Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
ANMÄLNINGSPLIKTEN TILL
SOCIALTJÄNSTEN
EN STUDIE OM SKOLPERSONALENS
UPPLEVELSER AV ATT GÖRA EN
OROSANMÄLAN
DENIZE MATHISSON
JOSEFINE STERNEMAR
ANMÄLNINGSPLIKTEN TILL
SOCIALTJÄNSTEN
EN STUDIE OM SKOLPERSONALENS
UPPLEVELSER AV ATT GÖRA EN
OROSANMÄLAN
DENIZE MATHISSON
JOSEFINE STERNEMAR
Mathisson, D & Sternemar, J. Anmälningsplikten till Socialtjänsten. En studie om skolpersonalens upplevelser av att göra en orosanmälan. Examensarbete i socialt arbete. 15 högskolepoäng. Malmö Universitet: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2019.
Studien belyser den komplexa problematik som omsluter anmälningsplikten för skolpersonal vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa. Tidigare forskning pekar på att underrapportering är ett problem i de svenska skolorna, men samtidigt menar forskare på att anmälningsfrekvensen inte är intressant att undersöka om man inte också undersöker den problematik som lagstiftningen genererar. Studiens frågeställningar är därav utformade för att ta reda på hur skolpersonal upplever anmälningsplikten till Socialtjänsten enligt 14 kapitlet 1 § SoL, och hur deras syn på anmälningsplikten påverkas av att de inte kan anmäla sin oro anonymt. Studien söker även svar på hur grundskolors rutiner kring anmälningsförfarandet ser ut, och om skolpersonalen anser att något saknas i lagstiftningen eller från Socialtjänsten. För att få svar på frågeställningarna gjordes tre semistrukturerade intervjuer med totalt sju informanter som arbetar inom grundskolan i Malmö och Vellinge. Analysen bygger på utvecklingsekologi samt teorin om street-level bureaucracy, eller gräsrotsbyråkrati. De slutsatser som kunde dras efter studiens genomförande var att skolpersonalen upplever att den lagstadgade anmälningsplikten är något bra, och att deras
anmälningsbenägenhet inte påverkas av det faktum att de inte kan anmäla anonymt. De upplever trots allt att anmälningsplikten genererar en viss utsatthet för dem som skolpersonal i kontakt med föräldrar. Samtliga skolor använde sig av konsultation med Socialtjänsten innan dess att en anmälan gjordes, och det fanns möjlighet till råd och stöd från elevhälsan både före och efter en anmälan. Det skolpersonalen saknade från lagstiftningen och Socialtjänsten var tydligare rutiner för Socialtjänsten när det kommer till att återkoppla till anmälaren.
Nyckelord: Anmälningsplikt, Erfarenheter, Lagstiftning, Rutiner, Sekretess, Skolpersonal
THE DUTY TO REPORT TO
SOCIAL SERVICES
A STUDY ON SCHOOL PERSONNEL’S
EXPERIENCES WHEN IT COMES TO
REPORTING CONCERN FOR A CHILD
DENIZE MATHISSON
JOSEFINE STERNEMAR
Mathisson, D. & Sternemar, J. The Duty to Report to Social Services. A study on School Personnel’s Experiences When It Comes to Reporting Concern for a Child. Degree project in social work. 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of Social Work, 2019.
The study highlights the complex issue surrounding school personnel’s duty to report to Social Services if they suspect or if it comes to knowledge that a child may be in physical, social or psychological danger. Previous research shows a lack of these reports in Swedish schools, but at the same time researchers say that the frequency of reports is not relevant to study if one does not also study the problems that generates from the legislation itself. Therefore, this study’s questions at issue are designed to find out how the school personnel experience the duty to report concern for a child to Social Services, and in which way their experience is affected by the fact that they cannot report anonymously. The study also investigates the schools’ routines for making these reports, and if the school personnel feel that something is missing from the legislation or the Social Services regarding the duty to report concern for a child. To answer these questions, three semi-structured interviews with a total of seven informants from three different schools in Malmö and Vellinge were conducted. The analysis is based ecological systems theory and the theory of street-level bureaucracy. The final conclusions were that the school personnel have a positive attitude towards the duty to report, and that their tendency to report is not affected by the fact that they cannot report anonymously. They do however experience an exposure generated from the duty to report, when it comes to the parents’ reactions. All schools used the opportunity to consult with Social Services before making a report, and they all had the opportunity to get help and support from the student health before and after making a report. What they felt were missing in the legislation was clearer demands for Social Services to give feedback to the reporter.
Keywords: Duty to report, Experience, Legislation, Routines, Secrecy, School Personnel
FÖRORD
Efter flera veckors hårt arbete och både skratt och känslor av hopplöshet är uppsatsen äntligen klar. Inledningsvis vill vi tacka våra informanter som ställde upp för intervju. Utan deras deltagande hade denna uppsats inte blivit till. Vi vill även tacka för deras vilja att dela med sig av sina tankar och egna erfarenheter.
Vi vill även tacka vår handledare Michael Wallengren-Lynch för hans stöttning och synpunkter under uppsatsens gång, vilket var till stor hjälp för oss. Slutligen vill vi tacka personalen på biblioteket på Malmö Universitet som väglett oss i sökning efter litteratur.
Vi har spenderat mer tid med böcker och artiklar än någonsin tidigare, och lärt oss otroligt mycket på kort tid. Vi har fått träffa personer med kunskap inom flera olika områden, vilket bara har gjort oss ännu mer förväntansfulla inför vad som komma skall. Det är nu inte långt kvar innan vi tar det sista klivet ut på fältet, som
fullfjädrade socionomer.
Tack!
Denize Mathisson och Josefine Sternemar Malmö, januari 2019
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 6 1.1. Syfte 7 1.2. Frågeställningar 7 1.3. Avgränsningar 7 1.4. Begreppsdefinition 7 2. BAKGRUND 82.1. Barnavårdssystemet - En historisk inblick 8
2.2. Lagstiftning 9
2.3. Antal anmälningar 9
3. KUNSKAPSLÄGE 11
3.1. Underrapportering 11 3.2. Rutiner för orosanmälan 12 3.3. Barn som far illa 12 3.4. Anmälningsbenägenhet hos skolpersonal 13 3.5. Hot och våld mot lärare i skolan 14
4. TEORI 16
4.1. Street-level bureaucracy - gräsrotsbyråkrati 16 4.2. Utvecklingsekologi 17 5. METOD 20 5.1. Urval 20 5.1.1. Bortfall 20 5.2. Tillvägagångssätt 21 5.2.1. Källkritik 23
5.2.2. Validitet och reliabilitet 23
5.2.3. Etiska överväganden 24
5.2.4. Förförståelse 24
5.3. Kodning och analys av data 25 5.4 Beskrivning av arbetsfördelning 26
6. RESULTAT 27
6.1. Rutiner 27
6.3. Erfarenheter 30 7. ANALYS 33 7.1. Rutiner 33 7.2. Lagstiftning 35 7.3. Erfarenheter 37 7.4. Samverkan 38 8. SLUTSATSER 40 9. SAMMANFATTNING 41 REFERENSER 42 BILAGOR 44 Bilaga 1 - Intervjuguide 44 Bilaga 2 - Informationsmejl 46 Bilaga 3 - Kodschema, intervjuer 47
1. INLEDNING
I Malmö gjordes totalt 12 687 anmälningar om oro till Socialtjänsten under 2017, vilket blir drygt 40 orosanmälningar per 1000 invånare. (Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Malmö Stad, 2018). I Vellinge ligger samma siffra på 600, vilket innebär drygt 16 anmälningar per 1000 invånare. (Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Vellinge Kommun, 2018). Enligt Socialstyrelsen (2012) kommer majoriteten av alla orosanmälningar till Socialtjänsten från just skolan. Enligt Socialstyrelsen (2018) är skolan, som näst viktigaste institution för barnet efter familjen, dessutom ett skydd för barn i utsatta situationer (Socialstyrelsen, 2018). Att anmälningsfrekvensen är något högre i Malmö än i Vellinge är dock i denna kontext oväsentligt. Det viktiga i denna kontext är det faktum att myndigheter och yrkesverksamma som kommer i kontakt med barn och unga i sin verksamhet har en skyldighet att anmäla till socialtjänsten vid kännedom eller misstanke om att ett barn far illa. Detta regleras i 14 kap. 1 § Socialtjänstlagen (2001:453), och innebär en sekretessbrytande bestämmelse för skolpersonal. Vid sidan av denna lagstiftning finns vår Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) som i sitt 26 kap. 5 § reglerar det faktum att anmälaren som enskild person får lov att förbli anonym om hot om
allvarliga repressalier föreligger. Erdis (2011) tar i boken ”Juridik för pedagoger” upp det faktum att personal inom det offentliga inte kan omfattas av bestämmelsen om anonymitet, eftersom de har en skyldighet att fullgöra sin anmälningsplikt (Erdis, 2011).
Trots att lagstiftningen är tydlig gällande det faktum att anmälningsplikten är absolut så visar flertalet studier på att anmälningsfrekvensen är relativt låg i flera olika yrkesgrupper. Enligt Backlund och Wiklund (2012) har studier som gjorts under perioden 1999 till 2008 pekat på att skolpersonal endast anmäler i 15–45 % av de fall då de misstänkt att ett barn kan fara illa (Backlund & Wiklund, 2012, s. 395-396). Även i SOU 2001:72 kan man läsa att flera olika undersökningar av verksamheter som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med barn att endast en liten andel av de barn som kan misstänkas fara illa anmäls till nämnden (SOU 2001:72).
Som Backlund och Wiklund (2012) skriver så är det inte särskilt relevant att
undersöka endast anmälningsfrekvensen eller hur anmälningsplikten efterlevs inom respektive verksamhet. Detta då en komplex problematik omsluter ämnet. Därav finns behov av att, i en sådan studie, även våga diskutera de problem som växer fram av lagstiftningen i sig själv (Backlund & Wiklund, 2012). Vi ser därför ett behov av att inte bara diskutera anmälningsfrekvensen på respektive skolor, utan även
undersöka skolpersonalens syn på och upplevelse av att göra en orosanmälan samt rutinerna kring detta. Som nämnt ovan har studier gällande anmälningsfrekvens genomförts sedan flera år tillbaka, vilket ännu inte lett till svar på vad skolpersonal behöver för att anmälningsfrekvensen skall öka. Det är som redan nämnt en komplex problematik, där vi ser ett behov av att belysa skolpersonals upplevelser kring att göra en orosanmälan för att på så sätt kunna bidra med idéer för hur Socialtjänsten kan stötta skolan i att öka tryggheten för eleverna som går där.
1.1. Syfte
Syftet med denna studie är att ta reda på hur skolpersonal upplever anmälningsplikten enligt 14:1 SoL i relation till att sekretess för anmälaren inte kan tillämpas på dem, och detta för att söka svar på vad som skulle behövas för att hjälpa och stötta skolorna att bygga upp en bra och tydlig praxis för när skolor gör en anmälan om oro för ett barn. Syftet är även att söka svar på hur överlämning av anmälan från skola till Socialtjänst skulle kunna ske på ett mer systematiskt och smidigt sätt, samt att ta reda på vad skolpersonal anser saknas från Socialtjänsten eller lagstiftningen när det kommer till anmälningsförfarandet.
1.2. Frågeställningar
- Hur upplever skolpersonalen anmälningsplikten enligt 14 kap. 1 § SoL? - Hur påverkas skolpersonalens syn på anmälningsplikten av att de inte kan
anmäla sin oro anonymt?
- Hur ser grundskolors rutiner ut kring anmälningsförfarandet?
- Saknar skolpersonalen något från Socialtjänsten eller lagstiftningen gällande anmälningsförfarandet?
1.3. Avgränsningar
Studien är avgränsad till att endast undersöka skolpersonal på kommunala
grundskolor i Malmö och Vellinge. Detta med anledning av att denna grupp kan antas vara intressant att undersöka eftersom de omfattas av anmälningsplikten enligt 14 kap. 1 § Socialtjänstlag, men inte kan skyddas av bestämmelsen om anonymitet för anmälaren.
1.4. Begreppsdefinition BrB - Brottsbalk (1962:700) SoL - Socialtjänstlag (2001:453) SL - Skollag (2010:800)
OSL - Offentlighets- och sekretesslag (2009:400)
Enskild/Den enskilde - En fysisk eller juridisk person som inte är en myndighet eller annat offentligt organ.
Anmälare - Den som anmäler oro för ett barn till Socialtjänsten.
Uppgiftslämnare - Den som sett eller hört någonting som medför oro för ett barn, men som inte är anmälare.
2. BAKGRUND
Nedan följer bakgrundsinformation om den lagstadgade anmälningsplikten och barnavårdssystemet i Sverige. I avsnittet finns även dagsaktuell information om antalet anmälningar om oro som görs i respektive kommun som deltagit i studien. 2.1. Barnavårdssystemet - En historisk inblick
Redan på 1800-talet började Sverige lagstifta om det som senare skulle komma att bli det svenska barnavårdssystemet. Enligt Lundström (2011) var lagarna till en början formade av en tanke om att samhället skall erbjuda hjälp till berörda familjer. I verkligheten visade sig dessa ”erbjudanden” snarare verka för avskräckning istället för hjälp. Det barnavårdssystem som fanns i Sverige under 1800-talet och början av 1900-talet skiljer sig från det systemet vi känner igen idag. Något som fanns i lagstiftningen redan då och som vi kan se spår av idag är att man ville erbjuda hjälp till både så kallade ”vanartade unga” och barn som riskerade att utsättas för
försummelse, samt att förebyggande åtgärder skulle sättas in för att eventuellt som sista utväg omhänderta barnet. År 1924 kom ”Lag om samhällets barnavård”, och barnavårdssystemet började moderniserats. Detta då lagen innebar ett krav på att varje kommun skulle inrätta en barnavårdsnämnd. Lagen uppkom för att möta den efterfrågan om kontroll och inspektion av den barnavård som bedrevs i landet (Lundström, 2011).
Lundström (2011) skriver vidare att denna ovan nämnda lag kom att ersättas med en ny, liknande lagstiftning år 1960. Även i denna lagstiftning skiljer man på ”miljöfall” och ”beteendefall”, precis som i dagens lagstiftning. Stödinsatser skulle vara det första som sattes in, och som sista åtgärd kunde barnen omhändertas. Under 60-talet började även en stark kritik gentemot institutionerna etableras som debatt. På 70-talet lades grunden för Socialtjänstlagen, som redan då kännetecknades av ökad
frivillighet. Från att institutionsvården stod på sin topp under 30- och 40-talet hade antalet platser på så kallade ”skyddshem”, barnhem och ungdomsvårdsskolor minskat från drygt 8000 till 2000 platser i början av 80-talet (Lundström, 2011). Man skulle alltså kunna säga att ett paradigmskifte ägde rum inom barnavårdssystemet under denna period.
Vidare skriver Lundström (2011) att det på 80- och 90-talet återkom kraven på en hårdare lagstiftning, bland annat när det kom till brottslighet. Detta ledde till att det som tidigare kallades ungdomsvårdsskolor återkom i form av Statens
institutionsstyrelses särskilda ungdomshem, samt en lagstiftning som innebar ett ökat samarbete mellan domstol och socialtjänsten i ärenden som rör ungdomar
(Lundström, 2011).
Enligt Backlund och Wiklund (2012) är anmälningsplikten enligt 14 kap 1 § SoL idag en grundbult i barnavårdssystemet. Författarna menar att anmälningsplikten är en tydlig markering till Sveriges invånare att relationen mellan barn och förälder kan bli en samhällsangelägenhet, och att föräldrar inte har en suverän ställning till sina barn (Backlund & Wiklund, 2012).
2.2. Lagstiftning
Anmälningsplikten för personer som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med barn och ungdomar regleras i 14 kap. 1 § Socialtjänstlagen.
1 § Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa:
1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga, [...]
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av stöd och skydd. [...]
Även i 29 kap. 13 § i Skollag (2010:800) hänvisas man till denna ovan nämnda bestämmelse i Socialtjänstlagen. Det är således tydligt att skolpersonal har en plikt att göra en så kallad orosanmälan till Socialtjänsten vid kännedom eller misstanke om att ett barn far illa, och detta så snart kännedomen eller misstanken uppkommer. Denna lagstadgade plikt bryter den sekretess som skolor omfattas av, vilket förtydligas i 10 kap. 28 § i Offentlighets- och sekretesslag.
Svensk lagstiftning har ett skydd för den enskilde när denne anmäler oro för ett barn till Socialtjänsten. Detta regleras i 26 kap. 5 § i Offentlighets- och sekretesslag.
5 § Sekretess gäller [...] för uppgift i anmälan eller utsaga av en enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, i förhållande till den som anmälan eller utsagan avser, endast om det kan antas att fara uppkommer för att den som har lämnat uppgiften eller någon närstående till denne utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs. [...]
Vad som inte får glömmas bort när det kommer till diskussionen om underrapportering är att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid
myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosatt vad som gäller för uppgiften kan dömas till tjänstefel enligt 20 kap. 1 § Brottsbalken. Att inte anmäla till Socialtjänsten vid misstanke eller kännedom om att ett barn far illa innebär alltså att man som anställd på en skola begår ett tjänstefel.
Backlund och Wiklund (2012) skriver dessutom att anmälningsfrekvensen inte bör undersökas enskilt, eftersom detta ämne är så pass komplext. Därav finns ett behov av att i en diskussion kring anmälningsplikten och samhällets hantering av barn som far illa även involvera problem i lagstiftningen som ett element (Backlund och Wiklund, 2012).
2.3. Antal anmälningar
Som vi kan utläsa av tabellen nedan så har det totala antalet orosanmälningar av barn i Malmö stad ökat under de senaste 5 åren, med en topp 2015 på grund av
flyktingkrisen. Viktigt att notera att statistiken beskriver antalet orosanmälningar, inte antalet barn som blivit anmälda. Ett barn kan alltså beröras av fler än en anmälan (Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Malmö Stad, 2018).
År Flickor Pojkar Totalt
2014 3687 6416 10 103 2015 5029 20 379 (orsak ensamkommande barn) 25 408 (orsak ensamkommande barn) 2016 4880 7028 11 908 2017 5146 7541 12 687 2018 jan-okt 4861 6607 11 468
Tabell 1: Antalet orosanmälningar av barn i Malmö, januari 2014 - oktober 2018
I Vellinge ses en ökning av antalet aktualiseringar under de senaste åren. Tyvärr är siffrorna för Vellinge endast totalt, och inte med information om de gäller flickor eller pojkar. Med “aktualiseringar” menas både anmälningar om oro enligt 14 kap. 1 § SoL och ansökningar om stöd enligt 4 kap. 1 § SoL från vårdnadshavare
(Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, Vellinge Kommun, 2018).
År Antal aktualiseringar, avrundat till
närmaste 5-tal 2014 335 2015 440 2016 465 2017 600 2018 jan-okt 620
Tabell 2: Antalet aktualiseringar av anmälningar och ansökningar gällande barn i Vellinge, januari 2014 - oktober 2018
För att öppna upp för jämförelse mellan de två kommunerna gjordes en beräkning av anmälningar per 1000 capita. I Malmö är antalet drygt 40, och i Vellinge är antalet drygt 16.
3. KUNSKAPSLÄGE
Nedan följer tidigare forskning som gjorts inom ämnet anmälningsplikt för skolpersonal och upplevelsen att anmäla oro, samt annan relevant information. Kapitlet är strukturerat utefter följande teman; underrapportering, rutiner för
orosanmälan, barn som far illa, anmälningsbenägenhet hos skolpersonal samt hot och våld mot lärare i skolan.
3.1. Underrapportering
I kommittén mot barnmisshandels slutbetänkande med titeln “Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda”, kan man läsa att trots att anmälningsskyldigheten för myndigheter vars verksamhet berör barn är ovillkorlig, så visar resultat av olika undersökningar att endast en liten andel av de barn som kan misstänkas fara illa anmäls till nämnden (SOU 2001:72).
Backlund och Wiklund (2012) skrev 2012 ett kapitel vid namn “Anmälningsplikten till skydd för utsatta barn - några kritiska synpunkter” i boken “Rätt, social utsatthet och samhälleligt ansvar - Festskrift till Anna Hollander”. I deras text framgår att flertalet svenska studier visat att underrapportering rent generellt är ett problem inom skola och barnomsorg. Under 1992 visade en av dessa studier att personal inom barnomsorgen endast anmälde oro för en tredjedel av de barn som kunde misstänkas fara illa. År 1999 visade en liknande studie som undersökte personal inom
grundskolan på att endast 15 till 45 % av de barn som misstänktes fara illa anmäldes till Socialtjänsten. Författarna skriver vidare att två nya svenska studier från 2004 respektive 2008 visar motsvarande och även lägre andel anmälningar (Backlund & Wiklund, 2012).
Underrapportering har även funnits inom andra professioner. Veronica Svärd (2017) skriver i sin artikel “Why don’t they Report?” om hur anmälningsplikten efterlevs och upplevs an sjukvårdspersonal. I artikeln framgår att skolpersonal inte är de enda som drar sig för att upprätta en orosanmälan om att ett barn far illa. Även
sjukhuspersonal uppvisar dessa tendenser. Anledningen till att sjukvårdspersonal drar sig för att göra en anmälan är för att de upplever en avsaknad av rutiner vid
orosanmälningar. Sjukhuspersonal upplever även att de saknar tillräckligt med utbildning för att upptäcka oroväckande signaler i tid. Den höga arbetsbelastningen upplevs även som ett hinder i att kunna göra orosanmälningar. Det finns även en oro att skada relationen till barnens föräldrar. En faktor som hade stor påverkan av antalet orosanmälningar var hur stort förtroende sjukvårdspersonalen hade för Socialtjänsten. Ju högre förtroende desto högre anmälningsgrad (Svärd, 2017).
Sammanfattningsvis finns det flertalet studier som pekar på att trots att
anmälningsplikten är absolut och ovillkorlig, så är det något som gör att de som i sin yrkesroll har som plikt att anmäla ändå inte anmäler. Studier har gjorts både under 90-talet och 2000-talet, och de visar alla på låg anmälningsfrekvens.
3.2. Rutiner för orosanmälan
Bolin (2011) skriver i sitt kapitel “Lärares samarbete med Socialtjänsten” i boken “Läraryrket - ett mångfasetterat uppdrag” om hur en orosanmälan kan behandlas i skolmiljö. Hon delar upp orosanmälan som fenomen och rutin i två separata steg, eller ”faser” som hon kallar det. Fas ett innebär att uppmärksamma och ta beslut gällande om det som inträffat skall anmälas till Socialtjänsten eller inte. Det kan vara både de allra mest akuta situationer som anmäls direkt, som att ett barn berättar att hen inte vill gå hem för att hen blir eller har blivit slagen av en förälder. Det kan även handla om en mer långsam process där den anställde över tid börjar misstänka att barnet far illa och kanske sedan diskuterar detta med kollegor för att sedan anmäla. Författaren är dock tydlig med att anmälningsplikten enligt 14 kap 1 § SoL är absolut, och att utgångspunkten för en anmälan till Socialtjänsten alltid skall vara barnets behov (Bolin, 2011).
Bolin (2011) skriver vidare om det hon kallar för fas två, som innebär mötet med det barn man misstänker kan fara illa efter det att orosanmälan är gjord. Hon syftar då på de tillfällen då skolpersonal möter barnet i exempelvis klassrummet eller på
fritidshemmet. Mötet i sig självt kan vara känsligt för anmälaren i skolmiljö, och ett sätt att stötta läraren i de starka känslor som eventuellt uppkommer i samband med en orosanmälan är att erbjuda handledning för läraren i denna fas (Bolin, 2011).
Dombrowski och Gischlar (2006) skriver i sin artikel “Supporting school professionals through the establishment of a school district policy on child maltreatment” att forskning visar att skolpersonal är de som är i bäst position att identifiera och anmäla barnmisshandel och omsorgssvikt eftersom de har kontakt med barnen dagligen. Trots den lagstadgade anmälningsplikten är det fortfarande en relativt stor andel observerade händelser som inte anmäls. Enligt författarna bidrar ett “anmälningspositivt” klimat på skolan till att fler händelser anmäls. Detta skulle enligt författarna kunna skapas genom att upprätta övergripande policies för skolor att följa när en orosanmälan gjorts (Dombrowski & Gischlar, 2006).
Det finns alltså studier som tyder på att det finns saker som kan göras inom
skolvärlden för att öka anmälningsfrekvensen, både lokalt på skolan men även på mer övergripande nivå. Det handlar om vad som kan göras både före och efter att en anmälan har gjorts, och vad som är gemensamt för samtliga artiklar nämnda i detta avsnitt är att de pekar på ett behov av rutiner för skolor att följa när det kommer till orosanmälningar.
3.3. Barn som far illa
I kommittén mot barnmisshandels slutbetänkande med titeln “Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda” finns mer att läsa om än just underrapportering som nämnt ovan. Där finns nämligen en diskussion kring när det är att anse att ett barn “far illa”. Det framgår att det är en svår uppgift att bedöma huruvida kriterierna för när en anmälan bör göras är uppfyllda, och att det inte är möjligt att förtydliga gränsen i lagstiftningen. Det är tydligt i texten att det alltid finns en gråzon gällande när man bör och när man inte bör anmäla sin oro till Socialtjänsten. Eftersom det då inte går
att förtydliga när en anmälan skall göras i lagstiftningen är denna fråga beroende av både rutiner om anmälningsskyldighet, den anmälningsskyldiges kompetens samt stödet som denne kan få. Kommittén lägger fram att problematiken kring att avgöra när en orosanmälan skall skrivas behöver behandlas genom tydligare rutiner, en utökning av möjligheten att konsultera Socialtjänsten vid oro för ett barn samt en ökning av utbildning och information till berörda yrkesgrupper (SOU 2001:72). Socialstyrelsen (2014) har i sin publikation “Barn som far illa eller riskerar att fara illa” skrivit om vilka tecken som kan tyda på att ett barn kan fara illa, vilket kan användas för att underlätta för anmälningsskyldiga när det kommer till att bedöma när en anmälan till Socialtjänsten bör göras. Spädbarn som far illa kan reagera med tillväxthämning, passivitet samt svårighet att få kontakt med. Förskolebarn å andra sidan kan uppvisa utagerande eller passiva beteenden, eller verka omogna för sin ålder. Förskolebarn kan även visa tecken på ångest, nedstämdhet och
sömnsvårigheter, eller ha försenad språkutveckling. Dessa barn kan även ha dålig hygien. Det kan vara svårt och ta lång tid att upptäcka dessa tecken hos både spädbarn och förskolebarn, eftersom hjärnans utveckling påverkas långt innan symtom uppkommer (Socialstyrelsen, 2014).
Vidare skriver Socialstyrelsen (2014) att skolbarn kan, förutom fysiska skador, kan ha inlärningssvårigheter och problem i kontakten med kamrater. Även dessa barn kan ha dålig hygien och vara vanvårdade. Tonåringar och äldre barn kan visa mer
beteendemässiga tecken på att de far illa. Det kan röra sig om hög skolfrånvaro, självskadebeteende eller suicidalt beteende och/eller missbruk (Socialstyrelsen, 2014).
Sammanfattningsvis är det tydligt att det inte finns någon klar gräns gällande när man bör eller inte bör anmäla oro för ett barn. Det finns dock vissa tecken att observera vid oro för att ett barn eventuellt far illa, och dessa varierar beroende på barnets ålder. För att hjälpa anmälningsskyldiga i denna bedömning hänvisas det till att i större utsträckning använda sig av konsultationssamtal med Socialtjänsten och även utöka den utbildning och information som ges till berörda yrkesgrupper.
3.4. Anmälningsbenägenhet hos skolpersonal
Bolin (2011) skriver i sitt kapitel “Lärares samarbete med Socialtjänsten” i boken “Läraryrket - ett mångfasetterat uppdrag” att forskning visar på att lärare upplever att en orosanmälan ofta inte är varken lätt eller självklart att göra. Hon skriver att
lärarens syn på barnuppfostran samt attityd mot förövaren påverkar lärarens vilja att anmäla. Något annat som påverkar viljan att anmäla är upplevelsen av att barnet ska få hjälp. Vidare skriver Bolin (2011) att lärare inte sällan är rädda att göra en felaktig anmälan, och även att de inte sällan är rädda för att förstöra den relation som de haft till barnets föräldrar. Lärare har enligt studier som gjorts även en upplevelse av att Socialtjänstens möjligheter att påverka barnets situation inte är stor nog och att anmälan ändå inte kommer utredas (Bolin, 2011).
Vidare skriver Backlund och Wiklund (2012) i boken “Rätt, social utsatthet och samhälleligt ansvar - Festskrift till Anna Hollander” att benägenheten att anmäla oro
till socialtjänsten kan vara olika beroende anmälarens profession, graden av
internutbildning och även problemets art. Författarna menar att de som arbetar med barn ofta försöker komma tillrätta med de brister som finns på egen hand innan de anmäler (Backlund & Wiklund, 2012).
En nyare källa som styrker samma information är boken ”Ansvar och sekretess i förskola, skola och fritidshem” av Bengtsson, Svensson och Urbas (2018).
Författarna menar att det ofta dröjer innan anmälan görs till Socialtjänsten. Istället arbetar skolorna ofta med att själva försöka lösa elevens sociala situation eller psykiska problem så långt de kan innan de anmäler. Författarna menar att det vanligaste skälet till att skolpersonal inte anmäler är rädslan för att skada relationen med eleven eller dennes föräldrar. I vissa fall kan valet att inte anmäla även grunda sig på en tro om att en anmälan till Socialtjänsten inte skulle medföra något positivt för eleven. Författarna menar även att tre av fyra anställda vet om att de har en omedelbar anmälningsplikt till Socialtjänsten vid misstanke eller kännedom om att barn far illa (Bengtsson, Svensson och Urbas, 2018).
Sammanfattningsvis säger alla dessa källor att det finns flera faktorer som påverkar benägenheten hos skolpersonal att anmäla oro. Anmälningsbenägenheten påverkas av förtroendet till Socialtjänsten så väl som rädsla för att skada relationen till barn eller föräldrar.
3.5. Hot och våld mot lärare i skolan
I Arbetsmiljöverkets (2011) rapport “Hot och våld i skolan” har lärare fått besvara enkäter som berör huruvida de blivit utsatta för hot och våld på sin arbetsplats. I rapporten framgår att en stor del av lärarna som deltog i studien någon gång blivit utsatta för verbalt våld de senaste sex månaderna innan enkäten besvarades. Av kvinnorna hade 22 % blivit utskällda eller blivit offer för spontana raseriutbrott. Hos män låg motsvarande siffror på 15 %. Dessutom svarade 3 % av kvinnorna och 4 % av männen att de blivit utsatta för fysiska övergrepp eller hot om fysiska övergrepp. Av de kvinnliga lärarna hade 12 % blivit utsatta för hot- och våldsbeteenden där elevers föräldrar varit förövare. Bland de manliga lärarna låg siffran på 11 %. I enkätstudien fanns även en fråga som behandlade lärarnas egna förklaringar till utsattheten, men trots detta är det mycket svårt att avgöra vad majoriteten av
utsattheten grundade sig i. Detta då svarsalternativen behandlade ålder, kön, religion, etnicitet, funktion, sexuell läggning och utseende. Övriga alternativ var “något annat”, vilket 21 % av kvinnorna och 23 % av männen hade valt, samt “vet inte”, vilket 37 % av kvinnorna och 34 % av männen hade valt (Arbetsmiljöverket, 2011). I en artikel från Lärarnas Tidning (2017) framgår även att det fysiska våldet mot lärare ökade med mer än en fjärdedel under de första åtta månaderna av 2017, jämfört med samma period år 2016. Av dessa incidenter är över 70 % frågan om elever som brukat våld mot lärare (Lärarnas Tidning, 2017).
Att lärare utsätts för hot och våld i sin yrkesutövning blir tydligt med denna statistik. Tyvärr finns det i denna statistik inte någon möjlighet att utröna bakgrunden till utsattheten. Det enda som står klart är att utsattheten i de allra flesta fall inte verkar
grunda sig i något som är relaterat till varken ålder, kön, religion, etnicitet, funktion, sexuell läggning eller utseende.
4. TEORI
Nedan följer en redogörelse av den teori som använts för analys av materialet. Analysen bygger dels på Michael Lipskys teori om Street-level bureaucracy, eller gräsrotsbyråkrati, och dels Urie Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori. 4.1. Street-level bureaucracy - gräsrotsbyråkrati
Michael Lipsky (2010) skriver i sin bok ”Street level bureaucracy – Dilemmas of the individual in public services” om sin teori om Street-level bureaucracy, eller
gräsrotsbyråkrati som man säger på svenska. Teorin belyser vikten av att utbilda och disciplinera anställda inom den offentliga sektorn, eftersom det är dessa tjänstemän som utgör frontlinjen när det kommer till tillämpning av lagstiftning och policies, för att se till att samhällsmedborgarna får likvärdig behandling. Lipsky menar att
gräsrotsbyråkratin utspelar sig i den miljö där offentliga tjänstemän möter
samhällsmedborgare i sin yrkesutövning. Lipsky skriver att han, när han publicerade sin teori för första gången på 80-talet, drog två slutsatser. Det första var att utövandet av det egna handlingsutrymmet var en viktig faktor för många gräsrotsbyråkrater, däribland lärare. Det andra var att gräsrotsbyråkraten aldrig kunde arbeta enligt högsta möjliga standard eftersom att de ständigt var under påverkan av brist på tid, information och andra resurser (Lipsky, 2010).
Mike Rowe (2012) diskuterar vidare utifrån Lipskys teori om gräsrotsbyråkrati i sin artikel ”Going Back to the Street: Revisiting Lipsky’s Street-level Bureaucracy”. Han menar att man genom att titta på gräsrotsbyråkraten kan hitta svar på frågor kring hur väl olika policies fungerar respektive inte fungerar. Hur bra policyn faktiskt fungerar i verkligheten när den tillämpas av gräsrotsbyråkraten påverkas av arbetsbelastning, krav från både chefer och klienter eller kunder samt hur de använder de resurser de har. Rowe menade att Lipskys teori syftar till att förklara att dessa faktorer
tillsammans utgör grunden för hur bra policyn faktiskt fungerar i praktiken. För att sammanfatta kan man säga att Lipskys grundläggande tanke är att det finns behov av att utvärdera både policyn i sig självt när den kommer från politiker och lagstiftning samt resurser och förutsättningar på arbetsplatsen där den tillämpas för att kunna ta reda på bakgrunden till gräsrotsbyråkratens agerande (Rowe, 2012).
Rowe (2012) skriver att Lipsky i skapandet av sin teori varken har varit positivt eller negativt inställd till att gräsrotsbyråkraten, som påverkas av både tillgänglighet av resurser, krav från chefer samt arbetsbelastning, är de som tillämpar policyn. Han menar att gräsrotsbyråkraten själv skapar system, och egna regler och processer för att underlätta för sitt eget arbete. Vissa förespråkare av denna teori menar till och med att det är gräsrotsbyråkratens möjlighet att använda sitt eget omdöme i sitt arbete som gör dem till just gräsrotsbyråkrater. Rowe menar även att det inom denna teori ses som högaktuellt att även analysera hur gräsrotsbyråkraten använder de regler och begränsningar som de omfattas av för att utföra sitt arbete, och hur de inom ramen för detta använder lagar och regler till sin fördel (Rowe, 2012). Lipsky (2010) skriver även att gräsrotsbyråkraten oftast arbetar enskilt, men söker och får stöd från kollegor.
Valet av denna teori baseras på vår önskan om att vilja ta reda på hur skolpersonal upplever lagstiftningen kring anmälningsplikten, samt deras erfarenheter kring tillämpningen av den. Lipskys teori är högaktuell för diskussion som gäller
skolpersonalens upplevelser av detta, eftersom de är just det Lipsky menar att man behöver undersöka - nämligen gräsrotsbyråkrater. Deras arbete bestäms av politiker och lagstiftning, och även av med lokala faktorer såsom arbetsbelastning och vilka resurser de har att använda.
4.2. Utvecklingsekologi
För att göra en djupare analys gjordes valet att komplettera Lipskys teori om
gräsrotsbyråkrati med Urie Bronfenbrenners utvecklingsekologiska teori. Svensson, Johnsson, och Laanemets (2008) skriver att kontentan av denna teori är att människan formas genom interaktion med sin omgivning (Svensson m.fl., 2008).
Bronfenbrenner (1979) skriver i sin bok “The ecology of human development” att den miljö som individen lever och verkar i kan liknas vid en rysk docka, där varje system omsluter nästa, och där den innersta dockan innefattar den utvecklande individen och de system som ligger den närmast. Dessa allra närmaste system skulle kunna utgöras av exempelvis familj och skola. På nästa nivå, den omslutande dockan, återfinns de relationer som skapas mellan de tidigare nämnda systemen.
Bronfenbrenner menar nämligen att barnets betyg i skolan, för att exemplifiera, påverkas av både sätt att undervisa och relationerna mellan skola och familj. Den tredje nivån tar upp system som individen inte är en del av, men som ändå påverkar dennes livsvärld (Bronfenbrenner, 1979).
Bronfenbrenner delade enligt Svensson m.fl. (2008) upp dessa system i fyra nivåer, eller dockor, som kom att kallas mikro, meso, exo och makro. På mikronivån, som är den närmast individen, finnes interaktionen mellan individen och de som befinner sig närmast den, som till exempel familjen, vännerna, skolan och området där individen bor. På mesonivån sammankopplar och interagerar olika mikrosystem med varandra. Exempelvis innebär detta att det är på denna nivå som individens familj interagerar med skolan etcetera. I exonivån finns de strukturella förhållanden som har en indirekt påverkan på individens vardag. Detta handlar exempelvis om hur mycket resurser skolan får från kommunen etcetera. På den yttersta nivån, längst ifrån individen själv, finns makronivån som innefattar de lagar, normer och värderingar som styr samhället individen befinner sig i (Svensson m.fl. 2008).
Nedan följer en modell av den utvecklingsekologiska strukturen, åskådliggjord av Andersson (2013).
Bild 1: Den utvecklingsekologiska strukturen (Andersson, 2013).
Andersson (2013) skriver att teorin utarbetades i slutet av 70-talet av Urie Bronfenbrenner som en reaktion på att dåtidens utvecklingspsykologi enbart såg individen oberoende av sitt sammanhang, och har sina rötter inom psykologin. Utvecklingsekologin har nu blivit allt vanligare inom socialt arbete, och är enligt författaren en relevant teori när det kommer till att förstå sociala problem. Vidare skriver författaren även att utvecklingsekologin medför ett tydligare fokus på omgivningen som individen befinner sig i snarare än på individen själv när det kommer till försök att utröna roten till ett socialt problem. Utvecklingsekologin ser utvecklingen hos en individ i sitt sammanhang, och påtalar att människan inte bara är en produkt av sin omgivning, utan även “medskapare” av sin omgivning (Andersson, 2013).
Utvecklingsekologi är enligt Garbarino, återgett av Andersson (2013), en teori som säger att det är när närmiljöer interagerar med varandra eller när närmiljöer
interagerar med det omgivande samhället som problem uppstår. Denna interaktion sker på både lokal och nationell nivå. Ett exempel på detta som återges av författaren är hur samhället kan förändra tillvaron för barn som far illa genom insatser inom skolan (Andersson, 2013).
Vidare skriver Andersson (2013) att just utvecklingsekologin är det som utgör ramen för BBIC, Barns Behov i Centrum, som utgör grunden för socialtjänstens arbete. Hon skriver även att utvecklingsekologi förtjänar större uppmärksamhet inom socialt arbete, och då inte minst när det kommer till socialt arbete med barn och ungdomar, eftersom barnet inom ramen för utvecklingsekologi ses som ett aktivt subjekt som ständigt interagerar med sin omgivning. Bronfenbrenner menade även att det kan bli en fara för ett barns utveckling om det finns problem i flera av barnets närmiljöer (Andersson, 2013).
Valet av utvecklingsekologi som teoretiskt synsätt baseras på studiens
14 kap 1 § SoL, och det går tydligt att se hur de olika miljöerna i individens, i detta fall barnets, omgivning påverkar. Med barnet som motsvarighet till ”individen”, och skolan med sin anmälningsplikt blir det tydligt att problem kan skapas i interaktionen mellan skola och familj. Även i interaktionen mellan skola och socialtjänst finns en tydlig påverkan av vad som sker på makronivå i form av lagstiftning.
5. METOD
Med anledning av studiens syfte beslutades att studien skulle genomföras utifrån ett kvalitativt synsätt. Att studien är kvalitativ innebär enligt Bryman (2012) att den är en form av studie som söker förståelse kring den sociala verkligheten som deltagarna i studien lever i, och hur de tolkar denna verklighet. Forskningen har således en tolkningsinriktad ståndpunkt. Det innebär även att denna studie utgår från en
ontologisk ståndpunkt, som innebär en syn på sociala egenskaper som ett resultat av samspel mellan individer (Bryman, 2012).
5.1. Urval
Den urvalsmetod som använts är målstyrt urval, som enligt Bryman (2012) innebär att forskaren väljer ut informanter som har en direkt koppling till de forskningsfrågor som studien bygger på. Målstyrda urval sker oftast, och även i denna studie, på två nivåer (Bryman, 2012). I denna studie har den första nivån av urvalet gjorts genom att först, i slumpmässig ordning, kontakta grundskolor i Malmö och Vellinge för att på så sätt få tag i skolor som både ville och kunde medverka i studien. Andra nivån av urvalet, valet av intervjupersoner, gjordes genom telefonsamtal till skolorna där de själva har tillåtits välja ut de personer som de ansåg var mest relevanta när det kom till att svara på frågor kring just anmälningsplikten.
En av skolorna valdes ut via en hänvisning av en kurskamrat som hade möjlighet att upprätta en kontakt mellan oss och denna skola. Valet av intervjudeltagare på denna skola gjordes på samma sätt som på övriga skolor som deltog i studien.
5.1.1. Bortfall
Under undersökningens gång har det förekommit ett stort externt bortfall. När rektorer och biträdande rektorer på alla Malmös kommunala grundskolor, totalt 69 stycken, kontaktades via ett informationsbrev som skickades ut som
e-postmeddelande (se Bilaga 2), så svarade endast 15 av dem, varav åtta var autosvar på grund av sjukdom eller utbildning och resterande sju att de inte ville eller inte hade tid att delta. Resterande svarade inte alls.
Letandet efter intervjupersoner gick då in i en andra fas, där 25 kommunala grundskolor i Malmö kontaktades via telefon, även dessa utvalda via en
slumptalstabell. Då riktades sökandet in på att få kontakt med kuratorer och om det inte fanns något direkt nummer till en kurator, skolans administration. Genom detta sökande i Malmö stad etablerades kontakt med en kurator som verkade intresserad men senare blev oanträffbar.
Den skola som valdes ut via hänvisning av kurskamrat var den enda skolan i Malmö som kunde och ville delta i studien.
För att möjliggöra en utökning av deltagare i studien kontaktades även tre kommunala grundskolor i Karlskrona utvalda via slumptalstabell samt alla de sju kommunala grundskolor som finns i Vellinge kommun, per telefon. Samtliga av de
skolor som kontaktades i Karlskrona avböjde medverkan. Av skolorna i Vellinge valde två att medverka.
5.2. Tillvägagångssätt
Materialet som tolkas i uppsatsen består av bakgrundsinformation, tidigare forskning och intervjuer. Bakgrundsinformationen anskaffades genom granskning av
dagsaktuell lagstiftning (SoL, SL, OSL), äldre lagstiftning inom området barnavård samt e-postkontakt med Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Malmö och Vellinge. Dessa e-postmeddelanden finns i sin helhet hos oss, och kan ges ut vid önskemål. Den tidigare forskning som presenteras i uppsatsen har funnits genom sökningar i LibSearch med sökorden anmälningsplikt, skolpersonal och sekretess både på engelska och svenska. I valet av material har det gjorts viss avgränsning i form av tidsperiod. Endast artiklar och tryckta källor under tidsperioden 1995–2018 accepterats i sökandet, och detta för att få aktuell information som kan relateras till nuvarande lagstiftning kring området.
Under studiens gång har tre semistrukturerade intervjuer med totalt sju informanter som arbetar på grundskolor i Malmö och Vellinge genomförts. Valet att göra intervjuer baserades på att intervju som metod för insamling av data enligt Bryman (2012) innebär stor flexibilitet. Att dessutom låta intervjun naturligt röra sig i olika riktningar är något som anses önskvärt i kvalitativ forskning. I kvalitativ forskning är det även önskvärt att få detaljerade svar från informanten, vilket en semistrukturerad intervju byggd på en lista med teman med möjlighet till uppföljning av informantens svar tillåter (Bryman, 2012). Valet av grundskolepersonal som undersökningsgrupp gjordes för att kunna få tag på intervjupersoner som kunde bidra med tankar och upplevelser som var relevanta för frågeställningen. Antalet informanter i respektive intervju varierar från en deltagare upp till fem deltagare. Intervju 1 har genomförts med en biträdande rektor, en kurator, en lågstadielärare, en förskolelärare och en skolsköterska. Värt att anmärka är att den biträdande rektorn kom in efter ungefär halva intervjun, och lämnade rummet strax innan intervjun avslutades. Intervju 2 har genomförts med en skolkurator, och intervju 3 har genomförts med en
specialpedagog. Totalt kommer svaren från sju informanter som alla arbetar inom grundskolan. Vi har båda närvarat vid samtliga intervjutillfällen. Under uppsatsens gång kommer informanterna att benämnas med bokstäverna A till G för att skydda deras identiteter.
Valet av att genomföra en gruppintervju, eller fokusgrupp, i kombination med enskilda intervjuer grundar sig i en önskan om att, förutom svar på frågeställningen, även kunna få en bild av hur anmälningsförfarandet fungerar i praktiken på en skola ur flera olika synvinklar relaterat till profession. Alvehus (2013) skriver att fördelen med att använda sig av fokusgrupp som metod är att det ger forskaren möjlighet att inte bara få svar på frågeställningarna och vilka attityder som finns kopplat till ämnet som behandlas. Fokusgrupp ger nämligen även en möjlighet för forskaren att
analysera processen för hur dessa åsikter, attityder och ståndpunkter uppkommit. Alvehus rekommenderar att fokusgrupper består av mellan cirka sex till tolv personer, och att gruppen leds av någon som ser till att samtalet flyter på och att gruppen håller sig till att diskutera de givna frågeställningarna. Rekommenderad
tidsram är en till tre timmar (Alvehus, 2013). I denna studie ingick fem informanter i fokusgruppen, och samtalet leddes av oss båda. Eftersom vår önskan var en
djupgående, kvalitativ intervju med stor möjlighet till uppföljning gjordes bedömningen att fem informanter var tillräckligt.
Till en början fanns en önskan om att basera studien på endast fokusgrupper, men med anledning av låg frekvens av respons från skolor som kontaktades behövdes beslutet tas att ändra strategi och fortsätta jakten på informanter med utgångspunkten att få åtminstone en informant per intervjutillfälle.
Inför intervjuerna utformades en intervjuguide enligt A-schemat, vilket enligt Aspers (2011) innebär att ett antal teman för diskussion tas fram, för att sedan kunna utforma frågor och underteman till dessa. A-schemat lämnar även utrymme för eventuella nya teman som uppkommer under intervjuernas gång (Aspers, 2011). De teman som togs fram var rutiner, lagstiftning och erfarenheter. Valet av teman utgår från behovet av att få en helhetsbild av hur skolpersonal upplever anmälningsplikten. Denna
intervjuguide kan ses i sin helhet i Bilaga 2. A-schemat underlättar enligt Aspers (2011) för struktur under intervjun, samtidigt som det ger intervjuaren tillräckligt mycket frihet för att kunna hålla en semi-strukturerad intervju (Aspers, 2011). Samtliga intervjuer har spelats in och sedan transkriberats ordagrant. Valet att spela in intervjuerna gjordes med anledning att kvalitativ forskning enligt Bryman (2012) inte bara har ett intresse för vad intervjupersonen säger, utan även hur han eller hon säger det. Fördelen med att spela in intervjuerna är att forskaren i intervjutillfället då kan fokusera på att vara uppmärksam på informantens svar för att kunna följa upp dem, istället för att låta en stor del av fokus gå till att anteckna. Nackdelen med att spela in intervjuerna är att intervjupersonen kan bli orolig eller självmedveten av vetskapen att det de säger spelas in och sparas (Bryman, 2012). Därför har
intervjupersonerna fått presentera sig och sin profession i en separat inspelning innan dess att intervjun satte igång, för att låta själva intervjun ske på en egen
inspelningsfil. Detta för att ge intervjupersonen en känsla av trygghet. Valet att sedan transkribera intervjuerna baserades på vad Aspers (2011) skriver om att
transkriberingen inte endast leder till att forskaren får en text att kunna bearbeta, utan att det även leder till nödvändig reflektion över materialet. Det vanligaste är att transkribera ordagrant, men utan att markera varje paus (Aspers, 2011). För att kunna förmedla inte bara vad, utan även hur intervjupersonen säger det hen gör, har även skratt och liknande angivits. De transkriberade intervjuerna finns i sin helhet hos oss, och ges ut vid personlig förfrågan.
Det första steget i att nå ut på fältet var en hänvisning från en kurskamrat som hjälpte oss att upprätta kontakt med en kommunal grundskola i Malmö. För att få tag i fler informanter till studien skickades först ett introduktionsmejl till samtliga av Malmö Stads kommunala grundskolor, se Bilaga 3. Mejlet skickades till rektorer och i vissa fall även biträdande rektorer eller tillförordnade rektorer. Med anledning av en låg grad av respons via mejl följdes introduktionsmejlet upp av telefonsamtal till 25 slumpmässigt utvalda skolor i Malmö stad. När inte heller detta gav resultat kontaktades samtliga kommunala grundskolor i Vellinge samt tre kommunala
grundskolor i Karlskrona per telefon. Totalt blev det tre intervjuer, med totalt sju intervjupersoner, varav en i Malmö och två i Vellinge.
5.2.1. Källkritik
Att bedöma sanningshalten i ett material är viktigt innan man bestämmer sig för att använda någon annans material och basera slutsatser och diskussioner på det. Enligt Thurén (2013) finns fyra källkritiska principer; äkthet, tidssamband, oberoende och tendensfrihet. En källas äkthet innebär att källan är vad den utger sig för att vara, och inte är en förfalskning (Thurén, 2013). För att vara säkra på att de artiklar, böcker och studier som har använts i både bakgrund, tidigare forskning och teori har en hög grad av äkthet har informationen hämtats från ursprungskällan själv i form av
förstahandsinformation eller jämförts med andra källor. Anmälningsstatistiken hämtats från ursprungskällan, det vill säga arbetsmarknads- och socialförvaltningen. Övrig information var bedömts ha en hög grad av äkthet genom jämförelser med andra källor.
Tidssamband handlar enligt Thurén (2013) om att en källa är att bedöma som trovärdigare ju mer samtida den är. Behovet av detta blir dessutom större ju mer detaljerade svar som eftersöks. Detta beror helt enkelt på minne och glömska, och att människan naturligtvis minns mindre av vad som hänt ju längre tid som passerar (Thurén, 2013). Detta har tagits i beaktning vid valet av material. Thurén (2013) skriver vidare om huruvida källan är oberoende eller inte. Detta handlar om huruvida informationen i materialet är beroende av något annat, som till exempel att
informanterna i en studie pratat ihop sig innan en intervju eller att forskaren ställer ledande frågor (Thurén, 2013). För att se till att materialet som använts i både bakgrund, tidigare forskning och teori är så oberoende som möjligt har det tagits i beaktning att människor faktiskt ständigt är under påverkan från omgivningen. Materialet har som sagts jämförts med andra källor, vilket även minskar risken för att kontentan av materialet är beroende av något annat.
Tendensfrihet innebär enligt Thurén att det inte skall finnas någon anledning att misstänka källan för att ge en falsk bild av verkligheten med anledning av exempelvis egen vinning eller politiska åsikter (Thurén, 2013). Bedömningen är att
upphovsmakarna till det använda materialet inte skulle tjäna något på att förfalska verkligheten kring varken anmälningsplikt eller lagstiftning.
5.2.2. Validitet och reliabilitet
Att kunna redovisa validitet och reliabilitet är viktigt för att kunna ge läsaren en bild av kvaliteten i en undersökning. Bryman (2012) delar upp begreppet validitet i två delar - extern och intern validitet. Extern validitet innebär i vilken grad resultaten i studien kan generaliseras till andra sociala miljöer. Detta riskerar inte sällan att bli ett problem i kvalitativ forskning eftersom urvalet ofta är begränsat. Intern validitet innebär den grad av forskarens observationer genom studiens gång som stämmer överens med de teoretiska idéer som forskaren utvecklar. Det bör alltså finnas en hög grad av överensstämmelse mellan begrepp och observationer (Bryman, 2012). För att uppnå så hög grad av extern validitet som möjligt bygger studien på upplevelser av något som all skolpersonal i hela Sverige omfattas av - nämligen den lagstiftning som
utgör anmälningsplikten till Socialtjänsten. Såklart kan det inte garanteras att all skolpersonal upplever detsamma, men eftersom studien innefattar erfarenheter från skolpersonal i två olika städer - en större och en mindre - och även flera olika
professioner inom skolvärlden så blir ändå den externa validiteten relativt hög. För att uppnå en hög grad av intern validitet har begreppen som använts, både i
utformningen av intervjuguide och genomgående i analysen, kommit från lagstiftning och praxis inom området, samt från teoretikerna som ligger bakom de teorier som används.
Reliabilitet innebär enligt Alvehus (2013) huruvida forskningsresultaten kan
upprepas. Alltså är reliabilitet en fråga om studiens pålitlighet (Alvehus, 2013). Även reliabilitet delar Bryman (2012) upp i två delar - extern och intern reliabilitet. Den externa reliabiliteten är just i vilken grad forskningsresultaten kan upprepas. I kvalitativ forskning är detta svårt att uppnå eftersom social miljö är så pass föränderlig. För att de krav som finns kring extern reliabilitet skall kunna uppnås krävs att forskaren som utför studien går in i en social roll som liknar den som andra forskare inom området gått in i. Den interna reliabiliteten skapas sedan genom att de som genomför studien är överens om hur materialet skall tolkas (Bryman, 2012). För att uppnå en hög grad av reliabilitet gjordes därav en överblick av fältet och de kvalitativa studier som gjorts inom ramen för det. Därefter bestämdes det av oss båda gemensamt hur studien skulle genomföras. Gällande tolkningen av materialet så har allt material diskuterats löpande under studiens gång. Vi har båda läst samtliga artiklar och böcker, samt båda närvarat vid samtliga intervjutillfällen.
5.2.3. Etiska överväganden
I all forskning är det viktigt att ta hänsyn till de etiska aspekter som är aktuella för det valda forskningsområdet. I denna studie har “God forskningssed”, utgiven av
Vetenskapsrådet (2017), använts som stomme för de etiska överväganden som gjorts under studiens gång. Av texten framgår att uppgiftslämnarna som deltar i studien skall vara informerade om vilka villkor som gäller för deltagandet och att de när som helst kan välja att avbryta medverkan utan att detta skulle medföra någon negativ följd för dem. Det framgår även att forskaren skall inhämta samtycke från deltagarna gällande medverkan. Forskaren skall även se till att deltagarnas personuppgifter förvaras på ett sätt som garanterar att obehöriga inte får tillgång till dem. Det är även tydligt att uppgifter om deltagarna inte får varken användas eller utlånas för icke-vetenskapligt syfte (Vetenskapsrådet, 2017). För att nå upp till dessa krav har samtliga intervjupersoner informerats om studiens syfte och ändamål, samt vart den kommer publiceras, före det att intervjun startade. Information har även skickats ut via e-post. Intervjupersonerna har även, före och efter intervjuerna, informerats om att de att rätt att när som helst avbryta sin medverkan. Samtliga intervjupersoner har anonymiserats till den grad att det enda som går att utläsa är personens yrkesroll och vilken stad de arbetar i.
5.2.4. Förförståelse
Vår personliga förförståelse har påverkat både valet av ämne, och hur vi valt att framställa och presentera vårt material. Dessa val har präglats dels av det faktum att vi båda studerar Socionomprogrammet på Malmö Universitet, samt de praktikplatser
vi haft under utbildningen. Med anledning av denna påverkan har vi valt att redogöra för den förförståelsen inom ramen för vår C-uppsats.
Som studenter på Socionomprogrammet har vi sedan utbildningens start under våren 2016 fått lära oss att helhetsperspektivet är otroligt viktigt inom både socialt arbete och förklaringen bakom sociala problem.
För Denize uppkom intresset för hur anmälningsplikten upplevs av skolpersonal i samband med praktik och vikariat inom Socialtjänstens enhet Barn och Familj. Att ha sett hur systemet fungerar inom ramen för Socialtjänsten genererade ett intresse för att även få en inblick i hur det upplevs av andra yrkesverksamma som omfattas av anmälningsplikten, och även hur de upplever samverkan med Socialtjänsten. Denna praktik och vikariat har även medfört ett intresse för den lagstiftning som omsluter området.
För Josefine uppkom intresset för orosanmälningar i samband med en praktik inom missbruksbehandling för vuxna. Att ha fått ta del av berättelser som berör hur föräldraskap påverkas av substansmissbruk medförde en nyfikenhet för hur anmälningsplikten faktiskt upplevs för dem som omfattas av den.
5.3. Kodning och analys av data
Aspers (2011) skriver i boken “Etnografiska metoder” om hur forskaren kan ta ställning till det insamlade materialet för analys utan att det blir ett otydligt virrvarr av information. Genom kodning av materialet kan stora empiriska material infogas i analysen samtidigt som materialet blir spårbart till ursprunget. Genom kodning blir det inte bara tydligt vad intervjupersonen säger eller gör, utan även vem i
intervjusituationen som säger eller gör vad. Att använda sig av kodning som hjälp för analysen innebär alltså att forskaren sorterar in informationen i fack. För att göra detta läses den transkriberade intervjun först igenom som helhet, för att sedan läsas igenom igen med syfte att hitta mening i det som sägs. Genom kodning blir det även tydligt gällande relationen mellan de olika saker som intervjupersonen berättar (Aspers, 2011). Efter att ha transkriberat samtliga intervjuer ordagrant började vi således identifiera teman i intervjuerna. Vi började med att identifiera vilka delar av intervjuerna som behandlade de övergripande teman vi tog fram för intervjuguiden; rutiner, lagstiftning och erfarenheter. Vi upptäckte att en stor del av materialet rymdes inom ramen för dessa teman, men också att en liten del av materialet inte passade in. Efter att ha analyserat detta ”överblivna” material stod det klart att man vid samtliga intervjuer, förutom våra förvalda teman, även hade pratat en hel del om samverkan. Detta fick därför också bli ett av våra övergripande teman i vårt kodschema. Efter att ha tagit fram dessa fyra övergripande teman började vi analysera vilka underteman som ingick inom ramen för varje respektive övergripande tema. Detta var alltså vad som var centralt för våra intervjupersoner inom ramen för varje tema. Kodschemat finns i sin helhet i Bilaga 3.
5.4 Beskrivning av arbetsfördelning
Allt insamlat material har diskuterats löpande av oss båda innan dess att det sammanställdes i löpande text. Merparten av arbetet har skrivits av oss båda tillsammans. Intervjuguiden togs fram av oss båda tillsammans, och vi har båda närvarat vid samtliga intervjutillfällen. Metoden har utarbetats av oss båda, och Denize har sammanställt den i löpande text. Transkriberingen har gjorts av Josefine, som även har sammanställt resultatet. Analys och slutsatser har framtagits under gemensam diskussion, och sammanställts i löpande text av Denize.
6. RESULTAT
Studiens resultat kommer att presenteras i de teman som togs fram för intervjuguiden som använts vid samtliga intervjutillfällen. Utformningen av intervjuguiden kan man läsa utförligare om i avsnitt 5.1, och intervjuguiden i sin helhet finns i Bilaga 1. Resultatet kommer från tre intervjuer med totalt sju informanter som arbetar som biträdande rektor, kurator, lågstadielärare, förskollärare eller samordnare på en
kommunal grundskola. Intervjutillfällena är uppdelade i 1, 2 och 3, och informanterna benämns med bokstäverna A till G.
6.1. Rutiner
- Hur ser rutinerna för en orosanmälan ut på er skola?
“Jag har en annan variant också som jag kan göra om jag känner att det här, ‘är detta något jag skall anmäla eller är det inte?’ [...] Då kan jag ju ringa till Socialtjänsten och säga att jag jobbar på en skola, och ‘detta’ och ‘detta’ har jag fått berättat för mig. Jag nämner inga namn och jag nämner heller inte vem jag är. Och så kan de lotsa mig vidare.”- Informant B,
lågstadielärare på en grundskola i Malmö. Intervjutillfälle 1.
Under undersökningens gång framkom att rutinerna för hur en orosanmälan går till kan variera från skola till skola. Det kom fram att på vissa skolor står alltid skolan som anmälare. Då genom att det är rektor eller dylikt som skickar in själva anmälan. Den som sett eller hört det som skall anmälas står då som uppgiftslämnare. På andra skolor är det upp till den anställde själv att både vara anmälare och uppgiftslämnare.
- Har du någon dragit dig för att anmäla? Varför?
För alla som deltog i undersökningen så var det självklart att anmäla om det fanns en oro för ett barn. För vissa kunde det dock väcka en känsla av obehag. Det ansågs av intervjupersonerna som att den känsla av obehag som kunde uppstå var något som man fick lära sig att hantera. En intervjuperson, G, medgav att kollegor på hens skola ibland kunde dra sig för att anmäla då de kände sig obekväma. G påpekade även att det är föräldrarnas reaktion som gör att en anmälan ibland dröjer eller uteblir.
“[…] Men min uppfattning är väl att det inte alltid kommer fram. Utan att det kanske i efterhand är mer att ‘jag valde att inte anmäla för jag utsätter mig inte för detta för jag vet vilket extrajobb det blir eller jag är rädd’. Ja, som jag sa innan att ‘jag värnar mer om mig själv och min familj än att utsätta mig för detta’. Men det är inte alltid det kommer fram. Förens kanske efteråt eller att det inte kommer fram alls. […]” - Informant G, specialpedagog på en grundskola i Vellinge
Men det var inte bara G som påpekade att det ibland kunde vara obehagligt när en anmälan gjorts. Även A nämnde att ibland efter att en anmälan gjorts så kunde hen fundera över ifall det skulle komma en tegelsten genom köksfönstret. Gemensamt för
alla oavsett ifall de medgav till att ha dragit sig för att anmäla eller inte var att det fanns en underliggande orosfaktor i hur föräldrarna skulle reagera.
- Vad var det som gjorde att du vågade anmäla?
Många av informanterna pekade på att det som slutligen fick dem att anmäla var att de inte ville svika det förtroende som de fick av eleven gav dem när de berättade något. De påpekade även att om de känt sig osäkra på ifall de skulle anmäla så
brukade ett samtal med kollegor eller socialtjänst hjälpa. Just att kunna prata med sina kollegor och/eller elevhälsan ansågs som en stor hjälp. Samtidigt så påtalade både A och F, som är skolkuratorer, att de är anställda för att vara en hjälp för både elever och i viss mån sina kollegor.
“Men vi har [...] ett arbetssätt också på skolan där vi hjälper varandra, vilket innebär att vi har en elevhälsa där rektorerna, skolsköterskan och kuratorn sitter. Och specialpedagoger. Så där kan man, om man är osäker, dryfta det [...]. Vi gör ju saker tillsammans, vi bedömer saker tillsammans.” - Informant A, skolkurator på en grundskola i Malmö. Intervjutillfälle 1.
“Vi hjälper varandra [...] och stöttar varandra. Jag tror inte man skulle orka med det här arbetet om man inte får lov att prata med sina viktigaste och närmsta kollegor.” - Informant A, skolkurator på en grundskola i Malmö, Intervjutillfälle 1.
Alla våra informanter påtalade att det var väldigt tryggande att kunna ringa till Socialtjänsten och anonymt kunna dra ett ärende och på så sätt få vägledning när det kommer till ifall en orosanmälan skulle upprättas eller ej. Just att kunna ringa till Socialtjänsten och fråga om råd var den enskilt mest positiva upplevelsen som skolpersonalen i undersökningen påtalade.
Samtliga skolor hade som rutin att informera föräldrarna vid en orosanmälan till Socialtjänsten. Det enda undantaget var när anmälan gällde våld i hemmet eller sexuella övergrepp då föräldrarna inte får informeras. Detta på inrådan av Socialtjänsten på grund av att barnet måste skyddas i första hand, samt
rättssäkerheten då det blir en polisiär insats. Ett exempel som en av informanterna berättade om var just en sådan händelse när ett barn berättade om våld i hemmet. Barnet skulle då hämtas till förhör hos polis. Skolan fick direktiv av Socialtjänsten om att skolpersonal skulle köra barnet till polisförhöret, men skolan vägrade. Detta då man från skolans sida var osäker på vem som skulle godkänna transporten på grund av att vårdnadshavarna inte fick informeras. Då fick en inkopplad jurist istället köra barnet.
På två av skolorna var det även rutin att gå på anmälningsmöte på Socialtjänsten tillsammans med familjen. Detta var ett sätt för informanterna att kunna möta föräldrarna i deras oro och eventuella ilska samt att kunna få förklara sig med egna ord varför en anmälan hade gjorts. Samt att det gav informanterna en chans att bli uppbackade av Socialtjänsten inför föräldrarna.
6.2. Lagstiftning
För att undersöka hur skolpersonalen tolkade 14 kap. 1§ i Socialtjänstlagen ställdes frågan;
- Hur tolkar ni lagtexten?
Samtidigt som informanterna fick läsa relevanta utdrag ur lagen som lyder enligt följande;
14 kap. 1 § Socialtjänstlag: Följande myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa:
1. myndigheter vars verksamhet berör barn och unga, [...]
Myndigheter, befattningshavare och yrkesverksamma som anges i första stycket är skyldiga att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av stöd och skydd. [...]
Gemensamt för alla intervjupersonerna var att de inte ansåg att det fanns någon otydlighet i det som stod skrivet. Vid blotta misstanken av att ett barn far illa ska det anmälas.
- Tycker du att lagen hjälper dig när du är orolig för en ung persons hälsa och välbefinnande?
Alla informanter upplevde att lagen var ett stöd när de skulle göra en anmälan då den är så pass tydligt formulerad. Men A poängterade att det fortfarande kan vara svårt att göra en anmälan med anledning av att det sätter igång många negativa tankar och processer hos föräldrar att bara nämna Socialtjänsten och orosanmälan. Det kan upplevas som väldigt kränkande, enligt A, att blanda sig i och angripa någons föräldraskap.
Många av informanterna upplevde även lagens tydlighet som ett hjälpmedel när de pratade med föräldrarna för att informera dem om att en anmälan kommer att göras. Det var enligt G skönt att ha lagen att luta sig emot och att kunna hänvisa till
lagtexten i samtal med föräldrarna. Samtidigt var det enligt G ett sätt för skolpersonal att kunna förklara att de inte hade något val än att göra en anmälan, men att
skolpersonalen för den sakens skull inte tyckte att föräldrarna var dåliga föräldrar. - Upplever ni något hål i lagstiftningen? Saknar ni något, och i sådana fall -
vad?
Alla informanterna upplevde den nuvarande lagstiftningen som tydlig. Att vid misstanke om att ett barn far illa så måste det ske en anmälan till socialtjänsten. Det som flera informanter dock saknade var en bra återkoppling efter att en anmälan var gjord. De önskade att detta skulle förtydligas i lagstiftningen, eller att Socialtjänsten införde återkoppling till anmälaren som rutin. Det fanns ett missnöje kring hur samverkan med Socialtjänsten fungerade. Samtliga informanter uttryckte en frustration över att det från skolans sida inte fanns någon insyn i vilka insatser som
