"Min amningsberättelse" som stöd vid samtal om amning inom barnhälsovården : - Sjuksköterskors erfarenheter

“Min amningsberättelse”

som stöd vid samtal om

amning inom

barnhälsovården

-Sjuksköterskors erfarenheter

Magisterexamen i omvårdnad inom Specialistsjuksköterskeprogrammen Jönköping, Maj 2020

Författare: Sanita Omerbasic, Stina Hultberg

____________________________________________________________________

Jönköping University

Hälsohögskolan, Avdelningen för omvårdnad Box 1026, SE-551 11 JÖNKÖPING

Sammanfattning

Bakgrund: Inom barnhälsovården ska barnhälsovårdssjuksköterskan bland annat främja amning.

Amning kan framkalla olika negativa känslor som mamman behöver samtala om för att uppnå hälsa och det är viktigt med individuellt stöd för att amningen ska lyckas. Brist på information och stöd leder till tidigare amningsavslut. “Min amningsberättelse” är ett dokument som utarbetats som en hjälp i samtalet avseende mammors känslor kring amning. Syfte: Att beskriva barnhälsovårdssjuksköterskors erfarenheter av att arbeta med “Min amningsberättelse”. Metod: En kvalitativ intervjustudie med induktiv ansats där fokusgrupper användes för datainsamling. Två fokusgruppsintervjuer med sex barnhälsovårdssjuksköterskor i den ena och fem i den andra genomfördes. Tematisk analys användes för att analysera intervjuerna. Resultat: Resultatet visar att ”Min amningsberättelse” underlättar samtal om känslor vid amning, utmaningar med ”Min amningsberättelse” belyses som försvårar arbetet och idéer om utvecklingsmöjligheter lyfts. Att utgå från ett personcentrerat förhållningssätt är en förutsättning i arbetet med “Min amningsberättelse”. Slutsats: “Min amningsberättelse” bidrar till ett partnerskap mellan barnhälsovårdssjuksköterskan och mamman då samtalet om känslorna runt amning blir mer djupgående. Ett partnerskap i samtalet är viktigt för att nå de djupa känslorna. “Min amningsberättelse” bidrar till ett kontinuerligt stöd. Utvecklingsmöjligheter lyfts som kan underlätta arbetet med “Min amningsberättelse”.

"My breastfeeding story"

as support for

conversations about

breastfeeding in child

health care

- Nurses' experiences

Nursin Science, Thesis, One year Master 15 Credits

Jönköping, may 2020

Author: Sanita Omerbasic, Stina Hultberg

Jönköping University

School of Health and Welfare Box 1026, SE-551 11 JÖNKÖPING

Summary

Background: Within child health care, the nurse should promote breastfeeding. To the mother

breastfeeding can evoke different emotions that the mother needs to talk about and it´s important with support and information for breastfeeding to succeed. “My Breastfeeding Story” is a document that has been developed as an aid in the conversation about mothers feelings concerning breastfeeding.

Purpose: To describe the experiences of child health care nurses in working with “My Breastfeeding

Story”. Method: A qualitative interview study with inductive approach where focus groups were used for data collection. Two focus groups interviews were formed with six child health care nurses in one and five in the other. Thematic analysis was used. Results: It shows that “My Breastfeeding Story” facilitates conversations about feelings during breastfeeding, challenges with "My breastfeeding story" are highlighted which make work difficult and ideas about development opportunities are raised. Starting from a person-centered approach is a prerequisite in the work on “My Breastfeeding Story”.

Conclusion: “My Breastfeeding Story” contributes to a partnership as the conversation about the

feelings around breastfeeding becomes more profound. A partnership in the conversation is important to reach the deep feelings. “My Breastfeeding Story” contributes to continuous support. Development opportunities are raised.

Innehållsförteckning

Bakgrund ... 1

Inledning ... 1

Barnhälsovården ... 1

Amning ... 1

Barnhälsovårdssjuksköterskans roll vid amningsrådgivning ... 2

Föräldrars upplevelser av amning ... 2

Omvårdnadsperspektiv ... 3

Konsensusbegrepp... 3

Personcentrerad vård ... 4

Kontext ... 4

Syfte ... 6

Material och metod ... 6

Design ... 6

Urval och datainsamling ... 6

Dataanalys ... 6

Etiska överväganden ... 7

Resultat ... 9

”Min amningsberättelse” underlättar samtal om känslor ... 9

Utmaningar med “Min amningsberättelse” belyses ... 10

Organisatoriska utmaningar försvårar arbetet ... 10

Kulturella utmaningar komplicerar arbetet ... 10

Idéer om utvecklingsmöjligheter lyfts ... 11

Diskussion ... 13

Slutsatser ... 16

Kliniska implikationer ... 16

Referenser... 17

Bilagor ... 21

1

Bakgrund

Inledning

Enligt barnkonventionens (UD, 2006) artikel 24 har alla rätt att få information om amningens fördelar. Barnkonventionen beskriver också barns rätt till bästa möjliga hälsa vilket inkluderar rätten till barnhälsovård. Trots att amning och bröstmjölk är det bäst dokumenterade alternativet för matning kan inte alla mammor amma. Anledningen till att mata med modersmjölksersättning istället för att amma kan vara medicinska eller psykiska i form av oro och otillfredsställt stöd (Rikshandboken, 2018a). Socialstyrelsen (2019) visar på regionala skillnader i antal barn som ammas och det beskrivs också en generell minskning i amningsfrekvens från år 2004 och framåt. Palmér & Ericson (2019) visar att amning kan ge negativa känslor hos mamman. För att mamman ska vara psykiskt välmående är det viktigt att hon får berätta om sina amningserfarenheter (Andersson Grenholm et al., 2016; Palmér, 2019). Forskning visar att brist på stöd och information leder till ett tidigare amningsavslut än vad den ammande mamman önskat (Keevash et al., 2018). Blixt et al. (2019) beskriver mammors önskan att bli lyssnade till och ha samtal med BHV-sjuksköterskan samtidigt som Laanterä et al. (2011) beskriver kunskapsluckor hos vårdpersonalen för att kunna ge fullgott stöd. Att som BHV-sjuksköterska arbeta personcentrerat med dessa mammor, skapa ett partnerskap och lyssna till deras berättelse (Ekman et al., 2011) anses betydelsefullt för att dessa mammor ska uppnå hälsa. ”Min amningsberättelse” är ett dokument som används inom barnhälsovården i Region Jönköpings län i samtalet om amning med mamman. Utifrån tidigare forskning som visar att amning väcker olika känslor och vad de kan leda till bedöms en utvärdering av hur BHV-sjuksköterskor erfar arbetet med ”Min amningsberättelse” av värde.

Barnhälsovården

Barnhälsovården är till för alla barn från födseln och upp till då barnet börjar förskoleklass. Verksamheten riktar sig även till barnets föräldrar för att kunna ge stöd och råd i föräldraskapet (Magnusson et al., 2012; Socialstyrelsen, 2014a). Barnhälsovårdens mål är att arbeta hälsofrämjande och förebygga sjukdom och ohälsa hos barn och upptäcka och vidta åtgärder vid eventuella problem (Rikshandboken, 2019; Socialstyrelsen, 2014a). Barnhälsovården utgår från ett program som är uppdelat i tre delar. Första delen innebär insatser för att främja god utveckling och hälsa till alla som besöker barnhälsovården. Den andra delen riktas till alla där behov finns med syfte att stärka befintliga faktorer. I den tredje delen riktas insatserna till de som behöver stöd från annan verksamhet, exempelvis socialtjänst (Rikshandboken, 2018b). Barnhälsovården är en verksamhet där hälsofrämjande arbete ses som en process som ska resultera i ökad kontroll och kunskap om hälsofaktorer hos föräldrar och barn (Magnusson et al., 2016). Socialstyrelsen (2014a) har lagt fram förslag på hur målen inom barnhälsovården ska kunna uppnås; alla barn och föräldrar ska erhålla insatser som gynnar en god utveckling hos barnet, om ett barn har eller har en ökad risk för ohälsa ska dessa barn få individuellt stöd, barnhälsovården behöver också förstå relationer som berör barnet och sträva efter en kontinuitet.

Amning

Enligt svensk lag ska gravida få tydlig information om amningens fördelar jämfört med modersmjölksersättning och hur gravida kan förbereda sig inför amning samt bevara den. De ska också få kunskap om svårigheten att återgå till amning efter att ha erbjudit barnet modersmjölkersättning (SOSFS 2008:33). WHO:s rekommendationer är att föda upp barn på enbart bröstmjölk de första sex månaderna och därefter komplettera med annan lämplig mat, dock med fortsatt amning till två års ålder. WHO visar på fördelarna med amning både för barnen, då amning är den mest näringsriktiga födan för barnet i syfte att växa och utvecklas hälsosamt, och för mammorna, då amningen är en viktig komponent i moderns hälsa (WHO, 2003). Direkta hälsovinster för barnet vid amning är bland annat att bröstmjölken stimulerar immunsystemet så risken att drabbas av exempelvis luftvägsinfektioner och öroninflammationer minskar. Bröstmjölk kan också ha betydelse för att minska risken att utveckla övervikt och fetma senare i livet. För mamman minskar amning risken att utveckla bland annat bröstcancer och diabetes typ två (Ip et al., 2007).

2

Andelen barn som ammats i Sverige har varierat över tid, under 1980-talet och första halvan av 1990-talet ökade an1990-talet ammande barn. Toppen var vid barn födda år 2004 där drygt 80% ammades vid 4 månaders ålder och drygt 70% vid 6 månaders ålder. Efter år 2004 har dock amningen minskat något. De regionala skillnaderna avseende antal barn som ammas är inte särskilt stora vid 1 veckas ålder, däremot vid 6 månaders ålder ses större skillnader mellan länen med en variation från 58% till 68% för barn födda år 2017 (Socialstyrelsen, 2019).

Barnhälsovårdssjuksköterskans roll vid amningsrådgivning

De flesta av alla barn i Sverige besöker barnhälsovården (BHV) och där träffar de en barnhälsovårdssjuksköterska som är utbildad barnsjuksköterska eller distriktssjuksköterska. sjuksköterskan har en god möjlighet att identifiera och förebygga ohälsa (Socialstyrelsen, 2014a). BHV-sjuksköterskan ska ge föräldrar den kunskap och vilja till amning som krävs för att få en lyckad amning så länge mamma och barn önskar och att undanröja hinder såsom negativa uppfattningar och misstro på sig själv (Innocentideklarationen, 1990; Svensk sjuksköterskeförening, 2016). Socialstyrelsen har utgått ifrån WHO (1998) när de gett ut ”Tio steg som främjar amning” som BHV-sjuksköterskor bör arbeta efter. Bland annat beskrivs att BHV-sjuksköterskor bör ha en gemensam handlingsplan gällande amning och ha de kunskaper som krävs för att kunna följa handlingsplanen. BHV-sjuksköterskor ska informera föräldrar om fördelarna med amning, uppmuntra att amma när barnet visar att det önskar amma och informera var de kan söka hjälp med amningen om det behövs (Socialstyrelsen, 2014b). Att amma är något som måste tränas och läras för att det ska fungera. Alla mammor har enligt WHO rätt att få hjälp och stöd när det gäller amning både i hemmet av familjen och professionell hjälp av utbildad personal. Den professionella hjälpen är viktig inte minst för att ge mamman självförtroende och förbättra amningstekniken (WHO, 2003).

Riktlinjer för amningsrådgivning (WHO, 2018):

• Amningsrådgivning ska ges till alla gravida och småbarnsmammor

• Amningsrådgivning ska ges både under antenatala och postnatala perioden samt upp till 2års ålder eller längre

• Amningsrådgivning bör ske ansikte mot ansikte men kan vid behov också ges via telefon eller via andra kanaler

• Amningsrådgivning bör ges av samma sjuksköterska, alltså genom kontinuitet, och sjuksköterskan ska vara utbildad

• Amningsrådgivningen ska också kunna förutse och förhindra svårigheter med amningen. Enligt en studie från år 2011 visade det sig att det finns brister i kunskapen om amning hos vårdpersonal vilket har negativ inverkan på rådgivningen om amning (Laanterä et al., 2011) samtidigt som vikten av det tidiga stödet, första dagarna och veckorna, anses grundläggande för den fortsatta amningen (Pérez-Escamilla, 2020). Laanterä et al. (2011) beskriver i sin studie att det finns brister i stödet familjerna får från sjuksköterskor, särskilt när det gäller i interaktionen med familjen. Utgår inte BHV-sjuksköterskan från mammans önskan när det gäller amning eller stöttar henne i situationen har det också negativ inverkan på amningen (Laanterä et al., 2011).

Laanterä et al. (2011) visar även att vissa sjuksköterskor har en negativ syn på amning och där amningsrådgivning inte anses prioriterat Palmér et al. (2012) beskriver samtidigt att om mammorna möts med respekt och som unik och inte utefter svårigheterna som finns stärker det mamman i situationen. Om BHV-sjuksköterskan är närvarande, lyssnar och kan ge individuella råd underlättar det för mamman att bemästra sin situation genom ett ökat självförtroende.

Föräldrars

upplevelser

av

amning

Många mammor känner press från samhället, människor i dess närhet och även av sig själva att lyckas med amningen enligt forskning från år 2010 (Sheehan et al., 2010). Om amningen inte fungerar som förväntat kan det leda till känsla av misslyckande och ensamhet eftersom amningen verkar fungera för alla andra. Mammorna försöker ofta dölja problemen för att de inte vill bli upptäckta som misslyckade (Palmér et al., 2012). Forskning visar att mammor upplever amning olika. Mammor som ammade år 2011 upplevde mer svårigheter och osäkerhet med amningen jämfört med mammor som ammat i början på nittiotalet (Holmberg et al., 2014). Amning framkallar många olika känslor hos mammorna, lycka,

3

välbefinnande och lugn vid amning är positiva exempel. Att känslor som sorg, frustation och ångest uppstår är inte ovanligt om barnet inte vill eller kan amma eller om mamma har otillräckligt med bröstmjölk (Palmér & Ericson, 2019). Ilska och sorg kan vara både bra och dåliga känslor inför en eventuell kommande graviditet. De kan leda till en önskan att lyckas nästa gång men också en rädsla för att misslyckas igen (Palmér et al., 2012). Lyckad amning kan ses som belöning och uppmuntran till fortsatt amning efter allt kämpande som det ibland innebär att få till en fungerande amning (Palmér & Ericson, 2019).

Tohotoa et al. Beskriver i sin studie från år 2009 att BHV-sjuksköterskan bör involvera mammans partner under amningsperioden för att amningen ska lyckas. Genom att partnern finns där som stöd, både emotionellt och praktiskt, bidrar det till att mamman bland annat får ett ökat förtroende för att upprätthålla amningen. Partnern till mammor upplever att de gärna vill vara delaktiga men att de behöver mer information och kunskap om amning, mammors känslor och hormoner för att kunna ge det stöd som mammorna behöver och vill ha av sin partner (Tohotoa et al., 2009). Många upplever att de varit oförberedda på vilka svårigheter deras ammande partner kan gå igenom vid amning vilket har gjort att de inte kunnat stötta dem fullt ut (Bennet et al., 2016).

År 2010 beskrivs amning vara en viktig del in i och en bekräftelse på moderskapet. Känslorna för den nyfödda blir starkare när amningen fungerar. Kunskapen om amningens fördelar bidrar till en ökad känsla av att vilja lyckas med amningen (Palmér et al., 2010). Bristen på information och hjälp att ta till sig “rätt” information bidrar till mindre lyckad amning och ett tidigare amningsavslut (Keevash et al., 2018) genom att exempelvis få rådet att börja ge modersmjölksersättning även om mamman önskat fortsätta försöka amma (Ericson & Palmér, 2019). Mammor som trots ofullständig hjälp fortsätter amma anses ha en stark inre önskan att fortsätta amma (Keevash et al., 2018).

Omvårdnadsperspektiv

Konsensusbegrepp

Vårdvetenskap är en viktig del i arbetet som sjuksköterska då vårdvetenskap innebär kunskap om den existentiella dimensionen hos människan. Vårdvetenskap tillsammans med den medicinska vetenskapen är nödvändig och de behöver vara förenade för att kunna ge god vård (Ekebergh, 2015a). Hälsa utifrån den medicinska vetenskapen grundar sig i de biologiska funktionerna i kroppen men det är av stor vikt att även se de existentiella delarna som utgör helheten i människan. Den biologiska och den existentiella delen är sammanlänkade och båda delar behöver tas omhand för att uppnå framgång i omvårdnaden. Hälsa innebär i stort att människan har förmågan att leva på det sätt varje enskild önskar och att utföra projekt som känns meningsfulla (Ekebergh, 2015b). Upplevelsen av hälsa är därmed olika hos människor och för BHV-sjuksköterskan gäller det att lyssna till varje enskild berättelse för att förstå och kunna hjälpa varje människa på bästa sätt (Ekebergh, 2015a; McCormack & McCance, 2006). Att se människan som en helhet innebär förståelsen av att människan är en kombination av själ, ande och kropp. Det går inte att se till en enskild del utan alla delar behöver tas i beaktande för att förstå människan (Arman, 2015).

Begreppet miljö blir allt viktigare i vårdvetenskapen. Miljön är allt som finns runt människan, omgivningen - det som finns nära människan, omvärlden – världen runt människan inklusive omgivningen, atmosfären – stämningen runt människan som gör att hon trivs och förhållanden – relationerna runt människan. Den fysiska miljön runt människan är allt ögat ser, möbler, utrustning och färg exempelvis vilken går att påverka på en Barnhälsovårdsenhet genom att inreda på ett välkomnande och respekterande sätt. Miljön kan utformas amningsvänlig genom att erbjuda avskildhet i form av amningsrum eller liknande. Den psykosociala miljön är hur människan upplever miljön, bra kommunikation och bemötande av BHV-sjuksköterska och att BHV-sjuksköterskan har adekvat kunskap är viktiga aspekter för att uppleva god miljö (Ylikangas, 2017).

I en god vård är samtalet centralt. Det vårdande samtalet innebär att sjuksköterskan i samtalet med den ammande mamman, i det här fallet, inte bara pratar utan aktivt lyssnar och ser personen framför sig. Sjuksköterskan behöver ha ett reflekterande förhållningssätt och kunskap om vårdvetenskap. I ett vårdande samtal behövs engagemang och intresse från sjuksköterskan för att kunna bekräfta mamman och se helheten. Tillit och förtroende är en förutsättning för att både sjuksköterskan och mamman ska

4

dela med sig av erfarenhet och kunskap, leda till ett vårdande samtal och därmed möjliggöra hälsa (Ekebergh & Dahlberg, 2015).

Personcentrerad vård

Personcentrerad vård beskrivs som ett sätt att se personen. Genom att utgå från personens upplevelser av sin hälsa och ohälsa ges möjligheter för personen att vara inkluderad och delaktig i vården (Edvardsson, 2010). Kommunikation och ett vårdande samtal (Ekebergh & Dahlberg, 2015) är viktiga delar i personcentrerad vård. Genom detta kan BHV-sjuksköterskan fånga upp mammans värderingar, tankar, kunskaper och känslor (McCormack & McCance, 2006; Ekman et al., 2011). Ekman et al. (2011) har beskrivit att det finns tre rutiner i den kliniska praktiken för den personcentrerade vården. Dessa tre rutiner är att partnerskapet initieras med hjälp av vårdtagarens berättelser, att partnerskapet mellan vårdgivare och vårdtagare byggs upp genom att beslut delas med varandra och att skydda partnerskapet genom att vårdtagarens berättelser dokumenteras. Mammans berättelse är grunden till ett partnerskap mellan BHV-sjuksköterskan och mamman och vårdgivaren fångar upp vårdtagarens lidande i det vardagliga sammanhanget. För att det ska bli ett fungerande partnerskap behöver information delas och mamman ges möjlighet till delaktighet i olika beslut för att kunna nå gemensamma mål. Att både lyssna och berätta som BHV-sjuksköterska bidrar till en gemensam förståelse för mammans upplevelse. Mammans berättelse, upplevelser och de gemensamma besluten med BHV-sjuksköterskan är viktiga att dokumentera i journalen för att bland annat öka kontinuiteten i vårdtagarens vård (Ekman et al., 2011).

Genom att BHV-sjuksköterskorna arbetar personcentrerat kan mammorna uppnå en lyckad amning när deras önskemål och behov blir respekterade och sedda vilket i sin tur leder till ökat välbefinnande och minskat lidande hos kvinnan (Ekebergh & Dahlberg, 2015; Ekman et al., 2011; McCormack & McCance, 2006). Att arbeta personcentrerat ger mamman även ett ökat förtroende för BHV-sjuksköterskan vilket i sin tur leder till en god relation mellan dem (McCormack & McCance, 2006). Forskning styrker detta då det visats att när mammor upplever rakt och ärligt stöd ger det ett förtroende för vårdpersonalen och förtroendet i sig ökar möjligheterna till förbättrad amning (Sheehan et al., 2009). Om BHV-sjuksköterskan underlättar för mamman att sätta ord på och berätta om sina upplevelser stärker det mamman och hennes självkänsla. Det visar också mamman att det hon säger är viktigt för BHV-sjuksköterskan vilket ökar möjligheterna för en god vård. I en studie från 2010 beskriver Bäckström (2010) mammors önskan att bli sedda som unika individer av vårdpersonal när det gäller amningsstöd. Mammorna upplevde amningsstödet som bra om stödet utgick från hennes behov och det individuella stödet bidrog också till tillfredsställelse och ökat förtroende. Det beskrivs också hur viktigt mammorna tycker kontinuiteten och uppföljningarna kring amningsstödet är.

Som ett sätt att försöka arbeta personcentrerat och förbättra möjligheten att möta varje mammas individuella behov i samband med amning har dokumentet ”Min amningsberättelse” (bilaga 1) utarbetats av amningsstrategigruppen Region Jönköpings län i samverkan med en forskare. “Min amningsberättelse” är ett dokument som ska följa mamman från graviditeten i vecka 25 till amningsavslut. Med tanke på skillnaderna i amningsfrekvensen i landet och att ammande mammor ofta vill amma men inte får individuellt rätt stöd och kunskap från BHV-sjuksköterskor känns det viktigt att med den här studien utvärdera hur BHV-sjuksköterskor erfar arbetet med dokumentet “Min amningsberättelse”.

Kontext

”Min amningsberättelse” är ett dokument som används som en del av amningsstrategin för Region Jönköpings län sedan våren år 2019. ”Min amningsberättelse” är utarbetad av amningsstrategigruppen inom barnhälsovården tillsammans med en forskare inom amning och existentiella känslor som amningen väcker.

Amningsstrategin omfattar Kvinnohälsovården, Förlossning/BB, Barnkliniken och Barnhälsovården. Den gravida får i graviditetsvecka 25 ”Min amningsberättelse” på Kvinnohälsovården. I dokumentet finns det förutom tips på hur amningen kan underlättas och hur eventuella problem kan förebyggas även några frågor som den gravida förväntas fundera kring och skriva kort om. Den gravida uppmanas exempelvis kryssa för ord som passar in på känslor och önskemål inför amningen. Syftet med ”Min amningsberättelse” är att dokumentet ska följa kvinnan genom vårdkedjan. BHV-sjuksköterskan ska

5

börja arbetet med ”Min amningsberättelse” vid hembesöket för nyfödd och därefter vid vissa särskilda besök under barnets första levnadsår.

6

Syfte

Syftet är att beskriva barnhälsovårdssjuksköterskors erfarenhet av att arbeta med “Min amningsberättelse”.

Material och metod

Design

En kvalitativ intervjustudie med fokusgrupper med en induktiv ansats användes (Wibeck, 2017). Kvalitativ metod används när man vill studera människors erfarenheter och tolkningar av ett ämne (Henricson & Billhult, 2017). Fokusgrupper som intervjumetod valdes för att syftet med studien var att få fram informanternas erfarenheter av att arbeta med ”Min amningsberättelse”. Då ansågs det lämpligt att informanterna fick sitta i små grupper och diskutera inom ämnet utifrån semistrukturerade frågor som ställts av moderatorerna (Wibeck, 2017).

Urval och datainsamling

Studien genomfördes som ett uppdrag från Barnhälsovårdens verksamhetschef som via verksamhetsutvecklaren framfört en önskan om denna studie som en del i förbättringsarbetet gällande amning inom Barnhälsovården (bilaga 2). Informationsbrev om studien skickades ut till informanterna via mail (bilaga 3).

Det var ett strategiskt urval (Henricson & Billhult, 2017) då personer valts ut som kan ge god information utifrån deras erfarenheter och svara på syftet. Inklusionskriterierna innefattade BHV-sjuksköterskor med erfarenheter av att arbeta med ”Min amningsberättelse”. Den första fokusgruppen bestod av sex BHV-sjuksköterskor som utgör barnhälsovårdens temagrupp amning vilka verksamhetsutvecklaren för barnhälsovården kontaktade och vidarebefordrade informationsbrevet till. Till fokusgrupp två fick deltagarna i fokusgrupp ett tillfråga var sin kollega om deltagande, detta för att få en variation av BHV-sjuksköterskor med olika erfarenheter av arbetet med amningsrådgivning. De totalt elva informanterna var i åldrarna 31-66år, medianålder 48år. De har arbetat som sjuksköterskor mellan 8-45år, median 19år och inom barnhälsovården har de arbetat mellan 0,5-28år, median 5,5år.

Den kvalitativa studien har genomförts med fokusgrupper, där informanterna fått diskutera sina erfarenheter av att arbeta med “Min amningsberättelse” i barnhälsovården. I studien bildades två fokusgruppsintervjuer med sex informanter i ena fokusgruppen och fem i den andra vilket enligt Wibeck (2017) är lagom antal informanter i en fokusgrupp. Båda intervjuerna varade i cirka 45-60 minuter. Intervjuerna utfördes i en lokal på barnhälsovårdens ledningsstab. Intervjuerna spelades in med bandspelare. Innan intervjun startade presenterades moderatorn och assistenten för informanterna enligt instruktion (Wibeck, 2010). Information om studiens syfte och konfidentialiteten fick informanterna via informationsbrev tidigare. Intervjun byggde på semistrukturerade frågor genom en intervjuguide (bilaga 4) på åtta frågor med övergripande frågan, vilka är era erfarenheter av att arbeta med dokumentet “Min amningsberättelse” inom barnhälsovården? Alla frågor togs upp. En moderator ställde frågorna och assistenten sammanfattade datan vid två tillfällen under intervjun, i mitten och på slutet. Vid enstaka frågor krävdes följdfråga för att fördjupa diskussionen, i övrigt var moderatorn och assistenten tysta i enlighet med litteraturen (Wibeck, 2017).

Dataanalys

Diskussion fördes mellan moderatorerna direkt efter intervjuerna kring vad som kommit upp under intervjuerna för att redan där kunna se eventuella samband (Wibeck, 2010).

7

Tabell 1. Exempel ur analysprocessen

Meningsenhet Kod Subtema Tema

”Vi är ju inte så invanda vid den än, så blir ju inte föräldrarna så aktiva i den heller så det beror ju på hur vi i vården… hur viktig vi tycker den är. Gör inte vi det så tycker de inte heller att den blir så viktig”

Börja arbeta mer med ”Min

amningsberättelse”

Idéer om

utvecklingsmöjligheter lyfts

”Men det är ju det här med vårdkedjan som har varit ett hinder som vi hoppas blir bättre”

Glapp i vårdkedjan Organisatoriska utmaningar som försvårar arbetet

Utmaningar med ”Min amningsberättelse” belyses

”Men man pratar ju som sagt även om man inte har den framför sig så har man ju ändå, alltså diskussioner om amningen…vid varje besök…eller så..”

Samtal utan ”Min amningsberättelse”

Idéer om

utvecklingsmöjligheter lyfts

Tematisk analys användes i studien för att analysera den muntliga informationen som kom fram genom fokusgruppsintervjuerna (Braun & Clarke, 2006). Intervjuerna har transkriberats ordagrant av en administratör med erfarenhet av att transkribera forskningsintervjuer. Detta efter att författarna fått erbjudandet om att en administratör kan utföra transkriberingen vilket då ansågs som en fördel med tanke på tiden som annars behövts för transkriberingen. Författarna började därefter med att sitta var för sig och läsa igenom intervjuerna några gånger och därefter markera det som svarat på syftet. Författarna satt därefter tillsammans och jämförde markeringarna i texten och skrev ner första tankarna till kommande koder. Efter data markerats i texterna har data som svarat på syftet klippts ut och sorterats i olika förslag till koder. All markerade data har till slut hamnat i olika koder, inklusive en “slask” där data som inte verkat passa i någon befintlig kod hamnat. Att använda en “slask” är accepterat och kan användas tillfälligt tills samband hittats (Braun & Clarke, 2006). Analysen fortsattes genom att gå igenom koderna och data (Braun & Clarke, 2006) under varje kod, en gång till för att finna fler koder och samband mellan koderna för att sedan para ihop dessa och skapa teman. När teman och subteman skapades lästes all data under varje tema om igen var för sig för att se om dem verkligen passar in och om det finns ett sammanhängande mönster. Detta skapade en ökad förståelse och uppfattning av vad de olika temana är. Varje tema och subtema sammanfattades och det upptäcktes på nytt att teman och subteman inte alltid passade ihop så det ändrades igen och namnen på teman och subteman omdefinierades flera gånger. Till slut skapades tre huvudteman “’Min amningsberättelse’ underlättar samtal om känslor”, ”Utmaningar med ’Min amningsberättelse’ belyses” och ”idéer om utvecklingsmöjligheter” (figur 1). Två andra studenter och handledaren har också läst och kommenterat studien vid handledningstillfällena.

Etiska överväganden

Intyg för godkännande att genomföra studien fanns från barnhälsovårdens verksamhetschef enligt bilaga 2 (Vetenskapsrådet, 2017). Eftersom den kvalitativa studien genomförts på avancerad nivå för högskoleutbildning, tillämpas inte lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460). Det fanns en förförståelse då båda författarna har erfarenhet av amning och en av författarna arbetar inom barnhälsovården och arbetar med ”Min amningsberättelse”. Vid forskning är det viktigt att den enskilda individen skyddas och att människovärdet och självbestämmandet respekteras (Kjellström, 2017; SFS 2003:460; Vetenskapsrådet, 2017). Informanterna som deltog i studien fick bland annat information om vad studien handlar om, studiens

8

syfte, vilka som utför den, att det är frivilligt att delta och att de får avbryta deltagandet när som helst under studiens gång (SFS 2003:460; Vetenskapsrådet, 2017). Informationsbrev har skickats ut till berörda BHV-sjuksköterskor. Rätten att avbryta när som helst under studien var beskriven vilket utgått från autonomiprincipen (Mårtensson & Fridlund, 2017; Vetenskapsrådet, 2017). Studien fick bara utföras om det fanns ett informerat samtycke från den deltagande personen (SFS 2003:460; Vetenskapsrådet, 2017) vilket efterfrågades i informationsbreven. Utifrån göra gott och inte skada principerna (Vetenskapsrådet, 2017) har informanternas identitet och forskningsdata behandlats konfidentiellt och avidentifierats så att inga oberättigade personer får ta del av data (Kjellström, 2017; Mårtensson & Fridlund, 2017). Rättviseprincipen har beaktats då BHV-sjuksköterskor i studien hade likartad utbildning och erfarenhet (Kjellström, 2017). Tillsammans med handledaren för studien har författarna gjort en etisk egengranskning som är utformad av Hälsohögskolan i Jönköping. I den etiska egengranskningen togs hänsyn till eventuella risker och nytta med studien genom principerna icke-skada och göra-gott (Vetenskapsrådet, 2017). Då det inte ansågs finnas några direkta risker med studien ansågs nyttan överväga studiens genomförande.

9

Resultat

Figur 1. Översikt över teman och subteman.

”Min

amningsberättelse”

underlättar

samtal

om

känslor

Användandet av ”Min amningsberättelse” i samtalet om amning underlättar för mammorna att berätta om sina känslor enligt BHV-sjuksköterskorna, det blir ett fördjupat samtal och mammorna vågar berätta om känslor som inte är positiva. Känslorna som står skrivet i dokumentet bevisar att alla känslor är tillåtna när det gäller amning. Det faktum att "Min amningsberättelse” satt ord på olika känslor betyder att sjuksköterskorna är välkomnande till olika känslor och att samtala kring det. En BHV-sjuksköterska uttrycker att ”Min amningsberättelse” beskrivs ge en till dimension till samtalet om amningen där alla känslor är tillåtna och att det samtalas om dem. Samtidigt uttrycks en risk att även om frågor ställs för att få fram upplevelsen och känslorna kring amning tenderar vissa mammor svara utifrån ett fysiskt perspektiv och att det är svårt att komma åt känslorna i de situationerna. Det beskrivs att det kan vara svårt att nå de djupa känslorna och då behöver BHV-sjuksköterskorna ställa följdfrågor och utveckla “Min amningsberättelse” med egna ord i de situationerna.

”En del av orden är ju liksom inte positiva, som orolig, äckel, rädd, att det är okej, precis som du säger, att man får känna så” (Intervju 2)

BHV-sjuksköterskorna anser ”Min amningsberättelse” vara ett bra dokument att använda när det gäller att samtala om upplevelsen av amning, det är lättare att få den totala upplevelsen än om det inte hade funnits något dokument att samtala runt. Användandet av dokumentet kan enligt BHV-sjuksköterskorna möjligen bidra med att fler BHV-sjuksköterskor vågar fråga mer och därmed få fördjupade svar och kunna ge bättre amningsrådgivning. BHV-sjuksköterskornas erfarenhet är att dokumentet öppnar upp för diskussion och gör det lätt att fråga vidare, det känns naturligt att samtala om amningen och vilka känslor det väcker. De skrivna känslorna i ”Min amningsberättelse” gör, enligt BHV-sjuksköterskorna, att det är lättare för mammorna att prata om de känslor som inte enbart är positiva vilket också leder till att få en bredare bild av upplevelsen.

“...det kanske är en vinst i att faktiskt se till att de kryssar, för det ger en lite större eftertanke[...]det gör att de tänker efter lite mer” (Intervju 1)

"Min

amningsberättelse"

underlättar samtal om

känslor

Utmaningar med "Min

amningsberättelse"

belyses

Organisatoriska

utmaningar

försvårar arbetet

Kulturella

utmaningar

komplicerar

arbetet

Idéer om

utvecklingsmöjligheter

lyfts

10

BHV-sjuksköterskornas erfarenhet är att ”Min amningsberättelse” är mycket bättre än den amningsplan de hade tidigare där inte känslorna fanns med. En fördel som BHV-sjuksköterskorna belyser är de praktiska tips som står skrivna, de är en hjälp både för föräldrar och BHV-sjuksköterskor. Tipsen gör att föräldrar kan testa själva för att försöka lösa problem som uppstår och för nya BHV-sjuksköterskor känns det skönt att det står tips på hur problem kan lösas. BHV-sjuksköterskornas erfarenhet är att ”Min amningsberättelse” lyft amningen och arbetet kring amning.

Utmaningar med “Min amningsberättelse” belyses

Organisatoriska

utmaningar

försvårar

arbetet

Tidsaspekten lyfts fram som en oro hos BHV-sjuksköterskorna. Erfarenheten är att det är mycket som ska hinnas med att samtala om och undersökas på 30 minuter och BHV-sjuksköterskorna är tveksamma till om tid finns för en mamma med en svår amningsberättelse under dessa besök. Vilka frågor bör ställas och hur mycket kan tas upp för att inte efterföljande besök ska bli påverkade eller stressen som kan uppstå om besöket drar ut på tiden. Erfarenheten hos BHV-sjuksköterskorna är att det finns en rädsla att fråga för mycket om amningsberättelsen när besökstiden börjar ta slut. BHV-sjuksköterskorna belyser att det finns möjlighet till uppföljande besök för att samtala vidare om amningen om inte tiden räcker till under planerat besök, dock efterfrågar BHV-sjuksköterskorna tydligare struktur för dessa besök.

”Vad ska jag lägga fokus? Vilka svar vill jag ha? Som jag kan ta vara på, som jag hinner på den här tiden? Säger de för mycket så hinner jag inte, då blir jag sen. Vad ska jag hinna? Vad är viktigast

liksom? Vilka frågor vågar jag ställa?” (Intervju 1)

BHV-sjuksköterskornas erfarenhet är att flödet mellan verksamheterna inte alltid fungerar. Föräldrar har uttryckt och erfarenheterna hos BHV-sjuksköterskorna är att det är ett hinder vid förlossningen där ”Min amningsberättelse” i liten grad, om ens överhuvudtaget, tas upp. På BB samtalas det om den men det skrivs sällan i under ”Plan vid utskrivning från BB/Neo”, det finns förhoppning hos BHV-sjuksköterskorna om att det ska bli bättre efter utbildningstillfället som nyligen varit och som alla som arbetar med “Min amningsberättelse” ska deltagit i.

”Men det är ju det här med vårdkedjan som har varit ett hinder som vi hoppas blir bättre” (intervju 1)

BHV-sjuksköterskorna efterfrågar att det fylls i under ”Plan vid utskrivning från BB/Neo” när det gäller exempelvis uttrappnings-schema vid tillmatning. Önskemål hos BHV-sjuksköterskorna är att på olika verksamheter i vårdkedjan ge ”Min amningsberättelse” en ny chans om det är så att föräldrar glömt den eller inte tagit med den. Ansvaret ligger hos de som arbetar inom vården att göra den viktig och självklar enligt BHV-sjuksköterskorna. Att avstå från att ta upp den för att inte föräldrar har den med sig gynnar inte det fortsatta arbetet med ”Min amningsberättelse”.

Kulturella

utmaningar

komplicerar

arbetet

Erfarenheten hos BHV-sjuksköterskorna är att kulturella skillnader som finns är en utmaning i arbetet för att nå syftet med ”Min amningsberättelse”. Det beskrivs enligt BHV-sjuksköterskorna att mammor från vissa kulturer ser det som en självklarhet att amma och de är glada om det fungerar. Erfarenheten hos BHV-sjuksköterskorna är att med dessa mammor kan det vara utmanande att i ett samtal utforska de innersta känslorna på grund av att mammorna är glada och nöjda över att den fysiska aspekten med amningen fungerar och inte i så stor utsträckning uttrycker så mycket tankar om känslor kring amningen.

11

“...där är det ju mer naturligt, att man är glad, och då känns det bra, för att man kan amma på något vis, det är så väldigt självklart för många, att man är glad om man kan amma, så upplever

jag det” (Intervju 1)

Idéer

om

utvecklingsmöjligheter

lyfts

BHV-sjuksköterskorna beskriver att det är lättare att samtala om och komma ihåg “Min amningsberättelse” vid de första besöken då det är täta besök och mycket samtal kring amning generellt men att det för den delen inte är mindre viktigt vid de senare besöken. Med tanke på att dokumentet inte är mer än ett år gammalt har den inte blivit en självklar del i det dagliga arbetet än enligt BHV-sjuksköterskorna. BHV-sjuksköterskorna anser att de inte har svårigheter med att ta med sig dokumentet till hembesöket hos nyfödd eller påminna föräldrarna om den vid telefonsamtal innan hembesöket. Föräldrarna har oftast lagt ner tid på att fundera och skriva i dokumentet innan barnet föds. BHV-sjuksköterskorna beskriver att de behöver bli bättre på att använda “Min amningsberättelse” i det rutinmässiga arbetet på barnhälsovården efter hembesöket. Många gånger tänker BHV-sjuksköterskorna på “Min amningsberättelse” och dess struktur under besöken och samtalet runt amning förs utifrån dokumentet utan att använda sig av det praktiskt. Erfarenheten hos BHV-sjuksköterskorna är att de har blivit bättre på att samtala kring upplevelsen av amning genom arbetet med ”Min amningsberättelse”. Amning eller annan matning samtalas det om vid varje besök på barnhälsovården men BHV-sjuksköterskorna gör det oftast inte med dokumentet ”Min amningsberättelse” men de utgår utifrån den strukturen när de pratar amning och känslor.

“... och sedan att man har det lite i bakhuvudet i samband med de olika besöken när man pratar mat liksom, hur tycker du det går och då slänger man oftast ut frågan, liksom, känns det bra, trivs du

med att amma, eller är det jobbigt” (Intervju 1)

Erfarenheten hos BHV-sjuksköterskorna är att mamman eller föräldrarna sällan har med sig dokumentet vid besöken på barnhälsovården. BHV-sjuksköterskorna beskriver då en svårighet att komma ihåg att ta fram dokumentet vilket leder till att de samtalar utan ”Min amningsberättelse”. Även vid hembesök kan det hända att föräldrarna inte vet var dokumentet är och BHV-sjuksköterskan inte har med sig den. I de situationerna beskriver BHV-sjuksköterskorna att de utgår från strukturen i “Min amningsberättelse” trots att det fysiska dokumentet inte är med. Vid 10-12 månaders besöken samtalas det om amningsavslut trots att amningsavslutet skett tidigare eller funderingar på att sluta har funnits enligt BHV-sjuksköterskorna. I vissa fall kommer det upp känslor i samtalet om varför mamman slutat eller vill sluta amma trots att inte “Min amningsberättelse” används. Vid 12-18 månader kan många föräldrar glömt hur de upplevde och kände kring amningsavslutet om det skedde för flera månader sedan. BHV-sjuksköterskornas erfarenhet är att det är lättare att använda dokumentet om föräldrarna har med sig den till besöket på barnhälsovården för att själva bli påminda om den. Samtidigt som BHV-sjuksköterskorna belyser vikten av att använda “Min amningsberättelse” för att få med föräldrarna i användandet av dokumentet. Att utveckla “Min amningsberättelse” till en app i mobiltelefonen kan underlätta för föräldrar som ammar barn idag då mycket annat i samhället utgår från mobiltelefonen enligt BHV-sjuksköterskorna.

”Vi är ju inte så invanda vid den än, så blir ju inte föräldrarna så aktiva i den heller så det beror ju på hur vi i vården… hur viktig vi tycker den är. Gör inte vi det så tycker de inte heller att den blir så

viktig” (Intervju 1)

BHV-sjuksköterskornas erfarenhet är att de inte har någon bra rutin för hur de ska göra när en mamma berättar att hon mår dåligt eller om hon skattar sig åt det värsta tänkbara hållet i “Min amningsberättelse”. BHV-sjuksköterskorna beskriver att det inte finns en handlingsplan för dessa situationer vilket kan påverka BHV-sjuksköterskorna att inte våga fråga känsliga frågor för att de inte vet vad de ska göra med informationen de får från mammorna.

“Om det här just om de skattar sig mot det värsta tänkbara hållet liksom, vad gör vi då? Vad har vi för handlingsplan då? Ska vi ställa de här extra frågorna...?” (Intervju 1)

12

En annan utvecklingsmöjlighet som lyfts är att utveckla arbetssätt med en BHV-sjuksköterska med kompetens och lust som kan ta emot samtal med mammor som mår dåligt enligt BHV-sjuksköterskorna. BHV-sjuksköterskornas erfarenhet är att de inom barnhälsovården dokumenterar mammors känslor kring amning i olika journalsystem, vilket leder till en osäkerhet om var det ska dokumenteras. Osäkerheten kan även leda till att det inte dokumenteras överhuvudtaget. BHV-sjuksköterskorna lyfter att “Min amningsberättelse” kan finnas med under åtgärder i journalsystemet PMO liksom hälsokurvan och EPDS som påminnelse och för att kunna föra statistik på det. En annan aspekt som lyfts varför BHV-sjuksköterskorna eventuellt inte dokumenterar mammors känslor är att de är rädda för att mammor inte vill uttrycka sina innersta känslor om det förs in i journalen.

13

Diskussion

Metoddiskussion

Syftet med studien var att beskriva barnhälsovårdssjuksköterskors erfarenhet av att arbeta med “Min amningsberättelse”. Då informanternas erfarenheter skulle undersökas var kvalitativ metod lämpligast att använda. När erfarenheter undersöks ska inte kvantitativ metod användas då det vid kvantitativ

metod används statistik och mätningar (Billhult, 2017).

Induktiv ansats användes för att det inte fanns en lämplig teori för att en deduktiv ansats skulle kunna användas (Henricson, 2017). För att trovärdigheten i studien skulle ökas borde det varit samma person som var moderator i båda intervjuerna (Wibeck, 2010). Författarna hade inga tidigare kunskaper om hur det är att vara moderator därför beslutades att båda fick pröva på att vara moderator. Detta anses inte ha påverkat studiens resultat då Wibeck (2010) beskrivit att det inte behövs moderatorer som är professionella för att en grupp ska ledas och att diskussionerna i fokusgrupperna var informativa och svarade mestadels på syftet. Dock hade erfarenhet av att vara moderator troligtvis bidragit till mer följdfrågor och därmed fördjupade diskussioner. Vid sammanfattningarna under intervjuerna fick informanterna möjlighet att ändra eller lägga till information för att stärka trovärdigheten. Med tanke på tidsbrist kunde informanterna inte läsa igenom de färdiga intervjuerna för att öka trovärdigheten ännu mer (Mårtensson & Fridlund, 2017). Vid handledningstillfällena som ägt rum under studiens gång har två andra studenter läst och kommenterat studiens utveckling, bland annat genom att bekräfta att teman och subteman passar ihop. Handledaren för studien har dessutom läst de utskrivna intervjuerna för att kunna styrka sanningen i resultatet vilket också ökar trovärdigheten (Henricson, 2017; Mårtensson & Fridlund, 2017).

De elva informanterna som deltog i studien delades in i två fokusgrupper för att enligt Wibeck (2017) får alla då möjlighet i grupperna att uttrycka sina åsikter och erfarenheter. Fokusgrupper användes istället för individuella intervjuer för att samla in data om erfarenheter genom interaktion i gruppen när det gäller ”Min amningsberättelse”. I en fokusgrupp kommer det oftast upp fler idéer än i intervjuer som är individuella (Wibeck, 2010).

Fokusgruppsintervjuerna i studien var semistrukturerade, intervjuerna var varken enbart strukturerade eller ostrukturerade utan något mitt emellan. En semistrukturerad fokusgruppsintervju innebär att en intervjuguide som är sammanställd med öppna frågor utgås av moderatorn i intervjun. Informanterna har även en frihet att komma med egna frågor under intervjuerna som inte fanns med i den sammanställda intervjuguiden (Wibeck, 2017). Författarna i den här studien utgick från en egen intervjuguide och under fokusgruppsintervjuerna kunde informanterna ställa egna frågor. En nackdel med endast strukturerade intervjuer är att det finns en risk att moderatorns förförståelse kan påverka interaktionen i gruppen och resultatet om moderatorn styr informanterna mer. Fördelen är att moderatorn får blandas in och kan se till att de endast pratar om studiens syfte (Wibeck, 2010). En nackdel med endast ostrukturerade intervjuer är att det finns svårigheter med att analysera diskussionerna då de kan bli oorganiserade när informanterna talar fritt. Dock är det en fördel att analysera informanternas intresse utan att moderatorn blandas in (Wibeck, 2010). Författarna valde därför semistrukturerade fokusgruppsintervjuer. Det fanns en förförståelse vilket är beskrivet i metoden (Mårtensson & Fridlund, 2017). Datainsamlingen via fokusgruppsintervjuer upplevdes däremot inte ha påverkats av dessa förkunskaper då semistrukturerade frågor ställts under intervjuerna och därefter har informanterna fått diskutera fritt, moderatorn har endast kommenterat diskussionerna om de kommit långt från syftet enligt Henricsson (2017) och Mårtensson och Fridlund (2017).

Urvalet var strategiskt (Henricson & Billhult, 2017) med en grupp med extra ansvar för arbetet med amning och för att fånga in en variation av erfarenheter fick de utse var sin kollega med mindre erfarenhet av arbetet runt “Min amningsberättelse” som informanter till fokusgrupp två. Den stora spridningen när det gäller ålder och yrkesverksamma år inom barnhälsovården stärker överförbarheten i studien (Wibeck, 2010). Det kan vara en svaghet att använda sig av en grupp som redan existerar som amningsgruppen i studien då en del viktig information eventuellt inte kommer upp i diskussionen då informanterna i gruppen vet vad de andra tycker och tänker eller för att undvika konflikter i gruppen. Fördelen med en sådan grupp är att alla i gruppen förhoppningsvis diskuterar lika mycket (Wibeck, 2010). Detta påverkade inte resultatet då interaktionen i de båda fokusgrupperna ansågs vara likvärdiga.

14

En videokamera hade kunnat användas som ett komplement till den trådlösa bandspelaren då viktig information såsom interaktionen mellan deltagarna och reaktioner på åsikter hade kunnat fångats upp (Wibeck, 2010). Med tanke på tidsbrist till analysen valde författarna att inte ta med en videokamera. Efter varje intervju har moderatorn och assistenten reflekterat över diskussionerna och vad som varit de viktigaste argumenten och frågeställningarna. Det reflekterades även om upplevelsen av hur informanterna interagerade som grupp. Reflektionerna har varit med i bakhuvudet under hela analysprocessen vilket Wibeck (2010) beskrivit är viktigt. Transkriberingen av intervjuerna utfördes av en administratör med erfarenhet av att transkribera forskningsintervjuer vilket stärker pålitligheten. För att få mer tid till analysen valdes en administratör att utföra transkriberingen. Resultatet ansågs dock ändå inte ha påverkats av detta då författarna fick tillgång till det transkriberade materialet efter några dagar och läste då igenom intervjuerna då minnena av intervjuerna fortfarande var tydliga. Dock hade arbetet underlättats och även analysen om författarna själva transkriberat intervjuerna (Wibeck, 2010). Datan lästes igenom flera gånger innan författarna började dela in och koda. Braun & Carke (2006) har beskrivit att om datan bearbetas genom läsning några gånger innan kodning leder det till att idéer av mönster kan formas redan då. Under analysen har författarna haft syftet skrivet på en lapp framför sig för att hela tiden bli påmind om syftet då det enligt Henricsson (2017) och Mårtensson och Fridlund (2017) minskar risken för att förförståelsen ska påverka analysen. Mårtensson och Fridlund (2017) har beskrivit vikten av att analysprocessen är tydligt beskriven så studien skulle kunna upprepas av annan författare vilket stärker bekräftelsebarheten och också överförbarheten. Detta anses ha gjorts i analysen.

Författarna har med hjälp av de etiska principerna som beskrivits tidigare värnat om informanternas rättigheter, välbefinnande och säkerhet genom hela studien. Informationsbrevet är utformat för att respektera människan (Kjellström, 2017). En svaghet i den här studien kan vara att författarna endast haft skriftlig information om informerat samtycke då det enligt Kjellström (2017) är bra med både skriftlig och muntlig information om samtycke till informanterna för att de ska kunna förstå och för att den som utför studien kan besvara frågor och ge tid. Det är även viktigt att berätta i inledningen av en intervju att informanterna får avbryta när som helst under intervjun (Danielson, 2017). Författarna till den här studien har inte berättat det då de endast presenterat sig själva i början, vilket också är en svaghet. Författarna i studien har tystnadsplikt, däremot är de medvetna om att det finns risk för att information i gruppen kan spridas till andra av informanterna vilket Wibeck (2010) beskrivit.

Resultatdiskussion

Studiens huvudresultat är att “Min amningsberättelse” ger ett djupare och naturligare samtal om känslorna kring amning. BHV-sjuksköterskorna använder sig inte alltid av “Min amningsberättelse” rent praktiskt, däremot förs samtal utifrån strukturen. Resultatet lyfter också tidsaspekten när det gäller tiden till mamman som mår dåligt och att det finns en rädsla att fråga för mycket för att besökstiden inte räcker till. En rutin för de mammor som har en jobbig amningsberättelse efterfrågas likaså rutin när det gäller dokumentationen runt “Min amningsberättelse”.

Det framkommer i resultatet att det blir ett djupare och naturligare samtal om känslorna kring amning med hjälp av “Min amningsberättelse” och att mammorna vågar berätta mer om de negativa känslorna med hjälp av dokumentet. Tidigare forskning har visat att amning framkallar många olika känslor, både positiva och negativa (Palmér & Ericson, 2019). När BHV-sjuksköterskorna använder “Min amningsberättelse” vid första hembesöket kan det underlätta ett ökat partnerskap mellan mamman och BHV-sjuksköterskan när mammans känslor och berättelse belyses i samtalet vilket Ekebergh och Dahlberg (2015) beskrivit vara en viktig komponent i personcentrerad vård. Forskning har visat att BHV-sjuksköterskor beskriver att det är av vikt att ge stöd tidigt till mammor för att det kan leda till gynnsam amning redan från början (Andersson Grenholm et al., 2016). McInnes och Chambers (2008) och Palmér (2019) har beskrivit att ett partnerskap mellan BHV-sjuksköterska och mamman är viktigt för att mamman ska kunna få ett bra stöd vid amning. Schmied et al. (2011) har visat att det är extra viktigt med stöd till unga mammor som önskar stöd och uppmuntran från vårdpersonal att fortsätta amma när de är nära att ge upp, vilket inte alltid gjorts enligt studien. Andersson Grenholm et al., (2016) och Palmér (2019) har beskrivit vikten av att mamman får berätta sina tidigare

upplevelser för den psykiska hälsan och i beslutet om att amma eller inte. Tidigare forskning har också visat att om BHV-sjuksköterskan ger mamman möjlighet att reflektera över tidigare erfarenheter kan

15

det också bidra till att förbättra kommande amning genom att kvinnan själv formulerar önskningar om hur hon vill bli behandlad (Blixt et al., 2019; Palmér, 2019). BHV-sjuksköterskorna i den här studien beskriver att samtalet blir djupare med hjälp av “Min amningsberättelse” och att det ger en ökad förståelse för mamman. BHV-sjuksköterskan kan då stödja och uppmuntra mammor till att upprätthålla amningen bättre om stödet kan anpassas efter varje enskild mamma enligt Ericson & Palmér (2019) och Palmér (2012).

Resultatet visar att BHV-sjuksköterskorna inte använder sig av ”Min amningsberättelse” på sättet det är tänkt i den utsträckning de själva egentligen önskar. BHV-sjuksköterskorna samtalar om amning och flera av dem utifrån ”Min amningsberättelse” vid alla besök under första levnadsåret eller så länge barnen ammas utan att använda sig av dokumentet praktiskt. Socialstyrelsen (2012) och Andersson et al., (2018) har visat att implementering av ett nytt dokument eller en metod är tidskrävande. Enligt Socialstyrelsen (2012) är implementeringen gjord när cirka femtio procent av medarbetarna använder dokumentet som det är tänkt, två år efter det är det oftast en rutin. Enbart information om nytt dokument är otillräckligt i implementeringen. Förutom information krävs det även utbildning och handledning för att lyckas (Socialstyrelsen, 2012). Detta innebär utifrån resultatet att för att det ska bli ett fungerande arbetssätt med “Min amningsberättelse” behövs vidare arbete med implementeringen inom barnhälsovården och övriga verksamheter inom amningsstrategin.

BHV-sjuksköterskorna vill bli bättre på att använda “Min amningsberättelse”. Blixt et al., (2019) har visat på vikten av att använda dokumentet vid alla tänkta besök då mammor önskar kontinuerligt stöd för att de ibland inte söker hjälp själva vid bekymmer med amningen. Även WHO (2018) belyste vikten av kontinuerligt stöd när det gäller amning. Blixt et al. (2019) visade att ammande mammor vill bli lyssnade till, få berätta om tidigare amningserfarenheter, berätta hur länge de önskar amma och vad de har för förväntningar på amningen och stödet från BHV-sjuksköterskorna. Socialstyrelsen (2012) har visat att om forskning beskriver ett behov kan det öka angelägenheten till att förbättra. Får BHV-sjuksköterskor kännedom om sådan forskning anses det kunna bidra till ökad angelägenhet att använda sig av “Min amningsberättelse” i arbetet med mammor och amning.

Råd och stöd med amningen har visat sig särskilt behövas vid den initiala delen av amningen men också vid senare tillfällen för att hjälpa mamman med svårigheter som uppstå. Det har även visat sig att råden och stöden som ges ska utgå från mammans behov och önskningar (WHO, 2018; Ekebergh & Dahlberg, 2015; Ekman et al, 2011). Enligt WHO (2003) finns det direkta och indirekta hälsovinster med att amma. Ip et al. (2007) har beskrivit att risken för luftvägsinfektioner och öroninfektioner minskar och även risken att utveckla övervikt och fetma senare i livet. För mamman minskar bland annat risken för diabetes typ två och bröstcancer om hon ammar. Keevash et al. (2018) har visat i sin forskning bristen på att stöd och information leder till ett tidigare amningsavslut än vad den ammande mamman önskat. Med tanke på att tidigare forskning har visat på hälsovinster och vikten av amning för en hälsosam utveckling är studiens resultat värdefullt då det belyser att ”Min amningsberättelse” underlättar samtalet om känslor vid amning. Samtalet om känslor tros kunna möjliggöra fortsatt amning om mamman får berätta om svåra amningsberättelser.

BHV-sjuksköterskorna belyser att de kanske inte alltid vågar fråga vidare om mammors berättelse, dels i brist på tid och dels i brist på gällande rutiner för hur de ska hjälpa en mamma som inte mår bra. Laanterä et al. (2011) har visat att amningsrådgivningen kan påverkas vid tidsbrist, när riktlinjer saknas och när de riktlinjer som finns ibland är svåra att följa. Fägerskiöld et al. (2003) har påvisat vikten av att ha tid då mammorna föredrar en sjuksköterska som inte är stressad utan har tid och inger ett lugn. Om BHV-sjuksköterskan inte kan förmedla lugn så ställer inte mammorna frågorna de tänkt utan försöker lösa det själv. Ekebergh och Dahlberg (2015) och Fägerskiöld et al. (2003) har beskrivit att det behövs tid för samtal där känslor och erfarenheter kan delas för att behålla partnerskapet mellan mamma och BHV-sjuksköterskan. Ekman et al, (2011) har beskrivit vikten av klara rutiner kring personcentrerad vård även vid tidsbrist så den personcentrerade vården upprätthålls. Schmied et al. (2011) har visat att tidsbristen kan leda till att mammor inte upprätthåller amningen och får ett minskat självförtroende när de själva märker av att det inte finns något partnerskap under besöket Då resultatet visar BHV-sjuksköterskornas osäkerhet över rutinen när det gäller mammor som skattar sig åt det ”värsta tänkbara” i upplevelsen av amningen i ”Min amningsberättelse” bör det finnas en tydlig rutin för hur dessa mammor ska tas om hand för att BHV-sjuksköterskorna ska våga ställa frågor om hur mammorna mår. Palmér och Jutengren (2019) har utvärderat ett instrument för att fånga upp mammor med existentiella svårigheter vid den initiala amningen, ExBreastS. ExBreastS

16

anses kunna användas av BHV-sjuksköterskor för att upptäcka mammor med svåra

amningsberättelser på ett tillfredsställande sätt (Palmér & Jutengren, 2019). ExBreastS kan vara ett lämpligt alternativ vid de uppföljande samtalen med mammor som har en svår amningsberättelse för BHV-sjuksköterskorna utifrån studiens resultat med tanke på BHV-sjuksköterskornas efterfrågan på struktur i samtalen. Rutiner för hur tillvägagångssättet ska vara är viktigt för att

BHV-sjuksköterskorna ska våga fråga för att kunna se hela människan i kombination av kropp, själ och ande. Arman (2015) har beskrivit att alla tre delar måste tas i beaktande och förstås för att få en helhet. Ekebergh (2015) styrker detta då det inte går att endast utgå från en av de tre komponenterna när det gäller att uppnå hälsa hos människan, den vårdvetenskapliga, existentiella, delen är lika viktig som den medicinska, biologiska. Resultatet visar på betydelsen av det existentiella måendet för hälsan som bevisar vikten i att lyssna och ta del av mammors amningsberättelse för att skapa en bra amning och god hälsa hos mammorna.

Socialstyrelsen (2012) har beskrivit att ett organisatoriskt stöd i implementeringen av nytt dokument genom att exempelvis via datateknik visa hur metoder fungerar och hur effektiva de är kan ge god återkoppling till de som arbetar med dokumentet. I resultatet efterfrågar BHV-sjuksköterskorna detta genom att förslagsvis lägga in ”Min amningsberättelse” under ”Åtgärd” i journalsystemet PMO och därigenom få statistik. Det framkommer i resultatet en osäkerhet om vad och var det ska

dokumenteras om samtalen runt amning och ”Min amningsberättelse”. Osäkerheten kan leda till att det inte dokumenteras överhuvudtaget eller att BHV-sjuksköterskor dokumenterar på olika ställen. Ekebergh och Dahlberg (2015) och Ekman et al. (2011) har beskrivit att för att upprätthålla den personcentrerade vården med kontinuitet behövs en väl dokumenterad journal. Att dokumentera mammans värderingar, känslor, kunskap och tankar och hur mycket mamman har involverats i sin vård och beslutsfattande främjar en personcentrerad vård.

Slutsatser

“Min amningsberättelse” bidrar till ett partnerskap mellan BHV-sjuksköterskan och mamman då samtalet om känslorna runt amning blir mer djupgående. Vikten av ett partnerskap i samtalet för att nå de djupa känslorna beskrivs i resultatet och även i tidigare forskning. “Min amningsberättelse” bidrar till ett kontinuerligt stöd som sträcker sig utanför nyföddhetsperioden och som har visat sig ha betydelse för amningen och för både barnets och mammans hälsa. Det lyfts utvecklingsmöjligheter såsom tidsbrist och avsaknad av rutiner i förhoppning om att underlätta arbetet med “Min amningsberättelse”.

Kliniska implikationer

“Min amningsberättelse” har genom aktuell studie visats sig vara ett bra dokument för BHV-sjuksköterskor i samtalet med mammor genom ett personcentrerat förhållningssätt för att nå djupare känslor när det gäller amning. För BHV-sjuksköterskorna underlättar det arbetet runt amning när det finns ett dokument att samtala om. Studien visar att rutiner behöver utvecklas för att underlätta och förbättra BHV-sjuksköterskornas användning av “Min amningsberättelse”. Ett partnerskap mellan BHV-sjuksköterskan och mamman leder till mer lyckad amning och därmed hälsovinster både för mamman och barnet nu och senare i livet. Hälsovinsterna borde också ses i folkhälsan. Det hade varit av värde att dokumentet ”Min amningsberättelse” finns på andra språk och även vara av värde att implicera dokumentet i barnhälsovården nationellt. Detta hade bidragit till mer jämlik vård.

Fler studier är av betydelse för att undersöka ammande mammors erfarenheter av BHV-sjuksköterskornas användning av “Min amningsberättelse” och hur dokumentet hjälper mamman.

17

Referenser

Andersson, A-C., Melke, A., Andersson Gäre, B., & Golsäter, M (2018). Identification of Children as Relatives With a Systematic Approach; a Prerequisite in Order to Offer Advice and Support. Quality

Management in Health Care, 27(3), 172–177.

https://doi-org.proxy.library.ju.se/10.1097/QMH.0000000000000181

Andersson Grenholm, E., Söderström, P., & Lindberg, B. (2016). Providing Breasfeeding Support: Experiences from Child-Health Nurses. International Journal of Child Health and Nutrition5(4), 126-134. https://doi.org/10.6000/1929-4247.2016.05.04.1

Arman, M. (2015). Att se patienten som en medmänniska. I M. Arman, K. Dahlberg, & M. Ekebergh (Red.), Teoretiska grunder för vårdande (s. 76-81). Liber.

Bennett, A. E., McCartney, D., & Kearney, J. M. (2016). Views of fathers in Ireland on the experience and challenges of having a breast-feeding partner. Midwifery, 40, 169–176.

https://doi-org.proxy.library.ju.se/10.1016/j.midw.2016.07.004

Billhult, A. (2017). Kvantitativ metod och stickprov. I M. Henricsson. (Red.), Vetenskaplig teori och metod – Från idé till färdigt examensarbete (s.99-110). Studentlitteratur.

Blixt, I., Johansson, M., Hildingsson, I., Papoutsi, Z., & Rubertsson, C. (2019). Women's advice to healthcare professionals regarding breastfeeding: "offer sensitive individualized breastfeeding support"- an interview study. International Breastfeeding Journal, 14 (51). https://doi-org.proxy.library.ju.se/10.1186/s13006-019-0247-4

Braun, V., & Clarke, V. (2006). Using thematic analysis in psychology. Qualitative Research in Psychology, 3(2), 77-101. http://doi.org/10.1191/1478088706qp063oa

Bäckström, C. A., Wahn, E. I. H., & Ekström, A. C. (2010). Two sides of breastfeeding support: experiences of women and midwives. International Breastfeeding Journal, 5, 8p. https://doi-org.proxy.library.ju.se/10.1186/1746-4358-5-20

Edvardsson, D. (2010). Personcentrerad omvårdnad - definition, mätskalor och hälsoeffekter. I D. Edvardsson. (Red), Personcentrerad omvårdnad i teori och praktik (s. 29-37). Studentlitteratur. Ekeberg, M. (2015a). Vårdvetenskap och dess betydelse för sjuksköterskans omvårdnadsarbete. I M. Arman, & K. Dahlberg (Red.), Teoretiska grunder för vårdande (s. 15-24). Liber.

Ekebergh, M. (2015b). Hälsa- ett livsvärldsperspektiv. I M. Arman, & K. Dahlberg (Red.), Teoretiska grunder för vårdande (s. 27-37). Liber.

Ekebergh, M., & Dahlberg, K. (2015) Vårdande. I M. Arman, & K. Dahlberg (Red.), Teoretiska grunder för vårdande (s. 121-226). Liber.

Ekman, I., Swedberg, K., Taft, C., Lindseth, A., Norberg, A., Brink, E., Carlsson, J., Dahlin-Ivanoff, S., Johansson, I.-L., Kjellgren, K., Lidén, E., Öhlén, J., Olsson, L.-E., Rosén, H., Rydmark, M., &

Sunnerhagen, K. S. (2011). Person-centered care — Ready for prime time. European Journal of Cardiovascular Nursing, 10(4), 248–251. https://doi.org/10.1016/j.ejcnurse.2011.06.008

Ericson, J., & Palmér, L. (2019). Mothers of preterm infants’ experiences of breastfeeding support in the first 12 months after birth: A qualitative study. Birth, 46(1), 129-136. https://onlinelibrary-wiley-com.proxy.library.ju.se/doi/full/10.1111/birt.12383

Fägerskiöld, A., Timpka, T., & Ek, A. (2003). The view of the child health nurse among mothers. Scandinavian Journal of Caring Sciences, 17(2), 160–168.

Henricson, M. (2017). Diskussion. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod -från idé till examination inom omvårdnad (2 uppl., s. 411-420). Studentlitteratur.

Henricson, M., & Billhult, A. (2017). Kvalitativ metod. I M, Henricson. (Red.), Vetenskaplig teori och metod- från idé till examination inom omvårdnad (s. 111-119). Studentlitteratur.