KVARTERSINTEGRERING
BLOCK INTEGRATION
Robin Carlsson
Sebastian Eriksson
EXAMENSARBETE 2011
BYGGTEKNIK MED INRIKTING
BYGGNADSUTFORMNING
Detta examensarbete är utfört vid Tekniska Högskolan i Jönköping inom ämnesområdet byggteknik med inriktning byggnadsutformning. Arbetet är ett led i den treåriga högskoleingenjörsutbildningen.
Författarna svarar själva för framförda åsikter, slutsatser och resultat. Examinator: Peter Johansson
Handledare: Kaj Granath
Omfattning: 15 hp (grundnivå) Datum: 2012-03-30
Abstract
Through the different stages of life people have different requirements for their homes. The requirements changes depending on people’s life situation, lifestyle and age. Depending on where people are in life they live in different place, often in areas with other people who are in the same stage of life. In Sweden, this separation has always been noticeable, sometimes more than other. To minimize this separation it’s required to take measures that make people from different stages of life come together. By offering people a home that suits them in an area with a high degree of differentiation, people from different stages are brought together. This refers to differentiation regarding apartments, houses, shops, workplaces and social service functions. Collecting apartments that suits different consumer groups in one single block leads to a higher degree of understanding among neighbors and make people from different generations come together. When the block is supplied with workplaces, shops, coffee shops and restaurants along with other social service functions a city life is created which resembles Sweden during the 1950’s. A society where once work, stores and social functions were important to have in your surrounding area. This is reflected in a richer urban life and a higher degree of movement in the neighborhood.
Sammanfattning
Genom livet ställer människan olika krav på sin bostad. Kraven beror på människans livssituation, livsstil och ålder. Beroende på var i livet människan befinner sig bor denna på olika platser, ofta i områden med andra människor som befinner sig i samma skede av livet. I Sverige har denna uppdelning alltid funnits och i vissa perioder varit större än i andra. För att minimera denna uppdelning krävs åtgärder som för människor från olika skeden i livet samman. Genom att erbjuda människor en bostad som passar just dem i ett område med en hög differentieringsgrad, förs människor från olika skeden samman. Detta avser differentiering gällande lägenheter, bostadshus, butiker, arbetsplatser och
servicefunktioner. Att samla lägenheter som passar olika konsumentgrupper i ett och samma kvarter leder till en högre grad av förståelse mellan människor i olika livssituationer och sammanför generationer. När kvarteret också förses med arbetsplatser, butiker, café och restaurang samt andra servicefunktioner skapas ett stadsliv som kan liknas vid det som fanns i Sverige innan 1950-talet. Ett samhälle där arbete, affärer och service var viktigt att ha i närheten av bostaden. Detta innebär ökad rörelse och ett rikare stadsliv.
Nyckelord
Differentierat boende Svensk bostadshistoria
Kvartesplanering Stadsbyggnad
Samhällsplanering Lägenhetsvariation
Innehållsförteckning
1
Inledning ... 5
1.1 BAKGRUND OCH PROBLEMBESKRIVNING... 5
1.1.1 Integrering och differentiering ... 6
1.2 SYFTE OCH MÅL ... 6 1.3 FRÅGEST ÄLLNINGAR... 6 1.4 AVGRÄN SNINGAR ... 6 1.5 MET OD ... 7 1.6 DISPOSITION ... 7
2
Teoretisk bakgrund ... 8
2.1 HIST ORISK TILLBAKABLICK:BOENDET I SVERIGE FRÅN 1880 TILL 2000-T ALET ... 8
2.1.1 1880 1900... 8
2.1.2 1900 1915 En social, ek onomisk och politisk brytpunk t ... 8
2.1.3 1915 1930 Rationalisering och standardisering ... 9
2.1.4 1930 1940 Det svensk a folk hemmet...11
2.1.5 1940 1960 Den goda bostaden ...13
2.1.6 1960 1975 De stora programmens tid ...15
2.1.7 1975 2000 Från produk tions- till bostadspolitik...17
3
Genomförande ... 19
3.1 LITTERATURST UDIE... 19
3.1.1 Så använder vi våra bostäder ...19
3.1.2 Det lilla grannsk apet ...21
3.1.3 Olik a k onsumentgruppers bostadsval...22
3.1.4 The Concise Townscape – Stadsbilden kortfattat ...25
3.2 FALLSTUDIE... 27 3.2.1 Unité d’Habitation ...27 3.2.2 BO 100, Malmö ...31 3.2.3 VM-Husen Köpenhamn ...34 3.2.4 8 Tallet ...39 3.3 SKISSARBETE... 47
3.3.1 Att planera ett integreat k varter ...47
3.3.2 Kv. Övergången ...50
4
Resultat ... 81
4.1 HUR HAR DIFFERENTIERING LÖST S I ANDRA BYGGNADER OCH PROJEKT? ... 81
4.1.1 Unité d’habitation...81
4.1.2 Bo 100 ...81
4.1.3 VM-husen...81
4.1.4 8-tallet ...82
4.2 HUR PÅVERKAR OLIKA LÄGENHET STYPER LIVET I ETT KVART ER? ... 82
4.3 VILKA FÖRDELAR MEDFÖR BUTIKER, LOKALER OCH SERVICEFUNKTIONER I ETT KVART ER?... 83
5
Diskussion och slutsatser ... 84
5.1 RESULT ATDISKUSSION/DISKUSSION AV DESIGNP ROCESSEN... 84
5.1.1 Hur har diffe rentiering lösts i andra byggnader och projek t?...84
5.1.2 Hur påverk ar olik a lägenhetstyper livet i ett k varter?...85
5.1.3 Vilk a fördelar medför butik er, lok aler, kontor och servicefunk tioner i ett k varter? ...86
5.2.2 Designprocessen...87
5.3 SLUT SAT SER OCH REKOMMENDAT IONER... 88
6
Referenser ... 89
6.1 LITTERATURREFERENSER ... 89
6.2 BILDREFERENSER ... 90
1 Inledning
Detta examensarbete är gjort som en del av högskoleprogrammet
Byggnadsutformning med arkitektur vid den Tekniska Högskolan i Jönköping. Arbetet har genomförts med handledning från Martin Kalén på Arkitekthuset i Jönköping. Examensarbetet behandlar ämnet differentierad bostadsplanering och är främst inriktat på hur människor i olika stadier av livet vill bo. En historisk tillbakablick har gjorts för att identifiera problem och fördelar i den svenska bostadsplaneringen. Denna tillsammans med teorier om vad olika konsumenter vill ha ut av sitt boende och hur dessa upplever sin närmiljö ligger till grund för hur ett integrerat kvarter skapas. Fallstudier av fyra byggnader har också
genomförts för att visa på de olika typer av differentiering som kan tillämpas i en byggnad eller ett kvarter. Slutligen har ett kvarter ritats upp vid Munksjöns södra strand i Jönköping.
1.1 Bakgrund och problembeskrivning
Genom livet ställer människan olika krav på sitt sätt att bo. Då en person föds och fram till dess att denna flyttar hemifrån är det föräldrarnas krav på bostaden som styr boendeformen. När personen sen flyttar hemifrån är bostaden ofta en liten lägenhet/studentbostad. Denna lägenhet/studentbostad ligger allt som oftast i ett område där de flesta lägenheter är avsedda för samma målgrupp. Med tiden kanske personen träffar någon och flyttar ihop med denna, då ställs det nya krav på bostaden. Den nya bostaden kan exempelvis vara en större lägenhet. I ett senare skede i livet får kanske dessa två personer barn och det ställs ännu en gång nya krav på bostaden. Den nya bostaden blir kanske denna gången en större lägenhet, ett radhus, ett kedjehus eller en villa.
I dagens samhälle finns det ett antal olika familjekonstellationer, det är inte säkert att en familj håller ihop livet ut och även detta medför krav på bostaden. Allt eftersom personer blir äldre och inte klarar allt själva är ofta en mindre lägenhet och hemtjänst ett alternativ eller ett äldreboende. Var en människa befinner sig i livet ställer alltså krav på bostaden.
Det som ofta händer är att beroende på var en person befinner sig i livet bor den på olika platser. Barnfamiljer i ett område, studenter i ett, de ensamstående
föräldrarna i ett och de äldre i ett annat. Detta i sin tur leder till ett dåligt integrerat samhälle där människor i olika åldrar och skeden i livet inte möts i vardagliga situationer. Samhället delas upp i olika grupper och skapar en vi och dem mentalitet. Genom att skapa områden för personer i alla olika åldrar och skeden av livet och skapa ytor och gemensamma platser skulle en större integration skapas. Oavsett inkomst, ålder eller familjekonstellation ska ett sådant område kunna erbjuda en möjlig bostad. Ett område av denna typ skulle ge en möjlighet att överbygga åldersskillnader och få olika generationer att interagera med varandra.
1.1.1 Integrering och differentiering
En viktig del i inledningen av denna rapport är att känna till begreppen integrering och differentiering, samt hur dessa används i denna rapport. Integrering betyder olika delar som samlas eller sammanförs. I denna rapport så handlar integrering om att sammanföra lägenheter, butiker, kontor och servicefunktioner.
Differentiering betyder uppdelning och syftar i denna rapport dels till den uppdelning som sker mellan lägenheter då de får olika storlekar och form men också till den uppdelning som sker mellan byggnaderna i ett kvarter där olika byggnader har olika funktion.
1.2 Syfte och Mål
Syftet är att förbättra integrationen på bostadsmarknaden och skapa fler möjligheter för människor att mötas i vardagssituationer.
Målet är att visa ett exempel på hur ett integrerat kvarter skulle kunna se ut.
1.3 Frågeställningar
1. Hur har differentieringen lösts i andra byggnader/projekt? 2. Hur påverkar olika lägenhetstyper livet i ett kvarter?
3. Vilka fördelar medför butiker, lokaler, kontor och andra servicefunktioner i
ett kvarter?
1.4 Avgränsningar
Fokus i denna rapport kommer att ligga på hur ett integrerat kvarter skapas och hur mötena mellan olika lägenheter, byggnader och andra ytor i kvarteret sker samt vilka ytor som ger upphov till möten mellan människor. Generell
tillgänglighet och andra normer kommer i vissa fall förbises. Syftet är inte att skapa ett verkligt projekt, utan en vision för hur projektering av integrerade kvarter kommer att ske i framtiden. Hänsyn kommer att tas till bärighet men det kommer inte att göras några beräkningar på detta.
Rapporten innehåller en historisk tillbakablick över bostadsbyggandet i Sverige med inriktning framför allt på flerbostadshusen. Denna tillbakablick syftar till att visa på den segregation och uppdelning av samhället som finns. Tidssträckningen begränsas till intervallet 1880 till 2000-talet.
1.5 Metod
1. Hur har differentieringen lösts i andra byggnader/projekt?
Besvaras med hjälp av fallstudier av relevanta byggnadsprojekt.
2. Hur påverkar olika lägenhetstyper livet i ett kvarter?
Besvaras genom litteraturstudier gällande teorier om differentiering, integrering, socialt boende och hur fysisk planering påverkar människan. Tillämpning av analyserade teorier genom skissarbete.
3. Vilka fördelar medför butiker, lokaler, kontor och andra
servicefunktioner i ett kvarter?
Besvaras genom litteraturstudier gällande teorier om differentiering, integrering, socialt boende och hur fysisk planering påverkar människan. Tillämpning av analyserade teorier genom skissarbete.
1.6 Disposition
Rapporten inleds med en inledning och följs sedan av kapitel två, teoretisk bakgrund, som behandlar en historisk tillbakablick samt de teorier som ligger till grund för rapporten. Under kapitel tre, genomförandemetod, följer en beskrivning av de metoder som använts, varför dessa har använts och hur de har använts. I kapitel fyra, genomförande, redovisas fyra stycken referensobjekt med anknytning till det aktuella ämnet. Under kapitel fyra redovisas även hur teorierna omvandlas till en mall för hur en integrerad kvartersutformning genomförs. Här ges en ingående beskrivning över hur arbetet fortskridit samt vad arbetet mynnat ut i. I Kapitel fem, resultat, sammanställs de teorier och slutresultatet som svar på de frågeställningar som ställts upp. I kapitel sex, diskussion, diskuteras metoder och resultat, här dras även slutsatser och rekommendationer för ett fortsatt arbete ges. Under kapitel sju hittas referenser och efter det följer kapitel åtta med rapportens alla bilagor.
2 Teoretisk bakgrund
2.1 Historisk tillbakablick: Boendet i Sverige från 1880
till 2000-talet
Nedan följer en historisk tillbaka blick över hur boendesituationen förändrats i Sverige från 1880 till 2000-talet. Tillbakablicken behandlar bland annat
hushållskonstellationer, förändringar i synen på en bra bostad och segregationen i boendefrågan samt vilka faktorer som ligger bakom utvecklingen.
2.1.1 1880 1900
År 1880 fanns i Sverige en folkmängd på 4,5 miljoner invånare. Av dessa var cirka 100 arkitekter. Trettio år senare på 1910-talet hade antalet arkitekter i landet
passerat 400. Den allmänna uppfattningen om en estetiskt ordnad miljö hade slagit igenom. I det samhälle som var på gång att moderniseras fick unga arkitekter många uppdrag från industrins håll. Det var på denna tid bostäder började anses som ett av de största och viktigaste problemen i samhället. Den då liberala
regeringen hade tillsatt en bostadskommission för att utreda bostadsförhållandena i Sverige. Arkitekternas roll i samhället blev allt större och bostäder blev en central fråga även för arkitekterna[1].
2.1.2 1900 1915 En social, ekonomisk och politisk brytpunkt
Socialt, ekonomiskt och politiskt var 1900-talet första decennium en
brytningspunkt. Samhället var på den här tiden hårt socialt skiktat och de olika skiktens levnadsvillkor var mycket olika. Bostadsfrågan kom att bli något utav en social temperaturmätare. Arkitekturen under denna tid präglades av stor mångfald. Det var även en stor omställning med nya byggnadsuppgifter, ny skala, ett nytt tempo i städernas tillväxt och på det tillkom även nya material och
konstruktionsprinciper. Det blev allt viktigare med tekniska installationer vilket ställde krav på specialkompetens. Arkitekturen stod alltså inför nya prövningar och den kanske största prövningen av dem alla var att finna en framkomlig väg att hantera den moderna stadens problem[2].
Vid denna tid då majoriteten av alla byggnader var av trä dök helt plötsligt nya stenhus upp. Stenhusen möjliggjorde minst det dubbla våningsantalet. Under denna period började arkitekturen inrikta sig på gården som fram till denna tid hade varit en relativt outnyttjad yta. Villor brukade planeras utefter väderstreck, nu infördes även detta på flerbostadshus. Detta skulle dock inte att komma att få genomslag förrän flera år senare. Ett område i Norrköping skulle komma att ligga långt före sin tid både vad det gäller social integration och väderstrecksberoende planering. Två kvarter i området kring Skvallertorget i Norrköping
Genom att placera stora lägenheter i den genomgående gårdslängan och mindre lägenheter i husen mot gatorna bröts den sociala gradering som dittills brukat tillämpas. Projektet förverkligades aldrig utan stannade i projekteringsskedet. Tanken bakom projektet med den sociala integrationen och
väderstrecksplaneringen var helt ny och väldigt långt före sin tid[2].
Åren efter sekelskiftet växte nya villastäder upp runt städerna. Förutsättningarna för de nya villastäderna var dels nya kommunikationsmedel, dels den ställning som villan intog som borgligt bostadsideal. Villan blev också en intressant uppgift för arkitekterna. Det lilla formatet erbjöd möjligheter att testa nya idéer. En kubisk slutenhet blev karakteristiskt för den svenska villan, ofta i kombination med kraftiga naturstensgrunder. I den slutna kuben skulle nu moderna funktioner för den borgliga livsstilen infogas. Badrum, garderober, sekundära trappor med mera. var funktioner som gjorde sitt inträde i den borgliga villan under 1900-talets början. Under denna tid diskuterades frågan om spänningar mellan den fria och den bundna planen[2].
Samtidigt som borgarna fick det allt bekvämare visade bostadsundersökningar under denna tid på klassklyftor som var avgrundsdjupa. Städernas arbetare bodde extremt trångt. För att få bukt på de stora klassklyftorna i samhället beslutade staten 1904 om egenhemslån. Lånen skulle hjälpa egendomslösa att skaffa sig en bättre position i samhället, integrera arbetarklassen i det borgliga samhället, minska klyftorna och ena samhällsskikten i en enda stor familj, ett folk med gemensamma mål. I denna strävan låg en av grunderna till vad som senare blev det så kallade svenska folkhemmet. I och med egenhemslånen ökade egenhemmen vilket ledde till den minskade urbaniseringen[2].
2.1.3 1915 1930 Rationalisering och standardisering
Första världskriget förde med sig en försörjningskris som kom att ställa sociala krav och öppna helt nya perspektiv för denna tids arkitekter. Framför allt var det stora behov av bostäder som ställde krav på samhället och arkitekterna.
Arbetarrörelsen var på väg att få ett helt nytt inflytande i samhället. Bristen på bostäder och livsmedel accelererade för de flesta medan vissa gjorde stora pengar på varuhandel i Europa. 1917 nåddes kokpunkten, det demonstrerades i stad efter stad till följd av bostads- och livsmedelsbrist. Året därpå antogs en ny
riksdagsreform som gav rösträtt åt alla vuxna män och kvinnor. Detta skapade helt nya frågor och i centrum av debatten stod bostadsfrågan. På grund av den dåliga samhällsekonomin steg bostadskostnaderna till det tredubbla och privata
byggföretagen stod nästan helt still. Trångboddheten ökade som en följd av bostadsbristen och de dyra hyrorna. Under denna period stod allmännyttan för i stort sett allt som byggdes. Det var inte förrän 1923 som den ekonomiska krisen släppte sitt grepp om Sverige. Tiden efter var en experimenteringstid då
allmännyttan började bygga hela kvarter som en enhet, vilket var betydligt större projekt än tidigare. Många hus med små lägenheter byggdes runt om i landet på kommunernas initiativ[3].
1920-talet började med en kris och slutade med en annan. Däremellan låg en period av stadig ekonomisk tillväxt. Det som kantade decenniet var dock hög arbetslöshet, en labil politisk situation, strejker och lockouter. Trots detta blev den svenska utvecklingen relativt lugn i jämförelse med andra länder i Europa under denna tid. Byggandet av bostäder kom att fungera som en konjunkturregulator för den svenska ekonomin[3].
Inför en remissdebatt 1928 sammanfattade Per Albin Hansson för första gången den nya politiken genom bilden av det goda hemmet, där alla skulle ses som jämlika. 1920-talet skulle också bli det decenniet då det byggdes mycket bostäder med god kvalitet som mål. Bostadsbyggandet fick en stabiliserande ekonomisk roll i samhället och gav positiva signaler. En god bostad verkade nu inte vara helt omöjlig för en arbetarfamilj även om det skulle dröja innan en statlig
bostadspolitik etablerades i Sverige[3].
1900-talets tidiga arbetarlägenheter i städerna blev hårt kritiserade för att de var trånga, mörka och ohygieniska. Planlösningarna var allt som oftast ogenomtänkta. Tomterna var högexploaterade med många små lägenheter per trapphus. Detta berodde på avsaknaden av en bostadspolitik som kunde reglera byggandet. För att förbättra byggandet tillsatte industriförbundet tillsammans med arkitekternas avdelning inom Teknologiföreningen 1919-20 en standardiseringskommitté med eget ritkontor. Chef för denna kommitté var Sven Markelius. För att förbättra byggandet standardiserades så mycket som möjligt av byggandet för att möjliggöra tillverkning i fabrik, något som i sin tur skulle leda till att byggandet inte skulle bli säsongsberoende[3].
Lägenhetsbyggandet blev också standardiserat hos vissa bostadsbolag i form av typlägenheter. Dessa var ofta små och anpassade för arbetarklassen. Även en del förtillverkade småhus började produceras i fabriker[3].
2.1.4 1930 1940 Det svenska folkhemmet
1930-talet inleddes precis som 1920-talet med ekonomiska kriser. Denna gång hade västvärldens ekonomier skakats av börskrascher. I Sverige var en av fem industriarbetare arbetslös. I städerna var ett rum och kök den vanliga bostaden för en arbetarfamilj. När socialdemokraterna gick till val stod just arbetslösheten och bostadsbristen som kärnfrågor i programmet. 1932 bildade socialdemokraterna med Per Albin Hanson i spetsen ny regering. Det folkhem Hansson fyra år tidigare hade presenterat i ett berömt tal var nu kärnfrågan. Han liknade samhället vid en stor familj där alla som hade det bättre ställt skulle ta hand om dem som var mindre bemedlade. Ytterligare en slagkraftig formulering som kom att få betydelse för det svenska folkhemmet skedde i Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i
befolkningsfrågan från 1934. Födelsetalet i Sverige hade visat en oroväckande nedgång och förklaringen var, enligt makarna Myrdal, att arbetslösheten och trångbodda bostäder avskräckte människor från att skaffa barn. Lösningen på arbetslösheten och bostadsbristen var enligt dem att satsa på bostadsbyggandet vilket skulle skapa arbetstillfällen och lösa bostadsbristen[4].
1933 tillsattes en statlig bostadsutredning vars uppgift var att undersöka landets bostadssociala förhållanden och ge förslag på förbättringar. Utredningen, där också flera arkitekter deltog, ledde under senare delen av 1930-talet till stöd för mindre bemedlade barnfamiljer och till upprustning av landsbygdsbebyggelse. Stödet för mindre bemedlade barnfamiljer resulterade i så kallade barnrikehus där hyran hölls låg med hjälp av statliga och kommunala subventioner. Till dessa områden fick barnfamiljer med minst tre barn och låg inkomst flytta. Bostäderna höll hög standard och innebar en stor förbättring i vardagen för många familjer. Tanken bakom barnrikehusen var god men åtgärden som sådan var segregerande. De mindre bemedlade familjerna hamnade i områden där alla var i samma situation och hamnade på så sätt i ett utanförskap gentemot resten av samhället. Vissa områden fick dåligt rykte och barnrikehusen som lösning på bostadsfrågan kom att överges efter andra världskriget[4].
Under perioden mellan 1930 och 1940 gav sig många arkitekter i kast med
bostadsfrågan. Många hade både ett socialt och politiskt engagemang och såg det som en uppgift att skapa goda bostäder för den stora allmänheten.
Funktionsstudier stod i centrum och byggde vidare på 1920-talets
standardiseringssträvande. Kökets utformning och funktion stod i centrum för studierna. Osvald Almquists utredning om köket presenterades i bokform 1934 med titeln Köket. När boken publicerades hade redan hans arbete använts i flera Bygge och bo utställningar samt i förberedelserna till Stockholmsutställningen 1930. Funktionsstudierna tillsammans med teknikutvecklingen ledde till att mindre och större lägenheter började närma sig varandra, inte i storlek men i planlösning och funktionsuppdelning. Den borgliga bostaden fick en mer vardaglig karaktär då jungfrukammare och serveringsgång började försvinna. Representationsrummet fick också en vardagligare karaktär[4].
De mindre lägenheterna fick ofta en kokvrå med avskild matplats. Badrum blev standard i alla lägenheter under 1930-talet. Övergången från kakelugnar till centralvärme i bostäderna innebar möjligheter till friare planlösningar. Källarna i flerbostadshusen försågs ofta med tvättstugor. Hiss blev standard i hus över fyra våningar. Dessa förändringar gällde dock bara nyproduktion under 1930-talet och äldre hus fick ofta vänta länge på nymodigheterna[4].
Solstudier blev ett allt viktigare instrument i stadsplaneringen. De tjocka husens små ensidiga lägenheter blev mörka när de var riktade mot solfattiga väderstreck. Eftersom de ekonomiska möjligheterna hindrade från att göra större dubbelsidiga lägenheter blev lösningen smalare huskroppar. Huskropparnas tjocklek blev på mellan sju och tio meter med två genomgående lägenheter per trapphus. Detta i kombination med ett glest bebyggelsemönster gav goda ljusförhållanden i lägenheterna. Lösningen med de smalare husen tillämpades främst i
ytterstadslägen av ekonomiska skäl. Smalhusen blev en signatur för det enkla familjehusbyggandet i Sverige under 1930-talet. Lägenhetsplanerna höll ofta hög kvalitet. De mer ekonomiska tjockhusen byggdes framförallt i städernas centrala
lägen där markpriserna var höga[4].
2.1.4.1 Kollektivhuset
Det mest radikala och kontroversiella bostadsexperimentet under 1930-talet var kollektivhuset. Alva Myrdal som engagerat sig i barn- och familjefrågor, var en drivande kraft. Tillsammans med Yrkeskvinnors klubb tog hon upp idén om ett kollektivhus och skrev de första artiklarna i ämnet 1932. Tanken var att lösa barnpassning och hushållsarbete för yrkeskvinnor. Sven Markelius hade året innan presenterat idén i tidskriften Acceptera. Tillsammans kom dessa två att driva frågan. Det första kollektivhuset som ritades av Sven Markelius ligger på John
Ericssonsgatan i Stockholm och invigdes 1935. Huset innehåller 57 lägenheter, har restaurang med mathissar till alla lägenheter, barnavdelning och terrass med
uteplats. Anställd personal tog hand om allt detta, likaså tvätt och städning. De flesta lägenheterna är små, 1-2 rum med minimal kokvrå och badrum[4].
2.1.4.2 Stockholmsutställningen 1930
Under Stockholmsutställningen 1930 var det framförallt bostadsavdelningen som stack ut och skapade debatt. Här presenterades inredda lägenheter, villor, radhus och småhus. Utställningen var ett resultat av en tävling, där utgångspunkten var dels en stadsplansutredning och dels en ambitions utredning om möjliga
bostadskostnader för skilda inkomstkategorier. Inom alla kostnadsramar skulle arkitekterna som deltog skapa välplanerade och goda bostäder. Tanken var att även en låginkomsttagare skulle få en välplanerad bostad. Resultatet blev funktionsuppdelade bostäder på små ytor. Möjligheten till avskiljbarhet för familjemedlemmar utreddes. Utställarnas ambition var att en familjebostad skulle innehålla två, helst tre rum, kök och ett badrum. Badrummet innebar en
standardhöjning för många lägenheter då det sällan fanns i de små lägenheterna från 1920-talet. De mindre lägenheterna försågs med en liten kokvrå, detta
motiverades med att matlagningen förenklats de senaste åren. Detta var något som fick stark kritik under utställningen. Dock var ekonomin ett problem, det var inte möjligt att skapa fullgoda lägenheter åt dem med lägst inkomst[4].
2.1.5 1940 1960 Den goda bostaden
Det folkhem som Per Albin Hansson talat om och vars uppbyggnad påbörjats under 1930-talet fullföljdes under efterkrigstiden i form av välfärdsstaten. När den ideologiska grunden var lagd handlade det om att förverkliga idéerna genom att konkret bygga det nya samhället. Det fanns ett skrikande behov av bostäder efter andra världskriget. Under krigstiden hade bostadsbyggandet gått på lågvarv och inflyttningen till städerna och tätorterna hade ökat. Från att 32 % av befolkningen bodde i städerna 1930 hade siffran år 1950 ökat till 47 %. Byggverksamheten blev stor under efterkrigstiden, dock var behovet av bostäder betydligt större än vad det var möjligt att åstadkomma. Som ett arv från tidigare decennium stod ännu en gång bostadsfrågan i centrum. Krigsåren hade förvärrat bostadssituationen och 1942 infördes en hyresreglering för att motverka spekulationer om hyreshöjningar. Precis som under första världskriget kunde staten med nöden som motiv gå in och stödja bostadsbyggandet ekonomiskt. Skillnaden nu var att denna gång var stödet på väg att bli ett helt bostadspolitiskt program[5].
Den bostadssociala utredningen som startat på 1930-talet lade fram sina resultat 1945 och 1946. De påföljande årens riksdagsbeslut slog fast den svenska
bostadspolitikens mål: Att hela befolkningen skulle förses med goda och hygieniska bostäder till rimliga hyror. Avsikten var att skapa en hög och jämn bostadsstandard. Normalbostaden skulle bestå av två rum och kök. Hyran för en bostad av denna typ skulle inte heller överstiga 20 % av en industriarbetares lön. Avstånd togs från billigare lösningar som innebar en låg standard för personer och familjer med en låg inkomst. Speciallösningar som barnrikehus avvecklades.
Huvudtanken var att inte skilja ut speciella inkomstgrupper och förse dem med subventionerat bostadsbestånd, utan istället satsa på en bred långsiktig lösning med bostäder av en hög kvalitet. Detta skiljde Sverige från merparten av länderna i Europa. För att nå det bostadspolitiska målet inrättades statliga lån och
räntesubventioner till bostadsbyggandet. Något nytt som också togs fram var bostadsbidrag för pensionärer och barnfamiljer med låg inkomst[5].
För att övervinna efterkrigstidens bostadsbrist och även skapa fler arbetstillfällen antog riksdagen ett stort bostadsprogram strax efter kriget. Det genomfördes inte i den stora omfattning som var tänkt. Förutsättningarna visade sig vara andra än vad som förväntades från början. Den befarade arbetslösheten hade ersatts av arbetskraftsbrist. Anledningen till detta var att exportindustrin gick på högvarv efter kriget och behövde arbetskraft och kapital för att kunna hävda sig på den internationella marknaden. Bostadsbyggandet dämpades därför till
exportindustrins förmån vad det gällde kapital och arbetskraft. Bostadsbyggandet fick fungera som konjunkturregulator precis som det var tänkt. Bristen på
bostäder kom därför att bestå i decennier framåt. Den nya bostadspolitiken var icke desto mindre fastlagd. De få bostadsbolag som trots bristen på arbetskraft prioriterades med statliga bostadslån var kommunala, icke vinstdrivande företag. På denna tid fanns det redan ett antal sådana i Sverige men de flesta startades vid denna tidpunkt. Företagens uppgift var att bygga och förvalta utan att göra någon ekonomisk vinst. De privata bostadsbolagen kunde avvisa bostadsspekulanter, det kunde dock inte de allmännyttiga företagen göra. Staten gav först och främst lån till de allmännyttiga företagen, i andra hand gav man lån till de kooperativa bolagen som fanns och längst ner på prioriteringslistan fanns de privata bolagen. Avsikten med prioriteringsordningen var att styra över produktionen till mer samhällskontrollerade företag, som på det sättet också skulle bli prisbildande. Genom den statliga bostadspolitiken kom antalet allmännyttiga bostäder att öka kraftigt från början av 1950-talet. Trångboddheten var fortfarande det största problemet. I städerna och tätorterna bestod år 1945 44 % av lägenheterna av ett rum och kök eller mindre. Ytterligare 30 % bestod av två rum och kök. Den konkreta statliga bostadssociala målsättningen blev att det inte skulle behöva bo fler än två personer i ett och samma rum. En familj på fyra personer skulle med andra ord ha en lägenhet med två rum och kök. Det som ansågs möjligt var att bygga familjebostäder på i genomsnitt två till tre rum och kök. Vid denna tid innebar det ett stort steg framåt. På grund av att bostäderna var så små som dem
Under denna period kom också normer för minimimått på olika rum och krav ställdes på att bostadsplaner skulle redovisas möblerade. Behovet av matplats i köket betonades och det genomgångsrum godkändes inte längre då alla rum skulle ha en möjlighet att fungera som sovrum. Barnfamiljer var det normalhushåll man planerade för. Senare kom även normerna att innefatta ungdomars, äldres och handikappades bostadskrav[5].
Ekonomin var på uppgång och mellan 1945 och 1960 ökade antalet bostäder från 2 miljoner till 2,7 miljoner. Bostäderna blev allt fler, rymligare och bättre
utrustade, framförallt vad det gällde hygien och värme. Trots detta var bostadsbristen fortfarande stor, det ställdes också krav på bättre bostäder allt eftersom hushållens ekonomi blev bättre. Vid sidan av bostadsnormeringen utvecklades bostadens planlösning genom experimentlägenheter. Den flexibla lägenhetsplanen med flyttbara väggar var ett sätt att låta människor själva styra över hur deras lägenhet skulle utnyttjas. Tanken bakom denna lösning var att människor i olika skeden av livet skulle utnyttja lägenheten på olika sätt. Ett annat experiment var allrummet. Utgångspunkten var att skapa möjligheten till fler rum på en begränsad yta med hjälp av ett minimerat kök och flyttbara väggar.
Allrummet var ett vardagsrum som placerades i direkt anslutning till köket och var ett försök att få familjer att avstå från finrummet som allt som oftast stod oanvänt. I allrummet skulle man umgås, äta, göra läxor, sticka eller läsa. Bostadsvanorna satt dock djupt rotade i befolkningen och allrummet blev ofta inte mer än ett finrum medan familjerna turades om att äta i de minimala köken. Här efter projekterade man stora kök där det gick att laga och äta mat samt umgås. Köken blev den naturliga mötesplatsen i familjernas vardagliga liv. Bostadsplanerna utgick från husmoderns tänkta arbetssituation i hemmet och utformades så att hon från köket skulle kunna ha uppsikt över badande barn eller barn som lekte ute på gården[5].
2.1.6 1960 1975 De stora programmens tid
Rekordåren 1967 och 1968 var toppen på ett kvartssekel av obruten ekonomisk uppgång. Den ekonomiska uppgången berodde främst på exportindustrin och främst verkstadsindustrin. Arbetskraftsbristen var nu stor och människor lockades med flyttpolitiken till industristäderna, både från glesbygden men också från
utlandet. Välfärd mätt i antal bilar, tv-apparater och charterresor växte snabbt. 1960-talet var också en skördetid för den offentliga välfärden som var det svenska folkhemmets modell[6].
1959 års byggnadsstadga skapade gemensamma nationella regler. Statens byggnadsråd för byggnadsforskning, startat 1960, hade främst en teknisk inriktning med syfte att rationalisera byggandet. Under 1960 och fram till 1975 startade sammanlagt 50 statliga utredningar med inriktning främst på
2.1.6.1 Miljonprogrammet
Miljonprogrammet var väl förberett och innebar ingen dramatisk höjning av produktionen. Programmet behövdes framför allt för att införa bostadsbyggandet i hela samhällsekonomin. Programmet som innefattade en miljon bostäder som skulle uppföras under en tioårsperiod fick inte leda till en överhettning av ekonomin eller konkurrera om arbetskraften från andra verksamheter.
Programmet låg också i de stora byggföretagens intresse. Småbyggmästarnas tid var förbi. Miljonprogrammet omfattade en miljon bostäder mellan åren 1965 och 1975. Det typiska miljonprogramsområdet är inte storstadsförorternas åttavånings skivhus utan ett trevånings lamellhus i ett mindre eller medelstort samhälle. Mer än en tredjedel av lägenheterna låg i småhus. Småhusbyggandet behöll sin form hela 1970-talet när flerbostadshusbyggandet skars ner till en femtedel av volymen. Bland flerbostadshusen finns också en del goda exempel på småskalighet och arkitektonisk omsorg i terränganpassningen, stadsrumsgestaltningen och detaljutformningen. Lägenheterna var nästan alltid välplanerade, detta var ett resultat av all den byggnadsforskning som tidigare genomförts. Målet att bygga en miljon lägenheter lyckades. Lägenheterna uppfyllde kraven gällande god
möblerbarhet, god köks- och hygienutrustning och god tillgång på ljus och luft, ofta med dagsljus i badrum och trapphus. Funktionalismens visioner av öppna, flexibla pelardäck förverkligades dock inte i miljonprogrammets byggnader. Den dominerande konstruktionstypen inom de 15 % av miljonprogrammets bostäder som byggdes med prefabricerade element var bärande tvärväggar. Detta gav som följd att planlösningarna blev låsta och det var senare svårt att bygga om och förändra husen. Inbyggda ledningar var också en orsak till att husen var svåra att förändra. Husen gavs enkla geometriska former med balkonger som det enda skulpturala elementet. Områdena blev i stort sett renodlade sovstäder utan tillgång till arbetsplatser och gemensamhetslokaler[6].
I perioden som följde efter miljonprogrammet blev integration, variation och tradition slagord. Bostadsbyggandet utsattes tydligare än något annat område för pendelns svängningar. Från stora program till små program, från flerbostadshus till småhus, från producentens till konsumentens marknad, från elementbygge till platsbyggde, från modernism till postmodernism[6].
2.1.7 1975 2000 Från produktions- till bostadspolitik
Oljekrisen 1974 blev en dramatisk vändpunkt och abrupt slut på efterkrigstidens långa ekonomiska uppgång. Sverige drabbades hårt av strukturella skäl. Den traditionella tunga industrin i landet fick konkurrens från senare industrialiserade länder. Stålindustrin var beroende av varvsindustrin som i sin tur nästan helt slogs ut. Bostadsbyggandet var av uppenbarliga skäl inte längre möjlig som
konjunkturregulator. Minskad tillväxt och stöd till krisdrabbade industribranscher innebar en stor belastning på stadsbudgeten. Bostadsbyggandet som hade haft en central roll i samhället både socialpolitiskt, ekonomiskt och arkitektoniskt hade förlorat sin roll. Krisen efter miljonprogrammet innebar en stor nedgång i
byggandet. Sedan dess har bostadsbyggandet fortsatt att minska med undantag för de sista åren under 1980-talet. Bostadsbyggandet var 1995 nere i under 10 000 lägenheter per år, vilket är den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Byggandet styrdes av den minskade efterfrågan. Den minskade efterfrågan berodde delvis på ökad tillgång men också på höga bostadskostnader, minskade subventioner och sämre privatekonomi. Den bostadspolitiska utredningen 1996 sammanfattade läget inför 2000-talet. Från produktions- till boendepolitik var namnet på utredningen. Det handlade om att förvalta befintliga byggnader istället för att bygga nytt. Att komma tillrätta med den växande ekonomiska och etniska segregeringen i förorterna var en av de viktiga punkterna[7].
Till det lilla som byggdes hör främst kategoribostäder av olika slag. Marknaden för exklusiva bostäder fanns fortfarande kvar, framförallt i storstäderna. Dessa projekt var ofta av en hög kvalitet både sett till planlösningar och materialval. Öppna planlösningar och speciella utformningar fann efterfrågan på en marknad som var mättade på goda normalbostäder. Även ungdomsbostäder, äldrebostäder och gruppboenden för olika handikappade byggdes med hjälp av olika ekonomiska stöd[7].
En särskild bostadsform som aldrig slagit igenom riktigt men ändå haft en uppmärksammad roll i den svenska debatten är kollektivhuset. 1930-talets kollektivhus, på John Ericssons gatan i Stockholm, handlade om att genom speciallösningar avlasta yrkeskvinnor från hushållsarbete. 1970-talet innebar ett perspektivskifte från service till gemenskap av både ekonomiska och sociala skäl. Det talades om det lilla kollektivhuset med mellan 20 och 50 hushåll som
tillsammans lagar mat och driver kooperativt daghem. Stacken i Göteborg blev det första kollektivhuset av denna sort. Det byggdes 1980 och låg i ett ombyggt
punkthus i miljonprogramsförorten Bergsjön. Lars Ågren, arkitekturprofessor på Chalmers, drev projektet och hade även tidigare ritat punkthuset som
omvandlades till kollektivhus. Stacken kom att efterföljas av ett 30-tal liknande kollektivhus, både ombyggda och nybyggda. Vissa av kollektivhusen var byggda i kooperativ form men de flesta byggdes av allmännyttiga bostadsföretag. Att kollektivhus varit så vanliga i Sverige jämfört med andra länder beror förmodligen på den snabba moderniseringen samt bristen på urbana traditioner och
gemenskap. Den bostadskultur som givit möjlighet till sociala experiment kan också vara en bidragande faktor[7].
2.1.7.1 Bo 100
Ett sökande efter nya former och anpassning efter individen finns att finna i projektet Bo 100 i Malmö. Detta bygge stod färdigt 1991 och är ett långt drivet brukarprojekt, byggt av det kommunala bostadsbolaget MKB. Arkitekten bakom byggnaden är Ivo Waldhör. En fyra år lång planeringsprocess innehöll både boskola och sammanjämkningar av önskemål i flera steg ledde fram till mycket individuella planlösningar. I huset finns 39 lägenheter och ungefär hälften av hushållen var med under hela processen. Utmärkande för lägenheterna är de öppna
planlösningarna, nivåskillnader, stora ljusa badrum m.m. Till huset hör också en samlingslokal, bastu, övernattningsrum och hobbylokaler. Arkitekturens form följer funktionen snarare än att se fasaden som en del i det offentliga rummet[7].
3 Genomförande
3.1 Litteraturstudie
Litteraturen har hämtats ur böcker och artiklar om arkitektur, arkitekturhistoria och socialt boende. Information och teorier om socialt boende är hämtade ur Så använder vi våra bostäder samt Bostaden och kunskapen. Teorier om hur fysisk planering påverkar hur människan upplever sin närmiljö är hämtade ur The Concise Townscape. Trots att boken är något daterad anses den ändå av rapportförfattarna fortfarande vara aktuell då människans upplevelsmått är förhållandevis statiskt.
Litteraturen har hittats dels genom sökningar i Biblioteket, Högskolan i Jönköpings databas, dels genom rekommendationer av handledare.
3.1.1 Så använder vi våra bostäder
Stora delar av dagens bostadsmarknad lever kvar i 1900-talets normer där ett hushålls utrymmesbehov mäts i antal sovrum av olika storlekar, behov av köksyta och matplats samt ett möblerbart vardagsrum för hushåll av olika storlekar. De riktlinjer och bostadsbyggnadsnormer för rumsyta och funktioner ledde fram till lägenheter av olika storlekar. Dessa riktlinjer och normer baserades på den svenska kärnfamiljen med mamma, pappa och barn. Idag finns det en större variation på familjekonstellationerna och detta ställer nya krav på
bostadsmarknaden. Förändringen som har ägt rum de senaste 30 åren har fått bostadsmarknaden att hamna på efterkälken[8].
Förutom familjekonstellationsförändringarna har de aktiviteter som utövas i hemmet förändrats. Familjemedlemmar äter på sitt jobb eller i skolan, tvätten sköts på kvällar och helger osv. Det finns vissa aktiviteter i hemmet som har ökat markant de senaste åren. Hit hör TV-tittandet och datoranvändningen. Antalet TV-apparater, datorer och musikanläggningar har ökat kraftigt i hemmen. I många hushåll finns det nästintill en TV-apparat och en dator per familjemedlem. Detta leder till att TV-tittandet som förut har varit en gemensam aktivitet nu har
förflyttats från vardagsrummet till de olika familjemedlemmarnas egna rum. Detta ställer nya krav på de enskilda rummen som tidigare varit dimensionerade som enbart sovrum. Samtidigt som vardagsrummet har förlorat sin plats som det rum där man samlas för gemensamma aktiviteter har köket växt sig starkare. Köket har nu blivit den samlingsplats vardagsrummet tidigare var. Förändringarna är
sannolikt både generationsbundna och kulturbundna, vilket innebär att de
förändringar som ställs på lägenhetsbyggandet måste anpassas efter den målgrupp lägenheten riktar sig till[8].
Det kan konstateras att det idag ställs nya krav på bostaden i form av yta och funktion. Familjekonstellationer och aktiviteter är inte dem samma som de var för några decennier sedan. Samtidigt bygger bostadsutbudet och lägenhetsplaners planering vid nybyggnation fortfarande till stor del på de riktlinjer som var aktuella för 40 år sedan[8].
Sedan 1990 har bostadsmarknaden förändrats en hel del. År 1990 då folk- och bostadsräkningarna upphörde hade Sverige 8 590 630 invånare. Idag har Sverige en befolkning på drygt 9 miljoner invånare. Andra skillnader är mot 1990 är att antalet hushåll ökat från 3,8 miljoner till 4,9 miljoner[9]. Antalet personer per hushåll har under denna period minskat från 2,2 personer per hushåll till 1,7 personer per hushåll. Sveriges befolkning har blivit äldre samtidigt som ensamstående hushåll har ökat. Sverige har flest ensamhushåll i EU visar en undersökning som gjorts av Boverket 2005/2006[8].
I och med att bostadsmarknaden ständigt förändras och antalet
familjekonstellationer är många ställs andra krav på lägenheter än vad som gjordes på 1980-talet. I en undersökning av Ola Nylander och Anna Eriksson från 2009 intervjuas 20 olika personer/familjer om sina lägenheter. Alla bor i olika sorters lägenheter och alla lever i olika sorters familjekonstellationer. Det Nylander och Eriksson kommer fram till i undersökningen är bland annat att många av de boende har svårt att förverkliga sina önskemål om boendet. I vissa fall har till och med boendet varit en negativ del av vardagen. Det många frågar efter är
generalitet i planlösningarna, där flera rum kan ha olika funktioner och inte blir låsta till att vara exempelvis just ett sovrum. Skapandet av struktur för generalitet och flexibilitet är en viktig del i planlösningar för lägenheter. I endast en av de 20 lägenheter de besöker finns generalitet som gör att användarna kan variera sin bostad efter sina egna behov[8].
Att själv få bestämma över hur boendet ska fungera är en stor kvalitet. Istället för att bygga lägenheter anpassade för mamma, pappa och barn bör en variation ske bland lägenheter. Det finns inte en modell som passar alla. Därför är generalitet och flexibilitet viktigt.
3.1.2 Det lilla grannskapet
Ända fram till 1950 talet var lokalt liv och lokal tillhörighet ett centralt och ohotat värde i det svenska samhället. Två teknikbaserade förändringar och deras snabba spridning har dock skapat en situation där villkoren kraftigt har förändrats. Det första handlar om utvecklingen på transportsidan och då framförallt bilens roll i samhället. Den utvecklingen har inneburit att de geografiska sambanden mellan bostaden, arbetet, inköp och fritid har blivit allt svagare. På femtiotalet var det viktigt att ha arbetet inom gång- eller cykelavstånd för de flesta, att hemmafrun skulle kunna gå och göra dagens inköp och att sommarstugan låg nära. Bil och billigare energi har gjort att närheten till allt har en mindre betydelse idag. Tendensen är generell, men mest påtaglig i storstäderna där inköp i stor
utsträckning sker i externa köpcentra och utelivet med restauranger, kaféer och barer är beläget i några centrala delar av staden[10].
Om transportutvecklingen lett till att människor snabbt och enkelt kan lämna sin bostad och det lokala sammanhanget innebär den andra typen av teknisk
innovation att folk tillbringar allt mer tid inne i sin bostad. Den utveckling som med stigande välfärd har lett till egna toaletter, tvättmaskiner och lättskötta uppvärmningssystem har tagit ett nytt steg med mediaexpansionen och
IT-revolutionen. Underhållning, spänning, kunskap om och kontakter med den yttre världen har därmed blivit en självklar del i det vardagliga livet. Tillvaron i den egna lägenheten har därför för de flesta fått en allt större roll[10].
Den minskade betydelsen av det lokala sammanhanget har många olika
konsekvenser. När vi inte längre känner miljön och människorna i närområdet och när den gemensamma sociala kontrollen blivit svagare skapas en otrygghet,
speciellt när mörkret fallit. Det är dock lätt att överdriva tidens tendenser. Det är klart att det har skett en förändring men närhet har fortfarande en stor betydelse i många människors liv. Barn och äldre lever ofta i det lokala och för de flesta är lokalt liv och miljöer en del av livet[10].
Att känna till sina grannar och sitt närområde är en trygghet. I en empirisk undersökning gjord av Sören Olsson, sociolog och professor i socialt arbete, kommer det fram att de flesta människor har ett intresse för en fungerande närmiljö kring sitt boende, både ur ett socialt perspektiv men även ur andra avseenden. I det lilla grannskapet där människan känner till miljön och grannarna finns det rum för praktiska frågor, det finns en hemkänsla och inte minst en trygghet[10].
Hur grannskapet kan fungera har sina förutsättningar i den fysiska utformningen, i organisation av skötsel och ansvar, och i befolkningssammansättningen. När det gäller fysisk utformning är det centrala att ett grannskap har en neutral arena där boende blir synliga för varandra och där man kan mötas utan att kraven på umgänge är särskilt stora. Framförallt utgör en gård som tillhör huset eller kvarteret en sådan halvprivat arena även om också andra utrymmen kan ha den karaktären[10].
Hur stort är då det lilla grannskapet? I princip finns det gränser när ett grannskap blir så stort att det är svårt att få en överblick och veta vilka grannarna är. Men det problemet kan uppstå redan vid beskedliga storlekar om de boende sällan ser varandra eller saknar den gemensamma neutrala arenan. Storleksfrågan måste också relateras till förutsättningar i den fysiska utformningen, organisation och befolkningssammansättning inom en enhet. I stora enheter finns också en tendens att människor mentalt bryter ner dessa i mindre delar, till exempel ett trapphus osv.[10].
3.1.3 Olika konsumentgruppers bostadsval
Genom livet ställer människan olika krav på sin bostad. Var en människa befinner sig i livscykeln påverkar kraven på bostaden och dess placering. Likaså ställer människans livsstil krav på boendet. I en empirisk undersökning gjord av Inga Britt Werner, arkitekt SAR/MSA, docent, undersöks olika gruppers attityder och preferenser på bostadsmarknaden. Åtta konsumentgrupper utreds genom
livscykel, livsform och livsstil[11].
3.1.3.1 Unga och inne
Unga urbana individualister, studenter eller nyutexaminerade inom yrken som just nu har en låg inkomst men i framtiden är övertygade om att ha goda ekonomiska förutsättningar. Denna grupp av människor kommer inte att nöja sig med en standardbostad. Centralt läge, vacker utsikt, bastu, stor balkong är kvaliteter de vill ha i sin bostad. I dagsläget är dock en sådan bostad för dyr och just nu vill de bo inne i staden. För många av dessa unga personer är bostaden inte så viktig, den är mer av ett instrument för deras arbete och kontakt med andra människor. Bokal, en kombination av bostad och lokal skulle vara en tänkbar lösning. Den ska vara billig, enkel och det ska med begränsade medel finnas möjlighet att göra något med den[11].
3.1.3.2 Unga familjer som vill bo i villa
Unga par, med eller utan barn, som flyttat till staden för att få arbete eller utbildning är en grupp som har låg inkomst idag och kommer att ha måttliga inkomster i framtiden. De bor nu i en förort där de hyr en liten lägenhet. Deras önskebostad är en villa med trädgård i ett lugnt område. De sätter inget större värde till storstaden som livsområde. Familjen kommer före arbetet. Så länge familjen består av två vuxna och ett barn kan de acceptera att bo i lägenhet men då nästa barn kommer förstärks önskemålen om en villa. Detta består delvis av praktiska skäl, då de söker en tillräckligt stor bostad, delvis beror önskemålen på deras livsstil[11].
3.1.3.3 Familjer med lokal förankring
Familjer som har vuxit upp i storstaden liknar den föregående gruppen ifråga om ålder, utbildning och inkomst. Det som skiljer dem åt är att denna grupp har en mer urban livsstil. De har redan sociala band till en viss stadsdel. De kan vara ensamstående föräldrar med behov av närhet till släkt och vänner för hjälp med barntillsyn och avlastning. De kan välja att bo mycket trångt för att kunna hålla sig kvar i ett centralt läge eller bo på långt avstånd från city för att ha råd med en större bostad. Andra eller tredje generationens invandrare kan rymmas inom denna grupp. De har vuxit upp i Sverige och har bättre möjligheter på arbetsmarknaden än tidigare generationer. Ett radhus nära föräldrarnas bostadsområde är en önskan från många i denna grupp. De vill gärna känna kulturell och social gemenskap[11].
3.1.3.4 Dubbel höginkomst
Vuxna par, med eller utan barn, där båda har relativt hög inkomst är en grupp vars tid är dyrbar och som satsar mycket på arbetet, men också på sig själva och sin fritid. De professionellt inriktade ungdomarna i gruppen Unga och inne kan komma att tillhöra denna grupp senare i livscykeln. Innan de fått barn vill de gärna bo i innerstaden med kultur, restauranger och shopping i närheten. De vill ha råd att köpa en innerstadslägenhet. På så sätt kan de också bygga upp ett kapital att använda när de vill byta till en annan bostad. Då kan de välja och vraka, vare sig det gäller att köpa villa i ett trevligt område när de får barn eller att köpa en större, mer exklusiv lägenhet för ett steg uppåt i bostadskarriären. Några i denna grupp väljer också att förverkliga drömmen om ett liv på landet[11].
3.1.3.5 Efter skilsmässan
Skilda par är inte någon enhetlig grupp i fråga om livsform eller livsstil. Det gemensamma för dem är att de snabbt måste hitta en eller två nya bostäder. De som har barn söker ofta efter bostäder nära varandra för att underlätta i vardagen. Resultatet av detta är ofta att radhuset eller villan byts mot två mindre lägenheter, där barnen turas om att bo tillsammans med mamma och pappa. Närhet till den skola eller barnhem där barnen gick före skilsmässan är viktig. Läget blir alltså den styrande faktorn, men även flexibla och effektiva planlösningar efterfrågas.
Möjligheten att skilja av sovplatser eller flera små sovrum är särskilt uppskattade av denna grupp[11].
3.1.3.6 De enboende
Vuxna och äldre ensamstående är en växande grupp i samhället. Eftersom män har en tendens att gifta om sig eller flytta ihop med en ny partner snabbare än kvinnor gör har den här gruppen en kvinnlig majoritet. Kvinnor som lever ensamma engagerar sig mycket i sitt yrke, sina vänner och sina intressen. De har inte så höga inkomster men en stark ställning på arbetsmarknaden, eftersom de inte har barn och familj att ta hänsyn till. De är intresserade av att gå på bio, teater eller konstutställningar efter arbetet, gärna tillsammans med vänner. De
ensamstående kvinnornas bostadsönskemål är en central etta eller tvåa i centrum, för att ha nära till allt och slippa långa sena hemresor efter teaterföreställningarna. De ensamstående männen efterfrågar också små lägenheter med närhet till kommunikationer och arbetet. För männen är parkeringsmöjligheter i anslutning till bostaden ett stort plus. Männens önskan om närhet till kulturutbud är dock inte lika stort som hos kvinnorna[11].
3.1.3.7 De fria medelålders
Medelålders och äldre par som säljer sin villa är bostadsföretagens favoriter. Det är mycket rimligt eftersom de har ett kapital att omsätta till en bekvämare bostad. En bostadsrättslägenhet med tre eller fyra rum, i centralt läge, gärna nära vatten och med vid utsikt genom stora fönster, inredd med exklusiva material, stort badrum och en inte särskilt praktisk köksinredning är det vanliga erbjudandet till denna konsumentgrupp. Frågeundersökningen visar att gruppen också har intresse för mer än de vardagliga kvaliteterna, som nära till butiker och apotek. Att kunna realisera kapital som varit bundet i familjens bostad och dessutom få mer egentid när barnen växt upp ger ytterligare valmöjligheter. Att ägna sig åt fritidsintressen eller satsa på utomlandsboende en del av året är exempel på bostadspreferenser styrda av individuella mål[11].
3.1.3.8 De gamla
För de riktigt gamla är boendet en fråga om trygghet och så småningom också vård. De orkar inte längre ta hand om en större bostad och inte heller betala för den. Smålägenheter med tjänster som städhjälp, inköp och organiserade
aktiviteter, liksom närhet till viss medicinsk vård, kan få en växande efterfrågan. De gamlas efterfrågan om läget omfattar närhet till daglig service, säkra
promenadvägar och gärna utsikt mot en stadsbild med liv. Flera intervjuade har sagt att de vill se att det händer något och att till och med trafikerade vägar kan vara något intressant att titta på[11].
3.1.4 The Concise Townscape – Stadsbilden kortfattat
En utredning av Gordon Cullen, inflytelserik engelsk arkitekt och stadsplanerare. Han pekar bland annat på fördelarna med att samla människor tillsammans. På så vis skapa städer vilket medför flera fördelar jämfört med att leva avskilt. Ett hushåll som bor på landet kan inte dra nytta av det sociala utbud med
restauranger, butiker och nöjen som erbjuds i städerna. En stad är mycket mer än bara summan av sina invånare, det skapas ett överskott av aktiviteter och
rekreationsmöjligheter. Detta i kombination med att människan har ett socialt behov, som i grunden baseras på möten med andra människor, är bidragande faktorer till varför fenomen som urbanisering inträffar[12].
Det visuella intryck som en ensam byggnad ger jämfört med det av ett samhälle skiljer sig markant åt. Visserligen är en ensam byggnad även den arkitektur men det ger en känsla av enslighet. Det som sker när man samlar flera byggnader tillsammans är att det skapas volymer. Där volymerna som inryms mellan byggnaderna blir en sorts arkitektur i sig. Volymen upplevs som levande, man upplever att man är ”i den” fastän att man faktiskt inte befinner sig inuti någon byggnad[12].
I denna grupp av byggnader kan det även finnas någon som gör sig mer påtaglig än resten. Det kan vara en kontorsbyggnad, kyrka eller liknande bland en samling mindre hus. Antag att en katedral jämförs för sig själv. Det går att uppfatta katedralen för alla dess kvalitéer, storlek, färg och så vidare. Det går att se att den är stor men det är svårt att relatera till storleken. Däremot, att istället se katedralen tillsammans med en mindre bebyggelse, så förändras genast intrycket. Plötsligt blir den monumental när det går det att relatera den till något mer uppfattbart[12].
3.1.4.1 Införsel av träd och grönska
Träd och byggnader har en speciell relation till varandra. Förr i tiden var arkitektur komplett, den innehöll en rik fasad, modellering och textur som gjorde dem till självförsörjande konstverk. Idag har arkitekturen minskats, träden och grönskan har blivit mycket viktigare för arkitekturen. Landskapet har blivit en del av
arkitekturen. Behovet av berikning och införandet av växter och träd bygger på att låta grönskan låna ut sin rikedom och låta byggnaderna framhäva trädens
arkitektoniska kvaliteter vilket skapar en slags symbios. Något man bör ha i åtanke är variationen och kombinationen av träd och byggnader. Höga och låga träd och byggnader i olika kombinationer ger olika effekter: avstånd, intimitet, betoning av det horisontella eller vertikala och så vidare. Skugga och insynsskydd är också anledningar till användning av träd[12].
3.1.4.2 Nivåskillnader
Varierande nivåskillnader är en stor del av stadsbilden. Varje plats har sin nollpunkt. Om man upplever att man befinner sig ovanför denna nollpunkt ger det en känsla av auktoritet och man känner sig priviligierad. Att vara under
innebär känslor av intimitet och skydd. Att ändra nivåerna har ett rent funktionellt användningsområde. Exempelvis kan separat sällskapsyta i en park eller på ett torg lösas genom nivåförändring. Valet att höja eller sänka ytan kan bäst fastställas med hänsyn till den psykologiska effekten. Det vill säga, vara över eller under
nollpunkten, auktoritär eller intim. Det faktum att en sluttande yta är mer uppmärksammad än en horisontell kan vara till god användning för att skapa en känsla av utrymme. Förändringar mellan olika nivåer bör bidra med något positivt till stadsbilden[12].
3.1.4.3 ”Här” och ”där”
Inuti byggnader finns volymer, interiör. När flera byggnader samlas, och således yta mellan dem, tillkommer nya volymer utomhus. Det sociala livet är inte enbart bundet till inomhusmiljön, utan även utanför kommer folk att samlas för att ockupera utrymmet. Torg, stråk, gränder, volymer har bildats och interagerar med varandra. I praktiken innebär detta att en stad uppdelad i olika volymer ger en känsla av ”här” infinner sig men även ett intryck av ”där”[12].
Detta kan uppnås genom olika konstellationer av byggnader. Konstgjord
avskärmning, då exempelvis ett valv eller port är det som delar upp omgivningen i här och där. Det kan även vara en iögonfallande byggnad eller objekt i bakgrunden som förändrar en trivial byggnadsgruppering till något spännande och skapar här och där[12].
Något som suddar ut intrycket av här och där är när känslan av inne och ute försvinner. Detta kan skapas genom stora panoramafönster som gör att man upplever sig befinna sig inne och ute på samma gång. Även små, halvprivata trädgårdar eller terrasser som mjukar upp mötet mellan det privata inomhus och det offentliga gaturummet minskar känslan av här och där jämfört med vad exempelvis en hög mur skulle göra[12].
Vissa intryck blir mer påtagliga om de innesluts. Himlen ser man ständigt över hustaken men man stannar sällan upp och beundrar dess oändlighet. Om den istället ramas in av ett valv eller port blir detta genast mer uppenbart för betraktaren[12].
Om en vy från en gränd upphör av en byggnad i rät vinkel mot gränden bildas ett slutet utrymme. Men en förändring av vinkeln i den avslutande byggnaden skapar underförstått en sekundär plats. Ett utrymme som man inte kan se men känner på sig måste vara där, mitt emot byggnaden. Genom att vinkla byggnader kan man alltså ändra hur ytan runtomkring upplevs[12].
3.2 Fallstudie
Litteratur om de olika referensobjekten har hämtats ur böckerna Encyclopedia of
20th-century Architecture, Exploding the Myths of Modern Architecture, Architecture of France,
Att bygga hållbart, Goda exempel från Lund och Malmö, Brukarmedverkan vid nyproduktion av hyresbostäder, Vikten av empowerment och mytbildning för bestående vädeladdning.
Förutom dessa böcker har information även tagits från tidskriften Forum samt internet.
I brist på svenska flerbostadshus med blandade lägenhetskonstellationer har sökandet efter relevanta referensobjekt till stor del skett i Europa med störst framgång i Danmark. Nedan presenteras fyra stycken referensobjekt varav ett är svenskt. Två utav objekten har studerats djupare än de andra två.
Referensobjekten har valts utifrån differentiering och sociala aspekter.
3.2.1 Unité d’Habitation
3.2.1.1 Inledning
Tiden efter andra världskriget blev bostadsbristen i Europa akut på grund av förstörelse och flera år av eftersatt byggande. De europeiska regeringarna började åter finansiellt stödja produktionen av stora bostadsprojekt. International Style modernismen, speciellt skivhöghusen utvecklade av Le Corbusier dominerade dessa ansträngningar [13]. Le Corbusier fick 1946 i uppdrag av Ministeriet för återuppbyggnad att rita ett bostadskvarter i Marseilles, Frankrike. Resultatet av detta blev Unité d’Habitation som färdigställdes 1953. Unité är ett 56 meter högt, 24 meter brett och 165 meter långt rätblock. Placerat på bastanta pelare, eller pilotis, vilket är en av Le Corbusiers fem arkitektoniska stöttestenar. Unité d’Habitation är ett av brutalismens tidigaste byggnader [14].
3.2.1.2 Bakgrund
Totalt finns det 337 bostäder med möjlighet att husera 1,600 personer[15]. Av de 17 våningarna är våning sju och åtta shoppinggator för att tillgodose invånarnas behov av att handla och därmed slippa behöva lämna byggnaden. Korridorerna kan liknas vid långa fönsterlösa gator. Fasaden består av en speciell sorts
betongbearbetning som Le Corbusier utvecklat kallat béton brut, eller grov betong. Denna metod bestod i att använda obearbetade träformar för att gjuta betongen [14]. Balkongerna ligger inne i fasaden och är utrustade med vad Le Corbusier kallar brises-soleil, horisontella solskydd. Tanken bakom dessa var att blockera direkt solljus under sommarhalvåret men att släppa in direkt solljus under vintern. Dessvärre fungerade de inte tillfredställande då huvudfasaderna ligger mot öst och väst. Så den låga morgon- och kvällssolen letade sig in i lägenheterna ändå. Icke desto mindre bidrar solskydden till en intressant fasad [14].
3.2.1.3 Fem punkter inom ny arkitektur
1926 publicerade Le Corbusier sina fem punkter för ny arkitektur. Den första punkten, även den som är mest tydlig gällande Unité, är pilotis. Pilotis var ett namn Le Corbusier använde för att få en annars konventionell pelare att verka vara mer än vad den egentligen är. Tanken var att byggnaden skulle lyftas upp från marken av pelare för att frigöra marken för rörelse och andra
användningsområden. De andra och tredje punkterna gällde det bärande systemet. Alla innerväggar skulle vara icke-bärande och kunna placeras fritt för att
möjliggöra öppna planlösningar – plan libre. Det samma gällde ytterväggarna som inte heller skulle vara bärande för att frigöra fasaden – façade libre. Detta
medförde att byggnaderna fick ett bärande system av armerad betong. Punkt fyra, fönstren skulle placeras i långa rader – fenêtre en longeur. Anledningen var att ge individen en panoramautsikt över omgivningen. Inspirationen hämtades från ett skepps brygga. Detta är något som inte är
representerat i Unité men som tydligt framkommer i Le Corbusiers andra projekt, exempelvis Villa Savoy.
Sista punkten innebar att man ersatte den förlorade naturen som resultat av byggnadens uppförande genom att anlägga en trädgård uppe på taket – toit jardin. Något som i Unité tagit sig uttryck genom aktivitetsmöjligheter för de boende. Exempelvis en löparbana samt en mindre pool men även spännande användning av béton brut, grovgjuten betong [14].
3.2.1.4 Bostäderna
Unité d’Habitation i Marseilles består utav 337 lägenheter. Alla är i etage och helt genomgående i öst-västlig riktning. Genom sättet modulerna passar tillsammans innebär det att det endast krävs korridorer på var tredje våning. Dessa är våning 2, 5, 7, 8, 10, 13 och 16 (våningarna 7 och 8 till för de servicefunktioner som finns i byggnaden, hotell, restaurant, bar, affärer, bageri med mera.) [16]. Planlösningen är inte helt fri, trots att detta var en av Le Corbusiers fem grundpunkter. Varje
bostadsmodul är endast 3,66 meter bred men 24 meter lång. Detta medför att lägenheterna inte är speciellt varierande och därför endast riktar sig till en viss del av bostadsmarknaden vilket sänker differentieringen. Dessutom blir lägenheterna svåra att inreda och liknar tunnlar. Inte heller rumshöjden är något att stoltsera med, 2,26 meter i större delen av lägenheterna är väl skralt [14].
Det finns två grundläggande lägenhetsmoduler, en uppåtgående och en
neråtgående, vilket beskrivs i bild [Fig.7] på föregående sida. I båda fallen kom man först in i en liten tambur. Bakom ännu en dörr kom man ut i köket och vidare genom matplatsen. I de uppåtgående modulerna leds man ut i
vardagsrummet med dubbel rumshöjd och öppet samband med matplatsen. En trappa upp finner man det stora sovrummet, toalett, badrum samt två mindre sovrum. De neråtgående modulerna skiljer sig i den bemärkelsen att
vardagsrummet och stora sovrummet blir i öppet samband. De två mindre sovrummen blir lidande på grund av de smala lägenheterna. För att råda bot på detta går det att öppna upp mellan rummen med skjutdörrar. Gångarna och kärnan i lägenheterna blir väldigt mörka. Ännu en icke fördelaktig företeelse som uppträder, direkt kopplad till modulernas mått[16].
[Fig.7]
3.2.2 BO 100, Malmö
3.2.2.1 Inledning
I ett samarbete med Malmö stad och Malmö kommunala bostäder (MKB) 1987 blev projektet Bo100 tilldelade en tomt i centrala Malmö. Läget på tomten var bra men storleken var för liten för att ambitionsnivån som från början satts skulle gå att uppnå. Bo100-huset är ett uppseendeväckande projekt skapat i samarbete med arkitekten Ivo Waldhör och hyresgästerna[17].
[Fig.2] Fasadbild på Bo 100.
3.2.2.2 Bakgrund
Krisen efter miljonprogrammets slut innebar en stor minskning i
bostadsbyggandet. Det mesta som byggdes var kategoribostäder och en del exklusivare bostäder. Bortsett från detta var bostadsmarknaden relativt mättad. Runt 1970 började kollektivhus växa upp i landet, ofta av ekonomiska och sociala skäl[7]. Avsaknaden av individuella bostäder fick Ivo Waldhör att 1987, i ett samarbete med Malmö stad och Malmö kommunala bostäder (MKB), påbörja ett brukarprojekt. Namnet Bo100 kom av att det från början var tänk att skapa 100 lägenheter. 200 personer anmälde sig i bostadsförmedlingens kölista men bara 60 personer dök upp vid det första mötet. En förening bildades och en boskola startades där de anmälda hyresgästerna fick lära sig att läsa ritningar.
När Bo100 1987 fick en tomt av kommunen fick ambitionen att skapa 100 lägenheter revideras. Tomten hade ett bra läge men var liten. Det slutade med 39 lägenheter istället för de ursprungliga 100.
Processen från idé till inflyttning tog cirka fyra år. Arbetet delades upp mellan brukarna, det skapades grupper som hade hand om exempelvis: trapphus, trädgård och gemensamhetslokaler[17].
I husets bottenplan finns gemensamma utrymmen som allrum, gästlägenheter, bastu och solaltan[17]. I källaren finns ett garage med plats för 19 stycken bilar. I varje trapphus finns även en gemensam tvättstuga. Utvändigt lämnar husets gavlar och språng inte många oberörda, här är det arkitekturen som har fått följa
