Det otillåtna
offerskapet
En diskursanalytisk studie av kvinnors våld mot män
HUVUDOMRÅDE: Socialt arbete
FÖRFATTARE: Emmy Hillblom & Daniella Ling JÖNKÖPING 2021 juni
Förord
I uppsatsen lyfter vi fram att kvinnors våld mot män är ett område som ofta hamnar i skymundan.
Vi vill därför tacka de män i vår omgivning som fick oss att inse hur viktigt ämnet är och som därigenom inspirerade oss till att göra den här studien. Ni vet vilka ni är. Tack! Vi vill även tacka vår handledare Aimeé “Mimmi” Ekman för hennes stöd och vägledning. Tack för ditt enorma tålamod!
Abstract
Title: The illegitimate victimization - a discourse analytic study of women’s violence against men.
Tutor: Aimée Ekman Examiner: Mats Granlund
This study aims to study women’s violence against men with a discourses theoretic approach. More specifically the following questions will be answered: “How is women’s violence against men portrayed?”, “How are men who are subjected to violence by a female partner portrayed?” and “How are women who use violence against a male partner portrayed?”.
To answer these questions, thirty-five articles from Swedish media, from 2015 to 2020, was analyzed with a discourse theoretic approach. The focus in the analysis was choice of formulation and how women's violence against men was portrayed. Three discourses emerged: “The deviant violence”, “The illegitimate victimization” and “The sick woman”.
“The deviant violence” shows that women’s violence against men is seen as something unusual. “The illegitimate victimization” is created when the man who is subjected to violence does not want to be seen as a victim, as well as the surroundings having a hard time seeing him as such. “The sick woman” shows a woman who uses violence because she is ill.
Keywords: Intimate partner violence, men as victim, family violence, violent women, newspaper, discourse analysis, Foucault
Sammanfattning
Titeln: Det otillåtna offerskapet - en diskursanalytisk studie av kvinnors våld mot män. Handledare: Aimée Ekman
Examinator: Mats Granlund
Med ett diskursteoretiskt förhållningssätt ämnar den här studien att studera hur kvinnors
våld mot män framställs diskursivt i svensk press. Mer specifikt kommer besvara följande
frågor att besvaras: “Hur framställs kvinnors våld mot män?”, “Hur framställs män som blivit utsatta för våld av en kvinnlig partner?” och “Hur framställs kvinnor som utövar våld mot en manlig partner?”.
För att besvara dessa frågor har trettiofem artiklar från svensk press under åren 2015 till 2020 analyserats med hjälp av en foucauldiansk diskursanalys. Analysens fokus ligger på val av formulering och hur kvinnors våld mot män framställs. Utifrån analysen framträdde tre diskurser: “Det avvikande våldet”, “Det otillåtna offerskapet” samt ”Den sjuka kvinnan”. “Det avvikande våldet” visar att kvinnors våld mot män ses som något ovanligt. “Det otillåtna offerskapet” skapas genom att männen som utsätts för våld inte vill ses som offer, liksom att omgivningen har svårt att se dem som det. “Den sjuka kvinnan” visar att kvinnan som utövar våldet ofta framställs som sjuk.
Nyckelord: Våld i nära relation, män som offer, familjevåld, våldsamma kvinnor, tidningsartiklar, diskursanalys, Foucault.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte och Frågeställning ... 3
Bakgrund ... 4
Definition av våld ... 4
Våld i nära relationer ... 5
Lag och Konvention ... 7
Tidigare forskning ... 9
Symmetri mellan könen? ... 9
Centrala perspektiv ... 11
Feministiska perspektivet ... 11
Familjevåldsperspektivet ... 12
Mannen som utsätts för våld ... 13
Kvinnan som utövar våld ... 16
Teoretisk bakgrund ... 20
Socialkonstruktivism ... 20
Diskursanalysen ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv... 21
Foucauldiansk diskursanalys ... 22 Metod ... 25 Datainsamling ... 25 Analysverktyg ... 28 Kvalitetskriterier ... 29 Materialets kvalité ... 29 Studiens kvalité ... 30 Etiska reflektioner ... 31 Resultat ... 33
Det avvikande våldet ... 33
Det otillåtna offerskapet ... 36
Den sjuka kvinnan ... 39
Diskussion ... 42
Hur framställs kvinnors våld mot män? ... 42
Hur framställs män som blivit utsatta för våld av en kvinnlig partner? ... 43
Hur framställs kvinnor som utövar våld mot en manlig partner? ... 43
Relevans för socialt arbete... 44
Metoddiskussion ... 45
Framtida forskning... 46
Slutsatser ... 48
Litteraturförteckning ... 50
Inledning
Våld i nära relationer definieras som ett våld som utövas inom hemmets väggar och bakom
lykta dörrar (Socialstyrelsen, 2016). Det kan med andra ord innebära att det till exempel är en partner som slår sin partner, en förälder som slår sitt barn eller ett syskon som slår ett syskon. När våld i nära relation nämns i den här studien är det emellertid partnervåld som åsyftas. Brå (2009) skriver att våld i nära relationer har blivit synonymt med mäns våld mot
kvinnor. Anledningen till denna förförståelse menar Nilsson och Lövkrona (2020) är att
kvinnor under lång tid har kämpat för att våldet de utsätts för ska benämnas mäns våld mot
kvinnor i stället för kvinnomisshandel. Detta för att på så sätt lägga ansvaret på de män som
slår kvinnor. Samtidigt har begreppet våld i nära relationer använts som ett sätt att utmana den heteronormativa synen som begreppet mäns våld mot kvinnor skapar. Inkluderingen av utsatta män och hbtq-personer har dock inte blivit så stark som förväntat. Det medför att de samhällsfunktioner som ska hjälpa våldsutsatta främst är anpassade för kvinnor, både internationellt och nationellt (Douglas et al., 2012; Nybergh et al., 2016).
Merparten av den tidigare forskningen på ämnet, som författarna till den här studien tagit del av, belyser att kvinnors våld mot män är ett fenomen som behöver mer forskning och mer samhällsfokus. Detta för att det finns forskning som visar på en bristande kunskap hos socialarbetare, vilket medför att de våldsutsatta männen ofta inte får adekvat hjälp. Den tidigare forskningen är främst inriktad på att få en förståelse för hur många män som utsätts och hur vanligt förekommande kvinnors våld mot män är i jämförelse med mäns våld mot kvinnor. Det som det främst behöver forskas på är till exempel motiv, konsekvenser och behandling varav det kan anses relevant med fortsatta studier på området.
Denna studie är främst relevant för de som arbetar med våld i nära relationer, då Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) pekar ut kvinnor som utsätts för våld som deras ansvar, men inte nämner männen. En ökad förståelse för hur samhället ser på män som utsätts för våld kan bidra till att bemötandet av de män som söker hjälp blir bättre och att de bemöts med förståelse.
En diskursanalys belyser hur ett fenomen omtalas och vilka konsekvenser det får. Det belyser hur språket som används skapar en förståelse för hur fenomenet ska uppfattas (Svensson, 2019). Den här studien har valt att genom en foucauldiansk diskursanalys studera mediala diskurser kring kvinnors våld mot män. Det är av relevans att studera då
media påverkar hur samhället uppfattar ett problem och då tidskrifter är skrivna på ett sådant språk att de är tillgängliga för alla, får de uppfattningar som uttrycks i media en nationell spridning (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Studien syftar främst till att få en ökad och fördjupad förståelse för vad den allmänna bilden av kvinnors våld mot män är. Därav är en studie som denna av relevans för socialt arbete, då den kan visa vilka uppfattningar det finns om kvinnors våld mot män, då de uppfattningar som blir allmängiltiga ofta leder till fördomar. Det är viktigt att känna till för socialarbetaren för att kunna vara medveten om i mötet med en våldsutsatt man samt för att behålla en reflekterande inställning till den information som tas emot.
Syfte och Frågeställning
Syftet med studien är att analysera hur kvinnors våld mot män framställs diskursivt i svensk press. Genom analys av artiklar från åren 2015 till 2020 kommer följande frågor behandlas:
− Hur framställs kvinnors våld mot män?
− Hur framställs män som blivit utsatta för våld av en kvinnlig partner? − Hur framställs kvinnor som utövar våld mot en manlig partner?
Bakgrund
Bakgrunden kommer dels att behandla definitionen av våld i nära relationer, dels ge en historisk översikt över hur svensk lagstiftning har förändrats över tid och hur den påverkats av FN och EU. De våldsutsatta männen kommer inte beröras i det här avsnittet, utan de kommer att presenteras närmare i avsnittet Tidigare forskning. Detta för att dels ge en övergripande bild av våld i nära relation, dels för att göra det tydligt att kvinnors våld mot
män är i det närmaste helt frånvarande på myndigheters hemsidor, i lagtexter samt andra
offentliga dokument.
Definition av våld
WHO har fastställt definitionen av våld utifrån fyra våldstyper (Socialstyrelsen, 2016). Det är fysiskt, sexuellt och psykiskt våld samt försummelse. Det ger möjlighet att inkludera en bred betydelse av vad våld är och att det är inte alltid resulterar i kroppslig skada eller död. 1. Fysiskt våld kan innebära att utövaren biter, bränner, skakar eller knuffar offret. Till mer allvarliga typer av våld räknas örfilar, knytnävsslag, slag med saker, sparkar och stryptag.
2. Psykiskt våld kan handla om hot, tvång, förolämpningar och förlöjliganden. Den utsatta kan också bli kontrollerad och socialt isolerad.
3. Sexuellt våld kan innebära olika sexuellt påtvingade handlingar som till exempel att bli tvingad till att titta på pornografi, samlag utan samtycke, sexuella trakasserier samt att använda ett sexuellt kränkande språk.
4. Försummelse består i att den utsatta inte får den hjälp den behöver med mat, medicin eller hygien. Det kan handla om att förvägras hjälp med att komma ur sängen, får för lite, för mycket eller fel medicin (Socialstyrelsen, 2016).
Utöver dessa fyra lyfter Socialstyrelsen (2016) fram ytterligare tre våldstyper, ekonomiskt våld, materiellt våld och funktionshinderrelaterat våld. Ekonomiskt våld innebär att förövaren antingen tar kontrollen över ekonomin och undanhåller pengar från offret eller att förövaren lägger över det ekonomiska ansvaret på offret. Därefter spenderar förövaren pengarna som ska användas till att till exempel betala räkningar och skuldbelägger sen offret då denne inte kan betala räkningar och nödvändiga utgifter.
Materiellt våld kan innebära förstörelse av den utsattas personliga tillhörigheter, värdesaker eller annat bohag. Det finns också former av funktionshinderrelaterat våld där handlingar direkt riktas mot funktionsnedsättningen och försvårar en redan svår situation. Våldsutövaren kan till exempel flytta på rollatorn eller ta ur batterier från en hörapparat (Socialstyrelsen, 2016).
Walker et al. (2020) kategoriserar dessa våldstyper som primär misshandel (eng. “Primary abuse) och sekundär misshandel (eng. “Secondary abuse”). Primär misshandel är den misshandeln som förövaren utsätter offret för och omfattar bland annat fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Sekundär misshandel innebär att förövaren blandar in en tredje part i sina försök att skada offret. Det kan handla om att förövaren vänder gemensamma barn mot offret eller hot om att anmäla offret till polisen fast hen inte begått något brott (Walker et al., 2020).
Våld i nära relationer
Världshälsoorganisationen (WHO) har sedan 2002 klassat mäns våld mot kvinnor som en folkhälsofråga (Socialstyrelsen, 2016). Nilsson och Lövkrona (2020) menar att kvinnor, både i Sverige och internationellt, under lång tid har kämpat för ett fokus på mäns våld mot
kvinnor. I början av 2000-talet ändrades rubriceringen på våld mot kvinnor från
kvinnomisshandel till mäns våld mot kvinnor. Det innebar att fokus flyttades från ett passivt våld till ett mer aktivt våld med en tydlig förövare - män. På senare tid har rubriceringen
våld i nära relationer kommit att användas som en beskrivning av det sociala problemet. Det
kan tolkas som ett försök att inkludera även män och de som lever i samkönade förhållanden som utsätts för våld (Nilsson & Lövkrona, 2020). Nilsson och Lövkrona (2020) menar dock att ändringen inte haft den effekt som önskats. Den som hör våld i nära
relationer associerar fortfarande till mäns våld mot kvinnor.
Kvinnors rättigheter och anseende i samhället har förändrats genom århundraden och först i slutet av 1800-talet, i och med uppbrottet från storbondesamhället, började det ske några större förändringar (Nilsson och Lövkrona, 2020). Kvinnohus var innan 1914 en lokal där kvinnorörelsen bedrev sin verksamhet men det året utvecklades det i Stockholm till en form av kvinnojour för våldsutsatta kvinnor av Stiftelsen Unga kvinnors värn (UKV). Den första motsvarigheten för män grundades i Stockholm 1987, den så kallade Mansjouren (Mansjouren, u.å.) och Akillesjouren grundades först 2014 (Ims, 2014). Båda två syftar till att hjälpa män som blivit utsatt för våld i nära relationer.
Enligt Espinoza och Warner (2016) blev kvinnors våld mot män ett välkänt fenomen redan på 1960-talet, men som trots det till största delen har ignorerats, både inom forskningen och inom samhällsdebatten. Samhällsdebatten har under lång tid präglats av att kvinnor som utsatta och män som förövare. Det är något som kontextualiserar varför det bedrivs mycket lite forskning på ämnet kvinnors våld mot män.
Enligt Socialstyrelsen (2016) är våld i nära relationer kopplat till strukturella problem vilket gör att intersektionalitet blir ett viktigt begrepp när ämnet studeras. Då faktorer som klass, sexualitet, etnicitet och ålder ofta spelar in i förståelsen av våldet. Begreppet intersektionalitet kan också hjälpa till att förstå och lägga fokus på hur olika kategorier och maktordningar resulterar i inklusion och exklusion, förtryck och privilegier. Varken de som utövar våld eller de som utsätts för våld tillhör homogena grupper (Socialstyrelsen, 2016). Att våld i nära relationer främst sker inom hemmets väggar är något som bidrar till att det är svårt för omgivningen att upptäcka våldet. Våldet kan i sig vara av olika karaktär, men utgörs vanligtvis av ett återkommande handlingsmönster. Våld i nära relationer är sällan en engångsföreteelse (Socialstyrelsen, 2016). I Socialstyrelsens (2016) rapport påtalas det att
våld i nära relationer vanligtvis trappas upp över tid och att det därför är viktigt att upptäcka
våldet tidigt. Nilsson och Lövkrona (2020) beskriver vidare våld i nära relationer som en normaliseringsprocess där förövaren pendlar mellan å ena sidan våld och å andra sidan omtanke och värme. Efter ett våldsutbrott blir det lugnt och förövaren visar ånger och omvårdnad. Samma mönster upprepas med ökande frekvens. Konsekvensen blir att det är svårt att upptäcka våldet för utomstående, men det gör också att det tar tid för offret att söka hjälp. Ofta är det först när våldet trappats upp till den graden att hoppet om förändring försvinner och det blir en fråga om liv eller död, som den utsatta söker hjälp (Nilsson och Lövkrona, 2020). Många internationella studier (Hester, 2012; Hester 2013; Hines & Douglas, 2009) menar att rättsväsendet är vana vid att utreda våld som enskilda händelser. Våld i nära relationer karakteriseras av ett mönster av händelser som pågår under lång tid. Rättsväsendet har således svårt att utreda och rapportera om våld i nära relationer. Socialstyrelsen (2016) skriver att den som utsätts för våld av en partner, kan riskera att drabbas av olika sociala problem såsom isolering, arbetslöshet, ekonomiska problem, svårigheter med bostad, sjukskrivningar etcetera. Våld i nära relationer kan också enligt Socialstyrelsen (2006) få samhällsekonomiska konsekvenser. Exempelvis genom att våld i
är att denna summa inte inkluderar kostnader för läkemedel, tandvård, psykiatrisk vård samt inblandade barns skador och lidande.
Prósperos (2007) studie visar att de som varit utsatta för våld av en partner lider oftare av psykiska problem än personer som inte varit utsatta. Desto större grad av våld från en partner som en person varit utsatt för, desto större psykiska konsekvenser i form av ångest, depression, fientlighet och somatisering. Allen-Collinson (2009) lyfter fram att bli utsatt för våld av en partner även kan leda till självmordstankar samt försämrat självförtroende och självkänsla.
Lag och Konvention
I Sverige blev misshandel mot maka kriminaliserat 1894 men det var inte olagligt för en
Våld i nära relationer ses som en kränkning av mänskliga rättigheter. Sverige är förpliktigade
att ha en lagstiftning som stämmer med de konventioner vi har anslutit oss till, bland annat FN:s konvention om att avskaffa all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) (Socialstyrelsen, 2016). Konventionen specificerar inte våld mot kvinnor, men har tagit upp könsbaserat våld som en rekommenderad definition av diskriminering. 2011 antog Europarådet Istanbulkonventionen som är en konvention om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och våld i hemmet. EU har lagt till flera rättsakter, bland annat brottsofferdirektivet, som syftar till att säkerställa alla brottsoffers rättigheter till stöd, skydd och medverkan i straffrättsliga förfaranden (Socialstyrelsen, 2016).
I Sverige blev misshandel mot maka kriminaliserat 1894 men det var inte olagligt för en man att våldta sin fru förrän 1965. Våld i hemmet låg under enskilt åtal. Enskilt åtal betyder att det först blev en brottslig handling om kvinnan gjorde en anmälan. Först 1982 föll våld i hemmet under allmänt åtal i Sverige och utvecklingen har sedan dess varit att betrakta det privata våldet som en samhällelig angelägenhet (Brå, 2009). Allmänt åtal innebär att handlingen alltid är brottslig och att allmänheten kan väcka åtal (Nilsson & Lövkrona). Sveriges regering har en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och det finns en rad initiativ för att ta hand om utsatta kvinnor. Polismyndigheten har en familjevåldsrotel och Åklagarmyndigheten har speciella familjevåldsåklagare (Brå, 2009). I socialtjänstlagen (SFS 2001:453) 2 kap. 1 § står det att kommunerna har det yttersta ansvaret för att invånarna i kommunen får den stöd och hjälp de behöver. I 5 kap. 11 § står det uttryckligen att:
Till socialnämndens uppgifter hör att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp.
Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.
Tidigare forskning
I det här avsnittet kommer tidigare forskning på området att presenteras. Dels kommer de vanligaste teoretiska perspektiven kring våld i nära relationer att presenteras, dels hur våld i
nära relationer statistiskt ser ut mellan könen. Är det flest män eller kvinnor som brukar våld
mot sin partner, eller är det jämlikt? Vidare kommer forskning kring kvinnor som förövare och män som offer i nära relationer att presenteras.
Avsnittet baseras på både kvantitativa och kvalitativa studier samt både internationell och nationell forskning.
Symmetri mellan könen?
Den forskning som finns gällande kvinnors våld mot män tar alla sin utgångspunkt i om det föreligger symmetri eller asymmetri mellan män och kvinnor som utövar våld i heterosexuella förhållanden (Archer, 2000; Kimmel, 2002; Allen-Collinson, 2009; Haaland et al., 2005; Heiskanen & Ruuskanen, 2009; Helweg-Larsen & Fredriksen, 2009; Enander, 2011; Hester, 2012; Hines & Douglas, 2009).
Allen-Collinson (2009) skriver att dynamiken i våld i nära relationer oftast är oerhört invecklad och att det finns ett flertal studier (Archer, 2000; Kimmel, 2002; Haaland et al., 2005; Heiskanen & Ruuskanen, 2009; Helweg-Larsen & Fredriksen, 2009) som visar att kvinnor utsätter manliga partners i lika stor utsträckning som män utsätter kvinnor. Ofta har de dessutom liknande motiv. Det finns emellertid forskare som kritiserar de studier som hävdar att det råder symmetri mellan könen gällande våld i nära relationer (Bair-Merritt et al., 2010; Enander, 2011). Det blir också tydligt att symmetri eller asymmetri beror på vilken typ av våld och vilket åldersspann som mäts (Archer, 2000; Kimmel, 2002; Enander, 2011; Bair-Merritt, 2010)
Kimmel (2002) skriver i sin artikel att det finns fler än hundra empiriska studier som visar att det råder symmetri mellan könen, det vill säga att det är lika många kvinnor som män som utövar våld mot sin partner. Han (Kimmel, 2002) menar emellertid att det endast är i den nedre delen av våldsskalan, där våldet endast leder till lindrigare skador, som det går att dra några slutsatser om symmetri mellan könen. Kimmel (2002) skriver också att det i alla andra situationer i livet är mer troligt att män brukar våld jämfört med att kvinnor gör det, samt att det är en överrepresentation av kvinnor på skyddat boende och inom akutsjukvården. Enligt Kimmel (2002) är det också sex gånger så stor sannolikhet att
kvinnor behöver medicinsk vård efter att ha blivit utsatt för våld av en manlig partner jämfört med när en man blivit utsatt av en kvinnlig partner. Detta lyfter även Archer (2000) fram i sin metaanalys om våld i nära relationer. Han hävdar att vid mätning av specifika våldshandlingar så är det mer sannolikt att kvinnor utövar våld mot sina män än tvärtom men när det gäller mer påtagliga fysiska konsekvenser så är män som våldsutövare i majoritet.
Den internationella forskningen stämmer i huvudsak överens med den nationella forskningen. Enligt BRÅ:s (2014) undersökning hade 7% (7% av kvinnorna och 6,7% av männen) av befolkningen utsatts för våld i nära relationer 2012. Även om det ser jämnt fördelat ut så visar studien att kvinnorna var utsatta för grövre våld. Det var tio gånger vanligare att kvinnor behövde läkarvård eller tandvård på grund av partnervåld. Nationellt centrum för kvinnofrids (Brå, 2014) undersökning visar även att det är fyra till fem gånger vanligare att kvinnor blir dödade av en partner eller före detta partner än att män blir det (Brå, 2014; Socialstyrelsen, 2016).
Johnson (2006) menar att det finns fyra typer av våld i nära relationer; situationsbaserat våld (situational couple violence), intim terrorism (intimate terrorism), våldsamt motstånd (violent resistance) samt ömsesidig våldsam kontroll (mutual violent control). Skillnaden mellan dessa kategorier speglar enligt Johnson (2006) vilken grad av försök till kontroll av partnern som föreligger, inte vilken typ av våld som förekommer. Det situationsbaserade
våldet uppkommer vid en känsloladdad situation, till exempel ett gräl. Våldsutövaren
försöker till skillnad från kategorierna ömsesidig våldsam kontroll och intim terrorism inte utöva kontroll över sin partner. Kategorin våldsamt motstånd innebär att en person brukar våld för att försvara sig mot en partner som både försöker utöva kontroll och våld mot hen. En person som både brukar våld och försöker utöva kontroll över sin partner tillhör kategorin
intim terrorism. Om båda parterna i relationen utövar våld mot varandra och även försöker
kontrollera varandra tillhör de den fjärde kategorin; ömsesidig våldsam kontroll. Nybergh et al. (2015) skriver att ömsesidig våldsam kontroll är ovanlig i praktiken, då den som utövar kontroll gärna vill göra det mot en undergiven partner och inte mot någon som också utövar kontroll i sin tur. Johnson (2006) skriver vidare att inom heterosexuella förhållande är det främst män som utövar våld inom kategorin intim terrorism medan det i princip uteslutande är kvinnor som brukar sig av våldsamt motstånd. Inom kategorierna intim terrorism och våldsamt
våldsam kontroll är det jämn fördelning mellan könen, det råder således könssymmetri enligt
Johnson (2006).
Enander (2011) menar att Johnson (2006) är något på spåret med sin fyra kategorier av våld
i nära relationer då fokus förflyttas från konsekvensen av våldet till motivet bakom våldet.
På det sättet kan dessa kategorier ge en förklaring på varför förhållandet mellan män och kvinnor som utövar våld är både symmetriskt och asymmetriskt. Detta förklarar varför både det feministiska perspektivet och familjevåldsperspektivet kan anses ha rätt.
Centrala perspektiv
I forskningen kring våld i nära relationer återfinns två centrala perspektiv. Det feministiska perspektivet som förklarar mäns våld mot kvinnor som en del av samhällets patriarkala förtryck av kvinnor (Dobash & Dobash, 2004; Archer, 2000; Enander, 2011). Det andra perspektivet är familjevåldsperspektivet som har en mer generell syn på familjevåld och då även räknar in lindrigare typer av våld i begreppet våld i nära relationer (Kimmel, 2002; Archer 2000; Enander, 2011).
Feministiska perspektivet
Enligt det feministiska perspektivet anses våld i nära relationer bygga på patriarkala samhällsstrukturer och könsmaktsordningen. De anser att det är ett strukturellt problem och inte ett individuellt problem. Män anser sig ha mer makt och det manifesteras genom att de utsätter sin partner för våld (Nilsson & Lövkrona, 2020). Detta styrks genom att det enligt Nilsson och Lövkrona (2020) har gjorts ett flertal studier som visar att män som slår inte har någon specifik egenskap, som sjukdom, låg socioekonomisk status eller annan etnisk bakgrund. Det är vilken man som helst som utsätter vilken kvinna som helst (Nilsson & Lövkrona, 2020). Hester (2012) påstår att det är feministiska företrädare på bas av idéen om en könsmaktsordning som har varit drivande i att göra mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer kriminaliserat och att få det erkänt som ett brott.
Enligt Johnson (2006) finns det vetenskapligt stöd för att den feministiska synen på våld i
nära relationer i huvudsak handlar om män som skadar kvinnor. Enligt företrädare för
könsmaktsordningen handlar kvinnor som använder våld mot sin partner i första hand i direkt självförsvar eller som svar på återkommande våld (Bair-Merritt et al., 2010). Enander (2011) menar att de som hävdar att våld i nära relationer är symmetriskt missar att män ofta utför grövre våld och med högre frekvens än kvinnorna, vilket leder till att det är fler
kvinnor som söker medicinsk hjälp för skador efter partnervåld (Enander, 2011). Det är också fler kvinnor än män som dör av våld i nära relationer (Brå, 2014).
Kritiken mot det feministiska perspektivet kommer framför allt från de som förespråkar familjevåldsperspektivet. Archer (2000) påpekar att den data som det feministiska perspektivet grundar sina argument på till stor del kommer från rapporter av kvinnor som utsatts för våld av män, och att resultaten därmed kan vara vinklade. Chaudhuri (2012) skriver att den så kallade feminiseringen är en av orsaken till att de män som utsätts för våld av en kvinnlig partner till stor del görs osynliga i den offentliga debatten.
Kimmel (2002) menar att även om avsikten med forskning på kvinnors våld mot män är att få fokus på de män som utsätts och ofta hamnar i skymundan. Motivationen är ofta enligt Kimmel (2002) också att underminera och nedmontera initiativ för kvinnliga offer.
Familjevåldsperspektivet
Enligt familjevåldsperspektivet finns det lika omfattande vetenskapliga bevis för att kvinnor är våldsamma i lika stor utsträckning som män gentemot sin partner (Johnson, 2006). Kimmel (2002) fortsätter med att sammanfatta perspektivets syn på våld i nära
relationer med att det är vanligt förekommande, att våldet sällan trappas upp och att
skadorna sällan är allvarliga. van Lawick (2013, ss. 8) skriver att familjevåld definieras som “förhållandet där en familjemedlem, partner eller vårdnadshavare avsiktligt utsätter ett barn, en vuxen eller äldre släkting för övergrepp eller hot om övergrepp i syfte att utöva makt och kontroll över offret”. van Lawick (2013) diskuterar att det finns en problematik med den definitionen och det är just ordet “avsiktligt”. Är allt våld avsiktligt? Personer i känslomässigt hetsiga stunder, mitt i ett bråk, kan ta till våld utan att ha någon avsikt att göra så menar hon.
Enligt Dobash och Dobash (2004) har det gjorts studier, inom ramen för familjevåldsperspektivet, för att undersöka om kvinnor och män i heterosexuella relationer utsätts för våld av sin partner i samma utsträckning. De som förespråkar familjevåldsperspektivet är mer fokuserade på enskilda handlingar och dessa mäts allt som oftast med bedömningsverktyget “Conflict Tactics Scale” (CTS). Som förespråkare för CTS påpekar Archer (2000) att de frågor som ställs till utsatta, vid polisutredningar, ofta tar upp ord som överfall eller övergrepp. Det i sin tur är något som resulterar i att bara de grövsta brotten blir anmälda till myndigheter. Archer menar vidare att om CTS används
och frågorna formuleras om för att undersöka om de varit utsatta för aggressivt beteende eller fysisk aggressivitet så skulle svarsfrekvensen öka för de som svarar ja.
Dobash och Dobash (2004) menar att studier som utgår från familjevåldsperspektivet har hävdat att kvinnor och män utsätter varandra för liknande frekvens av våld. De menar till och med att kvinnor i vissa fall utsätter män för mer frekvent och värre typ av våld. Då kvinnan ofta försvarar sig med tillhyggen när hon är i fysiskt underläge bedöms det våldet också som grövre (Hines & Douglas, 2009; Entilli & Cipolletta, 2016; Hester, 2012). Enligt de studier som utgår från familjevåldsperspektivet kan inte kvinnor agera i självförsvar eftersom hon ses som den som oftast initierar konflikterna. De studier som baseras på CTS mäter det våld kvinnor försvarar sig med som våldshandling i sig (Archer,2000; Kimmel, 2002; Enander, 2011). CTS förutsätter även att kvinnan och mannen har liknande motiv till att utöva våld och att kvinnor utövar våld på liknande sätt som sin manliga partner (Dobash & Dobash, 2004).
Många studier (Enander, 2011; Entilli & Cipolletta, 2016; Hines & Douglas, 2009; Hester, 2013; Dobash & Dobash, 2004; Kimmel, 2002) ställer sig kritiska, till familjevåldsperspektivet för att det inte tar hänsyn till vem som tar störst skada av våldet. Kritiken mot verktyget CTS, riktas främst mot att det räknar individuella våldshandlingar och inte konsekvenserna av dem. CTS skalan innefattar inte heller sexuellt våld (Archer, 2000; Enander, 2011) och tar inte hänsyn till att våld i nära relationer ofta är ett beteende som kan ses över tid och inte i enstaka incidenter (Hester, 2013). De studier som utgår från familjevåldsperspektivet är ofta småskaliga och bygger på intervjuer med en person i hushållet. Det kan också vara studier som utförts på högskolor och universitet (främst i USA och i Storbritannien) där det främst är unga och ogifta par som svarat på frågor. Deras svar skiljer sig ofta från de svar personer som är äldre och har varit gifta längre ger (Kimmel, 2002; Enander, 2011). Hines och Douglas (2009) menar också att CTS är av skiftande tillförlitlighet då verktyget bygger på självskattning. De män och kvinnor som besvarar frågorna kan på så vis påverka resultatet då de kan fara med osanning eller över och underskatta sina och andras våldshandlingar.
Mannen som utsätts för våld
Som det nämnts tidigare i den här studien så är kvinnors våld mot män ett område där det finns begränsat med forskning, men det finns ett fåtal studier som undersökt vilka konsekvenser kvinnornas våld får för männen och hur de ser på sig själva som offer
(Archer, 2000; Kimmel, 2002; Enander, 2011; Dobash & Dobash, 2004; Allen-Collinson, 2009; Bates, 2020; Brooks et al., 2020).
Nybergh et al. (2013) studie visar att det är vanligare att män utsätts för psykiskt våld än fysiskt och att det fysiska våld män utsätts för ofta är lindrigare i den meningen att det inte alltid är straffbart (Brå, 2009). De vanligaste formerna av fysiskt våld som män utsätts för är slag, hugg med tillhygge, sparkar och bett (Bates, 2020; Nyberg et al. 2016). Att tillhyggen är vanligt lyfts även fram i Migliaccios (2001) studie. Detta då tillhyggen väger upp för kvinnans generellt sett lägre fysiska styrka (Denson, et al., 2018; Hester, 2012). När det gäller psykiskt våld var kontroll, manipulation (Bates, 2020), avundsjuka, verbal förnedring samt isolering i form av begränsningar av det sociala umgänget och exkludering från familjesammankomster vanligt förekommande (Nybergh et al., 2016). Bates (2020) studie visar emellertid att, i motsättning till den allmänt rådande synen, så har många män upplevt våld med allvarliga konsekvenser. Exemplen på dessa är bland annat förlust av synen, hjärnskador och långvarig PTSD. Omfattande ensamhet och svårigheter med nya relationer skrivs det också om i studien, liksom att de på ett eller annat sätt förlorat kontakten och/eller har fått en försämrad relation med sina barn (Bates, 2020).
Huruvida männen upplever rädsla i samma utsträckning som kvinnor som utsätts för våld av en partner råder det delade meningar om. Brooks et al. (2020) menar att rädsla är lika vanligt hos männen medan Durfees (2011) studie visar att män inte alls upplever rädsla i samma utsträckning, något som även rapporteras om i Ansara och Hindins (2010) studie. Även Nybergh et al. (2016) och Bates (2020) lyfter fram att män generellt sett inte ser fysiskt våld från kvinnor som hotande, däremot känner de oro och ångest över det verbala våldet.
Ett genomgående tema i forskningen som gjorts på området visar att skam, stigma och rädsla för att inte bli trodd är några av huvudorsakerna till varför en stor andel av de våldsutsatta männen väljer att inte anmäla våldet (Allen-Collinson, 2009; Douglas et al., 2012; Bates, 2020; Walker et al. 2020; Brooks et al., 2020). Skammen beror till stor del på de normer som finns för hur en man förväntas vara (Allen-Collinson, 2009). Detta är i linje med både i Durfee (2011) och Migliaccio (2001) studier som visar att män är rädda att berätta om våldet de utsätts för eftersom de känner oro över att det ska ha en negativ inverkan på synen på deras manlighet. En man anses inte vara i behov av stöd från andra, han ska vara behärskad och ha kontroll (Migliaccio, 2001). Förlusten av kontroll är något
som därmed är svårt för många män att acceptera (Migliaccio, 2001; Brooks et al., 2020). Brooks et al. (2020) och Nybergh et al. (2015) lyfter även fram att många män drar sig för att söka hjälp då de är rädda att själva bli anklagade för att vara förövare. En annan anledning som lyfts fram i forskningen är att många män som utsätts för våld av sin partner, inte klassificerar det som något som är fel eller farligt, eller att de rent av ser det som normalt (Allen-Collinsons,2009; Durfee, 2011; Walker et al., 2020; Entilli & Cipolletta, 2016). En undersökning från Brå (2009) visar också att det ses som svårare för en man att anmäla relationsvåld till polisen än för en kvinna. Detta mönster upptäcks även i internationella studier (Bates, 2020; Walker et al., 2020, Brooks et al., 2020).
En svensk undersökning (Brå, 2009) visar att män som varit utsatta för våld i en nära relation känner betydligt lägre tilltro till rättsväsendet jämfört med kvinnor som varit utsatta. Brooks et al. (2020) skriver att många av männen i deras studie antingen blev nekad hjälp, både från myndigheterna och andra håll och att de ofta blev ifrågasatta. Bates (2020) poängterar dock att inte alla deltagare i hennes studie hade dålig erfarenhet av hjälp från myndigheterna, en del hade fått jättebra bemötande av till exempel polisen. Överlag menar emellertid Walker et al. (2020) att majoriteten av männen i deras studie upplever att de fått ett otillräckligt bemötande från myndigheternas sida.
Det finns fler studier som visar att våldsutsatta män i första hand vänder sig till familj eller vänner (Douglas et al., 2012; Walker et al.,2020). Bates (2020) studie visar emellertid att det inte bara är från myndigheternas sida som bemötandet skiftar när männen väljer att träda fram, det gör det även från familj och vänner. Från familj och vänner bemöts de med alltifrån chock, förskräckelse, förståelse och empati till misstro, avfärdande, skuldbeläggande eller ifrågasättande. En del som till en början blivit bemötta med förståelse, märkte senare att personerna de anförtrodde sig åt tröttnade på att höra deras berättelser (Bates, 2020).
En del av ifrågasättandet av männens berättelse, både från familjen och myndigheternas sida, handlar om varför de inte försvarade sig/stoppade kvinnan då män generellt sett är större och starkare än kvinnor. Varför männen inte försvarat sig ges det olika förklaringar till i studierna. Om männen försöker göra motstånd riskerar det i många fall leda till att våldet i stället eskalerar visar ett par studier (Allen-Collinson, 2009; Migliaccio, 2002). En annan orsak är att männen sen barnsben fått lära sig att en man aldrig ska slå en kvinna. Andra beskriver det som att de var så mentalt nedbrutna av det psykiska våldet att de
trodde att de förtjänade det fysiska våldet (Migliaccio, 2001). I Bates (2020) studie framkommer det även att männen upplever att de ses som svaga av omgivning för att de blivit utsatta för våld och att deras upplevelser inte tas på allvar. Detta tolkade en del av männen i studien som att det var för att samhället ser dem som förövare i stället för offer, eftersom de är män. Just rädslan att ses som offer lyfts även fram i Brooks et al. (2020). En annan anledning till att de våldsutsatta männen ifrågasätts finns i historien. George (1994) skriver att historiskt sett så har män som blivit slagna av sina kvinnor gjorts till åtlöje offentligt då det enligt det patriarkala synsättet är männen som ska dominera kvinnorna och inte tvärtom. Under en period efter renässansen hade både Frankrike och Storbritannien offentliga straff för män som blivit misshandlade av sina hustrur. Trots att det är flera århundraden sen lever tanken kvar om att en misshandlad man är en misslyckad man. Som exempel lyfter Georg (1994) fram att det i stället blivit teman för många skämt och serier.
Det faktum att männen tenderar att inte se sig själva som utsatta, ligger i linje med att det i ett flertal studier lyfts fram en ovilja hos männen som utsätts för våld att se sig själv som ett offer (Allen-Collinson, 2009; Bates,2020; Brooks et al., 2020). Bates (2020) studie visar att många män i stället föredrar benämningen överlevare (eng. “survivor”). En av anledningarna bakom det är att ordet “offer” (eng. “victim”) anses föranleda en negativ självbild (Allen-Collinson, 2009), en annan att de anklagar sig själva för våldet de utsätts för eller en tredje att ordet “offer” står i motsats till samhällets syn på manlighet (Bates, 2020). Män som medger att de är “offer” måste balansera mellan identiteten av att vara “man” och “offer”, två identiteter som motsäger varandra. Det leder till att när männen utmålar deras agerande under övergreppen som taktiskt beteende och inte passivitet (Durfee, 2011; Bates 2020).
Kvinnan som utövar våld
I ett flertal studier studeras kvinnors våld mot partners och konsekvenserna av våldshandlingarna (Hines & Douglas, 2009; Bair-Merritt et al., 2010; Hester, 2012; Hester, 2013; Entilli & Cipolletta, 2016; Denson et al., 2018). Fokus i analyserna skiftar från att fokusera på de våldsamma kvinnornas trasiga bakgrunder (Hines & Douglas, 2009) till att studera vilken typ av våld hon använder och vilka motiv hon har (Bair-Merritt, 2010). Archer (2000) menar att kvinnor som utsätter sin manliga partner för fysiskt våld inte ser
Entilli och Cipolletta (2016) hur många av kvinnorna utövade fysiskt våld när det var minst risk för återgäldning, till exempel när mannen sov. Denson et al. (2018) lyfter fram kopplingen mellan könsroller och aggressivitet, där aggressivitet förknippas med manlighet. Män har historiskt sett därför hyllats för sin aggressivitet medan den aggressiva kvinnan har straffats. Kvinnor som visar dominans eller aggressivitet får ofta motreaktioner som inte är önskvärda vilket leder till att kvinnan anpassar sitt beteende för att få bättre motreaktioner från omgivningen. Det leder till att kvinnor oftare visar en mer passiv aggressivitet i form av en mer indirekt form av våld än vad män gör (Denson et al., 2018; Entilli och Cipolletta, 2016). Denson et al. (2018) beskriver indirekt våld som till exempel att sprida rykten, frysa ut någon ur en grupp eller kritisera andra baserat på utseende eller personlighet. Entilli och Cipolletta (2016) skriver även att kvinnor oftare utsätter männen för psykiskt våld i form av känslomässig utpressning, förnedringar på allmän plats, förföljelse, anklagelser om otrohet och manipulation av släkt och vänner. Det psykiska våldet kan även ges uttryck genom att kvinnorna förolämpar partners manlighet, hans arbete och lön eller sexuella oförmåga. Entilli och Cipolletta (2016) skriver att även andra typer av våld som att hota med att anmäla mannen för misshandel eller pedofili var vanligt, så kallad sekundär misshandel (Walker et tal., 2020). Det framkommer av Entilli och Cipolletta (2016) studie att kvinnor till skillnad från män som utövar våld inte tvingade till sig sex, men att de i stället kunde ljuga om användandet av preventivmedel. En graviditet kunde sen användas som ett sätt att hålla kvar mannen eller att få honom tillbaka.
Hesters (2012) studie belyser tre huvudsakliga motiv till varför kvinnor brukar våld mot män. Det första motivet är självförsvar, hon slår tillbaka efter att ha blivit slagen av sin man. Det andra är kvinnor som blivit utsatta för våld sen de var barn och även av tidigare partners. Deras strategi har därför blivit att använda våld för att förekomma eventuellt våld från sin partner. Det tredje motivet är att våld används för att kontrollera partnern. Bair-Merritt et al. (2010) har genom analys av tidigare studier identifierat flera motiv bakom kvinnors våld, liknande de nyss nämnda. I studien presenteras fem motiv:
1. Ilska som kan grunda sig i antingen svartsjuka eller i ett behov av att reglera känslor.
2. Önskan om uppmärksamhet kunde vara ett motiv bakom användandet av våld. I studien förs tolkningen fram att kvinnorna kände sig oerhört nedvärderad om
männen ignorerar dem. Våldet blev därmed ett sätt att få mannen att se henne eller för att nå fram till honom
3. Självförsvar visade sig emellertid vara den främsta anledningen till att kvinnor använder våld mot sin manliga partner. Beroende på hur självförsvar definieras, kan det innebära att kvinnan slår tillbaka eller att hon avvärjer mannens försök att slå henne.
4. Hämnd var också ett motiv. Enligt Bair Merritt et al. (2010) använder kvinnorna våld för att få slut på mannens våld som pågått under lång tid.
5. Kontroll i förhållandet var också ett vanligt motiv.
Archer (2000) menar att män är mer våldsamma i en mer manifest relation som äktenskap och samboskap. Kvinnor var däremot överrepresenterade som våldsamma i dejtingstadiet, detta förklarades med att deras våld inte anses brottsligt på samma sätt som männens. Enligt Entilli och Cipolletta (2016) började kvinnorna emellertid att bruka våld mot männen när de flyttat ihop men innan det första barnet kom. De menar också att kvinnan som utsatte sin manliga partner för fysiskt våld gjorde det i perioder, ofta med en så kallad smekmånadsfas emellan, starkt påverkad av ånger och skuldkänslor. De kvinnor som utsatte partnern för psykiskt våld gjorde det mer eller mindre hela tiden. Entilli och Cipolletta (2016) menar att kvinnorna i deras studie beskrevs som strategiska, beräknande och känslokalla. Det som särskilde de kvinnliga våldsutövarna, från de manliga, var att de utöver att ses som psykopatiska även sågs som svaga och bräckliga. Enligt Nilsson och Lövkrona (2020) skapar könsnormen en förväntning på kvinnan som den omhändertagande och uppoffrande modern. Våld anses vara något kvinnan enbart tar till för att försvara sig eller sina nära (Nilsson & Lövkrona, 2020).
Enligt Entilli och Cipolletta (2016) är det även vanligt att kvinnans våldsamma tendenser bortförklaras på olika sätt av de utsatta männen. Vanliga bortförklaringar är att kvinnan är mycket svartsjuk, att kvinnan känner sig underlägsen eller att kvinnan antas ha psykopatologiska sjukdomar, såsom borderline. Våldet bortförklaras också genom att skylla på hormoner vid mens eller graviditet. Männen förklarade också våldet genom att säga att kvinnan varit utsatt för trauma under uppväxten eller varit utsatt för våld av familjemedlemmar. Dessa påstående styrks av Bair-Merritt et al. (2010) och Nilsson och
Lövkrona (2020) som skriver att kvinnor som använder våld ofta har varit utsatta för våld eller missbruk av olika slag under sin uppväxt.
Teoretisk bakgrund
Det här avsnittet kommer att behandla socialkonstruktivismen och dess influenser över diskursanalysen. Det finns flera olika typer av diskursanalyser; Foucauldiansk diskursanalys, diskursteori, kritisk diskursanalys, narrativ analys, metaforanalys, socialpsykologisk diskursanalys samt samtalsanalys. Dessa sju olika typer har en gemensam grund då alla former av diskursanalyser tar avstamp i Foucaults tankar (Winther Jørgensen & Phillips, 2000; Svensson, 2019). Den diskursanalys som valts till denna studie är den foucauldianska. Den foucauldianska diskursanalysen har valts då studien syftar till att undersöka hur kvinnors våld mot män framställs i svensk press. Det är därav relevant att studera subjektspositioner och utestängningsprocedurer vilket gör en foucauldiansk diskursanalys lämplig.
Socialkonstruktivism
Enligt det socialkonstruktivistiska perspektivet är det inte möjligt att beskriva verkligheten på ett neutralt och adekvat sätt. (Boréus & Bergström, 2018). Svensson (2019) skriver att den socialkonstruktionistiska världsbilden innebär att den sociala verkligheten och den kunskap som finns om världen är skapade av människor. Socialkonstruktivismen antar nästan alltid en anti-realistisk eller icke-realistisk ansats. Det vill säga forskarna tar avstånd från tanken om att det finns en syn eller beskrivning av verkligheten som väntar på att bli upptäckt eller beskriven (Bryman, 2018). Den kunskap vi besitter bygger på språket, och språket och verkligheten kan ej skiljas åt (Boréus & Bergström, 2018). De begränsningar som finns gällande vad vi ser och upplever är socialt och språkligt konstruerade. Konkret innebär det till exempel att det som ses som sanning i ett samhälle inte är en objektiv sanning, utan helt enkelt är den dominerande åsikten i det samhället (Svensson, 2019). Enligt Winther Jørgensen och Phillips (2000) finns det fyra socialkonstruktionistiska premisser. För det första förutsätter analysen en kritisk syn till självklar kunskap. Det gör att förståelsen och kunskapen om världen vi lever i inte kan ses som en objektiv sanning. För det andra påverkas våra egna erfarenheter av hur världen uppfattas och vårt sätt att tolka händelser. Historisk och kulturell specificitet är avgörande för hur världen tolkas. Människan är en historisk och kulturell varelse. Det betyder att vår syn på världen kommer vara präglad av historisk och kulturell kontext. Vår uppfattning om världen ändras över tid och kunde varit annorlunda med en annan kulturell eller historisk bakgrund. För det tredje är sambandet mellan kunskap och sociala processer av intresse. I alla möten mellan
människor skapas uppfattningar om världen. Där byggs gemensamma sanningar upp och det blir också en jämförelse mellan vad som är sant för den ena respektive för den andra. Den fjärde är att det finns ett samband mellan kunskap och handling. I en bestämd världsbild bestäms också vilka handlingar som är tillåtna och vilka som är förbjudna. Den sociala konstruktionen av kunskap och av sanning får konkreta sociala konsekvenser (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Dessa premisser ligger till grund för diskursanalysen, som kommer beskrivas mer utförligt i nästa avsnitt.
Diskursanalysen ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv
Svensson (2019) menar att diskursanalysen kan ses som både som ett teoretiskt perspektiv och som en metod. Det teoretiska perspektivet handlar om vilken funktion språket fyller, medan metod perspektivet används för att studera språkets betydelse inom ett visst område. Diskursanalysen kan med andra ord ses som en paketlösning, en teoretisk och metodisk helhet, innehållande filosofiska ställningstagande angående språkets roll i konstruerandet av den sociala verkligheten (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Fokus i detta avsnitt kommer att ligga på det teoretiska perspektivet.
Diskursanalysen kommer från ordet diskurs (Winther Jørgensen & Phillips, 2000) som är det akademiska begreppet för konversation, tal och diskussion (Svensson, 2019). Diskurs är ett ”bestämt sätt att tala om och förstå världen (eller ett avsnitt av världen)” (Winther Jørgensen & Phillips, 2000, s. 7). Tonvikten i diskursanalysen ligger på hur versioner av verkligheten, världen, samhällen och inre psykologisk verklighet produceras genom diskurser. Språket ses på så vis som ett medel för att skapa förståelsen och inte bara ett verktyg för att beskriva den (Bryman, 2018). Boréus (2015a) poängterar emellertid att hur man uppfattar företeelser i samhället har varierat historiskt sett samt att det beror på vilket samhälle man lever i.
Enligt Svensson (2019) finns det flera anledningar att använda sig av diskursanalysen, till exempel för att förstå ideologi och makt ur ett vardagligt perspektiv. Winther Jørgensen och Phillips (2000) skriver vidare att diskursanalysen inte är en enda ansats utan en rad tvärvetenskapliga och multidisciplinära ansatser som går att tillämpa på många sociala områden.
Det anses inom diskursanalysen att det är människan som skapar samhället genom, bland annat, sin språkanvändning. Språket, hur man uttrycker sig om olika saker, ligger till grund för enskilda personers självbilder och identiteter. Om till exempel den allmänna diskursen
i ett samhälle är att feta personer är lata så kommer en fet person med stor sannolikhet se sig själv som lat. Diskurserna i ett samhälle gör det också möjligt för människor att kategorisera och dela in människor i olika grupper, och behandla dem på olika sätt. Till exempel tvångssteriliserade man personer man ansågs sinnesslöa (främst kvinnor) under en relativt stor del av 1900-talet (Boréus, 2015a). Det är alltså denna språkanvändning som diskursanalytikerna är intresserade av att studera. För det tredje så anser diskursanalytikerna att språk är mer än ett abstrakt system av symboler. Språkbruk ses som en kulturell och social företeelse som sker kontextuellt. För det fjärde har diskursanalytikerna också gemensamt att de anser att språk också handlar om makt. Ju större tillgång till språk en person har, desto större makt har hen (Svensson, 2019). Makten i sin tur är starkt sammankopplad med kunskap, främst den etablerade kunskapen (Boréus & Bergström, 2018). Foucault et al. (2008) skriver att det är en persons utbildning som avgör vilken plats i samhället som hen får.
Foucauldiansk diskursanalys
Michel Foucault, en fransk historiker och filosof, definieras vanligtvis som anfadern till diskursanalysen (Svensson, 2019). Foucault har både utvecklat teorin och begreppen som används (Winther Jørgensen & Phillips, 2000), däremot så utvecklade han aldrig några textnära analysverktyg (Boréus & Bergström, 2018). Foucault teoretiserande ligger i linje med den socialkonstruktionistiska premissen att kunskap inte bara är en spegling av verkligheten. Sanningen ses snarare som en diskursiv konstruktion, något som i sin tur innebär att olika samhällen och kulturer har olika syn på vad som är sant och vad som är falskt. Samhällsinvånare styr också vad som kan sägas och vad som blir accepterat (Winter & Philips, 2000). Boréus (2015a) skriver att Foucault använder diskursanalysen inte bara för att analysera hur vi pratar om människor och sociala funktioner, även för att analysera hur vi behandlar och hanterar detsamma. Winther Jørgensen och Phillips (2000) beskriver att det Foucauldianska perspektivet ser makt som något som skapar diskurser och kunskap. Foucault (1993) skriver att han antar att diskursproduktionen i ett samhälle skapar och kontrollerar förklaringar av verkligheten för att på så vis värja samhället från makt och hot. Winther Jørgensen och Phillips (2000) förklarar att på samma sätt som verkligheten, så skapas också makten genom språket som människor använder. Makten skapar vår sociala omvärld och skapar sättet vi pratar om den. Det bestämmer också vad som är tillåtet att säga eller uttrycka. På så vis är makten både produktiv och begränsande. Enligt Foucaults makt-/kunskapsbegrepp gör att det inte går att prata om sanning, då det inte går att titta
på språket eller verkligheten utifrån. Fokus i en diskursanalys ska därför ligga på sanningseffekter, på hur de diskursiva processerna konstrueras för att ge uppfattningen om sant eller falskt (Winther Jørgensen & Phillips, 2000).
Foucault et al. (2008) skriver att "Diskursen finns lika mycket i det som man inte säger, eller i det som markeras av åtbörder, attityder, sätt att vara, beteendemönster och rumsliga dispositioner" (s. 181). Boréus (2015b) skriver att Foucault definierade begreppet utestängningsprocedurer som det som trängs undan eller görs illegitimt i diskursen. Det framställs som avvikande, onaturligt och felaktigt i texter. På så sätt skapas förbud; för de saker som inte får talas om och för de som inte får tillåtelse att tala om allt. Utestängningsprocedurer utser de som har auktoritet att bestämma vad som får diskuteras och vad som ska anses vara osant. Ofta är det inte explicit uttryckt, direkt uttryckt, vad som är illegitimt utan något som uttrycks implicit, mellan raderna. Foucault (1993) menar att utestängningsprocedurer är de mest välkända mekanismerna i en diskurs. Förbudet är det mest självklara i alla samhällen. Alla vet att inte tala om vad som helst när som helst, men också att inte vem som helst får prata om vad som helst. Det är en del subjekts exklusiva och privilegierade rätt att tala om vissa saker. Foucault (1993) skriver att utestängningsproceduren som skapar uppdelningen mellan förnuft och vansinne. Vidare beskriver Foucault (1993) att det finns en motsättning mellan sant och falskt. Det finns en vilja att prata om saker på rätt sätt för att upprätthålla bilden av vad som anses sant. Den sanningen finns i en historisk och kulturell kontext och bygger på den tidigare nämnda makten. Foucault (1993) beskriver hur utestängningsprocedurerna förnyas i samhällen genom en tröghet inom de yrken som förmedlar kunskapen.
På samma sätt som verkligheten skapas genom språket som används, skapas subjektet eller jaget (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Den etablerade kunskapen bidrar också till skapandet av subjektspositioner (Boréus & Bergström, 2018). Boréus (2015b) skriver att subjektsposition avser det sociala utrymme som människor ges beroende på den kategori de tillhör. Positionen tänks inringa de förväntningar och föreställningar som finns om människor som skapas av språket. Positionerna påverkas också av andra gruppers subjektspositioner (Boréus, 2015b). Det innebär att en person kan ha flera subjektspositioner. Till exempel kan en person vara både ‘man’, ‘muslim’ och ‘homosexuell’. Oavsett vilka eller hur många subjektspositioner en person har så är det subjektpositionering som avgör vilket handlingsutrymme en person har och hur stort det är. Subjektpositionering fungerar även som ett filter som personen ser världen genom. Till
exempel så ser en muslimsk, homosexuell man världen på ett annat sätt än hinduisk, heterosexuell kvinna (Boréus & Bergström, 2018).
Metod
Följande avsnitt kommer behandla hur materialet som ligger till grund för resultatet är inhämtat och hur det har analyserats. Det ingår även ett stycke där kvalitetskriterier som studiens bedöms efter gås igenom, samt ett avsnitt om etiska reflektioner kopplad till studien.
Datainsamling
Studien grundar sig på sekundärdata i form av tidningsartiklar från dagspress och veckotidningar. Sekundärdata är data som inte skapats i forskningssyfte (Bryman, 2018). Bryman (2018) menar att diskursanalyser nästan uteslutande görs på redan befintlig text, detta för att studera samhällets användning av språket. Winther Jørgensen och Phillips (2000) skriver att massmedias sätt att konstruera uppfattningar om olika fenomen och om världen, är intressant att studera genom en diskursanalys. Språket som används i massmedia är ofta av en konstaterande sort, “det är farligt” används i stället för “det kan anses farligt”. Det påverkar således läsarens uppfattning om ett fenomen. Därför anser författarna att det är relevant att analysera mediala texter.
Till datainsamlingen användes en målstyrd urvalsmetod. Det innebär enligt Bryman (2018) att materialet som valts ut är det material som bäst kan hjälpa till att besvara forskningsfrågorna. Sökningar efter material att analysera gjordes på mediedatabasen Retriever, som innehåller tidningsartiklar från hela Norden (Retriever, u.å.). Då denna studie syftar till att undersöka hur fenomenet beskrivs i svenska medier användes Retrievers filter för att begränsa sökningen. De kategorier som valdes var; Svenska: tryckt press, storstadspress, prioritized provincial press, landsortspress, stadsdels press, tidskrifter, fackpress, nyhetsbyrå, webb samt webb-låst.
Kategorierna tv, radio och webb-tv valdes bort då studien fokuserar på media i form av text och inte audiovisuell media. Denna begränsning har gjorts då det enligt författarna finns en skillnad mellan skriftspråk och talspråk. Att använda båda skulle innebära svårigheter att analysera dem likvärdigt inom ramen för detta arbete. Av liknande anledning valdes kategorierna norska, danska, finlandssvenska, tyska, samiska, engelska, franska, spanska, portugisiska, estniska, lettiska, litauiska och polska bort. Dels för att författarna inte besitter den språkkunskap som krävs för att göra en adekvat analys på något annat språk än deras modersmål (svenska), dels för att studien ämnar studera artiklar i en svensk
kontext. Det skulle göra att författarnas tolkningar av översättningarna skulle medföra en risk för felaktiga slutsatser.
Tidsperioden som valdes var de senaste fem åren, 2015-01-01 - 2020-12-31, detta för att få så brett urval som möjligt utan att materialet kan anses vara inaktuellt. Ur ett socialkonstruktionistiskt perspektiv är det också högst relevant att hålla sig till en snäv historisk kontext då samhället och dess åsikter är i ständig förändring (Winther Jørgensen & Phillips, 2000). Därav bedömde författarna att en femårsperiod var ett lämpligt tidsintervall.
Första steget i urvalsprocessen var att söka på exakta fraser, se tabellen nedan.
Tabell 2. Sökord som användes, antal träffar de resulterade i samt hur många av dessa träffar som valdes ut till steg två i urvalsprocessen.
Sökord antal träffar antal valda
“Kvinnors våld mot män” 97 15 "kvinnor som utövar våld i hemmet" 0 0
"min tjej slog mig" 0 0
"misshandel i hemmet" 526 2
"kvinna anmäld" 335 12
"mansmisshandel" 11 3
"Kvinna utsatte" 20 0
Partnervåld 476 0
Partnervåld AND "berättar" 100 5
Psykisktvåld 0 0
"Våld i hemmet" 7002 0
"Våld i hemmet" AND "mot män" 55 2
"han blev slagen" 1525 0
Som det går att se i tabellen ovan så resulterade sökningarna i ett stort antal sökträffar, men de artiklar som gick vidare till urvalssteg två var relativt få i jämförelse med det totala. De artiklar som valdes bort var:
1. Artiklar som rör mäns våld mot kvinnor. Dessa är inte är av relevans för den här studiens syfte. Dessa utgör merparten av de artiklar som valdes bort.
2. Debattartiklar, opinion och ledare. De valdes bort dels för att få ett smalare område, dels för att fokusera på hur problemet framställs i stället för debatterande artiklar om hur problemet ska åtgärdas. Denna studies forskningsfråga syftar till att ta reda på hur kvinnors våld mot män framställs och inte hur samhället fördelar resurser, därför gjordes en tydlig begränsning.
3. Artiklar där kvinnors våld mot män bara nämns i förbigående valdes bort då de bedömts inte tillföra något till analysen.
4. Dubbletter. Flera sökord resulterade i samma artiklar, varav de valdes bort (så kallad naturlig rensning).
5. Audiovisuella medier. Trots filtret kom ett par audiovisuella resultat upp, varav de valdes bort av samma anledning som beskrevs ovan.
Till steg två i urvalsprocessen kvarstod trettionio artiklar efter det första urvalet. Utifrån dessa artiklar hittades ytterligare fyra genom ett så kallat snöbollsurval. Snöbollsurval
innebär att en källa till information leder vidare till en annan källa (Bryman, 2018). Dessa fyra artiklar var en del av en artikelserie.
Dessa fyrtiotre artiklar läste författarna noggrant igenom var för sig. Därefter gick författarna gemensamt igenom dem och gjorde en kategorisering för att få en bättre överblick över vilken typ av artiklar som valts ut. De olika benämningar som användes för att kategorisera var: berättelse, berättelse-anhörig, intervju/böcker, intervju-yrkesverksam samt
nyhetsnotis.
Utifrån den kategoriseringen vaIdes trettiofem artiklar ut av de ursprungliga fyrtiotre. Åtta artiklar valdes bort då två visade sig vara dubbletter, en var av fel mediaformat (en tv-intervju), två artiklar handlade om fiktiva romaner (det vill säga fel innehåll för analysen) samt tre artiklar där det inte framgick tydligt vilken relation mannen och kvinnan hade till varandra. Det var med andra ord oklart om de hade en relation utöver att vara bekanta/vänner. De artiklar som valdes ut i steg två tillhörde kategorierna berättelse, där de våldsutsatta männen själva fått komma till tals; berättelse-anhörig, där anhöriga till de utsatta männen får komma till tals; intervju-yrkesverksam, där yrkesverksamma fått komma till tals samt nyhetsnotis, utdrag ur stämningsansökningar, polisrapporter och domstolsbeslut som publicerats i pressen.
Analysverktyg
Boréus (2015a) skriver att diskursanalysen genomförs genom att fem frågor ställs till texten som ska analyseras. Först analyseras texten med utgångspunkt från “Vad som påstås?”. Denna fråga ska ta reda på vad som explicit står i texten. Detta för att ta reda på vad är det författaren vill förmedla med sin text och vilka åsikter som läsaren ska ta med sig. “Vad underförstås?” är fråga två. Frågan syftar att ta reda på vilken kunskap läsaren förväntas ha sen innan, vilka åsikter som förgivettas för att läsaren ska förstå texten utifrån det författaren vill förmedla. Fråga tre är “Vilka subjektspositioneringar som skapas genom texten?”. Hur förmedlas synen på de kategorier som beskrivs i texten. Ska vi se dem som offer, som någon som får skylla sig själv eller som en som går starkare ur en svår situation för att nämna några exempel. Fråga fyra är “Vilka utestängningsprocedurer som speglas i texten?”. Det för att analysera det som inte skrivs för att få förståelse för vad som framställs som viktigt i texten. Det i sin tur ger information om vad som inte ska ses som lika viktigt. “Vem får komma till tals?” är den femte och sista frågan. Detta för att ta reda på vem som
får prata om sociala problem och vem som avgör vad som är ett socialt problem (Boréus, 2015a).
Dessa fem frågor har omformulerats för att passa studiens ämne bättre. De fem frågor som har ställts till materialet är således:
1. Hur framställs de manliga offren och de kvinnliga förövarna? 2. Vad underförstås i texten?
3. Vilka subjektspositioner finns i texten? 4. Vilka kommer till tals?
5. Vad eller vilka stängs ute?
För att utröna vilka diskurser som var tydliga i materialet gick författarna gemensamt igenom samtliga artiklar och ställde de fem frågorna till var och en av artiklarna. Svaren på frågorna sammanställdes i ett Excelark. Dessa svar färgkodades därefter för att tydligt kunna se vilka som var de vanligaste förekommande mönstren. Därefter granskades dessa och studiens författare kunde utifrån färgkodningen skönja tre huvudsakliga mönster. Att kvinnornas beteende ofta förklarades med att hon var sjuk samt att mannen inte ville se sig som ett offer, och att kvinnors våld mot män ses som något normbrytande. Detta utgör grunden för de diskurser som presenteras i resultatet. Efter att diskurserna fastställts gick författarna igenom materialet ännu en gång för att samla konkreta exempel och citat som belyser och tydliggör respektive diskurs. Utifrån denna insamling skrevs sedan resultatet.
Kvalitetskriterier
Materialets kvalité
Det finns fyra kvalitetskriterier som kan användas vid bedömningen av ett dokuments kvalité. Dessa är autenticitet, trovärdighet, representativitet och meningsfullhet. Det första kriteriet, autenticitet, handlar om huruvida materialet är äkta eller inte. De artiklar som ligger till grund för den här studien har hämtats från en etablerade mediedatabas. Det, i kombination med att flera av artiklarna kommer från stora, välkända rikstäckande tidningar tar författarna som en garanti för att materialet är autentiskt. Trovärdighet handlar om huruvida materialet innehåller felaktigheter (Bryman, 2018). Detta kriterium är svårare för författarna att kontrollera, då flertalet av de män som figurerar i artiklarna är anonyma. Det
finns därmed ingen möjlighet att kontrollera den fakta de uppger. Då detta är en diskursanalys har det dock mindre relevans då det inte är faktan i sig som studeras, utan språket och vilka diskurser som reproducerar texterna.
Representativitet handlar om hur typiskt materialet är för den kategori som det tillhör (Bryman, 2018). Författarna bedömer att artiklarna som sådana är typiska för sin kategori, även om de handlar om ett ämne som inte lyfts i media så ofta. De blir således representativa för ämnet. Det fjärde kriteriet är meningsfullhet, det vill säga hur tydligt och förståeligt materialet är (Bryman, 2018). Materialet som studien grundar sig på är tänkt att läsas av allmänheten vilket medför att språket medvetet är skrivet på ett tydligt och lättförståeligt sätt.
Studiens kvalité
Bryman (2018) skriver att alla studier ska hålla en god kvalitet. För att göra det är reliabilitet och validitet viktiga begrepp att förhålla sig till. Reliabilitet är ett mått på hur väl studien går att reproducera. Validitet mäter hur väl studien studerar det som den avser att studera (Bryman, 2018).
Det finns två former av reliabilitet, intern och extern. Den externa reliabiliteten ser till studien i sin helhet och om den kan bli reproducerad. För att stärka den externa reliabiliteten har studiens författare försökt att beskriva tillvägagångssättet så noggrant som möjligt under avsnittet “datainsamling”. Den interna reliabiliteten innebär att det ska finnas en samstämmighet mellan de som utför studien, för att se till att de tolkar materialet på liknande sätt (Bryman, 2018). Resultatdelen och det diskursanalytiska arbetet i den här studien har författarna valt att göra tillsammans. Detta för att säkerställa så långt det är möjligt att det råder samstämmighet i tolkningar av texterna. Det är dock svårt att återskapa en analys som till stor del bygger så mycket på tolkning som diskursanalysen. Detta eftersom den socialkonstruktivistiska ansatsen förutsätter att det inte finns en otvetydig sanning. Bryman (2018) menar emellertid att i en kvalitativ studie finns det svårigheter med att prata om reliabilitet. Den sociala kontext som studeras har passerat och är svårt att reproducera
Det finns även två olika typer av validitet; intern och extern. Intern validitet beskrivs som en samstämmighet mellan observationerna och de teoretiska slutsatser forskarna kommer fram till (Bryman, 2018). I en diskursanalys används ofta citat för att styrka teoretiska
