skador
Generellt var alla benfragmenten och tänderna i gott skick, den kalkrika jorden på Gotland har bidragit till att människobenen har bevarats väl, utan alltför negativa påverkningar. Det hittades inga gnagspår på benfragmenten, som skulle kunna indikera att djur hade fört bort benelement från platsen. Många av benfragmenten var dock skadade, under den osteologiska analysen
observerades det att vissa benfragment har skadats på grund av hantering av benmaterialet. Det fanns heller inga spår på benelementen att de medvetet hade förstörts eller bearbetats, förutom det avskurna skenbenet, se figur 10 och 11 nedan.
8
Diskussion och tolkning
Som tidigare nämnts är spridda människoben inte något ovanligt fenomen under neolitikum, det förekom även under mesolitikum. I början hade de spridda människobenen på Ajvide förklarats vara resultatet av förstörda gravar som hade orsakats av jordbruksarbete. Men det är tveksamt om alla människobenen kan ha skadats av en plog. Lösfynd av människoben från till exempel 2007 års utgrävning visade att det fanns en del benfragment i lager 5, som inte kan ha skadats av en plog (Norderäng, 2008:5). Förklaringar till varför människobenen hade hamnat djupt ner i marken var återbegravningar av individer. Grav nr. 16 och 23 (paketgrav) påvisar en tradition av manipulerande av den avlidnes benelement, samt skelettering (Burenhult, 2002:33). De påträffade spridda människobenen visade sig fortsätta i sydlig riktning på det södra området av gravfältet (Norderäng, 2005:11). Lösfynden av människoben förekom i större koncentrationer i det södra området, än på de andra tidigare grävda ytorna (Kristiansson; 2006:14). Men utbredningen av de spridda människobenen förekom i hela området (se figur 1), även på ytor där det inte har påträffats några gravar (Norderäng, 2010:19).
Figur 10. (Fyndnr: 108300) Den avskurna nedre delen av skenbenet. Foto: Amanda Lundén 2012
Figur 11. Påbörjad inskärning på övre delen av skenbenet, (fyndnr: 108300). Foto: Amanda Lundén 2012
34
För att få en närmare översikt över hur lösfynden av människobenen låg i förhållande till gravarnas placering, se figur 12 och 13. Analysen uppvisade att utgrävningen från 2008 utgjorde det största antalet fynd av spridda
människoben jämfört med de andra utgrävningarna. 264 benfragment och tänder påträffades norr om den utgrävda huvudytan (se figur 6) under 2008. Flertalet av benfragmenten från 2008 härrörde förmodligen från förstörda gravar i schakt 5 (Norderäng, 2009:10). Som tidigare nämnts var de tidigare
utgrävningarna inte lika rika på fynd av spridda människoben, beroende på att en osteolog inte var närvarande vid alla grävningarna, samt att det i vissa fall kan vara svårt att särskilja människoben från djurben. Det finns antagligen fler människoben än de två nya benfragment som hittades i år 2012 i
djurbensmaterialet. Största delen av djurbensmaterialet har inte analyserats än. Man kanske skulle kunna få en tydligare bild om fler fynd av spridda
människoben hittades i djurbensmaterialet.
Det som också kan påverka det totala antalet benfynd från både djur och människor är utgrävningstekniken. Christian Lindqvist skriver att det alltid har varit en problematik för osteologer att många små benelement från djur går ofta förlorade under utgrävningar. Vilket beror på hur noggrant man sållar och storleken på nätmaskorna på sållen, som ofta är för stora. Lindqvist gick själv igenom en skräphög av jord från kulturlager som hade fallit igenom under sållningen och hittade ännu mer benfragment från fisk i högen (Linqvist, 1997:91). Detta skulle kunna gälla även för benfragment av människa, det vill säga att en del benfragment eller mycket små benelement från människa kan ha passerat nätmaskorna i sållet.
Lösfynden av människoben påträffades från lager 0-7, (se tabell 4). Majoriteten av människobenen befann sig i lagren 0-3, men en hel del av benfragmenten påträffades djupare ner i lagren 4 och 5. Endast ett fåtal benfragment påträffades i de allra djupaste kulturlagren 6 och 7. De mest fyndrika lagren av människoben var lager 2 (286 benfragment) och 3 (342 benfragment). Många av de spridda människobenen låg förhållandevis nära gravarna, vilket kan antyda att de tillhörde antingen skadade gravar, eller gravar där man har plockat ur vissa benelement.
35
Figur 12. Översiktsbild av den övre grävda ytan med lösfynd av människoben. Karta av Johan Norderäng, modifierad av Magdalena Fraser 2012.
Figur 13. Översiktsbild över huvudutgrävningsytan med lösfynd av människoben. Karta av Johan Norderäng, modifierad av Magdalena Fraser 2012.
36
Om de spridda människobenen uppfyllde en rituell funktion är svårt att bedöma. Flertalet av människobenen låg ihopblandat med djurben och keramik. Att gravar saknar kranier tyder på en medveten handling, liksom att det ofta saknades andra benelement från mellanneolitiska gravar såsom fotben. Enligt Andersson verkar detta antyda att avlägsnandet av benelement skulle kunna ha varit en grundläggande del av stenåldersbefolkningens begravningsritualer. I det sammanhanget verkade kranier och fotben ha varit de viktigaste
skelettdelarna (Andersson, 2004:8). I skelettmaterialet från Ajvide finns dock skelettdelar från hela kroppen representerade, kraniefragment var dock de mest frekventa i benmaterialet. Visserligen går kranium lätt sönder och det finns chanser att de är överrepresenterade gentemot de andra benelementen. Under den osteologiska analysen noterades att en del av kraniefragmenten passade ihop med varandra, samma sak gällde en del av rörbensfragmenten. Hand- och fotbenen var dock i de flesta fallen hela ben och tänderna var i gott skick.
Bäckenben, nyckelben, skulderblad var bland de benelement som var underrepresenterade och det fanns bara ett fåtal i benmaterialet. Dessa skelettdelar är rätt sköra, vilket kotor också är eftersom de är porösa i
strukturen. Det påträffades ändå 44 kotbenfragment genom utgrävningsåren. Några exempel på benelement som inte förekom i benmaterialet är korsben (Sacrum) och bröstben (Sternum).
De spridda människobenen skulle kunna antyda en annan typ av gravskick än de regelrätta skelettbegravningarna av hela kroppar enligt Norderäng (2010:19). Vid Fågelbacken i Västmanland hittades tidigneolitiska ansamlingar av brända ben. Enligt Artursson skulle de kunna tyda på ett slags begravningskick eller tillfällig deposition av anfäders ben (Artursson, 2007:211). Spridda
människoben i kultur- och boplatslager från mesolitikum och fram till neolitikum verkade vara en ganska vanlig företeelse både på Gotland och på fastlandet. Men däremot verkade skelettbegravningar från tidigare perioder än
mellanneolitikum inte vara ett lika förekommande begravningsskick. Andersson påpekar att det hittills inte har upptäckts några gravar mellan tidigneolitikum och i början av mellanneolitikum som innehållit en hel obränd individ i en grävd grop i marken på Gotland. Dock måste de tafonomiska faktorerna räknas med. Jorden har varit mer kalkrik på de gotländska gropkeramiska lokalerna än vid de tidigare trattbägarlokalerna på ön
(Andersson, 2004:9). Andersson ger följande tolkning: ”Den bild vi får av de
mellanneolitiska människorna är således att de, till skillnad från oss idag, inte hade någon historia av att gräva ner hela obrända människokroppar i marken. Detta borde istället, åtminstone till en början, ha upplevts som någonting nytt och annorlunda. Vad kan dåtidens människor ha upplevt som ett traditionellt och normalt sätt att behandla döda på? Möjligen kan ett hanterande av spridda människoben ha fyllt denna roll” (Andersson, 2004:10).
Den gropkeramiska kulturen anses av många forskare vara en direkt
progression från den tidigare trattbägarkulturen (Artursson, 2007:216). Skedde det kanske en överlappning, att gropkeramikerna delvis fortsatte med hantering av spridda människoben, parallellt med det ”nya” gravskicket av
37
Andersson verkar antyda att hantering av spridda människoben tillhörde gropkeramikernas ”förflutna” och ”samtid”. Därför kan frånvaron av särskilda benelement från gravar vara tecken på medvetna utföranden under
mellanneolitikum (Andersson, 2004:11). Slutligen vill Andersson understryka att en grav som innehåller ett icke-komplett skelett inte borde vara synonymt med en ”skadad” grav. Det ”nya” gravskicket med skelettbegravningar som formades mot slutet av mellanneolitikum på Gotland var invecklat. Detta medförde ritualer som bland annat innefattade att plocka upp benelement från gravar, eftersom de dödas skelettdelar torde ha varit en viktig del av stenåldermänniskornas ritualer och liv. Gravar tolkades då kanske inte som en slutgiltig viloplats, utan kan enligt Andersson ha ansetts vara en långvarig ritual (2004:17). Det finns dock som tidigare nämnts inga starka belägg för att vissa benelement från Ajvide skulle ha varit mer betydelsefulla, eftersom en del gravar på Ajvide har förstörts av sentida störningar och för att ett flertal av benfragmenten kanske kan komma från de skadade gravarna. Dock finns det antydningar om att det har skett upplockning av benelement och hanterande av ben när det gäller paketgravarna. Enligt Burenhult kan de kranielösa gravarna handla om skallkult (Burenhult, 1997:174). Visserligen dominerade kraniefragmenten av
människobenen att det skulle kunna antyda om skallkult. Men dock måste man ha i åtanke att kranium lätt går sönder och därför skulle många av kraniebitarna kunna höra samman till ett enda kranium. Det har hittills upptäckts nio
kranielösa gravar av 85. Det går såklart inte att utesluta möjligheten att det bara var särskilda individer som fick denna behandling, samt att man inte vet om det finns fler gravfält på Ajvide som skulle kunna innehålla fler kranielösa gravar. Det skulle behövas fler studier för att kunna förstå gravskicksmönstret på Ajvide. Det långa tidsspannet på ca 700 år som gravfältet har använts kan påvisa att gravskicket förmodligen ändrats under tiden, dock har inte alla gravar C-14 daterats och det är möjligt att gravfältet har använts under en längre tid. Samt att individer som tillhörde särskilda sociala grupper kanske begravdes på ett särskilt sätt (Norderäng, 2007:20). I östra Mellansverige och längs
Norrlandskusten verkar gravar och gravplatser tendera att vara placerade på boplatser. Dock finns det en källkritisk aspekt att det inte har gjorts
undersökningar efter ”specialiserade” gravplatser på andra områden i
landskapet. Men på Gotland verkar det har funnits specialiserade gravfält som högst troligt låg intill samtida boplatser (Artursson, 2007:219).
Kenotaferna kan ha varit symboliska gravar för individer vars kroppar inte har påträffats, eller som begravdes någon annanstans. Ofta förekommande
drunkningsolyckor hos jakt/fiskefolk som jagade säl kan vara en rimlig förklaring enligt Göran Burenhult. En annan förklaring som man inte kan bortse från är begravningstraditionerna som involverar blandäktenskap mellan olika stammar, som kräver återbördandet av den avlidne till stammens hemby (Burenhult, 2002:33). Är det kanske möjligt att skelett plockats upp ur gravar om fallet var att individer skulle återbördas till sina hembyar och att det på så vis blev återbegravningar i form av paketgravar? Det finns inga osteologiska analyser än som påvisar om skeletten i paketgravarna kan ha blivit skeletterade av människor. Att skelettera skulle gå fortare för att kunna packa ihop en kropp i form av en paketgrav.
38
Den naturliga förruttnelsen hos en kropp tar nämligen en lång tid innan man kan packa ihop kvarlevorna till en paketgrav (Norderäng, 2007:15).
Men kenotaferna som är lika stora som de riktiga gravarna, hade kanske fungerat som tillfälliga gravar, tills kroppen förmultnat så att den lättare kunde transporteras till hembyn. Dock fanns det gravgåvor i de flesta av de åtta funna kenotaferna, vilket skulle kunna motsäga hypotesen då det kanske inte var särskilt troligt att stenåldersmänniskorna lade ner gravgåvor i tillfälliga gravar. I samband med en förflyttning av ett skelett kan vissa benelement ha tappas på vägen. Det faktum att alla kroppsdelar finns representerade i benmaterialet, kan påvisa att det finns chanser att de kan härröra från kenotaferna eller från gravar med icke-kompletta skelett.
De spridda människobenen och tänderna uppvisade inga större skador som orsakats av tafonomiska faktorer. Däremot var många av benfragmenten skadade, bland annat på grund av hantering av benmaterialet. Men också av jordbruksarbete, en del gravar som låg nära markytan har troligen skadats av plog och alvluckrare. Däremot kan inte samtliga gravar som saknade kranium ha blivit skadade på grund av jordbruksarbete. En alvluckrare användes för brukandet av jorden på Ajvide i slutet av 1800-talet och redskapet såg ut som en stor stålkrok vilket kunde nå ner till djupet av 30 cm (Burenhult, 1997:16). En alvluckrare kan inte släpa iväg ett kranium, men kan krossa sönder kranier och benfragment kan därmed ha kommit upp till ytan eller flyttat på sig
(Kristiansson, 2006:52). Idag är stenålderlokalen på Ajvide en betesmark och senaste gången det förekom jordbruk var på 1940-talet med häst- eller
oxdragna plogar där plogdjupet uppgick till endast 15 cm (Burenhult, 1997:16). Skador på gravar kan dessutom ha förorsakas av rötter från träd och buskar eller vid avlägsnandet av buskar och träd. Utförandet av de drygt 400 stolphålen där flera var lokaliserade bredvid och i gravarna kan också ha orsakat skador (Kristiansson, 2006:52, Kristiansson & Norderäng, muntl., februari 2012). Burenhults tolkningar att stolphålen på Ajvide kan ha varit lämningar efter hus eller hyddor verkar inte särskilt sannolikt (Burenhult, 2002:32). De ca 400 funna stolphålen vid Ajvide har inga tydliga mönster på att kunna bilda några klara huskonstruktioner (Kristiansson & Norderäng, muntl., februari 2012). Artursson skrev att ibland förekommer brända djur- och människoben i stolphål (se kap. 6). Det framgick inte från utgrävningsrapporterna om människoben hade påträffats i stolphålar, men det gjorde det förmodligen inte.
Det avskurna skenbenet som hittades år 2001 antyder att benelementet skulle ha gjorts till en sorts verktyg. Men bearbetningen fullgjordes inte, eftersom snittet på den övre delen av skenbenet (se figur 9) endast hade påbörjats, men inte avslutats. Det fanns inga tecken på att benfragmenten på Ajvide kan ha varit utsatta för kannibalism, vilket däremot en del av skelettdelarna från
Hemmor, Stora Förvar, Alvastra och Jetteböle verkade påvisa. Under analysen observerades att vissa av de spridda människobenen var brända, de flesta var kraniefragment, men det fanns även rörbensbitar av bland annat lårben och vadben, samt ett handrotsben som har blivit påverkade av eld. Benelementen växlade från att vara brungråa till vitgråa i färgen. De brända fragmenten i benmaterialet från Ajvide, påträffades dock inte i några stora ansamlingar.
39
Det har påträffats härdar på Ajvide, en av härdarna på det södra området fick dock en 14C datering till bronsåldern. Detta skulle kunna vara en sentida
störning som kan ha skadat gravar (Kristiansson, 2006:52). Artursson påpekar dock att brandgravskick förmodligen användes samtidigt som skelettgravskicket under gropkeramisk tid (se kap. 6). Detta skulle kunna indikera att ett slags brandgravskick förekom på Ajvide. Men med tanke på de få fynden av brända benfragment förekom det förmodligen inte i någon stor utsträckning. De brända fragmenten kan dessutom ha varit inkluderade i rituella sammanhang. Härdar eller eldningslager som har upptäckts på andra gotländska stenålderslokaler är till exempel Gullrum, Hemmor, Ire, Visby och Västerbjers. I Gullrum fanns två härdar som båda låg drygt en meter från skelettfragment respektive kraniebitar. På Ire boplatsen fanns eldningslager med skörbränd sten som låg direkt på eller intill sex gravar med skelett. I Visby fanns antydningar om att eld hade använts i korrelation av gravanläggningar och vid en av härdarna i Västerbjers låg ett människokranium. Spåren av eldning har dock främst tolkats som
boplatslämningar, men stenålderlokalen på Ire ger ett visst stöd för teorin att det kan ha funnits anknytningar mellan eldning och gravar (Janzon, 1974:31ff). På grund av tidsbrist och avsaknad av information, gick det inte att utföra en noggrann MIND-beräkning för de ca 1122 benfragmenten och tänderna. Från de utgrävningsrapporter där det gjordes MIND-beräkningar uppgick det till minst 21 individer totalt (se kap. 7.6). Men det skulle lika gärna kunna röra sig om minst dubbelt så många individer. 21 individer är dock ett ganska stort antal, där individernas benelement på något sätt har fragmenterats och spridits ut på stenålderslokalen på Ajvide.