0
Högskolan på Gotland
Vårterminen 2012
Kandidatuppsats i arkeologi med inriktning osteologi
Författare: Amanda Lundén
Institutionen för kultur, energi och miljö
Osteologi
Handledare: Sabine Sten och Paul Wallin
Mysteriet med de spridda människobenen
på Ajvide, Gotland
1
Abstract
Mysteriet med de spridda människobenen på Ajvide, Gotland
- En studie om olika gravskick samt begravningsritualer under neolitikum
The mystery concerning the scattered human remains at Ajvide, Gotland –
A study about different burial customs and funerary rituals during the Neolithic This essay includes an osteological analysis on the 1122 scattered human remains from The Pitted Ware culture site at Ajvide, Gotland. The scattered human remains have been found in the cultural layers, during archeological excavations at Ajvide between the years 1983-1987 and 1992-2009, where a burial ground was discovered. During the excavations, 85 skeletons graves were found, with complete and incomplete skeletons of 87 individuals. But aside from the graves, scattered human bones were discovered at The Pitted Ware culture site. One of the aims of the essay was to examine the bone material of the scattered human remains, and to determine whether this could possibly be a different type of burial custom than the skeletons graves. The possibilities if the scattered human bones could belong to the graves with incomplete skeletons or if the fragmentary human bones could be part of some type of funerary rituals were also discussed. A literature study of geographical comparisons was made about other Stone Age excavations sites in Gotland and on the Swedish mainland, where human scattered remains have been found as well. Another aim was to compile all the data on the human bone material from Ajvide and to explain the difficulties concerning the subject, since this phenomenon has rarely been discussed or documented. This essay was an attempt to try to uncover the secret about the scattered human remains.
Key words: scattered human remains, Ajvide,pitted ware culture,
bonefragments
Amanda Lundén, Department of Archaeology and Osteology, Gotland University. Cramérgatan 3, 62157 Visby, Sweden.
Tack till
Sabine Sten och Paul Wallin för god handledning under arbetets gång av uppsatsen. Stort tack till Magdalena Fraser för hjälpen av spridningskartorna över Ajvide.
Tack till mina gudföräldrar för hjälpen med korrekturläsning och även ett stort tack till familj, släktingar, vänner och studentkamrater för all stöttande och uppmuntring.
Samt ett stort tack till Margareta Kristiansson och Johan Norderäng för hjälpen med frågor om utgrävningarna på Ajvide.
2
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 4
1.1 Syfte och frågeställningar ... 4
1.2 Material ... 5
1.3 Avgränsning ... 5
1.4 Källkritik och problematik ... 5
1.5 Definitioner ... 6 2 Tidigare forskning ... 6 2.1 Jakobs/Ajvide ... 6 2.2 Utgrävningsrapport Ajvide år 2000 ... 10 2.3 Utgrävningsrapport Ajvide år 2001 ... 10 2.4 Utgrävningsrapport Ajvide år 2002 ... 10 2.5 Utgrävningsrapport Ajvide år 2003 ... 11 2.6 Utgrävningsrapport Ajvide år 2004 ... 11 2.7 Utgrävningsrapport Ajvide år 2005 ... 12 2.8 Utgrävningsrapport Ajvide år 2006 ... 12 2.9 Utgrävningsrapport Ajvide år 2007 ... 12 2.10 Utgrävningsrapport Ajvide år 2008 ... 13 2.11 Utgrävningsrapport Ajvide år 2009 ... 14 3 Metod ... 14 3.1 Könsbedömning ... 15 3.2 Åldersbedömning ... 16 3.3 Kroppslängdsberäkning ... 17 3.4 Tandstatus ... 17 3.5 MIND-beräkning ... 18
3.6 Patologier och skeletala förändringar ... 18
3.7 Icke metriska särdrag ... 19
3.8 Tafonomi ... 19
4 Spridda människoben från gropkeramiska lokaler på Gotland ... 19
4.1 Visby ... 21
4.2 Hemmor ... 22
4.3 Gullrum ... 22
4.4 Grottan Stora Förvar på Stora Karlsö... 22
5 Spridda människoben från fastlandet och Skandinavien... 23
5.1 Skåne, Norge och Danmark ... 23
5.2 Västergötland, Östergötland och Öland ... 24
5.3 Södermanland och Västmanland ... 25
5.4 Närke och Uppland ... 25
5.5 Jetteböle på Åland ... 25
6 Gropkeramiska gravskick och ritualer ... 26
7 Resultat och analys ... 27
7.1 Resultat av könsbedömning ... 30
7.2 Resultat av åldersbedömning ... 30
7.3 Resultat för kroppslängdsberäkning ... 30
7.4 Resultat för tandstatus ... 31
7.5 Resultat för patologier, skeletala förändringar och icke metriska särdrag ... 31
3
7.7 Resultat för tafonomiska effekter och sekundära skador ... 33
8 Diskussion och tolkning ... 33
8.1 Slutsats och framtida studier ... 39
9 Konklusion ... 40
10 Sammanfattning ... 41
11 Referenser ... 42
4
1
Inledning
Denna uppsats behandlar osteologiska och arkeologiska frågeställningar i förhållande till lösfynd av människoben vid stenålderslokalen Ajvide på Gotland. Ämnesvalet av uppsatsen gjordes under handledning om vilka pågående
arkeologiprojekt som Högskolan på Gotland bedriver. Valet av ämne till uppsatsen blev projekten ”Neolitiska livstilar” och ”Hälsa genom tiderna”. Stenålderslokalen vid Ajvide i Eksta socken ligger på Gotlands västra kust, vilket inte är långt ifrån Karlsöarna. Den totala aktivitetsytan uppskattas till ca 200 000 kvadratmeter och ligger på en höjd mellan 12 till 17 meter över havet. De gropkeramiska lokalerna är daterade från ca 3200 till 2300 f Kr. (Burenhult, 1997:15). Under mesolitikum var stenålderslokalen beläget på en udde ut mot havet. Denna udde höjdes sedan över havet, eftersom landshöjningen under neolitikum på Gotland var ungefär tre meter för varje millennium. Det gav resultatet att strandlinjen rörde sig fort utåt, vilket medförde att befolkningen som jagade säl och fiskade följde den utflyttande stranden. Stenålderlokalerna på Gotland har således blivit åtskilda både kronologiskt och korologiskt, det vill säga att de äldre lokalerna ligger högre upp över havet vid tidiga kustlinjer, medan de yngre lokalerna befinner sig längre nedåt och utåt mot dagens kustlinje (Österholm, 1989:3,85). Mellan åren 1983 -1987 och 1992 -2009 pågick utgrävningar vid Ajvide på en yta över 2200 kvadratmeter. Vid
utgrävningarna påträffades ett gravfält med 85 gravar med 87 individer som har undersökts osteologiskt. Det finns dessutom de så kallade ”svarta ytorna” vid Ajvide där man har funnit ungefär 2,2 ton djurben (Kristiansson & Norderäng, muntl., februari 2012). Förutom gravarna med mänskliga kvarlevor och det animala benmaterialet har det påträffas ett stort antal spridda människoben som inte kan relateras till någon grav och det är dessa lösfynd av människoben som ska undersökas närmare i uppsatsen.
1.1
Syfte och frågeställningar
Ett av syftena i denna uppsats var att hitta ett mönster i hur utbredningen av de spridda människobenen såg ut och undersöka vilka benslag som förekommer i materialet. Det andra syftet är att undersöka vilka olika gravskick det fanns under stenåldern för att kunna urskilja om människobenen kan vara medvetet utspridda och om de spridda människobenen möjligen indikerar en annan typ av gravskick eller gravritual. Ett mål med uppsatsen är att ge en uppdaterad sammanställning om Ajvide när det gäller osteologiskt material, samt om vilka gamla och nya tolkningar som finns om platsen.
Frågeställningarna är följande:
Är det medvetna handlingar att människobenen ligger utspridda, dvs.
var det en rituell gärning?
Hur ser spridningen av människobenen ut i förhållande till gravarnas
placering?
I vilka lager förekommer lösfynden av människoben?
Kan en del av människobenen ha tillhört gravarna eller kenotaferna på
5
Kan de spridda människobenen vara en annan typ av gravskick? Hur har tafonomiska faktorer och sekundära skador påverkat
benfragmenten?
Varför har vissa av benfragmenten blivit brända, kan det vara en rituell
handling?
1.2
Material
Materialet består av 1122 lösfynd av utspridda människobenen från stenålderslokalen Ajvide i Eksta socken på Gotland. Människobenen i
materialet är påträffade från alla grävningarna åren 1983-1987 och 1992-2009. Alla människobenen har tidigare genomgått osteologiska analyser
(Kristiansson, muntl., januari 2012). Denna studie innefattar även litteraturstudier om gravar från Ajvide.
1.3
Avgränsning
Uppsatsen kommer att i första hand beröra spridda människoben från gropkeramiska lokaler på Gotland, med Ajvide som huvudfokus. Men även andra stenåldersplatser från svenska fastlandet och Åland där liknande fynd har upptäckts kommer att behandlas i uppsatsen. Det är främst de förstörda
gravarna, kenotaferna och paketgravarna från gravfältet på Ajvide som kommer att diskuteras närmare i uppsatsen.
1.4
Källkritik och problematik
Under de dryga tjugo åren av utgrävningar vid Ajvide har man funnit ungefär 1122 spridda människoben. Men denna siffra stämmer nog inte riktigt, eftersom det osteologiska materialet hamnade i skymundan vid de tidiga utgrävningarna, då de arkeologiska fynden stod i centrum. Det finns andra orsaker varför siffran att antalet påträffade spridda människobenen inte stämmer. Arkeologer har deltagit vid utgrävningarna, men osteologerna har inte varit med från början. Detta har resulterat att det med stor sannolikhet finns humant benmaterial som har missbedömts och ligger bland det animala benmaterialet, eller har missats under utgrävningarna. Det har redan upptäckts några humana benelement i det animala benmaterialet från den svarta ytan under den osteologiska analysen, vilka har lagts till i databasen. En annan problematik med att siffrorna inte är korrekta och att stenålderslokalen Ajvide är en svårtolkad plats beror på att endast en bråkdel av den drygt 200 000 kvadratmeter stora aktivitetsytan är utgrävd. Det ger en skev bild med begränsade tolkningsmöjligheter, även om Ajvide är en av de mest noggranna utgrävda stenålderslokaler i Europa (Kristiansson, muntl., februari 2012).
6
En annan källkritisk aspekt som påverkar resultaten är att informationen i den tillgängliga litteraturen inte innehåller de senaste rönen om materialet, samt att det finns en stor mängd arkeologiskt material från Ajvide som inte har fått en närmare granskning. Svårigheten att kunna bedöma om skador på
benfragmenten är sekundära eller om de orsakades i nära anslutning efter döden, kommer att beskrivas och behandlas under presentation av materialet och i diskussionen.
1.5
Definitioner
I uppsatsen används begreppet ”stenålderslokal” istället för stenåldersboplats i samband med Ajvide. Eftersom det inte finns några hållfasta belägg om de gropkeramiska människorna har bott på platsen, eller om det bara varit en jaktstation och senare använts som en begravningsplats. Detta påvisas då man inte funnit tydliga spår av hus med härdar. Ämnen och rester efter ett aktivt hantverk på platsen är också sparsamt, vilket också indikerar att man inte utfört sådana vardagssysslor på platsen (Norderäng, muntl., februari 2012).
Begreppet ”grav” är ett utrymme som innehåller antingen obrända eller brända människoben. Inom arkeologin kan definitionen av vad en grav egentligen är vara tvetydig, eftersom konkreta materiella kvarlevor kan saknas (Appelgren & Renck, 2007:37). Men i uppsatsen kommer ordet grav definieras som en bestämd plats där flertalet av benelementen av en människa finns kvar. Ordet ”paketgrav” är gravar där individers benelement ligger i en hög, dvs. att den döde individen måste ha varit skeletterad, eller att kroppen varit förmultnad på det viset att det gick att placera ihop kvarlevorna som ett ”paket” (Norderäng, 2007:15).
Ordet ”kenotaf” innebär en ”tom” grav, en så kallad skengrav som inte innehåller ett skelett, men det finns däremot gravgåvor nedlagda i graven (Kristiansson. 2006:16).
2
Tidigare forskning
2.1
Jakobs/Ajvide
År 1922 påträffades stenålderlokalen vid Ajvide av Oscar Wennersten på en åker som heter Toeåkern. Provgrävningar utfördes av John Nihlén år 1923 och det påträffades fynd av keramikfragment, trindyxor och djurbensfragment av fisk och däggdjur (Nihlén, 1927:93-94). En skelettgrav upptäcktes flera år senare på en åker ovanför Ajvide vid en plogning och studerades av Erik Nylén (Nylén, 1959).
7
År 1980 gjordes det förundersökningar vid Jakobs/Ajvide för att få en bild om befolkningen hade följt den utflyttande stranden som orsakades av
landshöjningen (Österholm, 1989:85). Undersökningarna påvisade goda grunder till att fortsätta utgrävningarna vid Ajvide. År 1983 startades ett samarbete med projektet ”Arkeologiska Prospekteringsmetoder” och
Stockholms universitet och hade tillsammans med Gotlands län folkhögskola sina grävningar vid Jakobs/Ajvide (Österholm, 1989:89). Projektet Gotlands
stenålder vid Ajvide samverkade med Stockholms universitet från 1983 med
några års uppehåll vid slutet av 1980-talet, utgrävningarna togs sedan upp igen och har sedan slutet av 1990-talet bara tagits hand av Högskolan på Gotland (Norderäng, 2007:15). Det lokala koordinatnätet vid Ajvide utfördes år 1983 med hjälp av en teodolit. Y-axeln får stigande värden åt norr medan X-axeln istället får stigande värden åt öster (Norderäng, 2001).
Utgrävningsrapporter om projektet finns från år 2000 till 2009, nedan finns en kort sammanställning om respektive års utgrävning. Alla grävningarna utfördes som fältkurser vid Högskolan på Gotland av studenter. På figur 1 nedan finns en översiktsbild över en spridningskarta av alla funna lösfynd av människoben. Spridningskartan gjordes i programmet Mapinfo vilket medförde några
komplikationer, eftersom inte alla de spridda människobenen har blivit inmätta med X, Y och Z-värden. Det betyder att många av de 1122 benfragmenten som har samma X och Y-värden, men inget Z-värde är placerade på varandra och syns då bara som en enda stjärnpunkt på spridningskartan, dvs. en stjärnpunkt kan representera flera fynd. Detta kan ge en förvrängd bild om var de största koncentrationerna av människobenen finns på kartan. Många av de spridda människobenen påträffades dock i större koncentrationer på det södra området (Kristiansson, 2006:14). På figur 2 nedan finns en översiktsbild över den
utgrävda ytan på Ajvide med samtliga gravar som påträffades under utgrävningarna.
8
Figur 1. Översiktsbild över alla de spridda människobenen på Ajvide. Karta av Johan Norderäng, modifierad av Magdalena Fraser 2012.
9
Figur 2. Översiktsbild på hela den utgrävda ytan på Ajvide med samtliga gravar. Karta av Johan Norderäng, modifierad av Magdalena Fraser 2012
10
2.2
Utgrävningsrapport Ajvide år 2000
Vid utgrävningen 2000 var målet att försöka dra en bättre riktlinje för det fyndrika kulturlagret och gravfältet i söder och väster. Totalt grävdes 144 kvadratmeter, det hittades fyra gravar som fick gravnumren 68, 69, 70 och 71. Det hittades en härd under 2000 års utgrävning som var ca 90 x 50 cm och 10 cm djup, vid härden påträffades det ett stort antal brända benfragment, av bland annat säl, samt flinta och stenar. Grav 68 låg nära markytan och innehöll
kvarlevor av ett barn i 3-5 årsåldern och benelementen var kraftigt
fragmenterade. I grav 69 låg det nästan ett komplett skelett av ett knappt årsgammalt barn. Grav 70 innehöll ett komplett och bevarad skelett av en man runt 20-35 år (preliminär bedömning). Grav 71 innehöll enligt den preliminära bedömningen fragmenterade benelement av ett spädbarn som antingen varit dödfött eller dött kort efter födelsen (Norderäng, 2001).
2.3
Utgrävningsrapport Ajvide år 2001
Syftet med utgrävningen år 2001 var att fortsätta med förra årets mål att
avgränsa gravfältet och kulturlagret. Den totala undersökta ytan för 2001 var 95 kvadratmeter, två nya gravar hittades som fick numren 72 och 73. Grav 72 bedömdes att vara en skadad grav, förmodligen orsakad av plöjning, medan grav 73 innehöll ett komplett skelett av en man i 20-40 årsåldern. Det hittades en stor mängd spridda människoben, bland annat en höger skenben (tibia) som visade spår av att skenbenet blivit avskuret distalt mot språngbenet (talus). Det hade påbörjats ett snitt vid den proximala delen, men som inte fullbordades, skadorna har otvivelaktigt utförts i relativ färskt ben. Det hade inte startat någon läkning av skenbenet. En tolkning som har gjorts om det avskurna skenbenet är att det kanske skulle ha använts som råmaterial till ett redskap (Norderäng, 2002). Människoben, såsom skenben, har tidigare använts som råmaterial till exempelvis verktyg och musikinstrument. Skenben som använts som verktyg och musikintrument har påträffats i Centralamerika (verktyg) och finns idag utställt på Arkeologiska museet i Prag och ett skenbensfynd (musikinstrument, rasselinstrument) finns på Nordiska museet i Stockholm (Sten, muntl., maj 2012). Det gjordes även fynd från senare tidsepoker som till exempel medeltiden, fast det var väldigt få fynd. Ajvide består mestadels av stenåldersfynd (Norderäng, 2002).
2.4
Utgrävningsrapport Ajvide år 2002
Förutom syftet med att avgränsa gravfältet och kulturlagret var målet med 2002 års utgrävning att höjdkartera ett område västerut från gravfältet för att kunna skapa en mer omfattande landskapsrekonstruktion. 118 kvadratmeter
undersöktes som fördelades på sex schakt. Schakt 1 var relativt rik på fynd, mot norr var kulturlagret ca 50-60 cm djupt, schakt 2 och 3 hade däremot ett
kulturlager som låg mellan 40-60 cm djup mot norr. Schakt 4 hade ont om fynd, i schakt 5 var den södra delen fyndfattigt, i den östra delen i schakt 5
upptäcktes däremot lösfynd av människoben. Under 2001 hade en stor mängd människoben hittats som hade tolkats att vara en förstörd gravanläggning som inte hade klara tecken på att tillhöra en grav (nummer 72). Under 2002 kunde inte de spridda människobenen som låg intill schakt 5 heller härledas till en tydlig gravanläggning, det är främst kraniedelar, tänder och rörben som hittades, dock fattades benfynd från bålen.
11
De fynd som har varit mer intressanta mättes in med exakta koordinater: Inmätt
fynd eller har fått beteckningen Ej inmätt fynd, vilket innebär fynd från bland
annat sållning som inte kan mätas in med exakta koordinater (Norderäng, 2003).
2.5
Utgrävningsrapport Ajvide år 2003
Ytan som undersöktes år 2003 uppgick till 67 kvadratmeter och delades in i sju schakt. De sju schakten låg intill tidigare grävda ytor. I schakt 1 fanns ett
täckdike i den södra delen som skadat lite av kulturlagret, vilket hade ett djup mellan 10 och 35 cm, det hittades ett skenben från en människa i schaktet. I schakt 2 var kulturlagret mellan 35-50 cm, täckdiket från schakt 1 korsade till den norra delen av schakt 2, det upptäcktes tre lösfynd av människoben som inte kunde härledas till att tillhöra en grav. I schakt 2 upptäcktes grav 74 som innehöll ben av ett spädbarn.
Det hittades också en stor mängd djurben och keramik i schakt 2. I schakt 3 var täckdiket som har nämnts tidigare också här synligt, men hade inte skadat kulturlagret. I den västra delen av schaktet hittades, vad man tror är 5 stycken stolphål. Fyra av stolphålen bildar tillsammans med två stycken andra stolphål från det närliggande schakt 7 en oval cirkel. Schakt 4 och 5 anlades i södra delen av grävfältet för att granska om de skadade gravarna från år 2001 och 2002 fortsatte i sydlig riktning, samt att det var ett försök att avgränsa
gravfältets omfattning i den södra delen. I schakt 7 hittades de tidigare nämnda två stolphålen. Området med de spridda människobenen fortsatte i sydlig riktning (Norderäng, 2004).
2.6
Utgrävningsrapport Ajvide år 2004
Vid grävningen från 2004 hade en yta på totalt 82 kvadratmeter grävts ut och som fördelades på sju schakt. Alla de sju schakten ligger direkt intill tidigare grävda ytor. I schakt 1 i den södra delen hittades 52 lösfynd av människoben, schakt 2 innehöll två människotänder, schakt 3 som ligger i den nordvästra delen var kulturlagret mellan 35-40 cm djup. Syftet med schakt 3 var att försöka avgränsa gravfältets omfattning i nordvästlig riktning. Täckdiket, vilket har nämnts från 2003 utgrävningsrapport, fortsatte gå rakt över gravfältet i östvästlig riktning och kan ha skadat gravar som ligger nära markytan. Under 2004 års utgrävning påträffades 102 benelement från människa varav endast 34 av dem var hela och oskadda ben. Den östra delen i schakt 1 bestod av svart och väldigt fet jord och hade orsakat att en del kraniebitar var helt svarta och såg brända ut, vilket inte stämde. Schakt 6 innehöll 25 lösfynd av människoben, inga av dem låg i anatomisk position, 21 av dem var hela ben som främst tillhörde ben från underkroppen. I schakt 3 var benfragmenten ljusa i färgen och det påträffades kraniebitar i ploglagret (10 cm djup) (Norderäng, 2005:3ff).
12
2.7
Utgrävningsrapport Ajvide år 2005
2005 undersöktes en yta på totalt 85 kvadratmeter som fördelades på 11 schakt, alla av schakten förutom 4 och 10 bestod av sökschakt, vilket betyder att de flesta av schakten placerades långt ifrån tidigare utgrävda ytor. I schakt 3 upptäcktes en gravanläggning som fick nummer grav 75. I lager 0 förekom det spridda människoben, men i lager 1 påträffades människoben som bedömdes tillhöra en förstörd grav (grav 75). Människobenen i grav 75 låg inte i anatomisk position och flera ben saknades som till exempel bröstben, halskotor,
skulderblad, nyckelben och alla fotben. Endast två fragment av kranium har påträffats samt två tänder, benelementen var starkt fragmenterade och de flesta tillhörde vänstra sidan av kroppen. Benen bedömdes att tillhöra en man, ca 25-30 år, med en kroppslängd ca 170 cm. Täckdiket som går tvärs över graven är en förklaring till varför graven kan vara skadad. I schakt 7 fortsatte den
svartfärgade ytan. 136 spridda människoben påträffades under grävningen under 2005 i fyra av de elva schakten och benen påträffades endast i den norra och södra delen av stenålderslokalen. Flertalet av benen kom från kraniet och endast två tänder samt ett handrotsben var hela och oskadda (Norderäng, 2006:4ff).
2.8
Utgrävningsrapport Ajvide år 2006
Totalt grävdes det ut en yta på 142,75 kvadratmeter under 2006 som fördelades på 12 schakt. Schakt 1, 2 och 12 var utvidgningar av tidigare schakt från 2005 när ett område med mycket fynd och som var svartfärgad upptäcktes. Det påträffades 15 spridda människoben i dessa schakt, tänder, falanger och kraniebitar och tillhör minst två individer, ett barn och en adult. 12 stolphål observerades i schakt 1 och 12. Avgränsningen med den svarta aktivitetsytan som upptäcktes 2005 lyckades att fullbordas i västlig riktning genom schakt 2 och 12. I schakt 3 hittades bland annat två människoben, en mjölktand och ett rörbensfragment. I schakt 4 påträffades två stycken gravar, grav 77 och grav 78. I schakt 5 upptäcktes tre stycken gravanläggningar, grav 79 A, 79 B och grav 80. Grav 81 påträffades i schakt 8 och låg nära markytan, men var trots det helt oskadd. Den osteologiska analysen påvisade att det är en man runt 40-50 år med en kroppslängd på 161-173 cm som låg utsträckt på rygg med armarna längs sidorna. Schakt 9 var en utvidgning av schakt 8 och där
påträffades grav 82. I grav 82 låg det välbevarade och kompletta benelement av en man på ca 25-35 år och hade en kroppslängd runt 168-176 cm, de
osteologiska analyserna genomfördes av Petra Molnar, Stockholms universitet. Utgrävningen vid 2006 antyder att fynden och gravar minskar i sydlig riktning, men däremot hittades lösfynd av människoben som tros vara förstörda gravar. Dock finns det indikationer på att det finns fler gravar mot nordvästlig riktning på den norra delen av gravfältet (Norderäng, 2007:3ff).
2.9
Utgrävningsrapport Ajvide år 2007
Under 2007 undersöktes en yta på totalt 62 kvadratmeter på sju schakt och två provgropar, schakt 1-4 anlades norr om huvudytan för att utforska frekvensen av gravar samt kulturlager. I schakt 1, 6 och 7 var det lager 4 och 5 som var mest fyndrika, vilket var ovanligt eftersom det oftast är lager 2 och 3 som brukar vara mest fyndförande i Ajvide. Osedvanliga mängder djurben och keramik hittades, ca 2,6 kg ben och 1,4 kg keramik per kvadratmeter.
13
14 spridda människoben påträffades i schakten och även sentida fynd som till exempel spikar och porslin, men denna störning förekom endast i ploglagret. En del av de spridda människobenen från 2007 års grävning låg så långt under ploglagret att det inte kan röra sig om förstörda gravar, till exempel låg 17 kraniebitar i lager 5 på nivån 12,42 m. ö. h. vilket motsvarar 65 cm under dagens marknivå. En förklaring till detta är att olika aktiviteter såsom ritualer eller återbegravningar som gjordes under eller strax efter gravläggningen orsakade att benen hamnade djupt under marken. Schakt 2 var fyndfattigt och hade ett kulturlager på 20-45 cm djup, schakt 3 var också relativt fyndfattigt, men det påträffades fem lösfynd av människoben, samt ett ovanligt fynd i form av en miniatyryxa gjord i lokal flinta. I schakt 4 påträffades fem spridda
människoben, annars var schaktet fattigt på fynd. Syftet med schakt 5 var att utforska om det kunde ha funnits en härd i närheten av stolphålen som man hittat från tidigare år som skulle kunna indikera på ett permanent boende. Det hittades dock ingen härd eller fynd som tyder på att det har funnits ett
permanent boende. Provgroparna 1 och 2 hade målsättningen att efterforska om ett område söder från huvudytan av Ajvides aktivitetsyta kunde ha brukats samtidigt som huvudytan, men proverna påvisade inga tecken på mänsklig aktivitet och var helt fyndlösa (Norderäng, 2008:3ff).
2.10
Utgrävningsrapport Ajvide år 2008
2008 undersöktes en yta på totalt 61,67 kvadratmeter som delades in i sju schakt och fyra provgropar. Provgrop 1 hade syftet att få en datering av kulturlagret. Inger Österholm hade tidigare tolkat området att tillhöra från den mesolitiska fasen på Ajvide, men proverna påvisade istället att aktiviteterna är från en tidigneolitisk fas. Provgrop 1 låg 14,23 m. ö. h. och var fyndfattigt, några avslag av flinta, keramik och djurben hittades, dock fanns det ingen kulturlager. Provgrop 2 låg på 15,49 m. ö. h och befinner sig på det område som Österholm bedömde att tillhöra den mesolitiska fasen (Norderäng, 2009, Österholm,
1989:90). Det togs en C-14 datering på ett sälben som dock visade att det inte fanns någon mesolitisk fas på 15 metersnivån på Ajvide, utan den gav en mellanneolitisk datering i linje med tidigare resultat. En mesolitisk fas på Ajvide borde istället undersökas på högre nivåer än 15 m. ö. h.
En stor mängd lösfynd av människa hittades och vissa av benen var brända och flera av benen påträffades djupt ner i marken i lager 4 och 5 på ett djup ner till 68 cm. Benen kan inte ha skadats av sentida aktiviteter, trots att platsen har plöjts av häst och en plog, eftersom plogen nådde endast ner till max 20 cm och något täckdike har inte heller påträffats. Benen har förmodligen hamnat vid utgrävningsplatsen vid ett tillfälle som låg i nära anslutning till en gravläggning. Det går inte heller att avgöra varför många av benen har bränts eftersom varken en härd eller brända fynd har hittats i närheten. Schakt 7 var först inte planerat, men det upptäcktes en förstörd grav (grav 85), när ett tält skulle förankras. Benen befann sig endast 20 cm ner under markytan och kvarlevorna tyder på en kvinna äldre än 25 år, ca 156-157 cm lång som låg i ryggläge med huvudet mot öster.
14
Endast vissa bendelar fanns kvar av det fragmenterade skelettet som troligtvis har förstörts av jordbruksarbete eller vid monteringen av tältet som används vid grävningarna, vilket gränsar mot grav 85. Sammanlagt påträffades 252 spridda människoben under 2008 från den nordvästra delen av de sex schakten
(Norderäng, 2009:3ff).
2.11
Utgrävningsrapport Ajvide år 2009
Under 2009 undersöktes en yta på totalt 44,04 kvadratmeter, på 6 schakt på Ajvide, samt 13 provgropar på Jakobs. Samtliga schakt placerades intill de tidigare schakten vid den svarta aktivitetsytan som påträffades 2007. Provgrop 4 från fastigheten Jakobs innehöll ett kraniefragment av människa i lager 5. Detta benfynd antyder att det kan finnas fler gravar i området eftersom grav 84 som upptäcktes 1984 vid ett plöjningsarbete finns 800 meter från
utgrävningsplatsen vid Ajvide (Norderäng, 2009). Grav 84 har en datering som är samtida med de andra gravarna vid Ajvide, vilket indikerar att det finns ett till gravfält eller att man begravde de döda längs längre sträckor vid kustlinjen. Schakt 1 innehöll spridda människoben och en sentida störning i lager 4 av keramikskärvor från medeltiden, men annars var schaktet fyndfattigt. Schakt 2 innehöll 50 spridda människoben. Många utav benen befann sig långt under plogdjupet i lager 5 och 6. Förutom att det påträffades några fragment av glaserad keramik från medeltiden och en hästskosöm i ploggången. Det förekom annars inga fler sentida störningar i lager 1 eller de övriga lagren. Utbredningen av människobenen på Ajvide är utspritt över hela området, även på de platser där det saknas gravar. Det har dragits tidigare slutsatser om att de spridda människobenen är från förstörda gravanläggningar, men det står inte klart om det gäller alla lösfynden av människoben. Under grävningen vid 2009 påträffades 150 spridda människobenen i alla schakt, men främst i schakt 2. Jorden i kulturlagren har under de senaste utgrävningsåren visat sig att vara svartfärgad och kulturlagren har ett djup ända ner till 70-80 cm. Människobenen har som i tidigare fall varit blandade med djurben och keramik och övriga fynd. Även här var det kraniebitar som dominerade och därefter rörben.
Människobenen var ovanligt kraftigt fragmenterade, även rörbenen som i vanliga fall är mer hållbara. Dessa faktorer och att det svarta kulturlagret är väldigt djup påvisar att det pågick ständiga aktiviteter på platsen (Norderäng, 2010:3ff).
3
Metod
Samtliga lösfynd av människobenen genomgick en osteologisk analys med olika metoder för att kunna bedöma kön, ålder, kroppslängd, tandstatus, patologier, icke metriska särdrag, MIND-beräkning, samt tafonomiska effekter. De osteologiska metoderna presenteras nedan.
15
3.1
Könsbedömning
För att bedöma kön på ett mänskligt skelett används gärna bäckenbenet (os
coxae) och kranium (cranium). Det går dessutom att utföra mätningar på de
långa rörbenen (ossa longa) som till exempel lårbenet (femur), vilka också kan indikera kön. Dock måste man vara uppmärksam på att humana skelett varierar när det gäller könsdimorfism, det vill säga att olikheterna mellan män och
kvinnor till viss del beror på vilken population man tillhör. Det är särskilt kraniet som är populationskänsligt och påverkas även av åldersrelaterade förändringar. Manliga kranier kan uppvisa kvinnliga och gracila drag under ungdomsåren. Både kvinnliga och manliga kranium tenderar däremot att bli mer manliga med ökad ålder (White & Folkens, 1991; Meindl et al 1985 ur Standards, Buikstra & Uberlaker 1994:16).
Mätningar för könsbedömning på lårbenshuvudet (caput femoris) delas in i fem olika graderingar beroende på caputs vertikala diameter i millimeter. Femurs epicondylbredd (ledknapp) som sitter distalt (nedåt) mäts och delas in i fem olika graderingar. Graderingarna för könsbedömning av femur ser ut enligt Pearson ,1917-1919 ur Bass, 1987, (se tabell 1).
Tabell 1. Mätningar för könsbedömning på lårben (femur) (Enligt Pearson, 1917-1919 ur Bass, 1987).
I analysen gjordes könsbedömningar på kraniefragment med hjälp av den övre benkanten på ögonhålan (margo supraorbitalia) och på nackknölen
(protuberancia occipitalis externa) av nackbenet (os occipitale). Samt
bedömningar av ytan på ögonbrynsbågarna (glabella), som sitter på pannbenet (os frontale), och på tinningbenet (os temporale), där könskaraktären
vårtutskottet (processus mastoideus) könsbedömdes. Även underkäken (mandibula) användes till könsbedömning med knölutskottet (trigonum
mandibulae) på hakan. Samtliga könskaraktärer bedömdes efter en skala från
1-5 ur Buikstra & Uberlaker (1994), se graderingarna nedan (Acsádi & Nemeskeri, 1970 ur Buikstra & Uberlaker, 1994:20).
1:Kvinna 2:Kvinna? 3:?
4:Man? 5:Man
Caputs vertikala diameter (mm)
Kvinna Kvinna? ? Man? Man
< 41.5 mm 41.5-43.5 mm 43.5-44.5 mm 44.5-45.5 mm >45.5 mm Epicondylbredd (mm)
Kvinna Kvinna? ? Man? Man
16
Bäckenbenet (Os coxae) är det säkraste benet för könsbedömning och de bästa könskaraktärerna sitter på blygdbenet (os pubis), men även på tarmbenet (os ilium) (Buikstra & Uberlaker, 1994). Enligt Phenice (1969) är det karaktären:
ventral arc (en liten upphöjd benkant på den ventrala ytan på pubis) som är den
pålitligaste, medan ischiopubic ramus ridge är den minst säkra. Ischiopubic
ramus ridge är en kant som på kvinnor ska vara smal och på män bred
(Phenice, 1969, ur Buikstra & Uberlaker, 1994:17). På bäckenbenet studeras även incisura ischiadica major (den stora inskärningen/vinkeln på tarmbenet). Bredden av vinkeln avgör kön och graderas från 1-5, ju vidare vinkeln blir desto mer indikerar det kvinna (Buikstra & Uberlaker, 1994:18). Graderingen ser likadan ut som för kraniet, se könsgraderingarna 1-5 ovan.
Sulcus preauricularis (fåran under det öronliknande ledytan på tarmbenet) är
ingen säker metod för könsbedömning, men generellt tenderar kvinnor att ha en fåra medan män i större grad saknar denna fåra. Fåran associeras med
graviditet. Dock kan män ha en antydan till en sulcus (fåra) som kan bero på att ligament har utsatts för tryck. Sulcus preauricularis graderas från 0 till 4 enligt Buikstra & Uberlaker (1994:19).
3.2
Åldersbedömning
Det är den biologiska åldern, vilket betyder den ålder personen hade vid döden, som osteologer estimerar. Skelettets kronologiska ålder är svårare att avgöra eftersom skelettet kan ha utsatts för en rad olika påverkningar som till exempel: vilken miljö skelettet har bevarats i, hur individens levnadsförhållanden var; diet och social status (During, 1996:24ff). När det gäller åldersbedömning är det lättare att avgöra ålder på barn än på vuxna individer. Detta görs genom att titta på barn och studera om skelettets ben har fusionerats (vuxit ihop) och om de har mjölktänder eller permanenta tänder. Tändernas frambrott och utveckling har studerats enligt Uberlaker (1989, ur Buikstra & Uberlaker, 1994:51). Ju fler ben man har tillgång till från en och samma individ som går att använda till åldersbedömning, desto säkrare blir bedömningen. Sekundära ålderstecken som man studerar hos vuxna individer är bland annat tandslitage, symfysfogen på bäckenben (coxae), på os pubis, facies auricularis på os ilium, samt
suturerna (skallsömmarna) på kraniet. När man gör en åldersbedömning delas individer in i olika åldersgrupper, i denna uppsats används Torsten Sjøvolds metod (1978), se Tabell 2. De benfragment som inte gick att göra en närmare åldersbedömning på, men som är från vuxna individer över 20 år har fått beteckningen Adult.
Tabell 2. Åldersgrupper enligt Sjøvold (1978).
Infans -1 år Infans 1 0–7 år Infans 2 5-14 år Juvenilis 10-24 år Adultus 18-44 år Maturus 35-64 år Senilis 50-79 år
17
För bedömning av ålder med hjälp av graden av tandslitage har molarerna (de bakre kindtänderna) använts, enligt Brothwell, 1981, (se Figur 3). Vit färg visar att emaljen som skyddar tanden finns kvar medan svart färg visar att emaljen har slitits ner och att dentinet blivit synligt. Dentin är det näst hårdaste
materialet i tänder som ligger direkt under emaljen. Sekundär dentin bildas för att skydda pulpan, till skillnad från emalj som inte kan återbildas om det slits ned eller går sönder (Hillson, 1996).
Figur 3. Tandslitage för åldersbedömning enligt Brothwell (1981:72). För symfysfogen på os pubis på coxae, delas ålderskaraktärerna in för män och
kvinnor i sex olika faser enligt Brooks & Suchey (1990, ur Buikstra & Uberlaker, 1994:24). För att avgöra ålder på clavicula, har metoden av Scheuer & Black (2000) använts, som delar in clavicula i tre olika ålderstadier. För ett revben (Costa 1) har åldersbedömning gjorts enligt Lynnerup et al (2008:77).
3.3
Kroppslängdsberäkning
Det bästa benelement för utförandet av en kroppslängdsberäkning är lårbenet som är det längsta rörbenet hos en människa, därnäst är skenbenet (tibia) ett relativt säker benelement (White & Folkens, 2005). Det går att utföra
kroppslängdberäkningar på de övriga rörbenen, men de ger inte lika pålitliga resultat. För beräkning av kroppslängd användes metoden enligt Sjøvold (1990). På grund av avsaknaden av hela benelement kunde det endast göras en enda kroppslängdsberäkning av armbågsbenet (ulna). Formeln för
beräkningen av kroppslängd av ett armbågsben är följande, se nedan. Armbågsbenets (ulna) maximala längd x 4.61+46.83 (± 4.97)
3.4
Tandstatus
Tandstatus på ett humant skelett berättar mycket om individens hälsa och kost, kanske till och med om vilken social status personen hade. Den vanligaste infektiösa förändringen av tänder är karies som orsakas av obalans av kost, bakterier i munnen och saliv (Hillson, 1996). Tandsten (calculus) är från början plack på tänderna som till slut blir till tandsten om det inte tas bort. Tandsten uppstår av matrester, mikroorganismer, stärkelse och salivprotein (Hillson, 1996). Tandlossning (parodontit) är en infektiös och degenerativ förändring som är kronisk, dvs. om det har startat kommer det att fortsätta.
18
Gingivitis som betyder tandköttsinflammation är ett tidigt skede av parodontit och detta kan till slut resultera att man förlorar tänder (Hillson, 1996).
Brothwell (1981) har gjort graderingar om tandlossning (parodontit): Slight,
Medium och Considerable, som senare kommer att presenteras i
resultatdelen.
3.5
MIND-beräkning
MIND är förkortningen av: Minsta Individantal, vilket betyder att det är beräkning av minsta antal individer som identifierats i till exempel gravar. MIND är viktigt eftersom en grav kan innehålla fler än en individ och man måste vara
uppmärksam på antalet ben i en grav om det gäller pariga eller opariga benelement. För att kunna estimera hur många individer som kan finnas i en grav är bland annat kranier som är hela bra ben, men också rörben, första halskotan (atlas) och andra halskotan (axis). Svårigheten med att räkna ut det minsta individantalet påverkas till exempel av om det är en massgrav eller omrörda ben i flera olika jordlager, vilket komplicerar bedömningen. Det som ska tas med i beräkningen av MIND är noteringen av ålder på benelementen, tändernas slitage, om det är mjölktänder eller permanenta tänder som kan indikera om det är en äldre eller yngre individ. Det som också är viktigt att ha i åtanke är att innehåll av övertaliga ben i en grav inte alltid behöver betyda att det är flera personer begravda tillsammans. Det är vanligt förekommande att omrörda ben kan komma från en närliggande grav.
3.6
Patologier och skeletala förändringar
På mänskliga skelett kan det ibland förekomma spår av patologier som betyder sjukliga förändringar. En av de vanligaste förändringar som man kan se är bihåleinflammation (Roberts & Manchester, 2005). Förutom sjukliga
förändringar kan man ibland se skador på leder som har orsakats av olika faktorer som till exempel aktivitet, ålder, kön, vikt, yrke, trauman.
Patologier och skeletala förändringar som har observerats på benfragmenten redogörs nedan.
Eburnation: När brosket bryts ned och inte längre skyddar ledytorna. Led mot led skaver mot varandra och följden blir en nedsliten blank yta.
Osteofyter: Det har skett nya benbildningar vid ledbrosket på en ledytas kant. Orsakerna till osteofyter kan vara relaterade till hög ålder, kroniska
inflammationer och ansträngande aktiviteter. Osteofyter är dock ingen bra indikator för åldersbedömning, eftersom yngre individer också kan få det på grund av slitsamma aktiviteter (Iscan & Loth, 1989:27).
Popliteal gropbildning: Vid hårt ansträngande aktiviteter som har pågått under en lång tid har det bildats gropbildningar vid muskelfästet av vadmuskeln
(musculus gastrocnemius) på den mediala lårbenscondylen. Popliteal gropbildning har endast påträffats hos män (Gejvall, 1984:85). Popliteal
gropbildning har studerats av Petra Molnar (2008), på skelett från bland annat gropkeramiska lokaler på Gotland. Molnar kallar muskelfästeförändringarna för ”musculoskeletal stress markers” (MSM).
19
Muskelfästesförändringar har påträffats på lårben, nyckelben (clavicula) och på skenben. Muskelfästeförändringarna associerades med aktiviter såsom,
pilbågsskytte, kast med harpun och kajakpaddling (Molnar, 2008:18,35). Porotic hyperostosis: Förekommer oftast på hjässbenet (os parietale), nackbenet (os occipitale), samt vid ögonhålan (pars orbitalis). Porotic
hyperostosis karakteriseras som porös yta av små hål på benytan, håligheterna kan ha olika storlekar (Angel, 1967:378). Denna patologi kan dock inte
användas som tecken på att individer har lidit av näringsbrist eller på grund av dålig kost (Arcini, 1999:112).
3.7
Icke metriska särdrag
Icke metriska särdrag ska särskiljas från sjukliga förändringar och innebär ”förändringar” som inte är sjukliga. Det vanligaste med icke metriska särdrag är bland annat: extra suturalben på kraniet, foramen (hål) supratrochleare på humerus, torus (benknöl i gommen), men även tänder kan uppvisa särdrag som till exempel extra cuspar (spetsar). Särdragen kan indikera släktskap mellan individer och kan studeras även på ett fragmenterat skelett (Buikstra & Uberlaker, 1994).
3.8
Tafonomi
Begreppet tafonomi innebär hur benmaterial påverkats postmortalt, efter att en individ har lagts ned i jorden. De tafonomiska effekterna har till stor del en negativ påverkan på benmaterial, särskilt i sur jord där dekalcinering, dvs. sönderdelningen av kalk i ben sker snabbare än i kalkrik jord. Bakterier och andra mikroorganismer bryter ned benelement, men även andra faktorer som väder, vatten, nedtrampning påverkar och djur kan ha tuggat och fört bort benelement. Det har dock inte upptäckts några tuggmärken av djur på det humana benmaterialet (Lepiksaar, 1988:21-35, Kristiansson, 2006:11).
4
Spridda människoben från
gropkeramiska lokaler på Gotland
Det förekommer spridda människoben på gropkeramiska lokaler på Gotland. Det finns dock få dokumenteringar från vilka orter som spridda människoben påträffats. Några av de orterna är Visby, Hemmor i När socken, Gullrum i Näs socken, Stora Förvar på Stora Karlsö, samt Ajvide. Samtliga orter finns på kartan nedan (se figur 4), och har markerats med ljusgråa rutor av författaren.
20
Figur 4. Stenålderslokalerna på Gotland (efter Österholm, 1989:57), modifierad av Amanda Lundén 2012).
21
4.1
Visby
År 1909 pågick en utgrävning i Visby vid en plats nära S.t Lars kyrka, platsen daterades att vara från stenåldern på grund av ett fynd av fiskben och kol (Wennersten, 1909:198). Förutom ett stort antal fynd av redskap, keramik, djurben och några hela skelettgravar påträffades det en hel del spridda människoben under utgrävningen. Utgrävningsplatsen delades in i olika
sektioner, 0-41. I sektion 0-1 låg det spridda människoben i det mellersta lagret. Sektion 1-2 innehöll en massgrav av människoben såsom 14 lår- och armben, 3 bäckenben, 1 kranium och 1 skulderblad och flera mindre ben. Det låg
dessutom flera lösfynd av människoben över massgraven (Wennersten, 1909:207). I Sektion 2-3 fortsatte massgraven och även där låg det spridda människoben över graven, i sektion 3-4 hittades spridda människoben i det mellersta lagret, i sektion 4-5 påträffades halskotor, ett kranium samt spridda människoben över stenålderlagret. I sektion 5-6 fanns inga människoben, men däremot i sektion 6-7 hittades människoben i det mellersta lagret, bland annat ett kranium, kotor, lår- och armben. Ett kranium, hals- och ryggkotor, samt andra människoben påträffades i sektion 7-8, likaså fanns det spridda människoben i sektion 8-9 och i det mellersta lagret av 9-10. Men det påträffades inga människoben i sektion 10-11, däremot upptäcktes några djurben (Wennersten, 1909:208).
Sektion 11-12 var fyndrik och det påträffades dessutom ett skelett som hade ansiktet vänt uppåt. I sektionerna 12-13 och 13-14 påträffades flera spridda människoben i det mellersta lagret, i sektion 14-15 låg det människoben av bäckenben, revben och skulderbladsben. I det mellersta lagret i sektion 15-16 påträffades flera mindre ben tillsammans med två nyckelben och ett bäckenben samt i sektion 16-17 låg det spridda människoben av bland annat ett kranium och ett kranium i mellersta lagret. Två skelett påträffades i sektion 17-18 och även här var det rikt på spridda människoben i det mellersta lagret. De två skeletten fortsatte i sektion 18-19 och över skeletten upptäcktes spridda människoben. I sektion 19-20 skriver Wennersten att de spridda
människobenen slutar här, men det påträffades dock två stensatta gravar som fortsätter i sektion 20-21 (Wennersten, 1909:209). Sektionerna 21 till 27 innehöll inga spridda människoben, men det påträffades övriga stenåldersfynd
(Wennersten, 1909:210).
Dock påträffades ett skelettfragment som var en del från ett ben i sektion 27-28, men inga människoben påträffades i sektion 28-29. I sektion 29-30 påträffades förutom fynd av bland annat keramik även några brända ben, dock återges det inte i texten om det är djurben eller människoben. Sektion 30-31 innehöll däremot två skelett av en yngre individ och en fullvuxen individ i riktningen norr och söder. Inga skelett eller några spridda människoben påträffades i
sektionerna 31 till 38, men det hittades självklart stenåldersfynd och djurben. Det påträffades dock ett sista skelett i sektion 38-39 som hade ansiktet vänt åt väster. I de sista sektionerna 39-40 och 40-41 påträffades lerkärlsfragment, flinta samt djurben (Wennersten, 1909.211-212).
22
4.2
Hemmor
Stenåldersboplatsen som finns i Hemmor i När socken på sydöstra Gotland upptäcktes år 1902 vid ett jordbruksarbete. Boplatsen tillhör den gropkeramiska kulturen i likhet med Ajvide och andra stenålderboplatser på Gotland som till exempel Västerbjers, Gullrum och Stora Förvar på Stora Karlsö (Hedemark et al, 2000:7,9). Området har uppskattats att ha en storlek runt 100 000
kvadratmeter efter att man gjort fosfatkarteringar. Enligt författarna påvisar det rika fyndmaterialet att Hemmor förmodligen var en året runt-bosättning och inte en säsongsboplats (Hedemark et al, 2000:10,14). I Hemmor som grävdes ut 1903 har det vid mitten av 1990-talet påträffats stora mängder fynd såsom härdar, 126 kg keramik, slaktavfall från bland annat fisk och svin, avfall från tillverkning av flintföremål. Men det hittades dessutom människoben som var märgspjälkade och svedda. Författarna skriver att fyndfördelningen på Hemmor är unik i jämförelse med de andra stenåldersboplatserna på Gotland. En av platserna som undersöktes för mer än 100 år sedan var en grav som innehöll en ung individ. Graven låg intill en hyddgrund med en omkrets på ca 2,5 x 2 meter, vilket inte är särskilt stort. Hyddan har med stor sannolikhet brunnit ned, eftersom man i närheten upptäckte rester av brända hyddväggar under
utgrävningar. Graven och hyddan kan ha varit ett exempel på att platsen övergavs när individen dog. I andra schakt påträffades fler människoben som fanns över ytan, samt flera gravar som enligt författarna var förstörda av plogen (Hedemark et al, 2000:22-24). John Nihlén beskriver också att skelettdelar som påträffats i kulturlagret troligen hade tillhört gravar som förstörts och spridits ut vid jordbruksarbete och under själva boplatstiden (Nihlén, 1927:169).
4.3
Gullrum
Vid stenåldersboplatsen i Gullrum i Näs socken påträffades bland annat två gravar, där individen i den första graven låg i ryggläge med huvudet riktat mot väster. Den andra graven påträffades redan 1893, men skelettet var rätt kraftigt fragmenterat, individen låg likaså där i ryggläge med huvudet åt nordväst. Även här påträffades ett flertal spridda människoben i kulturlagret, vilka en del utav dem tros kunna representera gravar (Nihlén, 1927:169-170). N-G Gejvall studerade ett skelett från en av gravarna från Gullrum och dokumenterade också övriga bendelar och fragment. Ungefär 50 fragment av ett kranium fanns bland benelementen och vissa kraniefragment såg delvis brända ut, två delar av en underkäke, ett fragment av ett strålben som såg bränt ut, sex trasiga lårben, ett skenbensfragment och två fragmentariska överarmsben (Gejvall, 1974:142). Enligt Janzon påträffades det tre gravar på Gullrum, där skeletten inte har hållits isär från varandra i samlingarna och endast gravtillhörigheter till grav 1 kunde konstateras av Gejvall (Janzon, 1974:252).
4.4
Grottan Stora Förvar på Stora Karlsö
På Stora Karlsö som inte ligger långt ifrån stenålderslokalen på Ajvide har det påträffats en stor mängd osteologiskt material under utgrävningsåren 1888-1893. Dock hann inte Lars Kolmodin och Hjalmar Stolpe som grävde ut platsen att offentliggöra några resultat innan deras bortgång.
23
1940 publicerade Hanna Rydh en översiktlig fyndkatalog, men benmaterialet förblev bortglömt under hennes analys. Det var först när Statens historiska museum genomförde en ompackning och registrering av benmaterial som det osteologiska materialet från Stora Förvar uppdagades (Knape & Ericson, 1984:169). Från början var det djurbensmaterialet som inte undersöktes ordentligt, eftersom människobenen fick mer uppmärksamhet på grund av att flera ben påvisade tecken på kannibalism (Knape & Ericson, 1984:173). Dessa ben bestod av två kranier och rörben som hittades 1890. Benelementen
uppvisade spår av skärmärken och klyvning, vilket tolkades som slaktspår för att bland annat komma åt benmärgen i rörbenen. Dessvärre har de två
kranierna med misstänkta spår av kannibalism försvunnit (Lindqvist & Possnert, 1999:70).
Mer människoben identifierades när det utfördes nyare analyser av
utgrävningsmaterialet. Totalt var det 50 nya benelement som identifierades och som representerade nio eller tio individer (Lindqvist & Possnert, 1999:71,78). Det var minst tre barn, ett av dem (individ nr. 1) bedömdes med hjälp av tio ben att tillhöra åldersgruppen infans 1 och var 4-6 månader. Benelementen av spädbarnet hade legat bland en stor mängd sälben från det mesolitiska
kulturlagret i grottan (Lindqvist & Possnert, 1999:71). De andra barnen (individ nr. 2 & 3) var runt 10-14 år , vilket bedömdes utifrån tjockleken och morfologin av benelementen (Lindqvist & Possnert, 1999:74). Två till fyra unga vuxna identifierades av skelettmaterialet som också var från det mesolitiska lagret. Individ nr. 4 var runt 10-21 år, fotben, skenben och ett vadben hade
åldersbedömts. Individ nr. 5? bedömdes utifrån ett enda kraniefragment som kan tillhöra individ nr. 4, men kraniefragmenten tros komma från en lite äldre individ än individ nr. 4 (Lindqvist & Possnert, 1999:74-75). Hos individ nr. 6 analyserades tre brända kraniefragment, fragmenten var täckta av skär- och skrapmärken. Ett bränt nyckelben av individ nr. 7? kan också tillhöra individerna nr. 4,5 eller 6. Men eftersom individ nr. 7 tros vara en ung kvinna och de andra benen troligen tillhörde män är bedömningen osäker (Lindqvist & Possnert, 1999:76). Tre vuxna individer (nr. 8, 9 & 10) identifierades utifrån handben, armbågsben, ett bränt kraftigt kraniefragment (kan inte tillhöra individ nr.2-8), samt ett obränt kraniefragment och alla ben är från mesolitisk tid (Lindqvist & Possnert, 1999:77-78).
5
Spridda människoben från
fastlandet och Skandinavien
5.1
Skåne, Norge och Danmark
Spridda människoben är inte ett unikt fenomen från neolitikum, det finns fynd ända från mesolitikum. I Ageröd i Skåne påträffades fem människoben som bedömdes tillhöra vuxna eller unga vuxna individer. Platsen upptäcktes år 1938 och efter att utgrävningar gjordes konstaterades det vara en sommarboplats för maglemosekulturen.
24
Människobenen påträffades i boplatslagret och tre av de fem funna benen kan ha tillhört samma individ (Larsson, et al, 1982:161-162). Spridda ben har också påträffats på mesolitiska lokaler i Arlöv, Rotekärrslid, Segebro i Sverige och på olika platser i Norge och Danmark. Det finns inga spår på något av benen från samtliga platser som tyder på att de har fått en särskild behandling. Dock har det observerats att det inte finns några benelement i materialet som kommer från bålen, skulderpartiet eller bäckenpartiet, fast de benen förmultnar fortare på grund av tafonomiska processer eftersom de inte är lika kraftiga i strukturen (Larsson, et al, 1982:164-166).
Spridda människoben finns också från tidigneolitikum, men det finns inte många fall dokumenterade (Kristiansson, 2006:37). En plats där lösfynd av
människoben från tidigneolitikum har påträffats är vid Nymölla III i Skåne (Apel, et al, 1995:84). Lösfynden bestod av sex kraniebitar och fyra lårbensfragment. Nio av fragmenten var brända och alla tio människobenen kom från vuxna individer (Wyszomirska, 1988:143). I Tosteberga, Trolle-Ljungby socken i Skåne påträffades spridda människoben i boplatslagret vid en gropkeramisk lokal (Wyszomirska , 1984:135). På två andra skånska mellaneolitiska boplatser fanns det endast ett gropkeramiskt lager. De andra lagren var från mesolitikum och trattbägarkulturen, men det påträffades även där spridda människoben. Vid boplatsen Ringsjöns utlopp i Munkarp socken, hittades fragment av kranium och andra ben i boplatslagret som innehöll fynd från både gropkeramisk- och trattbägarkulturen. Vid den mesolitiska boplatsen Sjöholmen fanns ett
gropkeramiskt lager i boplatslagret. I boplatslagret påträffades människoben och fragment av en trepanerad skalle (Wyszomirska, 1984:138-139).
5.2
Västergötland, Östergötland och Öland
Människoben från tidigneolitikum har också påträffats på Fågelbacken i
Västergötland (Apel, et al, 1995:83). I Fågelbacken påträffades det i boplatsens centrala sektioner flera pålanläggningar där det i närheten fanns ansamlingar av brända människoben (Apel, et al, 1995:79,81). Alla benen var brända i låg temperatur i ca 800 grader. Keramiken hade dessutom bränts sekundärt i samma temperatur som människobenen, vilket kan tyda på att människobenen och keramiken brändes samtidigt. Människobenen kom från alla delar av
kroppen, och utom i ett fall bedömdes alla benen komma från vuxna individer över 20 år av båda könen (Apel, et al, 1995:81). Från utgrävningarna mellan åren 1976-1979 vid Alvastra i Östergötland påträffades det spridda
människoben från ett 30-tal individer (Wyszomirska, 1984:133) I Alvastra upptäcktes ett välbevarat kranium som uppvisade skärmärken som antydde på att den unga manliga individen kan ha skalperats. Enligt Ebba During har skärmärkena förmodligen gjorts i relativt färskt ben, vilket tyder på att individen fortfarande var i livet eller nyligen avlidit (During, 1996:86,88). Vid två
gropkeramiska lokaler på Öland i Klinta påträffades spridda människoben och förstörda gravar i boplatslagret. Det påträffades dessutom kraniefragment i kulturlagret från en annan gropkeramisk lokal i Solberga (Wyszomirska, 1984:134).
25
5.3
Södermanland och Västmanland
Vid den gropkeramiska boplatsen vid Hägsta i Södermanland påträffades det brända och obrända ben av människa, djur, samt flinta och keramik intill ett så kallad dödshus. De människoben som var brända bestod av kraniefragment och rörben. Deponeringen av människo- och djurben, samt föremål visade att
dödshuset hade använts kontinuerligt under en lång tid (Artursson, 2007:221-222). Vid Äs i Västmanland påträffades en husgrund med stolphål och där spridda människoben förekom i kulturlagret, bland annat två kraniefragment (Wyszomirska, 1984:132).
5.4
Närke och Uppland
Vid en gropkeramisk lokal på Körartorp i Närke förekom det spridda människoben i kulturlagren. I Uppland vid Återvall upptäcktes ett 20-tal
kraniefragment vid en gropkeramisk boplats och härdar och stolphål påträffades (Wyszomirska, 1984:132). Vid gropkeramiska boplatser i Uppland förekommer det i flera fall spridda människoben i boplatslagret, vilka bedömts komma från förstörda gravar. Spridda människoben från boplatslager påträffades vid Mjölkbo och Sotmyra. Utbredda människoben i kulturlager som upptäcktes vid Torslunda i Uppland tros vara en sekundär inblandning. Vid Åloppe boplats i Uppland påträffades förutom en skelettgrav, även spridda människoben i
boplatslagret tillsammans med bland annat keramik och djurben (Wyszomirska, 1984:136). Några få fragment av människa påträffades vid den tidigneolitiska kustboplatsen på Bålmyren i Uppland. Benfragmenten var brända och bestod av bland annat en del av en underkäke och kraniefragment (Sundström & Darmark, 2005:143).
5.5
Jetteböle på Åland
Stenåldersboplatsen vid Jetteböle på Åland upptäcktes år 1905 och utgrävningar av platsen utfördes 1905, 1906, 1908 och 1911 på en yta av ungefär 700 kvadratmeter (Götherström, et al, 2001:1). Förutom att en grav med en individ i och två inkompletta skelett påträffats, fanns också obrända lösa benfragment i kulturlagren, främst från säl, men det förekom även människa (Götherström, et al, 2001:6). Det har noterats att vissa av benfragmenten uppvisade spår av kannibalism på grund av hur de har gått sönder. Över 700 benfragment studerades, men ca 400 av dem bestod av kraniebitar och tandfragment (Götherström, et al, 2001:8). Båda könen finns representerade i benmaterialet från Jetteböle och det var vuxna individer, unga vuxna och barn. 20 av benfragmenten hade korta, smala snittspår som ofta var koncentrerade på samma del av ett benfragment. Människobenen med snittspåren kommer från minst fyra individer, tre vuxna och ett barn runt 5-6 år gammalt. Dock påvisar inte snittspåren att det handlade om våld. Den anatomiska
lokaliseringen av var snittspåren befann sig, tyder istället på att det handlade om bearbetning genom att skära av kroppsdelar vid leder (Götherström, et al, 2001:10). Spridda människoben förekommer på andra gropkeramiska lokaler på Åland som till exempel Smikärr, Källsveden, Glamilders, Kolsvidja och Åsgårda (Götherström, et al, 2001:23).
26
6
Gropkeramiska gravskick och
ritualer
Den tidigare uppfattningen att gropkeramiska begravningar består av endast enkla skelettgravar stämmer inte. Det finns en större variation av andra
gravskick, dock är skelettgravar den mest förekommande. Andra gravskick som har påträffats är bland annat gropar i marken, begravningar i dödshus eller förmodade boningshyddor. Efter ett flertal undersökningar har det också påvisats att man förmodligen hade utnyttjat både skelettgravskick och brandgravskick parallellt med varandra (Artursson, 2007:219). Flertalet flatmarksgravar som finns på Gotland tycks tillhöra den gropkeramiska kulturens gravskick, eftersom inga har kunnat kopplas till den tidigare trattbägarkulturen (Bägerfeldt, 1992:42). I många av gravarna på Gotland saknas vissa skelettdelar, såsom fotben och kranier (Andersson, 2004:5,8). Exempel där fotben saknas i skelettgravar på Gotland uppmärksammades av Erik B. Lundberg som noterade att grav nr. 23 i Visby saknade fotben, men lagret verkade inte ha blivit stört (Janzon, 1974:316). I grav nr. 14 saknade höger fots tåben och det upptäcktes en askfläck där fotbenen skulle ha legat. Janzon uteslöt Lundbergs teori om stympning och antog att det snarare hade förekommit eldning i graven (Janzon, 1974:33, 305).
Vid Ajvides gravfält finns det nio gravar där individerna saknade kraniet, i vissa fall kan det röra sig om att de har förstörts av jordbruksarbete. Men de flesta av de nio gravarna befinner sig under plogdjupet och dessutom skulle skador från jordbruksarbete ha lämnat spår efter krossade kraniefragment. I grav nr. 6 hade kraniet medvetet tagits ur graven, tänderna från käken hade slagits ut av ett vasst verktyg och tänderna lades sedan bredvid kroppen. Det fanns inga tecken på halskotorna (vertebrae cervicale) att det kunde röra sig om halshuggning (Burenhult, 2002:33). Vid Ajvides gravfält har det påträffats åtta kenotafer (skengravar), där inga skelettrester finns kvar i gravarna, men de innehöll däremot en stor mängd gravgåvor. Kenotaferna har samma form och är lika stora som de riktiga gravarna (Burenhult, 2002:33). De gravar som tillhör kategorin kenotafer är gravarna nr. 8, 9, 11, 12, 15, 21, 32 och 33 (Norderäng, 2010:11). Det har förekommit tre paketgravar vid Ajvide, den första upptäcktes 1958. Där verkar minst fyra individer en vuxen, två barn runt 10-12 år och ett foster, ha legat. Den andra paketgraven påträffades 1992 och kallas grav nr. 23. I graven låg en ung pojke utsträckt på rygg, vid pojkens vänstra sida vid höften låg en kraftigt byggd man. Benen av den vuxne mannen låg
ihopblandade. Kroppen måste ha varit skeletterad eller förruttnad för att man skulle kunna ha arrangerat benen som de låg (Norderäng, 2007:15-17). År 2006 påträffades den tredje paketgraven, grav nr. 79 som innehöll två individer. Den första individen var ett barn runt 8-10 år gammal (79A) och vid barnets högra ben låg en ung kvinna runt 18-20 år (79B). Kvinnan låg hoppackad till en
paketgrav på en yta om ca 90x30 cm. Det är dock inte fastställt om detta var en dubbelgrav eller två separata gravar, men två mörkfärgningar tyder på att det rör sig om två helt olika gravanläggningar (Norderäng, 2007:19).
27
På flera av de gropkeramiska boplatserna finns det olika konstruktioner, vilka Artursson tolkar som att de kan ha haft olika rituella syften, som till exempel offerriter, dekarnation, begravningar, samt andra ritualer. Artursson tror att konstruktionerna förmodligen uppfyllde flera av dessa syften samtidigt. En annan företeelse som förekommer på gropkeramiska boplatser är stolphål, som bland annat har tolkats som rester efter totempålar eller stora resta stolpar. Ibland har det påträffats brända djur- och människoben i stolphålen. Det förekommer dessutom vid gropkeramiska boplatser i Skandinavien så kallade kulthus eller andra uppbyggnader där rituell verksamhet har förekommit. De har i de flesta fallen associerats med anknytningar till en särskild djurart, såsom säl, gris och bäver (Artursson, 2007:220). Ett känt exempel är den så kallade
sälaltaren, eller käutaltare vid Ajvide (Österholm, 1997:77).
7
Resultat och analys
I tabell 3 redogörs de benelement som ingick i den osteologiska analysen, men med vissa modifikationer när det gäller antalet tänder (dentes). Författaren valde att i tabell 3 inte räkna med de tänder som satt i eller tillhörde
överkäksfragment (maxilla) respektive underkäksfragment (mandibula), enbart lösfynd av tänder redovisas i tabellen. I tabell 4 redogörs antal benfragment per lager mellan åren 1983-2009. Det totala antalet tänder som tillhörde
överkäksfragment och underkäksfragment, samt de lösfunna tänderna kommer att presenteras i samband med resultatet av tandstatus. I figur 5 redogörs fördelningen av samtliga människobenen i procent. Kraniefragmenten utgjorde nästan hälften av benmaterialet, 47 %. I figur 6 redogörs antal benfragment som påträffades under utgrävningsåren på Ajvide. För att se samtliga
benfyndsdetaljer och bedömningar av ålder, kön och kroppslängd etc. se bilaga 1.
År 1983-2009 Antal fragment
Strålben (Radius) 13
Element Armbågsben (Ulna) 10
Kranium (Cranium) 523 Handben (Manus) 40
Överkäke (Maxilla) 22 Bäckenben (Coxae) 5
Underkäke (Mandibula) 12 Lårben (Femur) 80
Tänder (Dentes) 161 Knäskål (Patella) 4
Kotor (Vertebra) 44 Skenben (Tibia) 39
Revben (Costa) 23 Vadben (Fibula) 10
Nyckelben (Clavicula) 2 Fotben (Pedis) 47
Skulderblad (Scapula) 2 Rörben (Ossa longa) 72
Överarm (Humerus) 12 Oidentifierad fragment 1
Totalt 1122 År 1983-2009 Antal fragment Lager 0 96 1 123 2 286 3 342 4 149 5 117 6 8 7 1 Totalt 1122
Tabell 3. Alla lösfynd av människoben mellan åren 1983-2009 Tabell 4. Antal fragment per lager mellan åren 1983-2009
28 F igu r 5 . För de ln ing en av be nfragm en ten i proc e nt.
29 F igu r 6 . A nta l be nfrag me nt på tr äff ad e v ar je år me lla n 1 98 3 -2 00 9.
30
7.1
Resultat av könsbedömning
Den höga fragmenteringsgraden hos det humana benmaterialet från Ajvide utgjorde svårigheter för den som ville utföra könsbedömningar. Det gick endast utföra könsbedömningar på ett fåtal av människobenen. Bäckenbenet (coxae) som är det säkraste benet gick det att utföra en osäker könsbedömning av den distala delen på epicondylbredden. Bredden på epicondylen blev cirka 76,76 mm, vilket fick könsgraderingen: Man?, enligt Pearson (1917-1919 ur Bass, 1987), se tabell 1. Men flertalet av bäckenbenen i materialet var för
fragmenterade eller tillhörde mycket unga individer. Könskaraktärer börjar först uppstå vid puberteten, därför könsbedömer man i regel inte benelement av barn (Bass, 1987). Könsbedömingen gjordes på kraniedelar som Margo supra
orbitalis på pannbenet, Protuberantia på nackbenet, Processus mastoideus på
tinningbenet och Trigonum mandibulae på underkäken. Båda könen finns representerade bland de spridda människobenen.
7.2
Resultat av åldersbedömning
Bedömingen av ålder gjordes på benfragment där man kunde se om de var färdigfusionerade (sammanväxta) eller inte. Majoriteten av skelettdelarna som gick att åldersbedöma tillhörde åldersgruppen Adultus, se tabell 2, och var från vuxna individer på över 20 år. Men ett fåtal av benfragmenten kom från juvenila individer, (det fanns till och med ett ben från ett foster) från åldersgrupperna Infans, Infans 1, Infans 2 och Juvenilis. Benfragment från juvenila individer hade inte fusionerats alls, eller hade precis växt samman och hade en så kallad epifysrand och det fanns även mjölktänder i benmaterialet. De benelement som användes till åldersbedömning var bland annat kotor (vertebra), revben (costa), överarmsben (humerus), strålben (radius), armbågsben (ulna), lårben (femur), skenben (tibia), vadben (fibula), bäckenben (coxae), handben (manus) och fotben (pedis). Ålder bedömdes dessutom med hjälp av förslitningen på 23 lösfynd av molarer (kindtänder) från både maxilla och mandibula, samt 13 molarer som satt fast eller tillhörde underkäksfragment och 9 molarer som tillhörde överkäksfragment. Samtliga åldersgraderingar förekom enligt Brothwell (1981) för förslitningsgraderna på kindtänderna (se figur 3).
7.3
Resultat för kroppslängdsberäkning
Eftersom det inte fanns något helt lårben som är det säkraste benet för kroppslängdsberäkning, användes istället ett helt höger armbågsben enligt Sjøvolds metod (1990). Resultatet för längden ser ut som följande:
