småfjärilar på slåtteräng
2007–2011
(Coleophora albella, Digitivalva arnicella
och Eucosma scorzonerana)
för småfjärilar på slåtteräng
2007–2011
(Coleophora albella, Digitivalva arnicella och Eucosma scorzonerana)
Hotkategori: STARKT HOTADE (EN)
Åtgärdsprogrammet har upprättats av Jan-Olov Björklund, Sollentuna
och Göran Palmqvist, Haninge
Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln
Ansvarig utgivare: Naturvårdsverket
Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 E-post: natur@naturvardsverket.se
Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm Internet: www.naturvardsverket.se Koordinerande myndighet: Länsstyrelsen i Gotlands län Tel: 0498-29 21 00 Fax: 0498-24 72 75 E-post: lansstyrelsen@i.lst.se Postadress: Länsstyrelsen i Gotlands län,
SE-621 85 Visby Internet: www.i.lst.se
ISBN 91-620-5732-4.pdf ISSN 0282-7298
© Naturvårdsverket 2007
Tryck: CM Gruppen AB, Bromma 2007 Layout: Naturvårdsverket och PressArt
Fotografier tagna av författarna förutom bild 5 Esko Saarela och bild 6 Ronny Lindman
Förord
Naturvårdsverket har i flera sammanhang, bl.a. i ”Aktionsplan för biologisk mångfald” (1995) framhållit vikten av att utarbeta och genomföra åtgärds-program för hotade arter och biotoper. Åtgärdsåtgärds-programmen och deras genomförande är nu ett av flera verktyg för att nå det av riksdagen beslutade miljökvalitetsmålet Ett rikt växt- och djurliv (prop 2004/05:150 Svenska mil-jömål – ett gemensamt uppdrag) och samtliga sex ekosystemrelaterade miljö-mål (prop. 2000/01:130 Svenska miljömiljö-mål – delmiljö-mål och åtgärdsstrategier). Miljömålet slår bland annat fast att antalet hotade arter ska minska med 30% till 2015 jämfört med år 2000. Dessutom ska förlusten av biologisk mångfald hejdas till år 2010. Den sistnämnda målsättningen lades också fast vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 och världstoppmötet ”Rio+10” i Johan-nesburg 2002.
Åtgärdsprogrammet för bevarande av arterna svartvit säckmal
Coleopho-ra albella, slåttergubbemal Digitivalva arnicella och svinrotvecklare Eucosma scorzonerana har på Naturvårdsverkets uppdrag upprättats av Jan-Olov
Björklund och Göran Palmqvist. Programmet presenterar Naturvårdsverkets syn på vilka åtgärder som behöver genomföras för arterna. Åtgärdsprogram-met är ett vägledande dokument och inte formellt bindande. Det innehåller en kortfattad kunskapsöversikt och presentation av åtgärder som behövs för att förbättra arternas bevarandestatus i Sverige under 2007-2011. Åtgärderna samordnas mellan olika intressenter, varigenom kunskapen om och förståel-sen för arterna ökar. Förankringen av åtgärderna har skett genom samråd och en bred remissprocess där myndigheter, experter, kommuner och intresseor-ganisationer haft möjlighet att bidra till utformningen av programmet.
Det här åtgärdsprogrammet är ett led i att förbättra bevarandearbetet och utöka kunskapen om arterna. Det är Naturvårdsverkets förhoppning att programmet kommer att stimulera till engagemang och konkreta åtgärder på regional och lokal nivå, så att arterna så småningom kan få en gynnsam bevarandestatus. Naturvårdsverket tackar de som bidragit med synpunkter vid framtagandet av åtgärdsprogrammet och de som kommer att bidra till genomförandet av detsamma.
Stockholm i juli 2007
Björn Risinger
Fastställelse, giltighet
och omprövning
Naturvårdsverket beslutade den 4 juli 2007 enligt avdelningsprotokoll N 121-07, 2§, att fastställa åtgärdsprogrammet för småfjärilar på slåtteräng. Programmet gäller under åren 2007 – 2011. Omprövning och revidering sker under det sista året programmet är giltigt. Om behov uppstår kan åtgärdspro-grammet omprövas tidigare. Detta och andra åtgärdsprogram kan laddas ner eller köpas på www.naturvardsverket se/Documents/bokhandeln/hotadear-ter.htm
Innehåll
FÖRORD 3
FASTSTÄLLELSE, GILTIGHET OCH OMPRÖVNING 4
INNEHÅLL 5
SAMMANFATTNING 7
SUMMARY 9
ARTFAKTA 11
Översiktlig morfologisk beskrivning 11
Beskrivning av arterna 11
Underarter och varieteter 12
Förväxlingsarter 12
Bevaranderelevant genetik 13
Genetisk variation 13
Genetiska problem 13
Biologi och ekologi 14
Föröknings- och spridningssätt 14
Livsmiljö 15
Viktiga mellanartsförhållanden 17 Arternas lämplighet som indikatorart 18
Ytterligare information 18
Utbredning och populationsstatus 19
Nuvarande utbredning 19
Populationsfakta 20
Aktuell hotstatus 21
Historik och trender 21
Orsaker till tillbakagång och aktuella hot 23 Kända orsaker till tillbakagång 23
Aktuell hotsituation 24
Befarad känslighet för klimatförändringar 24
Samhällelig status 24
Fridlysningsbestämmelser 25
Internationella konventioner 25 Befintliga internationella ”Action plans” 25
Övriga fakta 25
Erfarenheter från tidigare åtgärder som kan påverka bevarandearbetet 25 Råd om hantering av lokalkunskap 26
VISIONER OCH MÅL 27 Vision 27 Bristanalys 27 Kortsiktigt mål 28 Långsiktigt mål 30 ÅTGÄRDER, REKOMMENDATIONER 31 Vidtagna åtgärder 31
Inventeringsinsatser under åren 2004 - 2006 31 Beskrivning av prioriterade åtgärder 31
Ny kunskap 32
Inventering 33
Information 35
Förhindrande av illegal verksamhet 35
Områdesskydd 36
Skapande av lämpliga livsmiljöer utanför de skyddade områdena 36 Biotopförbättrande åtgärder 36 Skötsel av befintliga och presumtiva lokaler 37 Populationsstärkande åtgärder 37
Uppföljning 37
Allmänna rekommendationer till olika aktörer 38 Åtgärder som kan skada arten 38 Hur olika aktörer kan gynna arten 40 Finansieringshjälp för åtgärder 40 Utsättning av djur genom uppfödning 41 Särskild samrådsskyldighet enligt Miljöbalken 41
KONSEKVENSER 43
Konsekvensbeskrivning 43
Åtgärdsprogrammets effekter på andra hotade arter 43 Åtgärdsprogrammets effekter på olika naturtyper 44 Intressekonflikter i övrigt 44 Förslag till hur intressekonflikterna kan minimeras 44 Direkt samordning med åtgärder i andra åtgärdsprogram 44
REFERENSER 45
BILAGOR 47
Bilaga 1 Föreslagna åtgärder 47 Bilaga 2 Lista över lokaler med behov av skötselåtgärder 50 Bilaga 3Värdväxterna och deras behov av åtgärder 61 Bilaga 4 Fjärilarnas utbredning i Sverige 63 Bilaga 5 Lista över ytterligare arter som gynnas av åtgärdsprogrammet 64
Sammanfattning
Åtgärdsprogrammet för bevarande av småfjärilar på slåtterängar och natur-betesmarker är vägledande för berörda myndigheter och andra aktörers samordnande insatser för arternas bevarande under åren 2007 - 2011. Där-efter bör vidtagna åtgärder följas upp, resultaten värderas och programmet omprövas.
De i åtgärdsprogrammet behandlade arterna svartvit säckmal
(Coleopho-ra albella), slåttergubbemal (Digitivalva arnicella) och svinrotvecklare (Eucosma scorzonerana) tillhör alla hotkategori starkt hotade (EN). De tre
arternas värdväxtval och preferens för olika habitat i de hävdade slåtterängs-och naturbetesmarkerna, visar kvaliteter som också gynnar ett flertal andra rödlistade arter.
Svartvit säckmal förekommer på torra solvarma och väldränerade marker med en hävdregim som tillåter värdväxterna backglim (Silene nutans) och tjärblomster (Lychnis viscaria) att blomma årligen, eller på kontinuerligt stör-ningspräglade överskottsmarker. Svag eller måttlig hävd med konservering av ”älsklig fas” är gynnsam för arten. Under de senaste 30 åren är svartvit säck-mal endast påträffad på fyra lokaler på Gotland och en i Kalmar län. Arten förekommer i Europa i ett 20-tal länder. I Norden är den i Norge påträffad mycket lokalt längs sydkusten och i Finland kraftigt minskande med i nuläget tre kända lokaler.
Slåttergubbemal finns i odlingslandskapet där hävdregimen är svag eller oregelbunden och där värdväxten slåttergubbe (Arnica montana) förekom-mer. Exempel på livsmiljöer är hagmarker, breda rika kantzoner och öppna och ogödslade betes- och slåttermarker. Arten har en västlig utbredning i Hal-lands och Örebro län och når österut till Kronobergs, Jönköpings och Kalmar län. I Europa är slåttergubbemal känd från ett 15-tal länder. I våra grannlän-der är den i Danmark finns den på Fyn och Jylland men minskande och i Norge mycket lokalt i den södra landsänden.
Svinrotvecklare förekommer på friska slåttermarker, lövängar, kantzoner och efter vägkanter och på Gotland också i ängsliknande öppningar i tallskog där värdväxten svinrot (Scorzonera humilis) finns. I nuläget är arten endast känd med lokala förekomster på mellersta och norra Gotland. I övrigt före-kommer den i Baltikum och österut med lokaler till Transural. I Norge är arten mycket lokal och påträffad på fem lokaler.
Slåttergubbemal och svinrotvecklare förekommer inom befintliga naturre-servat, men det finns också ett antal lokaler som inte har något formellt skydd i dag som exempelvis vägkanter, militära skjutfält och jordbruksmark. Svartvit säckmal är i dag bara känd från en lokal som helt saknar skydd.
Fastställandet av detta åtgärdsprogram är ett led i arbetet med att förbätt-ra förutsättningarna för att de tre arterna skall uppnå och bibehålla livskförbätt-rafti- livskrafti-ga populationer i Sverige. Målet är att de inte längre skall uppfylla IUCN.s kriterier för att vara nationellt hotade. Åtgärder som föreslås för att nå detta mål är bl. a att
1) upprätta restaureringsplaner i samtliga berörda län
2) öka kunskapen om arterna hos berörda markägare, myndigheter och allmänhet
3) informera markägare och jordbrukare om Landsbygdsprogrammets miljöersättningsregler för optimal skötsel av ängsbiotoper
4) utföra fortsatta inventeringar och biologiska studier av arterna 5) en prognos baserad på hävd- och igenväxningsstatus på lokaler med
värdväxter skall vara utförd för de tre arterna
Kostnaden för att genomföra åtgärdsprogrammet uppskattas till totalt 1 200 000 kr
Summary
The action plan for the conservation of some smaller moths
(Microlepidopte-ra) on mowed meadows and semi-natural grasslands is a guideline for joint
actions to be taken by authorities and other parts for the conservation of the species from 2007- 2011. Thereafter, the measures taken and the results obtained should be evaluated and the plan reviewed. The species dealt with in the action plan are Coleophora albella, Digitivalva arnicella and Eucosma
scorzonerana, all classified as Critically Endangered (EN). The preference of
the three species to different habitats according to their foodplants includes a variation of small biotopes in the agricultural landscapes, that are also favourable for other Red-listed species.
Coleophora albella occurs on dry open fields on gravel soils or limestone plains with sparse vegetation and with a disturbance regime that favours the foodplants Silene nutans and Lychnis viscaria and allows it to produce seeds every year or fields which are abandoned but still regularly disturbed. Weak or moderate resumed mowing with conservation of a succession phase with a rich production of flowers and seeds is favourable for the species. Within the last 30 years Coleophora albella is only recorded in four sites on the Baltic island Gotland and one site in the county of Kalmar län. In Europe the speci-es is known from about 20 countrispeci-es. In the Nordic Countrispeci-es the specispeci-es also occur in Norway, along the south-coast, as very rare and local and in Finland decreasing and now only known in three sites.
Digitivalva arnicella is found in the agricultural landscape with weak or irregularry managing in meadows and pastures and occurrence of the
foodplant Arnica montana. Examples of habitats are pastures sparsely cover-ed with trees, wide noncultivatcover-ed zones along the borders of fields and open areas of unfertilized hay meadows and grazed lands. The species is distributed to the western parts in Sweden, to the counties of Halland and Örebro and eastwards to the counties Kronoberg, Jönköping and Kalmar. In Europe
Digi-tivalva arnicella is known from about 15 different countries. In the Nordic
countries the species occurs in Denmark in the districs of Jylland and Fyn but is decreasing and in Norway the species is very local in the soutern parts anf found in five sites.
Eucosma scorzonerana is occuring on moderately dry hay meadows, wooded meadows, and areas between the roadsides and the surrounding woods. On the Baltic island Gotland it also occurs in clearings with meadow-like vegetations in the pinewoods with presence of the foodplant
Scorzonera-na humilis. In the present situation the species is only known from a few sites
in the middle and northern parts of Gotland. Otherwise the species is known from the Baltic States and eastwards to Transural. In Norway the species is very local and only found in five sites.
The species Digitivalva arnicella and Eucosma scorzonerana is occurring in Nature reserves, but there are also sites that are not protected for instance roadsides, military training areas and agricultural areas. The species
Coleop-hora albella is presently only known from one single site that lacks
protec-tion.
The overall purpose of this action plan is to improve the conditions for maintaining viable populations of the three species Coleophora albella,
Digi-tivalva arnicella and Eucosma scorzonerana in Sweden. The action plan is a
guideline rather than a legal document for the conservation of the three speci-es in Sweden. Proposed actions to reach the aim are for instance:
1) plans of restorations in all the counties in question
2) increase the knowledge of the species by the property holders of mea-dows and grasslands, authorities and the general public
3) information to the property holders and farmers about the agrienviron-mental schemes for optimal managment of the meadows
4) continue the research of the biology and distributon of the species 5) make a prognosis based on the status of manageding and overgrowing
on sites with the foodplants for all the three species of moths
The total costs for the proposed measures are estimated to 128260 Euro during the programme period 2007-2011.
The long term object is that the species will respond positively with incre-asing populations, and that most sites are in contact with each other regar-ding dispersion. Furthermore, the number of new sites colonised should in the longer term be large enough to ensure the species to be viable in the country, i. e., not longer meet the IUCN criteria for the redlist.
Artfakta
Översiktlig morfologisk beskrivning
Beskrivning av arterna
SVARTVIT SÄCKMAL (Coleophora albella) Arten hör till släktet säckdragarmalar
(Coleophora) och har ett för
artgrup-pen typiskt utseende med tunn kropp och smala avlånga vingar med långa fransar. Vingspann 16-18 mm. Fram-vingarna är svarta med inströdda mörk-bruna fjäll, utmed framkanten löper en bred vit framkantsstrimma. Huvud är vitt, palper med beige partier. Mellank-roppen är beige. Bakvingarna är grå-bruna. Fjärilen, liksom den typiska larvsäcken är avbildad av Emmet (1996). SLÅTTERGUBBEMAL (Digitivalva arnicella) Arten hör till släktet kluddmalar
(Digi-tivalva) som i Sverige hyser tre kända
arter. Slåttergubbemalen har ett
vingspann på 11 – 13 mm. Framvingar-na är ljust beige med gulbruFramvingar-na, oregel-bundna tvärränder och fjällanhopning-ar. Framvingens undersida är ljusare, gulaktig. Bakvingarna ljust beige, mot spetsen samt fransar gulaktiga. Arten är avbildad av Gaedike (1970).
SVINROTVECKLARE (Eucosma
scor-zonerana)
Arten hör till släktet frövecklare
(Eucosma). Den har ett vingspann på
17 - 22 mm, hanarna genomsnittligt större. Vingarna är långsmala med för släktet typisk vingspegel i framvingens utkant. Vingspegeln är vitaktig med på sidorna silverglänsande vingfjäll. Över och under det vita fältet ligger svarta vingfjäll bildande punktrad som även kan gå utanför fläcken bildad av de
sil-Bild 1. Svartvit säckmal (Coleophora albella).
Bild 2. Slåttergubbemal (Digitivalva arnicel-la).
verfärgade vingfjällen. Framvingen är ljusgrå i den inre och bakre delen och mörkt brungrå i mitten och vid den främre kanten, hanen även med rostbru-na vingfjäll mot vingspetsen. Huvud och kropp liksom palper är gråa.
Bakvingar vitgrå, mörkare mot utkanten av vingarna. Vingfransar är vitgråa. Arten är avbildad i Razowski (2003) och Svensson (2006). I Sverige är 18 arter kända i släktet.
Eucosma. Flertalet av arterna i detta släkte lever i blomhuvuden och på
frön i dessa, särskilt på korgblommiga växter (Asteraceae). Både monofaga (är beroende av en enda värdväxt) – och polyfaga (kan leva på flera olika värdväxter) arter är kända i släktet. De flesta arterna påträffas på blomrika marker som ängsmarker, vägkanter, ruderatplatser etc.
Underarter och varieteter
Arternas utseende är mycket konstant och endast små variationer i storlek och färgnyanser förekommer. Några intraspecifika taxa, dvs. beskrivna for-mer under artnivå förekomfor-mer inte.
Svinrotvecklaren som i Sverige är associerad med svinrot (Scorzonera
humilis) är i Norge och i Lettland funnen på lokaler där svinrot saknas men
där slåtterfibbla (Hypochoeris maculata) finns och är trolig värdväxt. Om skillnaden i värdväxt hos de svenska populationerna jämfört med de norska och lettiska har betydelse taxonomiskt är inte utrett tillräckligt (Ivars Sûlcs, in prep).
Förväxlingsarter
Den svartvita säckmalen hör till familjen säckdragarmalar, som i Sverige omfattas av drygt 130 arter. Säckdragarmalarna är mycket enhetliga i storlek och vingteckning och många av arterna är mycket lika varandra. Den svartvi-ta säckmalen är en av de störssvartvi-ta arterna i släktet och med sin skarpt markera-de vita framkant på markera-den mörka bottnen bör markera-den inte kunna förväxlas med någon annan i landet förekommande art.
Slåttergubbemalen liknar norsknoppemal (Digitivalvia reticulella), som har en västlig utbredning från Västergötland till södra lappmarkerna, men även sporadiskt har blivit funnen som migrant i de södra landskapen. Slåtter-gubbemalen har något bredare vingar än denna, vidare grågul undersida på framvingarna samt tre, inte två, delningslinjer i fransarna. Den har även lik-heter med luddkrisslemalen (Digitivalva valeriella) som dock är mindre (vingspann ca 10 mm) och har sin huvudsakliga flygtid månadsskiftet juli-augusti, dvs. något senare än slåttergubbemalen. Även fyndplatsen bör ge en stark indikation på vilken art man har att göra med. Luddkrisslemalen flyger över sin värdväxt luddkrissla (Inula britannica) på fuktiga strandängar, och är i Sverige endast känd från en lokal söder om Malmö.
Av släktet frövecklare kan svinrotvecklaren närmast förväxlas med fettis-telfrövecklare (Eucosma obumbratana), särskilt om exemplaren är lite slitna. Den sistnämnda arten varierar mer i storlek med vingspann på 13- 21 mm. Framvingarna är längs mitten och mot framkanten mörkt bruna- rostbruna och den bakre delen är blekt ockragul. Vingspegeln är ockragul- grågul aldrig vit och kantas som hos svinrotvecklaren av silverfärgade och svarta vingfjäll.
Bakvingarna är mörkare grå. Dessutom är huvud och mellankropp ockragula och inte gråaktiga som hos svinrotveck-laren. Fettistelfrövecklaren flyger 2-3 veckor senare än svinrotvecklaren, var-för dessa två arter knappast kan påträf-fas samtidigt.
Bevaranderelevant genetik
Genetisk variation
Den svartvita säckmalen är i Sverige påträffad på backglim (Silene nutans), men även tjärblomster (Lychnis viscaria) växer på flera av lokalerna. Om denna växt utnyttjas som värdväxt i Sverige är oklart, men får anses som tro-ligt då den anges som värdväxt i Finland (B. Wikström muntl.). I England och Lettland uppges arten vara knuten till gökblomster (Lychnis flos-cuculi) (Emmet, 1996). Även smällglim (Silene vulgaris) har angivits som värdväxt. Denna lokala anpassning till olika värdväxter och habitat, samt artens stora utbredningsområde kan tyda på en viss genetisk skillnad.
Slåttergubbemalen har en mycket lokal och fragmenterad förekomst från Skåne och Småland i söder upp till Örebrotrakten. Vi har i dagsläget inga fynd från senare tid i Skåne och Västergötlands län, men vi kan inte utesluta att den finns kvar på någon eller några lokaler i länen. Ett flertal av popula-tionerna har med största sannolikhet inte haft någon kontakt med andra populationer under en lång tidsperiod varför lokala genetiska variationer möjligen kan ha uppstått.
Det har inte gjorts några studier av den genetiska variationen hos de svenska populationerna av svinrotvecklaren. Artens fragmenterade utbred-ning kan tala för att det finns lokala anpassutbred-ningar i t ex val av värdväxt. Populationerna i Norge och Lettland har i avsaknad av svinrot anpassats till att utnyttja slåtterfibbla. Om svinrotvecklaren också i Sverige kan leva på slåtterfibbla är inte känt.
Eventuella genetiska skillnader hos de fragmenterade och lokala popula-tionerna hos dessa tre arter motiverar till ansträngningar att bevara alla dessa som genbanker i ett långsiktigt bevarandearbete.
Genetiska problem
I dagsläget har vi inga kunskaper om dessa arters känslighet för inavel och inga populationer har undersökts med avseende på inavelseffekter. De få populationer som för närvarande är kända av respektive art är nästan alla isolerade från varandra. Flera studier har visat att isolerade fjärilspopulatio-ner i brist på genutbyte med andra populatiofjärilspopulatio-ner har svårt att överleva lång-siktigt (Hanski 1998, 2003, Hanski et al 1995). Vid alltför låg
populationsni-Bild 4. Fettistelfrövecklaren(Eucosma obumbratana).
vå riskerar fertiliteten att minska och missbildningar att uppträda som för-svårar överlevnaden.
Biologi och ekologi
Föröknings- och spridningssätt
De tre i detta åtgärdsprogram behandlade småfjärilsarterna har liksom övriga fjärilar och de flesta andra insekter fullständig förvandling, dvs. genomgår de fyra stadierna ägg, larv, puppa och fullbildad fjäril (imago).
Den svartvita säckmalen är den enda kända fjärilsarten i Sverige, där äggen utvecklas till fullo och larverna kläcks inuti bakkroppen av honan (vivi-pari). Honan ”lägger” i juni larverna direkt på värdväxten. Larven borrar sig in i en frökapsel där fröna äts upp. Den gör en spånad inuti frökapseln (R. Johansson, muntl.) där den sedan blir kvar resten av larvtiden. Larven bär sedan med sig sin så kallade ”frösäck” (bild 5), varifrån den livnär sig av ytter-ligare frön. Den fullvuxna larven fyller hela fröet och i de fall larven lever på en värdväxt med små frön spinns flera frön ihop för att bilda en större
”bostad”. I England anges larven vara fullbildad i slutet av juli för att däref-ter lämna plantan för övervintring. Förmodligen är utvecklingen något sena-relagd i Sverige. Förpuppning sker under våren inuti säcken, men valet av för-puppningsplats är inte känt. Vissa arter i gruppen säckdragarmalar spinner fast säcken på någon växtdel, sten eller på marken, medan andra arter går ned i sand eller grus och förpuppar sig. Fjärilen har en kort flygtid från de sis-ta dagarna i maj till slutet av juni, något varierande från år till år beroende på vädret. Fjärilar har observerats sittande på, samt flygande i närheten av värd-växten under tidig kväll och under nattens första mörka timmar. Fjärilen har vid några tillfällen kommit fram vid lampfångst med ultraviolett ljus.
Larven av slåttergubbemalen är grönaktig med ljusbrunt huvud. Nack-och analplåt är svart. Den minerar under försommaren i bladen på slåtter-gubbe (Arnica montana), ofta sällskap-ligt i oregelbundna, långsträckta gulak-tiga minor, som slutar i en stor fläckmi-na (bild 6). Förpuppningen sker i mitten eller slutet av juni inuti en nygjord fläckmina. Den fullbildade slåttergub-bemalen visar sig med början från
Bild 5.
månadsskiftet juni-juli och kan sedan flyga till början av augusti. Fjärilen hit-tas sittande och flygande kring värdväxten tidigt under kvällen. Den kommer även fram vid lampfångst med ultraviolett ljus. Övervintring sker i äggstadiet eller möjligen som ung larv.
Med tanke på den stora minskningen av antalet ängar och betesmarker där slåttergubbe förekommer och den fragmentering som skett inom slåtter-gubbens utbredningsområde är spridningsförmågan mellan de isolerade populationerna förmodligen starkt begränsad. Dock har enstaka individer fångats i ljusfälla på en villatomt i Nybro, vilket visar på en viss spridnings-potential för arten då slåttergubbe saknas i det absoluta närområdet.
Svinrotvecklarens utvecklingsbiologi är okänd. I Sverige är arten funnen på slåtterängar och efter vägkanter med mycket svinrot. Flera observationer är gjorda av flygande fjärilar över svinrot och arten har också observerats sit-tande i blomkorgen på denna växt. Benander (1942) antar i sin beskrivning av arten att den är knuten till svinrot och anger att den troligen lever i blom-huvudena, ett levnadssätt som är vanligt i detta släkte. Larverna till arterna i släktet Eucosma lever vanligen på de mognande värdväxternas frön och de vuxna larverna lämnar senare växten och spinner en kokong på marken i vil-ken övervintring sker. Förpuppningen sker efter övervintringen. Svinrotveck-larens tidiga flygtid från slutet av maj till mitten av juni skulle vara en anpass-ning till den tidiga blomanpass-ning som svinrot har.
Fettistelfrövecklarens flygtid är anpassad till den senare blomningen i juli och augusti av framför allt åkermolke (Sonchus arvensis) men också bitter-fibbla (Picris hieracoides) och rödklint (Centaurea jacea).
Svinrotvecklaren är aktiv under förmiddagen, men tycks mer inaktiv under tidig eftermiddag. De flesta individerna har håvats under kvällen från ca 18.00 fram till solnedgången (ca 21.00 sommartid) över svinrot. Under 2006 infångades också några exemplar vid ljusfångst med kvicksilverlampor, en metod som också skulle kunna utnyttjas vid inventeringar.
Svinrotvecklaren är i Sverige helt knuten till svinrotängar, skogsgläntor och vägkanter där svinrot växer. Med tanke på den oerhört stora minskning-en av antalet slåttermarker och dminskning-en fragmminskning-entering som av skett av dessa är spridningsmöjligheterna för de isolerade populationerna begränsad. Som exempel kan nämnas att på Gotland, som i dagsläget hyser de enda kända populationerna av arten i landet, har antalet slåttermarker minskat med 99 % sedan 1800- talets mitt (Croneborg, 2001). De blomrika vägkanterna, åtminstone på Gotland, kan dock fortfarande fungera som livsmiljöer och spridningskorridorer.
Livsmiljö
Den svartvita säckmalen har i Sverige påträffats på solvarma och väldränera-de marker med värdväxterna backglim och tjärblomster. På Öland och Got-land har fjärilen påträffats på örtrik alvarmark (Bild 7) samt vid ett solexpo-nerat och varmt läge invid klintfoten vid Ireviken. I Småland förekom arten tidigare på en grusås utmed Emån. Från bland annat England uppges värd-växten kunna vara gökblomster, varför det inte kan uteslutas att arten även i Sverige kan finnas i fuktigare habitat. Livsmiljön för de tre kvarvarande
populationerna i Finland befinner sig i en viss igen-växningssuccession, vilket tyder på att arten inte väljer de mest öppna och blåsiga habitaten. Arten har dock visat på en kraftig minsk-ning de senaste decennierna även i Finland, varför man även där får anta att igen-växning är största hotet. Under torrsommaren 2006 noterades det att frösätt-ningen hos backglim var väl-digt låg på de mest
solbelys-ta ytorna vid Hörsnelokalen på Gotland. Möjligen kan buskskiktet som skyd-dar vissa plantor från direkt solljus vara en viktig faktor sådana torrsomrar. Detta skulle således förklara artens val av habitat som är i en viss igenväx-ningfas som vid Hörsne och på lokalerna i Finland (bild 7).
Habitattyper enligt habitatdirektivet i det europeiska nätverket Natura 2000 där svartvita säckmalen påträffats: Gräsmarker på kalkhällar (6110), Kalkgräsmarker (6210) och Åsbarrskog (9060).
Slåttergubbemalen hittar man i det äldre odlingsland-skapet där värdväxten slåt-tergubbe växer i hagmarker, i bredare rika kantzoner och på öppna, ogödslade betes-och slåttermarker. Växten är starkt slåttergynnad men tycks även klara sig bra i ej alltför hårt betade naturbe-tesmarker – en naturtyp som också har minskat rejält i areal, men inte lika drastiskt som slåttermarkerna. Detta ger lite mer hopp om att
bevara slåttergubbemalen, men för att denna hävdform ska gynna arten på sikt måste betade lokaler som hyser slåttergubbe generellt få en mera anpas-sad betesregim.
Slåttergubben har störst konkurrenskraft på mager mark med fullt ljus-insläpp. Vid en igenväxningssuccesion där beskuggningen ökat till mer än 50 % minskar bestånden av slåttergubbe. Den normalt platta bladrosetten, där lar-verna av slåttergubbemalen lever tätt mot marken, tenderar att sträckas uppåt. Detta gör att hela växten riskerar att slås av vid slåtter och helt betas av. Vid helskugga försvinner snart växten. På tre av de nu kända lokalerna i Halland sköts markerna med vårbränning, vilket tycks gynna slåttergubben. (Bild 8)
Bild 7.
Habitattyper enligt habitatdirektivet i det europeiska nätverket Natura 2000 där slåttergubbemal förekommer: Fuktängar med blåtåtel eller starr (6410) (Tönnersjö målet i Halland). Torra hedar (4030). Slåtterängar i låg-landet (6510). Artrika staggräsmarker på silikatgrund (6230). Artrika torra-friska låglandsgräsmarker av fennoskandisk typ. (6270).
Svinrotvecklaren före-kommer på friska slåtter-marker, lövängar och efter vägkanter och på Gotland ängsliknande öppningar i tallskog med svinrotbestånd. (Bild 9).Tillsammans med svinroten förekommer ofta slåtterfibblan som utom-lands är en alternativ värd-växt. Eftersom vi inte kän-ner utvecklingsbiologin vet vi inte om slåtterfibblan används som värdväxt i Sve-rige. Enligt habitatdirektivet
i det europeiska nätverket Natura 2000 passar det in på Lövängar av fenno-skandisk typ (6530), samt slåtterängar i låglandet (6510).
Viktiga mellanartsförhållanden
På den svartvita säckmalens värdväxter finns i Sverige ytterligare ett antal fjä-rilsarter som är fröätare. Glimfältmätaren (Perizoma hydrata) och glimmal-mätaren (Eupithesia venosata) vars larver lever inuti fröställningarna på tjär-blomster respektive smällglim bör kunna vara avsevärda födoresurskonkur-renter. Likaså finns i Sverige sju arter nejlikflyn i släktet Hadena, vars larver lever på frön av nejlikväxter och därtill är stora och kräver mycket föda. Även dessa bör lokalt kunna vara starka konkurrenter om födan.
Den svartvita säckmalens larv lever inuti ett frö som den under hela sin utvecklingstid bär med sig. Detta bidrar till ett fantastiskt kamouflage som bör skydda den mot spindlar, jordlöpare, myror och andra jagande insekter, fåglar och möss. Parasitsteklar kan dock även om larven lever undangömt sannolikt lokalisera denna och penetrera frösäcken med sitt äggläggningsrör för att lägga ägg i larven.
Slåttergubbemalen är den enda kända fjärilsarten i landet som är mono-fag på slåttergubbe. Om någon polymono-fag fjärilsart utnyttjar växten är inte känt. Man kan nog på goda grunder anta att konkurrensen om värdväxten är liten. En borrfluga, (Tephritis arnicae) är också monofag på denna växt, men då den lever inuti blomhuvudet råder ingen konkurrens om utrymme eller föda. Larven av slåttergubbemalen lever inuti bladet i en så kallad mina, vilket gör att den har ett visst skydd mot myror, solitära getingar, rovsteklar, jordlöpare, skinnbaggar och andra liknande predatorer. Parasitsteklar kan dock även om larven lever undangömt lokalisera denna och penetrera växtvävnader med sitt äggläggningsrör för att lägga ägg i larven.
Eftersom svinrotvecklarens biologi är dåligt känd finns inga uppgifter om viktiga mellanartsförhållanden. Det finns dock ingen annan känd monofag fjärilsart i Sverige på värdväxten svinrot. Det är även okänt om någon poly-fag fjärilsart utnyttjar växten. Man kan nog på goda grunder anta att kon-kurrens om värdväxten är liten. Undersökningar 2006 talar för att larven lever i en hård gallartad bildning i blombotten i vilken larven gör tydliga gångar. Parasitsteklar liksom skinnbaggar kan dock förmodligen lokalisera larverna, även om larven lever undangömt i blomkorgarna.
Arternas lämplighet som indikatorart
Den svartvita säckmalens miljöval beroende på närvaron av värdväxterna tjärblomster och backglim är inte helt enkel att definiera, då dessa värdväxter har en bred ekologisk nisch och även finns i miljöer som sannolikt inte passar fjärilen. Arten tycks föredra öppna eller måttligt beskuggade ohävdade grus och hällmarker, eller marker som hävdas med sen slåtter eller möjligen sent bete. Ytterligare exempel på marker som utnyttjades i biotopmosaiken i det gamla odlingslandskapet kan vara husbehovstäkter, odlingshinder, avstängs-lade slåtterängar och trädesåkrar.
Förekomst av svartvit säckmal är en stark indikation på kontinuerlig före-komst av blommande och frösättande backglim och tjärblomster på lokal nivå. Det visar också på en hävdregim som gynnar värdväxterna och som är tillräckligt svag eller oregelbunden för att tillåta värdväxterna att blomma årligen, alternativt på kontinuerlig förekomst av störningspräglade överskott-smarker. Svag eller måttlig hävd som i viss utsträckning förmår konservera “älsklig fas” är gynnsamt för fjärilen, många växtpopulationer, nektar- och pollensamlare, samt för många andra växtätande insekter.
Svinrot och slåttergubbe är två växter som indikerar ogödslade slåtter-marker och extensivt utnyttjade ogödslade naturbetesslåtter-marker med lång konti-nuitet av hävd.
Förekomst av slåttergubbemalen och svinrotvecklaren är troligen en ännu starkare indikation på bra hävdregim i ovanstående biotoper än växterna själva. En hävdregim som gynnar dessa arter bör vara tillräckligt svag eller oregelbunden för att tillåta värdväxten och övriga växtarter på platsen att blomma regelbundet. Detta är gynnsamt både för växtpopulationerna, för nektar- och pollensamlare, samt för andra växtätande insekter på lokalen. Förekomst av svinrotvecklaren och slåttergubbemalen i en enstaka hävdad population av svinrot och slåttergubbe indikerar gynnsam hävdregim utifrån berörda arters habitatkrav på just den platsen. Förekomst av arterna i flera närliggande hävdade populationer av svinrot och slåttergubbe kan indikera lämplig hävd i ett landskapsperspektiv, dvs. att svagbetade eller sent slåttrade biotoper varje år finns i landskapet, inom fjärilarnas flygradie. Svinrot och slåttergubbe kan således anses vara flaggskeppsarter för hävdade slåtter och extensivt betade ogödslade naturbetesmarker.
Ytterligare information
Utbredning och populationsstatus
Nuvarande utbredning
Lista över lokaler med behov av skötselåtgärder hittas i Bilaga 2 och kartor med de svenska förekomsterna hittas i Bilaga 4.
Svartvit säckmal förekommer från Nordafrika genom Europa där den rapporterats från ett 20-tal länder upp till södra Skandinavien och därefter österut genom Ryssland till Asien. Från Norge är den rapporterad från en handfull lokaler utefter sydostkusten från Arendal i söder längs Oslofjorden norrut till Oslo. Från Finland är arten sammanlagt rapporterad från tolv lokaler i den södra landsänden, men under den senaste 10-årsperioden har den bara anträffats på tre lokaler. Från Sverige föreligger den senaste 30-årsperioden endast enstaka fynd från Ardre, Ireviken, Hejnum hällar och Hörsne på Gotland, samt från Högsby i Kalmar län.
Slåttergubbemalen är utbredd i Europa från Sydnorge till norra Italien och från Frankrike till Polen. I Norge är slåttergubbemalen känd från fylkena Rogaland, Vestagder, Austagder, Öst-fold och Akershus, totalt på nio lokaler.
I Danmark har arten endast hittats på Fyn och Jylland. På senare tid har få fynd gjorts i landet. I Sverige har den en västlig utbredning med nyare fynd från Kronobergs län: Hestranna, Nybygget och N Lövsjön, Kalmar län: Konunga-ryd, Nickemåla, Venskögle, Odensås, Torsebo, Uddaryd, Farshult, Kåremåla, Krokshult. Jönköpings län: 5 km NO Eksjö och från Fiskarehultet. Hallands län: Mästocka ljunghed, Tönnersjömå-let, Hollandsbjär, Veinge, Jonstorp och Remma, samt från Örebro län: Lekhyt-tan (Bild 10), Grönelid (Bild 11) och Lilla Kampetorp (Bild 12). Från Skåne län finns inte några kända fynd efter 1966.
Svinrotvecklaren är under de senas-te åren konstasenas-terad på fyra förekomst-lokalområden, samtliga på Gotland. (1) Efter väg 143 mellan Sjonhems kyrka och söderut till strax innan avfarten till Ardre. (2) från Lojsta änge till Russpar-ken och Botes källmyr. (3) längs väg 141 efter Klinte mot Levide och
slutli-gen (4) längs väg nära Austris och i Hall-Hangvars naturreservat. På de tidi-gare kända lokalerna Öja och Träkumla har arten inte gått att återfinna. På
Bild 10.
Bild 11.
den sistnämnda lokalen, en gles tallskog, har igenväxning förstört möjlighe-terna för svinrotvecklaren att leva kvar. Däremot är Öjalokalen ett änge som hävdats utan kontinuitetsbrott, varför det är svårt att peka på någon orsak till att den nu saknas där. På Öland där svinroten är på tillbakagång (Sterner 1985) finns inga återfynd av fjärilen efter 1942 trots många eftersökningar i Algutsrum och Högsrum, de tidigare kända öländska lokalerna, och inte hel-ler på andra tänkbara svinrotlokahel-ler. Den enda fastlandslokalen, är vid en vägkant strax intill Garphyttans nationalpark. Där är arten endast funnen vid ett tillfälle 1971, men förutsättningarna för arten att leva kvar där bedömd som goda då markerna i nationalparken och utanför denna hålls öppna genom beteshävd. I Norge förekommer svinrotvecklaren och är på senare tid funnen mycket lokalt i fylkena Akershus, Telemark och Hedmark, totalt på fem lokaler. Arten är uppgiven från sydvästra Finland men det anses numera vara mycket osäkert, varför artens eventuella förekomst i Finland håller på att utredas. Svinrotvecklarens utbredning i övrigt finns i Estland, Lettland, Tjeckien, Slovakien och i Ryssland, Transural och Kazakstan. I Baltikum är förekomsterna mycket lokala. Det har inte gått att få fram uppgifter om före-komsterna i de övriga länderna, men med stor sannolikhet är föreföre-komsterna även där mycket lokala.
Populationsfakta
Storleken på den svenska populationen av svartvit säckmal är mycket svår att uppskatta. Arten är i dagsläget känd från en enda lokal på Gotland, men san-nolikt finns ett mörkertal då den endast är aktiv under begränsad tid tidigt under säsongen och dessutom har kort livslängd som fullbildad fjäril. Den är därför svår att konstatera på sina lokaler. Även i våra grannländer förekom-mer arten mycket lokalt och fragmenterat. Detaljerade upplysningar om utbredningen utanför Norden har varit svårt att få fram förutom från de bal-tiska länderna.
På sin nu enda kända lokal kan populationsstorleken, med tanke på de speciella krav i en viss tidig igenväxningssuccession som arten tycks ha, upp-gå till högst 100 individer. Med mörkertal uppskattas den svenska populatio-nen till högst 1000 individer. Den stora världsutbredningen för svartvit säck-mal och dess nyckfulla uppträdande gör att det är mycket svårt att ange Sve-riges andel av världspopulationen.
Populationsberäkningar av de svenska bestånden av slåttergubbe har utförts 2007. Antalet plantor har uppskattats till 250 000 plantor i boreal region, samt 25 000 plantor i kontinental region. Beräkningar av svinrotveck-larens och svartvita säckmalens värdväxter har däremot inte genomförts. Man kan i regel räkna med att värdväxttillgången styr fjärilspopulationernas storlek och därför varierar arternas individantal kraftigt från lokal till lokal.
Då larvangreppen av slåttergubbemalen är mycket lätta att konstatera bör populationsstorleken vara möjlig att beräkna vid en inventering. Populatio-nerna är i dag till stor del kraftigt fragmenterade och arten förekommer många gånger i små restpopulationer med värdväxten. Detta betyder att indi-vidantalet kan vara mycket lågt. På flera av lokalerna finns kanske bara någ-ra tiotal individer vissa år. På de rikligare förekomsterna kan individantalet
möjligen uppgå till några 100-tal eller i vissa fall upp till 1 000 individer. Med mörkertal kan den svenska populationen under gynnsamma år beräknas till ca 5 000 individer.
Det är i dagsläget omöjligt att ange Sveriges andel av världspopulationen då det är mycket svårt att få fram aktuella uppgifter från stora delar av artens utbredningsområde. Dock är det känt att odlingssystemen i Europa generellt tenderar att läggas om från traditionell modell till mera storskaliga och indust-riella former där betes- och slåttergynnade arter får minskat livsutrymme.
Svinrotvecklaren har i Sverige tidigare endast varit känd från några få lokaler. Under de senaste åren har undersökningar av arten visat att den åtminstone på Gotland har en större utbredning. Arten tycks vara mycket lokal och vikande i sitt utbredningsområde i Europa och poulationsberäk-ningar saknas. Av denna anledning är det omöjligt i dagsläget att ange Sveri-ges andel av världspopulationen
Varje population bör ses som unik i ett genetiskt perspektiv genom frag-mentering och lokala anpassningar. Svinrotvecklaren antas dessutom ha dålig spridningsförmåga. De gotländska populationerna torde knappast ha kontakt med fastlands- eller de baltiska populationerna. Artens försvinnande från Öland kan diskuteras i form av utdöendeskuld då populationsminskningen där till slut medförde att inga närliggande populationer kunde ersätta försvin-nandet från de sista lokalerna. Risken är att arten försvunnit från de flesta av sina tidigare lokaler på fastlandet utan att vi vet om att de funnits där. I dags-läget är arten endast känd från åtta lokaler på Gotland som bedöms hysa populationer på i genomsnitt max 200 reproducerande individer. Med mör-kertal inräknat uppskattas den svenska populationen till inte mer än ca 4 000 individer.
Aktuell hotstatus
Svartvit säckmal klassas som Starkt hotad (EN) i Sverige och i Finland. I Nor-ge är arten inte rödlistad.
Slåttergubbemal säckmal klassas som Starkt hotad (EN) i Sverige och som Sårbar (VU) i Norge. I Danmark är arten inte rödlistad.
Svinrotvecklaren klassas som Starkt hotad (EN) i Sverige och i Norge. Så vitt det är känt är den inte heller med på rödlistan i något av de länder där arten förekommer trots att den är sällsynt förekommande och mycket lokal. Historik och trender
Den svartvita säckmalen beskrevs av Carl Peter Thunberg 1788. Som typ-lokal anges ”Europa”. Det första svenska fyndet av arten tycks härröra från Vickleby på Öland, där finländaren Adolf Nordman påträffade arten 1935. Nästa fynd dyker sedan upp från Roma på Gotland, där den påträffades av Martin Ekström 1937. Därefter har den påträffats i Visby 1956 och 1969, Ireviken 1978, Hejnum hällar 1986, Ardre 1996 och Hörsne 2005 – 2006. (Bild 7). Från fastlandet är den svartvita säckmalen endast känd från en grus-åslokal utmed Emån i Högsby i Kalmar län (Bild 17). Där påträffades den vid några tillfällen mellan 1970 och 1975. Trots riktade eftersök har den därefter inte kunnat återfinnas på lokalen. Totalt är mindre än 50 individer kända
från landet och den senaste 30-årsperio-den är endast enstaka fjärilar påträffade på fyra lokaler utefter en sträcka på cir-ka 50 km på nordöstra Gotland.
Arten är endast anträffad på solrika väldränerade marker med varmt lokalklimat och därför är kraftig igen-växning sannolikt ett stort hot. Föränd-rad markanvändning har förmodligen varit största anledningen till artens minskning i landet. Då larven lever på värdväxtens frön under sommaren är det viktigt att anpassa skötseln så att inte alla plantor slås eller betas av under larvtiden. Historiskt sett har lämpliga habitat sannolikt funnits på avstängslade ängsmarker i åkergärden och betesmarker i ängsgärden, vilka ofta utgjordes av klipphällmark eller andra steniga partier som inte kunde odlas och där tjärblomster och
back-glim trivdes. Där hann larverna färdigutvecklas i och med att dessa marker fick en sen hävd efter skörd och slåtter. Trenden för den svartvita säckmalen är i Sverige helt klart negativ och arten har endast påträffats på två lokaler den senaste 20-årsperioden. Detsamma gäller för Finland där den numera förekommer på endast tre lokaler. I Norge har någon minskning inte observe-rats på de få kända lokalerna. Internationellt sett får man anta att artens habitat har minskat med ökad exploatering och ändrade brukningsformer.
Slåttergubbemalen beskrevs av Heyden 1863. Den anmäldes som ny för Sverige 1921 av Ernst Orstadius genom fynd från Kronobergs län iVäxjötrak-ten 1921. AriVäxjötrak-ten påträffades på tre lokaler nordost om Växjö 2005. Från Skå-ne län är arten funSkå-nen vid Kivik 1934, Höör 1944 - 1953, Ribetuaröd 1957, Riseberga 1962 och Hardeberga 1966. Därefter är arten inte noterad från Skåne. I Hallands län finns arten för närvarande på sex kända lokaler (se Bilaga 2). Första fyndet i länet är från Laholm 1962. I Kalmar län påträffades den först vid Åseda 1973 och 1975, Högsby 1981 och 1985, samt vid
Konungaryd 1989. Vid inventering 2006 påträffades den på åtta nya lokaler i länet. Från Jönköpings län finns ett fynd nära Stockerydssjön, 5 km NO Eksjö 1974, samt vid Fiskarehultet 2005. I Västra Götlands län rapportera-des den från Landvetter 1931, Kinnekulle 1935, samt Göteborg, mitten av 1970-talet. Slutligen så Örebro län, där den påträffades strax utanför Garp-hyttans nationalpark 1971. Vid inventering 2005 kunde arten inte återfinnas på lokalen, men väl ca 4,5 km därifrån vid en naturbetesmark vid Lekhyttan där larvangrepp påträffades. Vidare påträffades arten under samma inventer-ing vid Lilla Kampetorp nära Tiveden och vid Kungsbacken, Grönelid. Arten har en västlig utbredning i Sverige och fynd som tidigare rapporterats från Gotland är osannolika, då värdväxten saknas där.
Bild 7.
Svinrotvecklaren beskrevs så sent som 1942 av Per Benander. Vid ett besök på Öland, närmare bestämt i Algutsrum den 11 juni 1941 reagerade han på som han trodde tidigt flygande exemplar av fettistelfrövecklaren
(Eucosma obumbratana) på en slåtteräng. Senare jämförelser med
fettistelfrö-vecklaren visade att det rörde sig om en art skild från denna. Benander fann även i sin samling, ytterligare exemplar tidigare insamlade på Gotland, i Öja 1919 och 1931, också på en frodig slåtteräng (üppigen Laubwiese) tidigt i juni. Benander fann också arten den 19 juni 1942 då han vid Högsrum på Öland fångade in 15 honor.
På Öland har inte arten märkligt nog inte gått att återfinna sedan dess trots många försök under årens lopp. Svinrotvecklaren är heller inte återfun-nen på sin enda fastlandslokal vid Garphyttans nationalpark. Ett försök att återfinna svinrotvecklaren i Närke gjordes år 2005 men ett ihärdigt lågtryck med omfattande regn under ett tredagars besök omöjliggjorde alla försök till insamling. För närvarande har arten endast fragmenterade kända förekoms-ter på mellersta och norra Gotland.
Under järnåldern och fram till mitten av 1900-talet var arten troligen en karaktärsart för friska ängsmarker med stort inslag av värdväxten svinrot, på marker med slåtter och efterbete under hösten.
Orsaker till tillbakagång och aktuella hot
Kända orsaker till tillbakagång
Ändrade brukningsformer med övergång från ett ålderdomligt småskaligt jordbruk till ett modernt rationellt jordbruk är sannolikt det största hotet mot dessa arter. Under 1900-talet har de ogödslade, lågproduktiva slåtter-och betesmarkerna i hög utsträckning övergetts, slåtter-och ersatts med mer produk-tiva, ofta gödslade marker som kan föda ett större antal djur på mindre yta. Naturbetsmarkerna har i hög utsträckning också ersatts av foderproduktion på odlade vallar. Gödsling, tillskottsutfodring och bland annat ökat atmosfä-riskt kvävenedfall har medfört ett högre näringstillstånd i stora delar av dagens hävdade marker vilket bidragit till en trivialisering av floran där mera kvävegynnade arter som t ex. hundkäx och skogsnäva gynnats. Detta har bidragit till en kraftig minskning av lämpliga habitat för sådana hävdgynnade arter som är knutna till näringsfattiga marker. Även igenplantering och spon-tan igenväxning av slåtter- och betesmarker har drastiskt minskat yspon-tan av lämpliga livsmiljöer. De återstående områdena med ogödslade, hävdade men svagt betade marker ligger ofta mycket glest i landskapet.
Då odlingssystemen i hela Europa generellt tenderar att läggas om från traditionell skötsel med svagt och varierat bete eller slåtter till mera storskali-ga och industriella former medför det att dessa arter även internationellt får anses som hotade.
Den svartvita säckmalen är en svårfunnen art som alltid ansetts som säll-synt i landet. Dock har antalet fynd stadigt minskat. Minskningen av artens habitat, öppna örtrika torrängspartier och kalkhällmarker som sköts med sen slåtter, alternativt sent bete, är sannolikt den största anledningen till artens minskning i landet. Lokalen vid Högsby är numera allt för hårt betad med
nötkreatur. Backglim- och tjärblomsterbestånd utmed väg 34 är sannolikt utsatta för alltför tidig vägkantsslåtter för att passa säckmalen, vilket möjli-gen kan ha slagit ut arten från lokalen.
Rika förekomster av backglim och tjärblomster som slås eller betas alltför tidigt på sommaren utgör sannolikt en dödsfälla för arten.
Slåttergubbemalen har en lokal och fragmenterad utbredning och är hårt knuten till sin värdväxt. Slåttergubbe förekommer i sydvästra Sverige där den växer på kalkfattig mark, i hävdade naturbetesmarker, slåtterängar och ljung-hedar. Växten hade tidigare en mycket vidare utbredning i Syd- och Mellan-sverige, men har nu gått tillbaka och helt försvunnit från många av sina tidi-gare växtplatser på grund av gödsling, ohävd eller alltför hårt bete.
Svinrotvecklaren är enligt nuvarande kunskap den enda fjärilsarten i Sve-rige som lever på svinrot. Svinroten som tidigare var mycket allmän på syd-och mellansvenska ängar har gynnats av långvarig slåtterhävd som bland annat medfört god solinstrålning. I halvskugga blommar den endast sparsamt och tynar snart bort om buskar och träd skuggar ut den. Svinrot kan leva kvar länge i vägkanter, ljusa skogstyper, ledningsgator och anda miljöer som inte blir för mörka. Den kan också öfrekomma i betesmarker, men växtens smaklighet gör att den sällan förekommer i rika bestånd i betesmarker. I de glesa, ljusa gotländska ängstallskogarna är svinroten är en karaktärsart förut-satt att skogen inte tätnar. Fram till början av 1900-talet var extensivt skogs-bete vanligt, vilket kan ha gynnat svinroten även utanför ängsmarkerna. Aktuell hotsituation
Risken för fortsatt igenväxning på kvarvarande lokaler är överhängande. Upphörande eller minskande ängsslåtter och betesdrift är på många håll orsa-ken till försämrad biotopkvalitet. Övergången från ängsslåtter till bete med en betesregim som inte är anpassad till värdväxternas behov missgynnar pro-grammets arter kraftigt . Den sannolikt dåliga spridningsförmågan i kombi-nation med allt för stora avstånd mellan biotoper av lämplig sort förhindrar naturlig återkolonisation inom flertalet förekomstområden. Möjligheterna till en fungerande metapopulationsdynamik spolieras på grund av ökad fragmen-tering, vilket kraftigt ökar risken för slumpmässiga lokala utdöenden. Utdö-endeskulden är sannolikt hög för dessa arter på grund av att flera av popula-tionerna finns i igenväxande marker där den ”älskliga fasen” snart är över-stånden och att populationsstorlekarna därtill ofta är mycket små.
Befarad känslighet för klimatförändringar
De varma och torra somrarna under 1990-talet bör ha gynnat sol- och värmeälskande arter som svartvit säckmal. Om nederbördsmängderna ökar kommer förmodligen dessa arter att missgynnas på grund av kortare perioder med sol och därigenom sämre lokalklimat.
Slåttergubbemalens larv lever inuti bladet på värdväxten och är sannolikt tämligen okänslig för ökad nederbörd. Ej heller tycks den vara alltför känslig för lokalklimatet. Artens förekomster på Mästocka ljunghed och Tönnersjö-målet som har bland de högsta nederbördsmängderna i landet och ligger i en kall klimatzon tyder på detta. Dock trivs med all säkerhet den fullbildade
fjä-rilen med ett soligt och varmt väder under flygtiden, likt de flesta fjärilsarter. Svinrotvecklaren gynnas förmodligen av varmt och soligt väder och är aktiv under kvällen särskilt vid solnedgången. Klimatet får dock inte bli för torrt eftersom svinroten trivs på frisk till något fuktig mark som då delvis kan torka ut. Prognoserna för framtiden talar i stället om ökade nederbördsmäng-der som skulle missgynna svinrotvecklaren, särskilt som imago och artens möjligheter till parningsflykt och äggläggning skulle kunna försvåras. Samhällelig status
Arterna har följande samhälleliga status i nationell lagstiftning och interna-tionella överenskommelser som Sverige ratificerat.
Fridlysningsbestämmelser
Svartvit säckmal, slåttergubbemal och svinrotvecklare är inte fridlysta i Sveri-ge.
Livsmiljödirektivet och fågeldirektivet
Flera av ÅGP-arternas livsmiljöer ingår bland de naturtyper som utpekas i art- och habitatdirektivet (Species and Habitats Directive) som skall ingå och skyddas i i det europeiska nätverket Natura 2000. Därför bör dessa arters habitat och resurskrav tillgodoses i skötselföreskrifterna för de Natura 2000-områden som hyser arterna.
Internationella konventioner
Arterna är ej upptagna på den globala rödlistan från 2004 och har ingen sta-tus i art- och habitatdirektivet eller i internationella konventioner som Bern och Cites
Befintliga internationella ”Action plans”
Arterna omfattas inte av några internationella åtgärdsprogram.
Övriga fakta
Erfarenheter från tidigare åtgärder som kan påverka bevarandearbetet Inga tidigare åtgärder har gjorts för att bevara den svartvita säckmalen eller svinrotvecklaren. Några sårbarhetsanalyser är ej genomförda på någon av dessa arter.
Slåttergubbemal är mycket lättkonstaterad som larv och kläckningsförsök har givit mycket bra kläckningsresultat. Detta innebär att arten tämligen enkelt bör kunna sättas ut på lämpliga habitat med värdväxten, på lokaler där fjärilen försvunnit eller saknas.
Extensiv vårbränning har i Hallands län visat sig gynna slåttergubbepopu-lationer och därmed även slåttergubbemalen. Vid Naturreservatet Mästocka ljunghed har skötselprogrammet reviderats år 2005, vilket resulterat i flera betesfållor, en åtgärd som tillåter en lämplig betesrotation. Vid naturreserva-tet och Natura 2000-området Hollandsbjär har skötselplanen reviderats,
var-vid lägre betestryck, småskalig bränning och eventuell markschaktning av det helt igenvuxna ytskiktet föreslagits. Natura 2000-området Tönnersjömålet på Mästocka skjutfält har skyddsbränts på våren de senaste 50 åren för att und-vika vådabränder i samband med bombfällningar och annan övningsverk-samhet. Ett stort antal rödlistade arter, förutom slåttergubbemal, förekom-mer på det 200 hektar stora området, vilket visar på en för dessa arter väl fungerande skötsel.
Råd om hantering av lokalkunskap
Kännedom om förekomster av hotade arter kräver omdöme vid spridning av sådan kunskap då illegal jakt och insamling kan vara ett hot mot arten. Naturvårdsverkets policy är att informationen ska spridas till markägare och nyttjanderättshavare så att dessa kan ta hänsyn till arten i sitt brukande av området där arten förekommer.
Något större insamlingstryck föreligger knappast på dessa småfjärilsarter. Uppgifter om förekomster av arterna bör inrapporteras till ArtDatabanken och till aktuell Länsstyrelse. Länsstyrelsen ska ha kontroll över artens före-komst i databasform och kan om så krävs sekretesstämpla uppgifterna.
Visioner och mål
Vision
Visionen är att svartvit säckmal, slåttergubbemal och svinrotvecklare, vilka för närvarande har hotkategori Starkt hotad (EN), på sikt når gynnsam beva-randestatus. För att möjliggöra detta krävs (1) att populationerna ökar eller är stabila genom att kvalité och areal av habitat för arterna ökar; (2) att fler populationer skapas för arterna; (3) att arternas utbredningsområde inte är fragmenterat, dvs. att ett antal förekomster ligger tillräckligt tätt för att arter-na skall kunarter-na röra sig mellan dem och att lokala försvinarter-nanden uppvägs av naturliga återkolonisationer.
Visionen blir därmed för svartvit säckmal, att arten ska finnas på minst 10 lokaler med sammanlagt minst 5 000 individer. För slåttergubbemal, att arten ska finnas på minst 40 lokaler med minst 15 000 individer sammanlagt och svinrotvecklare på minst 20 lokaler, där populationerna totalt uppgår till minst 10 000 individer.
Bristanalys
Allmänt, slåtterängsfjärilarna och deras värdväxter
Utan riktade åtgärder för ängsarter och ängsartade miljöer i allmänhet kom-mer med största sannolikhet de svenska populationerna av dessa arter att minska kraftigt de närmaste 10-20 åren. Det är inte troligt att igenväxningen kommer att uppvägas av att det tillkommer nya slåtterängs- och naturbetes-marker genom olika restaureringsåtgärder. Det är inte heller troligt att arter-na generellt gynarter-nas av hävd och restaurering inom miljöersättningssystemet, då detta ofta innebär ett alltför hårt betestryck tidigt på året. Samma farhåga gäller andra pågående insatser för att restaurera och sköta ängs- och betes-marker med slåttergubbe och svinrot. Arterna skulle lätt gynnas om skötseln anpassades till deras biotopkrav och till att de är känsliga för tidig avbet-ning/slåtter samt för gödling och igenväxning.
En artvis bristanalys ger följande:
Svartvit säckmal är i dagsläget endast känd i en population på nordöstra Gotland. Av artens åtta kända lokaler är en igenväxt och på en lokal har värdväxten minskat på grund av hårt bete. Artens nu enda kända lokal vid Hörsne saknar hävd och riskerar att växa igen. Vidare ligger mitt på lokalen en hög med GROT som legat några år och skuggar och kväver värdväxten. Ytterligare två av de kända lokalerna i Sverige är gamla litteraturuppgifter där endast kyrksocken är angiven och uppgifter om exakt lokal saknas. Alla lokalerna, utom den vid Ardre som är naturreservat, saknar skydd och det har inte heller genomförts några naturvårdsåtgärder för att gynna denna eller andra arter.
Småland, Halland och Närke. Tidigare fyndlokaler vid Hardeberga i Skåne har växt igen eller betas hårt och slåttergubben tycks ha försvunnit. På minst en lokal har populationen minskat drastiskt på grund av hårt åretruntbete. Sexton av lokalerna saknar skydd.
Svinrotvecklaren är under de senaste åren endast konstaterad på åtta lokaler, samtliga på Gotland. Sex av dessa utgörs av vägkanter och gläntor in mot omgivande skog. Återstående två lokaler utgörs av ett prästänge och ett naturreservat.
Det är svårt att peka på någon speciell brist förutom den stora omställ-ningen som skett i jordbrukslandskapet. Det tidigare mosaikartade jordbru-ket med små slåtterängar och naturbetesmarker har fått ge vika för ett mer specialiserat jordbruk med stora fält och konstgödsling. I detta landskap har slåtterängsarternas möjligheter att leva vidare, genom rationaliseringar av och fragmentering av kvarvarande småbiotoper, helt naturligt minskat.
Kortsiktigt mål
Allmänt, slåtterängsfjärilarna och deras värdväxter Inom fem år skall:
1) en restaureringsplan vara upprättad för samtliga län som omfattas av åtgärdsprogrammet. I planen skall framgå vilka lokaler som prioriteras för hävd, röjning och andra eventuella åtgärder. Även en konsekvens-analys över vad de föreslagna åtgärderna innebär för andra arter bör tas fram.
2) landsbygdsprogrammets nya miljöersättningsregler utnyttjas i så hög utsträckning som möjligt för att nå en optimal skötsel av ängs- och hagmarksbiotoper. I miljöer med någon av åtgärdsprogrammets arter bör rådgivning och åtagandeplaner anpassas efter arternas (värdväx-ternas) behov.
3) skötselplaner/bevarandeplaner för naturreservat, Natura 2000-områ-den etc. vid behov vara modifierade så att optimal skötsel av slåtter-ängsbiotoper och naturbetesmarker tillämpas på största möjliga antal lokaler för fjärilarna.
4) ett eller flera seminarier om skötsel av slåtterängsbiotoper hållits, med syfte att förbättra kunskapen om skötsel av dessa hotade miljöer samt att sprida den till aktörer som arbetar med skötseln. Denna aktivitet kan troligen samordnas med information om flera andra åtgärdspro-gram.
5) utbredning och antal populationer (kända populationer samt invente-ringsbaserat mörkertal) vara kända för de tre arterna.
6) en prognos vara utförd för de tre arterna, baserad på hävd- och igen-växningsstatus på lokaler med värdväxterna.
Svartvit säckmal Coleophora albella Inom fem år skall:
positiva med > 300 reproducerande individer, och den till stora delar igenväxta heden ha restaurerats så att ytan lämpligt habitat ökat minst fyra gånger.
2) minst fyra nya potentiella lokaler vara identifierade och restaurerade. 3) artens förekomst i Kalmar och Gotlands län vara känd.
4) kunskap om artens utvecklingsbiologi vara fördjupad. 5) uppföljning av populationstrend vara påbörjad.
6) anpassning av skötselplaner och bevarandeplaner enligt Bilaga 2 vara genomförd.
7) restaurering och skötsel av lokaler enlig Bilaga 2 vara genomförd. SlåttergubbemalDigitivalva arnicella
Inom fem år skall:
1) arten ha stabila eller ökande populationstrender i tre kända hävdade biotoper i Örebro län. Individantalet bör uppgå till > 200 individer per lokal.
2) minst fem presumtiva lokaler i Örebro län vara identifierade där lämplig hävd föreslås (två kända slåttergubbelokaler är för närvaran-de för hårt betanärvaran-de av Highland cattle).
3) arten ha stabila eller ökande populationstrender på samtliga av de sex hävdade lokalerna i Hallands län. Individantalet bör uppgå till > 4000 individer.
4) minst fem presumtiva lokaler i Hallands län vara identifierade där lämplig hävd föreslås.
5) arten ha stabila eller ökande populationstrender i minst de tre kända lokalerna i Kronobergs län. Individantalet bör uppgå till > 600 indi-vider.
6) minst tre presumtiva lokaler i Kronobergs län vara identifierade där lämplig hävd föreslås.
7) arten ha stabila eller ökande populationstrender på de åtta kända lokalerna i Kalmar län där individantalet bör uppgå till > 1600 indi-vider.
8) minst fem presumtiva lokaler i Kalmar län vara identifierade där lämplig hävd föreslås.
9) arten ha en stabil eller ökande populationstrend på den kända loka-len i Jönköpings län. Individantalet bör uppgå till > 200 individer. 10) minst tre presumtiva lokaler i Jönköpings län vara identifierade där
lämplig hävd föreslås.
11) artens utbredning och förekomst i Sverige vara känd.
12) restaurering och skötsel av lokaler enlig Bilaga 2 vara genomförd. 13) uppföljning av populationstrend på de kända lokalerna ha påbörjats. 14) bevarandeplanen ha anpassats i Natura 2000-områden i Grönelid
och Lekhyttan i Örebro län.
15) bevarandeplanen ha anpassats i Natura 2000-område vid Hollands bjär i Hallands län.
SvinrotvecklareEucosma scorzonerana Inom fem år skall:
1) populations- och biotoptrender på artens åtta lokaler på Gotland vara positiv. Populationen bör uppgå till > 5000 individer.
2) artens utbredning på Gotland vara känd.
3) minst tio presumtiva lokaler i Gotlands län vara identifierade där lämplig hävd föreslås.
4) artens status i Garphyttans nationalpark och utbredning i Örebro län vara känd.
5) minst fem potentiella lokaler per län väljas ut i Kalmar, Kronoberg och Östergötlands län och inventeras på eventuell förekomst på arten. 6) kunskap om artens utvecklingsbiologi vara fördjupad.
7) uppföljning av populationstrend på de kända lokalerna ha påbörjats. 8) restaurering och skötsel av lokaler enlig Bilaga 2 vara genomförd. 9) revision av skötselplan i Garphyttans nationalpark vara genomförd.
Långsiktigt mål
Inom 20 år (senast 2025) skall:
1) flertalet nya potentiella lokaler vara koloniserade. Visar det sig att någon av arterna inte svarar positivt på åtgärderna, kan det bli aktuellt att sätta ut individer på nya lokaler.
2) flertalet lokaler inom varje lokalt utbredningsområde ha spridnings-kontakt med varandra..
3) antalet populationer och trenderna inom populationer vara så positiva att arterna inte längre ska uppfylla IUCNS.s kriterier för att vara natio-nellt hotade, det vill säga ej vara Akut hotad (CR), Starkt hotad (EN) eller Sårbar (VU). Detta innebär att arten måste finnas på > 10 loka-lområden samt att den reproducerande populationen inte får understi-ga 2000 individer. Detta innebär att arternas klassificering på den nationella rödlistan kan ändras från Starkt hotad (EN) till Hänsyns-krävande (NT). De givna begränsningarna till naturtyp och värdväxt kan innebära att arterna inte helt kan avföras från den svenska rödlis-tan.
Åtgärder, rekommendationer
Vidtagna åtgärder
Inventeringsinsatser under åren 2004 - 2006
I Hallands län har slåttergubbemal inventerats i samband med åtgärdspro-gram för nålginst, tysk ginst och ginstlevande fjärilar, varvid sex populationer har konstaterats. I Örebro län har inventering av slåttergubbemal och svin-rotvecklare genomförts med tre nya populationer med slåttergubbemal som resultat. Slåttergubbemalen har även påträffats på tre lokaler öster om Växjö i Kronobergs län samt på åtta lokaler i Kalmar län, där även svartvit säckmal eftersökts på sin enda tidigare kända lokal med negativt resultat. I Gotlands län har 2005 – 2006 svartvit säckmal och svinrotvecklare eftersökts med en nyfunnen lokal för svartvit säckmal och fem nya lokaler för svinrotvecklare som resultat. I Skåne län har två tidigare lokaler för slåttergubbemal besökts med negativt resultat.
Beskrivning av prioriterade åtgärder
I det här avsnittet ges en övergripande beskrivning av de åtgärder som före-slås genomföras under åtgärdsprogrammets giltighetstid. I Bilaga 1 och 2 finns tabeller med detaljerad information om de planerade åtgärderna.
En prioriteringslista över de föreslagna åtgärderna bör upprättas i respek-tive län. Detta för att underlätta det framtida arbetet då kunskapsnivån om de aktuella arterna är mycket varierande i de olika länen.
Uppföljning av resultat efter utförda åtgärder måste förmodligen utföras på olika nivåer gällande de tre fjärilsarterna. Ett visst antal restaurerade loka-ler väljs ut för detta i varje län. Ett sätt att mäta resultatet är i ett första skede att följa populationerna av de aktuella värdväxterna. Plantor eller kloner kan räknas i utlagda kvadratmeterrutor eller i transekter före och efter restaure-ring, lämpligen varje år under åtgärdsprogrammets giltighetstid. Den enda fjärilsarten som med dagens kunskap kunskap enkelt går att inventera är slåt-tergubbemalen, vars larvangrepp är lättkonstaterade.
För att underlätta det praktiska arbetet och dokumentera åtgärderna är det lämpligt att upprätta länsvisa restaureringsplaner för arterna och deras biotoper. Där bör framgå vilka populationer som prioriteras för hävd, röjning och andra eventuella åtgärder. Innan utförd inventering är det inte menings-fullt för vissa av arterna och länen att redan nu föreslå specifika lokala åtgär-der. Därför har sådana åtgärder bara föreslagits för Örebro, Halland, Krono-berg, Gotlands och Kalmar län (se Bilaga 2).
Ny kunskap
Kunskapsläget om de tre arterna ligger för närvarande på helt olika nivåer. Några gemensamma frågor som behöver svar är följande:
• Hur lång tid pågår larvutvecklingen och hur är den i fas med olika hävdregimer?
• Mer kunskap om de vuxna djurens beteenden t ex aktivitet och flygtid. • Hur skall uppskattning av populationsstorlek utföras?
• Hur stora är populationerna på lokalerna?
• Hur stort antal reproduktiva individer behövs för långsiktigt stabila populationer?
• Hur är spridningsförmågan hos arterna? Hur nära behöver lokalerna ligga för att genflöde mellan närliggande populationer skall kunna ske? • Vilka habitatkvaliteter är nödvändiga för arterna och hur stora behöver
habitaten vara?
• Var finns arterna i landet? • Hur fluktuerar arterna?
• Vilka hot finns, förutom minskande habitat, i form av parasitoider, konkurrens och predatorer?
• Vilka skötselåtgärder är optimala för de olika arternas fortlevnad och spridning?
Den svartvita säckmalens biologi och ekologi bör definieras för att mera exakt kunna utföra inventeringar och rätt åtgärder. Mera kunskap om följan-de behövs:
• Artens värdväxtberoende till backglim, och om tjärblomster och gök-blomster kan fungera som alternativa värdväxter.
• Hur ser utvecklingsbiologin ut? När är larven färdigutvecklad, var övervintrar den och var och hur förpuppar den sig?
• Var finns arten i landet? Finns den t ex kvar i Kalmar län?
Slåttergubbemalens biologi och ekologi är mera välkänd, men mera kun-skap om följande behövs:
• Var lägger honan äggen och hur övervintrar arten?
• Var finns arten i landet? Finns den t ex kvar i Skåne och i Västergöt-land?
• Hur intensiv vårbränning av habitatet tål slåttergubbemalen?
• Om markerna hävdas genom bete, vilken betesregim och vilken tid för betespåsläpp och vilket betestryck tål den?
För närvarande finns endast fragmentarisk kunskap om svinrotvecklaren. Många frågetecken kring artens ekologi, utvecklingsbiologi och utbredning återstår att besvara. Mera kunskap om följande behövs:
• Artens värdväxtberoende till svinrot och om slåtterfibbla kan fungera som alternativ värdväxt. Skiljer sig de norska och lettiska populationer-na av svinrotvecklare på andra sätt från de svenska än att de lever på slåtterfibbla?
