Örebro universitet Juristprogrammet Termin 6
Självständigt juridiskt arbete VT 2013
Videoupptagning i vårdsituationer
Konsekvensen för den enskildes rätt till privat- och familjeliv enligt artikel 8 EKMR
Författare: Christoffer Carlberg Handledare: Clarence Crafoord
Summary ... 3
Sammanfattning ... 4
Förkortningar ... 5
1 Inledning ... 6
1.1 Bakgrund ... 6
1.2 Syfte och frågeställning ... 6
1.3 Avgränsning ... 7
1.4 Metod och material ... 8
1.5 Disposition, ... 8
2 Vad skyddas av artikel 8 EKMR? ... 10
2.1 Personlig integritet och privatliv som begrepp ... 10
2.2 Om rätten till privatliv enligt artikel 8.1 i Europakonventionen ... 11
2.2.1 Privatlivet i Europarättslig mening ... 11
2.2.2 Positiva förpliktelser för stater ... 12
2.3 Begränsningar av rätten till privatliv enligt artikel 8.2 i Europakonventionen ... 13
2.3.1 Kravet på lagstöd ... 14
2.3.2 Kravet på ett legitimt syfte och nödvändighet ... 14
2.3.3 Godtagbart i ett demokratiskt samhälle ... 15
2.3.4 Proportionalitetsbedömningen ... 16
2.3.5 Bedömningsmarginalen ... 16
3 Påverkas rätten till privat-‐ och familjeliv i det aktuella fallet? ... 18
3.1 Inledning ... 18
3.2 Påverkas den enskildes rätt till privat-‐ och familjeliv? ... 18
3.3 Påverkas rätten till privat-‐ och familjeliv för den enskildes anhöriga? ... 19
3.4 Inskränkning av rätten till privatliv ... 21
3.4.1 Om inskränkning av rätten till privatliv ... 21
3.4.2 Föreligger en inskränkning av den enskildes rätt? ... 22
3.4.3 Föreligger en inskränkning av de anhörigas rätt? ... 23
4 Har rätten till privatliv kränkts i det aktuella fallet? ... 25
4.1 Inledning ... 25
4.2 Stöd i lag ... 25
4.3 Nödvändigt och godtagbart i ett demokratiskt samhälle ... 27
5 Diskussion ... 30
5.1 Inledning ... 30
5.2 Konsekvenser som slutsatsen medför ... 30
5.3 Artikel 8 EKMR i förhållande till den enskilde och det allmänna ... 31
Summary
In 2007 recordings were taking place for what would eventually become the TV-series Sjukhuset [The Hospital], a show that depicted emergency situations and treatment at the Uppsala Teaching Hospital and how these were handled by the public healthcare organization. During filming, the film crew recorded when a man was struggling for his life in the hospital. The resulting film clip was edited into an episode of the show, which ran on TV and was watched by a large audience. Relatives of the man watched the episode, and even though the man’s face had been blurred to preserve his anonymity, the relatives quickly identified him. In a lawsuit sent to the Uppsala District Court, the relatives of the individual that was filmed claimed that, among others, that there had been a breach of Article 8 of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, specifically that their right to private and family life had been breached.
The purpose of the essay is to explain the scope of the protection guaranteed by Article 8 – and what is necessary for a finding of a violation of the rights stipulated by the article. Following a general overview of Article 8, the specific circumstances of the current case will be evaluated in hope of determining if a violation of Article 8 has occurred or not, so as to determine if a public hospital can authorize the filming of its patients – and, if yes, within what limits. Furthermore, what rights are recognized for the relatives when they have seen a family member struggle in the hospital being broadcasted to a wide audience, does the rights of an individual involve his close relatives, and if so, within what limits?
Sammanfattning
År 2007 spelades material in för det som senare kom att bli TV-serien Sjukhuset, ett program som bl.a. skildrade akutsituationer och hur dessa hanterades i den offentliga vården. I samband med inspelningen filmades ett klipp där en enskild person kämpar för sitt liv, något som sedan visades i TV för en bred allmänhet. Anhöriga till den enskilde såg det aktuella klippet – och upprördes av att inspelningen hade skett. I en stämningsansökan till Uppsala tingsrätt har de bland annat hävdat att klippet kränkt deras rätt till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i den europeiska konventionen (den 4 november 1950) om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR).
Frågan för denna uppsats är att redogöra för regleringen i artikel 8 – och vad som krävs för att en kränkning ska ha skett i europarättslig bemärkelse. Med stöd av det som framgår av gällande rätt utreds sedan om det skett en kränkning av artikel 8. Detta för att svara på frågan om det kan vara möjligt för ett offentligt organ att godkänna att en enskild person filmas i en vårdsituation – och i så fall inom vilka ramar detta är tillåtet. Vidare blir frågan vilka rättigheter som erkänns de anhöriga till personen som filmats – och om deras rätt till privat- och familjeliv har påverkats eller kränkts när det aktuella filmklippet spelades in och sedermera visades i TV. Innefattar enskilds rätt till privat- och familjeliv även dennes anhöriga, och om så är fallet, inom vilka gränser?
Förkortningar
EKMR Den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (den 4 november 1950)
Europadomstolen Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
JO Justitieombudsmannen
RF Regeringsformen (KK 1974:152)
SFS Svensk författningssamling
SOU Statens offentliga utredningar
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Den 28 mars 2012 ansökte en grupp privatpersoner (käranden) om stämning vid Uppsala tingsrätt mot Landstinget i Uppsala Län (svaranden) med anledning av en filminspelning som skett på sjukhuset i Uppsala.1 Filminspelningen hade ägt rum som en del av ett samarbete mellan svaranden och ett produktionsbolag för att filma material till TV-serien Sjukhuset. Samarbetet var reglerat i form av ett avtal mellan svaranden och produktionsbolaget, vars innehåll angav samarbetets form samt hur sekretessen, som är gällande på sjukhuset, skulle beaktas.
Under den aktuella inspelningen fördes en anhörig till käranden in till sjukhuset med akut andnöd. Patienten kämpade för sitt liv, vilket väckte intresse hos personerna som filmade på sjukhuset. Händelsen filmades och dokumenterades samtidigt som produktionsbolaget även intervjuade läkare som berättade om patientens akuta tillstånd. Käranden blev inte meddelad om att inspelningen skett, utan blev medvetna om händelsen först i samband med att det inspelade avsnittet visades i kommersiell TV.
Käranden kontaktade produktionsbolaget samt svaranden. Käranden ansåg att inspelningen inte blivit godkänd av den nu avlidne anhörige eller av käranden och att inspelningen därför var otillåten när den skedde.
Som en grund för sin talan åberopade de anhöriga till patienten att det skydd som erkänns i artikel 8 EKMR för skyddet av privat- och familjeliv hade eftersatts av landstinget, detta eftersom de tillåtit en inspelning av den enskilde när denne kämpade för sitt liv. De anhöriga menade att Landstinget inte i tillräcklig omfattning begränsat produktionsbolagets möjligheter till videoupptagning, eftersom det rörde sig om en känslig situation både för patienten som för dennes anhöriga. Videoupptagningen skulle, enligt de anhöriga, inte ha skett, än mindre visats på TV. Fallet är i skrivande stund ett pågående mål i Uppsala tingsrätt – och något avgörande har inte lämnats av domstolen.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att utreda vilka rättigheter som artikel 8 EKMR ger i fråga om videoupptagningar som görs i syfte att visas för en större publik, exempelvis som en del av en populär TV-serie. För att utreda den övergripande fråga
som beskrivningen av syftet ger, är utredningen särskilt betonad på följande frågeställningar och om dessa är förenliga med kravet givet av artikel 8 EKMR:
• Är det möjligt för en offentlig verksamhet, och i så fall inom vilka ramar, att tillåta eller medverka till att enskilda filmas i känsliga vårdsituationer.
• Är det möjligt med en inspelning om den enskilde är medveten om inspelningen men det råder Tveksamheter om giltigt samtycke har lämnats. • Kan anhöriga till individen som filmats rikta anspråk, alltså att personer
förutom den enskilde kan anses kränkta av att den enskilde filmats. Alternativt; om individen som filmats har avlidit, kommer dennes rätt då övergå till anhöriga.
1.3 Avgränsning
I det pågående målet i Uppsala tingsrätt har käranden åberopat regleringen i artikel 8 EKMR som ett av flera argument till stöd för sin talan. Målet med denna redogörelse är dock inte att utreda målet i fråga, utan att istället använda omständigheterna, som ligger till grund för kärandens stämningsansökan. Detta som en utgångspunkt för att utreda hur offentlig vårdverksamhet påverkas av artikel 8 EKMR i sådana förhållanden.
Med anledning av detta har väsentliga delar av argumentationen i kärandes respektive svarandens inlagor utelämnats. Frågan om rätten till skadestånd enligt svensk rätt genom skadeståndslagen (1972:207) berörs inte, inte heller bedömningen om ett sådant anspråks storlek eller förhållandet mellan rättigheterna enligt reglerna i EKMR och de i svensk rätt.
En central fråga är om anhöriga till en person kan få sin rätt till privat- och familjeliv kränkt om släktingens privatliv påverkas (exempelvis om denna släkting filmas i samband med en inspelning för ett TV-program). En fråga som då uppkommer är vilka anhöriga som skulle kunna skyddas, endast nära familjemedlemmar eller även avlägsna släktingar? Då denna fråga utan problem skulle kunna fylla en hel uppsats, har jag valt att endast kommentera frågan i ringa omfattning för att på så sätt begränsa uppsatsens längd.
Slutligen; i målet är tvistigt huruvida EKMR och i synnerhet Europadomstolens domar kan tillämpas som rättskällor och i vilken utsträckning. Detta är en komplicerad fråga – och målet med denna uppsats är inte att utreda i vilken utsträckning EKMR och Europadomstolens domar kan tillämpas. Syftet är att utreda enskildas rättigheter enligt EKMR och medföljande konsekvenser. Denna fråga kommer således att utredas endast i ringa omfattning.
1.4 Metod och material
Detta arbete hanterar de frågor som uppmärksammats i det aktuella fallet främst med hjälp av de avgöranden från Europadomstolen som ligger till grund för den breda tolkning av artikel 8 som etablerats. Sedvanlig juridisk metod har tillämpats för studierna av relevant doktrin och rättspraxis samt för den analys som följer i den senare delen av uppsatsen.
För att få förståelse för relevanta principfrågor kring allmänna begrepp såsom privatliv och personlig integritet har även visst offentligt tryck och doktrin använts, främst för att belysa de problem som uppkommer när ovanstående begrepp ska tillämpas i rättslig bemärkelse.
I den del som utreder artikel 8 och dess struktur, då främst kapitel tre, används den struktur som återfinns i Europadomstolens avgöranden, med referenser till aktuella fall. Referenser sker såväl till särskilda stycken som till avgöranden i sin helhet. Det är främst Europadomstolens avgöranden som studeras
Analysen av det pågående målet, som ligger till grund för uppsatsen, görs i den senare delen av uppsatsen. Den uppdelning som görs motsvarar den uppdelning som görs av Europadomstolen. Vissa avvikelser har gjorts, nämligen en större uppdelning av särskilda begrepp såsom proportionalitet, nödvändighet och nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Dessa kriterier studeras i regel som en enhet av Europadomstolen, detta betyder dock inte att de olika kriterierna inte anses som separata från varandra. För att bättre visa att varje kriterium utgör en egen del i bedömning, delas varje enskilt kriterium som ett moment i analysen.
Vidare görs en klar åtskillnad mellan de tre stegen påverkan på den enskilde, inskränkning av den enskildes rätt samt kränkning av den enskildes rätt. Denna uppdelning kan uppfattas som onaturlig. Men utifrån den praxis som utarbetats av Europadomstolen är dessa tre distinkta steg en förutsättning för att närmare förstå de olika steg som en bedömning enligt artikel 8 EKMR involverar.
1.5 Disposition,
Andra kapitlet går igenom begreppet personlig integritet, med en kortare studie av den svenska synen på frågan samt hur begreppet hanterats i europarättslig bemärkelse. Här introduceras även artikel 8 och dess första stycke, som anger rättigheterna som erkänns en enskild och hur dessa har tolkats av Europadomstolen. Efter att rättigheterna som erkänns den enskilde presenterats, följer en genomgång av artikelns andra stycke, som tillåter vissa inskränkningar i den enskildes rätt. Strukturen i stycket förklaras samt i vilken utsträckning som en stat, generellt sett, kan nyttja möjligheten till att inskränka rätten som erkänns i första stycket.
Tredje kapitlet utreder om händelserna i det aktuella fallet omfattas av rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8.1. Såväl den enskilde patientens som de anhörigas situation granskas. Därefter utreds det ifall det skett en inskränkning av den enskildes eller de anhörigas rätt till privat- och familjeliv, en förutsättning som är nödvändig för att sedan kunna svara på frågan om det skett en kränkning eller ej. Fjärde kapitlet Behandlar frågan om det skett en kränkning av artikel 8 i aktuellt fall. Den undantagsreglering som presenterades i avsnitt ett appliceras på fallet i fråga för att bedöma de aktuella omständigheterna.
2 Vad skyddas av artikel 8 EKMR?
2.1 Personlig integritet och privatliv som begrepp
Frågan om människors rätt till privatliv är inte något som aktualiserades först genom Europakonventionens reglering, utan är en fråga som funnits sen tidigare och som är i konstant förändring. Även om uppsatsens huvudsakliga tyngd ligger vid att belysa de faktorer som påverkar bedömningen utifrån en europarättslig synvinkel, vill jag kort belysa hur frågan om rätten till personlig integritet bemötts i Sverige. Det är värt att belysa kort hur begreppet aktualiserats i landet eftersom svensk lagstiftning, och i viss mån de tolkningsgrunder som ligger bakom, i frågan är relevanta vid en europarättslig bedömning. Exempelvis i frågan om det finns tillräckligt stöd i lag. Kort kan anges att såväl begreppet personlig integritet som privatliv, samt de rättsverkningar som följer av båda begreppen, är svårdefinierbara. Det finns en målsättning att värna om den enskildes privat- och familjeliv i RF 1:2, någon klart definierad regel finns dock inte i den svenska grundlagen.2 Av utredningar ges att begreppen som sådana nog egentligen inte har någon exakt definition, vilket gör att betydelsen av begreppen ständigt är föremål för debatt när frågan om vad som tillhör en persons privatliv aktualiseras, som i förevarande fall.3 RF 2:6 förhindrar betydande intrång i den personliga integriteten, vars närmare innebörd blir en fråga för en bedömning i det enskilda fallet. Vad denna innebörd kan tänkas vara ges av flera alternativ. Den rent lexikaliska tolkningen av begreppen – ett orubbat tillstånd, en okränkbar rätt – ges som exempel.4 En mer utförlig beskrivning ges av professor Stig Strömholms studier av begreppen, där tre huvudgrupper för vad som innebär ett intrång i den personliga integriteten presenteras. Dessa är som följer: 1) intrång, vare sig i fysisk eller annan mening, i en annan persons privata sfär; 2) insamlande av uppgifter om en persons privata förhållanden; 3) offentliggörande eller annat utnyttjande.5
Materialet som ges är omfattande, men något klar slutsats om begreppet personlig integritet kan inte utläsas direkt ur Strömholms analys. Vad som inte är tillåtet att inskränka definieras, men någon egentlig förklaring för vad personlig integritet eller privatliv är ges inte, av lagstiftningens lydelse verkar begreppet privatliv närmast vara något som innefattas i begreppet personlig integritet.6 Den svenska synen förblir alltså något oklar i synen på begreppen personlig integritet och privatliv när nu
2 Jmf Reimers, E, SvJT 2009 s 436, Integritetsskyddet i regeringsformen.
3 Strömholm, S, SvJT 1971 s 695, Integritetsskyddet: Ett försök till internationell lägesbestämning. 4 Op.cit., s. 53.
5 Op.cit., s. 58. 6 Jmf RF 1:2 och 2:6.
frågan går över till den europarättsliga regleringen – och vilka slutsatser som kan dras av denna.
2.2 Om rätten till privatliv enligt artikel 8.1 i Europakonventionen
2.2.1 Privatlivet i Europarättslig mening
Artikel 8 EKMR etablerar rätten för enskilda att hålla sitt privat- och familjeliv skilt från de handlingar som de företar i det offentliga, exempelvis när de handlar mot en myndighet. Artikelns första punkt anger att:
Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
Rätten som ges till den enskilde enligt första punkten är vagt definierad av artikelns lydelse,7 där rättigheternas faktiska innebörd fastställts av Europadomstolens praxis. De resonemang som förs av Europadomstolen påverkar såväl den generella tolkningen av artikel 8, alltså i vilken grad som artikeln får betydelse i enskilda fall, som frågan om artikeln är tillämplig på en särskild fråga. Även resonemang som rör särskilda detaljer i enskilda fall kan beaktas, särskilt om det är fråga om liknande omständigheter eller frågor av särskild betydelse. I förevarande fall studeras exempelvis detaljer såsom videoupptagningar av enskilda, vilket gör att ett fall som innehåller en sådan omständighet blir betydelsefullt för att kunna identifiera vilka rättigheter som erkänns av EKMR i det enskilda fallet. Först vill jag ge några generella anmärkningar på hur artikel 8 tolkas, i kommande avsnitt kommer sedan avgöranden med intressanta omständigheter att tas upp. Detta för att ge ledning för bedömningen av omständigheterna i det aktuella fallet.
Gällande artikelns generella tolkning har Europadomstolen fastslagit att artikel 8 har som främsta syfte att säkerställa den, utan utomstående påverkan, personliga utvecklingen för individen i förhållande till andra människor.8 Begreppet privatliv är enligt Europadomstolen, likt slutsatsen från det resonemang som fördes av den svenska utredningen, något som inte går att definiera på ett uttömmande sätt.9 Dock ger Europadomstolens praxis en bättre förklaring till vad som omfattas av den enskildes rätt till privatliv. Särskilt intressant för de aktuella omständigheterna är att Europadomstolen angett att regleringen innefattar den enskildes namn10 och fotografiska avbilder11 av denne (vilket inkluderar videoupptagningar).
7 Se härom Cameron I, An Introduction to the European Convention on Human Rights, 6 uppl, Iustus Förlag AB, Uppsala 2011, s 108.
8 Von Hannover v Germany, dom av den 24 juni 2004, nr 59320/00, § 50. 9 Pretty v the United Kingdom, dom av den 29 april 2002, nr 2346/02, § 61. 10 Burghartz v Switzerland, dom av den 22 februari 1994, nr 280-B, § 24. 11 Schüssel v Austria, dom av den 21 februari 2002, nr 42409/98.
Viktigt att beakta är att Europadomstolen inte begränsar begreppet privatliv till att endast utgöra det liv som den enskilde har i sitt hem eller i ett nära förhållande med andra, en ”inre cirkel” eller privat sfär i den enskildes liv. Rätten sträcker sig även utanför en sådan definition – och omfattar även den enskildes förhållanden till andra människor, exempelvis de interaktioner denne gör med utomstående.12
De rättigheter som artikel 8 ger är alltså vidsträckta i sin natur. Syftet, skyddet för den personliga utvecklingen i förhållande till omvärlden, ligger nära till hands för att avgöra vidden av den rätt som ges den enskilde enligt artikeln. Exempelvis har Europadomstolen funnit att även den korrespondens som den enskilde bedriver i näringssyfte kan ges skydd enligt rätten till privatliv, då Europadomstolen ansett att denna korrespondens ofta utgör en viktig del i den enskildes relation till andra människor.13
2.2.2 Positiva förpliktelser för stater
Det negativa skyddet som tillerkänns enskilda, det vill säga åtgärder som konventionsstaterna inte tillåts att använda mot enskilda, framgår av omfånget av rätten till privat- och familjeliv, som angetts ovan. Skyddet hindrar godtyckliga ingripanden av staterna och skapar en miniminivå för enskildas rättigheter. Europadomstolen har fastställt att dessa negativa förpliktelser ska ses som en grundnivå – och att staterna i många fall även har positiva förpliktelser, som bland annat innebär att dessa måste företa åtgärder för att tillförsäkra att de enskildas privat- och familjeliv skyddas på ett adekvat sätt.14 När en fråga utreds – och frågan om en sådan positiv förpliktelse existerar eller inte ska utredas – ska en avvägning mellan det generella intresset för samhället vägas mot det intresse som finns hos den enskilde.15
Positiva förpliktelser utreds alltså från fall till fall – och många av de bedömningsfaktorer som gäller för inskränkningen av rätten till privat- och familjeliv aktualiseras även här. Exempelvis kan nämnas fallet Marckx mot Belgien, där en ogift kvinnas barn enligt belgisk lag noterades som fött utanför äktenskapet – vilket då hade juridiska konsekvenser i förhållande till om barnet fötts inom äktenskapet. Förutom att regleringen påverkade det negativa skyddet för kvinnan, fanns det även enligt Europadomstolen en positiv skyldighet för staten, i detta fall att erkänna kvinnan som barnets moder om denna fött barnet. Staten hade inte gjort detta.16 Påståendet att det skulle vara nödvändigt för den belgiska staten att särskilja mellan barn födda inom respektive utom äktenskapet blev här ifrågasatt. Vidare var den huvudsakliga åsikten bland medlemsstaterna enligt Europadomstolen att denna
12 Niemietz v Germany, dom av den 16 december 1992 nr 13710/88, § 29. 13 Op.cit., § 29.2.
14 X and Y v the Netherlands, dom av den 26 mars 1985, nr 8978/80, § 23. 15 Gaskin v the United Kingdom, dom av den 7 juli 1989, nr 10454/83, § 42. 16 Marckx v Belgium, dom av den 13 juni 1979, nr 6833/74, § 36.6.
särskiljning inte ska ske, något som fick betydelse för bedömningen. Eftersom majoriteten av konventionsstaterna inte särskilde mellan barn födda inom och utom äktenskapet, gjorde detta att utrymmet för den belgiska staten att agera på eget bevåg minskade.*17
2.3 Begränsningar av rätten till privatliv enligt artikel 8.2 i
Europakonventionen
Enligt ovan är alltså syftet för den rättighet som anges av artikel 8.1 EKMR att skydda den enskildes personliga utveckling, något som enligt Europadomstolen omfattar såväl den privata sfären, det egna privatlivet, som den enskildes kontakt med människor som sker när denne utvecklas både i sitt professionella och privata liv. Denna rätt kan dock begränsas enligt artikelns andra stycke, vars lydelse är som följer:
Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Begränsningarna är mer utförligt definierade än rätten som de syftar till att begränsa. Möjligheten till begränsningar hänförs till nationella frågor – och därför anges det att endast offentliga organ har möjlighet att företa åtgärder som sedan kan bli legitimerade av artikel 8.2. En sådan särskild åtgärd kan tillåtas enligt artikel 8.2 om det med stöd av lag är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle samt:
• Nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd.
• Till förebyggande av ordning och brott. • Till skydd för hälsa eller moral.
• Till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Alltså, om det är fastställt att det skett ett intrång i rätten till privat- och familjeliv kan det, om det enligt europarättslig mening finns lagstöd samt nödvändig demokratisk grund enligt något av de fyra kriterierna, finnas skäl att säga att intrånget inte varit en kränkning av rätten till privat- och familjeliv. Nedan följer en närmare beskrivning av de olika kriterierna.
2.3.1 Kravet på lagstöd
Med stöd i lag menas en reglering som hanterar intrånget i en enskilds privat- och familjeliv och att denna reglering definierar intrångets ramar. Regleringens omfattning och vilka möjligheter som denna erbjuder offentliga myndigheter måste var tillräckligt tydligt angiven.18 Exempelvis har Europadomstolen funnit att användning av utrustning för hemlig avlyssning inte endast kan regleras i myndigheters egna föreskrifter, utan ska vara föremål för tydlig lagreglering,19 för att se till att individer är medvetna om att den offentliga verksamheten kan företa sådana åtgärder och för att ramarna ska vara kända.
Det krävs också att lagen i fråga är formulerad på ett sådant sätt att det är möjligt för individen att förutse de konsekvenser som kan följa om lagen tillämpas av en offentlig myndighet. Detta krav är känt som förutsebarhetskriteriet.20 Detta för att skydda en individ mot godtyckliga förfaranden som kan skada dennes personliga integritet.21
2.3.2 Kravet på ett legitimt syfte och nödvändighet
Om det visar sig att det finns en lag, med tillräckligt väl definierad reglering, som reglerar hur ett intrång i rätten till privat- och familjeliv ska hanteras i ett visst förhållande, måste detta intrång även ha ett legitimt syfte och vara nödvändigt och godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Att en stat upprättat en väldefinierad och tydlig lagstiftning är alltså inte tillräckligt för att tillåta en inskränkning i rätten till privat- och familjeliv.
Staten måste ha ett legitimt syfte när en inskränkning i en enskilds privat- och familjeliv sker. Även om det finns en tydligt definierad och förutsägbar reglering som tillåter en inskränkning, måste det även finnas ett legitimt syfte att tillämpa regleringen i det enskilda fallet. Det är detta syfte som ska definieras med hjälp av de fyra olika punkterna som räknas upp i artikel 8.2. Det är staten som har upprättat lagen som ska presentera den objektiva anledningen till att intrånget skett, och förklara syftet utifrån de fyra punkterna.22 Den enskilde som hävdar att dennes rätt kränkts kan ibland påstå att även om det syfte som staten presenterar är det officiella syftet, kan det vara så att det även finns ett annat, dolt syfte. Europadomstolen har i dessa fall inte beaktat ett sådant påstående, utan främst fokuserat på det syfte som
18 Kilkelly, U, Human rights handbooks, No. 1, s 25.
19 Khan v the United Kingdom, dom av den 12 maj 2000, nr 35394/97.
20 Margareta and Roger Andersson v Sweden, dom av den 25 februari 1992, nr 61/1990/252/323, § 75.
21 Olsson v Sweden, dom av den 24 mars 1988, nr 10465/83, § 62. 22 Kilkelly, U, Human rights handbooks, No. 1, s 30.
presenterats av staten, och bedömt om det i sig är ett, objektivt sett, rimligt syfte eller inte.23
Om det finns ett legitimt syfte som berättigar en inskränkningen, utreds frågan om den inskränkande åtgärden var nödvändig. Beträffande begreppet nödvändig har Europadomstolen uttalat att adjektivet ”nödvändig” inte kan likställas med ”oumbärlig”, men inte heller kan det jämföras med begrepp som ”användbart” eller ”fördelaktigt” eller vara lika flexibelt som dessa.24 Europadomstolen har uttalat att:
… The notion of necessity implies that the interference corresponds to a pressing social need and, in particular, that it is proportionate to the legitimate aim pursued; in determining whether an interference is ’necessary in a democratic society’…25
Genom detta uttalande ger ledning för bedömningen av nödvändighet. Vad som slutligen kommer anses vara att anse som nödvändigt kommer självklart att variera från ett enskilt fall till ett annat. Det krävs inte att regeln måste vara oumbärlig, men vilket syfte eller behov som helst kommer inte att tillåtas.
2.3.3 Godtagbart i ett demokratiskt samhälle
Europadomstolen har varit restriktiv med att uttala sig om den exakta innebörden med begreppet ”godtagbart i ett demokratiskt samhälle”. Det är istället svar på särskilda frågor som ges, där Europadomstolen exempelvis angett att avvägningen om en åtgärd är nödvändig har en stark koppling till frågan om den är godtagbar i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolen anger även att åtgärder som innebär ett intrång i de europarättsliga rättigheterna inte kan anses som demokratiskt godtagbara.26
En generell ledning kan ges av Europadomstolens uttalanden som anger att konventionen i sin helhet, vilket då även innebär artikel 8, ska tolkas mot bakgrund av sin särskilda ställning som förkunnande av mänskliga rättigheter. Enligt Europadomstolen framhåller regleringen i sig de ideal och värdegrunder som delas av ett demokratiskt samhälle.27
Det kan påpekas att Europadomstolen vid flera tillfällen framhållit att konventionen är ett levande instrument som måste tolkas i förhållande till de aktuella förhållanden
23 Jmf Open Door and Dublin Well Woman v Ireland, dom av den 29 oktober 1992, nr 14234/88; 14235/88.
24 Handyside v the United Kingdom, dom av den 7 december 1976, nr 5493/72, § 48.2. 25 Olsson v Sweden, dom av den 24 mars 1988, nr 10465/83, § 67.
26 Dudgeon v the United Kingdom, dom av den 22 oktober 1991, nr 7525/76, § 53. 27 Soering v the United Kingdom, dom av den 7 juli 1989, nr 14038/88, § 87.
som råder i samtliga konventionsstater.28 Denna avvägning måste således göras utifrån de värdegrunder som kan identifieras av konventionens reglering – och hur dessa förhåller sig till de omständigheter som är aktuella i omvärlden. Avvägningen är inte öppen, utan kravet på proportionalitet aktualiseras här. Proportionalitetsbedömningen i europarättsliga sammanhang är en särskild gren som måste beaktas i samtliga av de avvägningar som görs. Nedan följer en beskrivning av dess innebörd.
2.3.4 Proportionalitetsbedömningen
Kravet på proportionalitet gäller för stora delar av Europarätten som helhet, och är ett instrument som frekvent används för att göra olika avvägningar. Europadomstolen har tillämpat proportionalitetsprincipen som ett sätt att för att göra en avvägning mellan det statliga resonemanget i förhållande till de rättigheter som erkänns för individen, en helhetsbedömning där olika faktorer vägs samman för det aktuella fallet.29 I Europarätten som helhet definieras proportionalitetsprincipen enligt tre steg, vilka är som följer:30
1. Är åtgärden ägnat att tillgodose (det legitima) ändamålet?
2. Är åtgärden nödvändig för att uppnå ändamålet eller finns det mindre inskränkande alternativ?
3. Står den fördel åtgärden tillgodoser i rimlig proportion till den skada som åtgärden kan förorsaka för de berörda?
De frågeställningar som ställs upp i punkterna ovan har mycket gemensamt med bedömningen om åtgärden är godtagbar i ett demokratiskt samhälle, enligt ovan. Exempelvis betonas att det är fråga om det legitima ändamålet i punkt 1, vilket även Europadomstolen enligt ovan valt att framhäva. Under punkt 3 framgår dock tydligt att det ska ske en rimlighetsbedömning med beaktande av proportionaliteten, risken för en eventuell skada står i centrum – och denna metod är vägledande för hur bedömningen av proportionalitet ska ske även i fråga om tillämpning av artikel 8, samt Europakonventionen i sin helhet. 31
2.3.5 Bedömningsmarginalen
Ett naturligt problem som uppstår när en domstol ska döma för ett geografiskt och demografiskt stort område, nämligen hela EU, är att flera olika rättsförhållanden är rådande i de olika områdena. I vissa frågor kan det råda relativt stor enighet mellan de olika medlemsstaterna, medan det i andra frågor kan vara olika åsikter för varje enskilt land. Detta eftersom befolkningarna i varje land har olika uppfattningar om
28 Tyrer v the United Kingdom, dom av den 25 april 1978, nr 5856/72, § 31.2. 29 Jmf Olsson v Sweden, dom av den 24 mars 1988, nr 10465/83, § 68.2.
30 Se härom Bernitz U, Kjellgren A., Europarättens grunder, 4:2 uppl, Norstedts Juridik AB, Stockholm 2010, s 119.
vad som rätt och fel. Detta kan jämföras med det ovan angivna förfarandet att Europakonventionen ska tolkas i ljuset av nu rådande förhållanden. Huruvida det råder enighet mellan staterna i en viss fråga kommer att få betydelse för att avgöra om det finns ett godtagbart utrymme för en stat att agera självständigt och avgöra själv i en viss fråga, en så kallad bedömningsmarginal (på engelska kallat margin of appreciation). Om det råder stor enighet mellan staterna (i praktiken om majoriteten lagstiftat i samma riktning), kommer utrymmet för att agera självständigt att vara begränsat, med hänsyn till att övriga konventionsstater inte har en alltför varierande åsikt. Det motsatta blir aktuellt om enighet inte finns eller är ringa i en viss fråga. I exemplet från Marckx mot Belgien*32märks principen om en bedömningsmarginal genom att Europadomstolen visade att den då rådande uppfattningen mellan konventionens kontrakterande stater var att skillnad inte skulle göras mellan ett barn fött inom respektive utom äktenskapet, varpå utrymmet för Belgien att lagstifta utanför detta resonemang var begränsat.33
* Se ovan under Positiva förpliktelser för stater.
3 Påverkas rätten till privat- och familjeliv i det
aktuella fallet?
3.1 Inledning
Det andra kapitlet gav en överblick över den reglering som bygger upp Europakonventionens rättigheter, det skydd som erkänns en individ – och vilka åtgärder som ett offentligt organ får utnyttja för att undvika att kränka artikel 8. Som visat är det huvudsakliga målet med artikeln skyddet för den privata sfären och den personliga utvecklingen. Detta syfte har haft en stark påverkan på Europadomstolens syn på frågan om privat- och familjeliv och vad som är en individs egna privata område. Med hjälp av denna grund fokuserar detta avsnitt på att applicera regleringen på det aktuella fallet. Avsnitt två berör två frågor; har de aktuella omständigheterna med privat- och familjeliv att göra? Vidare; har denna rätt i så fall inskränkts genom att videoupptagningen skett?
Vilka individer är det som påverkats av att videoupptagningen skett? Som nämnts ovan rör det sig om flera olika personer. Den enskilde påverkas, det vill säga personen som blev filmad och vars vård visades i TV. Men även de anhöriga, som nu riktar anspråk mot sjukhuset därför att de anser att de som anhöriga haft en rätt att inte se en nära stående släkting kämpa för sitt liv i nationell TV.
Artikel 8 förutsätter att det rör sig om ett privat- och familjeliv för såväl den enskilde som de anhöriga till denne. Berörs den enskilde patientens privat- och familjeliv av videoupptagningen och att den sändes i TV? Berörs den enskildes anhöriga, alltså deras rätt till privat- och familjeliv, av att den enskilde filmats och att videoupptagningen sedan visas i TV? Dessa frågor avgör om det är fråga om rätten till privat- och familjeliv, vilket behöver fastställas innan det kan utredas om det skett ett intrång i denna rätt.34
Först utreds om det som hänt har påverkat den enskildes rätt till privat- och familjeliv, sedan utreds samma fråga för den enskildes anhöriga. Efter detta besvaras frågan om den enskildes rätt till privat- och familjeliv inskränkts av det inträffade. Slutligen besvaras frågan om rätten till privat- och familjeliv för den enskildes anhöriga inskränkts av det inträffade.
3.2 Påverkas den enskildes rätt till privat- och familjeliv?
Som angavs i andra kapitlet har enskilda en rätt till sin egen avbild. Den enskilde har filmats och videoupptagningen har sedan spridits i allmän media, något som påverkar den enskildes rätt eftersom denne tappar kontrollen över hur materialet visas. Vidare så har en patient som vårdas vid ett sjukhus, och de uppgifter som lagras i samband
med vårdverksamheten, ett särskilt skydd i svensk rätt.35 Så var även fallet år 2007 enligt då gällande lag när den anhörige vårdades.36 Europadomstolen har uttalat att skyddet för medicinsk data är av fundamental betydelse för en enskilds privatliv.37 Genom att filma händelsen har inte enbart den enskildes rätt till sin avbild påverkats, utan även det särskilda skydd som dennes hälsouppgifter tillerkänns. Situationen som filmats är även särskilt känslig, då den enskilde kämpade för sitt liv när videoupptagningen skedde.
Med bakgrund av Europadomstolens resonemang om att privatliv, den breda definitionen ovan samt det särskilda uttalandet beträffande information som rör medicinsk data, kan det anses att en individs vistelse på ett sjukhus tillhör dennes privata sfär. Att filma en enskild i sig, även utanför en vårdsituation, påverkar dennes rätt till privat- och familjeliv, detta eftersom rätten till sin avbild innefattas i begreppet. Med säkerhet kan det därför konstateras att de videoupptagningar som gjordes av den enskilde på sjukhuset i Uppsala påverkade dennes rätt till privat- och familjeliv.
3.3 Påverkas rätten till privat- och familjeliv för den enskildes
anhöriga?
När den enskilde vårdas på sjukhus skyddas denna person alltså enligt rätten till privat- och familjeliv, vilket betyder att åtgärder som vidtas i samband med denna vård måste beakta att det rör sig om en privat situation. I förevarande fall är de käranden dock de anhöriga, som hävdar att deras privata sfär påverkats. Frågan blir då om en enskild persons anhöriga har en privat sfär som sträcker sig till att omfatta även de förhållanden som råder för denna enskilda person under tiden denne vårdas vid ett sjukhus. Alltså; är en enskilds vård inte bara en privat fråga för denne, utan även för dennes anhöriga?
Fallet Armonienė v Lithuania behandlade bland annat frågan om anhörigas rätt till privatliv baserat på den rätt som erkänns den enskilde. Fallet rörde ett uttalande av en tidning om att en enskild var HIV-smittad. När den enskilde dog, hävdade anhöriga att uttalandet påverkat deras rätt till privatliv. Den litauiska staten hävdade att de anhöriga inte var rätt ratione personae,38 det vill säga att den enskildes anhöriga saknade talerätt i frågan. Europadomstolen förlitade sig här till den effekt som det inträffade hade haft på anhöriga. Då de bland annat påverkats psykologiskt och varit tvungna att flytta, ansågs det att det fanns ett intresse även hos de anhöriga att informationen om HIV inte spreds på vilket sätt som helst.39 Europadomstolen har visat att där det är möjligt att visa att en enskild påverkats av ett förhållande som
35 25 kap 1 § offentlighets- och sekretesslag (2009:400). 36 7 kap 1 § sekretesslag (1980:100).
37 Z v Finland, dom av den 25 februari 1997 nr 22009/93, § 95.
38 Armonienė v Lithuania, dom av den 25 november 2008 nr 36919/02, § 24. 39 Op.cit., § 29.
egentligen berör en nära anhörig så kan detta bli föremål för prövning. Under förutsättning att de anhöriga kan påvisa att förhållandet även rör dem.40
I det aktuella fallet bör först påpekas att de anhöriga själva valt att klaga över det inträffade för att därmed söka upprättelse för vad de själva anser som ett intrång i sitt privat- och familjeliv. Som tidigare nämnt är det huvudsakliga syftet med artikel 8 att skydda den personliga utvecklingen för en individ och de relationer denne har med andra människor. Frågan om rätten till privat- och familjeliv uppkommer när en sådan fråga ska appliceras på ett praktiskt fall. Europadomstolen har enligt ovan angett att skyddet, som artikel 8 medför, inte kan definieras uttömmande utan att det är fråga om ett skydd som sträcker sig utanför den personliga sfären för att även omfatta relationer med andra människor.
En restriktiv syn på rätten till privat- och familjeliv, där man begränsar dess omfattning till endast omfatta det om hör till det enskilda, hade med största sannolikhet betytt att de anhörigas privata sfär endast kunnat skydda deras egna personliga förhållanden. Detta är dock ett märkligt resultat – och det är inte förvånade att Europadomstolen påpekat41 att bedömningen istället fokuserar på effekten för personen istället för att försöka särskilja vad som rör den enskilde personen och vad som inte gör det. Omfattningen av rätten till privat- och familjeliv, den personliga sfärens omfång, ska således fastställas utefter de omständigheter som är för handen. Även om anhöriga inte påverkas direkt av förfaranden och beslut i samband med vården av den enskilde, kan det ändå ha en effekt på deras privat- och familjeliv eftersom de har en nära relation till patienten. Som Europadomstolen pekade på i fallet ovan har vårduppgifter en känslig ställning inte bara för patienten, utan även för dennes anhöriga. Rätten till privat- och familjeliv skyddar exempelvis enskilda individers personliga förhållande till andra människor, något som definitivt kan påverkas negativt när information sprids om nära släktingars hälsotillstånd. Eftersom det finns en stor sannolikhet att de anhöriga påverkas av släktingens vårdsituation på sjukhuset, torde slutsatsen bli att det finns ett förhållande mellan dennes vistelse på sjukhuset, patientens privat- och familjeliv, och de anhörigas privata förhållanden.
Alltså, även om den exakta definitionen av den personliga sfären, och begreppet privatliv, är svårdefinierat, kan det med bakgrund av Europadomstolens syftesbestämning hållas för visst att man inte i alla situationer kan garantera att de anhöriga inte kommer att bli påverkade på det sätt som rätten till privatliv enligt artikel 8 definierar. Om så är fallet, blir det rimligt att anta att den enskildes
40 Nölkenbockhoff v Germany, dom av den 25 augusti 1987 nr 10300/83, § 33. 41 Niemietz v Germany, dom av den 16 december 1992 nr 13710/88, § 29.
förhållanden på sjukhuset påverkar de anhörigs ätt till privat- och familjeliv. Därmed kan frågan om det skett ett intrång anhörigas rätt till privatliv utredas.42
3.4 Inskränkning av rätten till privatliv
3.4.1 Om inskränkning av rätten till privatliv
Att förhållandet rör individernas privat- och familjeliv betyder nödvändigtvis inte att regleringen i artikel 8 har eftersatts. Rätten till privat- och familjeliv måste ha påverkats på något sätt för att det senare ska kunna bli en fråga om denna rätt kränkts. I första avsnittet redogjordes för vilka rättigheter som erkänns för en person, ovan har jag sedan konstaterat att detta omfattar såväl den enskilde som dennes anhöriga i det aktuella fallet. Frågan blir nu om det som inträffat på sjukhuset på något sätt inskränkt denna rätt och gjort att den begränsats. Tillåts sedan denna begränsning inte av artikel 8.2 har regleringen kränkts.
Frågan om rätten till privat- och familjeliv blivit inskränkt avgörs med hjälp av de omständigheter som är aktuella i respektive fall, där käranden behöver visa på omständigheter pekar på att en inskränkning av dennes rätt skett.43
I nuvarande fall är det ostridigt, enligt domstolshandlingarna, att den enskilde blivit inspelad och denna inspelning senare var en del av ett avsnitt som visades i en TV-sändning för en större publik. Svaranden (landstinget) har angetts att det rört sig om ett inslag som varat i ett antal minuter, den enskilde visas då med ansiktet pixlat i syfte att dölja personens identitet. Efter att videoupptagningen skett har sedan ansvariga från landstinget sett avsnittet på förhand och godkänt det som visas. Här har alltså inget enligt landstinget kunnat påvisas som skulle kunna påverka den enskilde.
Det har konstaterats av Europadomstolen att det audiovisuella mediet, det vill säga videoupptagningar, har en mycket mer omedelbar effekt än exempelvis tryckta medier.44 Även om det vara fråga om klipp i några minuter, kan det fortfarande vara något som påverkat den enskilde. Att det endast är fråga om en kort filmsekvens kan alltså inte vara tillräckligt för att visa att det inte skulle kunna utgöra ett intrång i den enskildes rätt till privat- och familjeliv. De åtgärder som vidtagits av produktionsbolaget på uppdrag av landstinget genom det gemensamma avtalet, exempelvis att dölja personens ansikte i efterhand, måste vara väl utförda. Med detta menas att åtgärderna ska begränsa den insyn som annars hade kunnat ske genom den audiovisuella upptagningen.
42 Kilkelly, U, Human rights handbooks, No. 1, s 23. 43 Op.cit., s 23.
Sekvensen har som ovan nämnts givits vissa visuella begränsningar. Ansiktet på den enskilde har suddats ut för att dölja dennes identitet för den breda allmänheten. När de anhöriga såg avsnittet har de dock kunnat identifiera den anhörige, och därefter bevittnat hans svåra tillstånd på sjukhuset. Hur påverkas den enskildes rätt till privat- och familjeliv av att de anhöriga kan identifiera denne på TV? Kan de anhörigas rätt anses påverkad av vad de själva ser?
3.4.2 Föreligger en inskränkning av den enskildes rätt?
Oavsett om det rör sig om videoupptagningar eller berättande text så är en skildring av en enskilds vistelse vid ett sjukhus något som gör det möjligt att identifiera hälso- och sjukvårdsrelaterade uppgifter som är skyddade för den enskilde. Som tidigare angetts är rätten till sin avbild något som omfattas av rätten till privat- och familjeliv. Vidare är sjukvårdsinformation av fundamental betydelse för den enskildes personliga förhållanden och utveckling. Även om endast en begränsad andel människor kan identifiera den enskilde när dennes avbild visas, är det sannolikt att denna information kan spridas vidare till tredje part. De anhöriga påpekade inför rätten att utomstående kunnat identifiera den enskilde vid sjukhussängen. Det var exempelvis möjligt för mig som utomstående att, med relativ enkelhet, kunna skaffa mig mer information för att sedan kunna identifiera personen i fråga.
Alltså, även om en det är en i sig adekvat åtgärd att exempelvis pixla den berördes ansikte, kan detta ändå innebära att den enskilde fått sin rätt till privat- och familjeliv inskränkt genom att en videoupptagning av den enskilde skett. Huruvida detta kan påverka landstinget och om det ska hållas ansvarigt trots att det vidtagit åtgärder är en senare bedömning. Först måste frågan om en inskränkning överhuvudtaget skett besvaras. Faktorer som pekar mot detta är att anhöriga och bekanta till dessa kunnat identifiera den enskilde i videoklippet. Informationen om detta har sedan spridits via de tillgängliga informationskanalerna för att slutligen nå även en oberörd student. Jag kommer inte att hänvisa till den källa som påvisar den enskildes kön, för- och efternamn, vistelseort innan dennes död etc av respekt för dennes privata liv. Det kan dock hållas för visst att en sådan eftersökning enkelt kan företas av andra. Redan att filma den enskilde – och på så sätt bevara dennes avbild, är en handling som i sig inskränker den enskildes rätt, eftersom denne ska ha en möjlighet att kontrollera hur sådant material hanteras, vilket inte längre är möjligt om videoupptagningen kontrolleras av annan. Spridningen av videoupptagningen är en faktor som ytterligare påverkar den enskildes rätt till privat- och familjeliv.
Vidare har videoupptagningen skett i en vårdsituation, vilket är en i sig mycket känslig fråga. Det är tvivelaktigt om ett bildklipp hade varit intressant för en bredare allmänhet om det vidtagits tillräckligt med åtgärder för att det skulle kunna visas utan att det samtidigt gjort det möjligt för vissa att kunna identifiera den som blir
inspelad. Åtgärden har inte gjorts i sådan omfattning eftersom det enkelt gick att identifiera den enskilde. Det är fullt möjligt att den enskilde inte pixlades fullständigt för att kunna bevara bilden så pass mycket att det som filmades blev intressant att titta på (sett utifrån TV-tittarnas perspektiv). Detta förändrar dock inte det faktum att en privat angelägenhet, den enskildes vistelse på sjukhuset, blev allmän kännedom. För den enskilde torde slutsatsen alltså vara att det är fråga om en inskränkning av dennes rätt till privat- och familjeliv Frågan blir då om detta kan anses vara en kränkning eller ej, dvs. om artikel 8.2 blir tillämpbart eller inte.
3.4.3 Föreligger en inskränkning av de anhörigas rätt?
Ovan har angetts att även anhöriga till den enskilde patienten påverkas av att denne vårdas vid ett sjukhus. Detta förhållande hör till de anhörigas privata sfär, dvs. att deras privatliv även innefattar vad som händer den enskilde under sjukhusvistelsen. Likt ovan måste det även här föreligga en inskränkning av denna rätt i det aktuella fallet om det ska kunna bli fråga om en kränkning av rätten till privat- och familjeliv. Exakt vad som utgör en sådan inskränkning för anhöriga kan inte besvaras generellt, eftersom omfattningen av vad som utgör en persons privat- och familjeliv inte kan bestämmas exakt. Det kan dock sägas att det måste föreligga en direkt påverkan på de anhörigas rätt till privatliv för att det ska bli fråga om en inskränkning av detta, exempelvis negativ påverkan på familjens rykte eller ett trauma som följd av händelsen.45 Frågan är om en sådan negativ påverkan har skett som en följd av inspelningen.
Även om de anhöriga i aktuellt fall inte filmats själva eller fått sitt eget namn publicerats i samband med att filmupptagningen visades på TV, finns det en möjlighet att de har lidit men av de effekter som inspelningen orsakat. En exakt jämförelse med praxis finns inte, men vissa frågor har prövats av Europadomstolen som kan ge ledning. Det har exempelvis fastställts att dödsfall är en känslig fråga för anhöriga som måste skyddas på ett särskilt sätt.46 Att sprida information om dödsfallet i en tidning som tryckts i stora upplagor har ansetts stärka den negativa påverkan som händelsen haft för de anhöriga.47
I det aktuella fallet dog den enskilde patienten på sjukhuset. Händelsen som fångades på film var ett anfall till följd av sjukdom. Sådana anfall hade inträffat tidigare, men det fångades på film endast en gång. När patienten avled kan det kan ses som självklart att anfallen måste ha påverkat de anhöriga. Programmet visades för allmän beskådan, var populärt – och innehållet har även nått allmänheten genom tjänster på
45 Armonienė v Lithuania, dom av den 25 november 2008, nr 36919/02), § 26.
46 Hachette Filipacchi Associes v France, dom av den 14 juni 2007, nr 71111/01, § 46. 47 Op.cit., § 49.
internet. Åtgärderna som vidtogs av landstinget har visserligen gjort det svårt för allmänheten att direkt identifiera personen. De anhöriga menar dock på att de kunnat se på kläder och personliga tillhörigheter att det var just deras släkting som filmats och att även bekanta har kunnat dra samma slutsats.
Eftersom regleringen syftar till just skyddet för den personliga utvecklingen samt att Europadomstolen identifierat liknande händelser som inskränkningar i en persons rätt till privat- och familjeliv, är det troligt att även händelserna i aktuellt fall kan ses som en inskränkning i rätten enligt artikel 8. Faktorer som talar emot denna bedömning är att åtgärder vidtagits av landstinget. Dock kan inte enbart syftet för en sådan åtgärd observeras, utan även vad den faktiska konsekvensen blivit. För även om sådana åtgärder vidtagits, har effekten – nämligen att bevara personens integritet och få filmklippet att förbli anonymt – haft ringa effekt. Informationen finns tillgänglig på internet, och de anhöriga har själva kunnat identifiera den enskilde. Det är en oundviklig följd att personer kan påverkas negativt av att en inspelning sker i en situation som betraktas som känslig, vilket gör det svårt att i efterhand hävda att åtgärder som vidtagits haft som syfte att begränsa denna påverkan är tillräckligt för att det inte ska kunna bli fråga om en inskränkning i en persons rätt till privat- och familjeliv. I fråga om händelsen inneburit en inskränkning i de anhörigas privat- och familjeliv torde svaret bli ja. Den känsliga situation som en sjukhusvistelse och sedermera ett dödsfall innebär, i kombination med de följder som visandet på nationell TV och i allmänna medier på internet, gör att den personliga utvecklingen för de anhöriga har påverkats negativt eller eftersatts. Observera att det ännu inte är fråga om en kränkning, dessa åtgärder kan mycket väl vara tillräckliga när andra faktorer vägs in i frågan.
4 Har rätten till privatliv kränkts i det aktuella
fallet?
4.1 Inledning
Det första stycket i artikel 8, som anger rätten för den enskilde, har alltså inskränkts såväl för den enskilde patienten som filmades som för de anhöriga till denne. Som huvudregel är inte en sådan inskränkning tillåten, men som angavs i första avsnittet finns en omfattande undantagsregel i det andra stycket i artikel 8. Följande avsnitt använder rekvisiten stöd i lag och nödvändigt och godtagbart i ett demokratiskt samhälle för att utreda om dessa undantag tillåter det som hänt, eller om det helt eller delvis ska anses som en kränkning mot artikel 8.
Inledningsvis ska även poängteras att landstinget i sin sakframställning hävdat att Europakonventionen saknar tillämpbarhet i aktuellt fall, då svensk rätt ska tolkas i ljuset av den europarättsliga regleringen. Enligt landstinget innebär detta att när en särskild reglering finns i svensk rätt så saknar Europakonventionen betydelse för frågan.
Högsta Domstolen har poängterat att Europakonventionen utgör ett minimiskydd för de rättigheter som tillerkänns en individ. Det ankommer på svenska domstolar att göra en egen bedömning om ytterligare skydd ska ges åt den enskilde – denna bedömning ska ske med beaktande av konventionstexten och Europadomstolens praxis.48 Med bakgrund av det ovan nämnt måste domstolen beakta såväl konventionen som Europadomstolens praxis för att i praktiken kunna avgöra om den rätt som artikel 8 tillerkänner den enskilde har efterföljs i nuvarande fall. Det vore orimligt att inte utreda om konventionens rätt har kränks i något hänseende för att sedan hävda att svensk reglering tillåter det som inträffat, vilket landstinget hävdar.
4.2 Stöd i lag
Innan produktionsbolaget kunde börja filma på sjukhuset behövde landstinget först se till att den kommande videoupptagningen inte hamnade i konflikt med den då gällande sekretesslagstiftningen.49 Lagstiftningen skyddade patienter genom att inte tillåta att uppgifter om dennes hälsotillstånd spreds utan personens tillåtelse.50 Det behövdes även ett tillstånd från den offentliga myndigheten i fråga, alltså sjukhuset, för att kunna börja filma. Avtalet som upprättades krävde att ett godkännande fanns från de som filmades – och att eventuella filmklipp som inte önskades skulle tas bort. Denna åtgärd gjordes för att sekretesslagstiftningen skulle efterföljas.
48 NJA 2012 s 1038 (I). 49 Sekretesslag (1980:100). 50 Op.cit., 7 kap 1 c §.
Sekretesslagstiftningen tillät att den enskilde själv, helt eller delvis, kunde efterge sekretessen på den information som var att skydda, exempelvis uppgifter om hälsotillstånd.51 Detta var möjligheten som användes för att kunna filma och sedan sprida videoupptagningar av patienterna. Europakonventionens krav medför vissa frågor över detta agerande. Agerandet grundar sig visserligen på ett undantag som ges av svensk lagstiftning. Men Europakonventionens krav sträcker sig längre för att även omfatta frågor om förutsägbarhet, om det som enskild är möjligt att förutse de konsekvenser som lagstiftningen kan få och om ett det finns ett legitimt syfte som grund för regleringen.52
Landstinget såg alltså undantaget som en möjlighet för att kunna genomföra videoupptagningarna, men tillåter den svenska lagstiftningen att videoupptagningar görs vid ett sjukhus? Detta är inte en helt okontroversiell fråga, där JO poängterat att det krävs att fullgod information lämnas till patienten, så att denne är väl medveten om att videoupptagningar som huvudregel inte är tillåtet, samt att det vid misstanke om påtryckningar inte ska tillåtas att inspelningen genomförs. Särskilt ska personalen poängtera för den enskilde att denne, genom att tillåta inspelningen, efterger sitt sekretesskydd.53 Att inspelningar som sådana skulle vara otillåtna i sjukhusmiljö är dock inte något som antyds, återföljs kraven så ska det vara möjligt att slutligen inhämta ett godkännande för att sedan börja filma. Som utgångspunkt är det, med hänsyn till kraven som poängterats av JO, tillåtet att genomföra en inspelning. Landstinget har hävdat att dessa åtgärder har genomförts – och att det videoupptagningarna som genomförts är lagliga. De anhöriga hävdar det motsatta, något godkännande fanns inte. Om landstinget verkligen kontrollerat att ett samtycke har inhämtats, eller om de brustit i detta förfarande, är en bevisfråga. Skulle det visa sig att ett sådant samtycke inte kan bevisas, finns det inte stöd i lag för agerandet, vilket betyder att bedömningen slutar redan här. Har landstinget följd kraven och samtycke har inhämtats kan det däremot anses att inskränkningen genomförts med stöd i lag. Då uppsatsen inte syftar till att utreda vilket som är det rätta, fortsätter utredningen med utgångspunkten att landstinget haft stöd i lag för inskränkningen, vilket aktualiserar frågan om förutsägbarhet.
Är det möjligt för enskilda att förutse de konsekvenser som lagstiftningen medför? För patienten som vårdas på sjukhuset är detta rimligt att anta. Den svenska regleringen kräver, som ovan ges, att personen informeras noga om de olika frågor som blir aktuella genom att denne efterger sekretessen för sitt hälsotillstånd. En konsekvens av lagstiftningen blir att videoupptagningar kan genomföras, vilket patienten då informeras om. Men även de anhöriga påverkas av videoupptagningen.
51 Op.cit., 14 kap 4 §.
52 Margareta and Roger Andersson v Sweden, dom av den 25 februari 1992, nr 61/1990/252/323, § 75.
Är det en brist i regleringens förutsägbarhet när den tillåter den enskilde att efterge konfidentiell information, om ett resultat kan bli en videoinspelning som sedan visas på TV? Detta handlar i min mening närmast om en ansvarsfråga. Precis som att de anhörigas privat- och familjeliv har en nära koppling till patientens hälsotillstånd, fungerar kopplingen även från patienten tillbaka till de anhöriga. Vad som åsyftas är att, då regleringen tillåter att en person själv bestämmer över konfidentiell information som rör denne, så är ett möjligt resultat att patienten tillåter att denne filmas. Närmast ska diskuteras om denna reglering är godtagbar, eller om detta öppnar upp en alldeles för stor risk för de anhöriga, men i fråga om lagen i sig är förutsägbar nog blir svaret jakande. Det finns vissa svårigheter för den anhörige att bestämma de exakta konsekvenser som kan resultera av att patienten, som de är släkt med, kan tillåtas lämna ut konfidentiell information, eftersom lagen anser att den enskilde själv råder över den. Men det är fortfarande inte en orimlig slutsats att dra, alltså om en enskild råder över sin egna konfidentiella information så kan personen då ta ett beslut att lämna den till offentliga medier. De anhöriga ska kunna förstå konsekvensen utifrån de omständigheter som råder och vad som möjligen kan hända.54 Att en filmupptagning kan ske är en rimlig konsekvens av vad den då gällande svenska lagstiftningen tillät.
Öppnar regleringen upp för ett godtyckligt förfarande? Sekretesslagstiftningens undantagsregel, som tillåter enskilda att lämna ut sekretessbelagda uppgifter som rör den egna personen, ligger nära det skydd som erkänns för enskilda att yttra sig och råda över sig själv. En praktisk risk med regleringen hade kunnat vara att personen i vissa fall lämnar ut uppgifter utan att vara fullt medveten om vad som händer med dem. Kravet som JO har presenterat visar dock att den svenska regleringen påverkas av detta faktum. Risken för ett godtyckligt förfarande hindras materiellt genom de krav som JO framställde. Skulle det finnas brister i nuvarande fall i denna fråga, blir det alltså något som den nationella regleringen har möjlighet att hantera.
4.3 Nödvändigt och godtagbart i ett demokratiskt samhälle
Då gällande sekretesslagstiftning i Sverige, och möjligheten i denna för patienten att själv råda över sina konfidentiella uppgifter, gav alltså en möjlighet för sjukhuset att tillåta videoupptagningen. Det är förutsägbar konsekvens att detta kan ske. Men har åtgärden, att teckna ett avtal som medför att sådana upptagningar kommer ske, ett legitimt syfte? Är den nödvändig och godtagbar i ett demokratiskt samhälle?
Landstinget har hävdat att det främsta syftet för sjukhusets verksamhet är att belysa om de förhållanden som råder på sjukhuset och hur verksamheten är uppbyggd. Exempelvis skulle ett godtagbart syfte kunna vara att försöka få fram sjukhuspersonalens och patienternas åsikter och upplevelser om vården för att på så sätt sprida detta i syfte att väcka debatt. Något som kraftigt förstärks om det blir
möjligt för de som filmar att visa aktuella situationer och belysa hur vården hanteras i vardagliga sammanhang. Det ska vara fråga om ett, objektivt sett, godtagbart syfte som ligger till grund för inskränkningen. Som ovan nämnt har det i flera fall hänt att motparten, i det här fallet den enskildes anhöriga, hävdar att det finns andra syften än det som framställs. När det gäller frågan om det objektiva syftet så är det dock det syftet som, i det här fallet, landstinget framställer som ska ligga till grund för bedömningen. Landstinget har valt att hävda att insyn i verksamheten och personalens förhållanden är att se som det legitima syftet, vilket mycket kan ha med deras yttranderätt att göra. Det finns i min mening flera faktorer som pekar på att ett legitimt syfte går att identifiera, tveksamheter orsakade av andra faktorer poängteras senare i bedömningen.
Det har fastställts att åtgärden har påverkat den enskilde och dennes anhöriga i fråga om rätten till privat- och familjeliv. Det finns en lag att grunda sig på och ett legitimt syfte bakom landstingets beslut kan möjligen identifieras. Men att en möjlighet finns i lagstiftningen betyder inte att åtgärden per automatik är tillåten, inte heller om ett objektivt syfte existerar. Landstinget, det offentliga organet, har flera frågor att besvara innan ett godkännande om inspelning kan ske.
Som tidigare nämnts räcker det inte med att åtgärden är fördelaktig eller användbar i ett demokratiskt samhälle. Det måste representera ett behov i samhället. Skydd för andra personers fri- och rättigheter är ett sådant direkt angivet behov som kan medföra att åtgärden kan tillåtas inskränka andras rättigheter. Finns en sådan möjlighet? Flera faktorer spelar in, exempelvis videoupptagningens syfte, hur den presenteras samt vilken typ av information som sprids genom den senare TV-sändningen. I aktuellt fall nämner sjukhuset i sina inlagor att de sparat pengar eftersom verksamheten inte behövde presenteras lika mycket med hjälp av reklam, något som inte kan anses skydda andras fri- och rättighetsintressen. Serien visar däremot inslag som syftar till att öka intresset för vården och dess verksamhet – och innehållets karaktär som sådant är allmänbildande och skapar en förståelse för vården. Det ska även poängteras att den offentliga vården är något som gärna dokumenteras för att skapa opinion och för att förändra en sådan vital del av ett samhälle.
I förevarande fall finns det dock andra intressen som spelar in. Även om sjukhuset med största sannolikhet kommer att hävda att det främsta syftet till att de tecknade avtalet med produktionsbolaget var för att exempelvis sprida information om förhållandet på sjukhuset, har serien fortfarande skapats i kommersiellt syfte. Videoupptagningarna visades som en serie på en reklamfinansierad svensk TV-kanal, och bevittnades av en stor publik, som då också tittade på kanalens reklamavbrott. När det av Europadomstolen tydligt angivits att bildupptagningar har en extra stark påverkan på en enskilds integritet, blir kravet på att andras rättigheter
