Mot en effektiv regim: ett problem med Global Ocean Governance

Malmö Högskola Globala Politiska Studier Internationella Relationer IR103S Kandidatuppsats, 14 hp VT-17

Mot en effektiv regim: ett problem med Global Ocean

Governance

En fallstudie om varför FN-resolutioner inte kunnat påverka staters

upphörande av att bedriva och subventionera bottentrålfiske i

internationellt vatten

Towards an Effective Regime: A Problem of Global

Ocean Governance

A case study on why UN-resolutions have not been able to influence state’s

abolishing of persuing and subsidizing bottom trawling in the high seas

Hanna Roos

Innehållsförteckning

FÖRKORTNINGAR 6 1. INTRODUKTION 7 1.1. SYFTEN OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 7 1.2. UPPSATSENS DISPOSITION 9 2. FORSKNINGSÖVERSIKT 9 2.2. ALLMÄNNINGARNAS TRAGEDI OCH SPELTEORI 9 2.3. HUR ALLMÄNNINGARNAS TRAGEDI KAN UNDVIKAS 12 2.4. REGIMTEORETISKA VILLKOR FÖR REGIMERS EFFEKTIVITET 13 2.4.1. KRITERIER AV REGIMERS EFFEKTIVITET IDENTIFIERADE AV GREENE 18 3. TEORI 19 3.1. REGIMTEORI 19 3.1.1. NEOREALISTISK REGIMTEORI 19 3.1.2. GROTIANSK REGIMTEORI 20 3.1.3. MODIFIERAD NEOREALISTISK REGIMTEORI 21 3.2. MODIFIERAD NEOREALISTISK REGIMTEORETIKERS DEFINITIONER AV REGIM 23 3.3. KRITIK AV MODIFIERAD NEOREALISTISK REGIMTEORI 24 3.4. HUR TEORIN ANVÄNDS FÖR ATT BESVARA STUDIENS FRÅGESTÄLLNING 24 4. METODOLOGI 25 4.1. FALLSTUDIE 25 4.2. URVAL 26 4.2. HUR METODERNA ANVÄNDS I STUDIEN 27 4.3. METODER OCH DESS FÖR-OCH NACKDELAR 28 4.4. MATERIAL 30 5. ANALYS 31 5.1. BOTTENTRÅLFISKE 31 5.1.2. NUVARANDE REGLERINGAR AV BOTTENTRÅLFISKE I INTERNATIONELLT VATTEN 33 5.1.3. BOTTENTRÅLFISKE – EN EKONOMISKT OLÖNSAM OCH EKOLOGISKT DESTRUKTIV VERKSAMHET 35 5.1. DEL 1: VARFÖR BEDRIVER OCH SUBVENTIONERAR STATER BOTTENTRÅLFISKE I INTERNATIONELLT VATTEN? 35

5.2. DEL 2: VARFÖR IMPLEMENTERAR INTE INVOLVERADE STATER UNGA-RESOLUTIONER ANGÅENDE ETT MORATORIUM AV BOTTENTRÅLFISKE I INTERNATIONELLT VATTEN? 40 5.2.1. INTRESSE BLAND INVOLVERADE AKTÖRER 41 5.2.2. KVANTITET AV INVOLVERADE AKTÖRER OCH DIVERSITET 42 5.2.3. STATLIG INFLYTELSEMAKT 43 5.2.4. ICKE-STATLIG INFLYTELSEMAKT 43 5.2.5. PROBLEMOMRÅDETS NATUR 45 5.2.6. REGLERS FORMULERINGAR 45 5.2.7. MEKANISMER FÖR RESURSDELNING 46 5.2.8. MEKANISMER FÖR KONSULTATION OCH DISPYTLÖSNINGAR 47 5.2.9. UPPFÖLJNINGSKAPACITET OCH GRANSKNING AV IMPLEMENTERANDE 47 6. SLUTSATSER 49

7. KÄLLOR 51 7.1. BIBLIOGRAFI 51 7.2. ELEKTRONISKA KÄLLOR 56

Abstrakt Global Ocean Governance (GOG) är till för att styra och organisera aktörers nyttjande av havens resurser som inte täcks av nationell lagstiftning på ett hållbart sätt. Men efter årtionden av staters förbiseende av regimen för ett hållbart nyttjande som främst FNs Generalförsamling (UNGA) ämnat skapa, har regimen inte fungerat. Även om stater rationellt skulle gynnas av att samarbeta för ett hållbart nyttjande av havens resurser genom ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten, har detta inte skett. Det är alltså tydligt att regimen inte fungerar. Frågan är varför - det vill säga hur regimen brister i att säkerställa ett hållbart nyttjande av havens resurser. För att ta reda på hur regimen brister krävs en undersökning av regimens (in)effektivitet. Det finns ingen konsensus mellan regimteoretiker av vad som utgör en (in)effektiv regim och hur en regims effektivitet kan mätas. Denna studies huvudsakliga bidrag till den vetenskapliga forskningen är att bidra med information om vad som utgör en effektiv respektive ineffektiv regim. Denna studies syfte är inte att ta reda på denna fråga, men att genom analysen om hur regimen av ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten brister, bidra till den vetenskapliga forskningen utifrån teorikonsumtion. Genom Greenes (1996) kriterier för vad som utgör en (in)effektiv regim har jag undersökt hur regimen, dess skapande institutioner samt regimens omgivning, brister. Ett viktigt resultat av min analys är att UNGA brister på grund av sin försiktighet att styra staters beteende genom en global regim, det vill säga betoningen av dess resolutioner i frågan om ett moratorium mot bottentrålfiske i internationellt vatten är bristfälliga. Ord: 16 480. Abstract The main task of Global Ocean Governance (GOG) is to govern and organize actor’s exploitation of the resources that the seas that are not covered by national jurisdiction provide, in a sustainable manner. But after decades of state’s ignorance towards the

regime on a sustainable use of the resources of the seas that the United Nation’s General Assembly (UNGA) has been aiming to create, the regime has shown to be dysfunctional. Even if states would benefit rationally from cooperation for a sustainable use of the resources that the seas provide through a moratorium on bottom trawling of the high seas, such cooperation is not in place. It is clear that the regime is dysfunctional. The question is why – that is, in what way the regime is insufficient in providing a sustainable use of the resources of the high seas. In order to analyse why the regime is flawed, an evaluation of the regime’s (in)efficiency is required. There is no consensus among regime theorists of what makes an (in)effective regime and how a regime’s effectiveness can be measured. The main scientific contribution of this study is to contribute with information on what criteria makes an effective or an ineffective regime. The purpose of this study is not to examine this question per se, but to, through the analysis of how the regime on a moratorium of bottom trawling in the high seas is lacking, provide to the scientific regime discussion through theory consumption. Through Greene’s (1996) criteria on what makes a regime (in)effective, I have analysed how the regime, it’s creator’s, and the surroundings of the regime, fails. A key-finding of my analysis is that UNGA fails because of its caution to steer state’s behaviour through a regime, that is, the stress of its resolutions for a moratorium on bottom trawling in the high seas are lacking. Words: 16 480.

Förkortningar CPR – Gemensam resurspool DSCC - Deep Sea Conservation Coalition EEZ – Exklusiv ekonomiska zon ENGO – Icke-statlig miljöorganisation FN – Förenta nationerna GOG – Global Ocean Government IGO – Interstatlig organisation IPSO - International Programme on the State of the Ocean IUCN - International Union for the Conservation of Nature IUU – Illegalt, icke-rapporterat och icke-reglerat fiske N.m. – Nautiska mil NRDC - Natural Resource Defence Council RFMO –Regional Fisheries Management Organization UNCHE - United Nations Conference on the Human Environment UNCLOS – FNs internationella havsrättskommission UNFAO – FNs livsmedels- och jordbruksorganisation UNGA – FNs generalförsamling VME – Vulnerable Marine Ecosystems WWF – Världsnaturfonden

1. Introduktion

1.1. Syften och frågeställningar Global ocean governances (GOG) syfte är att styra, influera och reglera över internationellt vatten, alltså de havsområden som inte täcks av nationell lagstiftning, och dess resurser. Men GOG är kritiserat av diverse forskare för att inte fungera effektivt inom många områden. Internationellt vatten styrs av GOG genom institutioner och organisationer som FNs Internationella havsrättskommission (UNCLOS), FNs livsmedels- och jordbruksorganisation (UNFAO), FNs generalförsamling (UNGA) (genom dess resolutioner), och regionala fiskeriorganisationer (RFMOs), med flera. Men efter årtionden av arbete för att säkra ett hållbart nyttjande av resurserna inom internationellt vatten, har GOG visat sig icke-fungerande, även om vissa framsteg har gjorts. Frågan är varför GOG inte fungerar effektivt, när stater och den marina miljön tydligt är i behov av en fungerande GOG, och när stater, forskare och ENGOs tydligt uttryckt intresse för ett välfungerande GOG? För att ta reda på hur GOG brister, har jag gjort en del avgränsningar. Eftersom resursutvinning av resurser inom internationellt vatten är ett så pass brett område, har jag avgränsat mig till att undersöka fallet av bristerna i GOG relaterat till bottentrålfiske. Bottentrålfiske är den mest destruktiva fiskemetod, och aktörer som forskare, icke-statliga miljöorganisationer (ENGOs) och numera stater har uttryckt starkt intresse för ett moratorium mot bottentrålfiske i internationellt vatten, tills mer forskning finns tillgängligt om ämnet. Regimen jag studerar är alltså regimen som främst UNGA ämnat skapa kring ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten. Denna regim har, precis som GOG i stort, visat sig otillräcklig och icke-fungerande. Frågan är varför? Var och hur brister regimen? Utifrån dessa frågor och avgränsningar har jag formulerat forskningsfrågan ’Hur kan staters icke-implementerande av UNGA-resolutioner angående ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten förklaras utifrån modifierad neorealistisk regimteori?’. Som teoretiskt ramverk har jag utgått från modifierad neorealistisk regimteori, eftersom jag studerar en regim och dess brister. De största frågorna inom inriktningen

modifierad neorealistisk regimteori är hur samarbetsarrangemang är möjliga, samt vad som utgör en fungerande regim – frågor vilka utgör huvudsyftet av min studie. Denna teori studerar alltså de frågor som jag ämnat studera, vilket gör en applicering av teorin på mitt valda fall smidigt, samt att det finns ett brett underlag för teoretisk vetenskaplig information kring ämnet. För att ta reda på vad som gör regimen i fråga icke-fungerande, utgår jag från en modifierad neorealistisk regimteoretikers identifierade kriterier för vad som gör regimer (in)effektiva. Det finns ingen konsensus mellan regimteoretiker, eller modifierad neorealistisk regimteoretiker, av vad som utgör en (icke-)fungerande regim. Jag har ändå valt att utgå ifrån en särskild teoretikers kriterier, för att ha ett tydligt ramverk att gå utifrån i min analys. Detta innebär en begränsning för mina resultat, eftersom Greenes kriterier inte är bekräftade av andra teoretiker inom samma fält. Vad jag beskrivit ovan är del två och huvuddelen av min uppsats. Men det krävs en del förarbete som kommer ligga till grund för del två. Underlaget består av del ett, där jag ämnat förklara vilka motiv som finns för stater att samgå i ett internationellt samarbete under en regim respektive icke-samarbete (status-quo) - det vill säga hur nödvändig en regim är och varför stater inte kan uppnå nödvändiga mål utan en regim. Det är alltså av vikt att undersöka staters motiv att bedriva bottentrålfiske i internationellt vatten. Forskningsfrågan för del ett lyder: ’Hur kan staters bedrivande och subventionerande av bottentrålfiske i internationellt vatten förklaras utifrån allmänningarnas tragedi och spelteori?’. Denna studie förväntas ge bidrag till forskningen inom två plan: dels ämnar jag i min studie bidra till den vetenskapliga debatten kring varför GOG inte fungerar inom vissa områden, och dels men även främst, ämnar jag i min studie bidra till den regimvetenskapliga debatten kring vad som utgör en (in)effektiv regim. Som jag nämnt finns det ingen konsensus bland regimforskare inom de olika regiminriktningarna av vad som utgör en effektiv respektive ineffektiv regim. Men genom mer teorikonsumerande forskning utifrån olika teoretikers uppsatta kriterier av vad som utgör en (in)effektiv regim, kan forskningen drivas framåt och ge underlag för vilka specifika kriterier som är effektiva redskap för att mäta regimers (in)effektivitet. Genom att jag använder en modifierad neorealistisk regimforskares kriterier kan min studie ge

bidrag till den vetenskapliga diskussionen inom modifierad neorealistisk regimteori. Dessa utgör del två av min studies bidrag till forskningen. Vad gäller del ett ämnar min studie förklara varför del två av min uppsats är viktig, det vill säga varför regimer är nödvändiga i vissa fall. Del ett är teoristyrkande, då teorin används vilket leder till att teorins antaganden stärks (även om detta är inte huvuddelen av min uppsats, men en nödvändig del för att ge underlag till huvuddelen). 1.2. Uppsatsens disposition Uppsatsen är indelad i sju kapitel. I kapitel 1 ges en introduktion av studiens handling, dess problem, syften, frågeställningar samt dess bidrag till den vetenskapliga forskningen. I kapitel 2 redovisas en inventering av tidigare forskning inom fälten (det vill säga del ett och del två av min uppsats). I kapitel 3 motiveras teorival samt en diskussion om hur teorin används i studien och hur den är relevant för min studie. I kapitel 4 presenteras och diskuteras metoder som används i studien, samt vilket material som används. Kapitel 5 består av studiens analys och huvuddel av uppsatsen. I kapitel 6 sammanfattas de resultat som analysen medfört, samt vad dessa resultat innebär gentemot den formulerade frågeställningen samt för den vetenskapliga debatten. Slutligen presenteras källhänvisningen i kapitel 7.

2. Forskningsöversikt

I studiens forskningsöversikt inleder jag med att presentera olika forskares syn på allmänningarnas tragedi samt spelteori. Därefter presenteras lösningar för hur allmänningarnas tragedi kan undvikas, det vill säga genom internationella regimer. Slutligen presenterar jag olika teoretikers ståndpunkter för vilka kriterier som gör internationella regimer effektiva. 2.2. Allmänningarnas tragedi och spelteori En allmänning innebär ett område med resurser som delas av olika aktörer som har intresse av att exploatera dessa resurser. En bättre term är Gemensam resurspool (CPR), vilken indikerar på resursen och inte på området som innehar resursen, som termen

allmänning gör. En CPR gagnar aktörer, men CPRs värde minskar då varje aktör följer sitt egenintresse och exploaterar denna resurs så att resursutvinningen överstiger utbudet (Ostrom, 1990). Allmänningar och dess resursers värde kan minska på två sätt: genom att överexploatera resurserna, eller genom att använda allmänningen som en soptipp genom exempelvis utsläpp vilket sänker värdet på luften för människan (Ostrom, m.fl., 2002: 18). 1968 publicerades artikeln The Tragedy of the Commons eller Allmänningarnas Tragedi skriven av ekologen Garret Hardin, vilken fick stor uppmärksamhet av forskare och politiker. Hardins övergripande argument var att det ligger i aktörers intresse att exploatera allmänningens resurser så mycket som möjligt innan andra aktörer hinner före. Aktörer tvingas därför prioritera kortsiktiga vinster över långsiktiga (Hardin, 1968: 1243-48). Ostrom menar att kärnan i problemen kring allmänningarnas tragedi och spelteori just är fripassagerarproblemet. Så länge det finns motiv att fripassagera finns det en fara för att alla aktörer som har tillgång till allmänningen kommer fripassagera (Ostrom, 1990: 1-6). Hardin och Ostrom är två av de mest välkända forskarna som studerar eller har studerat resursexploatering av allmänningar. De kommer dock till två väldigt olika slutsatser. Hardin har en mörk syn på konsekvenserna för allmänningen vilken aktörer utnyttjar. Hardin menar att varje aktör gränslöst tvingas öka resursexploateringen av allmänningen tills resurserna är slut. Enligt Hardin leder alltså allmänningarnas tragedi till destruktion av alla aktörer som använder eller är beroende av allmänningen. Den enda utvägen skulle vara privatisering eller nationalisering av allmänningen (Hardin, 1968: 1244). Ostrom däremot har en ljusare syn på konsekvenserna av resursexploaterande av allmänningar. Genom flera fallstudier av resursexploatering av allmänningar drar Ostrom slutsatsen att utfallen oftast i praktiken är ljusare än vad teoretiska modeller förutspår. Resursanvändare använder sig ofta av sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och regelstiftande – nämligen regimer (Ostrom, 1990). Spelteori är frekvent använt för att tydliggöra staters motiv att agera irrationellt i fråga om allmänningar. Enligt modifierad neorealistisk regimteori är stater rationella aktörer, men fångarnas dilemma kan förklara varför stater agerar irrationellt i rationella termer. Fångarnas dilemma kan exempelvis förklara varför stater på den internationella

arenan har överfiskat haven eller förorenat atmosfären. Dessa är fall av marknadsmisslyckanden. Stater misslyckas med samarbete, eller rättare sagt stater väljer att använda sig av konkurrenspräglade strategier snarare än samarbetsvilliga strategier, eftersom de tror att andra stater också kommer att använda sig av konkurrenspräglade strategier i fråga (Little, 2011: 302-3). Spelteori innebär analys av detta scenario: en aktör har preferenser över ett visst utfall, vilket påverkar dennes agerande. Men själva utfallet beror på hur andra aktörer agerar. Det finns två analyser inom spelteori: icke-kooperativa spel, där hur aktörerna väljer strategier analyseras, och kooperativa spel, där hur aktörerna väljer att forma allianser analyseras. Icke-kooperativa spel kan vidare klassificeras till statiska och dynamiska spel, där statiska spel enbart sker en gång och där dynamiska spel sker upprepade gånger. Informationen som delas mellan aktörerna är en avgörande faktor för hur aktörerna agerar. Imperfekt information innebär att aktörerna är osäkra på utfallet av en kombination av val. Inkomplett information innebär att aktörerna är osäkra på andra aktörers preferenser och önskade utfall av spelet (Hanley m.fl., 2013: 133). Fångarnas dilemma är den mest kända och använda modell inom spelteori. Fångarnas dilemma är skapat av A. W. Tucker år 1950 går ut på att två fångar (A och B) är fängslade på grund av att de är misstänkta för stöld, men det finns inte tillräckligt med bevis för att fälla dem utan att en av dem erkänner. Polisen kan fälla båda för det mildare brottet att inneha stulet gods utan fler bevis. Fångarna förhörs i separata rum. Fångarna förväntar sig dessa utfall: om de båda erkänner och går med på att vittna får båda två års fängelsestraff. Om ingen av fångarna erkänner får båda ett sex års långt fängelsestraff. Om en av fångarna erkänner och den andra inte, får en av dem det maximala femårsstraffet medan den andra går fri (Hanley m.fl., 2013: 133-4). Se tabell nedan. A Erkänna Förneka B Erkänna 2 år, 2 år Fri, 5 år

Förneka 5 år, fri 6 månader, 6

månader

A formulerar en strategi: om B förnekar rån är As bästa drag att erkänna, och om B erkänner, är As bästa drag fortfarande att erkänna. Därför är As bästa drag att erkänna, vilket är det sub-optimala alternativet, men det säkraste. B, som precis som A tänker rationellt, erkänner också. Utfallet blir då sub-optimalt för båda – det vill säga att båda erkänner och får två års fängelsestraff (Hanley m.fl., 2013: 133-4). 2.3. Hur allmänningarnas tragedi kan undvikas Spelteori och dess modeller, så som fångarnas dilemma, är effektiva på det sätt att de är enkla att förstå samt att de demonstrerar de grundläggande motiven för involverade aktörers ageranden. Men dessa är i hög grad simplifierade modeller av verkligheten. Mänsklig motivering är mer komplex än vad fångarnas dilemma visar. Exempelvis råder inte total inkomplett eller perfekt information vilket råder i fångarnas dilemma, tillsammans med andra intervenerande faktorer. Ibland sker Hardins tragedi, men i många andra fall sker den inte (Ostrom m.fl., 2002: 3-4). Genom kommunikation och tillit mellan aktörerna (Ostrom m.fl., 2002: 4), framtidens skugga (vilken innebär att aktörerna måste bygga strategier med tanke på framtidens negativa konsekvenser om aktören skulle fuska eller bete sig illa i spelet) (Little, 2011: 303) och förmågan att skapa regimer som styr över allmänningen och dess resurser, kan aktörernas ageranden ofta påverkas så att tragedin undviks (Ostrom m.fl., 2002: 4). Enligt modifierad neorealistisk regimteori kan anarki, allmänningarnas tragedi eller andra faktorer som försvårar internationellt samarbete undvikas genom regimer. Modifierad neorealistisk regimteori använder sig ofta av spelteori för att förklara och förstå fenomen. I spelteori agerar aktörerna utefter hur de tror att andra aktörer kommer agera. Detta gör att samtliga aktörer agerar på ett likt sätt, exempelvis utefter konkurrenspräglade strategier. Men inga aktörer skulle förlora på om alla aktörer övergick till en kooperativ strategi istället. Det är bara övergången som är svår att uppnå. Det finns dock motiv för aktörerna att uppnå denna övergång, eftersom allmänningens resurser då skulle kunna användas på ett hållbart sätt. Inom modifierad neorealistisk regimteori är det därför viktigt att få aktörerna att förstå att en övergång är nödvändig, och hur aktörerna kan gynnas av denna övergång till samarbete. Ett annat motiv för aktörer att samarbeta är att spelet nästan aldrig sker enbart en gång, utan flera gånger. Skulle spelet enbart ske en gång skulle aktörerna inte kunna lita på

varandra, och hur än aktörerna skulle bete sig i spelet, skulle agerandet inte få några negativa konsekvenser vilket troligen skulle leda till Hardins tragedi. Det är dock mer realistiskt att spelet sker flera gånger, eller under en längre tidsperiod. Framtidens skugga faller då över aktörerna som ger aktörer motiv att ta risken att samarbeta för att uppnå det optimala utfallet, snarare än att agera säkert genom att använda sig av en konkurrenspräglad strategi för att uppnå det sup-optimala utfallet i spelet. När alla aktörer väl kommit överens om att samarbeta i en viss fråga, och när regimer skapats eller avtal skapats genom redan existerande regimer, finns det lite motiv för aktörerna att igen dra sig ur, då det finns risk att aktörer en efter en (tit-for-tat) drar sig ur, vilket resulterar i att aktörerna åter enbart uppnår det sub-optimala utfallet genom konkurrenspräglade strategier. Fripassagerarproblemet undviks även på detta sätt när övergången väl skett, då aktörerna skulle förlora på ett tit-for-tat-scenario. Övergången sker när samtliga aktörer som har tillgång till CPR har implementerat och accepterat övergången och de nya regleringarna över CPR (Little, 2011: 303). 2.4. Regimteoretiska villkor för regimers effektivitet Eftersom de flesta miljöproblem är globala eller transnationella måste även internationellt miljöstyre vara kooperativt och kollektivt för att regleringarna ska få effekt. Stater delar generellt både källorna till och konsekvenserna av miljöproblem. Därför är internationellt samarbete en grundläggande förutsättning för att miljöproblem ska kunna lösas globalt. Det är inte många aktörer som motsäger detta påstående. Däremot saknas en precis förklaring av vad som krävs för att möjliggöra internationellt samarbete. Utifrån modifierad neorealistisk regimteori är internationellt miljöstyre sammanlänkat med de lagar, regleringar och policyer som reglerar beteende, vilka existerar på grund av de internationella regimer som implementerar dessa (Elliot, 2004: 94). Det är därför ingen konstighet att utifrån modifierad neorealistisk regimteori och de flesta IR-teorier som behandlar miljöproblem kan dessa angripas genom internationellt samarbete (Vogler, 1996: 7 och Kutting, 2000: 23). Modifierad neorealistisk regimteori erkänner neorealistiska antaganden så som anarki och allmänningarnas tragedi som faktorer som försvårar möjlighet till internationellt samarbete, men att internationellt samarbete kan uppnås genom internationella

regimer. Det är dock givetvis inte så enkelt att alla regimer i samtliga fall under samtliga förutsättningar faktiskt leder till internationellt samarbete. Inom exempelvis UNGA har vissa resolutioner gått igenom och andra inte. Vissa resolutioner som gått igenom har varit effektiva medan andra inte har kunnat uppnå de mål de var avsedda för. Frågan är då vilka faktorer som gör regimer effektiva? Det finns ingen klar konsensus mellan IR-forskare eller regimteoretiker kring vilka faktorer som gör regimer effektiva. Teoretiker har uttryckt svårigheter att bestämma bestämda kriterier, och att det behövs mer forskning kring ämnet. I den existerande debatten inom modifierad neorealistisk regimteori har olika forskare definierat egna kriterier utifrån sina studier. Jag har i min analys valt att använda mig av en av dessa forskares kriterier, nämligen de definierade av Greene (1996). Det finns ingen bestämd definition bland regimforskare av termen effektivitet. Begreppet kan till stor del bero på vilka kriterier av regimers effektivitet som används i en studie (Young, 1994 och Levy, 1993). Regimer kan exempelvis ha stor påverkan på staters beteenden att agera annorlunda än hur de skulle agerat om inte regimen existerat, men detta behöver inte betyda att miljöproblemet som regimen är ämnad behandla förbättras. Eller, även om miljöproblemet förbättras, behöver denna förändring inte ha att göra med regimens åtgärder (Greene, 1996: 199). Precis som att forskare har tagit fram olika kriterier för regimers effektivitet skiljer de alltså även på vilken effektivitet de undersöker. Kutting skiljer på institutionell effektivitet och miljöeffektivitet, alltså på den förändring som regimen lyckas uppnå (exempelvis förändrade beteenden av stater), och på hur själva miljöproblemet förändras (Kutting, 2000: 30). Detta är en rimlig distinktion utifrån ovan diskuterade problem, men även eftersom även om en regim kan ses som effektiv eftersom den nått de mål den var ämnad för att nå, behöver själva målet inte vara effektivt i sig. De flesta regimteoretiker har dock studerat regimers effektivitet utifrån den förändring som regimen lyckats uppnå. Detta kan bero på att orsakerna till miljöförändring ofta är oklar, vilket gör det svårt att studera effektivitet utifrån denna definition. Greene går efter hur regimer kan uppmuntra tillmötesgående och förändring av beteende i linje med dess normer och regler (Greene, 1996: 200). Men dessa definitioner

av effektivitet utelämnar en viktig faktor. Vare sig man utgår från regimens förändring den lyckats uppbringa, utifrån hur miljöproblemet förbättrats, eller utifrån hur regimens mål uppnåtts, ger dessa definitioner enbart möjlighet att analysera regimer som har haft någon form av effekt; som lyckats på något sätt; som fått igenom regleringar. Hur gör man då för att mäta regimers effektivitet, alltså för att förstå var regimen brister? Eftersom regimen jag undersöker är dysfunktionell och inte har uppnått stora förbättringar, kan jag inte undersöka dess effektivitet utifrån hur miljöproblemet förbättrats. Jag kan inte heller undersöka hur regimen förändrat staters beteenden eftersom resolutionerna enbart delvis implementerats. Mitt syfte är istället att undersöka regimens effektivitet genom kriterier (som Greene tagit fram), för att ta reda på var regimen brister i sin ineffektivitet. Kay och Jacobson har presenterat villkor vilka de kallar ’nivå av samarbete’, då ju tätare ett samarbetsarrangemang är, desto större möjligheter har regimen för framgång. En regims effektivitet beror enligt dem på regimens nivå av samarbete, vilket utgörs av en rad faktorer så som regimens informationsutbyte mellan aktörer, antalet regleringar som stiftas, och antalet regleringar som implementeras (Kay och Jacobson, 1983: 14-18). En annan strategi som Kay och Jacobson sammanställt är processfaktorer om hur väl arbetet i en internationell organisations planering sker som avgör en regims effektivitet (Kay och Jacobson, 1983: 316-17). Wettestad och Andresen, vilkas studie grundar sig i Underdals och Kay och Jacobsons verk, presenterar andra indikatorer för huruvida regimen i fråga faktiskt behandlar det miljöproblem som regimen var ämnad att förbättra eller lösa. Dessa indikatorer är: (1) resultaten av de institutionella mål som satts upp av medlemsstaterna, (2) i den mån av korrespondens mellan expertrådgivning och faktiska beslut som tas, och (3) graden av förbättring av miljöproblemet i förhållande till det pre-institutionella tillståndet av miljöproblemet (Wettestad och Andresen, 1991: 2). Forskarnas tredje kriterium har även Underdal presenterat, vilket hon kallar ’standard’ för när regimer är effektiva, alltså graden av förbättring av miljöproblemet i förhållande till det pre-institutionella tillståndet av miljöproblemet (Underdal, 1992). Även Haas, Keohane och Levy menar att en institutions effektivitet beror på den förändring som institutionen medfött (1993). Även Bernauer anser att en regims effektivitet kan mätas genom att studera hur mycket regimen nådde de mål den var ämnad att nå, likt Wettestad och Andresen och

Kutting. Han rekommenderar att för att ta reda på vilka faktorer i en regim som är effektiva respektive ineffektiva bör vilka regimer som fått effektiva effekter respektive regimer som inte fått effektiva effekter kartläggas. Därefter kan dessa jämföras för att hitta liknande faktorer i de som var effektiva, och liknande faktorer för de som var ineffektiva. Dessa faktorer skulle då utgöra kriterier för institutioners effektivitet (Bernauer, 1995: 353). Exakt en sådan studie är faktiskt utförd, av Breitmeier, Underdal och Young (2011). I studien undersöker forskarna vilken effekt maktdistribution, rollen av ’drivare’ och ’eftersläntare’, beslutsregler, djupet och tätheten av regimregler, och kunskapen om problemet i fråga har på regimers effektivitet (Breitmeier m.fl., 2011). Enligt Kutting kan regimens institutionella effektivitet bestämmas utifrån i vilken mån regim faktiskt arbetar med att försöka lösa det problem regimen var utsedd att lösa. Detta kan mätas utifrån kriterierna: (1) medverkande av alla berörda aktörer, (2) hög kunskap om miljöproblemet institutionen ämnar lösa och väl användande av denna kunskap, (3) sammanlänkningen mellan miljöproblem och andra policyproblem, (4) hög grad av välvilja, och (5) åstadkommandet av de institutionella målen. Enligt Young kan regimers effektivitet mätas genom att studera internationella miljöinstitutioners roll. Young drar slutsatsen att regimer är effektiva i den grad de påverkar aktörer att bete sig annorlunda än hur de skulle om regimen skulle vara icke-existerande. En regims roll bestäms med kriterierna (1) regimens genomskinlighet (det vill säga öppenhet med regimens arbete för allmänheten), (2) regimens förmåga att anpassa sig till förändring, och (3) regimens robusthet kring mekanismer för sociala val. De faktorer kring den sociala miljö vilken regimen verkar utgörs av (1) staters kapacitet att implementera avtalen, (2) maktdistribution (exempelvis materiell ojämlikhet mellan medlemsstater), (3) nivån av interdependens mellan medlemsstater, och (4) den styrka/effekt som idéer och ideologi har (Young, 1992: 176-194). Forskare som Wetterstad och Andresen, Bernauer, Kutting, etcetera har kommit fram till att det bästa sättet att ta reda på regimers effektivitet är att studera dess resultat. Men detta är problematiskt i min mening. Anledningen till att studera vilka faktorer som gör en regim effektiv är att förstå hur en regim bäst kan skapas, utvecklas eller förändras, för att den ska kunna uppnå bästa resultat. Men för att kunna följa forskarnas studiemetodik måste regimen som studeras ha uppnått någon form av resultat, för att man ska kunna utgå från dessa resultat i bedömningen av vad som gör regimen effektiv

eller ineffektiv. Men den regim jag studerar har ännu inte uppnått något resultat inom problemområdet, och jag ämnar studera varför. Jag kan alltså inte använda mig av forskarnas studiemetodik. De flesta av de presenterade forskarnas kriterier skulle kunna användas i min analys för att ta reda på hur regimen brister i att styra stater i dess resursutvinning i internationellt vatten på ett hållbart sätt. Jag ska nu ta upp varför jag inte har valt några av de presenterade forskarnas kriterier. Kuttings kriterier är för koncist förklarade för att jag ska kunna förstå dem på ett så grundligt sätt att jag ska kunna använda dem i min egen analys. Breitmeier, Underdal och Young använder annorlunda metoder i sin studie än vad jag gör. Forskarna använde sig av mycket kalkyleringar, uträkningar och nedbrytningar av olika faktorer som jag inte är familjär med för att jag skulle kunna granska deras studie i detalj. Jag hade inte full tillgång till Kay och Jacobsons och Youngs studier, vilket gjorde att jag inte hade möjlighet att granska dessa vilket jag skulle behöva göra om jag skulle använda deras studier som grund för min analys. Wettestad och Andresen presenterade relativt få och breda kriterier, vilket skulle försvåra en precisare analys. Greene däremot, har identifierat ett antal kriterier som är koncisa, men ändå motiverade och djupgående, varför jag anser att Greenes kriterier är goda verktyg för min analys. Men Greenes kriterier kommer inte utan kritik. Jag har identifierat två kriterier som Greene inte identifierat, nämligen (1) sanktioner och (2) juridiskt bindande. Jag har grundat denna kritik på min uppnådda kompetens genom de artiklar jag läst under min studieprocess. Om en regim ämnar skapa regler är sanktioner en viktig faktor till om involverade aktörer kommer följa reglerna eller förkasta dem. Det kan vara så att Greene inte identifierade detta kriterium eftersom hans studie handlade om internationella regimer, och på det internationella planet råder anarki på grund av staters suveränitet. Samma sak gäller vare sig reglerna är juridiskt bindande. Men sanktioner kan implementeras även i detta fall på internationell nivå. Detta skulle ge stater ytterligare motiv, kanske det extra motiv som behövs, för att stater ska prioritera fråga högre än hur den prioriteras idag.

2.4.1. Kriterier av regimers effektivitet identifierade av Greene Greene (1996) skiljer på externa och interna variabler för en regims effektivitet. Det externa står för regimens yttre miljö, exempelvis aktörerna som utnyttjar CPRs karaktärer, och det interna står för regimens inre miljö, exempelvis dess struktur och ordning. Jag kommer nu lista och förklara de externa kriterierna för regimers effektivitet identifierade av Greene: (1) staternas intressen att lösa problemet regimen är utsatt att lösa. (2) Distributionen av statlig inflytelsemakt, t.ex. om en stat med mycket makt säger sig emot eller för ett avtal inom regimen, kan detta ha inverkan på andra stater med mindre makts ställning i frågan. (3) Icke-statlig inflytelsemakt, så som lobbygrupper, forskare och allmänhetens vilja att lösa problemet. (4) Miljöproblemets natur, alltså dess vetenskapliga eller sociala komplexitet samt involverade aktörers diversitet. Miljöproblemets komplexitet påverkar staternas kapacitet att implementera avtal. De interna kriterierna för regimers effektivitet inkluderar (1) Formuleringen av regler och åtaganden, vilket inkluderar de sätt som politiska och juridiskt bindande föreskrifter är kombinerade och de mekanismer som utvecklar regler. Staters implementering av avtal kan exempelvis öka genom att avtalet fokuserar på tekniska regleringar istället för operationella regleringar. (2) Mekanismer för resursdelning mellan involverade stater, så som vetenskaplig och teknisk kunskap. (3) Mekanismer för konsultation och dispytlösningar kan ha stor inverkan på om dispyter försummas, eskalerar eller uppklaras. (4) Uppföljningskapacitet och granskning av implementerande, det vill säga förmågan att övervaka staters beteenden och processer, och staters implementering av potentiella åtaganden som avtal inom regimen begärt. Regimens uppföljningskapacitet beror på en kombination av vetenskaplig förståelse, existerandet av uppföljningsteknologi och datainsamlande infrastrukturer. Detta kriterium är särskilt viktigt eftersom regimen med hjälp av dess uppföljningskapacitet kan få reda på om regimen faktiskt medfört en förändring av staternas beteenden. Detta kan även påverka andra staters vilja att implementera avtal. Kriteriet kan även ha stor inverkan på tillmötesgående, prestanda och framtida utveckling av miljöregimer.

3. Teori

Tillsammans med metod bestämmer teorin studiens riktning och val som gjorts i studien. Det finns många olika sätt att förstå och tackla min studies vetenskapliga problem, och teorin tillsammans med metod ger avgränsningar, redskap och perspektiv till hur problemet kan förstås och analyseras. Det finns troligen många orsaker till problemet som alla överlappar, men för att begränsa studien, för att ge studien en riktning samt för att skapa en vetenskaplighet är det viktigt att använda sig av ett teoretiskt ramverk. Huvudsyftet i min uppsats är hur GOG och regimen i fråga brister, och hur dessa brister kan undersökas? För att undersöka detta syfte krävs givetvis ett tydligt teoretiskt ramverk. Jag har undersökt olika regimteorier inom studiet av internationella relationer (IR) för att argumentera mig fram till den teori som är mest lämplig för att besvara min frågeställning. 3.1. Regimteori Vad en regim är och vilken roll regimer har i det internationella samhället beror helt på vilken typ av regimteori som man utgår ifrån. Enligt Krasner, en central forskare inom regimteori, finns det tre typer av regimteori: neorealist-, modifierad neorealist-, och grotiansk regimteori. Vilken av dessa tre regimteorier är mest lämplig för att kunna besvara min frågeställning? Nedan presenterar jag de tre olika regimteorierna och argumenterar för vilken av de tre som jag kommer använda mig av i min analys. 3.1.1. Neorealistisk regimteori På den internationella arenan är staten den viktigaste aktören att studera, eftersom staten är den aktör med makt att påverka andra stater. Varje stat har ett eget rationellt intresse vilket är den drivande faktorn i internationell politik. Det nationella intresset kan skilja sig från stat till stat, men den gemensamma faktorn är att grunden till det nationella intresset är att det alltid strävar efter ökad säkerhet och makt. Ökad makt leder till ökad säkerhet, varför varje stat har motiv att öka sin makt. Makt ses som relativ istället för absolut, varför det uppstår krig och konflikt när samtliga stater agerar för att öka sin egen makt (Kutting, 2000: 12).

Enligt neorealistisk regimteori ligger det inte i staters intresse att samgå i ett interstatligt samarbete eftersom de då utsätter sig själva för risk att de utnyttjas av andra stater. Eftersom den internationella anarkiska arenan är osäker, tvingas stater agera på ett icke-risktagande sätt varför stater undviker samarbete även om resultatet av ett eventuellt samarbete skulle gagna den egna staten i det långa loppet. Stater kan aldrig lita på andra stater eftersom varje stat är rationell och icke-risktagande. Stater kan dock samgå i samarbeten för att uppnå kortsiktiga mål. Eftersom stater inte samgår i långsiktiga samarbeten, finns det inget behov av regimer som strukturerar långsiktiga mönster av samarbete. Regimer, om de ens existerar överhuvudtaget, har mycket liten till ingen förmåga att förändra staters beteenden (Krasner, 1983: 6-7). Man kan alltså inte gå vidare i utredningen kring hur samarbete kan skapas för att uppnå en global regim, eftersom neorealistisk regimteori inte tror på att ett djupare och mer långsiktigt internationellt samarbete genom institutioner kan ske eller vara effektiva överhuvudtaget, om dessa inte är för en stats nationella intresse. Aktörer andra än stater alltså inte ha makt i sig, eftersom stater inte skulle uppoffra sin nationella makt för en mellan- eller överstatlig regim. Men i praktiken finns det mycket fakta som tyder på att detta antagande är felaktigt (Keohane, 1999: 5). FN är ett perfekt exempel på en väletablerad internationell organisation med ett nätverk av institutioner som visat sig skapa fungerande regimer med förmåga att förändra staters beteenden. FN är inte i samtliga fall framgångsrik i att genomföra sin politik eller ’makt’, men har många gånger visat sig effektiv i att påverka stater till att agera eller inte agera på ett visst sätt (Gjerde m.fl., 2013). FN är även en central plattform för internationell kommunikation, vilket ger möjlighet för internationellt samarbete och internationellt regimskapande. 3.1.2. Grotiansk regimteori Grotiansk regimteori skiljer sig fundamentalt från neorealistisk och modifierad neorealistisk regimteori. Regimer är enligt denna teori fenomen som genomsyrar alla politiska system, även system som traditionellt sätt är perfekta exempel på anarki. Världsledare, hur mäktiga de än må vara, och hur anarkiskt det internationella samhället än kan se ut, styrs och är bundna av principer, normer och regler vilka tillåter eller förbjuder vissa former av beteenden. Enligt grotiansk regimteori är exempelvis marknaden en regim eftersom beteendemönster som varar över längre tidsperioder

präglas av normer, medan de andra två formerna av regimteori inte ser marknaden som en regim då ageranden där enbart styrs av rationella självkalkylerade intressen utan hänsyn till andra aktörer. Enligt grotiansk regimteori kan aktörer aldrig helt och enbart agera utefter självkalkylerade självintressen; de måste ta hänsyn till andra aktörer för att bevara villkor nödvändiga för marknadens funktion. Enligt grotiansk regimteori är den suveräna maktmaximerande staten inte den centrala aktören, utan statsledare (Krasner, 1983: 8-9). Teorier är till för att förstå, förklara fenomen, varför teorier är förenklade redskap för att förstå och förklara en komplex värld. Att anta att regimer finns överallt försvårar bilden av vad en regim är, hur den fungerar och hur och under vilka omständigheter den påverkar aktörer. Staten är en unifierad aktör som kan agera i det internationella samhället inom ramen för sin maktposition, regimer och institutioner, och andra existerande strukturer. Det kan inte världsledare, som även är bundna till intrastatliga ramar. 3.1.3. Modifierad neorealistisk regimteori Modifierad neorealistisk regimteori ser stater, precis som neorealistisk regimteori, som maktmaximerande aktörer drivna av sina intressen. Men till skillnad från neorealistisk regimteori är regimer verkliga som spelar roll i det internationella samhället, och som kan påverka stater att agera annorlunda. Regimer uppkommer genom frivilliga överenskommelser mellan juridiskt jämställda aktörer. Syftet med regimer är att organisera och koordinera staters beteenden för att uppnå önskade mål eller effekter inom särskilda problemområden. Regimer kan ha inflytande över staters beteenden i de fall det Pareto-optimala alternativet inte kan uppnås genom icke-koordinerade individuella kalkyleringar av rationellt självintresse. Modifierad neorealistisk regimteori använder ofta spelteori för att förklara hur regimer kan gynna stater rationellt. Regimteori förstår internationell politik som institutionaliserad, vilket betyder att staters beteenden för det mesta reflekterar dess förståelse av existerande formella och informella regler och normer (Keohane: 2011: 4). Regimer bidrar till hur intressen är definierade och hur beteenden förstås. Regimer påverkar statsledares förståelse av hur de tror de borde agera, samt deras antaganden om andras motivationer och uppfattade

självintressen. Regimer ligger alltså till grund för staters förståelse, mening och vikt av andra staters beteenden samt internationella samarbetsmönster (Keohane 1989: 1). En annan viktig funktion regimer har är deras förmåga att sammanlänka stater och andra aktörer till internationellt samarbete (Grieco, 1988: 489). Keohane menar att internationellt samarbete enbart är möjligt om samarbetet är säkrat genom internationella regimer (Keohane, 1984: 78-84). Anarkin som råder på den internationella nivån försvårar samarbete, men regimer kan stärka staters interaktion, gemensamma regelverk och därmed även normer, vilket leder till ökat internationellt samarbete. För att samarbete mellan stater ska kunna vara möjligt krävs det att stater har ett gemensamt intresse samt att staterna vinner på samarbetet. Huruvida samarbete är möjligt i en specifik fråga beror på hur starkt dessa staters intresse är, samt hur regimerna är utformade (Keohane 1989: 3). Effektiva regimer förväntas driva stater till ett djupare engagemang och uppmuntra staters tillmötesgående, samt förbättra möjligheterna till lösningar av miljöproblem genom att bidra med förhandlingsplattformer (Levy m.fl. 1992: 14). Modifierad neorealistisk regimteori är optimal att använda som utgångspunkt och ramverk för min studie om varför GOG och regimen som främst UNGA ämnar skapa inte fungerar. Som jag kommer visa i den första delen av mitt analyskapitel genom spelteori och allmänningarnas tragedi, kan stater inte nå det optimala utfallet av en rad olika alternativ. Utan regimer som koordinerar staters beteendemönster kan stater enbart nå det sub-optimala Pareto-alternativet. I detta fall kan regimer lösa problemet med en avsaknad koordination och ordning, för att utspela sig i det optimala alternativet för involverade stater. En annan anledning till varför just modifierad neorealistisk regimteori är ypperlig som ramverk för att besvara min frågeställning, är att de två centrala frågor som behandlas utifrån denna typ av regimteori är (1) under vilka förutsättningar är samarbetsarrangemang möjliga? och (2) under vilka förutsättningar är dessa samarbetsarrangemang effektiva? (Underdal, 1992 : 227). Även om en regim är välbehövd i fallet om GOG och bottentrålfiske i internationellt vatten, fungerar inte regimen. Huvudsyftet i min uppsats är varför inte GOG och regimen fungerar som tänkt, med andra ord, varför regimen är ineffektiv. En huvudfråga inom modifierad neorealistisk regimteoretiker är vilka kriterier som gör regimer (in)effektiva. För att

besvara min andra frågeställning, alltså den i del två av min uppsats (hur kan staters icke-implementerande av UNGAs resolutioner angående ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten förklaras utifrån modifierad neorealistisk regimteori?), har jag tagit hjälp av en forskares kriterier, nämligen de som Greene identifierat. Motivering till varför jag just valt Greenes kriterier finner ni i forskningsöversikten i kapitel 2.4. 3.2. Modifierad neorealistisk regimteoretikers definitioner av regim Regimer har definierats olika av olika forskare inom skolan av regimteori, men skillnaderna mellan de olika centrala modifierad neorealistisk regimteoretikernas definitioner är små. Keohane tillsammans med Nye definierar regimer som set av styrningsarrangemang av nätverk av regler, normer och procedurer som reglerar beteende och kontrollerar dess effekter (Keohane och Nye, 1977: 19). Levy definierar regimer som sociala institutioner som influerar staters beteenden och deras subjekt, och som består av formella och informella principer, regler, normer, procedurer och program (1995: 267). Krasner definierar regimer som en mängd principer, normer, regler och beslutsfattandeprocedurer under vilka aktörers förväntningar löper samman i ett givet område inom IR (1983: 2). Det är Krasners definition som är den mest accepterade inom regimteori (Little, 2011: 298). Dessa definitioner är kortfattade och kan vara svåra att förstå, varför Krasner har luckrat upp definitionerna och förklarat i mer konkreta termer vad regimer är. Enligt Krasner finns det fyra villkor för en regim: (1) Regimen har värden som den arbetar utefter, så som liberala värden, marxistiska värden, ekocentriska värden, etcetera. (2) Normer och principer definierar regimens essentiella karaktär, och dessa kan inte förändras utan att regimens natur förändras. (3) Regler opererar på en lägre nivå än principer och normer, och reglerna är ofta utformade för att föra samman principer och normer. (4) Beslutsfattarprocesser är bestämda så att aktörer ska följa ett visst beteende, men beslutsfattarprocesserna kan förändras om exempelvis regimen expanderas (Krasner, 1985: 4-5). Centrala teoretikers definition av regim inom denna typ av regimteori är snarlika, men teoretikernas definitioner av en regim kan sammanfattas som en typ an institution med ett set av normer, principer, nätverk, regler och processer som är till för att styra

och organisera aktörers beteenden inom ett visst problemområde för att nå ett gemensamt mål. Frågan är vilka kopplingar det finns mellan denna definition av vad som utgör en regim, och den regim som jag undersöker i min studie? Det vill säga, hur är regimen jag undersöker i min studie en regim? Jag förklara detta genom Krasners uppluckrade kriterium för vad som utgör en regim: (1) UNGA ämnar skapa en regim genom sina resolutioner genom ett holistiskt ekosystemperspektiv enligt försiktighetsprincipen (UNCED, 1992 och FN, 2002). (2) Normerna och principerna är huvuddelen av vad som gör regimen till vad den är. Skulle UNGA helt ändra riktning i frågan om bottentrålfiske i internationellt vatten, skulle regimen inte vara densamma, (3) varför regler är underminerade regimens normer och principer. (4) Beslutsfattarprocesser är bestämda så att aktörer ska följa ett visst beteende inom UNGA för att göra förhandlande och beslutsfattande möjligt. Men beslutsfattarprocesserna är inte sammankopplade med regimens natur, eftersom dessa inte rör regimens kärnvärden, det vill säga dess normer och principer. 3.3. Kritik av modifierad neorealistisk regimteori En signifikant svaghet av modifierad neorealistisk regimteori är teoretikers svårigheter att komma överens om bestämda kriterier för när regimer är effektiva respektive ineffektiva, det vill säga vilka aspekter av en regim som gör den fungerande respektive icke-fungerande, eller att enas om en definition av termen ’effektivitet’. Det är en svår uppgift att sammanställa olika teoretikers kriterier, just eftersom forskarna kommer fram till olika kriterier för regimers effektivitet. Men med mer forskning tror jag forskarna kan komma till något som mer liknar en gemensam konsensus än vad som finns idag. 3.4. Hur teorin används för att besvara studiens frågeställning Regimer hänger inte löst i luften utan specifik anledning (enligt modifierad neorealistisk regimteori); regimer skapas av en men oftast flera aktörer för ett syfte och gemensamt mål inom ett specifikt problemområde, eftersom detta mål inte kan uppnås utan en regims existens. Internationellt vatten är en allmänning med resurser som stater har intresse av att nyttja. Problemet med allmänningar är att det inte finns någon överstatlig

aktör som kan styra och organisera hur, när och vem som får nyttja allmänningens resurser, vilket leder till att internationellt vattens resurser är överexploaterade. Därför är regim nödvändig för att styra över allmänningen i en överstatlig aktörs ställe. Jag förklarar varför stater enbart når det sub-optimala alternativet genom spelteori, precis som modifierad neorealistisk regimteori ofta gör. Diverse forskare, ENGOs och stater har yrkat på en regim för ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten, och ser till UNGA som den främsta regimskapande aktören, eftersom UNGA är en internationell plattform bäst lämpad för ett sådant regimskapande i detta fall. Problemet är att regimen inte fungerar, och frågan är varför. Som jag beskrivit är en central fråga inom modifierad neorealistisk regimteori vad som gör regimer effektiva respektive ineffektiva. Jag har utgått från en viss teoretikers identifierade kriterier, nämligen Greenes (motivering av varför jag just valde Greenes kriterier finner ni i uppsatsens forskningsöversikt i kapitel 2.4). Teorin i min studie är konsumerande då den används för att förstå och förklara fenomen (jag studerar ett enskilt fall utifrån en teori). Min studie är även teoristyrkande, då teorin används i en studie vilket leder till att teorins antaganden stärks förutsatt att resultaten av min analys stämmer in på teorins antaganden.

4. Metodologi

4.1. Fallstudie Jag behandlar enbart ett fall i min fallstudie, och jag baserar mina slutsatser på analys av material utifrån teori (jag behandlar alltså inte statistisk data) – varför jag använder mig av kvalitativ analytisk metodologi. För att avgränsa mig och tillhandahålla ett metodologiskt redskap har jag använt mig av en fallstudie. Fallstudien är en metod ämnad för djupare analys för att bryta ner analysen på empirisk nivå och för att göra syftet angreppsbart, för att sedan kunna generalisera resultaten även på andra fall. De flesta empiriska studier om allmänningar är även just fallstudier (Ostrom m.fl., 2002: 45). Eftersom modeller för att förstå och förklara utfall av resursutvinning av allmänningar i hög grad är simplifierade och att i realiteten blir utfallet ofta ljusare än vad dessa modeller förutspår, är fallstudier, där hänsyn till det enskilda fallet tas i akt, den mest effektiva metod att använda sig av när

resursutvinning av allmänningar studeras. Det finns ingen konsensus för en definition av vad en fallstudie är, men jag ska presentera några exempel som tillsammans kan bidra till en bild av vad en fallstudie innebär. Stake definierar en fallstudie som ”en fallstudie förväntas fånga ett enskilt falls komplexitet” (Stake, 1995: 11). Men denna definition indikerar inte att slutsatserna av en enskild fallstudie kan generaliseras på en högre nivå. Gerring definierar fallstudie som ”en intensiv studie av en enskild enhet för att förstå en större klass av liknande enheter” (Gerring, 2004: 342). Denna definition är mer effektiv i att beskriva vad en fallstudie innebär, eftersom den även definierar fallstudiers syften. Den tar dock inte i akt att flera fallstudier kan analyseras i en studie. Platt definierar en fallstudie som ”en enhet vald för att vara ett exempel av en store kategori av enheter, som kan mätas mot varandra i relation till en eller flera variabler” (1992). Enligt denna definition kan fler fall studeras i en studie, varför en kombination av Gerrings och Platts definition i min studie används. 4.2. Urval Jag ska nu motivera mina urval av bottentrålfiske i internationellt vatten och UNGA som främsta fokus i min fallstudie. Jag har valt att studera just bottentrålfiske i internationellt vatten eftersom det är en så destruktiv och ohållbar bedrift att effekterna av fortsatt utfiskande av havsbottnar är förödande. Bottentrålfiske är inte heller ekonomiskt lönsamt, vilket stärker grunderna för att bottentrålfiske bör utfösas eller regleras striktare. FN är de är unik i sitt slag på det sätt att organisationen bäst kan hjälpa stater att uppnå miljösäkerhet genom samarbete på grund av dess breda expertis och erfarenhet, dess multidisciplinära förmågor, och dess nästan globala medlemskap. En stor kvantitet av miljöaktivitet har bedrivits under FN sedan Stockholmkonferensen år 1972, vilket bevisar FNs möjligheter att hantera miljöproblem. Det enda reguljära ramverk för internationellt vatten är den internationella havsrättskonventionen som är skapad av just FN, vilket gör att min FN-fokus är ett naturligt val. UNGA lägger fram resolutioner vilka skapar eller utvecklar internationella regleringar, som sedan har inverkan på det

ramverk inom vilket stater kan agera, förutsatt att resolutionerna går igenom enligt UNGAs regler i fråga. Jag har valt just UNGA som regim att studera i samband med UNGAs arbete att driva igenom resolutioner för regleringar av bottentrålfiske i internationellt vatten eftersom FNs reguljära bestämmelser sker av just UNGA genom hanterandet av resolutioner (Elliot, 2004: 95-96). UNGA arbetar inte enbart med fiskerifrågor eller med miljöfrågor, men dessa områden är en del i UNGAs arbetsområde. UNGA är har en stor roll i världspolitiken då UNGA är den främsta representanten för beslutsfattande och policyskapande inom FN. UNGA är därför ett unikt organ för multilaterala diskussioner och beslutsfattarprocesser. Genom att studera UNGAs resolutioner kan jag på ett enkelt sätt fösa ut de resolutioner som inte är relevanta, och istället enbart fokusera på de resolutioner som har med bottentrålfiske i internationellt vatten att göra. Detta skulle vara svårare om jag exempelvis skulle välja att studera ett FN-organ som delvis hanterade frågan om bottentrålfiske i internationellt vatten. 4.2. Hur metoderna används i studien Huvudämnet i denna uppsats är att det finns ett klart motiv för aktörer att samarbeta genom en regim, men att denna regim ändå inte fungerar. Det huvudsakliga vetenskapliga problemet som jag behandlar i denna uppsats är varför denna regim inte fungerar, det vill säga vilka brister regimen innehar. Min uppsats har två delar, där del ett ligger till grund för del två, vilken är den huvudsakliga delen av min uppsats. På grund av allmänningarnas tragedi finns det motiv för stater att samarbeta genom en internationell regim, som har till syfte att organisera och styra aktörers nyttjande av allmänningens resurser på ett hållbart sätt. I del ett förklarar jag genom spelteori, nämligen modellen fångarnas dilemma, vilka motiv som finns för stater att samarbeta genom en regim respektive vice versa (och status quo). Del ett förklarar alltså varför det finns behov av en internationell regim. Det är alltså tydligt att staterna är i behov av en internationell regim. Problemet är att den regim som främst UNGA ämnar skapa, inte fungerar. Det är här del två av min uppsats kommer in. Även om UNGA lagt fram resolutioner om regleringar och moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten och även om dessa resolutioner

gått igenom med näst intill full konsensus, har stater till stor del inte implementerat dessa. Huvudsyftet med min uppsats är att ta reda på varför denna regim inte fungerar, när motiven för en fungerande regim är så stor och tydlig? För att ta reda på hur regimen brister, har jag utgått ifrån Greenes, en modifierad neorealistisk regimteoretiker, kriterier för vad som gör regimer (in)effektiva (dessa kriterier finner ni i tabell 3 på sida 41). Efter att ha jämfört Greenes kriterier med regimen jag studerar sammanfattar jag slutligen resultaten av hur regimen brister och varför. 4.3. Metoder och dess för-och nackdelar Precis som vilken annan metod som helst har fallstudien sina för- och nackdelar. Fallstudier är ofta starka när statistikmetoder är svaga. George och Bennet identifierar fyra styrkor eller fördelar med fallstudier: (1) dess potential att uppnå en hög konceptuell validitet, alltså att identifiera och mäta indikatorer som bäst representerar det teoretiska koncept som forskaren ämnar mäta, (2) dess förmåga att uppbringa nya hypoteser, alltså om studien samlar primärmaterial så som intervjuer, kan primärinformationssamlingen leda till att nya hypoteser ställs, (3) dess förmåga att undersöka kausala mekanismer i individuella falls kontext, vilket ger fallstudier en hög förmåga att identifiera ett stort antal variabler och induktivt upptäcka eventuella oväntade variabler, och (4) dess kapacitet att adressera kausal komplexitet (George och Bennet, 2005: 19). George och Bennet identifierar även fallstudiers svagheter. Den vanligaste kritiken mot fallstudier är att risken för att forskaren är partisk i sitt val av fall är hög. En annan kritik är att en forskare aldrig kan vara säker på att just variabel x och y orsakade utfallet z. Det kan ha funnits andra variabler vilka forskaren var ovetande om i sin analys som spelade en större roll i utfallet av fallet. En tredje svaghet är att forskare kan missbedöma hur mycket slutsatserna av en fallstudie kan generaliseras (George och Bennet, 2005: 22). Dessa svagheter kan jag undvika genom att jag under hela forskningsprocessen är medveten om varje val jag gör och att jag motiverar varje val jag gör för läsaren för att validera min studie, samt diskuterar begränsningarna av mina resultat. I del ett av denna uppsats använder jag mig av spelteori och modellen fångarnas dilemma för att förklara vilka motiv som finns för stater att samarbeta under en regim

och varför staterna inte kan uppnå det optimala Pareto-alternativet utan en sådan regim. Modellen fångarnas dilemma har dock sina för- och nackdelar. Fördelarna med fångarnas dilemma är att man på ett enkelt sätt kan få en klar bild av hur involverade aktörer agerar, vad deras motiv är för detta agerande, vad konsekvenserna är för olika ageranden, ett förutspående av aktörernas framtida ageranden, och av vilka anledningar aktörer ensamma ibland inte kan uppnå önskade mål utan samarbetsarrangemang. Genom modellen kan man med vetenskaplighet påvisa frågor som rör frågorna nämnda ovan. Även om modellen fångarnas dilemma är en ypperlig modell att på ett enkelt och klart sätt förklara skeenden som har med aktörers strategiska motiv, ageranden och konsekvenser att göra, har modellen sina nackdelar. Modellen är en grov förenkling av verkliga skeenden, som utesluter många potentiella intervenerande variabler. Men teorier och modellen är utformade för att just förenkla, för att kunna förstå och förutspå beteendemönster och beteendenas konsekvenser. Samtliga teorier är förenklade ramverk och redskap för att kunna förstå, förklara eller ifrågasätta världen, dess aktörer, strukturer och så vidare, inom specifika problemområden (det vill säga, olika teorier passar till olika problemområden med olika karaktär). Fångarnas dilemma är inget undantag. Även denna modell är en grov förenkling av verkligheten, men att förenkla är nödvändigt för att kunna förstå den. En annan nackdel med fångarnas dilemma är att modellen antar att involverade aktörer är rationella och vinstmaximerande. det kan finnas fall där aktörer inte agerar rent vinstmaximerande, utan etiskt eller utifrån systemstruktur. Aktörerna i fallet om stater och bottentrålfiske i internationellt vatten är dock stater, inte individer, och även om en stat skulle kunna agera etiskt istället för vinstmaximerande (vilket troligen inte är helt ovanligt), är stater i de flesta fall vinstmaximerande aktörer. Igen, kan detta vara en intervenerande variabel som inte modellen fångarnas dilemma tar i akt, men eftersom modellen är en förenkling av verkligheten, är det svårt att inkludera undantag och vaga variabler. I del två av denna uppsats analyserar jag utifrån modifierad neorealistisk regimteori varför regimen i fråga inte fungerar, det vill säga vilka brister regimen innehar. Jag undersöker detta med hjälp av Greenes kriterier, för att få ett tydligt ramverk att gå efter i min analys. Detta begränsar dock studiens resultat. Det finns inget som liknar en

konsensus mellan modifierade neorealistiska regimteoretiker för vilka kriterier som gör regimer effektiva. Kriterierna jag utgått ifrån i min analys har alltså inte andra forskare inom samma skola bekräftat. Teoretiker inom skolan har inte kommit fram till bestämda kriterier av vad som gör regimer effektivs, varför just Greenes kriterier kan vara bristfälliga. Det kan finnas kriterier som Greene inte har tagit i akt, kriterier som hans studie och därmed även min studie saknar och därför inte är ’komplett’. Jag försvarar mitt val genom min diskussion i forskningsöversikten (kapitel 4.4) för hur just Greenes kriterier kan ses som mest lämpliga att utgå från i min studie. 4.4. Material I min studie är det inte materialet som är i fokus för att besvara mina två forskningsfrågor, men de hjälper mig ändå att förstå regimens kärnvärden, alltså dess normer, principer och struktur. Mitt material består av resolutioner från UNGA, som ju är den främsta aktören som ämnar skapa regimen jag studerar. Jag analyserar resolutionerna 61/105, 64/72 och 66/68 vilka ämnat påverka staters beteende i fråga om implementerande av regleringar av bottentrålfiske i internationellt vatten. Resolutionerna testas i enlighet med en Greenes effektivitetskriterier, för att ta reda på varför dessa resolutioner inte implementerades av stater – alltså varför regimen inte fungerar. Materialet som analyseras ger underlag för att kunna svara på min andra frågeställning, nämligen den för del 2 (Hur kan staters icke-implementerande av UNGAs resolutioner angående ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten förklaras utifrån modifierad neorealistisk regimteori?). Denna studie baseras på offentligt skrivna dokument. Det finns en risk i allt material att det kan finnas felaktigheter i den information som anges. Men de offentliga handlingar som FN publicerar antar jag är strikt granskade. Dock kan språket, tonen och argumenten vara förskönat eftersom de troligen i många fall är resultat av kompromisser. Jag kommer som tidigare nämnts kritiskt tolka detta material utifrån min valda teori för att validera mina slutsatser av studien. En nackdel med att enbart förlita sig på offentliga dokument är att sanningsenligheten kan bli begränsad. Jag har inte tillgång till andra dokument än offentliga sådana, varför jag med hjälp av teori, metodologi och ett kritiskt angreppssätt måste granska

informationen jag analyserar. Mina resultat är därför begränsade till det material jag har tillgång till. Detta har gjort att även tillgång till materialet har styrt min studie, då den information som finns tillgänglig givetvis styr forskarens studie.

5. Analys

Regimen som institutioner och organisationer så som UNGA, FAO, RGMOs etcetera ämnar skapa har inte fungerat. Varför? Kanske finns det inte motiv nog för stater att samarbeta för en global regim för att lösa vissa specifika problem? Kanske brister institutionerna som ämnar frambringa denna regim, och i så fall var och hur? För att svara på dessa frågor har jag tagit hjälp av ett fall av när en regim inte fungerar eller i hög grad är otillräcklig, nämligen regimen om ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten. I detta kapitel förklarar jag varför regimen inte fungerar, vilka institutioner och organisationer som ämnar skapa denna regim, vilka motgångar och framgångar regimen haft, varför det finns motiv för stater att samarbeta för denna regim, och vilka motiv som finns för stater att gå emot denna regim. Som jag argumenterat mig fram i teorikapitlet (kapitel 3) har jag valt att analysera utifrån modifierad neorealistisk regimteori. Allmänningarnas tragedi och spelteori är rimliga sub-teorier eftersom de enligt modifierad neorealistisk regimteori kan vara hinder för internationellt samarbete, och därför legitima hot mot regimskapande enligt min valda teori. I analyskapitlet ämnar jag svara på mina två formulerade forskningsfrågor, nämligen 1) Hur kan staters bedrivande och subventionerande av bottentrålfiske i internationellt vatten förklaras utifrån allmänningarnas tragedi och spelteori? Och 2) Hur kan staters icke-implementerande av UNGA-resolutioner angående ett moratorium av bottentrålfiske i internationellt vatten förklaras utifrån modifierad neorealistisk regimteori? 5.1. Bottentrålfiske Bottentrålfiske är den mest destruktiva existerande fiskemetod (DSCC, 2005: 14) och innebär att en trål dras av en eller flera fiskebåtar direkt mot havsbottnen. Bottentrålare avsedda för större operationer kan väga flera ton med nät som kan ha över 500 meters bredd och kan nå upp till 2000 meters djup (WWF, 2007: 1- 2). Varför just bottentrålfiske har så stor negativ inverkan på berörda ekosystem har främst tre

orsaker. Den första är att havsbottnen fysiskt förstörs när trålen släpas längs havsbottnen. Detta kan resultera i att allt som lever längs havsbottnen eller är beroende av den förstörs och dör ut, då dessa ofta inte längre kan livnära sig. Den andra anledningen är att djuphavsarter generellt är långlivade, har en låg reproduktionstakt, och är känsliga för extern påverkan då de inte är anpassade för detta. Arterna på havens bottnar är alltså mer sårbara för fiske än arter som lever närmre havsytan. Den tredje orsaken är att bottentrålfiske medför en stor andel bifångst (Gianni, 2004: 11-12). Flera hundra år gamla koraller, småfisk som inte hunnit reproducera sig, utrotningshotade arter och så vidare kan dras upp till ytan som sedan kastas överbord (Sundberg, 2009: 107). Skillnaden mellan trålfiske och andra fiskemetoder är alltså att bottentrålfiske medför relativt höga negativa externaliteter, det vill säga att själva målfångsten enbart står för en liten del av den totala fångsten, samt att bottentrålfiske lämnar stor förödelse efter sig på havsbottnen vilket påverkar miljöernas ekosystem. En stor majoritet av diverse ENGOs, forskare och numera stater anser att ett moratorium eller ett totalförbud mot bottentrålfiske bör införas tills det finns mer forskning kring på vilka platser bottentrålfiske skulle kunna bedrivas hållbart, etcetera. Dessa ENGOs inkluderar bl.a. Deep Sea Conservation Coalition (DSCC), International Programme on the State of the Ocean (IPSO), International Union for the Conservation of Nature (IUCN), World Wide Fund for Nature (WWF), Greenpeace, Conservation International, och Natural Resource Defence Council (NRDC) (Global Ocean Commission, 2015, WWF, 2007, Gianni, 2004). Vad gäller stater, har på senare år (efter år 2000) allt fler vänt i frågan om ett moratorium eller andra åtgärder mot bottentrålfiske i internationellt vatten. Men staterna är oeniga om främst två faktorer som påverkar införandet av regleringar kring bottentrålfiske, nämligen brådskan att åtgärda problemet och hur problemet ska tas itu med. Vad gäller brådskan att åtgärda problemet yrkar vissa stater på att begränsningar av bottentrålfisket måste ske, medan andra stater anser att det krävs mer forskning på hur det marina livet faktiskt påverkas av bottentrålfiske innan åtgärder tas. Vad gäller oenigheten om hur problemet ska tas itu med anser vissa stater att ett moratorium kring begränsningar av bottentrålfiske ska ske, som kommer utgöra en både kortsiktig och långsiktig lösning. Andra stater yrkar på en långsiktig lösning genom att bl.a. stärka