Sorg i två bilderböcker – En komparativ studie

ÖREBRO UNIVERSITET

Grundlärarprogrammet, inriktning mot arbete i förskoleklass och grundskolans årskurs 1–3 Svenska språket

Svenska, Självständigt arbete, avancerad nivå, inriktning f–3, 15 högskolepoäng VT 2020

Sorg i två bilderböcker

Karin Forslund

Abstract

Karin Forslund: Sorg i två bilderböcker - En komparativ studie (2020) Svenska, Självständigt arbete inriktning f–3, 15 högskolepoäng. Institutionen för humaniora, utbildnings- och

samhällsvetenskap. Vårterminen 2020.

I denna uppsats analyseras två bilderböcker i syfte att undersöka hur karaktärernas sorg framställs och hanteras. Detta görs genom komparativ analys. Den ena bilderboken, Stig, handlar om sorgen efter en avliden familjemedlem. Den är skriven av Annica Hedin och illustrerad av Per Gustavsson. Ska det vara såhär??! är författad av Peter Schössow. Den berättar om saknaden efter ett husdjur. I analysen framkommer vissa skillnader i sättet man valt att framställa sorg i bild och text samtidigt som sorgereaktionerna hos bilderbokens karaktärer är realistiska gentemot verkligheten. Resultatet knyts i diskussionen samman med didaktiska möjligheter för min kommande yrkesroll.

Innehållsförteckning

2.1 Koppling till läroplan ... 3

3 Teori ... 4

3.1 Bilderboken som medium ... 4

3.2 Metod ... 6

4 Tidigare forskning ... 6

5 Analys ... 9

5.1 Stig ... 9

5.2 Ska det vara såhär??! ... 14

5.3 Text och bild ... 17

5.4 Sorg ... 19

5.5 Perspektiv och berättarröst ... 22

6 Diskussion ... 24

7 Slutsatser ... 27

7.1 Avslutande reflektioner ... 28

1

1 Inledning

Sorg och saknad är ett av de ämnen som vi människor svårligen kommer att undvika i livet. Döden berör oss alla, men olika människor förhåller sig till den på olika sätt. Det finns kulturella och religiösa skillnader men också likheter. Till syvende och sist är det dock en individuell reaktion mycket beroende på vem man är som person men också vad man har för stöd runt omkring sig. Sorg kan uppkomma av andra orsaker än död. Man kan ha förlorat en vän som flyttat; sitt land; en del av sin identitet. Man kan ha blivit skadad och förlorat en kroppslig funktion. Sorg kan uppkomma efter en skilsmässa i familjen. Det finns många orsaker till att man sörjer, barn likaväl som vuxna.

Jag bor på en gård med många djur där födsel och död är allestädes nära inpå och således en väldigt naturlig del av vår vardag. En bekant till mig köpte en kanin av oss några år tillbaka och för en tid sedan önskade hon återlämna den i utbyte mot en ny kaninunge. Motiveringen var att han började bli gammal och familjen var rädd att han skulle dö. Familjen insåg förstås att kaninens dagar var räknade oavsett om han bodde kvar eller flyttade tillbaka till mig men de kunde inte riktigt hantera vetskapen om det ofrånkomliga. Var kommer denna rädsla ifrån? Vad ger de ömma föräldrarna för signaler till sina barn (fem och åtta år) om man som vuxen inte kan hantera ett älskat husdjurs frånfälle? Hur kan jag som lärare för de yngre åldrarna förklara och samtala om död, sorg och saknad om det finns ett motstånd att ens vilja kännas vid det? Eller är det bättre att behålla skygglapparna på som ovanstående nämnda föräldrar? Precis som vildvittrorna skriker när de flyger över skogen i jakt på Ronja Rövardotter: ” Syns inte – finns inte! ”

Jag kommer närma mig dessa frågeställningar med hjälp av valda bilderböcker i nedanstående analys. Sorgens allmängiltighet till trots kommer denna uppsats mestadels fokusera på sorg uppkommen efter död.

1.1 Syfte

Det övergripande syftet med denna studie är att undersöka hur sorg framställs i två utvalda bilderböcker. Den ena av bilderböckerna behandlar saknaden efter en familjemedlem medan den andra handlar om sorgen efter ett husdjur. Båda bilderböckernas huvudtema är alltså sorg och saknad. Detta kommer att knytas till dels hur man bör bemöta barn i sorg men också hur man kan arbeta med dessa men även andra bilderböcker i undervisning för att öppna svåra samtalsämnen med eleverna.

2

1.2 Frågeställningar

Hur hanteras och framställs huvudpersonernas sorg i valda bilderböcker?

Resultaten kommer sedan att knytas till didaktiska möjligheter och potentiell användning i min kommande yrkesprofession.

1.3 Urval

Initialt skulle denna uppsats behandla ”svåra ämnen” i bilderböcker. Svenska

Barnboksinstitutets databas Elsa användes för att söka efter olika bilderböcker på anknytande tema. Några av mina sökord handlade bland annat om cancer, sorg, mobbing, sjukdom och depression. Efter att ha läst igenom ett stort antal bilderböcker fastande jag främst för två av dessa. Ska det vara såhär??! och Stig har båda det gemensamma temat sorg och jag valde därför att begränsa arbetet till detta ämne.

Ska det vara såhär??! Berättelsen om Elvis är skriven och illustrerad av Peter Schössow. I denna bok får vi följa en flicka som är ute och går släpandes på en röd handväska. Vid olika platser stannar hon och ropar ”Ska det vara såhär??!”. Människorna hon möter tittar stumt på henne tills en kvinna till slut frågar henne vad som hänt. Elvis, flickans fågel, är död. Han ligger i handväskan och tillsammans anordnar de en begravning. Denna bok utkom 2005 under originaltiteln Gehört das so??! – Die Geschichte von Elvis. Svenska översättningen är gjord av Anna Braw 2016.

Stig är författad av Annika Hedin med illustrationer av Per Gustavsson. Den kom ut 2017. Boken handlar om saknaden efter en familjemedlem. Saknaden manifesterar sig som ett svart hål och man får följa huvudpersonens relation till detta. I boken definieras aldrig vem Stig är, det kan vara en bror men lika gärna en fadersfigur. I boken finns också ett litet häfte som handlar om sorg och hur man kan vara ett stöd för barn som sörjer.

1.4 Disposition

Denna uppsats är disponerad enligt följande: inledningsvis kommer den didaktiska

kopplingen till läroplan och styrdokument att göras. Under avsnittet Teori kommer de teorier och analysverktyg kopplade till bilderboken som senare kommer att nyttjas att presenteras. Därefter följer ett avsnitt där ett urval av tidigare forskning kortfattat kommer att beskrivas. I avsnitt 5 analyseras det valda materialet varefter en jämförelse mellan de båda bilderböckerna

3 följer. Detta diskuteras och kopplas samman med didaktisk användning i efterföljande avsnitt. Avslutningsvis följer slutsatser som dragits.

2 Bakgrund

2.1 Koppling till läroplan

I kursplanen för svenska står att ett av ämnets syften i utbildningen är att eleverna ”i mötet med olika typer av texter, scenkonst och annat estetiskt berättande ska […] ges förutsättningar att utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden.”(Skolverket, 2018). I det centrala innehållet anges vidare att eleverna genom sin undervisning ska få upptäcka och arbeta med texter i olika former såsom ”rim, ramsor, sånger, bilderböcker, kapitelböcker, lyrik, dramatik, sagor och myter” men också ”texter som belyser människors upplevelser och erfarenheter” (Skolverket, 2018). Det förefaller tämligen naturligt att arbeta med olika former av litteratur med tanke på den nära koppling som finns mellan läsning och språk. Vår kommunikativa förmåga är en av de viktigaste kompetenserna hos människan. Arbete både i och med hjälp av bilderböcker kan främja både den språkliga utvecklingen men också läsförståelse. Läsförståelse handlar om mer än avkodning av bokstäver och ord. Det avser också kunskapen att göra associationer, tolka ut meningar mellan textens rader och göra kopplingar mellan olika litterära verk och omvärlden.

I Bilderbokens mångfald och möjligheter skriver litteraturpedagog Agneta Edwards att bilderböcker är fantastiska verktyg att använda för att utveckla den visuella kompetensen. Visuell litteracitet vidgar begreppet läsförståelse och syftar till förmågan att läsa av och tolka bilder. Enligt UNESCO är visuell litteracitet en av de grundläggande kompetenser alla bör tillägna sig för att förstå dagens samhälle (Edwards 2019 s. 24). I läroplanen anges också att arbete med olika texter kan, eller bör, syfta till att förutom språkutveckling också ge eleven möjlighet till identitetsutveckling och förståelse av omvärlden. Även detta trycker Edwards på som en av bilderbokens fördelar. ”Språk (såväl text som bild och andra uttrycksformer) skapar möjlighet för barnen – för människan – att sätta ord på sitt liv” (Edwards 2019 s. 24). Genom litteratur kan eleven få möjlighet att möta situationer, människor och relationer där de kan identifiera sig men också det motsatta, möjlighet till perspektivbyte inför det okända. Läsning kan underlätta elevens emotionella och sociala utveckling. Genom litteraturen kan man bemöta svåra händelser och ge beredskap för hur de kan hanteras men också hjälp att i efterhand bearbeta sådant som hänt tidigare (ibid.).

4 Förutom det tydliga bildningsuppdraget ska man i skolan bland annat också ”sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära”(Skolverket, 2018). Atle Dyregrov är en välkänd psykolog som arbetat med familjer i kris under lång tid. I boken Sorg hos barn skriver han att alla skolor någon gång berörs av dödsfall på ett eller annat sätt. För bästa möjliga hantering menar han att det är viktigt med mental förberedelse och planering före något inträffar. Han ger förslag som exempelvis att det finns uppdaterad beredskapsplan för hantering av dödsfall och andra krissituationer, fortbildning som berör barn och sorg för personalen, tillgänglig fördjupningslitteratur i ämnet och möjlighet att ha en resursgrupp med djupare kunskap som kan fungera som stöd för övrig personal. Han menar att lärare har stor betydelse för elevernas trygghet speciellt vid krishantering tack vare lärares unika insikt om varje enskild individ men också kännedom om den allmänna

klassrumskulturen eleven befinner sig i. Därutöver ger lärarens generella yrkeskunskaper om passande uttrycksformer man kan använda i samband med dödsfall eller andra kriser en klar fördel (2007 s. 97f.). Viktiga saker att tänka på som lärare vid arbete och hantering av barns sorg kommer jag att återkomma till nedan.

3 Teori

3.1 Bilderboken som medium

Barnboken har lite av en särställning inom litteraturen med tanke på att det är verk författade, publicerade och i många fall också köpta och upplästa av en vuxen medan den tilltänkta läsaren tillhör en annan målgrupp, nämligen barnet. Lena Kåreland påpekar i Barnboken i samhället (2013) att man ofta kan skönja en maktkamp mellan den vuxne och barnet. Den vuxne har levt avsevärt längre och har därmed mer erfarenhet och en överordnad position över barnet. I många barnböcker kan ett tydligt vuxentilltal lysa igenom. När den vuxne och barnet istället tilltalas på sina respektive nivåer men ändå på ett jämlikt sätt brukar det

benämnas ”dual address” eller ”double attribution”. Det förekommer också barnlitteratur som enkom vänder sig till barnet, där blinkningar till den vuxne helt saknas. I framförallt äldre barnlitteratur uppträdde även texter som hade en uppfostrande ton riktad till den vuxne. Dessa texter kan inte påstås ha ett jämlikt tilltal gentemot sina båda läsarkategorier (Kåreland 2013 s. 14–21). Vivi Edström fastslår i Barnbokens form (2013 s. 45ff) att barnbokens grundprincip är ett ambivalent tilltal där texten medvetet eller omedvetet riktar sig till två mottagare.

Beroende på författarens avsikt förskjuts ambivalensen i tilltalet. Ulla Rhedin belyser i Bilderboken På väg mot en teori samma problematik men påstår att viss barnlitteratur i grund och botten kan tänkas ha den vuxne, i egenskap av köpare och uppläsare som egentlig

5 adressat. Bilderbokens simultana användande av bild och text medför dock att den alltid kan påstås ha dubbla adressater då illustrationerna kan läsas av barnet själv medan den vuxne förmedlar texten (Rhedin 2001 s. 135–137).

I The eye and the I: identification and first-person narratives in picture books skriver barnboksforskaren Perry Nodelman att man i en bilderbok kan finna åtminstone tre

berättelser. En berättelse förmedlas via ord och text, en som berättas genom illustrationerna samt ytterligare en som är resultatet av kombinationen bild och text. Den sistnämnda berättelsen uppkommer i spänningsfältet mellan dessa båda medier. Medan ord med lätthet kan beskriva temporala och kausala sammanhang har bilden svårare att förmedla sådant. Bilden är alltid i presens men också spatial och rumslig. Den möjliggör samtidigt

berättarteknisk information som svårligen framkommer i text. Bilden kan ge läsaren utförlig information exempelvis om hur objekt, miljö och karaktärer ser ut. Samtidigt kan text i kombinationen mellan dessa medier fokusera läsarens blick och fokus på bilden medan bilderna i sin tur kan ge läsaren en annan förståelse av händelser i texten (Nodelman 1991 s. 1f.).

Medan text på samma gång är precist beskrivande och samtidigt öppen för tolkning är bilden mer tvingande. Å andra sidan, menar Terje Borgersen & Hein Ellingsen i Bildanalys att bilder precis som text är ett kodat teckensystem. Medan text är konventionellt betingat genom människans överenskommelse hur alfabetet ser ut och hur bokstäver kombineras är bilder vanligtvis uppbyggda på att faktiskt efterlikna sin förlaga. På så vis överskrider en bild språkliga skillnader och kan läsas av människor över olika delar av världen. I vår bildkultur finns en rad fastställda bildspråkliga utryck som vi utan större problem kan tyda. Dock måste man komma ihåg att också dessa många gånger kan vara konventionellt betingade. Vi kan tolka en ”ängel” på en bild därför att det finns en kulturell överenskommelse hur en sådan figur ser ut. Bilden har också den egenskap att betraktare däri kan göra olika tolkningar men också konnotationer, vilka också är kulturellt betingade (1994 s.12–25).

Maria Nikolajeva skriver i Bilderbokens pusselbitar att en teoribildning (bland flera) som hjälper oss tolka bilderböcker är receptionsestetikens centrala begrepp luckor. Luckor är de tomrum som lämnas öppna för betraktarens tolkning. Dessa möjliggör för läsaren att själv fylla i med hjälp av tidigare kunskaper, egna erfarenheter och fantasi. Luckor kan finnas i både bild och i text. Textens luckor och bildens luckor är sällan desamma. Bilderbokens användning av dubbla medium möjliggör för bild och text att fylla varandras luckor, helt eller

6 delvis. Nikolajeva menar att det i samspelet mellan bildens luckor och textens luckor kan uppkomma en spännande mångtydighet om de olika medierna förmedlar alternativ

information. En bok som inte lämnar några luckor alls menar hon är en tråkig bok (2000 s. 13–27).

3.2 Metod

Denna bilderboksanalys baseras på kvalitativa metoder där fokus ligger på att jämföra två litterära verk med varandra. För att kunna urskilja hur sorg manifesteras och skildras i valda bilderböcker kommer dessa att läsas var för sig varefter en jämförelse dem emellan kommer att ske. Analysen kommer alltså att genomföras med en komparativ metod. I den första delen av analysen fokuseras samspelet mellan bild och text, alltså vilken gemensam narration som förmedlar berättelsen medan den andra delen uppmärksammar hur sorg skildras.

4 Tidigare forskning

Den tidigare forskning som jag tagit del av handlar främst om studier som gjorts med

bilderböcker som behandlar död eller sorg. En av dessa är skriven i en svensk kontext medan de andra två är amerikanska.

Eva Söderberg har studerat hur döden porträtteras i bilderböcker. I essän Death in Swedish Picture Books: Gender, Emotion and Individualism (2014) undersöker hon hur döden historiskt har framställts i främst svenska bilderböcker, men också i vilken samhällskontext man kan se detta mot. Söderberg skriver att det finns en idé om att en god pedagogisk text ska vara enkel och rak medan fiktion gärna får vara mångbottnad och öppen för tolkning vilket har lett bilderboksskapare i olika riktningar. Detta tycker hon är en av anledningarna som gör det intressant att studera döden som motiv i bilderböcker (s. 138).

Äldre barnlitteratur skulle ofta verka fostrande där målet var en god kristen. I dessa böcker kan man se döden ständigt närvarande, och faktiskt också önskvärt, även för det lilla barnet. Från första världskriget och framåt står denna slags litteratur tillbaka och döden som motiv dyker inte upp igen i någon större omfattning förrän på 1960-talet. Söderberg refererar till en annan studie hon genomfört från 1995 där hon undersöker dödsmotivet i svenska bilderböcker från 1966 till 1990. I dessa är det företrädesvis äldre manliga släktingar eller husdjur som dör.” Probably the purpose is to show, in the least frightening way, that death is a natural part of life: it happens to old people who are ‘ready’ and to animals that are old, sick, and

7 suffering” (Söderberg 2014 s. 144). Vidare menar hon att man i bilderböcker som framställer dödens slutgiltighet samtidigt kan skönja livsmarkörer1. Det kan exempelvis syfta till

nyutslagna växtskott eller häckande fåglar. Söderberg tolkar att sådana livsmarkörer används som motvikt eller möjligtvis nyansering till dödsmotivet (s. 145).

Från 1990 och framåt fortsätter döden att primärt behandlas genom ett husdjurs bortgång. Nytt är att även några äldre kvinnliga släktingar går döden till mötes. Under 2000-talet förefaller det mer vanligt förekommande att också barn och föräldrar dör i bilderböcker. Här märker Söderberg att många av bilderböckerna påvisar en otydlig gräns mellan liv och död. Karaktärer kan besöka himlen eller iaktta de levande från en annan värld. Även i dessa märks livsmarkörer i bild. Många av bilderböckerna behandlar aspekter av sorg och ligger nära verkligheten men det finns också humor och lekfullhet. Också bilderböcker från övriga Norden var tidiga med att utmana det tabu döden varit sedan efterkrigstiden. Söderberg exemplifierar bland annat med en finlandssvensk bok från 1979. I den visas bland annat en sörjande far som sitter på golvet och gråter. Boken blev starkt kritiserad med motiveringen att den skrämde barn. Efter detta verkar ingen svenskspråkig bilderbokförfattare eller -illustratör vågat visa sörjande föräldrar (ibid. s. 147). Under senare år har det även utkommit några nordiska bilderböcker som skildrar en moders död, vilket fortfarande kan anses ovanligt i svenska produktioner.

Sammanfattningsvis skriver Söderberg att bilderböcker kontinuerligt utmanat litterära tabun. Sedan 1990-talet märks fler begravningar, döda kroppar, större variation av vem som dör samt olika sätt att porträttera efterlevandes sorg och saknad. Precis som den ökade

individualiseringen i samhället märks det av i bilderböckernas skildringar av ämnet. Hon menar även att bilderboksläsandet kan ge en uppfattning om vad som normaliserats i dagens samhälle gällande död och sorg (Söderberg 2014).

Devereaux Poling och Julie Hupp har gjort en innehållsanalys av 24 bilderböcker och 16 barnböcker som alla handlade om död i Death Sentences: A Content Analysis of Children’s Death Literature (2008). De menar att barn behöver komma till visa insikter för att till fullo förstå vad döden innebär. Förutom de rent biologiska insikterna (döden är oåterkallelig och oundviklig, kroppens alla funktioner upphör, orsaker till död) så finns det också emotionella processer och sociokulturella aspekter att ta hänsyn till för att greppa döden som koncept. I

8 det arbetet kan barnlitteratur var en god hjälp menar man. Poling & Hupp undersökte i vilken omfattning vald litteratur behandlade och var informativ gällande biologiska, sociokulturella och/eller emotionella aspekter. De kom fram till att information om emotionella aspekter förekom mest frekvent överlag. Endast en bok i underlaget saknade helt information om känslor eller sorgereaktion i relation till döden. Biologisk information om döden var minst förekommande i materialet. Endast 30% av böckerna nämnde någon av de fyra biologiska aspekterna medan 28% inte gav någon som helst information gällande detta. 75% av

undersökta böcker tog upp sociokulturella aspekter såsom tankar om himmelen, begravning och andlighet.

Man fann också en viss skillnad i materialet mellan bilderböcker och kapitelböcker.

Bilderböckerna innehöll generellt mer information om biologiska fakta samt sociokulturella aspekter. Poling & Hupp misstänker att detta kan bero på bilderbokens egenart. Den är gjord för att högläsas av en vuxen och som sådan kanske också mer inriktad på att allmänt

informera om död snarare än sorgebearbetning. Vidare menar man att den vuxnes kontakt med barnet genom högläsning har möjlighet att skapa tillit och ett öppet samtalsklimat vilket kan underlätta barnets förståelse av döden (Poling & Hupp 2008).

I artikeln Summer's End and Sad Goodbyes: Children's Picturebooks About Death and Dying undersöker Angela Wiseman hur bilderböcker kan användas för att hjälpa och stödja barn i sorg. Dessutom tittar hon på hur bilderböcker om död och sorg använder bilder och text för att förmedla känslor. Wiseman refererar till en mängd studier som påvisar värdet av att använda barnlitteratur för att hantera trauma. Hon skriver att det inte är ovanligt att man använder sig av biblioterapi vid barns sorg. ”Bibliotherapy allows children to make personal connections with characters, relate to story elements, and in turn, cope with their own difficult emotions” (Wiseman 2013 s. 3).

Wiseman undersökte 89 bilderböcker publicerade mellan 2001 och 2011. Hon fann att 52 av dessa behandlade en vuxen människas död, 3 ett barns död, 31 ett djurs bortgång medan ytterligare tre böcker handlade om död eller sorg mer allmänt. Överlag märktes fler manliga än kvinnliga karaktärer möta döden. Från detta större underlag valdes tre bilderböcker för noggrannare analys. Wiseman finner att de valda böckerna visar på olika sätt att sörja och hantera en anhörigs/husdjurs bortgång. Bilderböckerna förmedlar viktiga psykologiska och kulturella aspekter genom både bild och text. Hon poängterar att dagens kunskap mestadels

9 baseras på psykologiska studier om sorgereaktioner och efterlyser därför fortsatt forskning om hur bilderböcker och litteratur kan hjälpa och stödja barn i sorg (Wiseman 2013).

5 Analys

I min analys kommer jag att vara uppmärksam på samspelet mellan bild och text och därigenom kartlägga hur böckernas karaktärer förhåller sig till och uttrycker sorg. Först kommer bilderböckerna att analyseras var för sig för att sedan utmynna i en jämförelse mellan de båda verken.

Vanligt förekommande hos bilderboken är att det saknas paginering, så också hos valda analysobjekt. Jag har för enkelhetens skull i denna analys valt att räkna sida ett som första sidan efter försättsbladet. I analysen kommer där det behövs hänvisningar till sidnummer göras men främst kommer bilderbokens uppslag som helhet att analyseras kronologiskt och därför också hänvisas som första uppslaget respektive andra uppslaget och så vidare. Både uppslag som helhet och sidorna som avses kommer i möjligaste mån också att beskrivas i kommande text.

5.1 Stig

Rhedin menar att bilderböckernas berättelse många gånger börjar redan vid pärmarna. Pärmar, försättsblad samt titelsida bildar tillsammans med inlagan en helhet som har betydelse i bilderboksläsandet (2001 s. 144–148). För en bilderboksanalys kan man därför först och främst behöva studera omslaget. Stigs omslag visar en liten pojke som sitter på en gunga. Han har blicken riktad mot den tomma gungan bredvid honom. Gungan står centrerad på bild med mörka träd runtom. Ingen annan person finns närvarande på omslaget. Boktiteln står över gungan i röda bokstäver. Titeln är något förskjutet till sidan om bokens mittcenter och förefaller stå över den tomma gungan.

Bilderbokens första uppslag efter försättsblad och titelsida är en helsidesbild. På bilden kan man se ett dukat köksbord. Vid bordet sitter tre personer med mat på sina tallrikar. Två av personerna som framställs på bilden är skurna så att man inte ser deras ansikten. Endast en del av deras överkroppar syns på uppslaget. Den tredje personen sitter med ryggen vänt mot läsaren men huvudet är vänt mot vänster i bild så att man ser huvudet i profil. På övre halvan av vänstra sidan av uppslaget finns en tom köksstol.

10 Genom texten blir läsaren informerad om att det till synes kanske verkar vara en alldeles vanlig fiskpinnemiddag. Författaren vänder sig här direkt till läsaren: ”Men en sak är väldigt fel. Titta på den röda stolen. Ser du hålet där?” (Hedin & Gustavsson 2017 s.2). Vidare får läsaren veta att den tomma stolen tidigare tillhört Stig. Genomgående i boken får man som läsare ingen närmare information om vilken relation denne Stig har haft till karaktärerna på bilden. Några få ledtrådar förekommer om saker som Stig gillat men denne person presenteras inte närmare varken i text eller bild. Fokus i boken ligger snarare på tomrummet som

uppkommit efter Stigs bortgång. Det faktum att han haft en fast plats vid matbordet får mig dock dra slutsatsen att Stig är/har varit en nära familjemedlem.

På nästa uppslag får läsaren genom texten veta att Stig dog på grund av en sjukdom samma dag som berättelsens jag lärt sig simma. Den enda person som syns på detta andra uppslag är en pojke som simmar. Genom första-personsberättandet kan man som läsare nu dra slutsatsen att denna jag troligtvis är pojken som kan ses illustrerad i bild. I jämförelse med föregående uppslag där berättelsen genom text framställs i nutid ändras tempus här till dåtid.

Illustrationen kan visserligen vara i nutid och berättelsen tidsmässigt rört sig framåt men mer troligt är att det är en tillbakablick till dagen då Stig dog och något som berättaren drar sig till minnes och således återberättar.

Följande uppslag är uppdelat i två handlingsmässigt olika illustrationer, en på var sida till skillnad mot de två föregående helsidesuppslagen. På vänstra bilden kan man se pojken sitta i sängen i ett mörkt rum med endast en läslampa tänd vid huvudet. På den högra sidan kan man se ett tivoli skymta i bakgrunden medan förgrunden visar pojken och en flicka som köper en ballong av en man. Trots att det rör sig om två separata bilder är färgsättningen över hela uppslaget i samma blågrå ton. Faktum är att de båda bilderna är skuggade så att se på ett naturligt sätt går in i varandra. Golvet i pojkrummet övergår till marken i förgrunden framför tivolit. Vänstersidans sovrumsvägg skiftar genom skuggning till en mörk himmel ovan ballongköparna. Genom texten meddelas läsaren att det bildats ett hål där Stig skulle vara. På vänstersidan står att hålet finns på kvällarna och på högersidan att det finns där på helgerna. På den högra uppslagssidan illustreras hålet i form av en ballong som stiger mot skyn. Den grafiska skuggningen och gemensamma färgtonen binder ihop de båda sidorna till ytterligare ett visuellt helsidesuppslag. Jag tolkar illustrationen av pojken i sängen som en nutida

händelse som tidsmässigt sker efter första uppslagets fiskpinnemiddag medan högersidan visar något som inträffat tidigare. Den gradvisa skuggningen till nästa sida ger intrycket att det som sker på höger sida uppslag är något huvudkaraktären drömmer eller tänker tillbaka

11 på. Möjligtvis skulle också vänstersidan vara en tillbakablick av något som skett efter Stigs bortgång. Det skulle då vara en fortsättning på första uppslagets upplysning där berättaren vänder sig direkt till läsaren och berättelsen tidsmässigt fortfarande befinner sig vid

middagsbordet. De båda efterkommande uppslagen är i så fall alltså tillbakablickar båda två. Den bildmässiga framställningen av det svarta hålet ger dock intrycket att detta är något som finns i huvudkaraktärens tankar när han minns tillbaka på tiden efter Stigs bortgång. Varken vid middagsbordet eller vid sängen är tomrummet efter Stig visualiserat i bild till skillnad mot högersidan på detta uppslag.

Bilderbokens fjärde uppslag är också det en helsidesbild. Den textmässiga narrationen fortsätter från föregående sida med ytterligare ett exempel på det svarta hålet efter Stig. I texten står att under julafton växte det svarta hålet och blev större än soffan. Illustrationen som följer texten visar precis samma sak texten indikerar. Huvudfokus i bilden är en stor kolsvart soffa där en liten pojke samt ett gosedjur sitter. Soffan saknar dock skuggning eller linjer som är vanligt förekommande konventioner i tecknade bilder för att påvisa textur eller djup. Det finns alltså en tydlig koppling mellan text och illustration. Soffan är inte en soffa i egentlig bemärkelse utan återigen en bildlig presentation för det svarta hålet. Precis som texten informerar läsaren om att det svarta hålet växte sig större än soffan kan man på bilden se att soffans svärta övergår i skuggning mot bakgrunden och har bokstavligen färgat av sig på den intilliggande julgranen. Text och bild följer varandra på ett okomplicerat sätt. Det som läsaren får veta genom text framställs också i bild.

Nu följer ytterligare några uppslag som också de handlar om det svarta hålets existens vid olika tillfällen i pojkens vardag. Berättaren reflekterar över att ingen annan verkar se hålet trots att det följer honom vart han än går – till och med till platser som inte direkt förknippas med Stig. Ingen annan verkar se hålet så pojken låtsas heller inte se det. På sidan 16–17 kan man se pojken på förskolan lekandes med andra barn. Till skillnad mot de tidigare beskrivna uppslagen är detta ingen helsidesillustration med en stor bild som täcker de båda sidorna. Illustratören har istället valt att använda sig av en bildsekvens där man ser pojken fyra gånger på samma uppslag. Nikolajeva menar att en sådan bildsekvens många gånger används i bilderböcker för att genom illustration signalera rörelse och således också tidens förlopp (2000 s. 205). Bilderna på uppslaget utläses genom att följa den västerländska konventionella läsriktningen uppifrån-ned, vänster-höger. Nikolajeva påpekar att det dock inte nödvändigtvis alltid är så i bilderböcker.

12 Den första bilden i sekvensen föreställer huvudkaraktären sittandes på golvet tillsammans med ett annat barn. Pojken har en leksaksbil i handen och flickan bredvid har en bit av en vägbana i sin ägo. Nästa bild som följer visar samma figurer sittandes vid fler, nu

sammansatta, bitar av vägbanan. Bilden är i egentlig mening statisk men eftersom det nu finns flera hopbyggda bitar av vägbanan placerade på golvet gör att man tolkar den som det sker tidsmässigt något senare än den första bilden. Detta medför att det uppkommer en rörelse mellan de båda bilderna. Rörelsen medger att barnen nu är i färd med att bygga en vägbana. Den tredje bilden i sekvensen högst upp på högra sidan visar barnen som kör bilar på en än mer komplett vägbana. Sista bilden på uppslaget särskiljer sig från de övriga. Först och främst föreställer den endast pojken. Han står nu ensam och kikar på en av bilarna. I vägbanan fattas en bit mitt i. Barnen på de tre föregående bilderna ler och ser uppenbart glada ut medan pojken nu uppvisar ett neutralt ansiktsuttryck. Som läsare kan man på detta uppslag inte se det svarta hålet. Likväl framkommer ändock pojkens saknad genom illustrationens subtila

framställningar.

Bilderna i sekvensen är inte tydligt individuellt avgränsade. Bakgrundsfärgen löper över uppslaget i en ljust blå färg bortsett den sista bilden som har en något mörkare ton. Nikolajeva påpekar att det förekommer bilderbokskonstnärer och -forskare som hävdar att barn kan ha svårt att korrekt tolka uppslag där karaktärer förekommer på flera ställen utan istället läser av det som flertalet karaktärer än en tidsmässig rörelse av en och samma karaktär. Själv betvivlar hon dock detta påstående och argumenterar att barn vanligtvis inte har några problem med avläsning av denna bildkonvention (2000 s. 202f.).

I text berättar huvudkaraktären tillika ”jag” att hålet ibland kan bli så litet att det nästan inte märks när han leker med sina kompisar. ”Inte förrän jag tittar efter kan jag se det. Det är kvar” (Hedin & Gustavsson 2017 s. 17) tillägger han på högersidan uppslaget. Detta kopplar jag ihop med den fjärde och sista bilden i sekvensen. Som tidigare påpekat kan man på detta uppslag inte se det svarta hålet. Å ena sidan kan det bero på att man genom text och bild ändå kan ana det. Pojkens blick som är riktad mot leksaksbilen i hans hand leder tanken till att han själv ser hålet på baksidan eller möjligtvis inuti bilen. Här ändas i så fall på sätt och vis narrationen. Där vi tidigare som läsare blivit inkluderade i pojkens världsbild där också vi sett den fysiska representationen av det svarta hålet har vi nu klivit ett steg tillbaka. Å andra sidan kan det vara en återkoppling till pojkens tidigare resonerande att eftersom människorna runt omkring inte verkar se hålet låtsas också han inte se det och därmed inte heller vi som läsare. Vid det senare scenariot bibehålls narrationen oförändrad.

13 På nästföljande uppslag får vi i texten veta att det nu blivit första juni, Stigs födelsedag.

Tidsmässigt har berättelsen förflyttats närapå ett år efter Stigs bortgång eftersom vi vet att han dog under sommarlovet. Berättaren vill, eller kan inte längre låtsas att det är en vanlig dag därför att hålet är i vägen. Återigen syftar detta tillbaka till pojkens beslut att inte låtsas om hålet eller snarare sorgen och saknaden som hålet representerar. I bilden på vänster sida uppslaget sitter pojken på sängen men denna gång i fullt dagsljus. En central men liten detalj i bilden är att det bland vanliga pojkleksaker på golvet finns en liten kista där ett skelett

halvsitter. Skelettet har armarna på kanten av kistan vilket onekligen ger intrycket att det är på väg att resa sig. Bilderbokens dubbla uttryck ger en unik möjlighet att förstärka det verbala bildspråket (Nikolajeva 2000 s. 141). Med bildspråk åsyftas bland annat liknelser och metaforer. Skelettet som reser sig kan här ses som en metafor för hur sorgen efter Stig stiger upp till ytan på hans födelsedag.

På den högra sidan kan man se pojken stå framför en kvinna som böjer sig ned med armarna utsträckta mot honom. Man kan där läsa att pojken frågar om de inte ska sjunga för Stig. ”Mamma slutar diska. ’Vilken bra idé’, säger hon” (Hedin & Gustavsson 2017 s. 19). Detta är första gången man i bild man får se mammans ansikte. Tidigare i boken har övriga

familjemedlemmar varit skurna så att de inte syns alternativt haft något framför som döljer dem. Nikolajeva anmärker att det finns en konvention där personernas position gentemot varandra på bildytan bland annat kan avspegla deras inre sinnestillstånd (2000 s. 141). När en förändring nu infinner sig i bilderboken kan vi därigenom utläsa också en förändring hos huvudkaraktären.

Följande uppslag demonstrerar hur familjen fixar inför kalas medan det på högersidan visar dem stå samlade bredvid varandra. Pojken har en gitarr i famnen, familjen står rakt framåt vänd mot läsaren och framför dem kan man se baksidan av ett inramat fotografi. Inte heller här visualiseras alltså hur Stig såg ut. Här lämnas med andra ord en lucka fortsatt öppen. Detta möjliggör för läsaren att visualisera texten och alltså fritt tolka vilken relation Stig har till respektive familjemedlem.

Pojken berättar genom text att de sjunger men att han plötsligt känner att hålet vill något: ”Jag blir lite rädd. Går det att prata med ett hål?” (Hedin & Gustavsson 2017 s. 21). På

nästkommande uppslag besvarar pojken sin egen fråga när han påstår att han hör hur hålet hälsar att de ska ta mer tårta. Pojken framför detta till de övriga som svarar att de också är

14 medvetna om hålets existens. Intressant på detta uppslag är att Stigs stol just nu inte är tom. Där sitter pojkens nalle med tårta och saft framdukat framför sig.

Sista uppslaget i boken är ytterligare en helsidesbild där pojken ligger på golvet med

simglasögon på. Mamman klappar händerna och systern ser ut att heja på honom. I texten får vi veta att pojken visar hur man crawlar. Boken avslutas med att pojken tankfullt reflekterar om Stigs nyfunna närhet ”Det känns som att han simmar bredvid mig” (Hedin & Gustavsson 2017 s. 23).

5.2 Ska det vara såhär??!

Omslaget Schössow väljer att använda för Ska det vara såhär??! är en illustration som återkommer senare i boken så jag väljer istället att starta denna analys vid bokens titelsida. Det förefaller särskilt passande eftersom titelsidans bild i denna bok har en signifikant betydelse. Rhedin påstår att det inte är ovanligt för formgivare eller illustratörer av

bilderböcker att faktiskt använda titelsidan för att komplettera och fördjupa dekorativa eller narrativa inslag (2001 s. 148). På titelsidan i Ska det vara såhär??! finns en liten central bild mitt på sidan placerad direkt under titeln. Bilden föreställer en tom fågelbur med öppen dörr. Vid en första läsning kan det vara lätt att förbise denna detalj men bilden ger faktiskt en tidig introduktion inför kommande handling.

Bokens första uppslag är en dubbelsidig bild. Denna bild, liksom övriga bilder i boken är skuren i något mindre storlek än själva uppslaget vilket medför att det bildas en vit kant runt bilden. Nikolajeva menar att sådan inramning skapar en distans mellan läsaren och bilden. Detta kan jämföras med bilderboksuppslag där illustrationen täcker hela uppslaget vilket anses bjuda in läsaren i bilden (2000 s.79). På vänstra sidan av bilden ser man sex gestalter. Där finns en kvinna med glasögon, en tax och en farbror med jojo i handen. Där finns också en nallebjörn som står upp, en extremt liten man med resväska och en grön flygande figur med mänskliga drag. Alla dessa är avbildade med samma realism trots att några uppenbart är mer fantasifigurer än andra. Kompositionen figurerna sinsemellan indikerar dock att de tillhör samma gruppering.

Många bilderböcker ger ofta någon slags introduktion till huvudkaraktärerna redan på första sidan. Så sker dock inte här. Texten nämner inte alls vilka karaktärerna på bilden är eller vilken relation de har med varandra: ” Först visste vi inte alls vad det var. Plötsligt gick hon

15 förbi” (Schössow 2016 s. 2–3). Berättelsen börjar alltså mitt i händelsernas centrum, ”in medias res”.

På högersidan kan man se en flicka med arg uppsyn som kommer gående med en röd

handväska släpande efter sig. Efter flickan stiger ett dammoln vilket ger läsaren en känsla av rörelse. På bilden är hon vänd mot höger så att hon ger intryck av att vara på väg bort. Detta är en mycket vanlig komposition som uppmanar läsaren till bläddring (Rhedin 2001 s.173). Det finns också en symbolisk betydelse i denna bildkomposition. Rhedin menar att, i alla fall vi här i västvärlden, upplever vänstersidan av en bildyta som hemmasida medan högersidan symboliserar bort/ut i världen (ibid. s 175).

På uppslaget efter finns det en bild endast på höger sida medan vänstersidan lämnas blank med endast text. Det är samma flicka som man såg på förra uppslaget som fortsätter sin vandring åt höger. Bortsett bakgrunden skulle jag vilja påstå att det är exakt samma bild som används här, på förra uppslaget och på bilderbokens pärm. Längst ut i bildens vänstra kant kan man se en nos sticka fram. Inte heller här ges någon större information genom texten. Vi får veta att gruppen från förra sidan valt att följa den arga flickan. ”Vi förstod ingenting, så vi följde efter henne. Han med den bästa nosen först” (Schössow 2016 s. 4). Med textens hjälp kan man här alltså upptäcka en detalj i bilden som hjälper bildläsaren att fokusera blicken på bildytan. Vid en första genomläsning kan sådant vara svårt att upptäcka men bilderböcker läses ofta om och om igen så en sådan detalj kommer med största sannolikhet att

uppmärksammas förr eller senare.

Följande uppslag är en helsidesbild som täcker båda sidor. Flickan står nu still med öppen mun och knutna nävar. Handväskan står på marken strax bakom henne. Hon är placerad på central plats i vänstersidan av uppslaget. Runt omkring finns många människor och de verkar allihop befinna sig på en öppen grönyta eller en park. Människorna i den omedelbara närheten av flickan har alla blicken riktad mot henne. Deras ansiktsuttryck och kroppsriktningar

gentemot varandra leder tanken till att de blivit avbrutna i sina egentliga sysslor. På himlen över flickan kan man läsa ”´Ska det vara såhär??!´” (Schössow 2016 s. 6). Alltsamman ger detta intrycket att flickan ropar ut orden med hög röst, dock ej riktat till någon specifik person.

Detta mönster återupprepas på de följande uppslagen. Först får man se henne gå till en ny plats i parken för att uppslaget efter stanna upp och återigen ropa ut samma mening. Gruppen

16 från första sidan fortsätter att följa flickan men de är inte direkt närvarande i bild. Oftast kan man bara se någon enstaka av dem, många gånger som en mindre detalj på uppslaget. Gruppen som följer är desto mer närvarande i texten. De kommenterar vad flickan gör, ofta med en liten blinkning till läsaren där denne kan känna igen egna tankegångar eller

frågeställningar som kan uppkomma av bildytan på uppslaget. Ett exempel på detta är när den lilla farbrorn med väska går först i processionen efter flickan och berättaren kommenterar detta: ” Och vi gick efter henne. Han med väskan först. (Vad han har i? Den som det visste.)” (Schössow 2016 s. 12).

Först på det åttonde uppslaget (s. 16–17) ser man återigen alla karaktärer samlade som introducerades på första uppslaget i boken, också denna gång i en helsidesbild som täcker båda sidorna av uppslaget. I texten fortsätter gruppens/berättarens gemensamma funderingar om vad flickan håller på med. Flickan står fortsatt vänd åt höger i bild. Denna gång står hon dock still med ena armen höjd i en arg gest. Detta följs omedelbart genom bläddring till nästa sida där flickan nu står vänd mot gruppen, alltså mot vänster tillbaka in i bilden. På vänster sida uppslaget berättas att ” […] den långa av oss tog mod till sig: ’Vad är det som har hänt?’ ” (Schössow 2016 s.18) varpå flickan på den motsatta sidan vrålar att ” ’Elvis är död!’ ” (Schössow 2016 s.19).

På följande uppslag står de samlade figurerna precis som förut på vänstra sidan. Denna gång med blicken riktad rakt fram i bild, mot läsaren. I gruppen utbryter lösryckta meningar om Elvis ”’Han som sjöng så fint…’”(Schössow 2016 s. 21). Under detta meningsutbyte finns en liten vinjettbild placerad som visar artisten Elvis. Nedanför den infällda Elvis-bilden står med stora bokstäver ”`Inte den Elvis`” (Schössow 2016 s. 21). Schössows användning av något större typsnitt indikerar att detta uttalas i ett högre tonläge. Detta skulle kunna vara inspirerat från serietidningens estetik när det gäller text- och pratbubblor. På andra halvan höger sida ser man nu flickan rakt framifrån med hopknipna ögon, öppen mun och händerna knutna vid sidan. På följande uppslag kan man se flickan stå med den röda handväskan nu öppen framför sig. I den ligger en liten gul fågel. Texten följer informationen i bilden och bekräftar det vi kan läsa däri. Författarens språkbruk är precis som tidigare i boken mycket sakligt och osentimentalt, där det konstateras att det i väskan ligger en död fågel.

På nästkommande uppslag föreslår gruppen en begravning vilket också skildras under följande sidor. De anordnar procession med blommor, rökelse, ljus, krans, jordfästning samt minnestund. Alltihop finns med i både bild och text.

17 Under minnestunden berättar flickan om livet med Elvis, hon sitter uppkrupen i knät på den långa kvinnan medan de andra sitter runt omkring. Denna tillbakablick skildras på nästa uppslag genom fyra bilder där flickan och Elvis visas tillsammans när han levde. Här

förefaller berättarperspektivet riskera bli något skevt. Den verbala vi-berättaren som tidigare skildrats genom gruppens röst i text och samtidigt ett allvetande perspektiv i bild förmedlas nu till synes ur flickans minne. Textförfattaren löser dock detta dilemma genom att

fortfarande skildra detta ur gruppens perspektiv genom att vända på perceptionsvinkeln: hon berättade och vi lyssnade.

De tre avslutande bokuppslagen visar först hur de allihop sitter tillsammans och håller om varandra samtidigt som texten förmedlar att de gråter medan de föreställer sig hur det kommer bli när de båda Elvis träffas. Detta möte skildras på nästa uppslag. Fågeln och sångaren kan ses med gloria på huvudet mitt emot varandra. De är i en rund ljusare cirkel placerad på en mörkblå stjärnbeströdd bakgrund. Det sista uppslaget visar gruppen stå vänd mot flickan som befinner sig längst ut i bild på högerkanten. Alla ser ut att vinka till varandra. På motsatta sidan i bild, längst till vänster ligger Elvis grav placerad. Medan flickan förefaller vinka farväl till figurerna hon träffat så vinkar hon bildligt också till Elvis grav. Den avslutande texten konstaterar endast att det var fint och ger således ingen närmare information till bilden.

5.3 Text och bild

Rhedin delar in bilderböcker i tre kategorier: den episka bilderboken, den expanderande texten samt den ’genuina’ bilderboken. Den episka bilderboken, som hon även kallar den illustrerade texten, handlar om böcker som använder text som främsta berättare. Många gånger har texten författats utan hänsyn till framtida bildsättning och illustrationerna tillför ingen ny information i handlingen. De innehåller ofta mycket text och har en allvetande berättare där text och bild följs åt parallellt. I bilderböcker med expanderande text används text och bild omväxlande för att föra handlingen framåt. Det finns en jämbördig relation mellan text och bild där de tillsammans kan berätta en historia. Den ’genuina’ bilderbokens text och bild kompletterar varandra men kan heller inte stå självständigt, de är tillsammans nödvändiga för narrationen. Ibland förs handlingen framåt genom bilden och ibland genom texten vilket gör att ingendera av dem tar över handlingsplanet (Rhedin 2001 s. 81–105). Nikolajeva kritiserar Rhedins tre bilderbokskategorier som alltför vaga och subjektiva. Hon menar att det saknas tydliga kriterier för att särskilja mellan dem, speciellt mellan de två

18 sistnämnda ovan. Hon menar att bilderböcker spänner över ett brett spektrum där den

illustrerade självständiga texten finns i ena änden och den ordlösa bilderboken i den andra. I mitten av spektrumet nämner Nikolajeva symmetrisk bilderbok, kompletterande bilderbok, ’expanderande’/’förstärkande’ bilderbok, kontrapunktisk bilderbok och motstridig/ambivalent bilderbok. Inom varje kategori finns stor variation och dessutom kan en och samma bilderbok kan påvisa olika förhållande mellan text och bild beroende på vilken aspekt man tittar på (t.ex. persongestaltning eller berättarröst) (2000 s. 17–22).

Om jag här utgick från Rhedins kategorisering skulle båda analysobjekt befinna sig vara bilderböcker med expanderande text. Om jag däremot noggrannare försöker kategorisera Stig och Ska det vara såhär??! efter Nikolajvas kategorier behöver grundligare undersökning av bilderböckerna göras. Låt oss börja med Stig.

I Stig finns en komplett textberättelse. Den går att läsa och förstå som den är. Texten är beskrivande och fyllig om än kortfattad. Att istället endast titta på bilderna vid en läsning skulle göra det tämligen svårt att förstå vad boken handlar om. Bilderna illustrerar i stort sett samma information som återfinns i texten och fyller därmed ut textens otillräcklighet med exempelvis miljö- och personbeskrivningar. När text och bild ger samma information kallas det att det dubbleras (Nikolajeva 2000 s. 24). På sina ställen ger dock illustrationerna mer information än man kan läsa i texten. Det handlar bland annat om uppslag och illustrationer där huvudkaraktären exemplifierar när det svarta hålet dyker upp. Ingenting om vad man kan se på uppslaget nämns egentligen i text. Bokens tredje uppslag som är tämligen noggrant beskriven ovan är ett exempel på ett sådant tillfälle. På högersidan syns ett tivoli i bakgrunden med en försäljare som säljer röda ballonger till två barn. Det enda som texten här anger är att det svarta hålet dyker upp på helgerna. Det finns ingenting i texten som placerar

huvudkaraktären just där. Här sker vad Nikolajeva kallar visuell förstärkning (2000 s. 25). Illustrationen ger läsaren ett tydligt exempel på vad eller var bilderbokens berättare är/gör under helgen. Eftersom berättelsens dessutom framförs ur en ung pojkes perspektiv är det inte särskilt underligt att just ett roligt besök till tivoli ges som exempel av vad han gör under helgen. Bilden, men kanske framför allt valet av motiv för att exemplifiera en helgsyssla förstärker jag-berättaren som den som berättar sin historia. Bilder förstärker också orden genom att den pekar på en händelse som inte alls finns med i texten. Bortsett några få uppslag vilar dock berättelsen till största del på text och jag skulle säga att det är en kompletterande bilderbok i den mening att de kontinuerligt fyller varandras luckor. Där ordens beskrivningar inte räcker till fyller bilden ut information och vise versa.

19 Också Ska det vara såhär??! har en text som i stort sett kan stå självständig. Texten är

kärnfull med korta och koncisa meningar. Till skillnad från Stig går det att läsa och förstå denna bilderbok med hjälp av endast bilder. Den har en logisk handlingsmässig följd som uttrycksfullt berättar sin historia. Jag skulle påstå att det förkommer dubbleringar i hög grad i denna bilderbok. Även episoder som beskrivs utförligt genom illustrationerna har dubblerats i text. Ett tydligt exempel återfinns på sidan 22 där flickan visar upp sin Elvis som ligger i den röda handväskan. I texten anges att hon öppnar nämnd väska och dessutom att det däri ligger en liten gul fågel som är död. På bilden ser vi redan allt detta. När text och bild upprepar varandra skapas en redundans (Nikolajeva 2000 s. 24). Ur narrologisk synpunkt hade det expressiva ”’…min Elvis!’” (Schössow 2016 s. 22) här egentligen räckt för att fylla ut bildens luckor. Istället återupprepas samma information i både text och bild. När en bilderbok på detta sätt återupprepar och ger samma information i både bild och text tyder det på att det är en symmetrisk bilderbok (Nikolajeva 2000 s. 22). Nikolajeva menar att en bilderbok dock sällan är helt symmetrisk rak igenom (s. 24). Medan informationen i text och bild är densamma kompletterar samtidigt bilderna texten genom att påvisa handlingens miljö och karaktärernas utseende. Detta återfinns inte i texten. Fastän man kan tänka att ständig återupprepning av samma information inte lämnar så mycket kvar till läsarens fantasi finns det ändock samtidigt i luckor både text och bild. Om man till exempel tittar på karaktärerna i boken lämnas mycket information öppen till egna tolkningar vilket fortfarande tillåter dynamiken mellan verket och läsaren.

5.4 Sorg

I bilderboken Stig kan man följa huvudkaraktärens sorg efter en älskad familjemedlem i närapå ett år efter att Stig gått bort. Året berättas genom tillbakablickar i form av minnen men också i nutid. Allt skildras ur huvudkaraktärens perspektiv. Berättaren tillika huvudpersonen är en pojke på omkring 4–5 år. I texten framgår att han fortfarande går på förskolan. Dyregrov förklarar att barns förståelse av döden skiftar beroende på i vilken ålder barnet befinner sig på. Mellan fem och tio års ålder utvecklar barn successivt en förståelse för döden. Barn under fem års ålder är för små för att begripa innebörden av liv och död och uppfattar inte döden som slutgiltig eller universell. Vid denna ålder har barn svårt att förstå abstrakta fenomen. Först efter att barnen får en insikt för de biologiska funktionerna i kroppen finns förutsättningar för att förstå liv men också död. Detta sker ofta mellan fyra och sex års ålder. När barnet är runt sju år gammal brukar det få en bättre uppfattning om andra människors ofrånkomliga dödlighet samtidigt som barnet blir allt mindre självupptaget och den empatiska förmågan

20 ökar. Man har också iakttagit att det vid denna ålder sker en förändring i barns villighet att visa känslor, framför allt hos pojkar (Dyregrov 2007 s.10–15). I Beredskapsplan för skolan skriver Dyregrov att pojkar många gånger kan behöva hjälp för att uttrycka sina reaktioner. Medan flickor i stor utsträckning söker sig till andra för att prata väljer pojkar ofta att vara ensamma efter en förlust (2006 s. 17). Detta känner vi också igen i det som beskrivs i Stig. Barnet i centrum av berättelsen förefaller vara ensam i sin sorg. Detta märks både genom text men också i bild. I bilderboken får man exempelvis inte se övriga familjemedlemmars

ansikten förrän Stigs födelsedag där bokens handlingsmässiga vändning sker. Genom att dölja deras ansikten påvisar man bildmässigt ett avstånd och brist på interaktion mellan

huvudkaraktären och övriga familjen/omgivningen. Själva sorgen och tomheten som uppstår efter en närstående gått bort skildras samtidigt tydligt genom boken med hjälp av det svarta hål man som läsare kan följa.

Psykolog Göran Gyllenswärd har gett ut ett flertal böcker som behandlar sorg. I Stöd för barn i sorg skriver han att tomrummet efter en person som dött brukar vara extra stort speciellt under minnesdagar och högtider men också stora helger såsom jul eller nyår eftersom det väcker många smärtsamma minnen (1997 s.92). Också detta uppmärksammas i Stig. Det framställs både under julafton då hålet växte och blev så stort att det nästan tar upp hela uppslaget men också på Stigs födelsedag. Genom födelsedagens uppmärksammande sker en viss bearbetning och ensamhetskänslan bryts när de gemensamt kan prata öppet om sin saknad.

Ska det vara så här??! framställer den omedelbara reaktionen efter ett husdjurs bortgång. Boken börjar mitt i handlingen och läsaren får efterhand information om vad som skett i takt med berättaren. Berättelsens fokus ligger hos en flicka. Det är svårt att åldersbestämma henne men gissningsvis är hon omkring 8–10 år. Dyregrov menar att vid tio års ålder sker

utvecklingsmässigt sett en djupare förståelse för döden. Det abstrakta tänkandet har utvecklats och man kan förstå konsekvenserna av ett dödsfall och uppfattar också sin egen dödlighet (2007 s.10–15). Man kan alltså tänka att huvudpersonen i denna bilderbok har nått en annan förståelse av döden än den något yngre huvudkaraktären i Stig. Gyllenswärd skriver att det kan vara svårt att möta döden i denna ålder eftersom man samtidigt har en förståelse för vad det innebär men ännu inte de intellektuella redskapen för att behärska det (1997 s. 22). Yngre barns möjlighet att bearbeta sorg beror till stora delar på ålder och mognad men också på hur man uppfattar döden. Trots detta har man sett att reaktionerna dock är mycket likartade

21 oavsett ålder (Dyregrov 2007 s. 55; Dyregrov 2006 s. 13). Vanliga sorgereaktioner hos barn handlar bland annat om ångest, sömnsvårigheter, ledsnad, längtan och saknad, ilska och utåtagerande beteende, skuld och skam. Också kroppsliga åkommor såsom huvud- eller muskelvärk kan uppkomma (Dyregrov 2007 s. 17ff). En annan möjlig reaktion som Dyregrov påtalar och som jag tycker kan appliceras på flickan i Ska det vara såhär??! är ifrågasättande om orsak och verkan. Flickan i bilderboken påvisar på samma gång grubblerier om det inträffade och ifrågasättande av livets mening när hon ropar ut sin fråga om det ’ska vara såhär’. Hon gör det dessutom på ett påfallande utåtagerande sätt. Samtidigt som flickans sorg manifesteras genom handling tycker jag att också omgivningens oförstående skildras på ett realistiskt sätt.

Poling och Hupp kom i sin kvantitativa studie fram till att 75% av undersökta bilderböcker på något sätt berörde kulturella aspekter. En hypotes som föreslogs för detta var att bilderböcker på detta sätt kan informera barnet om viktiga frågor i nära anslutning till någons död (2008). Med andra ord kan man misstänka att det emellanåt förekommer vissa didaktiska baktankar redan vid tillblivelsen av verket. Även i Ska det vara såhär??! skildras en begravning, som är en av sakerna som innefattades i vad man menade var en kulturell aspekt. Begravningen framställs mycket tydligt genom både bild och text och sammankopplar det uttryckligen med avsked till den döde. Ceremonier och ritualer hjälper ofta anhöriga att förstå men också att konfronteras med förlusten (Dyregrov 2007 s. 85). Detta är viktigt i sorgebearbetning. Att påvisa en begravning i en bilderbok kan på ett enkelt sätt informera barn som inte varit med på en begravning både hur det kan gå till men också att det är något som vanligtvis följder när någon dör.

Medan dessa båda bilderböcker skiljer sig åt genom olika ton och hur de framställer sorg och saknad finns det vissa gemensamma punkter jag tycker kan vara värt att uppmärksamma. Ingen av bilderböckerna använder några omskrivningar när de handlar om döden.

Informationen är rak och ärlig. Detta är en viktig punkt när man pratar med barn om döden (Dyregrov 2007 s. 79). Däremot upplever jag att bilderböckerna lite vaga när det kommer till att förklara varför eller hur Stig respektive fågeln dött. Att Stig dog i en sjukdom nämns men inte vilken. När detta inte närmare specificeras kan det skapa större möjlighet för läsare att relatera till sitt eget liv men det kan å andra sidan också skapa en oro för sjukdom. Båda böckerna använder ett yngre barn som huvudkaraktär för att berätta sin historia och man får se hur sorgen ter sig genom deras ögon. Att det är en pojke respektive en flicka kan visserligen påverka hur de emottas av läsare men Nikolajeva påpekar att det i de flesta fall inte har någon

22 betydelse. Karaktärernas kön har sällan någon relevans för handlingen. Det handlar ofta om köns-neutrala barn men man ska inte glömma att huvudpersonernas kön ändock skapar vissa förväntningar som bygger på konventioner (s. 166f.). Dessa konventioner kan i detta fall uppenbarligen också ha betydelse i relation till hur sorg framställs och tas emot. Som påtalat ovan har man märkt vissa skillnader mellan hur pojkar respektive flickor hanterar sorg. Exempelvis förefaller vrede vara en mer accepterad reaktion för pojkar än för flickor (Dyregrov 2006 s. 15). Möjligtvis hade en annan könstillhörighet i respektive bok skapat en annan berättelse men i de här exemplen känns inte genus viktigt. Som avslutning på detta stycke skulle jag också vilja poängtera ytterligare en parallell dessa båda bilderböcker

emellan. Inledningsvis står huvudkaraktärerna i respektive bok ”ensamma mot världen”. Detta förhållande kvarstår fram till en viss punkt i respektive berättelse. I Stig påtalar protagonister det svarta hålet och man kan se en ny interaktion mellan honom och övriga familjen. I Ska det vara såhär??! tillfrågas flickan tillslut av en person i omgivningen vad det är som står på, vilket medför att hon sedan kan berätta som sin sorg och sina känslor. Efter de bådas mentala frigörelse kan sedan böckerna avslutas om än inte lycklig i alla sina dagar-anda men ändock med en hoppfull känsla om att livet går vidare.

5.5 Perspektiv och berättarröst

Lena Kåreland dryftar i Skönlitteratur för barn och unga att en ung jag-berättare i litteratur möjliggör kortare avstånd till sin avsedda yngre läsare. En ung jag-berättare medför ett enklare språk med kortare meningar men också en viss naivitet i perspektivet. Detta kan underlätta läsarens identifikation med berättelsens karaktärer. Samtidigt har en allvetande berättare möjlighet att direkt tilltala läsaren och på så vis skapa en närhet till det läsande barnet (2015 s. 140f.). Medan Stig till en början verkar framstå som en berättelse framställd i tredje-person med en samtidig allvetande berättare ändrar det vid nästkommande uppslag perspektiv. I texten anges att Stig dog på ”samma dag som jag lärde mig simma” (Hedin & Gustavsson 2017 s.5). Bilderbokens textuella berättarröst framförs alltså i jag-form.

Nodelman (1991 s.12) menar att bilderböcker visserligen kan skrivas i första-person men att framställa ”berättar-jaget” i bilder ur dennes perspektiv är tämligen svårt. Generellt sett är barnlitteratur ofta skriven i första-person eftersom det finns en antagen konvention att yngre läsare då lättade identifierar sig med berättar-jaget. Kombinationen av första-personberättare och samtidig användning av en objektiv tredje-persons bildmässig narration för

23 yngre läsare identifierar sig med berättar-jaget men, fortsätter Nodelman, om denna karaktär inte också framställs i bild kommer läsaren samtligt ha svårt att tolka vem ”jag” är. ” […] It makes sense that third-person pictures should accompany first-person texts, especially when those texts demand emotional empathy from a reader— for it is exactly such emotions that the visual conventions of ´objective´ pictures can convey.” (Nodelman 1991 s. 20). Att läsaren kan identifiera sig med berättaren kräver samtidigt viss självdistans. Identifiering med en fiktiv karaktär skulle inte vara möjlig om vi tolkade dem som exakt densamma som oss själva. Fiktiva karaktärer förmedlar enklare modeller i jämförelse med vår egen komplexa verklighet vilket ofta också är meningen. Fiktionens enklare verklighet ger läsaren möjlighet till att objektivt se problem från ett annat perspektiv. ”In other words, such fictional identification is designed to bring readers to the same two-sided perspective, the same combination of

subjective self-indulgence and objective understanding, that third-person pictures bring to first-person texts” (Nodelman 1991 s. 22). Nodelman anser alltså att bilderbokens dubbla medium på detta sätt öppnar upp läsarens möjlighet för objektivt perspektivbyte men också till identifikation och empati med karaktärens verklighet. Nikolajeva menar i stället att detta kan vara ett problematiskt berättarmässigt grepp då det ställer höga krav på läsaren att särskilja de två perspektiven (2000 s. 185). Vidare menar hon att också jag-formen i sig kan vara problematisk för en yngre läsare. ”Jag” är ett svårdefinierat begrepp som skiftar

betydelse beroende på vem som talar. Empiriska studier påvisar att små barn ännu inte utvecklat ett klart begrepp av ”jag” och kan av den orsaken kan ha svårt med identifikation med denne. (Nikolajeva 2000 s. 190). Agneta Edwards påpekar i Bilderbokens mångfald och möjligheter att det ibland kan verka förvirrande med ”jag-berättelser” vid högläsning eftersom det kräver viss abstraktionsförmåga av de som lyssnar. Hon menar att det beror på att

högläsaren kan upplevas vara synonym med berättarrösten och att detta därför kan behöva förklaras första gången man stöter på det (2019 s. 59).

Stig framställs som tidigare nämnt genom verbal jag-berättare medan illustrationerna och den bildmässiga berättelsen framställs ur ett tredje-persons perspektiv. Schössow använder i Ska det vara såhär??! också ett tredje-persons perspektiv för att kommentera bildberättelsen som uppkommer. Berättelsen i text framförs dock kontinuerligt i en ”vi”-form: ”Och vi gick efter henne. Han med väskan först. (Vad han har i? Den som det visste.)” (Schössow 2016 s. 12). Just detta exempel, där berättaren inte heller verkar ha all information gör dock att man ifrågasätter huruvida berättelsen skildras ur den förföljande gruppens synvinkel. Detta gör att det möjligtvis också är en allvetande berättare som därmed bjuder in läsaren i den verbala

24 berättelsen där ”vi” är inkluderade i sammanhanget. ”Vi” som läsare följer således också henne/händelserna. Alternativt kan det i detta exempel självklart också syfta till att gruppen som helhet, faktiskt inte vet vad som finns i väskan eller att de inte känner varandra så väl. Oavsett vilket ger det boken en tydlig berättar-närvaro. Precis som Kåreland påpekar ger den allvetande berättarens direkta tilltal en närhet till läsaren (2015 s. 141).

6 Diskussion

Jag har i denna uppsats analyserat två bilderböcker och jämfört dessa med varandra. Gemensamt tema för dem båda har varit sorg och saknad. Genom att jämföra likheter och skillnader i de olika verken kan man urskilja möjliga reaktioner och skilda sätt att hantera sorg. Genom att uppmärksamma olika berättarröster kan man lägga märke till varierande framtoning och sätt att berätta en historia. Olika sätt att använda berättarröst ger läsaren olika möjlighet att identifiera sig med karaktärer och händelser i verket. Detta öppnar i sin tur en variation av samtalsingångar att prata om sorg och död eller andra svåra ämnen. Som påpekades i början av denna uppsats kan bilderböcker också vara ett gott hjälpmedel för att främja läsförståelsen. Det faktum att bild och text samspelar för att berätta en historia gör att läsaren kan ta till sig boken med fler än ett sinne. Det gemensamma berättandet kan hjälpa en nybörjarläsare att tolka betydelser. Läsförståelse handlar om mer än enkel avkodning av bokstäver och ord. Det avser också kunskapen att göra associationer, att kunna läsa mellan raderna och göra kopplingar till vår omvärld. Bilderboken är till sin natur exemplarisk att högläsas av en vuxen för ett barn. Den är i mångt och mycket konstruerad för detta ändamål, även om egenläsning och bildläsning också sker. Högläsning kan också utföras i en klass med en större mängd elever. Här bör dock tilläggas att detta medför vissa praktiska svårigheter i en större grupp. Hur man löser den samtidiga tillgången till korrekt bild medan texten läses finns olika både praktiska och tekniska lösningar för. Det kommer inte att beröras här. Vad som däremot kommer att behandlas nedan är en arbetsmetod kallad boksamtal. Jag vill inte påstå att det är det ultimata sättet att närma sig bilderböcker eller svåra ämnen som sådant men det är ett möjligt sätt att arbeta.

Edwards påtalar i Boksamtal med bilderböcker en mängd pedagogiska fördelar med att arbeta med boksamtal. Förutom den uppenbara möjligheten att fördjupa elevernas förståelse av boken, bygga upp den visuella kompetensen samt reflektion och bearbetning av händelser och existentiella frågor så kan det också hjälpa eleven med perspektivbyte samt att stärka den

25 empatiska förmågan. Dessutom är boksamtalet fördelaktigt för språkutveckling genom

bekantskap med större och mer varierat ordförråd men också förmågan att kunna sätta ord på sina tankar. Det gemensamma samtalet har betydelse för elevens förståelse av demokratiska arbetssätt där varje individ har rätt att uttrycka och stå för sina tankar men också att lyssna och acceptera andras åsikter. Boksamtalet kan förmedla lässtrategier och ge ett ökat läsintresse där man samtligt har möjlighet att stärka de elever som kommer från läsfattiga miljöer (2017 s. 14). Edwards modell för boksamtal bygger i stor utsträckning på Aidan Chambers tankar om boksamtal. I Böcker inom och omkring oss plockar Chambers upp några olika studier om språk och läsning. En av dessa studier visade att treåriga barn som kom från en läsfattig miljö använde mindre än hälften så många ord än de som kom från mer gynnsamma läsmiljöer. I en annan studie kunde man härleda att en av de mest betydande orsakerna till försenad

läskunnighet var brist av vardagssamtal. I denna drar man slutsatsen att man i många familjer lade alltför liten tid på att prata med, att lyssna till barnet samt att läsa för barnet (Chambers 2014 s. 78–80).

Chambers sticker i Böcker inom och omkring oss ut hakan och påstår att den lärare som inte ser till att sina elever varje dag får lyssna till ett stycke litteratur inte kan anses vara kompetent (s. 64). All litteratur som läses bör omgärdas av informella samtal om böcker men de

djuplodande boksamtal Chambers kallar Jag undrar-samtal kan inte ske för ofta delvis eftersom de kräver god förberedelse av läraren men också för att det ställer stora krav på eleverna (Edwards 2017 s. 17). Det är viktigt att närläsa och ordentligt bekanta sig med boken man tänker arbeta med. Dels därför att man då lättare kan fånga upp elevernas tankar men också för att veta vilka frågor som är lämpliga att ställa (s. 22f.). Viktigt att komma ihåg när man arbetar med boksamtal är att det är elevernas tankar som ska synliggöras. Det främsta syftet är heller inte att träna den språkliga förmågan utan att utbyta tankar om boken och därför ska det inte föreligga något tvång att svara på frågor. Chambers hävdar att en av de mest hämmande frågor man kan ställa är ”varför?” Detta på grund av att det är en alltför stor och omfattande fråga som inte kan besvarats på ett enkelt sätt utan istället genererar ett lika alltomfattande svar: ”därför” eller den var konstig/bra/tråkig etc. Dessutom är ”varför”-frågan alltför vag för att starta ett samtal. Chambers med kollegor löste detta med inledningsfrasen ”tell me” vilket han menar i större utsträckning förmedlar ett genuint intresse och nyfikenhet på svaret men också inbjuder till samverkan. Frågan behöver vara så pass öppen att den inbjuder respondenterna att prova sina tankar högt utan att känna att det finns ett ”rätt” svar.