt att forskaren tydliggör att studien endast kommer användas för forskningsändamål (a a).
De etiska huvudkraven har beaktats under studiens gång och för att helt säkerhetsställa att deltagarnas etiska rättigheter har tillvaratagits, har en
etikansökan till etiska rådet på Malmö högskola gjorts. Detta gjordes trots att det utvalda ämnet inte är av känslig karaktär, men då polisyrket utgör en utsatt yrkesgrupp ville jag säkerhetsställa att min planerade studie inte skulle utsätta deltagarna för någon risk eller fara. Samtliga deltagare mottog därefter ett informationsbrev där de fick ta del av studiens syfte samt samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Därefter samlade jag in samtycke från deltagarna och avsatte sedan tid för intervjuerna. Jag tillfrågade samtliga
respondenter om de godtog att deras befattning och kön skulle stå med i studien, varpå samtliga svarade ja. Då respondenterna arbetar i tre olika städer i Sverige är det således inte möjligt att härleda vilka som deltagit i studien. Endast jag har haft tillgång till respondenternas namn och de inspelade intervjuerna, dessa har
förvarats på min dator med skyddat lösenord. För att underlätta läsningen har jag givit respondenterna fiktiva namn.
Förförståelse
Kvalitativa studier har flertalet gånger kritiserats för att genomsyras av
subjektivitet och har därför avfärdats i ljuset av kvantitativa studier (Malterud, 2009). För att i möjligaste mån undvika att forskarens subjektivitet formar studien, bör denne i första hand göra sig medveten om sin förförståelse. Enligt Malterud (2009) är det inte aktuellt att fråga om forskare påverkas av sin förförståelse, utan hur de påverkas. Min förförståelse är i allra högsta grad relevant att nämna i den aktuella studien. Detta då mina erfarenheter som civilanställd inom polisen kan benämnas som anledningen till denna studiens uppkomst. Jag började arbeta som biträde till inre befäl vid 20 års ålder under sommaren och har sammanlagt arbetat under fem somrar hos polisen. Som biträde till inre befäl fick jag ta emot samtal från allmänheten per telefon, men även genom verkliga möten på de polisstationer jag arbetat vid. Jag har fått upprätta
anmälningar och leda förhör med målsägande och vittnen, däremot inte
misstänkta individer. Jag har även fått följa olika polispatruller vid IGV och har således fått en nära inblick i polisarbetet och kulturen sinsemellan poliserna. Jag har fått följa med polispatruller ut på larm som observatör men har ingen större insyn i polisarbetet som sker utanför stationen. När jag samtalat med olika poliser har jag mötts av en välvilja att hjälpa alla parter inklusive gärningspersonerna, samtidigt har många medgett att de efter hundratals möten med gärningspersoner gett upp hoppet om att kunna påverka. Jag har även mött individer inom polisen som handlat eller uttalat värderingar som inte genomsyrats av empati. Dessa poliser har uttalat sig diskriminerande gentemot gärningspersoner, men också brottsoffer. Det primära har inte handlat om att hjälpa utan snarare att i möjligaste mån tillfredsställa behovet av adrenalinfyllda upplevelser i vardagen. Min
erfarenhet talar dock för att denna grupp utgör en minoritet som inte uppmuntras av poliser med andra värderingar. Mina erfarenheter från polisen kan påverka analysen av mitt insamlade material om jag studerar respondenternas svar på de givna frågorna, i ljuset av mina erfarenheter. Därför har jag med stor noggrannhet analyserat mitt insamlade material och i möjligaste mån försökt att inte låta min förförståelse påverka min analys (Malterud, 2009).
Validitet & Reliabilitet
Vid utformningen av en studie är det av stor vikt att forskaren strävar efter hög reliabilitet och validitet i studien (Bryman, 2011; Malterud, 2009). Med reliabilitet åsyftas nivån av tillförlitlighet i studien, det vill säga tillvägagångssättet för att mäta de angivna frågeställningarna. Validitet å andra sidan svarar för om den teoretiska förförståelsen och de angivna frågeställningarna operationaliserats till mätbara frågor, som i sin tur bidragit till meningsfyllda svar (Djurfelt et al, 2010). Det är således möjligt att erhålla hög reliabilitet utan att ha hög validitet, däremot förutsätter hög validitet hög reliabilitet (Bryman, 2011). Bryman (2011) hävdar att validiteten bör beskrivas med alternativa begrepp inom kvalitativ forskning, detta då huvudfokus i sådana studier inte cirkulerar vid själva mätningsprocessen. De alternativa begreppen utgörs av trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och
konformering. Med trovärdighet åsyftas det empiriska innehållet i en studie. Jag
avser att säkerhetsställa trovärdigheten i studien genom respondentvalidering (a a). Respondentvalidering innebär respondenternas möjlighet att styrka och
godkänna det transkriberade materialet som står med i resultatdelen (a a). Studiens
överförbarhet, det vill säga huruvida studiens resultat går att applicera i en annan
kontext, går att diskutera. Poliser från tre skilda städer har som tidigare nämnts intervjuats, likaså har olika befattningar och kön inkluderats bland
respondenterna. Detta leder i sin tur inte till ett resultat som kan appliceras i alla polisiära kontexter, men mångfalden utgör en positiv faktor för överförbarheten, i synnerhet vid större urval (a a). Pålitligheten i studien har noga eftersträvats, samtliga steg i forskningsprocessen har dokumenterats för att säkerhetsställa att studien ska kunna benämnas som pålitlig. Konformering syftar till forskarens förmåga till att kontrollera sina värderingar. Som tydliggjorts för innan, har jag ständigt haft min förförståelse i åtanke och har på så vis försökt att hindra att mina egna värderingar styr resultatet (a a)
Analysmetod
Mitt insamlade material har analyseras genom systematisk textkondensering, som baseras på Giorgis fenomenologiska analys (Malterud, 2009). Analysmetoden syftar till att finna betydande kännetecken hos de fenomen som studeras, utan att använda forskarens subjektiva värderingar som facit. Detta kan uppnås genom att forskningsanalysen delas upp i fyra steg:
• Bilda ett helhetsintryck
• Urskilja de meningsbärande enheter • Kondensera materialet
• Sammanfatta de kondenserade materialet till beskrivningar
Bilda ett helhetsintryck
I det första och inledande steget lästes de transkriberade intervjuerna i ett lugnt tempo, med avsikt att bilda ett helhetsintryck av det insamlade materialet (Malterud, 2009). Jag förde anteckningar då jag tog del av intervjuerna, men avstod från att systematisera materialet. Detta då det i ett inledande stadie är viktigt att få en fördjupad förståelse av vad respondenterna försökt förmedla (a a). Det är först i ett senare skede som en systematisering av materialet är lämpligt att genomföra. Däremot bildades fem teman utifrån de ämnesområden som benämnts av samtliga respondenter som tydliggjordes när jag läste mina anteckningar på nytt (a a). Dessa teman utgjorde en grund inför nästa stadie i den systematiska textkondensringen.
Urskilja de meningsbärande enheterna
Efter att ett helhetsintryck av materialet bildats, läste jag de transkriberade intervjuerna på nytt, för att härleda vilka delar av textmassan som var relevanta i förhållande till de teman som bildats (Malterud, 2009). Jag började således att systematisera textmassan genom att koda meningar som belyste mina
frågeställningar. Några av de teman som utformats i det tidigare skedet, omformulerades i detta stadiet. Detta då somliga teman var för vida och kunde allteftersom de meningsbärande enheterna samlades in, omformuleras till teman som mer precist ramade in vad respondenterna uttryckt, temat samtal
omformulerades till hopplöshet istället. Jag har försökt att följa en logik vid valet av meningsbärande enheter, detta för att säkerhetsställa att enheterna inte väljs ut sporadiskt utan systematiskt (a a). Detta genom att färgmarkera de textstycken som jag ansåg stämde överens med de teman jag bildat. Vid somliga tillfällen avledde denna process mig från att välja meningsbärande enheter som i själva verket inte bidrog till att besvara studiens frågeställningar (a a).
Kondensera materialet
I det tredje stadiet av analysmetoden har det ursprungliga materialet nedbringats till ett dekontextualiserat material, bestående av de teman och meningsbärande enheter som tidigare utformats (Malterud, 2009). Under detta skede i analysfasen studerade jag kodgrupperna på nytt, detta för att fånga upp åsikter och synvinklar i materialet som inte getts utrymme. Jag valde således ut subgrupper som
temana innehåller mer specifikt. De teman och subgrupper som valdes ut är följande:
• Polis (värderingar, uppdrag)
• Gärningsperson (bakgrund, brottstyp) • Bemötande (polis, gärningsperson)
• Hopplöshet (erfarenheter, gärningspersonen styr, cynism) • Påverka (brottsprevention, naivitet)
• Samhället (föränderlig process, samarbete)
Temana polis, gärningsperson och bemötande avser att besvara frågeställningarna ”Vilka faktiska omständigheter i polisyrket påverkar polisers bemötande av
gärningspersoner?” och” Hur ställer sig poliser till möjligheten att fördöma en kriminell handling utan att fördöma gärningspersonen?”.
Medan temana hopplöshet, påverka och samhället har som mål att svara på den tredje frågeställningen ”Hur ser poliser på möjligheten att påverka en
gärningspersons kriminella aktivitet?”
Sammanfatta det kondenserade materialet till beskrivningar
Genom analysens gång har originaldokumenten med de transkriberade materialet förvarats utan att redigeras (Malterud, 2009). I den fjärde och sista fasen jämförde jag mitt dekontextualiserade material med det ursprungliga materialet, denna process benämns som rekontextualisering (Malterud, 2009). Genom att jämföra mitt tematiserade material med ursprungmaterialet kunde jag försäkra mig om att de teman som valts ut stämde överens med vad respondenterna sagt i sin helhet. Därefter valde jag ut begrepp från de meningsbärande enheterna som utgjorde en lämplig beskrivning av de utvalda subgrupperna och temana (a a). I det här skedet kan forskaren bilda nya rubriker för de utvalda temana som senare kan användas i resultatet, jag kommer dock fortsätta att använda de teman som tidigare nämnts.
RESULTAT
Polis
När respondenterna tillfrågades om varför de valde polisyrket erhölls svar som varierade. Anledningarna sträckte sig från spänning i vardagen till att få hjälpa människor som man annars inte skulle möta i samhället. Den perfekta polisen existerar inte enligt Oscar, utan ett gott polisarbete utgörs av ett lagarbete där uttryck för rädsla inte bör inkluderas, detta då rädsla hämmar ett gott polisarbete.
Kerstin hävdar att en perfekt polis bör besitta egenskaper av pondus och en
förmåga att kunna vara bestämd, och samtidigt inneha en empatisk och ödmjuk framtoning. De andra respondenterna benämnde också vikten av att som polis kunna utstråla auktoritet, men samtidigt medmänsklighet.
Jag tar mitt jobb på stort allvar samtidigt som jag vill vara en varm och öppen person. Hm, ja samtidigt så vill jag nog utstråla en viss auktoritet, att
allmänhet och kriminella man träffar både ska känna sig trygga med det, men också att de ska veta att det är en polis de pratar med. Ungefär så - Mikael
Det fanns en samstämmighet bland respondenterna när de talade om polisens uppdrag, som i första hand beskrevs vid att lagföra och upprätthålla ordning. Därefter varierade svaren, men många respondenter landade i att polisens uppdrag även bestod av att möta alla individer med respekt och att i möjligaste mån kunna hjälpa de individer de möter i sin yrkesroll. Däremot liknades inte det respektfulla bemötandet vid ett brottspreventivt arbetssätt, utan det brottspreventiva arbetet utförs av specifika arbetsgrupper inom polisen, enligt respondenterna.
Många av respondenterna berättade om svårigheten att bemötas utifrån det faktum att man är polis och därmed förväntas tåla glåpord, utskällningar och raseriutbrott dagligen, utan att påverkas.
Så man får ta mycket förolämpningar och mycket ord. Som man då vet att det här är riktat mot polisen och inte mot mig personligen, men oavsett det så är det ju inte kul att sitta och lyssna på det, att man är dum i huvudet att man är rasist och att man är det ena och det andra. Även om jag nog kan borsta av mig det relativt lätt, så påverkar det ändå, det är inte kul att sitta och lyssna på det man får höra.- Linus
Poliserna har vidare uppgett att de liksom alla andra individer kan ha haft en dålig dag hemma, man kan komma till jobbet och känna sig skör och sårbar. Om man då får möta en gärningsperson som exempelvis misshandlat ett barn och därefter talar illa om barnet, och även tilltalar polisen med elaka glåpord, kan det vara utmanade att uppträda med ett lugnt och respektfullt beteende enligt
respondenterna. Samtliga intervjupersoner uppgav dock att de aldrig tilltalar gärningspersoner med skällsord. Däremot förekommer smeknamn bland poliser i fikarummet, där man exempelvis pratar om gärningspersoner som busar eller
coolingar. Kerstin berättade att det är nödvändigt att ”lätta på ventilen” bland sina
kollegor, detta då jobbet blir för tungt att bära annars.
Men runt fikabordet när det bara är min grupp och man behöver prata ur sig och lufta sig, då diskuterar man allt sådant och det kan vara på olika nivåer. Man måste på något vis få dra ur proppen. Och självklart har jag kallat folk
idioter runt fikabordet, men det skulle jag aldrig någonsin säga till någon på jobb. Men ja, det är lite fegt och barnsligt att säga så, men det är jätteskönt, gud vad skönt det är- Kerstin
Gärningsperson
Samtliga respondenter uppgav att de i varierande utsträckning funderat kring gärningspersoners bakgrund, och anledningar som kan ligga till grund för kriminellt beteende. Somliga respondenter uttryckte att de tänker väldigt mycket på gärningspersoners bakgrund medan andra menade att det inte tillhör polisens uppgift. När intervjupersonerna tillfrågades kring varför de tror att individer hamnar i kriminalitet framgick det att samtliga respondenter erhöll en någorlunda klar uppfattning. Brukande av narkotika benämndes som den största faran för att fastna i ett kriminellt mönster. Många av respondenterna uppgav att man som polis kan ge råd och försöka hjälpa dem ur missbruket, men om gärningspersonen är fast i ett missbruk är det extremt svårt att påverka. Kerstin uppgav att hon haft många samtal med gärningspersoner som hävdat att de ska börja om på nytt, att de ska få ett normalt liv när de kommer ut i samhället igen. Dessa personer beskrevs som vänliga och helt vanliga människor som hamnat fel och fastnat i ett
narkotikaberoende. Det är narkotikaberoendet som krampaktigt håller kvar individer i kriminalitet.
Det var en kille som blev så himla djup, han ville ha barn, flickvän och ett vanligt jobb. Men sen när han släpptes fortsatte vi att hålla kontakten och jag märkte att han blev värre och värre och han ringde mig när han var hög som ett hus, ja då hade han ju börjat knarka igen. Till slut ringde han mig när han höll på att dö av en överdos, han talade in ett meddelande på min
röstbrevlåda för jag låg och sov. När jag vaknade och lyssnade på meddelandet så förstod jag att han hade dött – Kerstin
Vägen in till kriminalitet utgörs av många olika faktorer enligt respondenterna. En avsaknad av struktur och omsorg i hemmet kan vara en viktig bidragande faktor till att individer börjar med kriminella handlingar enligt samtliga intervjupersoner. Flertalet av respondenterna uppgav att den kriminella livsstilen många gånger är en jakt efter tillhörighet. Ungdomar söker en plattform där de blir accepterade och för att få en tillhörighet i en grupp krävs det i många fall att man begår brott som ett inträdesprov.
Respondenterna fick ta del av en vinjett där de fick ta ställning till ett påhittat brottsfall. Fallet bestod av en ung kvinna som tidigare mött polisen som brottsoffer för våldtäkt, men som senare möter polisen som gärningsperson för misshandel och rån. Respondenterna fick svara på frågor kring hur denna situation skulle komma att påverka dem. Några av respondenterna berättade att det varit med om snarlika situationer och att det varit svårt att hantera då de upplevt känslor av maktlöshet. Samtliga respondenter uppgav att utredningen skulle bedrivas på samma sätt, personen skulle alltså inte frisläppts för att man som polis kände medlidande. Däremot menade majoriteten av poliserna att de skulle
spenderat ytterligare tid åt att samtala med personen och fråga vad som skett och varför. Många av respondenterna menade att det är enklare att få en förståelse för en gärningspersons kriminalitet om man som polis har fått ta del av processen som ledde personen in i kriminalitet.
Intervjupersonerna menade vidare att vissa gärningspersoner berättar om sin bakgrund för att få medlidande och slippa undan, något som provocerar de intervjuade poliserna. En annan kategori av gärningspersoner lättar på hjärtat och uppskattar att få samtala med polisen utan att försöka manipulera sig ur knipan denne försatt sig i. En tredje kategori avskyr polisen och vill undvika att prata med polisen i möjligaste mån, något som bekräftades av samtliga respondenter.
Bemötande
När poliserna tillfrågades om hur de bemöter gärningspersoner samstämde svaren i stor utsträckning. Samtliga respondenter uttryckte att de försökte bemöta
gärningspersoner med respekt. Poliserna var eniga rörande att brottstypen inte påverkade deras bemötande. Även om gärningspersonerna varit misstänkta för avskyvärda brott uppgav samtliga poliser att de inte lät deras personliga åsikter kring brottet styra deras bemötande.
Jag tycker man ska bemöta dem som vem som helst, vissa har ju begått fruktansvärda handlingar så va, gör man en bra utredning så kommer de få sitt straff för det. Jag känner att varför ska vi bemöta dem annorlunda bara för att de har gjort någonting va. Alltså så, sen behöver man inte om man inte känner att man klarar av det vara social och trevlig och prata väder och vind, men man ska inte vara oschysst mot dem, Folk som sitter inlåsta, det är inte så himla roligt att vara det. Det känns som att vara oschysst mot dem är som att sparka på dem som ligger ner - Linus
Brottstypen styr således inte polisernas bemötande, däremot uppgav samtliga poliser att deras bemötande till mångt och mycket styrs av hur gärningspersonen agerar. Om gärningspersonen är hotfull och aggressiv vore det som polis
olämpligt att inte ta kommandot över situationen, enligt respondenterna. Det är dock möjligt att inte behandla gärningspersonen respektlöst trots att man behöver ryta ifrån eller ta till ett polisgrepp, detta genom att inte använda övervåld och att i ett senare skede försöka samtala med gärningspersonen, när denne lugnat ner sig. Samtidigt uppgav många av respondenterna att det existerar små grupper inom polisen som inte utgår från att bemöta gärningspersonerna med respekt.
Sen så finns det även en tredje, det är de som jag kanske inte tycker passar in här. Det är folk som vill komma hit och sätta folk på plats, en pytteliten del, och de ska fan inte, utan bara smack ner i backen och de tycker jag inte om. - Kerstin
Ja det kan absolut ge en bild av vilka olika personer det finns, för det känns som att vissa är mer här för att bara jaga tjuvar och göra det surt för dem medan andra är mer här för att påverka folk till att välja en mer laglydig väg.
- Sofia
Några av poliserna uppgav vidare att det många gånger kan finnas svårigheter kopplat till att behöva arbeta med en polis som har ett helt annat synsätt. Om en gärningsperson ska gripas kan två poliser ha samma mål som består av att föra gärningspersonen till polisstationen. Däremot kan en stor skillnad finnas i hur poliserna avser att utföra uppdraget som leder till målet. Den ena polisen vill i möjligaste mån undvika att höja rösten eller att bruka våld, medan den andra
polisen redan bestämt sig för att markera med någon typ av maktmedel närhelst möjlighet ges.
Mikael och Oskar som har arbetat i mer en tre decennier som poliser, uppgav att
polisens sätt att bemöta gärningspersoner förändrats. Förr fanns exempelvis en större fara kopplat till att hantera narkotikasprutor som kunde bära på farliga sjukdomar, detta då botemedel och kunskap kring sjukdomarna inte fanns i samma utsträckning som det gör i dagsläget. Om en polis inte meddelades om att att gärningspersonen bar på farliga sprutor, fick gärningspersonen bli varse att denne utsatt polisen för en stor fara. I dagens poliskår finns ett större
säkerhetstänk och medvetenhet kring risker, men också den enskilde polisens bemötande, en polis kan inte bestraffa en gärningsperson på valfritt sätt i samma utsträckning.
Jag kan säga såhär, när jag började inom polisen så var samtalsklimatet mycket tuffare. Idag vet man så pass mycket mer och idag så är det också så att jag tror inte att man fysiskt konfronterar människor idag på samma sätt som man gjorde förr. Förr då markerade polisen mot beteende som man inte tyckte var okej, det gör man inte idag. - Oskar
När poliserna tillfrågades kring möjligheten att fördöma en brottslig handling utan att fördöma brottet erhölls varierande åsikter bland respondenterna. Kerstin uppgav att hon alltid är noga med att betona att hon avfärdar en handling utan att avfärda personen bakom brottet. De andra poliserna berättade att det kan vara svårt i somliga fall, man behöver nödvändigtvis inte visa gärningspersonen att man fördömer denne, men rent tankemässigt kan det finnas svårigheter kopplat till att åtskilja gärning och person.
Eh, åh, alltså jag tycker alltid att det är svårt, men det blir ju ofta att man tänker den personen. Att det är den som är orsaken till det som har hänt. Det är inte så att man tänker ja okej den här gärningen, men du är bra ändå. För det blir ju ofta att man tänker att fan DU har hamnat snett liksom, ja men så jag vet inte, det blir ju väldigt problematiskt det är ju helt säkert. - Sofia
Hopplöshet
Majoriteten av poliserna i studien uttryckte att de flertalet gånger haft betydande samtal med gärningspersoner, där gärningspersonerna tyckts ha lyssnat och tagit till sig av de råd som poliserna gett dem. Man har gått hem från jobbet med en varm känsla i bröstet, för att dagen därpå möta gärningspersonen, gripen för ett grövre brott. Upprepade möten av detta slag har skapat känslor av hopplöshet hos några av poliserna.
För de är vanliga gubbar, många är jättefina. Även de som tillhör mc-gäng, de kan vara jättefina när man pratar ensam med dem, jättetrevliga, hur
mysiga som helst. Och så kan de sitta och prata om känslor, hur de skulle vilja ha det, hur de mår. Men sen nästa gång jag träffar dem så har de gjort något jävla skit. - Kerstin
Nej men att man träffar liksom samma klientel vecka efter vecka, eller i alla fall månad efter månad, och så har jag i alla fall lagt ner ganska mycket energi på den personen sist gång jag träffade den. Men den har inte
förändrats eller valt några bättre val, vad jag märkt i alla fall, för likt förbannat så träffas vi ju igen- Sofia
Sofia uppger att hon sökte sig till polisyrket för att få hjälpa människor, hon beskriver sig som en empatisk person som engagerar sig på djupet i de
gärningspersoner hon möter. Hon menar att det faktum att hon tar med sig jobbet hem tynger henne.
För jag kan tänka mig att de som bara går till jobbet för att jaga tjuvar, de går hem och är lediga eller kanske jagar tjuvar på sin fritid också. Men de engagerar sig inte så känslomässigt i allting. Så de skulle jag tro mår bättre på det här jobbet, jämfört med oss som jag skulle tro är mer empatiskt engagerade, för det blir ju väldigt tungt det här jobbet då – Sofia
En annan sida av hopplösheten tar form genom att tilltron till mänskligheten påverkas negativt. Kerstin och Sofia är de respondenter som av sig själva fört in samtalet på den misär de stöter på i sitt arbete. De använder begrepp som det gör ont, det är fruktansvärt när de talar om kriminalitetens verklighet. Avsaknaden av respekt gentemot andra människor skrämmer Kerstin. Medan Oskar bemöter kriminalitet utifrån ett mer logiskt tänkande. Han uppgav att kriminalitet är en del av människans natur, och det är ett faktum som alltid kommer att bestå. Mikael beskrev sig själv som en blå person, vilket han framställde som en förmåga att känna för sina medmänniskor. Trots detta yttrade han inga ord av besvikelse eller hopplöshet i sin yrkesroll som polis. Mikael uppgav att han känner för människor, men han sökte däremot inte polisyrket för att kunna påverka gärningspersoner. Samma framställning stämmer in på hur Linus beskrivit sig själv. Linus uttryckte känslor av hopplöshet kopplat till hierarkin som råder på Linus arbetsplats, men arbetsuppgifterna i sig går i linje med vad han förväntat sig. Sofia är den av respondenterna som drabbats hårdast av människoödena hon tvingas möta i rollen som polis. Hon är också den som till störst del uttryckt att hon velat hjälpa och påverka gärningspersoner, men hon uppgav att hon börjat inse att hon bör tänka om, detta för att undvika känslor av negativitet.
Påverka
Gällande polisernas möjlighet att påverka gärningspersonens fortsatta utveckling erhölls svar som varierade. Samtliga poliser ställde sig kritiska till att polisen som ensam aktör skulle kunna påverka gärningspersoner från att avhålla sig från kriminell aktivitet.
Ja det har man väl nästan tappat tron på. Som ung polis så försökte man påverka missbrukare osv med ett moraliskt samtal, tyckte att det verkade som att de höll med och lyssnade och så vidare, men sen har man sett att de trillat dit massa gånger ändå. Så man tror väl inte så mycket på sin egen roll som polis till att få de här personerna att sluta, men visst jag försöker fortfarande men det blir glesare –Mikael.
Respondenterna var till en början mer kritiska till deras möjlighet att påverka, men i slutet av intervjun landade många av dem i att man som polis kan göra någon form av skillnad, i synnerhet bland unga lagöverträdare. Huruvida de unga lagöverträdarna är mottagliga för att påverkas av polisen var enligt respondenterna beroende av deras förmåga till att känna skam. Poliserna uppgav att det tydligt syns när en ung lagöverträdare skäms och ångrar brottet denne begått.
Polisen har väldigt begränsad möjlighet till att få människor att sluta begå brott. Däremot så tror jag att det kan finnas en viss påverkan när det gäller unga lagöverträdare. Klart att det många gånger är väldigt skämmigt att bli ertappad för ett snatteri och sedan komma på förhör och få hembesök bland föräldrarna, man kan hoppas att det kan få dem att vilja sluta. - Oskar
Samtliga respondenter menade att gärningspersonens villighet att lämna kriminaliteten styrde huruvida polisen kunde komma att påverka
gärningspersonens kriminella aktivitet. Om gärningspersonen bestämt sig för att anstränga sig, kan polisens engagemang och råd utgöra en positiv påverkan. Många gånger har gärningspersonen inte beslutat att anstränga sig fullt ut och då uppgav respondenterna att det är nästintill omöjligt att kunna påverka
gärningspersonen.
Jag hoppas ju att vi kan påverka till viss grad, men jag börjar ju tappa lite tron på det och så börjar man väl inse att människor ofta gör valen, alltså det är inte såhär att de bara råkar göra det här utan de väljer det. Och då blir det ju lite att man tappar ju, ja men då tänker man att ja du väljer detta själv då har du ju själv valt den här vägen, jag kanske inte kan påverka dig för att du gör det frivilligt, tyvärr - Sofia
Samhället
De respondenter som arbetat som poliser under en längre period vittnar om samhällsförändringar som påverkat kriminalitetsnivån negativt. Oskar och Mikael uppgav att samhället blivit hårdare, och att detta lett till att de kriminella
handlingarna blivit grövre och gärningspersonerna blivit allt yngre.
Jag tror att den kriminella världen, den har blivit så mycket tuffare. Den har blivit mycket hårdare, du kan liksom mista både händer och fötter för
småsummor. Det är betydligt vanligare idag att man tillfogar någon en ganska allvarlig kroppskada på grund av att man har en skuld som inte behöver vara stor. Man kan få ett finger avhugget för fem hundra spänn, men också händer – Oskar
Samtidigt som samhällsförändringen lett till grövre kriminalitet har
samhällsledningen blivit allt mer avslappnad, enligt Kerstin och Oskar. Många åtgärder som samhället erbjuder kriminella består av att samtala framför att agera vid rätt tidpunkt enligt Oskar. Han föreslår att samhällsaktörer bör utröna
faktorerna som tycks påverka en individs kriminella aktivitet och därefter punktbehandla dessa.
Vad är det som gör att den här individen inte har klarat skolan, och vad kan vi sätta in för åtgärder för att personen ska lyckas? Men alldeles för mycket idag handlar om att man inte ska göra något, och när man inte gör något så
planterar man istället en hopplöshet hos individen, ingen bryr sig om vad jag gör så då kan jag lika gärna fortsätta.- Oskar
Ett problem som benämns bland respondenterna i denna studie är det faktum att samhället inte agerar. Man låter unga lagöverträdare begå brott utan att agera förrän det är för sent att gripa in och hjälpa dem.
