Malmö Högskola, IMER C-UPPSATS
Kommunikativ svenska III Vt - 08
Ulla Osborne 2008-06-05
Plikt och elände
Muntligt och skriftligt om 1900-talets statare
Statarmyten
När statarna burit ned oken till sjön de kastade oken i vattnet och log.
Så stod de på stranden med piska och töm, med piskorna våldsamt på vattnet de slog. De sade: Nu plågar vi själva ändå,
nu är vi den starkaste utav oss två! Ni vågor, som går här som oxar för tross, ser ni väl nu vem är starkast av oss? Men så blev de trötta och gick utan ett ord
och försvann som de kommit bland oxar och jord.
Ivar Lo-Johansson
Handledare:
Innehållsförteckning
1. Inledning och syfte
1Statarskolan 1 Ny muntlig historia läggs till tidigare forskning 2
Frågeställning 2
2. Statarväsendets historia
23. Teori och metod
34. Källor
4 Källkritik 4 Presentation av Britta 5 Ivar Lo-Johansson (1901 – 1990) 55. Avgränsning
66. Statarperspektiv – en analys
6Boendet
6 Statarlängorna 6Köket och maten 7
Ohyra 8
Flyttarna
8Livet för barnen
9 Skolan 9 Barnarbete 9 Lek 10Statarkläder
10Vassa tungor och knivar i ryggen
11Litteratur i hemmet
11Hälsovård
12Tandvård 12
Blommor av stål
13Den vita piskan 13
Tonårsmamma och slavinna 14
Byk och baska 15
Kvinnoliv 15
Ivar Lo-Johanssons kvinnosyn 16
Männen – förtryckta hustyranner
17Speciella tillfällen
18 Högtider 18Framtidsdrömmar
19 Fackföreningar 19Statarkynnet
20 Tillbakablick 217. Sammanfattande diskussion
21 Framtida forskning 228. Källförteckning
241. Inledning och syfte
Som svensk är det lätt att fördöma det förtryck och de orättvisor vi ser pågå runt om i världen. Det talas om att bojkotta det stundande OS i Beijing för att markera för den kinesiska regeringen att det inte är acceptabelt att bryta mot de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är det bara 63 år sedan det svenska statarväsendet avskaffades, ett system som knappast tog hänsyn till mänskliga rättigheter. Statarna var de obesuttna, de egendoms- och rättslösa.
Än kan fallfärdiga statarlängor beskådas efter vägarna, men åren går och alla de som en gång bodde där är snart borta. Kvar blir då bara figurer i böcker eller på gulnade fotografier och ett stort stycke svensk historia avslutas eftersom inga fler levande vittnen kan berätta om hur det var. För mig känns det angeläget att statarnas liv och öden inte faller i glömska och jag vill med uppsatsen belysa och bidra med ytterligare dokumentation om statarnas situation som varade lång in på 1900-talet.
Statarskolan
I år, 2008, firar den så kallade statarskolan 75-årsjubileum. Det var 1933 som tre starka romaner publicerades: Ivar Lo-Johanssons självbiografiska God natt, jord, Jan Fridegårds En
natt i juli som utspelar sig under den uppländska skördestrejken 1925, samt Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd. Den sistnämnda handlar om två kvinnor i arbetarmiljö där även
statare vävs in. Alla tre författare hade rötter i statarväsendet och deras böcker hjälpte till att kasta ljus över statarnas utsatta situation och påskynda avskaffandet av statarväsendet.
Statarskolan var från början en term som skapades i tidningar av kåsörer och versmakare och avsåg svensk arbetardiktning. Termen var i det närmaste ett öknamn tills Ivar Lo själv tog upp den i sin programuppsats Statarskolan i litteraturen som publicerades 1938 (Furuland 1975:39). I uppsatsen beskriver han den nya skolan så här: ”Med statarskolan i svensk litteratur menas att 1) med statarna en ny botten infogats i den svenska skönlitteraturen. Till detta har 2) fogats en ny stil, som om allt är rätt uppkommer i och med att en ny miljö får röst. Till detta kommer slutligen 3) att ett nytt begrepp om kollektivet införts i svensk diktning” (Lo-Johansson 1972:15). I den långa utläggning som följer tar han upp att den nya stilen omfattar realistiska skildringar med massan, hellre än individen, som tema och bryter sålunda mot den romantiska herrgårdstraditionen med dess sjöar och lusthus. Statarskolans författare är specialister på ämnet och miljön eftersom de själva har upplevt den (aa:19ff). Här vill jag
dock påpeka att varken God natt, jord eller Bara en mor är helt och hållet kollektivistiska (se avsnittet ”Källor”).
Ny muntlig historia läggs till tidigare forskning
Att dokumentera det någon berättar om en speciell händelse eller tidsperiod kallas muntlig historia. Genom sådan önskar jag med detta arbete ge statarna ännu en röst, den som tillhör före detta statarungen Britta Andersson. ”Muntlig historia erbjöd historikerna en möjlighet att skapa dokument när sådana inte existerade och därigenom rädda en gömd och glömd historia” (Hansson & Thor 2006:9). Helt ”gömda och glömda” är inte statarna, det finns många som redan fått komma till tals och flera böcker är skrivna i ämnet. På Nordiska museet finns en stor samling med levnadsberättelser från statare. Dessa kom till genom ett samarbete mellan Svenska Lantarbetarförbundet, Sveriges radio och Riksutställningar. Bitar av berättelserna publicerades i minnesboken Statare som Nordiska museet och Sveriges Radio gav ut 1975, i samband med 30-årsfirandet av statarväsendets avskaffande. Professor Lars Furuland skrev texten. Han doktorerade 1962 i litteraturvetenskap med avhandlingen ”Statarna i litteraturen” och har skrivit en rad böcker och artiklar om statare sedan dess.
Frågeställning
Genom att jämföra Brittas berättelser med tre av Ivar Lo-Johanssons skönlitterära skildringar om statare ställer jag frågorna:
1. Vad kan en levande källa (Britta) tillföra det som Ivar Lo redan skrivit om?
2. I vilken utsträckning stämmer den levande källans berättelser överens med det som skildras i Ivar Los statarromaner?
2. Statarväsendets historia
I cirka 200 år arbetade statare på svenska gods och bondgårdar i Syd- och Mellansverige. Termen statare är ett 1800-talsord och avsåg en dräng på stat (Jerstedt 1975:8). Han skrev på ett kontrakt som innebar arbetsplikt mot statlön; naturaförmåner i form av spannmål och utsäde, sill, mjölk, salt, kött, fläsk och en obetydlig summa pengar. Staten varierade lite från plats till plats och kunde även omfatta ved, stövlar och sängkläder. Bostaden ingick alltid. En förutsättning för anställning var att hustrun kunde mjölka vid behov. Det behovet fanns alltid och kvinnorna fick mjölka upp till 25 kor var, två gånger om dagen. Förutom godsägarens
krav på mjölkningen förväntade mannen att hustrun skulle sköta hemmet och barnen, laga mat, tvätta, baka, ta in ved, hålla vägglössen borta och mycket mer (aa:19).
Så många som en halv miljon män, kvinnor och barn beräknas ha omfattats av statarsystemet vid 1800-talets början (Lo-Johansson 1963:10). Bostäderna var ofta undermåliga, maten likaså och när kontraktet gick ut på hösten flyttade många statarfamiljer. Flytten markerade en av de få rättigheter de hade och höll hoppet om en drägligare tillvaro på ett annat gods eller gård uppe. Några lyckades förverkliga många statares dröm att bli torpare, men statarnas barn blev vanligtvis nästa generations statare (Furuland 1975:19).
Även om statarna var nästan rättslösa var misstänksamheten mot fackföreningar stor. De som anslöt sig hade svårt att få anställning, men på 1930-talet stärktes lantarbetarrörelsen och en rad reformer som semester, vräkningsskydd och förhandlingsrätt genomfördes (aa:45). Arbetare och arbetsgivare lyckades 1944 enas om en övergång från stat till kontantlön. Reformen gällde från oktober 1945 vilket markerade slutet på statarväsendet (Lo-Johansson 1963:44).
3. Teori och metod
Det Ivar Lo beskriver i sina statarskildringar är baserat på stoff från hans egen barn- och ungdom. Jag söker att vidga vyerna genom att lägga till ytterligare en röst – muntlig historia genom Britta. Ett teoretiskt grepp i mitt arbete blir således komparativt, inte minst för att Ivar Lo upplevt statarlivet i Sörmland och förlade handlingen i sina böcker dit, medan Britta växte upp i Skåne. En manlig och en kvinnlig röst bäddar också för en genusaspekt av berättandet, en aspekt som blir särskilt intressant då Bara en mor är en kvinnoskildring skriven av en man. Ivar Lo har skrivit om sin barn- och ungdom och Britta berättar om sitt liv, därför kan inte heller biografisk litteraturforskning uteslutas.
För att kunna ta del av Brittas historia har hon och jag träffats och jag har bandat våra samtal. Dessa har varit semistrukturerade, det vill säga frågorna har varit öppna, jag har till exempel bett henne berätta om skolan. Den första intervjun skedde i Brittas hem den 15 april 2008. För att undvika förutfattade meningar hade jag vid det tillfället inte läst just någonting om statare. Brittas berättelser och böckerna bearbetades samtidigt. Den 24 april besökte vi tillsammans Statarmuseet i Torup. Britta och jag tog god tid på oss och gick omkring och tittade i alla uthus och alla rum inne i själva längan. Hon hade mycket att berätta om det hon såg och kände igen. Den 8 maj satt vi åter i Brittas hem och tittade på bilderna i Ivar Los fotobok Statarna i bild. Det Britta berättat vid dessa tre tillfällen har jag sammanställt
ämnesvis för att kunna jämföra med det Ivar Lo skrivit om samma sak. En reservation under arbetet har varit att Britta berättat om sitt liv så gott hon minns det, medan Ivar Los verk trots allt är fiktiva.
4. Källor
Den främsta källan i uppsatsen är Britta Andersson som växte upp som statarbarn i Skåne. Britta är 84 år och bor i Rydsgård. Hon representerar den muntliga historien i mitt arbete och har samtyckt att medverka med både namn och foto.
De skriftliga källorna är främst några av Ivar Lo-Johanssons skönlitterära verk. God natt,
jord är ett delvis självbiografiskt verk i två delar där bitar av Ivar Los egen barn- och ungdom
spelas upp genom statarpojken Mikael. Det är en utvecklingsroman med Mikael som huvudperson, och samtidigt en kollektivroman om statare (Furuland & Svedjedal 2006:191). I
Bara en mor får läsaren följa statarflickan Rya-Ryas liv och öden. Ivar Lo hade tänkt skriva
om statarkvinnor i allmänhet, men Rya-Rya ”tog själv hand om boken”. Hon gick sin egen väg och blev en individualistisk skildring, tillika en kollektivroman om statare precis som
God natt, jord (Oldberg 1964:49). Novellsamlingen Jordproletärerna innehåller en rad
fristående statarberättelser med ursprung i minnen från Ivar Los ungdom. Samtliga dessa verk publicerades innan statarväsendet avskaffades.
Fakta om statarna och deras villkor har jag hämtat från Ivar Los Statarnas liv och död, Lars Furuland, Ragnar Oldbergs Ivar Lo-biografi samt bilderböcker av Ivar Lo och Sven Jerstedt.
Källkritik
Som alltid när muntliga källor används måste en viss reservation göras, särskilt om lång tid förflutit. I Muntlig historia uttrycker författarna det så här:
Ett källkritiskt problem som brukar framhållas med muntliga källor i form av intervjuer, är att de görs flera år efter det som forskaren är intresserad av att undersöka. En huvudregel i källkritiken är att en källa är trovärdigare ju mer samtida den är, det vill säga att den ligger nära i tiden till det som undersöks. Det brukar framhållas att det största problemet med muntliga källor är att de inte är genomförda i omedelbar närhet till det inträffade, ibland har flera år förflutit. Detta är naturligtvis något som den som arbetar med intervjuer måste fundera över (Hansson & Thor 2006:29).
Det har gått många år sedan Britta var statarbarn och hon erkänner vid flera tillfällen under våra samtal att hon inte minns exakt hur vissa saker var.
Presentation av Britta
Britta Maria Karlsson föddes den 14 maj 1924. Från de första minnena kring 7-årsåldern, tills hon i de yngre tonåren tog tjänst och flyttade hemifrån, var hon ”statarunge”. Under den tiden arbetade styvfadern som körkarl och modern som mjölkerska på tre olika gods kring Ystad i Skåne. Även Britta och hennes yngre bror Erik fick hjälpa till på olika sätt, både i hemmet och på fälten. Familjen var fattig och hade få ägodelar. Bostäderna var kalla och dragiga, kosten bestod ofta av mögligt bröd, sur
sill och grönt fläsk. Det var ett hårt liv men hon berättar gärna och engagerat om det hon minns från den tiden.
Ivar Lo-Johansson (1901 – 1990)
Han har kallats ”Statarpojken som blev bokmiljonär” eftersom hans böcker utkom i över en miljon exemplar. Han var statarbarn men behövde inte bo i statarlängorna som Britta, för när han föddes hade föräldrarna blivit stattorpare och gjorde dagsverken (Furuland & Svedjedal 2006:191). Han gick fem år i folkskola, vantrivdes med statarlivet och drömde sig bort genom böcker han läste som vallpojke. Men det var på Västerhaninges folkhögskola hans intresse för skrivandet utvecklades, vilket resulterade i dikter, berättelser och artiklar. Den litterära idolen var Dan Andersson (Oldberg 1964:13ff). Hans första statarroman, God natt, jord, publicerades 1933 och blev början på en lång rad självbiografiska böcker. Dessförinnan hade Ivar Lo skrivit reseskildringar, bland annat från Paris. Han var mycket produktiv och skrev om minoritetsgrupper som statare, ungdomar, åldringar, prostituerade och zigenare, och sa själv att hans författarskap handlade om människors frihet (Ola Holmgren, ”Författarskapet”, Ivar Lo-Johanssonsällskapets hemsida). Hans många reportage, debattinlägg och fackliga engagemang bidrog bland annat till att statsystemet avvecklades, folkbildningen kom igång och åldringsvården reformerades. I novellen ”Statarna” uttrycker han det: ”Pennan är det lättaste av alla verktyg, den kan vara en fjäder – men med pennan kan uträttas de svåraste ting.” (Furuland 1975:41).
5. Avgränsning
Inom statarskolan finns flera framstående författare. Utrymmet i denna uppsats är begränsat och därför kommer Brittas berättelse främst att jämföras med de tre skönlitterära verk av Ivar Lo-Johansson som presenteras under ”Källor”. Då dessa verk tillsammans utgör cirka 1200 boksidor är det omöjligt att ta upp alla aspekter på statarlivet som han och Britta berättar om. Jag har därför främst koncentrerat mig på kärnämnen som boendet, männens och kvinnornas arbeten med mera. Jag valde just Ivar Lo då han är den som skrivit mest om statare och även dokumenterat deras liv i bild.
Eftersom alla tre intervjutillfällen med Britta innehåller en del information och kommentarer om samma ämnen är det i uppsatsens hänvisningar inte specificerat vid vilket tillfälle uttalandet gjordes eftersom det kan vara från alla tre tillfällena.
6. Statarperspektiv – en analys
Boendet
Statarlängorna
I mitten av 1800-talet ökade antalet statare och fler bostäder behövdes. Några torp flyttades närmare gården, men mest byggdes nya, barackliknande flerfamiljslängor, så kallade liggande skyskrapor. Längorna byggdes i sten eller tegel i söder, annars i trä. Bostaden, hur usel den än var, räknades som del av lönen (Lo-Johansson1963:24f). Det stora stathuset ”Bakvänt” i Bara
en mor fick sitt namn efter läget; framför slottet. Det var den minst ansedda av godsets
bostäder på grund av leran från åkern utanför och för grannbråken. ”Det var en hög, rödmålad länga med brutet tak. Genom dess enda ingång på långsidan nedåt branten passerade dagligen de sex familjernas överhuvuden, cirka trettio personer, åtta katter” (Lo-Johansson1939:64). Själva lägenheten bestod för det mesta av ett rum och kök, förfallet och fuktigt då golvet låg direkt på marken (Furuland 1975:26). Britta tillhörde en liten familj med bara två barn och bodde därför inte lika trångt som de flesta andra familjer. Möblerna följde med flyttlassen. ”Vi hade sängar, ett bord och fyra stolar” berättar hon. ”Och mor hade en byrå, och en väggklocka som hon fått av mormor. Vi hade också en utdragssoffa, den sov jag i. Pottan stod under sängen, den tömde mor på morgonen.” En tavla minns hon att familjen hade, hon tror att den föreställde kung Oskar II och drottning Sofia. Med tanke på att Oscar II dog redan 1907 och Britta inte har några klara minnen före 1931, är det sannolikt att kungen på tavlan var Gustav V. Det har egentligen ingen betydelse vilken kung det var; det är ett faktum att kungatavlor var vanliga bland statarna. ”Kungaporträtten krönte ofta statarflyttlassen” står det
i Statarna i bild under ett foto av toppen på ett flyttlass med ett barn sittande bredvid en tavla av kungen och drottningen (Lo-Johansson1948:54). Ovanför Mikaels föräldrars säng hänger ”kungafamiljen med alla prinsarna och prinsessorna” (Lo-Johansson1933:16).
Köket och maten
På Statarmuseet i Torup kan besökaren beskåda ett typiskt statarkök. Diskbänken består av en låg träbänk utan inbyggd diskho. Rinnande vatten och avlopp saknas. En hink med ösa, en zinkbalja och några emaljgrytor var vad statarhustrun hade till hjälp vid matlagning och disk. Spisen var öppen, vedeldad eller bestod av en gasolplatta. På en vägghylla står några burkar inlagda päron och saft. Britta minns att modern vid något tillfälle konserverat mat. ”Men det höll inte för jag kommer ihåg att gummiringen släppte och vi fick äta snabbt annars ruttnade det.” På hyllan finns vidare en kaffekvarn och sockertopp med sockertång. ”Fast när jag var liten köpte vi inte sockertoppar utan ’blandade bitar’. De var billigare, i olika storlekar och man klippte sönder dem med tången”, berättar Britta.
I God natt, jord kommer en handelsman och brer ut innehållet i sitt knyte framför statarhustrurna (Lo-Johansson 1933:69). Även Rya-Rya förförs av en handelsmans många lockande varor (Lo-Johansson 1939:167ff). Mor Gottlund i novellen ”Samtal om en gryta” i
Jordproletärerna hade verkligen behövt en ny gryta då järngrytan hon lagar mat i varit
sprucken på sidan i femton år. Hon klagar och klagar och vill ha en aluminiumgryta istället, men när mannen till slut ger henne pengar är hon nöjd med den gamla spruckna grytan trots allt (Lo-Johansson 1941:527ff). Britta har inget minne av varifrån grytorna och husgerådet kom, inte heller av besök från vandrande gårdfarihandlare. Däremot minns hon knyckargubben: ”Han for omkring i en paketbil och sålde kött och korv. Men det fanns inga kylskåp på den tiden så man fick diarré när man åt köttet och korven. Men vi fick äta, det fanns inget att välja på!”
Familjens kost var annars ensidig. I staten ingick både mjölk och spannmål och det var gröt till frukost varje dag. Pannkaka serverades ofta, liksom salt sill. ”En gång om året slaktades en gris och saltades in. Fläsket skulle sedan räcka till våren men då var det grönt. Men det stektes ändå och vi åt. Det var salt, väldigt salt. Det var salt fläsk till middag och salt sill till kvällen, ibland tvärtom” (Intervju med Britta 2008). Den salta sillen ingick i staten men ibland var kvalitén så undermålig att den var oätlig. Modiga statare kunde då beordra barnen att hänga upp sillbitar i träd och buskar så patron skulle se dem och beställa hem ätlig sill åt sina arbetare för att inte bli utskämd i trakten (Furuland 1975:80).
Någonstans i bostaden fanns ett skafferi. Britta har minnen av ett stort lerkrus med lingonsylt och av silltunnan som alltid luktade illa. Några bullar eller kakor fanns inte, modern bakade bara bröd. Hela månaden handlade föräldrarna på kredit och när de fick lön betalade de sin räkning i affären. ”Då fick man en liten strut karameller, kanske 6 – 8 karamellbitar. Man tittade på dem i en hel vecka innan man smakade, för de skulle räcka en hel månad och vi var två som skulle dela. Men vi var bara två, annars var de 8 – 10 barn som skulle dela”, berättar hon.
Ohyra
Bitande småkryp fanns i nästan alla statarbostäder. I God natt, jord jagar Mikaels mamma vägglössen med tändstickor och bränner upp dem. Barnen fångar och torterar de stinkande krypen. Även kackerlackor förekom (Lo-Johansson 1933:29ff). ”Det fanns skektor [vägglöss], en slags ohyra. Det första mor gjorde när vi kom till ett nytt ställe var att titta på väggarna om det fanns märken efter skektor. Och loppor. Jag tror vi hade det på två ställen. Loppor fanns det gott om. Och flugor” (Intervju med Britta 2008).
Flyttarna
Under höstens så kallade slankvecka (24 oktober – 1 november) var statarnas flyttlass en vanlig syn på vägarna. Flytten bekostades av den nya arbetsgivaren så länge destinationen låg inom en dagsresa med häst och vagn. De slitna och eländiga ägodelarna var ihop stuvade på lastflak där även hustrun och barnen fick sitta (Lo-Johansson 1963:30ff). Britta kommer ihåg att det var kallt och hon frös under en presenning. Hennes lillebror satt i en tunna. ”De flyttade en gång om året för de trodde de skulle få det bättre, men det blev ju samma. Det hände att statarfamiljer stannade länge på ett ställe och att barnen fortsatte där. Men så var det inte för oss. Vi var två år på ett ställe” (Intervju med Britta 2008). Ivar Lo beskriver statarnas attityd till flytten i Godnatt, jord: ”Alla talade de om att flytta. Bättre eller sämre, sade alla, det var förändringen man eftersträvade och tycktes sätta något värde på” (Lo-Johansson 1933:46).
Statarna var alltid missnöjda med sin tillvaro och klagade på bostaden och på godsägaren. Hot om flytt kunde vara ett sätt att förhandla till sig små förmåner. Men de som stannade kvar år efter år på samma gods visste att de i vissa avseenden hade det bättre ställt än andra statare (aa:47ff).
Livet för barnen
SkolanNär Britta växte upp var det skolplikt för alla barn och hon gick sju år i skolan. Hon kan inte minnas att hon tyckte det var särskilt kul, eller att något ämne var roligare än ett annat. Hon gick för att hon var tvungen, sex dagar i veckan eftersom även lördagen var en skoldag. Skolhuset låg ofta ett par kilometer bort och de egna benen var det enda transportmedel som stod till förfogande, oavsett vädret. ” Vi statarbarn fick gå före bondbarnen och trampa väg [i snön] i våra träskor. De hade riktiga skor och skulle inte bli blöta” berättar hon. Bondungarna stod högre i rang än statarungarna och det påverkade både lärare och elever. ”Böndernas barn kom med presenter till läraren; smör, ägg och fläsk. Statarbarnen hade inget att ge så de fick stryk istället för bondungarna. Jag var säkert avundsjuk på dem men minns inget av det.” I skolsalen stod en stor kamin så det var varmt. Att något av barnen skulle stå för eldningen har hon inget minne av. Samma lärarinna undervisade första till tredje klass (Intervju med Britta 2008).
I första delen av God natt, jord beskriver Mikael skolan som en förminskad värld där de starka gynnas. Själv har han läshuvud och fröken låter honom slippa det han inte kan eller vill. Kompisen Ture däremot blir plågad av både fröken och andra elever (Lo-Johansson 1933:261ff). Ivar Lo beskriver sig själv i Mikael. Han kunde redan läsa när han började skolan, och eftersom han lärde sig snabbt och inte behövde anstränga sig blev han uttråkad (Oldberg 1964:13).
Barnarbete
”När jag kom hem från skolan fick jag ibland gå ut och mocka åt grisen vi hade eller ta hand om hönsen. De var statarnas djur. Jag minns inte om vi fick dem eller köpte dem men alla statare hade sina” (Intervju med Britta 2008).
I God natt, jord plockar Ture och hans föräldrar potatis på Sörmlands frostiga fält. Arbetet är hårt och långtråkigt. De hugger med hackor och kryper på alla fyra varje dag i två veckor innan de är färdiga (Lo-Johansson 1933:423ff). I Skåne var det mest betor som odlades och Britta var ofta med på betfälten. Efter skolan blev det klädbyte och sedan direkt ut på betstyckena som betåkrarna kallades. ”Jag har hjälpt till att både gallra och långhacka. När man gallrade skulle man ha en bit mellan plantorna, ett steg skulle det vara, då fick man ligga och krypa. Det var stycken så stora att man inte såg slutet. Och stenigt var det! Två gånger fick man långhacka [rensa bort ogräs runt plantan] men då kunde man stå. Och på hösten fick
vi ta upp betorna, det var vått och kallt! Man hade en betgräv, man trampade ner och bände upp betorna.” Alla betor skulle sedan läggas i högar som täcktes med blasten som huggits av med den macheteliknande betkniven (Intervju med Britta 2008).
I romanerna får barnen småpengar för sitt arbete, och även grindslantar, men Britta fick inget betalt. ”Vi tjänade inget på betorna, i alla fall var det inga pengar jag fick. Jag fick min första lön när jag tjänade som piga”, säger hon men lägger själv in den reservationen att hennes arbete med betorna kanske genererade lite inkomst, men att pengarna i så fall gavs till föräldrarna.
Barnen förväntades också hjälpa till i hemmet, särskilt flickorna. Vatten skulle hämtas dagligen och när styvfadern arbetade på fälten skulle Britta springa dit med kaffe. ”På den tiden fanns det inte termosar utan man fick slå på en vanlig glasflaska. Men sådana var det ont om. Kaffet var hett och spräckte man flaskan fick man på öronen. Lyckades man hälla kaffet på flaskan och den var hel skulle man vira tidningspapper om, för de ville ju ha det varmt. Var det inte varmt fick man ovett” (Intervju med Britta 2008).
Lek
I Ivar Los romaner nämns att barnen alltid är smutsiga och gärna leker i lera och vatten. Om Mikael skriver han: ”Sol, lera, vatten och djur uppfyllde hans barndom” (Lo-Johansson 1933:11). Godset där Mikael växer upp har i generationer tillhört den adliga släkten von Spax. Barnen beundrar och avundas dessa vackert klädda människor och leker ofta tappra, krigförande Spaxar ur historien. Barnen ligger också i buskarna och spionerar på herrskapet i andlös beundran och leker i ruinerna efter det gamla slottet (aa:24ff).
Britta kan inte minnas att det fanns just någon tid för lek. Men hon ägde en docka och lillebrodern hade ett trägevär (Intervju med Britta 2008). Leksaker som Ivar Lo nämner är en lekstuga gjord av en kullstjälpt lår och en grankottsko (Lo-Johansson 1933:325f).
Statarkläder
I både text och bild beskrivs statarnas kläder som torftiga, fläckiga, slitna och lappade. Britta hade bara en omgång skolkläder och dem måste hon vara rädd om. Skor var lyx. ”På den tiden fanns något vi kallade för ”träbonnastövlar”, det var träbottnar med ett läderskaft. Tidnings-papper virades i tårna så vi kunde hålla värmen. Vi hade också en vadmalsväst med en tidning innanför när det blåste så vi kunde hålla värmen. Det minns jag! Så hade vi svarta, hemstickade yllestrumpor och likadana vantar. Av vätan blev man svart så när vi kom fram till skolan fick man tvätta händerna” (Intervju med Britta 2008). Männen klär upp sig i
cheviotskostymer (Lo-Johansson 1933: 42) och kvinnorna åtrår vackra, rutiga klänningstyger (Lo-Johansson 1939:169). Till skolavslutningen syr Rya-Rya en ”glad, rödrandig examensklänning” till dottern Anna och en ”karamellrandig, blå sjömanskostym med kortbyxor” till sonen Stig (aa:410).
Vassa tungor och knivar i ryggen
Under förtrycket och den ensidiga tillvaron frodades skvallret i statarlängorna. Den unga Maria får smaka på de elaka tungorna efter sitt hastiga dopp i sjön. ”Flickan blev utskämd. Och från och med denna dag omgestaltade sig hela hennes liv. Från och med nu kallades hon regelbundet Rya-Rya. Det lät som om hon varit en matta åt alla att trampa på” (Lo-Johansson 1939:6). Skvallret får hon leva med och öknamnet med. Många år senare går hon med på att städa åt inspektorn mot att hon slipper mjölka vilket de andra kvinnorna uppfattar som ett svek. ”Hon kände deras förakt, hat. Som en löpeld skulle det sprida sig på godset! I ett slag skulle hon bryta all gemenskap med de andra kvinnorna. Hon skulle komma att gå för sig själv” (aa:251).
I God natt, jord förtalar statarna avundsjukt familjen Rissler som flyttar till ett torp. Inget familjen gör är riktigt bra. Mannen försöker sig på att odla grönsaker och hålla kaniner och höns, men misslyckas vilket statarna gottar sig i. Den enda dottern får eleganta kläder av en släkting, frun är fortfarande vacker och familjen håller sig mest för sig själv. Allt detta strider mot statarnas vanor och gör dem ursinniga (Lo-Johansson 1933:194f).
Brittas mor kom heller inte riktigt in i gemenskapen. ”Hon var väl lite enstöring, och mobbad för hon inte pratade skånska. Hermans moster, som vi bodde hos ett tag, var väldigt elak mot henne och kallade henne för Stockholmskona” (Intervju med Britta 2008).
Litteratur i hemmet
”Statarnöden var också en kulturell misär.” Många hem hade inga böcker alls, varken bibel eller psalmbok, och barnen slukade Åhlen & Holm och andra postorderkataloger istället för sagoböcker (Furuland 1975:31).
Brittas mor och styvfar var båda läskunniga men ägde inga böcker. ”Skolböckerna fick vi ta hem, det var geografi, kristendom och historia. Lärobok i Kristendomskunskap, den vet jag att jag hade. Och vi hade en läsebok. Men vi läste inga romaner, sånt existerade inte. När vi gick och läste hos prästen fick man hemläxor. Vi skulle kunna Lilla Katekesen utantill innan vi konfirmerades” (Intervju med Britta 2008).
Mikael älskar böcker men det finns inga i hans hem. Från skolan får han dock läxböcker och han fördjupar sig i historia och hjälten Karl XII medan Ture studerar mekanik (Lo-Johansson 1933:278f). Några år senare stjäl de pengar och rymmer till Stockholm för en dag. Där hittar de ett antikvariat och inhandlar en hel kasse full med böcker som de inte vågar visa hemma utan gömmer och läser i skogen (aa:449ff).
Hälsovård
Det hårda arbetet och dragiga bostäderna slet ut statarnas kroppar i förtid och gjorde dem sjuka. Både barn och vuxna led ständigt av förkylningar och infektioner (Lo-Johansson 1963:28). Tbc, engelska sjukan och reumatism var vanligt förekommande.
Den halvgamla hustrun satt en stund och skruvade sig på soffan. Ena armen höll hon hela tiden rakt utefter sidan. Ett par gånger slog hon den sakta mot soffkanten.
- Hon får ursäkta att jag sitter här och dunkar… Jag har haft värken i armarna så svårt att jag kunnat gå åt… Det börjar bli omöjligt att vara med i lagårn om morgnarna längre… Gud vet var det ska sluta” (Lo-Johansson 1939:172).
Värk gjorde mjölkning och arbetet på fälten outhärdligt och inte mycket hjälp fanns att få. Den som inte orkade arbeta längre avskedades.
Britta visar mig sitt lite kortare ringfinger på vänster hand och berättar om en betskörd när hon var 12 år: ”Jag högg av en bit av fingertoppen. Men det var bara till att binda om och fortsätta. Jag minns ingen sjukvård.” Bröderna Isidor och Olle Sakéus dör båda av lungsot i den dragiga statarlängan (Lo-Johansson 1933:245ff). Men när Rya-Rya blir riktigt sjuk får hon komma till en läkare som skriver remiss till sjukhuset i Nyköping. Där opereras hon och cancern upptäcks, men för sent – inget kan göras och hon skickas hem för att dö (Lo-Johansson 1939:421f).
Provinsialläkare Anders B Sommelius konstaterar 1922 i Uppsala hushållningssällskaps handlingar att ”bästa Läkemedlet wore en passande föda och wård för den utswultna kroppen” (Furuland 1975:16).
Tandvård
Med tandvården var det inte mycket bättre ställt än med sjukvården. Bilder visar unga statare med bedrövliga tänder (Lo-Johansson 1948:24, 32) och de beskrivs också i romanerna: ”På Håkansson hade brännvinet skvalpat likt kallt smältvatten kring de ruttna tandstumparna”
(Lo-Johansson 1939:214). ”Statarnas tandlösa käkar lät åter skinnet i kinderna bilda grottor” (Lo-Johansson 1933:233). Liksom med andra nymodigheter visade statarna stor misstänksamhet mot tandborsten, en dyr tingest som bara ansågs skulle göra dem ännu fattigare. ”- Så länge jag bestämmer kommer inte mina barn att få föra in en tandborste i huset, så mycket ni vet det! Sade mor Göransson hotfullt med höjd stämma” (aa:192). Mikaels lillebror Eskil behandlar sin onda tand med kreosot (aa:268).
Britta hade ingen tandborste och minns bara ett enda besök hos en tandläkare: ”Jag fick utdraget en tand när jag gick i tredje klass. Man fick ingen bedövning, och det gjorde ju ont och jag skrek. Då sa tandläkaren, en äldre man, såja, vill man bli fin får man lida pin. Det var i Ystad.”
Blommor av stål
Den vita piskanNär Britta och jag går in i ett av Statarmuseets uthus ser vi en ko i trä omgiven av mjölkspannar och kannor. På den vitkalkade väggen är skrivet med svarta bokstäver: Den vita piskan. ”Den kan jag berätta om”, utbrister Britta och jag knäpper snabbt på bandspelaren. ”Den vita piskan - om inte hustrun tog mjölkningen på gården fick inte mannen anställning. De mjölkade morgon, middag och kväll. När vi bodde på Stora Herrestad fick min mor stiga upp klockan 4 på morgonen, och så åkte de lastbil ner till mossen där korna betade på sommaren, och så var det samma tur på kvällen. Det var nog 4-5 mjölkerskor och det var många kor. Mor hade en pall men den fick hon skaffa sig själv för det höll inte gården med.” När vi sitter hemma i Brittas soffa och bläddrar i Statarna i bild ser hon några kvinnor i hucklen. ”Precis så där såg mjölkerskorna ut”, säger hon, ”just så där kommer jag ihåg dem!” Efter mjölkningen slogs mjölken genom en silduk i en mjölkkanna och en dräng for med mjölken till mejeriet. En sådan dräng blev Herman, Brittas styvfar, först med häst och vagn och senare med lastbil (intervju med Britta 2008).
Mjölkningens förbannelse för kvinnorna omtalas överallt när man läser om statare. På väggen i museet sitter en gammal annons för arbetskraft. En liknande annons finns i Ivar Los bok Statarnas liv och död. ”Kördräng, vars hustru är villig att åtaga sig mjölkning, erhåller plats.” Annonsens egentliga innebörd anges också: ”Statare, vars hustru är villig att försumma hemmets skötsel, barnens vård och i förtid släpa ut sig, erhåller plats” (Lo-Johansson 1963:17). Även i romanerna dyker mjölkningen ofta upp. Götlunds hustru kan inte mjölka mer för värk i armarna (Lo-Johansson 1933:480) och när Rya-Rya tillfälligt rycker in som
förvissningen om, att den förhatliga mjölkningen endast var tillfällig” (Lo-Johansson 1939:121).
Tonårsmamma och slavinna
Giftasåldern hos statarkvinnor var ett par år lägre än bland andra grupper i samhället. Stataren behövde en arbetsduglig hustru för att få tjänst, och som 18-åring räknades han som vuxen. Ung arbetskraft var mest åtråvärd på godsen och inte så sällan gifte sig stataren med en flicka han redan gjort gravid. Någon sexualupplysning fanns inte, varken i skolan eller från mor till dotter. Rya-Rya får inget veta av sin mor, inte ens före bröllopet. Det som rör de ”kvinnliga funktionerna” och som hon tidigt lär sig skämmas för, får hon veta av andra statflickor (Lo-Johansson 1939:143). ”Allt sådant var hysch, hysch”, bekräftar Britta. ”Mor sa alltid när jag skulle gå ut ’kom inte hem och var med barn!’ men hon talte aldrig om hur man blev med barn.”
En undersökning från början på 1930-talet visar att en dryg fjärdedel av statarkvinnor redan fött barn före vigseln. Att föda innebar dock inget långt avbrott i arbetet; kvinnan gick ifrån för att ”pojka” men var ofta tillbaka på mjölkpallen nästa dag (Lo-Johansson 1963:19f). Över lag var barn ingen ursäkt för att inte arbeta. ” Jag vet att det var de som födde barn på morgonen och så var de ute och mjölkade på kvällen. Och när de gallrade betor hade de barnen med sig ute på åkrarna”, minns Britta.
Att gårdens förman eller godsägaren själv utnyttjade statarnas hustrur och döttrar förekom också. Den förre baronen på Ella gods var far till flera av statarungarna, hade minst ett öppet förhållande med en statarflicka och kallade kvinnorna för ”mina flickor” och männen för ”mågar” (Lo-Johansson 1939:23). Den nuvarande inspektorn gav privilegier till en utvald statarhustru som städade på slottet. Det var allmänt känt att hon gjorde mer än att städa och i gengäld slapp mjölkningen (aa:180). Men när Rya-Rya erbjuds städning och accepterar upptäcker hon till sin lättnad att han inte förväntar sig sådana tjänster av henne (aa:248ff). Kvinnornas arbete stannade inte vid mjölkning och barnen. Ute på fälten förväntades de delta i potatis- eller betodlingen, höskörden och tröskningen. Mannen skulle ha sin mat på bestämda tider och allt annat hemarbete föll också på kvinnans lott, från att ta hand om grisen och hönsen till den tunga tvättbördan och bakningen. De ändlösa bestyren tärde på kvinnorna som utmattade ”lutade sig” när de hade chansen. Man fick inte säga sova, detta skulle vara ett mellanting. ”Alla tanterna höll styvt på just detta. - Jag måste luta mig ett litet slag, sade de. De var utslitna och matta redan på morgonen” (Lo-Johansson 1933:17). ” Mor var nog aldrig ledig, inte vad jag kommer ihåg”, säger Britta.
Byk och baska
Mycket av det som Britta berättar om finns inte med i romanerna jag läst, eller nämns endast i förbigående. En sådan sak är brödbaket. På statarmuseet finns en gammal bakugn och Britta förklarar hur den användes: ”När man skulle tända upp bakugnen skulle man tända med halm och baska [torrt ris] och hetta upp tills tegelstenarna var glödgande heta, då rakades all aska ut. Så stoppades bröden in”. Vi tittar på de enorma baktrågen i trä där rågmjölet skållades kvällen innan och sattes till surdeg. Det knådades och bakades sedan ut till stora brödkakor som Britta kallar levar, de var ungefär två decimeter höga. Hennes mor bakade bara en gång i månaden. På sommaren blev brödet väldigt torrt men virades in i en våt, ren handduk som mjukade upp det så skivor kunde skäras igen. ”Och så möglade det, men vi åt ändå, du ska inte tro att det skars bort någonting, det hade vi inte råd till. Vi åt bröd varje dag; morgon, middag och kväll. När det blev gammalt doppade man det och åt” (Intervju med Britta 2008). En annan detalj är tvätten, byket. På museet står de stora tvättbaljorna i samma rum som bakugnen och Britta bekräftar att så kunde det vara. Tvätten lades i blöt kvällen innan, hon var ofta med och bar vatten. På en vedspis värmdes vattnet. På väggen hänger klappträn men Britta förklarar att ”de användes för tvätt i åar och sjöar - det var före min tid. Sedan kom tvättbrädena och då fick man stå och gnugga i hett vatten”. De tvättade kläderna kunde hänga ute på somrarna men på vinterhalvåret hängde de på streck inne i bostaden. Rya-Rya hade nästan alltid blöjor på tork där (Lo-Johansson 1939:112).
Kvinnoliv
Det är befogat att fråga sig om det mitt i allt arbete fanns några ljuspunkter alls i livet för statarkvinnorna. Med dagens mått mätt blev svaret kanske nej, men som Britta uttrycker det: ”Man hittade väl någon glädje i vardagen då som nu”, men hennes egen mor var nästan aldrig glad. I Bara en mor finns här och där små glimtar av glädje och tillfredställelse för Rya-Rya. Hon sätter omsorgsfullt upp håret för att vara vacker till dansen hon ska gå på (Lo-Johansson 1939:36). Där träffar hon sin blivande make och när de är i stan för att köpa ringar känner hon ”fruvärdighet (aa:54). Några månader senare föds deras första barn, en pojke, ”frukten av hennes duglighet som kvinna” och hon är nöjd (aa:104). Fast hon inte älskar Henrik pöser hon av stolthet när han ryter till och försvarar henne under ett utdraget kvinnogräl om lånat kaffe och leriga katt-tassar. Så ska en karl vara! (aa:156f). På barnens skolexamen några år senare gråter hon av stolthet över dem (aa:415). Många statarhustrur tog i sin ungdom stolthet i att ha ett rent och prydligt hem, om än aldrig så torftigt. Men sedan arbetets slit tagit ut sin rätt blev
kvinnogöra som var roligt, det var bara arbete hela tiden. ”Som kvinna hade man inte mycket att säga till om”, konstaterar hon dystert.
Ivar Lo-Johanssons kvinnosyn
Människorna i statarromanerna är en brokig och mestadels sorglig skara. Bara en mor skiljer sig från de andra böckerna då huvudpersonen är en kvinna som läsaren får följa från ungdomen till döden. Men Ivar Lo påpekade bestämt att Rya-Rya inte var ett porträtt av den egna modern utan ”ett kvinnoöde gestaltat med besjälad realism” (Oldberg 1964:49). Författarens sätt att identifiera sig med en kvinnofigur var enastående och boken ansågs vara hans främsta kvinnoskildring. Romanen filmades 1949 med Eva Dahlbeck i huvudrollen och blev en av efterkrigstidens svenska storfilmer (aa:51). Men då hade statarsystemet redan avskaffats.
Trots storheten i porträttet av Rya-Rya finns det saker man undrar över, som i denna beskrivning:
Som alla starkt sensuella kvinnor gick Rya-Rya en smula inåt med tårna. Vattenbärning, åkerarbete, tyngden av mjölkspannarna hade inte förmått ändra på detta hennes naturliga anlag. I en vacker sko, i en tunn silkesstrumpa på en stadstrottoar skulle detta endast ha ökat hennes skönhet. I en högskaftad känga med tjugo par hakar, från vilka emaljen delvis fallit av och mässingsringarna lyste gula, tyckte hon själv, att det såg idiotiskt ut. Hon hade ofta fått uppbära hån för detta särdrag, som knappast kunde kallas ett lyte (Lo-Johansson 1939:38f).
Om detta och andra egenheter skrev Ragnar Oldberg ”Det är hans natur att generalisera, att av några enstaka, på måfå valda exempel dra de vidlyftigaste slutsatser och låta det tillfälligt funna enskilda få gälla som om det vore det allmänna” (Oldberg 1964:62f). Månne detta gälla även för hans besatthet av kvinnohöfter? För männen i hans historier ser i första hand inte håret eller ögonen eller ens brösten hos en kvinna, utan höfterna. ”Det var omöjligt för honom att undgå att se de hårt spända, bågiga höfterna” (Lo-Johansson 1941:523), pigorna ”skuffade halvt omärkligt undan dem med sina unga livskraftiga höfter” (aa:539), de unga flickorna ”sköt fram höfterna för att de skulle synas” (Lo-Johansson 1939:16), ”Hon svängde på de lättjefulla höfterna” (aa:138), ”betraktade höfternas växande bågningar” (Lo-Johansson 1933:437) och statarna ”strök henne med ögonen från midjan och ner över hennes päronformade höfter” (aa:39). Det finns många, många fler exempel. Vad författaren tänkt att dessa skulle tillföra statarskolan vore intressant att få veta!
Männen – förtryckta hustyranner
Stataren var en gift dräng. Arbetskraft var det enda han kunde erbjuda sin husbonde och han slet alla veckans dagar på gården. Lönen blev aldrig större med ålder och erfarenhet utan tvärtom, de unga fick mest, men ersättningen var ändå usel. I uppteckningar från Blekinge 1911 framgår att stataren fick totalt 698 kronor och 35 öre på ett år, staten inräknad. Detta kan jämföras med en metallarbetare som 1910 tjänade 1 504 kronor eller en textilarbetare; 892 kronor (Furuland 1975:23). De gamla, utslitna statarna ersattes med yngre och starkare. Männen kunde sällan hävda sig mot sin arbetsgivare och fick utstå mycket skäll och orättvisor. Men när Henrik är ung och stark hotar han med flytt från gården om han och Rya-Rya inte får flytta in i Svartmyllan, ett eget torp med högre standard och status än Bakvänt (Lo-Johansson 1933:67f). Det fungerar då, men yngre och starkare arbetskraft kommer och familjen hamnar ändå slutligen i Bakvänt (aa:340ff).
Arbetsdagen kunde börja så tidigt som klockan fyra och hålla på till efter nio på kvällen, beroende på årstid och vilken befattning mannen hade (aa:58). Att klaga över arbetsförhållandena hos förvaltaren var det ingen som vågade (aa:65). Brittas styvfar Herman var körkarl vilket innebar arbete på åkrarna där han körde hästar. Hans ersättning var så låg att det underhåll hon fick av sin riktiga far varje månad var högre. När Herman var hemma på dagen vilade han på soffan och efter arbetet på kvällen gick han och lade sig. Att hjälpa till med några hushållsbestyr var inte att tänka på. Han var för trött och allt sådant var ändå fruntimmersgöra (intervju med Britta 2008). Den attityden delade han med alla andra statare. Henrik vill att äldsta sonen ska växa upp och bli en ”stor karl” och är rädd att Rya-Rya klemar bort honom men hon försvara sig:
- Man har både er och barnen att ta hand om… Gör ungen något som är bra, då är han karl, inte när något går galet, inte! Eller när han väter på sej, då är han väl fruntimmer kanske…, sade hon. - Det är naturens ordning, det, sade Henrik och högg fatt en jättestor, skorvig potatis, som han skalade med förnöjd min. Han var van vid att fruntimren alltid skulle bjäbbas. Det gjorde alla kvinnorna. Han tog det inte så allvarligt (Lo-Johansson 1939:131.
Mikaels mor servar familjen med mat, men själv äter hon senare, stående vid spisen precis som hon gjort hela livet. ”Männen satt bredbenta vid borden, skärande för sig med de stora, svartskaftade knivarna” (Lo-Johansson 1933:411). Männen höll också längre än kvinnorna som ofta drabbades av cancer redan i 40-årsåldern. Så hade det varit i generationer. Kvinnan, hustrun, fanns bara till för en enda man och vid bordet var hon hans slavinna, alltid redo att
passa upp på honom. Mikaels far ”satt och åt under tystnad. Han såg ingenting märkvärdigt i detta familjens urgamla system. Det var som det alltid varit” (aa:412).
Brittas familj åt tillsammans men hon har inga minnen av att de gjorde något annat där Herman deltog eller att hon över huvud taget hade något umgänge med honom. Men hon minns när modern hade besök av Döv-Ida, den enda kvinna som ibland kom in för att prata med henne. ”Då låg Herman på soffan och när mor sa något härmade han henne. Hon sa vid ett tillfälle ’Jag märker nog att du ligger där och märker ord.’” Senare blev han befordrad och fick lära sig köra lastbil men då hade Britta redan fått egen tjänst (Intervju med Britta 2008).
Speciella tillfällen
Statarnas tillvaro såg mestadels likadan ut oavsett om det var vardag eller helg. Men ibland hände något oväntat eller annorlunda som kryddade tristessen. För Mikael är det ett söndags-besök hos morföräldrarna på Himmelstorp. Resan görs med häst och vagn lånad av baronen, och Mikael känner att han stiger i aktning där han sitter och ser ner på människorna de möter på vägen (Lo-Johansson 1933:110f). Ivar Lo älskade sin egen morfar och Himmelstorp hette egentligen Solberga (Oldberg 1964:12). Andra minnesvärda händelser är när Friherrinnan kommer åkande och har så bråttom på dass att hon måste stanna och låna statarnas (aa:218), och när modern vinner en elektrisk lampa på lotteri (aa:350).
Högtider
I Brittas familj firades varken jul eller födelsedagar. När hon konfirmerades 1939 blev det varken fest eller presenter. ”Jag vet inte om det existerade blomster och uppvaktning på den tiden. Vi var bara tre flickor och 16 pojkar, vi konfirmerades på sommaren. Vi var två statarungar, den tredje flickan var en bondunge”, säger hon. Men gubben Sackéus i God natt,
jord har julgran (Lo-Johansson 1933:154) och på Trettondagen går tre män ut som
stjärngossar och tigger sprit (aa:383ff).
Andra högtider är vigslar och begravningar. Men när Rya-Rya och Henrik gifter sig är hon besviken på prästen som utför ceremonin. Han gör det lite för vardagligt och har sedan brått till nästa åtagande (Lo-Johansson 1939:86). Mer värdigt är det när den lilla dottern Margaretha begravs (aa:236ff). För gamle Göranson i Godnatt, jord är baronens systerdotters bröllop det vackraste han varit med om (aa:558). Britta minns varken bröllop eller att hon gick på någon begravning.
Framtidsdrömmar
Den unga och ännu ogifta Rya-Rya drömmer om sin ”kommande kvinnolycka”; att få gifta sig med en hon tycker om och bilda familj. ”I att få hem och barn såg hon Paradis’ port öppna sig” (Lo-Johansson 1939:10). Mikaels drömmar ser helt annorlunda ut. Han är rädd för att försvinna in i mängden av statare, och försöker på många sätt hävda sig. Ett tag önskar han bli mördad mitt under ett stordåd så att alla ska sakna honom (Lo-Johansson 1933:267). Han drömmer och fantiserar både dag och natt men den ständiga drömmen är att komma så långt bort som möjligt från statarlivet och han svär att han en dag ska göra det (aa:422). Han lider av fulheten och är rädd för statarnas land ”där drömmarna inte får leva” (aa:582).
Fackföreningar
Britta var förvissad om att hon aldrig skulle bli statare eftersom hennes styvfar kämpade för lantarbetarna. Herman skrev lite om ”Den vita piskan” i en tidning som hon tror hette
Kvällsstunden. ”Han var inte med i någon styrelse, men han försvarade mjölkerskorna. Jag
minns inte att han gick på möten, det var då inga möten hemma hos oss”, säger Britta. Hon tror också att Herman kan ha blivit avskedad från godset i Stora Herrestad på grund av sitt fackföreningsengagemang.
Det var strax efter sekelskiftet som den fackliga verksamheten på allvar kom igång, först i Skåne och sedan i Mellansverige. Titeln ”lantarbetare” skulle ersätta statare. Men då arbetsgivarna vägrade anställa lantarbetare gick rekryteringen bland statarna trögt. De flesta var konservativa, misstänksamma och rädda för att förlora sina arbeten (Furuland 1975:33). I Bara en mor får Henrik se sonen Elis tala offentligt för statarnas sak. Henrik ryter åt honom att veta hut och betänka varifrån maten kommer (Lo-Johansson 1939:391ff). Statkarlen Brontén i God natt, jord väljer herrskapets skördefest för att höja sin röst. Efter baronens tal om den goda sörmländska jorden inleder han sitt anförande om statarnas människovärde och mänskliga rättigheter. Statarna skruvar på sig och bävar, skräckslagna över att någon vågar tala på det viset. Baronen blir rasande över uppläxningen och avbryter festen – alla ska hem, men ångrar sig och nöjer sig med att avskeda Brontén (Lo-Johansson 1933:235ff). Brontén lämnar gården men återvänder tre år senare för att få stöd för en strejk (aa:338f) som blir av först långt senare och inte tack vare någon på Spaxens gods (aa:559f). Även om God natt, jord till stor del bygger på Ivar Los barndomsminnen är Brontén helt fiktiv, en revolutionär som bokstavligen är före sin tid. Men han fick vara med i alla fall ”för att ange den riktlinje, i vilken en statarnas agitator skulle komma” (Furuland & Svedjedal
Statarkynnet
Under hela arbetets gång har jag funderat över statarnas foglighet och varför man inte genast slöt upp bakom sådana som Brontén för att försöka förbättra sin livssituation. När statarna ojar sig över att det var bättre på den gamle baronens tid, säger Brontén till dem: ”- Önska er ni tillbaka hundra år, om ni har lust! Det liknar det andra ni gör och tänker” (Lo-Johansson 1933:28). Gång på gång försöker han få de tröga statarna att inse att de tillsammans kan förändra och förbättra sin situation, men de bara skrattar och avfärdar hans prat som ”besynnerliga ord och konstigheter”. Livet känns då som en seg massa där han och alla andra bara trampar runt. All hans entusiasm möts av gammaldags förnöjsamhet och de gamlas prat om döden (aa:346f). Allt detta karaktäriserar statarkynnet. Britta säger att det var en slags underdånighet; alla var plikttrogna för de var rädda för att förlora sina jobb och den lilla inkomst de hade. ”Man klagade väl, men det hjälpte ju inte” menar hon.
Ivar Lo skriver under rubriken ”Statarnas värld” att statarnas liv var knutet till gården och arbetet; det som hände utanför var av ringa betydelse. Påskrivna årskontrakt band dem till många plikter och få rättigheter, men kontraktets egentliga innehåll ville man inte ta del av eftersom det ändå inte var något man kunde ändra på (Lo-Johansson 1963:19). Livet hade sin gilla gång och någon realistisk förhoppning om att ta sig ur eländet fanns inte. Man blev statare för att man var tvungen och hopplösheten och beroendet av husbonden utformade kynnet. Stataren var ”ordfattig, senfärdig och trumpen” (aa:36). Men herrskapsfolket dyrkades likväl som idoler, framförallt av barnen. Herrskapen stod för det som var fint och vackert i världen, de hade varken ohyra eller blev sjuka. ”Att statarna hade både vägglöss och lungsot, att de hade fula och lappade kläder, att de klagade över allting – det gjorde dem ännu mer frånstötande än de eljest varit. Lungsot och fula kläder blev detsamma som statare. Och det blev statarna, som barnen hatade och kände avsky för” (Lo-Johansson 1939:28f).
I statarkynnets sanna anda togs även Ivar Los statarskola emot med misstänksamhet och missnöje av statarna. De ville inte bli omskrivna och utskämda i sin fattigdom. När Godnatt,
jord gick som följetong i Lantarbetaren skrevs många upprörda brev till Ivar Lo av fäder som
gömde tidningen från sina barn. Kvinnorna verkade mindre benägna att vilja dölja sin situation. Deras tankegång var att ”när det ändå är så, varför ska vi skyla över det?” (Lo-Johansson 1972:69f).
Tillbakablick
Man skulle kunna tro att Britta med sin hårda uppväxt skulle vara bitter på livet, men så är det inte alls. Hon förskönar inte det som hänt men anser samtidigt att hon trots allt kunnat ta någon lärdom av det.
Det jag tagit med mig från den tiden är att vara tacksam för det jag fått i livet, det jag gått igenom, att ta tillvara på det jag har. Jag har aldrig traktat efter det jag inte behöver. Jag har alltid sagt att det är bra att ha bara lite pengar i portmonnän för då kan man säga nej till det man inte behöver. Jag har varit befriad från ha-begär så jag kan säga att jag på något sätt kan känna tacksamhet till det här fattiga livet, det är svårt att förklara. Men jag har aldrig fäst mig vid att ha mycket ägodelar omkring mig (Intervju med Britta 2008).
Hon gifte sig av kärlek när hon var 20 år och fick fem barn, men mannens lön var låg och hon fick hjälpa till med försörjningen. Sedan några år tillbaka är hon änka och bor ensam, men hon träffar ofta sina barn och barnbarn. I flera pärmar i bokhyllan har hon samlat brev, foton och andra dokument som rör hennes liv. Hon har också skrivit ner allt hon minns eftersom hon är övertygad om att varje människas liv är unikt och har något att lämna till eftervärlden.
7. Sammanfattande diskussion
Den här uppsatsen fokuserar på statarnas faktiska omständigheter och hur dessa synliggörs i den undersökta litteraturen jämfört med muntlig historia. Även om statarnas tillvaro kan sammanfattas med titeln på min uppsats: plikt och elände, finns det mycket att säga om deras liv och levnadsvillkor. Ivar Los verk beskriver livet på godsen och erbjuder läsaren stor insikt i statarnas liv. Många läsare nöjer sig säkert med det. Men utöver detta har jag fått uppleva den rikedom av detaljer som Brittas berättande har tillfört. Hon har gett fler och utökade perspektiv på statarnas tillvaro, till exempel med historien om den avhuggna fingertoppen, statarbarnens situation i skolan, kläderna barnen bar och hur dålig maten kunde vara. Men om inget nytt alls skulle ha framkommit hade hennes berättelser ändå bidragit till att göra statarna till mer än sorgliga figurer i den svenska historien. Genom hennes berättande blir de levande. När jag jämför det som Britta berättar med Ivar Los skildringar stämmer de mestadels överens. Det är mycket hon inte kommer ihåg och om vi pratat om hennes år som statarunge för femtio år sedan istället för nu, hade hon säkert kunnat berätta mycket mer.
Inom klassisk källkritik brukar även begreppet validitet (giltighet) och reliabilitet (tillförlitlighet) diskuteras. Dessa begrepp går dessutom att diskutera i relation till muntliga källor. Den
amerikanska historikern Alice Hoffmann menar att muntliga källors giltighet kan delas in i två huvudområden. För det första i vilken utsträckning som den individuella intervjun lämnar pålitlig information om den historiska erfarenheten. För det andra i vilken utsträckning den specifika historiska erfarenheten är typisk för sin tid och plats. Hoffmann menar vidare att de muntliga källornas tillförlitlighet lättast prövas genom att granska berättelsens samstämmighet med andra primära källors information som till exempel protokoll, brev, dagböcker och fotografier (Hansson & Thor 2006:26f).
Här kanske man kan lägga till statarskolan för i allt väsentligt stämmer Brittas historia överens med den statarlitteratur jag läst. Småsaker som skiljer sig åt har ofta en förklaring. I litteraturen står till exempel att kvinnorna mjölkade morgon och kväll medan Britta uppger morgon, middag och kväll. Det är sant att mjölkning två gånger per dag var norm, men de kor som nyss kalvat mjölkades tre gånger och det är mycket möjligt att det är sådana tillfällen hon minns. Kvinnorna som mjölkade tre gånger om dagen fick några ören mer betalt (Furuland 1975:57).
Framförallt kompletterar Britta och Ivar Lo varandra i berättandet. Hon har bilder från barndomen ur ett feminint perspektiv. Ivar Lo upplevde statarlivet som pojke och man och var bäst på att beskriva det så. även om Rya-Rya är ett imponerande kvinnoporträtt. Han gav en bred bild av tillvaron medan Britta fyller i en mängd detaljer.
Framtida forskning
Förutom den analys jag gjort finns det naturligtvis många sätt att analysera statarskolan. Ett kunde vara att ställa frågan: Vad är syftet med att romantisera statarskildringar? Med tanke på följande och liknande meningar är frågan legitim: ”Denna vår, denna sommar, nådde Rya-Ryas husliga lycka sin kulmen.” ”På den korta körvägsstumpen fick det gråspräckliga gruset en förnäm pärlton.” ”Han hade från början tagit ut en ovanligt vacker gris.” ”Även hönsen frodades.” Samtliga citat är hämtade från samma sida i Bara en mor (Lo-Johansson 1939:200) och kan lätt ge läsaren uppfattningen att statarna uppehöll sig i en landsbygdsidyll, långt bort från plikt och elände.
Det hade också varit intressant att titta på God natt, jord och Bara en mor och jämföra uppläggen och de budskap romanerna ger till läsaren. Båda böckerna tillhör statarskolan men berättelsen om Mikael är en utvecklingsroman där han till slut lyckas frigöra sig och lämna statarlivet. För Rya-Rya är det tvärtom, hon kämpar för att vara sin egen och göra det allra bästa för sig själv och familjen, men dör på slutet som en utarbetad och cancersjuk statarhustru.
Ytterligare ett alternativ vore att analysera effekterna av statarskolan som romanform och undersöka om det hade varit lika effektivt eller kanske effektivare att uppmärksamma statarnas situation genom facklitteratur.
Vilken väg man än skulle välja att gå finns det oändliga uppslag till uppsatser och avhandlingar inom statarskolan, inte bara den del av den som skrevs av Ivar Lo.
9. Källförteckning
Muntlig källaAndersson, Britta, Rydsgård, intervjuad i april och maj 2008. Banden finns hos dottern Rigmor Nilsson i Rydsgård.
Litteratur
Furuland, Lars (1975). Statare, Stockholm: Sveriges Radios förlag
Furuland, Lars & Svedjedal, Johan (2006). ”Ivar Lo-Johansson – social epik och självbiografier” i: Svensk Arbetarlitteratur, Stockholm: Bokförlaget Atlas Hansson, Lars & Thor, Malin (2006). Muntlig historia, Lund: Studentlitteratur Jerstedt, Sven (1975). På statarnas tid, Stockholm: Bonniers
Lo-Johansson, Ivar (1933). God natt, jord, del I, Stockholm: Albert Bonniers förlag 1953 Lo-Johansson, Ivar (1933). God natt, jord, del II, Stockholm: Albert Bonniers förlag 1953 Lo-Johansson, Ivar (1939). Bara en mor, Stockholm: Aldus/Bonniers 1972
Lo-Johansson, Ivar (1941). ”Jordproletärerna” i: Statarnoveller, Stockholm: Albert Bonnier 1945
Lo-Johansson, Ivar (1948). Statarna i bild i: Den sociala fotobildboken, Stockholm: Rabén & Sjögren 1977
Lo-Johansson, Ivar (1963). Statarnas liv och död, Stockholm: Albert Bonnier Lo-Johansson, Ivar (1972). Statarskolan i litteraturen, Stockholm: Författarförlaget Oldberg, Ragnar (1964). Ivar Lo-Johansson – en bildbiografi, Stockholm: Bonniers
Hemsidor
