Akademin för hälsa, vård och välfärd
”MEN DET ÄR JU MÄNNISKOR VI
JOBBAR MED. MÄNNISKOR KAN
VARA OFÖRUTSÄGBARA”
- Om hur socialtjänsten uppmärksammar och åtgärdar eventuella
missförhållanden i familjehemsvården
EMIL HALLIN
ELISABET LINDSTRÖM
Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå
Högskolepoäng: 15 hp
Program: Socionomprogrammet
Kursnamn: Examensarbete i socialt arbete Kurskod: SAA056
Handledare: Maria Åsbrink Seminariedatum: 2020-06-05 Betygsdatum: 2020-06-15
SAMMANFATTNING
Studiens syfte är att belysa hur eventuella missförhållanden i pågående familjehemsplaceringar kommer till kännedom för socialtjänsten, samt att belysa vilka åtgärder socialtjänsten använder för placerade barn och/eller familjehem, när missförhållanden föreligger. Den tidigare forskningen lyfter fram hur barn påverkas vid missförhållanden och beskriver socialtjänstens utmaningar samt möjliga åtgärder vid missförhållanden. De teoretiska perspektiven som används är anknytningsteorin och kristeorin. Den använda metoden i denna studie är sex semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare från två olika städer i Mellansverige. De centrala resultat som framkommer är att socialtjänsten uppmärksammar eventuella missförhållanden genom att få information från myndigheter, familjehemsplacerade barn, familjehem och biologfamiljer genom orosanmälningar, barnsamtal, hembesök samt uppföljningsmöten. De åtgärder som socialtjänsten använder för barn och/eller familjehem när det föreligger missförhållanden är att inte genomföra någon direkt åtgärd, sätta in råd och stödåtgärder i familjehem genomföra utredningar på familjehem utifrån barns bästa och omplaceringar av barn.
ABSTRACT
The purpose of this study is to highlight how abusive situations in ongoing foster care placements come to the knowledge of the social services, and what actions the social services use for placed children and/or foster care, when abusive circumstances exist. The previous research highlights how children are affected in abusive situations and describes the social service's challenges as well as possible actions in abusive situations. The theoretical perspectives used are attachment theory and crisis theory. The method used in this study is six semi-structured interviews with social workers from two different cities in Central Sweden. The central results that emerge are that the social services obtains knowledge of possible abuses by obtaining information from authorities, foster care children, foster families and biological families through reports of concern, meetings with children, home visits and follow-up meetings. The actions that the social services use for children and/or foster families when there are confirmed abuses are not to take any immediate action, to put in counselling and support measures in foster families to conduct investigations on foster families based on children's best interests and relocation of children.
INNEHÅLL
1 INTRODUKTION ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.3 Centrala begrepp ... 2 1.3.1 Familjehem ... 2 1.3.2 Samhällsvård ... 2 1.3.3 Sammanbrott ... 3 1.3.4 Missförhållanden ... 3 2 TIDIGARE FORSKNING ... 3
2.1 Bakomliggande orsaker som föranleder familjehemsplaceringar ... 4
2.2 Barns påverkan av missförhållanden ... 4
2.2.1 Hur barn påverkas av vanvård ... 4
2.2.2 Hur barn påverkas av att bevittna eller utsättas för våld ... 5
2.2.3 Hur barn påverkas av att ha missbrukande föräldrar ... 5
2.3 Socialtjänstens utmaningar ... 6
2.4 Möjliga åtgärder vid missförhållanden i en pågående familjehemsplacering ... 7
2.4.1 Sammanbrott ... 7
3 TEORETISKT PERSPEKTIV ... 8
3.1 Anknytningsteori ... 9
3.1.1 Anknytningssystem och anknytningsbeteenden ... 9
3.1.2 Anknytningspersoner ... 9
3.1.3 Anknytningsmönster ... 9
3.1.4 Losskoppling kopplat till kris ... 11
3.2 Kristeori ... 12
3.2.1 Krisens utlösande faktorer ... 12
3.2.2 Krisens förlopp ... 12
3.2.3 Teorier kopplat till familjehemsplacerade barn och missförhållanden ... 13
4.1 Val av metod ... 14
4.2 Urval och tillvägagångssätt ... 15
4.3 Datainsamling och genomförande ... 16
4.4 Databearbetning och analysmetod ... 16
4.5 Äkthet och tillförlitlighet ... 17
4.6 Etiska ställningstagande ... 18
5 RESULTAT OCH ANALYS ... 19
5.1 Hur socialtjänsten uppmärksammar eventuella missförhållanden i pågående familjehemsplaceringar ... 19
5.1.1 Information och alliansbyggande ... 19
5.1.2 Analys ... 20
5.1.3 Uppföljningsmöten ... 21
5.1.4 Analys ... 21
5.1.5 Myndigheters samverkan ... 22
5.1.6 Analys ... 22
5.2 5.2 Åtgärder socialtjänsten använder för placerade barn och/eller familjehem när det föreligger missförhållanden i familjehem ... 23
5.2.1 Ingen åtgärd ... 23 5.2.2 Analys ... 23 5.2.3 Utredning ... 24 5.2.4 Analys ... 25 5.2.5 Stödåtgärder ... 25 5.2.6 Analys ... 26 5.2.7 Omplaceringar ... 26 5.2.8 Analys ... 28 6 DISKUSSION ... 29 6.1 Resultatdiskussion ... 29 6.1.1 Uppmärksamma missförhållanden ... 29 6.1.2 Åtgärder ... 29 6.2 Metoddiskussion ... 30 6.3 Etisk diskussion ... 31
7 SLUTSATSER ... 31
1 INTRODUKTION
Denna studie introduceras genom lagar, regler och principer som är av relevans för studien. Introduktionen tar upp bakgrund av problemområdet, där värdet av denna studie lyfts fram. Här presenteras även syftet, frågeställningarna och centrala begrepp.
1.1 Bakgrund
I januari år 2020 blev Förenta Nationernas (FN) Barnkonvention lag i Sverige. Syftet är att stärka barns rättssäkerhet (Regeringskansliet, 2019). Detta innebär att utredningar som genomförs av en myndighet tydligt ska beskriva hur ett barns egna åsikter tas i beaktning samt redovisa för hur barnets bästa bedöms (Socialstyrelsen 2012). Barnkonventionen har fyra grundprinciper, dessa är artikel två, tre, sex och 12. Artikel två innebär att alla barn har samma rättigheter och värde, artikel tre förklarar att de beslut som behandlar barn i första hand ska beakta vad som är barnets bästa. Artikel sex belyser att barn har rätt till liv, utveckling samt överlevnad och artikel 12 förklarar ett barns rätt till att uttrycka sina åsikter och höras i de frågor som rör dem själva (Unicef, 1989). Lagstiftning som används inom familjehemsvården är Socialtjänstlagen (SoL), Lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och Föräldrabalken (FB). Insatser som berör ett barn ska alltid utföras och utformas i samråd med barnet (3 § i 5 kap. av Socialtjänstlagen (2001: 453)). SoL förklarar även att den som behöver bo i ett annat hem än det egna kan tas emot i exempelvis ett familjehem (1 § i 6 kap. av Socialtjänstlagen (2001:453)). I dessa fall ska Socialnämnden i samarbete med barns biologfamilj och familjehem stödja och skydda barn som riskerar en ogynnsam utveckling, och om nödvändigt, ge barn omsorg och fostran utanför biologhemmen (1 § i 5 kap. av Socialtjänstlagen (2001:453)). I FB står det att vårdnadshavaren till barnet har rättighet och skyldighet att bestämma i personliga angelägenheter för sitt barn (11 § i 6 kap. av Föräldrabalk (1949:381)).
Under år 2011 fick 26 200 barn heldygnsvård (Socialstyrelsen, 2013). Antalet placeringar ökade från nio till 14 barn per 1 000 barn i Sverige mellan 2013 och 2014 (Socialstyrelsen, 2016). Detta kan tolkas som att många barn placeras i heldygnsvård som exempelvis familjehem. Utifrån vanvårdsutredningen där 798 familjehemsplacerade barn i Sverige intervjuas, framkommer det att 763 av dem utsätts för vanvård och/eller försummelse i sina familjehemsplaceringar, mellan år 1922 och 2003. Det framgår även att 88 procent blir utsatta för sexuella- eller fysiska övergrepp under placeringstiden (SOU 2011:61). Vanvård och övergrepp mot barn är inte något som tillhör dåtiden utan är förekommande än idag för barn som är placerade inom den svenska samhällsvården idag (Moore & Omberg, 2016, s. 3). Därav kan det vara av vikt att belysa hur socialtjänsten uppmärksammar eventuella missförhållanden i pågående familjehemsplaceringar, och vilka åtgärder som används för placerade barn och/eller familjehem när det föreligger missförhållanden. För att kunna förstå hur
missförhållanden uppmärksammas samt åtgärdas kan kunskaper om vad missförhållanden är samt hur dessa kan påverka barn och familjehem behövas.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att belysa hur eventuella missförhållanden i pågående familjehemsplaceringar kommer till kännedom för socialtjänsten, samt att belysa vilka åtgärder socialtjänsten använder för placerade barn och/eller familjehem, när missförhållanden föreligger. Frågeställningarna är:
● Hur uppmärksammar socialtjänsten eventuella missförhållanden i pågående
familjehemsplaceringar?
● Vilka åtgärder använder socialtjänsten för placerade barn och/eller familjehem när
det föreligger missförhållanden i familjehem?
1.3 Centrala begrepp
1.3.1 Familjehem
Ett familjehem avser ett enskilt hem som på uppdrag av Socialnämnden tar emot barn, unga samt vuxna för stadigvarande vård och fostran (SFS 2001:937). Detta innebär att ett barn kan skiljas från deras biologfamilj på grund av omständigheter i hemmet såsom exempelvis vanvård, och kan då bli familjehemsplacerat. Inom socialt arbete finns det två synsätt angående barns vård och fostran i familjehem. Det ena synsättet innebär att ett familjehem ses som en “ersättningsfamilj” för biologfamiljen. Det andra synsättet innebär att familjehem ska agera som ett komplement för barns vård och fostran, med målet att i största möjliga mån återförena barn med deras biologfamilj. Socialtjänsten arbetar i dagsläget utifrån det andra synsättet (Sylvander, 1980). Familjehem innefattar ett hem där familjehemsföräldrarna inte har någon tidigare relation till barnet eller barnen (Socialstyrelsen, 2013). Studien fokuserar på barn och unga, inte vuxna individer.
1.3.2 Samhällsvård
Begreppet samhällsvård innefattar placeringar av barn och ungdomar i olika boenden såsom hem för vård eller boende (HVB-hem), jourhem eller familjehem. En annan definition av begreppet är heldygnsvård, och vare sig det kallas samhällsvård eller heldygnsvård är det en vanlig insats för barn och unga inom socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2013). I resterande text kommer begreppet familjehem att användas.
1.3.3 Sammanbrott
Vid situationer där ett barn behöver omplaceras från det nuvarande hemmet till ett annat hem, till exempel från ett familjehem till ett annat familjehem, kan det kallas för ett sammanbrott (Gilljam & Lindell, 2018).
1.3.4 Missförhållanden
Begreppet missförhållanden går att dela in i två grupper; övergrepp och brister. Dessa omfattas av bestämmelserna i Lex Sarah (Gilljam & Lindell, 2018). Övergrepp handlar om olika former av fysiska övergrepp som nypningar, eller slag, begränsningar av den enskilde i form av inlåsning, eller psykiska övergrepp såsom hot, kränkningar, bestraffningar och trakasserier. Det omfattar såväl sexuella övergrepp som ekonomiska övergrepp som stölder, utpressning eller förskingring. Den andra gruppen, det vill säga brister är exempelvis brister i bemötandet när respekt för den enskildes värdighet, trygghet eller självbestämmande inte tillgodoses samt bristande respekt för den enskildes ägodelar men även brister i omhändertagandet, till exempel genom att inte tillgodose den enskildes behov av föda, tandvård eller personlig hygien (Socialstyrelsen, 2014).
Även vanvård omfattas av begreppet missförhållanden, och kan definieras utifrån kategorierna övergrepp och försummelse. Övergrepp definieras ovan, medan försummelse syftar till vårdnadshavares oförmåga eller ovilja att tillgodose barnets grundläggande behov genom otillräcklig omvårdnad, otillräcklig tillsyn eller otillräcklig skolgång. Otillräcklig
omvårdnad avser att barn exempelvis inte får gå till tandläkare, läkarvården eller får medicin
vid sjukdom, att barn inte får tillgång till egen säng, tillräcklig mat, tandborste och tandkräm eller hela kläder som är adekvata för årstiderna. Otillräcklig tillsyn syftar till att barnet vistas i farliga miljöer, har tillgång till narkotika eller alkohol, att vårdnadshavare inte har uppsikt över barnet, att barnet kan försvinna i perioder utan någons uppmärksammande eller att barnet utsätts för mobbning av andra barn. Medan otillräcklig skolgång innebär att barnet inte får hjälp med skolarbeten, inte får studera vidare efter grundskolan eller att inte får fullgöra skolgången på grundskolenivå (SOU 2009:99).
2 TIDIGARE FORSKNING
Nedan presenteras den tidigare forskningen genom vetenskapliga artiklar tagna från Mälardalens Högskolas databas Proquest. Forskningen syftar till ge en överblick kring relevant information för att kunna ge en djupare inblick i problemområdet. Här nämns bakomliggande orsaker som kan föranleda en familjehemsplacering och hur barn kan påverkas av familjehemsplaceringar samt missförhållanden. Tidigare forskning belyser även socialtjänstens utmaningar och möjliga åtgärder som skulle kunna användas för placerade barn och/eller familjehem när missförhållanden föreligger och avslutas med den tidigare forskningens relevans för denna studie.
2.1 Bakomliggande orsaker som föranleder familjehemsplaceringar
Ett longitudinellt forskningsprojekt av Andersson (2017a) genomförs i Sverige med ett urval av 26 barn som är placerade på ett barnhem under 1980-talet när barnen är noll till fyra år. Syftet med studien är att undersöka kring barnens placeringshistoria kopplat till barnens erfarenheter av samhällsvård. I uppföljningsstudierna genomförs barnobservationer, frågeformulär till de som har omsorgsansvaret och olika intervjuer samt kontroller av socialtjänstens barnavårdsakter. Resultaten visar att barnen blir placerade på barnhemmet och sedan i familjehem på grund av föräldrars missbruk, brister i föräldraförmågan, fattigdom, olämplig hemmiljö, svagt fäste på arbetsmarknaden, beroende av försörjningsstöd, ensamstående mammor med en lägre utbildning och på grund av mammans psykiska sjukdomstillstånd. Att barnen placeras kan påverka deras psykiska- och fysiska hälsa samt utveckling och de kan få en dubbel utsatthet genom att bli placerade på barnhemmet och senare igen i familjehem (Andersson, 2017a). Köhler, Emmelin, Hjern och Rosvall (2015) genomför en litteraturstudie vars syfte är att undersöka effekterna av familjehemsplacerade barn och deras deltagande inom barnhälsovården i Sverige jämfört med andra barn. Studien insamlar data från barns journaler från sjuk- och hälsovården, skolhälsovården, tandhälsovården och socialtjänsten. Urvalet består av 121 förskolebarns journaler, där barnen blir omhändertagna av socialtjänsten under en tremånadersperiod eller längre i Malmö under året 2008 samt en likvärdig kontrollgrupp av 100 förskolebarn som inte blir familjehemsplacerade (Köhler m.fl., 2015). Resultaten lyfter fram att vanliga anledningar till familjehemsplaceringar är biologföräldrars drogproblematik och försummelse i föräldraansvaret. Andra mer ovanliga anledningar till placeringar är biologfamiljens fysiska hälsotillstånd såsom en funktionsvariation, eller psykiska hälsotillstånd som exempelvis en psykisk diagnos av nedstämdhet som diagnostiseras av hälso- och sjukvården, samt om biologföräldrarna eller andra i barnets nätverk begår barnmisshandel och/eller övergrepp (Köhler m.fl., 2015; Socialstyrelsen, 2017; Socialstyrelsen, o.uå.).
2.2 Barns påverkan av missförhållanden
2.2.1 Hur barn påverkas av vanvård
Syftet med vanvårdsutredningen (SOU 2011:61) är att presentera en djupare resultatredovisning av människor och deras berättelser samt att diskutera möjliga faktorer som kan påverka intervjupersonernas utsatthet av vanvård som barn samt hur liknande missförhållanden ska kunna undvikas i framtiden. Vanvårdsutredningen använder även intervjureferat, inspelade intervjuer, arkivhandlingar, domar, tidningsartiklar och antecknade livsberättelser. De typer av vanvård intervjupersonerna utsätts för är exempelvis skadligt utnyttjande i arbete, bestraffningar kopplat till måltider, integritetskränkande tilltal om dem själva eller om närstående, hot om våld, bevittnande av våld eller skrämsel, att de ej får gå till skolan eller får hjälp med läxor, eller att de är sjuka utan att få adekvat vård (SOU 2011:61). Vanvården under placeringstiden, enligt vanvårdsutredningen (SOU 2011:61), leder till att barnen även i vuxenlivet får bestående skador såsom svårigheter med nära relationer,
tillitsproblematik exempelvis till myndigheter, missbruk och fysisk ohälsa som orsakas under placeringstiden. Exempelvis förslitningsskador, nedsatt hörsel på grund av slag mot öronen, skelettskador som orsakas av att ben läker fel genom utebliven vård eller att barnen går med obehandlade astmabesvär, eller får dålig tandhygien. I vuxenlivet får flera intervjupersoner bestående skuld- och skamkänslor som exempelvis en känsla av att vara annorlunda och sämre än andra eller att de har sig själva att skylla för att de inte slog tillbaka eller sprang bort. Psykisk ohälsa återfinns där 30 procent går i samtalsterapi någon gång och 51 procent blir deprimerade. Andra resultat som lyfts fram är att en del i vuxen ålder slår sina barn, upplever Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), 20 procent förlorar kontakten med biologfamiljen och upplever svårigheter att bibehålla kontakten till familjehem efter placeringen, vilket medför att intervjupersonerna har ett glest nätverk. Även 30 procent uppger att de haft perioder med självmordstankar och 19 procent har gjort ett eller flera självmordsförsök under eller efter placeringstiden (SOU 2011:61).
2.2.2 Hur barn påverkas av att bevittna eller utsättas för våld
En litteraturstudie av Kimball (2016) genomförs genom att undersöka 46 expertgranskade studier om barns upplevelser av att bevittna våld i nära relationer. Resultaten som tas upp är att barn som bevittnar eller upplever våld i nära relationer under sin uppväxt riskerar att utveckla aggressivitet samt begå kriminella handlingar och kan likna symtom som vid PTSD. Aggressivitet är vanligare hos barn som upplever flera våldsincidenter och risken ökar om barnen dessutom upplever vanvård. Barn kan även uppvisa depressionssymtom och avskärma sig från omgivningen (Kimball, 2016). En kvantitativ studie av Andersson (2017b) genomförs utifrån ett bekvämlighetsprov på 29 barn i åldern sju till 16, som uppvisar minst fem tecken på PTSD och genomgår traumabaserad kognitiv beteendeterapi. Barnen bevittnar våld i nära relationer, där modern är våldsutsatt av en manlig partner och får svara på tre olika enkäter gällande våldet. Studiens syfte är att undersöka barnens egen-rapporterade beskyddande strategier vid bevittnandet av våld utifrån två teman; att uthärda och att motarbeta. Studiens resultat är att det finns 48 strategier för att uthärda det bevittnade våldet såsom att skapa utvägar för att fly från situationen eller distrahera från våldet, försöka förstå familjedynamik eller bygga ett stöttande nätverk. För att motarbeta finns det 27 strategier, som att utveckla och utföra säkerhetsplaner, ingripa med våldsutövaren eller avleda våldet, samt beskydda och trösta mamman och syskon (Andersson, 2017b). Kimballs (2016) studie lyfter skyddsfaktorer som kan motverka effekterna av våld som att reglera sitt känslotillstånd eller traumaterapi (Kimball, 2016). En annan positiv faktor som lyfts fram av en amerikansk litteraturstudie av Rayburn, Withers och McWey (2018), är att om barn upplever ett högt emotionellt stöd från sitt familjehem minskar det risken för avvikande beteenden och barnens negativa påverkan av att se våld under sin uppväxt, till skillnad från barn i familjehem som har mindre emotionellt stöd. Syftet med studien är att undersöka hur relationen mellan familjehem och familjehemsplacerade barn kan lindra barnens internaliserande, externaliserade och traumasymtom. Studien utförs genom att insamla data på 175 långvarigt familjehemsplacerade barn ifrån 97 olika länder (Rayburn m.fl., 2018).
En amerikansk enkätstudie som hämtas från ett större forskningsprojekt benämnt Adolescent
Adjustment Project genomförs mellan åren 2007 och 2008 på amerikanska ungdomar mellan
14 till 19 år. Studiens syfte är att undersöka förhållandena mellan biologföräldrars alkoholmissbruk, familjernas sammanhållning och ungdomars utåtagerande beteenden. Data insamlas genom två mätningar, en 2007 och en 2008. Det är 492 ungdomar som deltar vid båda mätningarna. Även deras biologföräldrar deltar och fyller i nätenkäter via mail. Resultaten som framkommer är att barn som växer upp i hem med missbrukande biologföräldrar löper större risk att själva utveckla ett framtida missbruk eller avvikande beteenden. En motverkande faktor är dock att närhet till biologföräldrarna kan motverka framtida missbruk (Finan, Schulz, Gordon & McCauley Ohannessian, 2015).
2.3 Socialtjänstens utmaningar
En svensk tolkande fenomenologistudie av Skoog, Khoo och Nygren (2015) genomförs på 12 barn mellan åtta till 18 år genom kvalitativa intervjuer, som genomgår ett sammanbrott mellan 2011 och 2012, barnen är placerade minst i två månader innan sammanbrottet. Studiens syfte är att undersöka hur barn som upplever en instabil familjehemsplacering beskriver sin känsla av samhörighet och relation till sina omsorgspersoner. Ett resultat som lyfts fram är att barn inte uppskattar när socialtjänsten inte håller kontakten när de lovar detta till barnen. En del barn uppger att de inte har regelbunden kontakt med socialtjänsten, men att de kan få tag på dem vid behov, andra uppger däremot att de tycker att socialtjänsten är svår att få tag på. De flesta barnen upplever en problematisk kontakt med socialtjänsten och beskriver kontakten som distant och sporadisk. Andra resultat är att barnen har svårt att utveckla en nära och pålitlig relation med socialtjänsten på grund av hög personalomsättning, vissa barn förstår inte varför de byter socialsekreterare. Ett barn beskriver det som att hen inte lär sig namnen på sin socialsekreterare och upplever att socialtjänsten inte bryr sig om hen heller. Orsaken till den höga personalomsättningen beskrivs beror på bristande erfarenhet hos socialtjänsten, utmanande fall för socialtjänsten, hög arbetsbelastning samt bristande resurser för socialtjänsten. Ett annat resultat lyfter fram att antalet socialsekreterare ett barn kan träffa, kan bero på hur socialtjänsten är organiserad. Här förklaras det att en socialsekreterare utreder orosanmälan, en socialsekreterare är ansvarig för familjehemsplaceringen och en annan socialsekreterare är ansvarig för barnet när barnet blir familjehemsplacerat. Barnen beskriver också vad de eftersöker hos en socialsekreterare, nämligen att personen lyssnar, visar respekt, är ärlig och tydlig, för att barnen skulle kunna förstå vad som händer med dem, och om socialtjänsten uppfattas gå utöver sina arbetsuppgifter för att hjälpa barnen, uppfattar barnen socialtjänsten som genuin och ges därmed mer tillit. Sammanfattningsvis upplever barn ofta att socialtjänsten inte lyssnar eller tror på dem när de tar upp missförhållanden som de upplever under deras placering eller när de har problematiska relationer med familjehemmet, vilket leder till att de slutar säga till om missförhållanden till socialtjänsten
helt och hållet (Skoog m.fl., 2015).
Schofield, Moldestad, Höjer, Ward, Skilbred, Young & Havik (2011) genomför tre studier som syftar till att utforska erfarenheterna från biologföräldrar till barn som växer upp i familjehemsvård och deras socialarbetare genom fynd från parallella kvalitativa studier som
genomförs i England, Norge och Sverige. Här genomförs individuella intervjuer med 68 stycken biologföräldrar och gruppintervjuer utifrån fokusgrupper för biologföräldrarna och 72 stycken socialarbetare. Resultaten som framkommer gemensamt för de tre länderna är att ett barns fall kan flytta till många olika team av socialarbetare och flera socialarbetare kan även byta jobb under placeringstiden, vilket medför att barnen såväl som biologföräldrar kan ha kontakt med flera socialsekreterare under barnens placeringstid. Det framkommer också att socialarbetare i studien upplever stress kring deras arbetsroll som balanserar mellan deras skyldigheter gentemot familjehemsplacerade barn, biologföräldrar och familjehem då det inte finns några statliga eller lokala riktlinjer eller system gällande arbetsområdet. Socialtjänsten upplever också stress i sitt arbete och olika socialsekreterare hanterar stressen olika utifrån den tid de väljer att spendera med biologföräldrar och utifrån deras förhållningssätt till relationen med biologföräldrarna. En del socialarbetare upplever sig för överväldigade av andra yrkeskrav för att ge biologföräldrar den tid de anser att biologföräldrarna behöver, medan andra socialarbetare finner tid till att samverka med biologföräldrar. Hur socialarbetare prioriterar sin tid beror på deras generella attityd gentemot biologföräldrarna om huruvida de förtjänar att få socialtjänstens tid eller ej. Socialtjänsten upplever också svårigheter att hantera sina professionella versus personliga känslor som framkommer när de får information om barnens situation och deras historia, vilket är särskilt påtagligt när socialtjänsten inte upplever att de kan göra det rätta för barnen, biologföräldrarna eller båda, på grund av saker som sker utom deras kontroll. Resultaten belyser att socialtjänsten kan veta att placeringen kanske inte är den bästa för barnen eller att deras resurser för att hålla kontakten med barnen inte är tillräcklig, men att de trots detta behöver försvara situationen till biologföräldrarna (Schofield m.fl., 2011).
2.4 Möjliga åtgärder vid missförhållanden i en pågående
familjehemsplacering
2.4.1 Sammanbrott
En svensk kohortstudie av Vinnerljung, Sallnäs och Westermark (2001) med retrospektiv datainsamling utifrån socialtjänstens akter, där 766 barn mellan 13 till 16 år påbörjar en familjehemsplacering år 1991 genomförs. Syftet är att 1) ge en översiktlig bild av den svenska dygnsvården för barn, 2) undersöka frekvensen av sammanbrott och dess förekomst, och 3) undersöka vilka faktorer som ökar kontra minskar risken för sammanbrott. Resultaten är att oplanerade avslut av en familjehemsplacering kallas för sammanbrott, och är vanliga vid utvärderingar av familjehemsplaceringar (Vinnerljung m.fl., 2001). Socialstyrelsen (2012) genomför en kohortstudie 2011 om sammanbrott vid familjehemsplaceringar för långvarigt och kortvarigt placerade barn, noll till tio år. Där insamlas data från socialtjänstakter i 12 kommuner i Jönköpings län, där barnen följs från placeringens början och fem år framåt. Syftet är att lyfta fram riskfaktorer för sammanbrott vid familjehemsplaceringar samt undersöka förekomsten av sammanbrott. Resultaten lyfter fram att barn som nyligen familjehemsplaceras har en förhöjd risk för sammanbrott och risken ökar ju längre tid barnen är placerade (Socialstyrelsen, 2012). Om barnen tidigare varit med om sammanbrott ökar
risken för sammanbrott eller om placeringen rör ungdomar med beteendeproblematik (Socialstyrelsen, 2012; Vinnerljung m.fl., 2001). Andra riskfaktorer är om barn har nära kontakt med biologmamman, om barnen placeras i samma familjehem som sitt syskon, om familjehemmen ligger långt bort från biologfamiljen eller om familjehemmen har egna problem såsom sjukdom eller skilsmässa samt om barnen kommer från en hemmiljö med missbruk och/eller kriminalitet. Det kan uppkomma varningssignaler innan sammanbrott, såsom att barn eller familjehem uttrycker missnöje med placeringen eller att familjehemmen uttrycker sig negativt om barnen till socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2012). Situationen för familjehemmens egna barn också kan vara relevant då en vanlig orsak till sammanbrott i förtid är ifall det sker många konflikter mellan familjens egna barn och familjehemsbarnen (Socialstyrelsen, 2013). Barn som placeras i en yngre ålder löper dock en lägre risk för ett framtida sammanbrott (Socialstyrelsen, 2012).
Sammanfattningsvis tar denna studies tidigare forskning upp att barn kan familjehemsplaceras på grund av olika anledningar såsom biologföräldrars bristande föräldraförmåga, missbruksproblematik, vanvård och psykisk ohälsa och övergrepp. Tidigare forskning belyser även hur barn påverkas av missförhållandena vanvård, våld i nära relationer och missbruk. Här framkommer det att barn som påverkas av missförhållanden kan få tillitsproblem, få ett aggressivt beteende, begå kriminella handlingar, uppleva skuld och skamkänslor, få PTSD eller få fysiska skador. Den tidigare forskningen lyfter även fram socialtjänstens utmaningar kopplat till dess yrkesroll, där några svårigheter som nämns är svårigheter i alliansbyggande med barn utifrån personalomsättning från socialtjänstens sida, vilket skapar negativa upplevelser för familjehemsplacerade barn samt att socialtjänsten kan fatta beslut som inte alltid är till barnens bästa på grund av faktorer utanför socialtjänstens kontroll. Denna studies tidigare forskning tar också upp en möjlig åtgärd som socialtjänsten kan använda som en åtgärd för barn och/eller familjehem när det förekommer missförhållande i pågående familjehemsplaceringar.
3 TEORETISKT PERSPEKTIV
Nedan presenteras de två teorier denna studie använder; anknytningsteorin och kristeorin. Teorierna används inom familjehemsvården och nyttjas i denna studie för att kunna dra kopplingar till studiens syfte samt frågeställningar. Här förklaras olika aspekter av anknytningsteorin såsom vikten av barns anknytning till biologfamilj och familjehem, olika anknytningsmönster och dess påverkan på barns uppväxt och i vuxenlivet, här beskrivs även anknytningssystem och losskoppling. Kristeorin beskriver krisens faser, barns reaktioner och hur de påverkas av att genomgå en kris. Här tas det även upp hur teorierna påverkar barn som blir utsatta för missförhållanden i pågående familjehemsplaceringar.
3.1 Anknytningsteori
3.1.1 Anknytningssystem och anknytningsbeteenden
Anknytningsteorin är en psykobiologisk utvecklingsteori som handlar om barns känslomässiga anknytning till vuxna individer (Eresund & Wrangsjö, 2008). Barn har från födseln behov som behöver bli tillgodosedda och som de behöver hjälp med att tillfredsställa för att överleva (Sylvander, 1980; Westberg & Tilander, 2010). Då nyttjar barn sitt biologiska
anknytningssystem, som syftar till att ge barn den omvårdnad de behöver. Med hjälp av
anknytningssystemet kan barn lära sig att självutforska, skapa självregleringsförmågor samt successivt kunna utveckla en hälsosam självbild (Eresund & Wrangsjö, 2008; Vicedo, 2011). Inom anknytningssystemet finns det anknytningsbeteenden, vilka underlättar för barn att skapa och upprätthålla fysisk närhet till exempelvis sina biologföräldrar (Bowlby, 1982; Killén, 2009). Barn kan använda sitt anknytningssystem för att få biologföräldrar att tillgodose sina behov av grundläggande omsorg. Detta kan de göra genom sina anknytningsbeteenden såsom att gråta, le eller försöka ta sig till biologföräldrarna. Äldre barn kan agera mer adekvat på det de behöver och kan uttrycka sina känslor verbalt (Eresund & Wrangsjö, 2008; Vicedo, 2011). Dessa anknytningsbeteenden är lättast att urskilja i tidig barndom, men kan ses genom hela livet. När yngre barn är rädda, kan det signaleras genom skrik och gråt, medan äldre barn kan söka sig till biologföräldrarna för hjälp och skydd vid nödsituationer. Beteendena kan svaras upp av att barnen tas upp, pratade lugnande med eller ges kramar (Bowlby, 1982). Om biologföräldrar inte är konsekventa eller uppmärksamma när barn söker närhet kan barns anknytningssystem, och i sin tur dess anknytningsbeteenden utvecklas till att bli bestående hyperaktiverade känslor i form av ångest, hopplös förtvivlan eller raseri (Eresund & Wrangsjö, 2008; Vicedo, 2011).
3.1.2 Anknytningspersoner
Barn knyter an eller har en anknytning till någon, vilket innebär att de söker närhet och kontakt med denne. Vanligtvis har barn en primär anknytningsperson de föredrar, oftast modersfiguren, som de vänder sig till när de är oroliga (Bowlby, 1982). Barn kan knyta an till fyra andra personer utöver den primära och har ofta en hierarkisk ordning av vilka de föredrar. Men i den primära anknytningspersonens frånvaro kan barn nöja sig med någon i nätverket som inger trygghet och tillit (Bowlby, 1982; Eresund & Wrangsjö, 2008). Barn byter anknytningspersoner genom hela livet. I tidig barndom kan det vara biologföräldrar, därefter syskon och längre fram kan det vara kamrater (Sylvander, 1980, s. 10).
3.1.3 Anknytningsmönster
Genom barns erfarenheter av samspel med dess anknytningspersoner skapas affektiva- och kognitiva minnen (Bowlby, 1994; Westberg & Tilander, 2010). Minnena hjälper barn att tolka omgivningen, planera sitt agerande och “[...] bygger [...] upp inre arbetsmodeller för relaterande i olika situationer” (Eresund & Wrangsjö, 2008, s. 98). Barn använder dessa modeller exempelvis vid omhändertagandet från deras anknytningspersoner. Det finns olika
omhändertaganden, även benämnt anknytningsmönster, som barn kan anpassa sig till, då de själva är oförmögna att välja biologföräldrar eller uppväxtmiljö (Lopez, Ramos, Nissenbaum, Thind & Ortiz-rodriguez, 2015). Det finns fyra anknytningsmönster som kan upptäckas vid ettårsåldern och som relaterar till barns inre arbetsmodeller (Eresund & Wrangsjö, 2008). Vilket anknytningsmönster barn har till sin primära anknytningsperson de första levnadsåren kan påverka dess mentala hälsa för resten av livet (Vicedo, 2011). Barn kan ha olika anknytningsmönster till olika anknytningspersoner, då det formas utifrån samspelet mellan individerna. Anknytningsmönstret kan dessutom ändras med tiden beroende på kontinuiteten av samspelet. Om barn upplever att deras anknytningspersoner förändras beteendemässigt kommer även anknytningsmönstret ändras (Eresund & Wrangsjö, 2008).
Det första anknytningsmönstret är trygg anknytning, vilket är det vanligaste anknytningsmönstret. Där använder barn sina anknytningspersoner som en trygg bas som tillåter barn att växla mellan att undersöka världen och att vara trygghetssökande (Eresund & Wrangsjö, 2008; Sylvander, 1980). Förmågan att bilda en trygg anknytning är beroende av anknytningspersonernas potential att erbjuda komfort, vård, stöd och stabilitet såväl som att svara på behov som trygghet och säkerhet (Miranda m.fl., 2019). Ett tryggt anknytningsmönster bidrar till känslomässigt stöd vid frustration och emotionella händelser samt skapa bättre impulskontroll och affektreglering och även ett bättre samspel med andra individer (Eresund & Wrangsjö, 2008; Sylvander, 1980). Det minskar även risken för framtida psykiska sjukdomar, och kan hjälpa barn att utveckla trygga relationer och öka sannolikheten för att utveckla ett fungerande stödsystem (Miranda m.fl., 2019).
Det näst vanligaste anknytningsmönstret är otrygg undvikande anknytning, vilket innebär att barn undviker sina anknytningspersoner och fokuserar mer på att utforska omvärlden. Detta anknytningsmönstret uppkommer om anknytningspersonerna inte är kontinuerliga i sin vård och/eller är misskötande eller försummande på ett sådant sätt att en trygg anknytning inte kan utvecklas. Barns anknytning påverkar livsområden såsom mental hälsa, relationer, kriminalitet, emotionell stabilitet och fysiskt hälsotillstånd genom hela livet, där en otrygg anknytning visar en korrelation till mer skadliga effekter inom dessa livsområdena. Exempelvis kan det medföra att barn får svårt att knyta an till familjehemsföräldrar och kan påvisa tecken på en desorganiserad anknytning för att kunna återta sin känsla av kontroll och trygghet (Miranda m.fl., 2019; Sylvander, 1980).
De mer ovanliga anknytningsmönstren är otrygg ambivalent anknytning och desorganiserad
anknytning. Den förstnämnda innebär att barn inte lyckas bli trygga hos sina
anknytningspersoner trots gnäll, ängslighet eller klängande. Det medför att dessa barn inte inriktar sig på att utforska världen. Ett otryggt anknytningsmönster kan leda till komplicerade relationer mellan barn och andra individer samt utagerande beteendeproblematik (Eresund & Wrangsjö, 2008; Vicedo, 2011). Om anknytningspersonerna inte fångar upp ett barn vid exempelvis frustration, utan istället är upptagna med annat, eller själva hamnar i affekt gentemot barnen, kan barnen bli skrämda, uppleva sig själva som värdelösa, ömtåliga samt svaga (Eresund & Wrangsjö, 2008). Detsamma gäller om anknytningspersonerna uppvisar fientlighet gentemot barn i form av frustration eller otålighet när barn agerat olydigt, eller om de inte uppvisar sympati eller förståelse (Vicedo, 2011). Detta kan leda till att barn uppfattar världen som skrämmande och kommer styras till att agera liknande vid framtida upplevelser.
Dessa barn kan bli mer aggressivt utåtagerande och få svårigheter med nära relationer i vuxen ålder (Eresund & Wrangsjö, 2008).
Den desorganiserade anknytningen innebär att barn är rädda för samspelet med deras anknytningspersoner och kan inte använda dem som en trygg bas (Eresund & Wrangsjö, 2008). När barn inte har en känsla av stabilitet, och exempelvis vid flera separationer från anknytningspersoner, kan barn få anknytningsproblematik och svårigheter att skapa anknytningar till någon tillgänglig vuxen (Miranda m.fl., 2019). Huruvida barn utvecklar ett desorganiserat anknytningsmönster beror på anknytningspersonerna, speciellt den primära anknytningspersonen. Om denne till exempel är otålig, inte sätter upp konsekventa regler, försummar eller skämmer bort barnen, kan detta ha negativa effekter (Vicedo, 2011). Det desorganiserade anknytningsmönstret kan leda till minskad utveckling av psykologiska funktioner som förhindrar barn att agera normativt vid sociala samspel. Detta kan upptäckas redan vid förskoleåldern. Dessa barn kan ha svårt att skifta fokus från störande ljud, ha svårt med sin impulskontroll, kan ha sämre förmåga till planering, problemlösning och kan ha svårt att tolka inhämtad information (Eresund & Wrangsjö, 2008). Barnen med en desorganiserad anknytning kan även växa upp till att hata och misstro andra människor, som kan leda till skolk och promiskuitet (Vicedo, 2011).
3.1.4 Losskoppling kopplat till kris
När barn separeras från sina anknytningspersoner upplevs det som en existentiell kris då barnen förlorar sin trygga bas hos sin primära anknytningsperson, detta leder till en sorgupplevelse för barn och anses vara den mest grundläggande krisen i en persons liv (Andersson, 2017a; Broberg, Granqvist, Ivarsson & Risholm Mothander, 2006; Sylvander, 1980). Därför är det viktigt att bearbeta sorg- och krisreaktioner hos barn vid en sådan separation (Broberg m.fl., 2006; Sylvander, 1980). Anknytning till omsorgspersoner är extra väsentligt under de första fyra levnadsåren, då barn är särskilt sårbara för eventuella separationer (Andersson, 2017a). Vid en sådan separation kan förtvivlan, sorg, ilska samt rädsla uppkomma när barnen är i affekt. Barn kan även agera trotsigt, tjurigt och längta tillbaka till de svårigheterna de kommit ifrån, vilket efter en tid upphör, men känslorna kan fortfarande vara underliggande. Separationer och sorg är en kris för barn och dess krisfaser kan likställas med faserna som finns inom kristeorin (Sylvander, 1980). Sorgupplevelsen blir starkare om barn redan genomlidit en tidigare separation, dessutom påverkas barn mer negativt ju yngre de är vid separationstillfället (Broberg m.fl., 2006).
När barn separeras från sina anknytningspersoner genomgår de tre faser; chockfasen (protest), reaktionsfasen (förtvivlan) samt bearbetningsfasen (losskoppling) (Sylvander, 1980). Bowlby beskriver att i chock/protestfasen letar barn aktivt efter sina försvunna anknytningspersoner, vägrar att bli omhändertagen av någon annan samt uttrycker upprörd förvåning genom att vara rädd, ilsken och upprörd (Broberg m.fl., 2006). Barn kan även reagera med motstånd och trots, de kan även uppleva en känsla av att inte tillhöra och det kan ge bestående skador såsom en känsla av att inte vara välkommen, inte värd att bli omtyckt eller av att inte vara tillräcklig. Det kan också leda till att barn inte vågar knyta an till vuxna (Sylvander, 1980). I reaktions/förtvivlanfasen uttrycker barn en apatisk hopplöshet,
exempelvis genom att krama ett favoritgosedjur eller genom att inte äta. En avgörande faktor i denna fas för barns framtida utveckling, är ifall barnens anknytningspersoner återvänder eller ifall barnen får nya anknytningspersoner. Därefter går barnen över till losskopplings/bearbetningsfasen. Losskoppling kan förklaras som att barn utifrån sin bristande kognitiva mognad samt utan utvecklad förmåga till känslomässig reglering lämnas med ett “påslaget” anknytningssystem men saknar sina anknytningspersoner för att “slå av” systemet. Barns sätt att deaktivera anknytningssystemet är via losskoppling. När barn har anknytningssystemet påslaget under en längre period kan detta leda till ökad aggressivitet mot såväl jämnåriga som vuxna. Barn med splittrade uppväxtförhållanden samt långvariga separationserfarenheter löper högre risk för utåtagerande beteendeproblematik än andra barn (Broberg m.fl., 2006). Dock kan en separation i en del fall vara till nytta, exempelvis om barn kommer från en skadlig hemmiljö och kan få tillgång till en sundare miljö med bättre gemenskap. I andra fall kan det vara en uppslitande förlust och försämrad livssituation rent psykiskt trots att den fysiska miljön kanske är bättre (Sylvander, 1980). En amerikansk litteraturstudie av Miranda, Molla och Tadros (2019) genomförs med syfte att hjälpa individer att få en inledande förståelse för erfarenheter inom familjehemsvården och hur dessa erfarenheter kan påverka barns utveckling av anknytningsstilar. Resultaten som framkommer av studien är att barn mår bättre av att stanna i en familjehemsplacering istället för att återförenas med biologfamiljen. Risken vid en återförening är att barn kan utveckla beteendeproblematik och den troliga anledningen till detta är att en återföreningsprocess kan vara stressande för barnen (Miranda m.fl., 2019).
3.2 Kristeori
3.2.1 Krisens utlösande faktorer
Traumatiska händelser som kan utvecklas till kris hos en individ ser olika ut. Det kan exempelvis bli en kris när en närstående har avlidit, när individen drabbats av sjukdomstillstånd, att ha blivit frivilligt eller ofrivilligt intagen på en institution, att ha genomgått en separation, påtvingade sociala uppbrott eller ha blivit utsatt för sexuellt-, fysiskt- och/eller psykiskt våld. Gemensamt med dessa faktorer är att de grundar i en plötslig förändring för individen och dess levnadssituation. En familjeplacering är inte en kris eller en traumatiska händelse i sig, men själva separationen från biologfamiljen går att se som en kris (Cullberg, 2006). Barn som genomgår en separation kan känna sig svikna och/eller få en känsla av att inte vara värd något (Westberg & Tilander, 2010).
3.2.2 Krisens förlopp
När en kris uppstår genomgår individer fyra olika faser. Första fasen är chockfasen och är ett slags försvar mot smärta och ångest som uppstått i samband med krisen. Detta tillstånd kan individer befinna sig i allt ifrån några timmar upp till flera dygn. I chockfasen kan individerna inte processa vad som hänt och upplever då ett trauma på grund av krisen. En del individer kan bli utåtagerande medan andra uppvisar ett skenbart lugn och kan vara svåra att få kontakt
med då individerna försöker distansera sig från verkligheten (Persson, 1995). Andra tecken på att individer befinner sig i chockfasen är om de uppvisar avvikande beteenden exempelvis genom att skrika, riva av sina kläder och/eller repetera samma mening. Individer kan även bli passiva och verka paralyserade (Cullberg, 2006).
Efter chockfasen kommer reaktionsfasen, där verkligheten kommer ikapp och individer kan då inte längre distansera sig från omgivningen. Detta leder till att individerna börjar uppfatta såväl emotionellt som intellektuellt vad som har hänt (Persson, 1995). Barn upplever då smärtan som orsakats av krisen och ifrågasätter varför krisen inträffat (Cullberg, 2006). I denna fas kan barn antingen försöka fly från orsaken till smärtan eller försöka att hantera den (Persson, 1995).
Efter reaktionsfasen brukar individerna successivt uppleva att de ursprungligen starka känslorna av krisen blir svagare med tiden, vilket medför att barn blir mer lågaffektiva. Då möjliggörs bearbetningsfasen, där barn lär sig att acceptera förändringen och att leva under nya förutsättningar, exempelvis att acceptera en förlust av en förälder (Cullberg, 2006). Den sista fasen är nyorienteringsfasen där individer använder sig av erfarenheterna som kommit av krisen och dess trauma. Här lär sig barn att bearbeta krisen och integrerar detta i det vardagliga livet. Det framkommer även huruvida deras trauma har varit negativa händelser som riskerar fortsätta påverka individerna negativt eller om traumat gett individerna möjligheter att utvecklas (Persson, 1995). Om barn fortsätter påverkas negativt kan det indikera att man inte riktigt bearbetat sina traumatiska upplevelser. Det tenderar att påverka och ta energi från individerna samt ökar risken för depression (Persson, 1995; Sylvander, 1980).
Olika tecken på att barn genomgår en traumatisk upplevelse är återkommande problematik med affektreglering, vilket kan ses genom gråtattacker eller aggressionsutbrott, att barn pratar repetitivt kring händelsen och uppvisa rädsla eller tillbakadragenhet. Men också genom psykosomatiska besvär som huvudvärk och ont i magen, eller förändring i aptit. Barn kan även få skolproblematik, förnekar händelsen, skuldbelägga sig själva och ha en oro för familjemedlemmar (Michel, Bergh Johannesson, Lundin, Nilsson & Otto, 2010).
3.2.3 Teorier kopplat till familjehemsplacerade barn och missförhållanden
När barn familjehemsplaceras i tidig ålder beror detta vanligtvis på att levnadsförhållandena i biologfamiljen är så dåliga att socialtjänsten inte kan genomföra behandling med biologfamiljen och samtidigt garantera barnens säkerhet (Westberg & Tilander, 2010). Det kan tolkas som att det finns ett behov av familjehemsvård för att kunna hålla barn trygga när deras biologfamiljer inte kan. Många barn i familjehemsvården har ett instabilt band till sina primära anknytningspersoner och familjehemsplaceras på grund av missförhållanden som försummelse eller misskötsel. Barn som familjehemsplaceras upplever sannolikt minst en form av trauma, där biologfamiljen troligtvis är involverad (Miranda m.fl., 2019). Missförhållanden kan påverka barnens förmåga att senare i livet utveckla god kontakt med biologfamiljen, speciellt om hjälpen för biologfamiljen avtar i samband med barnens familjehemsplacering (Miranda m.fl., 2019; Westberg & Tilander, 2010).
När barn separeras från sin biologfamilj och blir familjehemsplacerade utgör själva separationen ett trauma. Ett trauma kan förstärkas av barnens tidigare upplevelser och erfarenheter, exempelvis genom missförhållanden innan själva placeringen samt kan påverkas av vilka möjligheter barnen har till att bearbeta de traumatiska upplevelserna sedan tidigare. Detta leder till att barn kan genomgå en kris på grund av separationen samt en losskopplingsprocess gentemot biologfamiljen (Sylvander, 1980). Barn kan även uppleva en avvisning från biologfamiljen, vilket kan leda till stora skamkänslor. Familjehemsplaceringen kan innebära ytterligare utsatthet för barn, genom missförhållanden i biologfamiljen, att barnen genomgår en losskoppling från sina primära anknytningspersoner och genom avvisningen från biologfamiljen. Upplevelserna hotar att skada barnens upplevelser av tillit till andra människor och kan påverka barnens känslor av egenvärde. Om dess känslor och upplevelser inte uppmärksammas kan det medföra psykiska problem i framtiden, såsom avsaknad av tillhörighet, att barnen blir extra känsliga för avvisningar samt mobbning i skolan. Därav grundar sig många bedömningar och beslut som tas inom familjehemsvården teoretiskt på anknytningsteorin och teorin är integrerad i socialtjänstens dagliga arbete. Ju yngre barn är när de familjehemsplaceras samt ju längre barn bor i ett familjehem desto större möjlighet finns det för barnen att kunna utveckla en trygg anknytning till ett familjehem (Westberg & Tilander, 2010).
4 METOD OCH MATERIAL
Studien var konstruerad utifrån en kvalitativ utgångspunkt och har genomförts utifrån sex stycken semistrukturerade intervjuer med tre familjehemssekreterare och tre barnföljare i två olika städer i Mellansverige. Nedan presenteras valet av metod, tillvägagångssättet vid intervjuerna samt hur genomförandet utförts utifrån studiens syfte samt frågeställningar.
4.1 Val av metod
För att finna relevant tidigare forskning i form av expertgranskade vetenskapliga artiklar har studien använt Mälardalens Högskolas databas Proquest och sökord som nyttjats vid finnandet av artiklar har bland annat varit “Child*”, “Foster care”, “Social service*”, “Abuse*”, “Domestic violence”, “Attachment theory”, “Crisis theory”, “Swed*”, “Problem*” och “Challeng*”.
Valet av metod i form av semistrukturerad metod gjordes för att möjliggöra mer utvecklade svar från respondenterna. Semistrukturerade intervjuer fungerar som ett frågeschema men där forskarna har möjlighet att ställa följdfrågor för att få fram viktiga svar (Bryman, 2011). Fokuset låg på att undersöka hur respondenterna uppmärksammar eventuella missförhållanden i pågående familjehemsplaceringar samt undersöka vilka åtgärder socialtjänsten använder för placerade barn och/eller familjehem när det föreligger
missförhållanden i familjehem. Vid intervjutillfällena kunde däremot en av studieförfattarna ej medverka på grund av sjukdom, vilket ledde till att intervjuerna inte kunde genomföras med båda författarna.
Metoden som studien har utgått ifrån var en deduktiv metod, vilket förklaras som att undersökaren främst nyttjar ett eller flera teoretiska perspektiv i sin studie. Det teoretiska perspektivet står i fokus när det gäller vilka typer av frågor som ska ställas för att besvara undersökarens forskningssyfte samt ges en teoretisk tolkningsmall för de svar som insamlas (Larsson, 2005a). För att besvara denna studies forskningssyfte nyttjades anknytningsteorin och kristeorin och dessa stod i fokus vid utformandet av intervjuguiden. Anknytningsteorin och kristeorin valdes då dessa bedömdes vara relevanta för denna studie. Eftersom studien har belyst hur socialtjänsten uppmärksammar eventuella missförhållanden samt belyst vilka åtgärder som socialtjänsten använder för placerade barn och/eller familjehem när det föreligger missförhållanden i familjehem passar just dessa två teorier, då alla barn har anknytningspersoner de tyr sig till samt att de kan uppleva en separation från dessa anknytningspersoner som en fundamental kris.
4.2 Urval och tillvägagångssätt
Studien har utgått från ett målinriktat urval där två enhetschefer som var verksamma inom problemområdet kontaktades via telefon och sedan hölls kontakten vidare genom e-post. Enhetscheferna var från två olika städer i Mellansverige. Ett målinriktat urval innebär att forskningsfrågorna ska stämma överens med urvalet samt att respondenter väljs ut utifrån deras kompetens för studiens frågeställningar (Bryman, 2011). Nyttjandet av ett målinriktat urval kunde möjligtvis bidra till studiens äkthet då respondenterna valdes ut utifrån deras expertis inom studiens frågeställningar (Bryman, 2011). Därefter hade en enhetschef från den ena staden kontaktat sina teamledare, vilka skickade e-post till medarbetarna för att finna intresserade respondenter till studien. Teamledarna i den staden agerade mellanhand mellan studieförfattarna samt respondenterna för att kunna boka in passande intervjutillfällen under år 2019 för båda parter. Detta urval användes då det tidseffektiviserade urvalsprocessen för att få fram passande respondenter. Den andra stadens enhetschef förmedlade medarbetares kontaktuppgifter som användes för att försöka hitta intresserade medarbetare samt för att boka in intervjutillfällen med de intresserade. Studien har avgränsat sig till att endast gälla yrkesverksamma som arbetar med barn och/eller familjehemsplaceringar på de enheter som kontaktades. De inklusionskriterier som fanns angående respondenterna på verksamheterna var att respondenterna skulle vara yrkesverksamma på arbetsplatserna samt att de som arbetade där hade en aktiv delegering vid intervjutillfället att fatta beslut gällande familjehemsplaceringar. Data insamlades utifrån semistrukturerade kvalitativa intervjuer med sex respondenter, där tre stycken arbetade som familjehemssekreterare och tre stycken arbetade som barnföljare. Tre respondenter intervjuades från vardera stad. En av familjehemssekreterarnas arbetsuppgifter var att agera kontaktperson mellan familjehem och socialtjänst, medan barnföljarnas arbetsuppgifter mer bestod av att agera som en kontaktperson för barn samt sköta kontakt med biologfamiljer och socialtjänsten.
4.3 Datainsamling och genomförande
När intervjutillfällena bokades fick respondenterna ett missivbrev (Bilaga A) och intervjuguiden (Bilaga B) skickade till sig via e-post. I den andra staden skickades missivbrevet samt intervjuguiden direkt till de intresserade. Missivbrevet utformades efter studiens syfte samt frågeställningar och informerade även respondenterna gällande de fyra forskningsetiska principerna; frivillighet, integritet, konfidentialitet och anonymitet [...] (Bryman, 2011, s. 131). Intervjuerna genomfördes utifrån intervjuguiden, som innehöll en sammanfattning av relevanta teman (Kvale & Brinkmann, 2014). Intervjuguiden nyttjade även frågor som tillät respondenterna att ge fylligare och flexibla svar (Bryman, 2011). Den semistrukturerade intervjun öppnar upp för möjligheten att ställa “andrafrågor”, det vill säga följdfrågor, vilket innebär att den som intervjuar lyssnar aktivt till vad respondenterna berättar (Kvale & Brinkmann, 2014). En intervjuguide bör vara lättförståelig, kortvarig men specifikt inriktad för att nyttja de frågeställningar som studien syftar till att besvara (Bryman, 2011; Kvale & Brinkmann, 2014). Denna intervjuguide innehöll 16 frågor som utgick ifrån fem olika teman; bakgrund, familjehemsplaceringar av barn - ungdomar, missförhållanden, roll och funktion som familjehemssekreterare, samt omplacering - sammanbrott.
Intervjuerna genomfördes på de två verksamheterna då detta, enligt respondenterna, var smidigast. Om intervjuaren ser respondenternas omgivning kan detta ge en större insikt samt förståelse av respondenterna och det respondenterna berättar (Bryman, 2011). Vid intervjutillfällena fick respondenterna se en utskrift av studiens begreppsdefinition av begreppet missförhållanden, detta för undvika andra tolkningar av begreppet. Dessutom fick de möjlighet att ställa frågor innan intervjun påbörjades. De gav också sitt samtycke till att delta i intervjuerna, samt gällande användandet av diktafon vid intervjutillfällena, för att underlätta sammanställningen och tematiseringen av empirin. Inom kvalitativ forskning spelas ofta intervjuer in för att sedan transkriberas (Bryman, 2011). Intervjuerna tog mellan 40 till 60 minuter att genomföra per intervju, vilket gör att medianen hamnar på 50 minuter.
4.4 Databearbetning och analysmetod
Intervjuerna spelades in på diktafon samt mobiltelefon, därefter transkriberades och tematiserades intervjuerna med hjälp av färgkodning för att kunna få svar på studiens syfte och frågeställningar. Transkribering är en metod för att översätta muntliga intervjuer till skriftliga där intervjuernas egenheter bevaras i omformningen (Kvale, 2014). Kodning fungerar som utgångspunkt för majoriteten av modeller när det gäller kvalitativa analyser av data (Bryman, 2011). I denna studien valdes det att genomföra en tematisk analys genom att färgkoda de transkriberade intervjuerna, för att tyda resultaten och göra analysen. Transkriberingarna färgkodades utifrån olika teman som framkom av intervjuerna och i dessa teman framkom också olika underliggande teman som även dessa färgkodades. De teman som framkom var bland annat olika åtgärder som socialtjänsten nyttjar vid oro om missförhållanden samt åtgärder vid missförhållanden i pågående familjehemsplaceringar.
4.5 Äkthet och tillförlitlighet
Detta är en kvalitativ studie, där Bryman (2011) nämner begreppen reliabilitet och validitet för att bedöma en studies kvalité. Här valde studieförfattarna istället att redovisa för studiens kvalitet utifrån begreppen äkthet och tillförlitlighet, vilket Thurén (2007) förklarar är att säkerställa att forskarna tydligt presenterat frågeställning, metod samt tolkat respondenterna på ett korrekt sätt.
Inom kvalitativa studier brukar man använda begreppen reliabilitet samt validitet. De kan förklaras utifrån begreppet tillförlitlighet som är indelat i fyra delkriterier; trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet, samt möjlighet att styrka och konfirmera. Trovärdigheten i en studie innebär att forskaren har följt de forskningsetiska principerna samt vidarebefordrat resultatet till studiens respondenter, för att säkerställa att studien har tolkat respondenterna på ett korrekt sätt. Studieförfattarna har följt de forskningsetiska reglerna, vilket kunde stärka studiens trovärdighet. Även det faktum att intervjuerna spelades in och sedan transkriberades kunde öka studiens trovärdighet. Detta då transkriberingarna kunde medverka till att tydliggöra respondenternas svar, vilket minskade risken för eventuella feltolkningar som kunde uppfattas vid intervjutillfällena. En annan aspekt som kan ha stärkt trovärdigheten var att studieförfattarna genomgående under studiens gång diskuterat olika aspekter och dess tolkningar för att synliggöra eventuella feltolkningar. En aspekt som kan ha minskat studiens trovärdighet var att inte båda studieförfattarna kunde delta vid intervjutillfällena, på grund av sjukdom. Därmed kan detta ha påverkat trovärdigheten i studien, genom att båda studieförfattarna inte hade möjlighet att ställa relevanta uppföljningsfrågor för att reda upp eventuella oklarheter under intervjutillfällena. Överförbarhet handlar om huruvida studiens resultat kan appliceras på andra miljöer (Bryman, 2011). Denna studies resultat kunde inte med säkerhet hävda att dess resultat skulle överensstämma med andra socialtjänster från andra kommuner i Sverige. Det gick inte heller att säkerställa att resultaten var generella för de två enheterna från kommunerna som intervjuades, då inte alla socialsekreterare på enheterna medverkade i studien. Även då socialsekreterarna från enheterna hade olika arbetsroller, vilket öppnade upp möjligheten för olika verklighetsuppfattningar för socialsekreterarna. Pålitlighet handlar om hur sakligt och tydligt studien redogör dess genomförande. För att stärka pålitligheten i denna studie valde studieförfattarna att informera respondenterna innan intervjutillfällena kring studiens syfte genom att skicka studiens missivbrev (Bilaga A) samt intervjuguide (Bilaga B) till dem via e-post.. För att stärka studiens pålitlighet har även studieförfattarna redogjort den valda metoden, förklarat kring studiens urval samt dess analysmetod. Möjligheten att styrka och konfirmera handlar om huruvida studien genomförts på ett sätt att forskarnas egna bias inte påverkat forskningsresultaten (Bryman, 2011). Detta har studieförfattarna haft i åtanke under studiens gång, då studien har korrekturlästs ett flertal gånger dels av studieförfattarna men även från utomstående för att få synpunkter. Studien har även diskuterats frekvent för att möjliggöra att eventuella personliga åsikter eller tolkningar uppmärksammades och inte skulle påverka studiens utfall samt genom att förankra resultatet i transkriberingarna av studien.
Det finns fem tillförlitlighetskriterier på äkthet; rättvis bild, ontologisk autenticitet, pedagogisk autenticitet, katalytisk autenticitet och taktisk autenticitet (Bryman, 2011). Rättvis bild handlar om huruvida studien ger en tillräckligt rättvis bild av de uppfattningar och
perspektiven som återfinns i studiens population. Detta innebär i praktiken att forskare ska ha en opartisk syn på respondenternas åsikter eller upplevelser. Studieförfattarna har inte kunnat säkerställa att respondenternas svar utifrån intervjuerna framförts opartiskt i denna studie då studien inte skickades till respondenterna för att möjliggöra eventuella revideringar, vilket kunde ökat studiens rättvisa bild. Ontologiskt autenticitet innebär att respondenterna får en ökad förståelse av sin sociala situation, samt deras sociala kontext de befinner sig i. Huruvida denna studies respondenter fått en ökad förståelse av sin situation eller dess sociala kontext kunde studieförfattarna endast spekulera kring. Det har framkommit en del resultat i denna studie som respondenterna förmodligen har kännedom om, men det kan vara möjligt att det kan ha framkommit något nytt även för respondenterna. Pedagogisk autenticitet undersöker hur respondenterna får ny kunskap och en ökad förståelse för vad andra inom samma sociala kontext har för perspektiv. Denna studie har förhoppningsvis bidragit till att tydliggöra hur sex yrkesverksamma från två socialtjänster i två olika kommuner uppmärksammar eventuella missförhållanden och vilka åtgärder de använder för familjehemsplacerade barn och/eller familjehem, vilket kan bidra till att respondenterna kan få en ökad förståelse för den andra kommunens perspektiv. Katalytisk autenticitet går ut på att undersöka ifall studien har bistått respondenterna att förändra sin situation. Denna studie har belyst olika problemområden men det går att spekulera kring huruvida det är något som socialtjänsterna i de två kommunerna skulle kunna förbättra på medarbetarnivå. Här skulle det antagligen behöva ske en förändring på politikernivå som kan göra det möjligt att skapa förändring på medarbetarnivå. Det sista kriteriet är taktisk autenticitet som undersöker om respondenterna fått bättre potential att genomföra lämpliga förändringar. Dessutom är det relevant för studiens äkthet om studien ökar förståelsen inom studiens forskningsområde (Bryman, 2011). Studieförfattarna har spekulerat kring att respondenterna skulle kunna ha fått bättre potential till att genomföra förändringar, då denna studie har lyft fram olika problemområden inom socialtjänsten som de skulle kunna skapa eventuella förändringar kring. Dock måste aspekter såsom kommunernas resurser och handlingsutrymme vägas in och tas hänsyn till.
4.6 Etiska ställningstagande
Utifrån studiens syfte samt frågeställningar har en etisk självskattning genomförts av studiens genomförande, vilket tar hänsyn till de forskningsetiska principerna. De benämns som informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Bryman, 2011). Vid den etiska självskattningen valdes det att ej intervjua minderåriga barn eller individer med nedsatta kognitiva förmågor då det inte anses nödvändigt för att kunna besvara studiens frågeställningar. Där gjordes bedömningen även att inga känsliga uppgifter gällande respondenterna ska framkomma i studien, för att minska risken för att respondenterna skulle kunna få en ogynnsam påverkan av studien.
De forskningsetiska principerna tas hänsyn till genom att studieförfattarna informerat respondenterna både via e-post när intervjuerna bokades samt genom missivbrevet som skickades till dem innan intervjuerna. Principerna innebär bland annat att respondenternas deltagande är frivilligt. De har informerats om att de har möjlighet till att när som helst avbryta deras deltagande (Bryman, 2011; Kvale m.fl.,2009; Larsson, 2005b). Respondenternas svar
har behandlats konfidentiellt, då endast författarna i denna studien har haft möjlighet att se deras svar, samt att både deras namn och städerna de arbetar i förblivit anonyma. De har också blivit informerade om att resultatet av intervjuerna enbart kommer att användas i forskningssyfte (Bryman, 2011; Larsson, 2005b).
5 RESULTAT OCH ANALYS
Nedan presenteras resultaten samt analyser av intervjuerna tillsammans med tidigare forskning och studiens teorier. Utformningen av resultaten och analyserna presenteras utifrån studiens två frågeställningar som kopplas till studiens syfte.
5.1 Hur socialtjänsten uppmärksammar eventuella missförhållanden i
pågående familjehemsplaceringar
5.1.1 Information och alliansbyggande
Utifrån intervjuerna framgår det att respondenterna har flera möjligheter att uppmärksamma eventuella missförhållanden i pågående familjehemsplaceringar. Fyra respondenter berättar att socialtjänsten uppmärksammar missförhållanden genom att familjehemsplacerade barn informerar om det till sin barnföljare i samtal. “[...] barnet har ju en egen handläggare som pratar med barnet oh har barnsamtal [...], oh då kan de ju va så att barnet kanske uttryckt nånting [...] oh då har vi [...] kolla vad beror de här på” (Respondent ett). Dessa samtal kan ske genom att barn ringer upp sin barnföljare och informerar om en situation som uppkommit i familjehemmet. Barnföljare kan också genomföra hembesök i familjehem för att få information om barns levnadssituationer och kan då uppmärksamma eventuella missförhållanden. ”[...] när man göra hembesök och hör kanske en familjehemsförälder säga vissa saker till ett barn eller liksom tonen hur dom pratar med barnet [...] det har [...] jag kunnat reagera på” (Respondent sex). Även familjehemssekreterare kan få information om eventuella missförhållanden direkt från biologfamiljen eller familjehemmet genom telefonsamtal, när de upplever att något inte fungerar. “[...] familjehemssekreterare är [...] ett råd och stöd för familjehemmet, åh händer det saker [...] som vi behöver ha kännedom om, så hör de [...] av sig [...] och då åker vi dit på ett [...] besök [...] tillsammans med barnhandläggaren [...]” (Respondent två).
Socialtjänsten arbetar med att stärka relationen mellan dem och barnen genom alliansbyggande. Detta för att skapa tillgänglighet för barnen samt för att barn ska kunna känna sig trygga med att prata med socialtjänsten om det skulle dyka upp problem inom deras familjehem eller biologfamilj.
