APPLÅDERA? : En studie i applådens vikt för musikern

Örebro universitet Musikhögskolan

Konstnärligt kandidatprogram i musikalisk gestaltning, Inriktning Kammarmusik

APPLÅDERA?

En studie i applådens vikt för musikern

Kurs: Musikalisk Gestaltning, Självständigt arbete, Kandidatkurs. MG020G 15 HP Vårterminen 2018

SAMMANFATTNING

Författare: Elias Gustafsson Handledare: Lena Johnson

Titel: Applådera? En studie i applådens vikt för musikern.

Title in English: Applaude? A study in the value of applause for musicians.

I denna uppsats har jag genomfört en fallstudie av hur ett gäng musiker skulle uppleva att framträda påen konsert utan applåder. Detta gjordes genom att vid ett konserttillfälle på musikhögskolan i Örebro inte tillåta några applåder. Efter konserten svarade de fyra musiker som framträdde under konserten på ett frågeformulär innehållande sex frågor som riktade sig mot hur frånvaron av applåder förändrade upplevelsen av konserten. Resultaten pekar mot att om vi inte har applåder på konserter skulle det öka den energi som musiker lägger vid att uttrycka saker med sin musik,att det skulle ge mer helhet åt konsertupplevelsen och att det skulle kunna göra det lättare för musiker att ta sig till de professionella scenerna. Jag ger även en bakgrund till varför vi applåderar och tar upp ett antal intressanta saker kring applådens historia.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning ... 1

Bakgrund ... 2

Applådernas historia ... 2

Musikerns förhållande till applåder ... 4

Begrepp ... 4 Syfte ... 6 Frågeställningar ... 6 Metod ... 7 Undersökning ... 8 Resultatpresentation ... 8 Resultatanalys ... 9 Diskussion ... 12 Källförteckning ... 14 Tryckta källor ... 14 Elektroniska källor ... 14 Bilagor ... 15 Programblad ... 15

INLEDNING

Man kan lyssna på en inspelning av en Beethovensymfoni ensam eller i vänners sällskap, och även om man är djupt gripen när den tar slut behöver man inte känna något mer trängande behov än att gå till kylskåpet efter en flaska mineralvatten (Gould, 1999)

Det var med dessa ord jag blev inspirerad till att undersöka applådens vikt och deras påverkan på mig samt deras påverkan på musikupplevelsen. Vad händer när varje styckes avslutning ges den tid den förtjänar istället för att huggas av abrupt av det hög-ljudda oväsendet av folks händer?

Det andra som inspirerat mig till denna undersökning är mina egna upplevelser av ap-plådfri musik i livesammanhang. Det vill säga i klostret Taizé i Frankrike där jag vid två tillfällen spenderat en vecka. Det speciella med detta kloster, och det som lockat miljo-ner av ungdomar dit, är dess musiktradition. Under dagarnas tre gudstjänster sjungs flertalet korta sånger vilka upprepas som mantran ibland hundratals gånger och helt utan applåder. Att på detta sätt låta musiken få tid efter dess avslut lämnade åt mig plats åt reflektion, åt beröring. Det känns för mig helt uppenbart att musik som inte avbryts låter mig få en större upplevelse med mig hem. Efter ett storslaget avslut hinner jag känna mig uppfylld och majestätisk. Efter en lugn avslutning finns tid för internaliserad käns-lighet. Jag tillåts vara kvar i musikens känslor och estetik en lång tid efteråt, att ta med sig det hem och på riktigt känna musikens påverkan. Jag får uppleva den eufori som jag även kan känna efter ett lyckat övningspass då allt flödar och musiken jag själv uppför berör mig. Detta tror jag att både åhörare och musiker går miste om i dagens musika-liska livesammanhang och därför vill jag undersöka detta. Det vill säga ifall andra har samma upplevelse av detta som jag och om fler skulle uppfatta applådlöshet som något befriande.

BAKGRUND

Vad är det att applådera? Ordet kommer från latinets Plaudere vilket betyder slå (Con-ner, 2003). Vad innebär ordet? Jag tänker inte ge mig in i att ge några storslagna all-mängiltiga definitioner i denna uppsats. Men som jag använder det i följande text inne-bär det den rent fysiska aktionen av att slå samman sina händer, i vissa sammanhang ingår stampandet av fötter och glada tillrop. Det som skiljer applåder från ”att klappa i händerna” är dess inprogrammerade sociala betydelse för oss människor och distinkt-ionen är egentligen mest intressant i det historiska perspektivet.

Applådernas historia

Att applådera har inte alltid varit något kopplat till uppskattning eller någon annan form av annars uppmanande respons. För oss är det numer en naturlighet att applåder är något positivt, det är nästan som om vi alltid vetat detta. Faktum är att jag tvivlar på att någon kan minnas det tillfälle då de fick lära sig att när folk slår sina händer samman är de för att säga ”bravo” eller ”jag håller med”. Ändå har vi alltid applåderat det vi tycker om då vi stött på dessa saker i formella sammanhang. Att det sker endast i formella samman-hang är värt att nämna då det finns gott om situationer då vi uppför något i familjära situationer där vi inte förväntar oss att varken ge eller få applåder. Eller där applåderna inte är tänkta som uppskattning för en annan person utan uttryck för något annat, till exempel extas eller glädje. Exempelvis finns det ingen förväntan hos mig att få applåder av mina lärare då jag har lektion på något musikstycke, eller då jag för ett längre reso-nemang i diskussion med nära vänner. Båda dessa saker skulle i formellare samman-hang kallas andra saker, konsert respektive föredrag, och förväntas få punkt i form av applåder. Med detta sagt finns det självklart tillfällen då du i kammaren spelat en låt på gitarr och fått applåder av dina rumskamrater. I denna stund är de som applåderar be-nägna att visa uppskattning genom att få situationen att kännas mer formell för att inte förringa den upplevelse de givits. I detta exempel antar rumskamraterna att applåder är den största uppskattning som kan ges och är oförmögna att motstå sig detta inprogram-merade sociala beteende.

Då applåder, eller närmare bestämt handlingen att klappa i händerna, görs av spädbarn är det inte varken tecken på glädje eller uppskattning. Ett spädbarn som klappar gör det som en del i dess motoriska utveckling. Kopplingen till att rörelsen skulle betyda något lär sig barn inte förrän senare i livet och applåder är alltså inte en intuitiv uppskatt-ningsgest (Macfarlane & Moulding & Edwards, 2018).

Låt oss nu gå bakåt i tiden för en inblick i vad att klappa i händerna har för bakgrund. Vi tar oss tillbaka till en tid då människor inte var mer än en primitiv ras apor. Det är högst rimligt att anta att klappa i händerna är nära sammankopplat med att stampa och hoppa i stil med vad som är karaktäristiskt för primater som befinner sig i extas eller som känner sig hotade och vill skrämma sina fiender (Connor, 2003). Det är nämligen så att primater har sina händer som främsta försvarsmedel. Att slå, knuffa, peta är alla grundläggande undersökande och aggressiva beteenden hos oss. Det är därför inte främmande att tolka akten att slå sina händer samman som hotfull och ett sätt att skrämma andra raser.

I den historiska förlängningen ersätts sammanlagandet av händer med dunkandet av de vapen människorasen så småningom utvecklat. Samma handling, den är bara förflyttad från händerna till de saker händerna håller i. Det finns i gamla testamentet, en av de äldre berättelser kring mänskligt beteende som finns att tillgå, flera exempel på situat-ioner då att klappa inte var något man gjorde för att visa uppskattning utan istället för att skrämma eller håna andra. I Fjärde Moseboken 24:10:

Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop händerna. Han sade till Bileam: ”Till att förbanna mina fiender kallade jag hit dig, men se, du har dessa tre gånger rikligt välsignat dem.” (Gamla testamentet, 1917)

Den tidigaste referensen till att applåder skulle vara något positivt hittar vi i Suetonius berättelser kring Kejsare Nero. Suetonius beskriver hur Nero blivit tagen av de rytmiska applåderna av de Alexandriner som kommit för att lyssna på honom och befallde folk att lära sig av dem och använda sig av dessa alexandriska applåder närhelst de hörde honom (Suetonius, 1914). Så redan här, i en källa från romarriket, är applåder inte något sprunget ur människors stora lust att visa uppskattning utan snarare något som en kej-sare med högsta makt beordrat folk att utföra. Inte en önskan av en genuin känsla från åhörare utan en önskan från en narcissistisk kejsare.

Nero sjunger i timmar i det gassande solskenet, medan soldater ur pretoriangardet patrullerar på läktarna och pryglar eller anhåller alla som inte applåderar eller som haft oförskämdheten att falla i sömn under framträdandet. (Schile, 2016)

Låt oss hoppa fram till 1800-talet då en annan typ av makt styrde folk till att applådera. Det fanns nämligen på franska 1800-tals teater- och operascener så kallade “claques”, människor vars arbete var att kunna musiken och teatern så pass väl att de kunde applå-dera på rätt ställe, gråta där det var sorgligt och skratta när teatern menade att vara rolig (Anonymous, 1910). Återigen var det makt, närmare bestämt pengamakt, som styrde folk till att applådera och ge sin uppskattning på detta primitiva sätt. Pengamakt ef-tersom dessa människor, claquerna, var betalda av konserthuset för att utnyttja sig av en annan retorisk metod: popularitetsargument. Popularitetsargument innebär att man vill säga att många tycker så här och därför borde du också tycka det (Eksvärd, 2014). Så genom att applådera på rätt ställe eller skratta åt skämten förstärkte de publikens önskan att göra detsamma, det vill säga de styrde publikens upplevelse av det de fick se och höra. Och alltsammans vardrivet av investeringen av pengar från konserthusen. Prakti-ken att använda claques dog så småningom ut men inte innan den lämnat sitt märke på dagens konsertetikett. Idag är det under klassiska konserter praxis att applådera efter styckens slut men inte mellan satser, att ställa sig upp och applådera om den som spelar är känd nog eller spelar bra nog och att aldrig verbalt visa sin uppskattning utom under själva applåderna och då endast i korta ord såsom bravo.

Jag har nu genom denna historia visat på att applåder inte bara är en social konstruktion, utan även något från början primitivt som adopterats av den narcissistiska kejsaren Nero och som idag sker helt obetänkt. Eller som Steven Connor uttrycker det:

Applåder är en typ av infektion… Impulsen att klappa går snabbare än en elektrisk chock, och definitivt snabbare än tanken. (Connor, 2003)

Musikerns förhållande till applåder

Det skulle kunna föras fram argument att vi som musiker är så pass vana vid applåder att vi skulle känna oss tappade utan dem. Att man applåderar för musikernas skull, inte för publikens skull. Man kan hävda att musiker behöver applåder för att känna upp-skattning och vilja spela musik. Återigen har Steven Connor några ord:

Den artist som blir beroende av applåder och gillande är egentligen beroende av fan-tasin att kunna bestämma hur hen kommer bli lyssnad på. (Connor, 2014a)

Detta ger oss belägg för att föreslå att det inte finns en sådan sak som applådberoende utan att det endast är en maskering av något annat, som vi kan läsa i citatet ovan. Det är såklart befängt att föreslå att man kan bestämma hur man ska bli lyssnad till. Det är omöjligt, och även klart onödigt, att diktera hur din konst ska tas emot. När människan själv känner igen sig ges konsten sitt skimmer. Det som påverkar mest är det där berö-ringen kommer inifrån, det vill säga då musiken smyger sig in i ditt eget känsloliv och resonerar med dina egna upplevelser. Colin Radford argumenterar för att vi när vi lyss-nar på ledsam musik blir ledsna, inte av musiken utan av våra egna känslor vilka utan förklaring kan få oss att känna oss ledsna. Sorgen behöver inte vara förklarad och inte heller behöver dess orsak vara påtagbar (Radford, 1989). Helt enkelt är det musiken som resonerar med oss och får oss att känna sorg. Genom denna omväg menar jag att applåder inte är fundamentalt för oss som musiker och att önska sig dem är en fråga om vana inte necessitet.

Alltså kan vi se att det finns anledning att tro att applådberoende är en icke-faktor och om inte annat en dålig motivering till att störa konsertens magi. Så vi applåderar inte nödvändigtvis för musikernas skull längre och publiken, som jag gett belägg för ovan, gör det framförallt av vana. Är applåder onödiga och skadliga för konserttraditionen? Kanske skulle vi tjäna på att leka med denna tanke vilket för mig tillbaka till min hu-vudfråga: hur skulle ett gäng musiker uppleva en konsert där applåder inte existerar? Och hur påverkar denna avsaknad musikernas bild av konserten? Detta handlar min forskning om. Jag bör även nämna att eftersom jag själv är insorterad i facket klassisk musiker rör sig allt efterföljande om de samma genrerna.

Begrepp

Jag kommer i uppsatsen att använda mig av några begrepp som för musiker är helt na-turliga men som för en bredare publik kan tjäna på en specificering. Nedan följer en kort lista med dessa ord samt en förklaring till deras innebörd i denna uppsats.

Konsert. När jag i denna uppsats talar om konsert är det den klassiska konsertformen

jag talar om där åhörare sitter i en salong i bekväma stolar inte sällan iklädda sina fin-aste kläder. Jag rör inte vid jazzkonsertens avslappnade loungemiljöer och inte heller de folkfester som popkulturen lagt grund till, där folk står och sjunger med eller skriker tillrop mot scenen. Förflytta er till konserthusen och en symfoniorkester så befinner ni er i rätt tillstånd och sammanhang för att förstå uppsatsen.

Teknik eller Tekniskt musikutövande. Med detta syftar jag på de saker som rent fysiskt är grundläggande då man spelar ett musikinstrument. Det handlar om saker som attsätta fingrarna på rätt ställe, att andas i tid för anstöten i ett blåsinstrument, att slå med trum-stocken på rätt trumma, att byta pedal vid rätt tillfälle, att läsa noterna på rätt sätt och spela dem korrekt. Saker som är tveklöst instrumentala för utförandet.

Musikaliska aspekter eller emotionella musikvärderingar. Musikalitet är enligt Bastian:

”Förmågan att uppfatta mångfalden som enhet”(1987). När jag skriver om dessa saker menar jag aspekter som inte är grundläggande vid akten spela musik. Dessa saker hand-lar om hur tonerna spelas. Om man spehand-lar starkt eller svagt eller har en riktning i musi-ken dit man är på väg. Jag syftar mot saker som ofta inte finns angivet i notbilden eller instruktionen till musiken utan som musiker själva behöver tolka in eller forma. Man kan även förstå det som abstrakta värderingar kontra de konkreta värdena som innefattar teknik och tekniskt musikutövande.

Övning. Enkelt beskrivet det som tar upp en musikers vardag. Akten av att spela en

följd med toner flera gånger för att kunna dem bättre. För alla som läst glosor någon gång i livet är detta precis vad övning är, fast med noter.

SYFTE

Syftet med denna uppsats är att undersöka om, och i så fall hur avsaknaden av applåder har betydelse för musiker då de spelar konsert.

Frågeställningar

• Hur skulle en grupp musiker uppleva att framträda vid en konsert där applåder inte existerar?

• Kan applåder upplevas som en oprovocerad paus i ett större konstverk, en upp-styckning av en helhet?

METOD

Mitt tillvägagångssätt för denna undersökning är som följer:

Vid ett konserttillfälle vid musikhögskolan i Örebro tillåter vi inga applåder. Publiken informeras om detta i förväg och under konserten. Även musikerna får denna informat-ion för att de inte ska bli besvikna då ingen applåderar. Om den enda effekten av ap-plådlöshet var förvirring och förvåning skulle forskningen bli något fruktlös. Konserten hålls i ett sträck och avbryts av varken tal eller applåder. Efter konsertens slut ombeds musikerna fylla i en enkät. Enkäten skall vara riktad mot reflektion över applådernas frånvaro och eventuella konsekvenser av dess avsaknad.

Jag har valt att begränsa mig till ett konserttillfälle eftersom det är den inledande upple-velsen av detta fenomen som intresserar mig. Vid återkommande liknande tillfällen skulle uppfattningen troligtvis ändras då alla vänjer sig vid konceptet, något som jag valt att inte undersöka i denna studie. Jag anser utvärdering, i form av enkät, av de in-blandade musikerna i ett sådant här experiment vara den enklaste och mest lättolkade formen av empiri, eftersom musikerna helt på egen hand, utan att blivit påverkade av de andra inblandade, fått svara på ett antal frågor i lugn och ro och därmed haft tid till både reflektion och formulering. Detta till skillnad mot om jag gjort individuella intervjuer med musikerna. Man har ofta mer press på sig under en intervju vilket i detta fall skulle kunnat leda till mindre genomtänkta svar och eventuellt mindre relevant information. Just eftersom forskningstillfället var en konsert då de som skulle svara på frågor fram-trädde, hade de mycket att tänka på under själva konserttillfället och skulle troligtvis inte haft tidatt fundera på frågorna under själva konserten. Även det är en anledning till att jag tror att en intervju varit mer missvisande än ett formulär. Frågorna i formuläret var som följer och svarades på av fyra musiker:

1. Hur upplevde du din prestation? 2. Hur upplevde du musikens avslut?

3. Upplevde du någon skillnad mot om det varit applåder? 4. Saknade du applåderna?

5. Kände du dig mer fokuserad på musiken utan applåder? 6. Skulle du vilja göra fler applådfria konserter? Varför?

För att låta fler få chansen att uppleva applådfrihet lät jag även en del av min examens-konsert vara applådfri. I det fallet endast mellan två låtar vilket i den klassiska världen vanligast sker endast mellan satser i ett stycke. I det här fallet var de dock två helt olika kompositioner av helt olika karaktär. Under examenskonserten gjordes ingen undersök-ning.

UNDERSÖKNING

Resultatpresentation

Låt mig inleda genom att i korthet sammanfatta de svar jag fick på de respektive frå-gorna.

1. Hur upplevde du din prestation?

På den första frågan svarade alla fyra att det inte var någon större skillnad på de-ras upplevda prestation. Tre av informanterna nämner att de spelade fel lite varstans. Alla utom en menade att det var precis som en vanlig konsert. Ett svar är intressant: en av informanterna svarade nämligen att det kändes mer förlåtet med felspelningar. En spännande syn som jag återkommer till.

2. Hur upplevde du musikens avslut?

På den andra frågan menade två av informanterna att musiken blev mer som en helhet. Att musiken levde in i tystnaden och vidare ut i intet. De andra två sva-rade att det var skönt att slippa applåderna. En svasva-rade dessutom att musikens kändes mer på hens villkor.

3. Upplevde du någon skillnad mot om det varit applåder?

Den tredje frågan gav något lika svar. Tre informanter svarade att det blev mer vikt vid musiken, och en att konserten kändes mindre prestigefylld. En svarade att det kändes som om publiken inte fanns när de spelade. En tyckte att spän-ningen efter att musiken tystnat inte slutade. Ytterligare en tanke på denna fråga var att man slapp känna att man inte förtjänat applåderna på grund av att man spelat fel eller missat toner.

4. Saknade du applåderna?

Den fjärde frågan gav ett gemensamt svar. Ingen saknade applåderna. En tyckte det kändes något tomt utan applåder och en tyckte att applådlösheten tillförde mycket till konsertens helhet.

5. Kände du dig mer fokuserad på musiken utan applåder?

Fråga fem gav också ganska homogena svar där tre tyckte sig vara mer fokuse-rade på musiken och en ansåg det vara lika som vanligt.

6. Skulle du vilja göra fler applådfria konserter? Varför?

På den sista frågan svarade alla informanter ja men med olika motiveringar. Nå-gon tyckte det borde undersökas närmare och att det vore intressant att varva konserterna i hens utbildning med applådfria konserter. En tyckte att de blev mer jämställt mellan publik och konstnär och att musiken avdramatiserades något, på

ett positivt sätt. Ytterligare en vill spela alla verk under en likadan konsert för att se hur det kändes. Två svarade också att konserten fick mer helhet, att det byg-ger upp för en röd tråd även stycken emellan.

Resultatanalys

Min forskning har lämnat mig med ett antal intressanta saker att diskutera. Utan applå-der upplevde en eller flera av musikerna att det var:

A. Mer förlåtet att spela fel B. Mer musikalisk helhet C. Mer vikt vid musiken

D. Mindre prestigefyllt att spela konsert

E. Musikerna kände sig mer fokuserade på musiken

På den första frågan har en musiker svarat att det upplevs som det är mer tillåtet att spela fel i en konsertform där man inte applåderar. Det är en upplevelse som är positiv för framträdandet.

Den obalanserade överbetoningen av den tekniska perfektionen är en olycklig kon-sekvens av skivindustrin. Om vi missar en not under en konsert, kan vi leva med det men om vi måste återuppleva samma fel varje gång vi spelar en skiva är det olidligt. (Bastian, 1987)

Som vi kan läsa i Bastians ”In i musiken” finns det anledning att tro att det är skivan som är den stora boven i detta drama. Innan det fanns inspelningar av var och vartannat stycke musikfanns det inte i samma utbredda grad en referensram till hur mycket fel det var tillåtet att spela. Under inspelningen aven skiva har man nämligen ofta ett stort an-tal försök på sig och ofta spelar man även in många tagningar, vilka en finkänslig ljud-tekniker kan välja bland och klippa ihop utan att det märks i slutprodukten. Det är ingen hemlighet att musiker av alla grader, proffs och amatörer, spelar fel när de spelar kon-sert. Det är heller ingen hemlighet att många skäms över detta. Som vi kan läsa i min undersökning mäter tre av musikerna sin prestation delvis i hur många feltoner de spe-lade, vilket inte är helt onaturligt. Musiker övar nämligen till stor del av tre anledningar: för att spela mer rätt, spela mer musikaliskt och för att behöva öva mindre i framtiden. Problemet med att anstränga sig för att spela rätt på konsert är att det tar fokus från mu-siken självt. Något vilket jag ofta fått höra på diverse seminarier och masterclasses är att personer spelar rätt men utan uttryck. Att musiken inte säger något, inte förmedlar något budskap och, för de som föredrar en mer konkret beskrivning, inte har någon riktning. Eller med andra ord att man inte spelar speciellt musikaliskt. Jag är helt övertygad om att det är en konsekvens av att musiker hör alla dessa inspelningar där varje ton är kor-rekt och tror att det är det de måste nå upp till. Alltså blir både övningens och

sik med sina toner. Förflytta oss nu till en verklighet där applåder inte finns på konser-ten och musiker således inte längre är rädda att spela en och annan felton. Musiker skulle komma närmare kärnan i musiken både i övning och på konsert. Om ingen är rädd för att spela fel skulle vi utövande musiker tillåtas leva med i musiken mer, inte känna samma press att träffa rätt tangent eller intonera helt perfekt hela tiden. Det skulle öppna upp för en värld där musiken skulle ges mer lust. På grund av den ökade musika-liska lusten skulle tiden spenderad vid instrumentet troligen öka och musiken skulle ges mer tid att även bli mer korrekt. Om man vill kan man se det som skillnaden mellan en slav och en fri människa. Båda sår grödor. Båda syr kläder. Den ena gör det av skräck, den andra av kärlek. Man kan på goda grunder anta att resultatet blir bättre när motivat-ionen är kärlek.

Resultat B av min undersökning är att det blir mer musikalisk helhet utan applåder. Att musiken sitter ihop mer och får ett värde bortom enskilda stycken musik. Låt oss för en stund flytta oss till operans och filmens värld. Det är helt orimligt att mitt under en film avbryta upplevelsen för alla genom att applådera en stark scen eller att i en teaterpjäs börja applådera efter varje enskild scen. Skulle man göra det vore upplevelsen styckad i bitar och varje enskilt stycke skulle tappa sin påverkan på oss. Etikettexperten Magda-lena Ribbing skriver följande i ett svar i DN angående en fråga kring applåder under en opera: ”(...)Applåd mitt i en föreställning(…)ska vara undantag, det du beskriver är ett ideligt applåderande som hackar sönder upplevelsen” (Ribbing, 2012). Detta visar att vi har en förståelse för att applåder mellan varje stycke inte hjälper upplevelsen utan sna-rare bygger upp en barriär mellan tonerna och dess emotionella kraft. Ändå ger vi inte konserten möjlighet att leva utan denna spärr, vi applåderar friskt efter varje framfö-rande som för att se till att musiken inte binder oss för mycket eller får oss att känna något mer än teknisk färdighet.

Jag ser en koppling vidare till det tredje resultatet, dvs C, av min undersökning; att det blir mer vikt vid musiken utan applåder. Med vikt vid musiken menar jag musikens emotionella krafter, dess riktiga värde och det som är det unika med musik utan ord. Det som genom alla tider fängslat människor med denna upplevelse är det att den för varje enskild person tillåts vara individuell. Den rör det som du just i stunden behöver i ditt sinne och inre. Det är denna del av musiken som får mer vikt vid applådlöshet. Det som rör människor till känslor. Teatern har förvisso ord men de har ändock förstått den upp-styckning som sker när applådernas tomma opersonliga ljud tillåts skända helheten och magin som strömmar från scenen. Så utan applåder blir det mer tid till helhet och mer tid för beröring.

Resultat D är att det upplevs mindre prestigefyllt att spela konsert utan applåder. Detta är ett intressant resultat vilket tål att diskuteras. Det tycks inte självklart att detta är en positiv sak. Så vad menas med prestige i detta sammanhang? Ordet betyder enligt SAOL anseende eller inflytande. Med andra ord syftar det nära på den som spelar och har lite att göra med det som spelas. Mindre prestige innebär således att musikern på scenen blir mindre viktig av att ha applådfria konserter. Det blir en aning mindre rele-vant om det är Itzhak Perlman, en av den klassiska musikens mest kända musiker, eller grannens kusin som står och spelar. Det är inget som behöver bevisas att en känd musi-ker har fler som lyssnar på hen. Och samspelet där emellan går även åt andra hållet, det vill säga att om fler lyssnar leder det till att fler får höra talas om personen som spelar, vilket i sin tur ökar personens kändisskap och därför uppskattar det som spelas mer.

Människor i grupp är relativt dåliga på att bedöma värde och därmed även dåliga på att bedöma värdet hos musiker.

Vår hjärna resonerar så här: Känner vi igen något väl är det troligtvis för att vi har hört det massor med gånger och då är det förmodligen sant. (Fexeus, 2013)

Ett experiment som gjordes i studenttidningarna vid University och Michigan och Michigan State University är jag särskilt förtjust i. Under en period av några veckor syntes en annonslikande ruta på tidningens förstasida. I rutan stod något av följande turkiska ord (…) Orden upprepades med varierande frekvens (…) När den mystiska sviten av annonser upphörde skickade experimentledarna ut formulär till studenterna där de för vart och ett av orden fick ange om de lät ”som något ’bra’ eller som något ’dåligt’”. Resultatet var häpnadsväckande: de ord som hade visats många gånger värderades mycket mer positivt än de som bara hade visats en eller två gånger. (Kahneman, 2011)

Det finns självklart en skillnad mellan de duktiga och de världsledande musikerna. Skillnaden och steget där emellan är däremot inte så stort som man ofta kan tro, men detta är ett resonemang för en annan uppsats. Alltså ser vi belägg för att om vi inte skulle ha applåder på våra konserter så skulle musikerna behandlas mer lika oavsett om de är kända eller ej. Med mindre prestige skulle publiken komma och lyssna på konser-ten för konserkonser-tens skull, inte för att de känner igen den som spelar. Att ha applådfria konserter skulle potentiellt kunna öppna upp musikvärlden för fler duktiga musiker, underlätta för de som inte har det lätt att hävda sig själva och ge dem som ännu inte blivit upptäckta en chans att få praktisera sin musik för en betalande publik.

Det sista resultatet, E, av min undersökning är helt okontroversiellt. Musikerna kände sig mer fokuserade på musiken när det inte förväntades några applåder. För mig är det en ytterst positiv sak om musiker skulle ha mer sinnesnärvaro riktad mot musiken under konserttillfället. Kopplingar från detta resultat kan dras till det jag ovan skrivit om mu-sikens affekt och dess emotionella och tekniska värde.

DISKUSSION

Hur skulle en grupp musiker uppleva en konsert där applåder inte existerar? Och hur påverkar denna avsaknad musikernas bild utav konserten? Dessa saker satte jag mig ut för att undersöka. Mina slutsatser i korthet är att det skulle öka den energi som musiker lägger vid musikaliska aspekter av musik både vid konsert och vid övning, samt under-lätta för oss att få synas av en bredare publik. Något som även blev tydligt var att ingen av musikerna saknade applåderna, förutom vid konsertens avslutning. Det slutgiltiga är att det gav konsertupplevelsen mer helhet, det vill säga att musiken blev till något mer än enskilda låtar och att den fick ett sammanhang.

Angående mitt avsnitt om prestige och vad den gör med musikerna och i förlängningen även hela musikkulturen inser jag att det finns anledning till förklaring av mitt resone-mang. Jag hävdar att det läggs för stor vikt vid igenkännandet av musiker och att de som känns igen väl ges en oprovocerat stor plats i våra konsertsalar och en överdimension-erad del av vår lyssning hemmavid. Men om ingen skulle bli given ett större anseende skulle inte det skada vår sammanhållning kring musiker, stjälpa vårt idoliserande och kapa knäna av många av våra idoler? Visst finns det en risk för att genom att släppa in fler musiker i de prestigefyllda kretsarna hindrar vi de stjärnskott som finns att leva kvar i deras nuvarande tillstånd. Men det är inte vikten med idoler som jag bestrider. Och det är för mig helt självklart att liksom man i sporten hejar på ett visst lag och har sina favo-ritspelare, har alla musikintresserade en grupp av musiker eller orkestrar som man re-spekterar mer än de andra. Anledningen till detta är simpel, det skapar en sammanhåll-ning, en känsla av tillhörighet: ”vi är GAIS supportrar” eller ”vi idoliserar Göteborgs Symfoniker”. Man hör hemma i gruppen och som människor är vi i slutändan alltid flockdjur. Så visst skulle det eventuellt hindra oss från att känna gemenskap kring vårt idoliserande om man skulle minska resurserna till dessa stora stjärnor och istället tillåta okända musiker och orkestrar att spela konserter på konserthusen. Och kanske skulle det hindra samhällets redan sjunkande involvering i kulturlivet. Men jag tror att genom att ha fler applådfria konserter och därmed minska betydelsen av att känna igen musikerna släpps fler musiker in och vi öppnar för en större publik och låter fler sorts musiker och människor finnas till i våra vackra salonger, något vilket snarare skulle skapa en större gemenskap kring konserthusen. Jag vill argumentera för att det skulle skapa en annan och en mer personlig koppling till de musiker som spelar på scenen, det vill säga de som lyckats ta sig dit. Jag tror inte jag behöver genomföra någon större argumentation för att folk i allmänhet känner stolthet över de i deras eget samhälle som lyckats med något. Som svenskar är vi stolta över Zlatan och Dag Hammarskjöld. Som Skövdebo känner jag en viss stolthet över Robert Gustafsson, som levde en stor del av sin ungdom i Skövde. Och när Marcus Hellner vann OS-guld på skidor blev han ”vår Hellner”, ef-tersom jag nästan bor i hans födelseort. Lerdala, där Hellner vuxit upp, förvandlades under ett par år till ”Guldbyn”. Allt detta talar för att om vi kan identifiera oss med en liten aspekt av de som vi har ögonen mot blir vi mer indragna i deras framgång. Och på samma tankebana bildar vi en gemenskap kring de musiker som, i den potentiella värl-den utan applåder, får möjlighet att spela på konserthusen. Vi dras in till de konserter där ”våra” musiker spelar och bildar laget ”Örebro musiker” där vi är stolta över alla de som kommer härifrån och lyckas. Och vi ger dem även de resurser och möjligheter som krävs för deras utveckling. Självklart behöver man träna sig i att spela konsert, att fram-föra musik för en stor skara människor och i större salar. Och vilket bättre sätt finns det, än att tillåta dem just den möjligheten?

Jag anser mig ha fått en bra bild av hur applådfrihet påverkar oss som deltog under den applådfria konserten som var underlag för min undersökning. Det bör igen betonas att undersökningen är gjord på en liten skara människor som alla studerar vid samma mu-sikhögskola. Undersökningen är även gjord vid endast ett tillfälle vilket eliminerat aspekten av kontinuitet från undersökning. Det är dock mitt starka antagande att upp-repning av applådfria konserter endast skulle förstärka dess positiva aspekter. Ett av mina dilemman när jag utformade min undersökning var beslutet vid ett tillfälle och risken jag såg var att alla skulle bli chockade av avsaknaden av applåder. Denna farhåga besannades däremot aldrig och låg till grund för att jag inte behövde fler undersöknings-tillfällen, utan nöjde mig med en konsert. Ovannämnda saker kan självklart ha påverkan på mina resultat vilket i sin tur innebär att åsikterna i denna uppsats eventuellt inte stämmer överens med den större massan klassiska musikers bild på applådfrihet. Jag tror mig dock ha stött på en relevant byggsten till vad som kan komma att bli framtidens konserttradition. Jag tror att applåder och dess påverkan bör diskuteras mer och experi-menteras med, inte minst på musikhögskolor men även i den så att säga professionella konsertvärlden, det vill säga där folk betalar pengar för att lyssna på musikerna. Om det jag lagt grund till i denna uppsats är att lita på, vilket jag i högsta grad anser det vara, är detta något som inte bara skulle hjälpa musiker att få en sundare relation till musikutö-vandet. Det skulle även underlätta för publiken att ta till sig musiken på en nivå bortom den tekniska.

Applådlöshetens påverkan på publiken är något jag rört vid väldigt lite. Det är inte konstigt eftersom jag valt att rikta min undersökning mot de aktiva musikerna under en konsert. Det är däremot en högst relevant fråga att ställa sig vid appliceringen av detta i större utsträckning, och något som bör undersökas av den nyfikne. Det är möjligt att publiken inte alls skulle uppskatta fråntagandet av rättigheten att fritt få visa sina ap-plådfärdigheter, kanske skulle de istället uppleva sig som mindre delaktiga i konsert-händelsen. Jag förstår att det ur publikens synvinkel troligtvis skulle kännas en aning olustigt att inte applådera, eftersom folk gjort deti alla tider. De kommer troligtvis inte heller att ha läst min uppsats och därigenom insett vilken skymf det en gång i tiden var att klappa någon. Därför skulle det troligtvis vara ett gediget och långsiktigt arbete att befästa applådfriheten hos konsertlyssnare och något som bör närmas med försiktighet och skyddsnät. För den intresserade formulerade Glenn Gould i sin artikel ”Bort med applåderna” en metod i detta syfte, en metod han kallar GSAAAAM (Gould, 1999). Vad den innebär ligger utanför ramarna för denna uppsats, men jag rekommenderar den varmt till konserthusens konsertplanerare och chefer.

KÄLLFÖRTECKNING

Tryckta källor

Bastian, Peter. (1987). In i Musiken, Helsingborg: Peter Busk Laursen s. 115-116 Bibeln, 1917 års översättning. Fjärde Mosebok 24:10.

Eksvärd, Elaine (2014). Vardagsmakt. Stockholm: Forum. S. 66-67 Fexeus, Henrik.(2013) Maktspelet, Stockholm: Forum. S.34

Kahneman, Daniel. (2011) Tänka, snabbt och långsamt. Stockholm: Volante. S. 76-77 http://www.babies.co.uk/development-behaviour/a/clap-hands/ [24/4 2018]

Macfarlane, James & Moulding, Rosanne &Edwards, Alice.

Elektroniska källor

http://www.theatrehistory.com/french/claque001.html. [22/4 2018]

Anonymous (1910) Encyclopedia Bratannica, Eleventh Edition, Volume VI Cam-bridge: University Press. s. 423.

http://www.stevenconnor.com/clapping/ [20/4 2018]

Connor, Steven (2003) The help of your good hands: Reports on Clapping

http://stevenconnor.com/sadisticlistening.html [20/4 2018] Connor, Steven (2014)

https://www.jstor.org/stable/431994?seq=7#page_scan_tab_contents [22/4 2018] Radford, Colin (1989). The Journal of Aesthetics and Art Criticism Vol 47, No.1.

Emotions And Music: A reply to the Cognitivist.

https://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2012/04/12/appladhyfs/ [24/4 2018] Ribbing, Magdalena (2012) Applådhyfs. I: Dagens Nyheter 2012-04-12

http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/mot-kejsar-nero-konstnaren-fran-helvetet. [21/4 2018]

Schile, Kasper (2016) Möt Kejsar Nero: Konstnären från helvetet. I: Värdlens

histo-ria 2016-04-26

http://penelope.uchicago.edu/Thayer/E/Roman/Texts/Suetonius/12Caesars/Nero*.html

letter 20. [21/42018]

Suetonius Tranquillus, Gaius (1914) The Lives of the Twelve Caesars Loeb Classical Library

BILAGOR

Programblad

Program

Tisdag 17 april, fri entré Konsertsalen, Musikhögskolan

Torsdag 19 april 12.30, K onsertsalen PIAN O MU SIK TILL L U N CH

Lunchmusik med fokus på Johann Sebastian Bachs Preludier och fugor och alla dessa piano-etyder... Pianostudenter vid den konstnärliga kandidatutbildningen Kammarmusik. Torsdag 19 april 19.00, K onsertsalen EN K VÄLL ME D J AZZ O CH R O CK Studenter vid den konstnärliga kandidatutbild-ningen Jazz & Rock, årskurs 1. Måndag 23 april 19.00, Konsertsalen MED KAMMAR MU SIKE N I FO K U S Studenter vid den konstnärliga kandidatutbild-ningen Kammar- musik bjuder på vokal och instrumental kammarmusik från olika epoker. Tisdag 24 april 19.00, K onsertsalen EXAMEN SK ON SER T VID KO N STN ÄR LIG A K AN D ID ATU TBILD N IN G E N K AMMAR MU SIK Johanna Petersson West, violin och Angelica Edlund, violoncell.

O nsdag 25 april 12.30, K onsertsalen VÅRTON E R ME D FLÖ J TK LASSE N Kom in i värmen när Musikhögskolans öjtstu-denter med vänner bjuder på lunchkonsert. O nsdag 25 april 19.00, Teater H undraettan AVSLU TN IN GSK ON SER T MED STU D E N TER VID MU SIKL ÄR AR PRO G R AMMET Andreas Karlsson och Joel Larsson.

Jag har skrivit min uppsats om hur applåder påverkar musikern. Ap-plåder i sig är ett spännande fenomen som inte alltid varit något posi-tivt och idag ofta har lite eller tunn betydelse. Det är klart att man som publik menar väl när man applåder och helt klart går man in för det olika mycket beroende på vad man tycker om musiken. Från scenen kan det vara svårt att uppleva någon skillnad kring om applåderna är endast av vana eller uppskattning. Om det är gruppbeteende och praxis eller om de faktiskt betyder något. Därför skulle jag önska att ni betraktar Prim och Annanstans som olika satser i ett verk. Det vill säga jag önskar inga applåder mellan dessa stycken. Känn på det. Fundera över om det för dig finns mer plats till musiken utan det pri-mitiva sammanslåendet av handflator.

Elias Gustavsson

P R O G R A M

Goldrush (1996) Jacob ter Veldhuis

Så här skriver tonsättaren själv kring stycket: “'Goldrush' is an adven-ture; while listening to it you can imagine people exploring new land in search of gold, which led to so many catastrophes in the history of man. At the end of the piece, when you are least expecting it and after a lot of struggling, they find pure, shining gold, represented by instru-ments such as crotales, chimes and the glockenspiel.”

Black Lines (2000) Staffan Storm

Stycket är skrivet i original för marimba och klarinett men är av kom-positören själv omarbetat för viola istället för klarinett. Det var med Brahms violasonater som förebild han kom att skriva en ny version. Ett stycke musik såsom en konstträdgård. Varje gång du passerar samma staty ser du den från en ny vinkel och upptäcker fler detaljer.

Prim (1984) Aksell Masson

Prim är ett stycke baserat på primtalen, eller snarare de rytmer som ut-vinns av dessa om man placerar in dem i ordning med ett grundvärde av 32:a delar. Det tema som blir av de 15 första primtalen utgör stommen för detta solostycke och kan höras av den uppmärksamme lyssnaren genom hela kompositionen.

Annanstans (2017) Erik Natanael Gustafsson

Detta är ett uruppförande för slagverk och live-elektronik. ”Blåser det inifrån klippväggen? Brister vinden i småbitar? Bara regn i havet”

Marimba Spiritual (1983-84) Minoru Miki

Detta är ett av de mest kända marimbasolon som skrivits. Musiken tar oss igenom själamässan, en stilla inledning om smärta, fram till åter-uppståndelsen, då människan åter blommar ut i sin fulla prakt, ytterli-gare stärkt av elden.

M E D V E R K A N D E Elias Gustavsson Rasmus Jönsson Hansson Erik Natanael Gustafsson David Westerbrand Sam Lundberg