Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala Serie B. Meddelanden 7
STAFFAN NYSTRÖM
Ord för höjder och sluttningar
i Daga härad
En studie över betydelsen hos två grupper
terräng-betecknande appellativ och ortnamnselement
43V,
SKRIFTER UTGIVNA GENOM ORTNAMNSARKIVET I UPPSALA Serie B. Meddelanden 7
Distribution: Almqvist & Wiksell International, Stockholm
Staffan Nyström
Ord för höjder och sluttningar i
Daga härad
En studie över betydelsen hos två grupper
terräng-betecknande appellativ och ortnamnselement
Words for heights and slopes in Daga härad
A study of the semantics of two groups of appellatives and
place-name elements denoting terrain formations
Akademisk avhandling som för avläggande av filosofie doktorsexamen vid Stockholms universitet kommer att offentligt försvaras i hörsal 8, hus D, Frescati, torsdagen den 19 maj 1988 kl. 10.00
A bstract
Nyström, Staffan, 1988. Ord för höjder och sluttningar i Daga härad. En studie över betydelsen hos två grupper terrängbetecknande appellativ och ortnamnselement. (Words for heights and slopes in Daga härad. A study of the semantics of two groups of appellatives and place-name elements denoting terrain formations.) Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 7. 189 pp. Uppsala. ISBN 91-85452-11-4
When topographical generics such as backe, berg, slänt and stalp are treated in literature and dialect records, their lexical meaning is often given without details and precise semantic distinc-tions. It is indicated by 'synonyms' and by established agreement with other words within the same semantic field, rarely by contrasting definite differences between the words. This san easily give an impression of a synonymity among topographical generics which is out of proportion to the great number of words in use.
The main aim of this dissertation is to establish the exact meaning of words for heights and slopes in their two functions, as appellatives and as place-name elements. The study also aims at illustrating the necessity of field work, its problems and possible sources of errors. Initial material consisting of 67 words and word forms, and about 1,300 names was excerpted from archives and literature. This was used as a basis for an investigation within a geographically limited area, Daga härad in Södermanland. The investigation consisted of detailed discussions and interviews with 18 informants, a picture test and thorough field studies. The words are firstly discussed in separate articles. Their relations within the two semantic fields are then graphically out-lined in a number of illustrations.
The study shows that the speakers' choice of a word in preference to another is mainly governed by topographical variables, such as location, size, form, material, vegetation, degree of inclina-tion etc., in different combinainclina-tions. For each word an account is rendered for the relevance and value of the variables. Furthermore, the study indicates that there are sometimes considerable dif-ferences of meaning and semantic extension between the appellative and the onomastic functions of a word. This observation leads to the hypothesis that these differences reflects two separate linguistic systems, one appellative and one onomastic. Within these systems there are partly dif-ferent qualifications and conditions for the use of the words.
Keywords: Semantics, dialects, semantic fields, topographical generics, appellatives, place-names.
Staffan Nyström, Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet, S-106 91 Stockholm, Sweden.
å 4,*,:, ,,,,,, :. . , 14 ,...:0".,-/"44:':,,,-... -:7-1.'.g "rr ' ..e.•M litrt ,Sisr k: teler4 . . .e k.'4.-(:•6;.?:,;.' !k., , k '4'4,,grg .4. ';',.tr'' ' ..i13::•4.-„ .. ,:. . . . ;. • 4 4i,..., ::,'; , ,,,,,S,', , -,• -,..,,i5.- ,,,,... ',,'' . .„ • . . .,. ,.. - C ..•1.f,1;,,,,,.1.,,,,, .. • - • 1, .;,..,.- ,,,-„,- ,.,5,,,•!;:y.,,,, :>'*::. k:;:,:if,i,:t:.,:- ., , ,„ tg, ...-....,•,..„49„g..4.4.•,...,„,7- ?..,...-. .. .. „. ,-. '-',4 -., '• "rg'''2: 1,•,,,., Y.,"'.V1.-- h",„ Y:. '.1 :" ,`• .03" 4 •••
Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala Serie B. Meddelanden 7
, , .„.• ogg, --N ).) e 4914- 4d- ;- .-.,.. 1
',
; , _ .. , .. ,,.,.. ,4 ' , -.: ''K.3!'?-•-•.':;,,,....,1..,z,-. 44,•': ' • )4:- 5 -,4, 9', :44..±:';:.. -• ,, z•;"•-7 r - gr" , .. .STAFFAN NYSTRÖM
Ord för höjder och sluttningar
i Daga härad
En studie över betydelsen hos två grupper
terräng-betecknande appellativ och ortnamnselement
English summary
Words for heights and slopes in Daga härad
A study of the semantics of two groups of appellatives and place-name elements denoting terrain formations
UPPSALA 1988 Distribution
ALMQVIST & WIKSELL INTERNATIONAL STOCKHOLM, SWEDEN
Doktorsavhandling vid Stockholms universitet
Abstract
Nyström, Staffan, 1988. Ord för höjder och sluttningar i Daga härad. En studie över betydelsen hos två grupper terrängbetecknande appellativ och ortnamnselement. (Words for heights and slopes in Daga härad. A study of the semantics of two groups of appellatives and place-name elements denoting terrain formations.) Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 7. 189 pp. Uppsala. ISBN 91-85452-11-4
When topographical generics such as backe, berg, slänt and stalp are treated in literature and dialect records, their lexical meaning is often given without details and precise semantic distinc-tions. It is indicated by 'synonyms' and by established agreement with other words within the same semantic field, rarely by contrasting definite differences between the words. This can easily give an impression of a synonymity among topographical generics which is out of proportion to the great number of words in use.
The main alm of this dissertation is to establish the exact meaning of words for heights and slopes in their two functions, as appellatives and as place-name elements. The study also aims at illustrating the necessity of field work, its problems and possible sources of errors. Initial material consisting of 67 words and word forms, and about 1,300 names was excerpted from archives and literature. This was used as a basis for an investigation within a geographically limited area, Daga härad in Södermanland. The investigation consisted of detailed discussions and interviews with 18 informants, a picture test and thorough field studies. The words are firstly discussed in separate articles. Their relations within the two semantic fields are then graphically out-lined in a number of illustrations.
The study shows that the speakers' choice of a word in preference to another is mainly governed by topographical variables, such as location, size, form, material, vegetation, degree of inclina-tion etc., in different combinainclina-tions. For each word an account is rendered for the relevance and value of the variables. Furthermore, the study indicates that there are sometimes considerable dif-ferences of meaning and semantic extension between the appellative and the onomastic functions of a word. This observation leads to the hypothesis that these differences reflects two separate linguistic systems, one appellative and one onomastic. Within these systems there are partly dif-ferent qualifications and conditions for the use of the words.
Keywords: Semantics, dialects, semantic fields, topographical generics, appellatives, place-names.
Staffan Nyström, Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet, S-10691 Stockholm, Sweden.
ISBN 91-85452-11-4 ISSN 0347-2027 © Staffan Nyström 1988
Sättning: Textgruppen i Uppsala AB Printed in Sweden 1988 by
4
,
, „, 1.2 r , 4 ,k - , V it- ra> ,Innehållsförteckning
Förord 7
Inledning och syfte 9
1.1 Inledning 9
1.2 Syfte 10
Forskningsöversikt 12
Undersökningsområde, material, sagesmän och metod 34
3.1 Undersökningsområde 34 3.2 Material 36 3.3 Sagesmän 37 3.4 Metod 39 Bildtestet 43 Orden 45
5.1 Ord som ej kunnat beläggas som appellativ eller ortnamns-
element 47
5.2 Betydelsefältet 'höjd; förhöjning mot omgivande terräng' 48 5.2.1 Ord som kunnat beläggas både som appellativ och
ortnamnselement 48
backe, backa 48
berg 60
grund, grynna, grynda 80
holme 85 häll, hälla, hall 90 hög 99 höjd 99 klint 101 klippa 103 knös 107 kulle, kulla 108 skär 114 ås 122 ö 125
5.2.2 Ord som endast kunnat beläggas som appellativ 130
bank 131
klant 132 knal, knale, knaling, knall, knalle 132
knola 134
knöl 134
5.2.3 Ord som endast kunnat beläggas som ortnamnselement 135
båda, både 135
hammar(e) 135
5.3 Betydelsefältet 'sluttande mark; lutande terräng' 136 5.3.1 Ord som kunnat beläggas både som appellativ och
ortnamnselement 136
backe, backa 136
brant, branta, brante, bränta 138
brink 140
dämp 142
sid(o)block 143
slänt, slänta, slant, slanta, slante, slint 145
stalp, stjelp 147
5.3.2 Ord som endast kunnat beläggas som appellativ 148
knäppa, knäpp 148
sluttning, slutt 149
snedd, sned 150
stup, stupa 151
sud 151
5.3.3 Ord som endast kunnat beläggas som ortnamnselement 152
lid 152
6. Sammanfattande resultat och diskussion 155
6.1 De topografiska variablerna 158
6.2 Definitionssätt 159
6.3 Ordens frekvens och status — två system? 165
6.4 Avslutande kommentar 172
Sammanfattning 173
English summary 176
Litteratur 179
Övriga förkortningar 184
Förord
Tillkomsten av en doktorsavhandling berör på olika sätt långt fler personer än bara den som står som bokens författare. Till alla vänner, kolleger och ar-betskamrater, som på olika sätt engagerat sig i mitt arbete med avhandlingen, framför jag därför ett varmt tack för det stöd och den hjälp ni gett mig.
Under det omfattande fältarbete som utgör avhandlingens grundval har vänliga och generösa människor ägnat timmar och dagar åt att på olika sätt vara mig behjälpliga: genom att låta sig intervjuas och spelas in på band, ge-nom att svara på frågor per brev eller telefon, gege-nom att förmedla ytterligare kontakter och genom att tillsammans med mig göra många och långa prome-nader ute i markerna. Hos mina sagesmän har jag alltid känt mig välkommen och alltid mötts av entusiasm, nyfikenhet och ett äkta intresse för hembygdens historia, dialekt och ortnamn. Jag tackar alla berörda dagabor mycket varmt för deras stora tillmötesgående. Utan sagesmän vore ju en undersökning som min inte genomförbar.
Av enskilda personer vill jag först och främst vända mig till min handledare och lärare, professor Ingemar Olsson. Alltsedan våren 1982, då vi utifrån ett förslag från prof. Olsson, tillsammans avgränsade och lade upp riktlinjerna för avhandlingsarbetet, har han med stort intresse och aldrig sinande entu-siasm följt dess fortskridande. Han har hela tiden uppmanat mig att arbeta självständigt, men genom att alltid finnas till hands och alltid ha tid, har han gett mig goda råd, stöd och uppmuntran just när jag som bäst behövt det. Våra många och långa, ofta helt spontana och informella samtal har varit mycket givande för både avhandlingsarbetet i sig och för mig personligen. Prof. Olsson har läst avhandlingen i flera manuskriptversioner liksom i kor-rektur och därvid givit en mängd förslag till förbättringar. Jag tackar honom varmt för allt detta.
Ett stort tack vill jag också framföra till mina kamrater vid institutionen för nordiska språk, Rune Palm och Per Mårtenson. Rune Palm har ofta varit den som först fått konfronteras med mina idéer, halvfärdiga tankar och brist-fälliga utkast. Även i de mest pressade lägen har han tagit sig tid att läsa och diskutera vad jag skrivit, och då alltid bidragit med viktiga synpunkter och värdefull konstruktiv kritik. Vid flera tillfällen har han också deltagit i det di-rekta fältarbetet. Rune svarar också för översättningen av avhandlingens eng-elska partier. Per Mårtenson har läst avhandlingens huvuddelar i manuskript och kommit med många värdefulla påpekanden och synpunkter. Jag är dem båda ett stort tack skyldig för allt arbete de lagt ned.
För värdefull hjälp och gott samarbete vill jag också framföra mitt tack till personalen vid de arkiv jag nyttjat, och då i synnerhet till chefen för Ort-namnsarkivet i Uppsala, docent Allan Rostvik, för vänligheten att låta mitt arbete ingå i föreliggande serie.
Mer än några andra har dock mina närmaste berörts av arbetet med av-handlingen — mina föräldrar, som jag tillägnat denna bok, och min familj, som under senare tid fått finna sig i att mina studier tagit i anspråk en allt större del av kvällar, helger och ferier. Min hustru Ann-Cathrine har dock all-tid stöttat och uppmuntrat mig i mitt arbete, trots en många gånger påträng-ande och krävpåträng-ande vardag. Hon har också bistått mig med bl.a. citatkontroll och korrekturläsning. Jag kan inte tacka nog för hennes ovärderliga stöd. Stockholm i februari 1988
1. Inledning och syfte
1.1 Inledning
Terrängbetecknande ord i de nordiska språken finns både som appellativ och som ortnamnselement i en mångfald som är häpnadsväckande. Till och med inom ganska små avgränsade områden är ordrikedomen så stor att knappast någon annan del av ordförrådet torde vara jämförbar. Vissa av orden är fre-kventa, andra nyttjas bara sporadiskt, vissa har ett stort betydelseomfång, andra är mer specialiserade till betydelsen, vissa har en omfattande geografisk utbredning, andra förekommer endast lokalt o.s.v. Varje detalj och nyans i terrängen kan dock överallt benämnas, förstås och bäst beskrivas genom ett val av något eller några av de terrängbetecknande orden. Bakom detta val av lämpligt ord ligger — förutom de rent individuella egenheter och personliga särdrag som återspeglas i människors språk — en lång rad olika faktorer: geo-grafiska, kontextuella och fr.a. topogeo-grafiska, såsom läge, vegetation, lut-ningsgrad, storlek, form, markens beskaffenhet etc. Förekomst, avsaknad el-ler kanske oftast gradskillnader av sådana topografiska karaktäristika, i olika kombinationer, spelar en avgörande roll för vilket ord som mest träffande be-skriver en viss detalj i terrängen.
Sammantagna utgör de terrängbetecknande orden ett naturligt framvuxet system av betydelsemässigt besläktade enheter, ett s.k. semantiskt fält, vilket i sin tur kan uppdelas i ett antal mindre delfält. Medlemmarna inom ett sådant fält står i en semantiskt komplicerad och svårbeskrivbar relation till varandra, och fältet utgör alltså en ytterst komplex struktur av under-, över- och sido-ordningar, överlappningar, "synonymer" o.s.v. Då man i tidigare forskning dryftat semantiska problem i samband med terrängbetecknande ord, såsom synonymi och betydelseförändringar, har emellertid detta ofta skett utan att den exakta betydelsen hos de undersökta orden varit klarlagd. För att kunna diskutera problem av den här arten på ett meningsfullt sätt krävs alltså först en noggrann kartläggning och bearbetning av ett topografiskt betydelsefält — en inventering av vilka ord som faktiskt förekommer inom ett visst område, samt en analys av deras exakta betydelseinnehåll och funktion i språket just där.
De största möjligheterna att nå ett gott resultat har man då — av flera skäl — om man behandlar de terrängbetecknande orden inom ett begränsat om-råde parallellt med grundliga undersökningar av de topografiska förhållan-dena på platsen. När ett terrängord används av en talare i en dialektgemen-
skap väljs detta ur, och tolkas mot bakgrund av, det tillgängliga bestånd av ord som finns inom det aktuella betydelsefältet. Ordens syftning är för talaren intimt förknippad med utseendet hos terrängen inom området. Ett mindre un-dersökningsområde med en mer enhetlig dialekt och topografi ger då givetvis större möjligheter att precist fastställa betydelsen och användningen av ett ord än vad ett större område gör. Dessutom får ju förklarande och beskrivande tillägg som liten, stor, hög, Mg, lång, brant o.s.v. en egentlig innebörd först när de sätts i relation till det undersökta områdets topografi i allmänhet.' Den undersökning som här presenteras begränsas geografiskt till ett härad i landskapet Södermanland.
Framställningen är fortsättningsvis disponerad på följande sätt: I återsto-den av kap. 1 preciseras avhandlingens syfte. I kap. 2 ges, utifrån ett urval undersökningar, en översikt över hur man i tidigare forskning med olika me-toder arbetat med terrängbetecknande ords betydelse och funktion. I detta ka-pitel illustreras och fokuseras viktiga problem och frågeställningar av framför allt semantisk art, av vilka somliga hittills endast behandlats i mindre ut-sträckning. I kap. 3 presenteras undersökningsområdet, materialet, sages-männen och metoden. Undersökningen utgörs av tre separata moment, av vilka ett — bildtestet — kortfattat kommenteras i kap. 4. I kap. 5, som är av-handlingens längsta, redovisas ord för ord enligt ett återkommande mönster de samlade iakttagelserna frän undersökningens tre moment. I kap. 6 sam-manfattas och diskuteras mer generellt undersökningens resultat. Samtliga fo-tografier och handritade figurer i avhandlingen är av författaren.
1.2 Syfte
Avsikten med föreliggande avhandling är alltså att genom en kombination av terrängstudier och undersökningar av dagens dialekt inom ett geografiskt be-gränsat område kartlägga och beskriva två semantiska fält inom det överord-nade fältet 'terrängbetecknande ord'. Jag har då valt dels ord för 'höjd; för-höjning mot omgivande terräng', dels ord för 'sluttande mark; lutande ter-räng'. Syftet med undersökningen beskrives bäst i fem punkter, varav de tre första kan sägas vara delmål, som måste uppfyllas innan huvudsyftet — for-mulerat i punkt 5 — kan uppnås. De fem punkterna är: 1) att fastställa vilka ord som idag brukas som levande appellativ inom det undersökta området, bestämma deras relativa frekvens i språket och konfrontera resultatet av un-
I Om nödvändigheten att vid vissa typer av studier geografiskt begränsa undersökningsområ-det, se t.ex. Edlund 1977 s. 175, dens. 1987 s. 42 f., Falck-Kjällquist i Ortnamn och samhälle s. 27, Kornhall 1968 s. 34 ff. och Sahlgren 1912 s. 2.
dersökningen med de upplysningar som kan utvinnas ur våra dialektarkiv; 2) att så ingående som möjligt beskriva ordens betydelseinnehåll och använd-ningsområde; 3) att kartlägga de aktuella terrängbeteckningarnas förekomst i traktens ortnamn, och genom en studie av de namngivna platserna försöka avgöra om den betydelse som kan uttolkas ur ortnamnen på något sätt skiljer sig från den idag gängse appellativiska betydelsen; 4) illustrera hur och på vilka grunder informanterna definierar ett terrängbetecknande ords betydelse samt med utgångspunkt i konkreta exempel belysa problem kring arkivma-terial som källa, kring upptecknarens/intervjuarens roll och kring förutsätt-ningar, faror och felkällor vid fältarbete av det här aktuella slaget; 5) att ställa orden i relation till varandra och försöka avgöra vilka topografiska eller andra drag som är distinktiva, d.v.s. vilka faktorer som är relevanta för ta-larna vid val av ord, samt i schematisk form försöka presentera de två ordfäl-ten och de enskilda ordens inbördes förhållanden ur olika semantiska aspek-ter.
Jag har däremot inte betraktat det som en uppgift i det här sammanhanget att låta mina iakttagelser mynna ut i några mer ingående principiella resone-mang kring den semantiska uppbyggnaden av lexikala system. Jag har alltså inte strävat efter att explicit bedöma, värdera eller pröva hållbarheten i någon viss semantisk teori eller beskrivningsmodell (se närmare s. 155). Jag har hel-ler inte strävat efter att försöka presentera generella förklaringar till de men-tala processer som gör att verkligheten språkligt organiseras på det ena eller andra sättet.
Resultaten av min undersökning har dock flera teoretiska implikationer, varför jag anser att mitt material mycket väl skulle kunna ligga till grund för en betydligt mer omfattande teoretisk diskussion än den som ryms i avhand-lingens slutkapitel. Till dessa frågor hoppas jag kunna återkomma i andra sammanhang.
2. Forskningsöversikt
Den litteratur som på ett eller annat sätt behandlar terrängbetecknande ord i nordiska språk är praktiskt taget oöverskådlig, och inte ens en tillnärmelsevis fullständig tillbakablick på tidigare forskning låter sig göras. Ur en rent meto-disk aspekt låter sig dock det stora flertalet undersökningar kring terrängbe-tecknande ord grupperas i kategorier inom vilka ett likartat tillvägagångssätt har tillämpats och endast materialets art och omfång är olika. Jag har mot bakgrund av detta valt att låta några utvalda studier, i vilka terrängbeteck-ningar intar en central plats och där problem på olika nivåer i analysen av de-ras innebörd, syftning och användning belyses, ligga till grund för en gransk-ning av metoder som hittills använts. Flera av de studier som tas upp till dis-kussion i det följande har dock på några punkter breddat eller fördjupat ana-lysen och genom detta tillfört något som inneburit ytterligare ett steg mot en så långt möjligt fullständig förståelse av terrängordens semantik. Enligt min mening har emellertid också en del väsentliga frågeställningar, av brist på ut-rymme, intresse eller kanske t.o.m. insikt, i stor utsträckning försummats i ti-digare forskning, och ett grundligt studium av terrängbetecknande ord inrym-mer därför flera praktiskt taget obearbetade problemområden.
Med utgångspunkt i de refererade studierna och mot bakgrund av de fråge-ställningar som står i centrum i min egen undersökning har jag därför försökt peka på en del sådana, mindre välutredda frågor, där ytterligare forskning be-hövs. Jag har också fortlöpande gjort andra kommentarer och iakttagelser, fr.a. i syfte att fästa uppmärksamhet vid hur, om, i vilken utsträckning och med vilka medel man faktiskt försökt fastställa betydelsen hos de terrängbe-tecknande orden i appellativiskt och onomastiskt bruk.
De presenterade undersökningarna har alltså inte i första hand valts på grund av sina eventuella förtjänster eller brister utan snarare för att de åskåd-liggör olika sätt att arbeta med och förhålla sig till frågor som står i förgrun-den i mitt arbete eller för att de helt enkelt illustrerar olika problem och pro-blemlösningar vid arbetet med terrängbetecknande ords betydelse och funk-tion. Bland aspekter som berörs kan nämnas förhållandet appellativ/ort-namnselement, definitionssätt och definitionsproblem, betydelsen hos obelagda eller svagt belagda appellativ, betydelsen hos ord med stort utbred-ningsområde och regionalt skiftande innebörd, diakrona betydelseförändring-ar, denotationsförändringbetydelseförändring-ar, synonymi bland terrängbetecknande ord, val av undersökningsmaterial, kronologiska problem m.m.
Genom sin egenskap att ingå i ortnamn har de terrängbetecknande orden fr.a. kommit att behandlas i sin onomastiska funktion, i olika typer av ortnamns-undersökningar. Hur djupgående analysen av terrängorden varit där är givet-vis avhängigt av undersökningarnas omfång, art och syfte.
En mycket omfattande grupp sådana studier är de som beskriver namnskic-ket inom ett större geografiskt område. Redovisningen av materialet sker an-tingen från sak till ord eller från ord till sak. Det förra, som är det vanligaste tillvägagångssättet, innebär att de namngivna platserna indelas i grupper efter lokaltyp, alltså namn på öar, holmar, skär och grund, namn på höjder, bac-kar och stenar o.s.v. (se t.ex. OGB, Hovda 1944, Indrebo 1928 och olika band av Sveriges ortnamn). Under dessa huvudrubriker diskuteras sedan en mängd namn med sådan syftning. Det senare innebär att man utgår från ett ord eller snarare en efterled och visar vilka olika lokaler som namngivits med denna. Ofta kombineras dessa redovisningsmetoder, men då sällan efter något ge-nomarbetat system utan mera slumpmässigt. Se t.ex. OGB 6:2 s. 344 f.
Oavsett metod ägnas i undersökningar av den här typen den allra största de-len av utrymmet åt att utreda namnens förleder, medan däremot efterlederna röner betydligt mindre uppmärksamhet och oftast redovisas kortfattat i sepa-rata avsnitt. Om efterlederna lämnas i regel upplysningar av formell art, så-som uttal, genusförhållanden, motsvarigheter i fornspråken eller i andra dia-lekter etc., men annars är över huvud taget bristen på kommentarer påfal-lande. Många gånger är det bara frågan om en mer eller mindre katalogartad uppräkning av förekommande namnelement.
Om man sammanfattar intrycken kan man konstatera att skillnaden mellan onomastiskt och appellativiskt bruk av de efterledsbildande orden mycket säl-lan diskuteras eller ens beaktas. I många fall bsäl-landas appellativ och ortnamns-element och ofta framgår inte heller av formuleringarna vilket som egentligen avses. I t.ex. Hovda (1944) behandlas utifrån samma förutsättningar som de rent terrängbetecknande appellativen även ord som skalle, hund, ukse o.s.v. Självfallet är dessa ord levande appellativ, men de har knappast kunnat
bru-kas som appellativiska terrängbeteckningar. Säkert finns det också många andra ord som idag uteslutande är ortnamnselement, men där detta faktum inte är lika uppenbart. Frågan om orden lever som appellativ vid undersök-ningstillfället, i just den undersökta dialekten och i så fall i vilken betydelse, har inte nämnvärt tilldragit sig forskarnas intresse och i alltför många fall för-bigåtts med tystnad. En fördjupad undersökning måste alltså ha som mål att klarlägga alla berörda ords status av levande appellativ och/eller ortnamnsele-ment.
Ett belysande exempel finner vi i inledningen till SOSk , där Ivar Lundahl skriver följande angående ordförrådet: "En ännu längre lista kan redovisas på de olika ord för ett enda begrepp, nämligen begreppet 'höjd', vilka med säkerhet eller största sannolikhet kunna påvisas och vilka uppgå till mer än
ett femtiotal, något som utgör ett betydligt större antal synonymer än vad varje annat topografiskt begrepp givit upphov till" (s. 11). Efter detta följer sedan en uppräkning av orden med hänvisningar till olika band av SOSk. Här förekommer alltså utan egentlig diskussion ord på en glidande skala från helt levande appellativ till endast ur ortnamn abstraherade ord. Jfr t.ex. berg och
backe gentemot *braghn, hammar, hov, *rock, *thora och *vara. Ord för-sedda med asterisk avser enligt Lundahl "sådana ord som icke anträffats som appellativer i svenskan" (s. 12). Det centrala för Lundahl är alltså ordens förekomst i traktens ortnamn. Men uteslutande förekomsten och en distink-tion mellan i svenskan belagda och icke belagda appellativ räcker knappast för att ge en rättvisande bild av ordfältet. Den välbehövliga utredning av or-dens status och betydelse i dialekten i dag, som saknas, ryms emellertid inte i en framställning av den typ det här är frågan om. Av utrymmesskäl kan man väl inte heller förvänta sig någon längre diskussion kring semantiska, krono-logiska eller andra problem förknippade med materialet. Det bör dock obser-veras att Lundahl i citatet ovan använder ordet synonym, vilket i sin vidaste betydelse avser deskriptivt lika innehåll, i striktare tolkning också associativt lika innehåll. Möjligen hade han med en annan formulering bättre kunnat an-tyda vilka språkligt komplicerade förhållanden det rör sig om.
Den betydelse som i studier av denna typ anges för ett terrängbetecknande ord är i regel grundad på vad som kan utläsas ur ortnamnen, alltså på ordet i funktion som ortnamnselement. Mycket sällan diskuteras eventuella nyans-skillnader mellan appellativets nutida betydelse och den onomastiska betydel-sen. När orden bedöms som allmänna eller riksspråkliga ges ofta ingen bety-delse alls, t.ex. gäller detta orden backe och berg i SOV 1 (s. 76). I OGB 6:2 s. 344 nämns först ett antal ord vars betydelse "i stort sett är densamma som i riksspråket", utan närmare kommentarer om vilken denna betydelse är. Här finns enligt min mening en fara, emedan terrängordens betydelsenyanser i riksspråk och dialekter i de flesta fall är dåligt kartlagda.2 I vissa fall, där skillnaden är tillräckligt påfallande, har man dock uppmärksammat och kom-menterat denna. I OGB 17 s. 172 sägs apropå namn på -berg och -kulle:
"Dock synes en 'kulle' alltid bestå av väl synlig sten, och ordet motsvarar till bet. icke rspr. kulle 'mindre, rundad, jordbetäckt höjd'." Huruvida denna
2 Jfr vad Thorsten Andersson (1980 s. 32 f.) skriver i sin uppsats Ord eller suffixbildning? Till frågan om rekonstruktion av ord ur ortnamn: "Geografiska grundord och andra element som är vanliga i ortnamn, både sådana som är fullt levande och sådana som endast eller huvudsakligen är bevarade i ortnamn, är i påfallande ringa grad undersökta med hänsyn till sin närmare bety-delse [. . .] Undersökningar som Paul Zinslis om terrängbeteckningar i Alperna (1945) [. . .] och Ingemar Olssons om terrängbeteckningar på Gotland (1959) är alltför sällsynta. Mer omfattande semantiska studier av den här typen skulle utan tvivel visa en betydligt rikare betydelsedifferentie-ring än vi nu kan se i det ordförråd som ingår i ortnamnen".
iakttagelse gäller endast ortnamnselementet kulle eller även appellativet kulle framgår tyvärr inte av formuleringen. Dessvärre är också jämförelser av det här slaget ganska sällsynta, t.o.m. i den enkla form som visats ovan. Enligt min uppfattning är också skillnader av mer subtil art, mellan riksspråk och dialekt eller mellan olika dialekter, betydligt vanligare än vad som hittills vi-sats, och de är definitivt värda ett grundligare studium.
När en appellativisk betydelse uttryckligen anges är denna i regel mycket kortfattad och vanligen grundad på arkiv- och ordboksbelägg. Betydelsen an-ges oftast genom en "synonym", ett semantiskt näraliggande ord, eventuellt försett med ett kort beskrivande eller karaktäriserande tillägg. Följande exem-pel från SOV 1 kan illustrera detta: bricka 'kort, brant backe, särskilt sjö- el-ler åbrädd' (s. 80), grund 'undervattensbank, undervattensklippa, fiskegrund' (s. 90) och knatt(e) 'bergknöl, bergklint, hög bergstopp' (s. 107). Från SOSk 1 kan ges exemplen backe 'höjd' men även 'höjdsluttning' (s. 12), backe 'kulle, höjd', 'höjdsluttning' (s. 35), berg 'höjd, förhöjning i terrängen, även en obetydlig sådan' (s. 12), hammar 'stenig skogsbacke' (s. 17), hög dels 'gravhög' och dels 'höjd, kulle' (s. 37).
Då betydelsen hos ett element ges på flera ställen i samma framställning kan denna t.o.m. variera något, t.ex. klev f. 'trång och brant bergsstig, brant stig eller väg uppför ett berg eller bland klippor' (SOSk 17 s. 131), klev f. 'bergs-klyfta; trång bergsstig; brant backe eller klippa' (SOSk 17 s. 132).
I OGB finns i slutet på varje band ett ordregister där ord som diskuteras i samband med tolkningarna tas upp. De upplysningar registret lämnar är av typen *halling m. 'sluttning' (OGB 6:2 s. 548), knult m. 'liten kulle, berg-knalle' (OGB 6:2 s. 549), knös m. 'bergknalt, liten kulle o.d.' (OGB 6:2 s. 549) o.s.v.
Betydelseangivelserna sker alltså mycket ofta korsvis och utan finare se-mantiska nyanser, vilket lätt kan ge intrycket att orden är verkliga synonymer. Genom att mani så hög grad drar fram lik heter och inte skillnader mellan ord inom samma semantiska fält vid angivandet av deras betydelseinnehåll och användning förstärks också uppfattningen att inga sådana skillnader exis-terar.
I den långa rad av större studier som behandlar ett speciellt ortnamnselement har man rätt att förvänta sig en mer ingående analys av betydelsen såväl ur onomastisk som appellativisk aspekt. Jag skall nedan referera några sådana undersökningar och kort beröra ett antal nyckelfrågor som dessa aktualiserar. I Harry Ståhls avhandling Kvill och tyll. En studie över några i svenska ort-namn ingående ord med betydelsen 'åmöte, ågren' o.dyl. (Ståhl 1950) tilläm-pas metoden att utgå från en bestämd terrängföreteelse och sedan se på vilka olika sätt denna blir benämnd. Ståhl gör i avhandlingen mycket klart vikten av att skilja mellan appellativbeläggen och vad som kan uttolkas ur ortnam-
nen när det gäller att fastställa betydelsen hos de berörda orden resp. ort-namnselementen.
I avsnittet om kvill presenterar Ståhl först en geografiskt ordnad redovis-ning av ortnamnsmaterialet, där stor vikt är lagd vid att exakt försöka fastslå vilken lokal som ursprungligen åsyftades med namnet. Därefter följer det ap-pellativiska materialet, även det geografiskt ordnat. Källorna är såväl dia-lektsordssamlingar i olika arkiv som litteratur och ordböcker där ordet tas upp. Betydelsen hos appellativet anges genom direkta citat från dessa, alltså med korta förklaringar eller jämförbara ordsynonymer och uppvisar en myc-ket stor variation.
Kvill tillhör den stora grupp terrängbetecknande ord som numera är utdöda eller endast svagt belagda som appellativ. Betydelsen hos ordet kan därför inte baseras på det appellativiska materialet, enligt Ståhl. Detta är "mycket knapphändigt och enligt min åsikt till stor del abstraherat ur ortnamnen" (s. 40). I stället måste man förlita sig till vad ortnamnen kan berätta. "Säkrare än det appellativiska materialet ge ortnamnen på -kvill besked om ordets an-vändning", skriver författaren (s. 41), varpå han redovisar de betydelser han kan utläsa ur platsernas utseende.
Samma metod för att fastställa betydelsen finner vi i Bror LinUns under-sökning Forndalskt *hälkn- 'klippor, skär' i ortnamn (Lindén 1950:91 ff.). Ordet är inte alls belagt som appellativ i Sverige, och slutsatserna om betydel-sen dras helt utifrån studier av ett antal platser som bär namn där *hälkn-tycks ingå. Motsvarigheter till ordet finns däremot på västnordiskt område, både som appellativ och i ortnamn. Den betydelse som där anges för ordet, överensstämmer väl med den de dalska ortnamnen pekar på. Studien avslutas med en diskussion kring ordets etymologi.
I fall som de två senast refererade, där betydelsen hos de terrängbeteck-nande orden måste fastställas i huvudsak eller uteslutande på basis av ort-namn, är givetvis möjligheterna att nå en exakt definition betydligt mindre än när man kan ta stöd även i ordets nutida bruk. Alltför många undersökningar tycks emellertid inte ha tagit tillräcklig hänsyn till detta förhållande. Betydel-sen grundas på den onomastiska användningen, medan den appellativiska hamnar i skymundan, även när det är frågan om fullt levande och frekventa appellativ. I de flesta vetenskapliga studier av olika ortnamnselement ingår som en viktig del mer eller mindre genomarbetade terränganalyser för att tolk-ningarna skall kunna underbyggas sakligt. Det krävs emellertid mycken möda och stor vana för att "läsa" terrängen på rätt sätt, och jag menar att man ge-nom intensiva studier av appellativens innebörd och funktion idag i många fall skulle kunna finna nya ledtrådar för att avgöra vad som är utmärkande för platser benämnda med olika ord. Med djupare kunskaper om vilka topo-grafiska eller andra särdrag som kan vara distinktiva, särskiljande, måste för-utsättningarna att rätt förstå ortnamnens olika syftning öka, liksom möjlighe-
tema att i samband med ortnamnstolkningar utföra en mer detaljrik topogra-fisk analys.
Det hela kompliceras naturligtvis av problemet med eventuella betydelse-förändringar hos orden från den tid då ortnamnen bildades till idag, men jag menar ändå att ett noggrannare och systematiskt studium av appellativens nu-tida betydelser och inbördes relationer skapar ytterligare förutsättningar för korrekta och allsidiga ortnamnstolkningar.
Svårigheten att avgöra om ett terrängbetecknande ord verkligen har en appel-lativisk betydelse, och i så fall vilken denna är, belyses på ett utmärkt sätt av Folke Hedblom i avhandlingen De svenska ortnamnen på säter (Hedblom 1945). Ortnamnselementets ungefärliga innebörd torde kunna bestämmas på sedvanligt sätt genom en jämförelse mellan alla de platser som bär namn där säter ingår. Hedblom visar också på en rad faktorer som förenar dessa lokaler men särskiljer dem från andra. För att kunna uttala sig om appellativet krävs däremot en noggrann och kritisk studie av uppteckningar och äldre källor.
Med föredömlig grundlighet går Hedblom igenom materialet. Uppteck-ningar i ULMA och OAU granskas, värderas och kontrolleras om möjligt med upptecknarna. Lantmäterihandlingar och medeltida material undersöks noga och bedöms ur olika aspekter. Äldre litteratur studeras och uppgifternas värde diskuteras. Hedblom gör också egna förfrågningar och kompletterande efterforskningar i fält och redogör för resultaten av dessa i avhandlingen. Först efter denna grundliga genomgång kan han med säkerhet slå fast existen-sen av ett tidigare levande appellativ. Redan under 1600-talet måste emellertid detta ord ha varit ovanligt och statt i utdöende. Det används uteslutande om platser som bär namn på -säter (Säter).
Betydelsen av appellativet säter är oklar, och endast genom en studie av de platser om vilka ordet använts appellativiskt kan man få en uppfattning om den. I första hand kan detta ske med hjälp av lantmäteriakterna. Den bety-delse som kan spåras är i allt väsentligt identisk med den hos ortnamnselemen-tet säter, menar Hedblom. När det gäller avgränsningen mot andra ord kon-staterar han att appellativet är vanligast i sammansättningen ängsätter, men att det enkla sätter tycks vara helt synonymt med detta. En påvisbar skillnad i appellativiskt bruk finns däremot mellan ängsätter och äng, vilka används om ängsmark på ut- respektive inägor. Olika ord för 'betesgång', såsom be-tesmark, beteshage och muhlbete har också en annan geografisk och topogra-fisk syftning än (äng)sätter. En sammanfattande betydelse för ordet sät(t)er från yngre medeltid och framåt kan sägas vara 'skogslott, skogsäng, utäng, slåttermark i skogen'. Vilken betydelse ordet uppburit under äldre medeltid vet vi ej, och ännu mindre vad det betydde vid tillkomsten av de äldsta by-och gårdnamnen på -säter.
(Rostvik 1967) såväl ortnamnselementet harg som appellativet harg. Ort-namnsmaterialet är hämtat från en rad arkiv i de nordiska länderna (s. 9) och kompletterat med kartmaterial samt "egna undersökningar och förfrågningar i fältet och per brev" (s. 9). Redovisningen av ortnamnen görs länsvis och in-nefattar äldre belägg, diskussioner kring namnens syftning, beskrivning av platsernas utseende samt förslag till tolkning av namnet. Det hela belyses av bildmaterial.
Förekomsten och betydelsen av appellativet harg grundas på ordboks- och arkivmaterial som även det "kompletterats med egna undersökningar i fältet" (s. 9). Först i redovisningen står ordboksmaterialet (Söderwall, Dalin, Rietz m.fl.), därefter följer geografiskt ordnade uppteckningar med hänvisningar till relevant litteratur. Ibland är uppteckningarna enligt författaren "kontrol-lerade hos sagesmannen". Med tanke på vad Rostvik själv skriver om arkiv-material (se nedan) hade det varit värdefullt att mer i detalj få veta hur denna kontroll har skett, vad syftet varit och vilka resultat den gett. Detsamma gäller arten och omfattningen av de egna undersökningarna och förfrågningarna, vilka ju borde ha kunnat ge ett värdefullt underlag för jämförelser med det befintliga arkivmaterialet.
Uppteckningarna är av mycket skiftande art både vad gäller den mängd in-formation de ger och innehållet i denna. Alla typer av belägg finns represente-rade i materialet, från dem som bara visar ordets förekomst på en viss plats via sådana som ger en enkel "synonym" av typen harg 'stenrös', stenharg 'stenur' (s. 75) till mer utförliga beskrivningar eller belägg, där ordet "förkla-ras" genom att sättas in i en mening. Redan i inledningen (s. 10 ff.) gör Rost-vik några principiellt mycket Rost-viktiga påpekanden om arkivmaterial som källa. Han diskuterar där förhållandet mellan den information som en uppteckning ger och upptecknarens roll, intressen och kunskap om traktens dialekt. För en ortnamnsupptecknare, menar Rostvik, är det ofta ett problem att hitta rätt lokalbetecknande ord för ett upptecknat namn; detta abstraheras i stället ur det upptecknade namnet. Han understryker vidare att det, speciellt för en "utomsocknes" upptecknare, är svårt att över huvud taget dra en gräns mel-lan semantiskt näraliggande ord.
Genom att konfrontera ortnamnsmaterialet med dialektmaterialet (appella-tiven) drar sedan Rostvik slutsatsen att ett tidigare större utbredningsområde krympt till idag. Angående innebörden i ordet harg skriver han: "Att döma av de äldre svenska och norska harg-lokalernas utseende har ordet harg avsett berg i dagen, oftast tämligen låga hällar, som ibland sluttar brant, ibland lig-ger nästan plant. Gemensamt för dem är förekomsten av kalt berg" (s. 95 f.). Grundbetydelsen anges till 'stenhop, klippa'. Slutligen följer i denna avdel-ning ett försök att förklara utvecklingen från denna grundbetydelse till den flora av olika betydelser ordet visar upp i moderna dialekter.
delsen 'stensamling i allmänhet' kanske även 'kalt berg'. Denna jämförs se-dan med grundbetydelsen hos harg, och Rostvik kommenterar de två ordens utbredningsområden och betydelseutveckling åt var sitt håll. Några försök att jämföra orden med andra ord ur betydelsesynpunkt görs inte men det är ju inte heller syftet med undersökningen.
När och på vilka grunder man i dialekterna använder orden har och harg istället för t.ex. grynna, grund, häll eller skär diskuteras alltså inte i avhand-lingen. Enligt min mening är detta också en naturlig utväg, när man som i det här fallet totalundersöker ord med så stort utbredningsområde. Försök att av-gränsa betydelsen hos orden ifråga gentemot andra, semantiskt näraliggande ord blir i det närmaste meningslösa. Betydelseförändringarna är olika på olika håll, antalet tillgängliga "synonymer" varierar från dialekt till dialekt och djupundersökningar på varje enskild plats är inte praktiskt genomförbara. I undersökningar av detta slag försöker man då, utifrån de många uppgifter som ges i uppteckningar och litteratur, konstruera en "minsta gemensam nämnare" (MGN), en kortfattad och träffande grundbetydelse, som då givet-vis måste bli mycket likartad grundbetydelsen hos andra, semantiskt näralig-gande ord. De subtila nyanser som skiljer ett ord från ett annat och som styr valet av ord i en viss situation kan man bäst få en uppfattning om genom att undersöka ordens funktion och betydelseinnehåll på ett geografiskt begränsat område.
Ytterligare frågor i samband med analysen av ord med stort utbrednings-område och betydelseomfång kan belysas utifrån Stefan Brinks inträngande uppsats om namnet Hälsingland, där ordet hals som appellativ och ortnamns-element diskuteras (Brink 1981). När det gäller ortnamnsortnamns-elementet hals visar Brink att det förekommer över praktiskt taget hela landet med syftning på en mängd olika typer av naturlokaler. För appellativets del har han samlat 85 exempel ur OAUd, samt även antecknat de förklaringar av ordet hals som återfinnes på ortnamnsuppteckningarna.
Appellativet uppvisar mycket varierande betydelser, från generella som 'långt och smalt terrängparti' och 'en förträngning av en lokal' till mer speci-fika såsom 'smal del av näs och uddar', '(skoglös) sänka mellan två högre skogbevuxna partier', 'smalt sund', 'förbindelse mellan två myrar' etc. (s. 136 f.). Brink avslutar sin sammanställning av materialet sålunda: "Av denna ge-nomgång framgår det att någon specialbetydelse av appellativet och ort-namnselementet hals, som avser någon viss typ av lokal — land eller vatten — ej är att räkna med. Det enda gemensamma i samtliga exempel är att loka-lerna synes vara trånga och smala. En hals-lokal kan alltså avse såväl ett smalt och trångt landparti som ett vattenparti, myrparti, åkerparti etc. Vid be-handling av hals i ortnamn får man med andra ord räkna med att betydelserna kan spänna över ett brett spektrum" (s. 137).
hans resonemang ovan som utgångspunkt för en principiell kommentar. En huvudtanke hos Brink är ju följande: En minsta gemensam nämnare för ort-namnselementet och en för appellativet fastställs, varefter dessa "allmänna grundbetydelser" i nästa steg vägs av mot varandra. I det här fallet kan man alltså sluta sig till att ett hals-namn totalt sett kan åsyfta och tolkas som 'något trångt och smalt på land eller i vatten'. Men är det inte så att här föreligger en risk för ett alltför generellt resonemang och därmed missvisande resultat? Bör man inte mer beakta ordets ställning i resp. dialekt och område? Liksom många andra dialektord borde väl även terrängbetecknande ord av typen hals på olika håll och i konkurrens med andra ord ha utvecklat särbetydelser, drabbats av inskränkningar, utvidgningar eller förskjutningar av betydelsen, eller t.o.m. helt fallit bort. Vid ansättandet av en grundbetydelse enligt reso-nemanget ovan tar man ju fasta på det som förenar, men tvingas bortse från det som särskiljer. Man måste fråga sig vad resultatet skulle bli om man hade ett stort antal appellativbelägg från ett och samma område. Skulle lika många disparata betydelser hos ordet finnas just där? Hur skulle en jämförelse mel-lan traktens ortnamnsmaterial och det appellativiska materialet därifrån ut-falla? Finns det fortfarande lika många möjligheter att tolka namnens inne-börd?
Om man undersöker ett ortnamn i ett dialektområde A, bör man fästa större avseende vid appellativets betydelse i samma dialektområde än i dia-lektområdena B, C, D o.s.v. Detta kan tyckas som en självklarhet, men exemplen är mänga på att tillräcklig hänsyn inte tagits till denna enkla san-ning. Jfr fig. 1 nedan. Vid tolkning av ortnamnen i dialektområde A utgår man ofta från MGN, d.v.s. de förenande, för alla områden gemensamma dra-gen, vilket innebär att B—E tillmäts lika stor betydelse som A. Detta kan leda till en om inte felaktig så åtminstone alltför onyanserad betydelse hos ort-namnselementet i resp. dialektområde.
Generellt uttryckt betyder detta att man genom noggrannare studier av de terrängbetecknande appellativens betydelseinnehåll och relation till varandra inom ett och samma dialektområde skulle kunna lyfta fram även de
särskil-jande, för vissa områden specifika dragen i ett ords användning, jämföra olika områden med varandra och därmed möjliggöra mer precisa tolkningar av en lång rad vanliga ortnamnselement.
Som jag påpekat ovan har studiet av terrängbetecknande ord i huvudsak be-drivits av ortnamnsforskare; betydligt färre är de renodlade ordstudierna och semantiskt inriktade studierna. Då man behandlat ortnamn, bildade med olika terrängord i efterleden, har man som nämnts ovan emellertid i första hand varit intresserad av namnens förleder, vilka bedömts vara etymologiskt och innehållsligt mer intressanta än de betydligt frekventare och genomskinli-gare efterlederna. Vikten av att även de senare studeras noggrant framhålls
B DIALEKTOMRÅDE C D E Appellativets särskiljande eler'betydelser förenande betydelser
Minsta gerrensam nämnare (NGN)
Ortnamnen
A B C D E
DIALEKTOMRÅDE
Figur 1. Hypotetiskt exempel på ett appellativs förenande resp. särskiljande betydelser i olika dialektområden samt betydelsernas roll vid tolkning av ortnamn.
med skärpa av Kurt Zilliacus i dennes avhandling Ortnamnen i Houtskär (Zil-liacus 1966). Jag anser detta påpekande vara så principiellt viktigt att jag här vill återge en passage ur avhandlingen i dess helhet. Zilliacus skriver: "Flera skäl kan anföras för att intresset i första rummet borde komma artbeteckning-arna till del. De är namnens huvudleder och står som beteckningar för själva orterna, medan förlederna är bestämningsleder med syftning på någon biom-ständighet. Artbeteckningarna bildar kärnmaterialet för undersökningen av ortnamnens topografiska o.a. grundord — en av namnforskningens viktigaste arbetsuppgifter. I motsats till förlederna, som ofta enbart kan studeras med hjälp av skrivformer och språklig analys, så är artbeteckningarna alltid knutna till ett i terrängen föreliggande faktum, själva orten, och kan under-kastas en relativt strikt vetenskaplig och i lägre grad på hypoteser grundad un-dersökning. Deras frekvens är dessutom i regel mångdubbelt högre än förle-dernas, vilket i viss mening gör dem till angelägnare forskningsobjekt" (s. 100).
I Zilliacus egen undersökning får också artbeteckningarna, i flerledade namn alltså efterlederna, en mycket stor plats. Metodiskt går han så tillväga
att ett stort antal namn med en och samma efterled undersöks och gemen-samma topografiska och andra drag hos de namngivna platserna påvisas. I flera fall diskuteras också problem som rör avgränsningen gentemot platser, vars namn har ett annat, semantiskt näraliggande, ord i efterleden. Se t.ex. avsnittet om holme och skär (s. 116 ff.). Ur namnmaterialet dras sedan slut-satser om grundordets betydelseinnehåll. De slutslut-satser som kan dras gäller här självfallet enbart ordet i funktion som ortnamnselement; om det nutida appel-lativiska bruket kan ortnamnen inte lämna några upplysningar.
Det är mycket sällan som vi kan tidfästa tillkomsten av ett namn, men efter-som alla namn med en och samma efterled rimligen inte kan vara bildade vid en och samma tidpunkt, utan snarare under en ganska lång tidsperiod, finns bland dem utrymme för diakroniskt betingade förskjutningar av betydelsein-nehållet i efterleden, vilka är ytterst svåra att klarlägga. Bortsett från s.k. upp-kallelsenamn bevarar varje namn någon del av det ingående grundordets bety-delse för namngivaren just vid namngivningstillfället. Denna betybety-delse är i sin tur baserad på ett eventuellt levande appellativ och/eller ett antal redan be-fintliga ortnamn. Namnen kan därför sägas vara reflexer av olika stadier i or-dets eventuella betydelseutveckling eller punktvisa nedslag i en kontinuerlig kedja av förändringar. Såvida inte grundordet haft oförändrat betydelseinne-håll under hela sin tid som produktivt ortnamnselement, kan man alltså säga att tolkningen av ett enskilt ortnamn blir för omfattande, om den baseras på totalbilden av ett ortnamnselement, syntesen av alla namn där elementet in-går. Denna innehåller ju grundordets betydelse inte bara vid tillkomsten av det enskilda namnet utan också under hela den namnproduktiva perioden i övrigt. En åsatt betydelse hos de terrängbetecknande orden, grundad på ort-namnselementen, inrymmer därför en ofta obeaktad diakron utveckling och en därav betingad risk att bli alltför omfattande.
Man kan möjligen peka på att förändringar av grundordet skett, om man genom noggranna studier av de nutida appellativen får fram en betydelse som avviker från den som (majoriteten av) ortnamnen tycks peka på. Kanske kan man också ana i vilken riktning förändringarna gått och vart de är på väg. Det finns också en avgörande skillnad mellan studiet av ortnamnselement och motsvarande appellativ, ty lika väl som en studie av terrängbetecknande ord i onomastisk funktion innehåller en diakron aspekt, måste en meningsfull undersökning av deras appellativiska funktion och betydelse bli i det närmaste synkron och i första hand klarlägga den nuvarande ändpunkten i ordens be-tydelseutveckling (se fig. 2). Våra ortnamn och de platser dessa denoterar finns bevisligen framför våra ögon. Platserna låter sig i regel undersökas och deras namn kan oftast beläggas långt tillbaka i tiden. Appellativen däremot kan visserligen vara kända redan från fornspråklig tid, men dialektuppteck-ningarna är sällan äldre än från 1800-talets slut. De flesta äldre belägg över huvud är dessutom av en sådan art att de inte kan ligga till grund för en in-
trängande analys av just betydelsen' (jfr dock Albege 1964 som refereras nedan s. 24 f.). För appellativens del krävs ytterligare fältarbete nu.
Zilliacus grundliga undersökning av ortnamnselementens betydelse kom-pletteras sedan med uppgifter om ordets appellativiska bruk i området. Dessa grundar sig i första hand på ordboks- och litteraturuppgifter samt på författa-rens brevförfrågningar till ortsbor. Zilliacus skriver: "I syfte att på ett oför-vanskat sätt få Houtskärsbornas uppfattning om innebörden av de vanliga to-pografiska grundorden representerad i materialet utsände jag i juni 1961 till 25 ortsbor ett femsidigt frågebrev med frågor av typen: Vilken är skillnaden i fråga om storlek, form, djup, bottnens art, växtlighet, mellan en vik, bukt, pär°, veko, kil, höltjo? Under sommarens och höstens lopp mottog jag 17 mer eller mindre fullständiga svar, som arkiverats i SLS 726 b." (s. 15).
Dessa något knapphändiga uppgifter är enligt vad jag kunnat finna de enda man får om uppläggningen av den här delen av materialet. Jämfört med un-dersökningen av grundorden i funktion som ortnamnsefterleder, spelar den en underordnad roll. På grund av frågornas formulering minskar också Zilliacus möjlighet att avgöra i vilken mån den angivna betydelsen avser ett ortnamns-element eller ett appellativ, huruvida den är abstraherad ur ortnamn eller ba-serad på utseendet hos en enda känd plats. Av hans sätt att redovisa brevsva-ren framgår också att han inte fäst något större avseende vid denna skillnad. Några exempel på detta är: "Ortsborna uppger i 8 fall att 'backen' är en slutt-ning, i motsats till 'kullen', som (i 14 svar) anges vara en 'förhöjning' av jord" (s. 128) och "Enligt ortsborna betcknar -brink en brant (5 svar) eller långsträckt (3) backsluttning på en väg (4)" (s. 129). Han har heller ingen möjlighet att ställa kompletterande frågor, att "haka på" sagesmännens ytt-
Ortnamn selementet Å r 'N Enskilda 1 2 3 4 5 Appellativet ortnamn t i i i i i 1 i i i i i i i i i i i Grundordets ev. betydelseutveckling
(Tidsaxel)
Figur 2. Förhållandet mellan ett appellativs nutida betydelse, ett ortnamnselements be-tydelse och bebe-tydelsen i enskilda ortnamn med hänsyn till en eventuell kronologisk ut-veckling.
randen, att kräva vidare detaljer o.s.v. Den synkrona beskrivningen av orden tenderar att bli ett vagt instämmande i ortnamnsundersökningens resultat och den använda metoden kan knappast leda till en uttömmande beskrivning av ordens ställning och betydelse idag.
En direkt jämförelse mellan två semantiskt näraliggande ord görs av Gordon Alboge i dennes studie över ortnamnselementen bjerg och bakke i naturnamn i ett litet område på Jyllands västkust (Alboge 1964). Syftet är att fastställa betydelseinnehållet i de två efterlederna i ett antal namn som i första hand hämtats ur 1600- och 1700-talskällor. Med utgångspunkt i generalstabskar-tans höjdkurvor försöker Alboge påvisa topografiska olikheter mellan de platser som bär namn innehållande bjerg resp. bakke. Utan tvekan lyckas han också i stor utsträckning särskilja och definiera de två elementens använd-ningsområden.
Trots att huvudsyftet alltså egentligen är ett annat, ligger enligt min upp-fattning det verkligt intressanta i Alboges uppsats i det sätt på vilket motsva-rande appellativ dras in i diskussionen. Vi har här nämligen tillgång till goda exempel på ordens appellativiska användning redan på 1600-talet, då en av huvudkällorna, "prxstindberetninger" från 1638, innehåller uppgifter där såväl appellativ som ortnamn används om en och samma plats. Det kan t.ex. vara formulerat så här: "En biere [i Estvadgårds mark] kallis Ryggelsbiere, osten fra biergit liger nogle backer oc dale, som icke haffue naffn" eller "en back, kallis Oxelbiere back" (cit. efter Alboge s. 51). Den appellativiska inne-börden i ett ord på ett visst område hämtas ju annars i regel från uppteckning-ar av senuppteckning-are datum, fr.a. från vårt eget sekel (jfr ovan s. 22 f.). Men här finns alltså gott om belägg med ytterligare ca 300 år på nacken.
Appellativet bjerg kan knappast anses brukligt i området idag, säger Al-boge, men i prästrapporterna ges flera exempel på att ordet används. En be-rättigad fråga, som författaren då ställer, är om appellativet brukas meka-niskt på grund av efterleden i det namn det förekommer i samband med, men han visar att bjerg används även utan stöd i ortnamn. I något fall råder till synes diskrepans mellan appellativ och ortnamnsefterled, vilket skulle kunna tyda på att semantiska förändringar ägt rum från ortnamnets tillkomst till ti-den för det appellativiska belägget (jfr ovan s. 22) Alboge menar dock, fullt tänkbart, att skillnaden kan förklaras med att de båda inte syftar på exakt samma plats, och pekar därmed på ett generellt problem. Om ett namn åsyftar själva höjden används ett visst ord, åsyftas sluttningen frän denna höjd an-vänds ett annat. Många gånger är syftningen omöjlig att fastställa (jfr Ort-namn och samhälle s. 13 ff.).
En slutsats som kan dras angående appellativet bjerg i dialekten är att det uppenbarligen varit använt tidigare, men gradvis gått ur bruk och i många fall bevisligen ersatts av andra ord. Med hjälp av en yngre källa från samma om-
räde och av samma karaktär, de s.k. "lxrerindberetningerne" frän 1920-talet, visar Alboge att platser som tidigare benämnts bjerg nu kallas bakke, banke o. likn. Med olika exempel antyder han också att tveksamhet i valet mellan de två elementen i flera fall fanns redan på 1600-talet (jfr nedan s. 58). En undersökning som tangerar flera av de principiella metod- och tolknings-frågor som hittills berörts i forskningsöversikten är Ingemar Olssons studie över de gotländska ortnamnen på -ård(en) (Olsson 1959:15 ff.). Undersök-ningens metodiska gång kan kortfattat beskrivas så här: Inledningsvis konsta-teras att det på Gotland finns ett stort antal ortnamn på -ård(en), liksom det enligt äldre litteratur och ordböcker finns ett appellativ ård. Uppgifterna om appellativets betydelse visar att det tolkats som svarande mot antingen det isl. urö 'hop av nedstörtade stenar' eller mot det mlty. ort 'udde'. En genomgång av kartmaterial och uppteckningar i OAU visar ungefär vad namnen åsyftar, men frågan huruvida ordet hör samman med urå eller ort kan ännu inte be-svaras tillfredsställande, menar Olsson. Här skulle dock undersökningen ha kunnat avslutas, och det hittills framtagna materialet leda till ett ställningsta-gande. Men Olsson skriver (s. 16): "Med tanke på att det inte är helt ovanligt, att ortnamnsstudier skrivs med tillhjälp endast av kartor och uppteckningar i olika arkiv, kan det vara av metodiskt intresse att här konfrontera 'pappers-uppgifterna' med platserna själva, att undersöka vad ett noggrant terrängstu-dium och ortsbefolkningens uppgifter kan ge".
En i sänder presenteras sedan platserna med ård(en)-namn. Deras utseende, uppbyggnad och läge beskrives utförligt. Här och där inskjutes ortsbefolk-ningens egna förklaringar och beskrivningar, ordagrant återgivna. Det hela il-lustreras med ett rikt bildmaterial.
Efter denna genomgång redovisas ytterligare ordboks- och upptecknings-material angående appellativet ård. Då Olsson själv efterfrågat betydelsen av ård har han fått en mängd olika uppgifter, som ger en ytterst splittrad bild av ordets betydelse. Han skriver: "Ofta har det varit mig omöjligt att avgöra, om det är ett levande appellativ. Jag har gång på gäng kunnat iakttaga, att definitionen kommit att bli en beskrivning på någon viss ård, som varit sär-skilt aktuell för sagesmannen, t.ex. därför att han hade sina ryssjor eller sin tångtäkt just där, och att denna definition sedan inte stämde med andra årdar i socknen" (s. 45). Olsson visar sedan med en mängd exempel hur sagesmän-nens definitioner av appellativet stämmer överens med utseendet på (någon av) traktens ärdar. Han citerar här rikligt ur ortsbornas egna svar och beskriv-ningar.
Efter denna grundliga materialredovisning, som avser att visa hur ård an-vänts och används i gotländskan, diskuterar Olsson den betydelseutveckling hos ordet, som han menar att man kan spåra i materialet. Orsaken till att or-dets betydelse förändrats så olika på olika håll är enligt Olsson, att den be-
tecknade företeelsen själv förändrats. Han skriver vidare: "De olika uppgif-terna i Gotl. ordbok [. . .] är säkert på visst sätt riktiga, men de är snarast be-skrivningar av en eller annan ård, framhäver framför allt en aspekt på är-darna, nämligen läget. Men det var säkert inte så att ård på Säves tid kunde avse 'landtunga, öfvervattensudde, ref osv.' av vilken beskaffenhet som helst, lika litet som jag har hört mina sagesmän använda ård t.ex. om en sandudde eller sandbank." (s. 48).
Därefter följer ytterligare diskussion kring förändringar av ords betydelse orsakade av terrängförändringar; hur en viss ård skiftat utseende och därmed ändrat de föreställningar ordet ård väcker hos talarna. En av de viktigaste slutsatserna som kan dras av hela undersökningen formulerar författaren själv på detta sätt: "av undersökningen framgår, hur osäkra, ja i detta fall direkt oriktiga slutsatser man kan komma till, om man enbart bygger på kar-tor och uppteckningar" (s. 52).
Ytterligare en aspekt på ordets betydelse som dock Ingemar Olsson bara be-rör flyktigt i sin framställning, är relationen till andra ord som betecknar lik-nande lokaler. Det har i och för sig inte varit undersökningens avsikt, men det vore intressant att veta hur förhållandet mellan t.ex. ård och rev eller ård och grund är på de olika platserna. Sker det några förändringar i de andra ordens betydelser och användning när betydelsen hos ård förändras? På något ställe har Olsson berört detta då han låter en meddelare uttala sig om sin syn på ård och rev, men det är mera en tillfällig kommentar.
Undersökningar av den typ som efterlysts på flera ställen ovan, där verkliga jämförelser mellan semantiskt näraliggande ord görs, finns förvisso (jfr Al-hage ovan), men endast i mycket begränsad omfattning. Fr.a. avser dessa un-dersökningar olika ortnamnselement, medan de motsvarande appellativen be-rörs mera flyktigt. Det mest undersökta ordfältet har hittills varit ord för kringflutna lokaler. Se t.ex. Zilliacus ovan refererade undersökning (1966), min egen Önamn i Båven (Nyström 1985) samt de nedan kommenterade Mod&r (1933) och Ohlsson (1939).
I Ivar Mod&rs Småländska skärgårdsnamn behandlas i kapitlet Efterleder (s. 56) de topografiska grundord som i undersökningsområdet brukas som ap-pellativ och ortnamnselement i samband med kringflutna lokaler över och un-der vattenytan. Den jämförande redovisningen av det appellativiska materia-let upptar endast en dryg sida, där olika kriterier som styr vamateria-let av ord antyds. Detta val uppges vara avhängigt av platsens storlek, form, höjd över vattnet, konsistens och geografiska läge. Riktigt var gränsen mellan de olika orden skall dras, alltså vilken roll de olika faktorerna spelar, vilken tyngd de har i sig själva och i relation till varandra, behandlas dock inte närmare. Avsnittet är kortfattat och de mänga intressanta semantiska aspekter som finns behand-las endast antydningsvis. Till grund för kännedomen om de olika orden ligger
självfallet författarens mångåriga arbete med och erfarenhet av småländskt ord- och namnmaterial, men någon mer empiriskt grundad undersökning — i paritet med ortnamnsundersökningen — redovisas inte.
I resten av kapitlet behandlas sedan de olika efterlederna en och en i sepa-rata avsnitt. I dessa ges rikligt med ortnamnsexempel, och problemen fokuse-ras kring namnens form, ålder och utbredning. Efterledernas betydelseinne-håll berörs knappast alls.
I Bertil Ohlssons avhandling Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronne-byån (Ohlsson 1939) görs vissa jämförelser mellan de olika namntyperna och deras syftning, men inte efter något särskilt mönster och inte heller genom-fört. Bland efterleder som diskuteras ur denna aspekt är t.ex. ö — holme — skär(v) och skär(v) — ör, men jämförelsen gäller i regel bara ordens tillämp-ning i ortnamn. Hur ser de olika lokalerna ut? Storlek, vegetation, läge o.s.v.? Den appellativiska användningen och betydelsen antyds vanligen kort-fattat och upplysningarna är av samma karaktär som uppteckningarna i våra arkiv: knall 'stenig förhöjning i havsbottnen', backe 'höjd', kulle 'bergshöjd' o. likn.
Vid några tillfällen strös emellertid kommentarer av ortsborna in och den appellativiska aspekten får större utrymme. Några exempel är: "Som appella-tiv är det känt äv. på Listerlandet. Med flätt förstås i regel flata och jämna berghällar, belägna i el. ngt över vattenytan" (s. 36); hall (dialektuttal och genus): "betecknar i flertalet till detta kapitel hörande namn relativt flata, släta berghällar, belägna över el. under vattenytan. En hall av detta slag skall, som en av mina meddelare uttrycker saken, 'härstamma från fast botten' i lik-het med en fieitt, under det att stenar och örar ofta ha just en hall till underlag [. . .] Emellertid användes hall i åtskilliga namn utan klar åtskillnad från sten el. skärv" (s. 40); udd: "Enligt befolkningens egen förklaring bör en udd vara smalare och spetsigare än en nabb(e)" (s. 167); sten: "Huvudskillnaden vid den appell. användningen av orden [sten/hall] torde vara, att en sten ofta är kullrig eller toppig och understundom rätt hög, under det att en hall (i regel) är flat och låg, samt vidare att en sten verkar på iakttagaren som den låge lös och gick att flytta. Betr. hall och sten som sen. leder i ortn. av här avsett slag kan dock denna skillnad långt ifrån alltid upprätthållas" (s. 45).
Den här typen av resonemang och kommentarer kring ordens betydelse och användning som ortnamnselement och appellativ är mycket värdefulla och kunde med fördel ha tilldelats ett större utrymme i avhandlingen. De visar uppenbarligen att olikheter mellan semantiskt närbesläktade ord går att på-visa och att grundordens betydelse i ortnamn och som appellativ inte alltid stämmer överens. Vari skillnaderna egentligen ligger och varför de har upp-kommit är frågor som både här och i andra sammanhang oftast lämnas utan svar eller inte ens ställs.
En av de mest omfattande studier som gjorts av ett topografiskt ordförråd är Hans Jonssons avhandling Nordiska ord för vattensamling (Jonsson 1966). Avhandlingen omfattar två huvuddelar, den ena bestående av fem större sepa-rata ordstudier, den andra av en översikt över nordiska ord för vattensamling. I den förra behandlas orden utförligt ur de flesta aspekter, i den senare är av-sikten främst att ge en bild av de olika betydelseutvecklingar som hos nordiskt språkgods lett fram till betydelsen 'vattensamling'.
Materialet som ligger till grund för undersökningen är ordboks- och littera-turbelägg, arkivmaterial från landsmålsarkiven och OAUd samt frågelistor som sänts ut från arkiven för författarens räkning. Innehållet i frågelistorna beskriver författaren själv så här: "Jag efterfrågar, vilka ord dial. i fråga har för 'sjö', 'liten sjö' och 'liten vs., vattenhål', och ställer några speciella frågor rörande vissa ord, bl.a. träsk och korra" (s. 3). Vidare ingår i materialet ort-namnsbelägg från arkiv och litteratur.
Hans Jonssons avsikt är alltså att belysa de olika ordens betydelseutveck-ling. På grund av hans val av material försvåras emellertid möjligheterna att på bästa sätt göra detta. Istället för att försöka ta reda på exakt vilken bety-delse och funktion orden faktiskt har idag, genom frågor, följdfrågor och an-nan information direkt från språkbrukarna — och därmed få åtminstone en någorlunda säker punkt i ordens betydelseutveckling — förlitar han sig i hög grad på skriftliga belägg från arkiv och litteratur av äldre datum, med för be-tydelseanalys ofta osäkert värde. Därmed minskar också förutsättningarna att göra heltäckande semantiska beskrivningar av orden liksom att belysa deras olika betydelseutvecklingar (se vidare nedan).
I en not på sid 2 tar Jonsson upp en av de ofta återkommande svårigheter som berörts ovan, nämligen hur man särskiljer appellativisk och onomastisk användning av ett ord.' Han tycks dock mena att problemet i det här fallet endast har en marginell betydelse, då en sannolik abstrahering ur ortnamn är för handen endast i "enstaka (el. några få)" appellativbelägg. Jag är själv inte lika övertygad på den punkten. Mina egna undersökningar och erfarenheter tyder på att mycket hänt med det appellativa ordförrådet på bara några få de-cennier sedan huvuddelen av våra dialektuppteckningar gjordes (jfr Dahlstedt 1977 s. 72 ff.). Det krävs dessutom i många fall ganska ingående studier, med direkta frågor till informanterna, innan man med säkerhet kan avgöra om ett ord faktiskt lever som appellativisk beteckning.
Avdelning II i Jonssons avhandling, som alltså är en betydelsehistorisk översikt, delas in i tre mindre avsnitt, varav det första behandlar ord hos vilka
För en diskussion kring distinktionen proprium — appellativ, se t.ex. Allyage 1976, Anders-son 1973 s. 150 ff. med där anf. titt., dens. 1980 s. 11 f., Christensen—Sorensen 1972 s. 9 ff. och Pamp 1978.
