Bebyggelsehistorisk
tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author
Björn Ambrosiani
Title
Hundare, skeppslag och fornlämningar
Issue
4
Year of Publication
1982
Pages
67–82
ISSN 0349−2834
ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Hundare,
skeppslag
och
fornlämningar
Björn
Ambrosiani
Den äldstakända administrativa indelningen av sve¬
arnas centrala område kring Mälaren har alltid till¬
dragit sig storthistorisktoch rättshistorisktintresse. Man har från oUka hållhävdatattden för dettaom¬
råde nästan unika hundaresindelningen skulle nå
långt ner i äldrejärnålder elleråtminstonetill foUc-vandringstiden (400-550 e Kr). Hundare, skepps¬
lag, tolft och sockenär viktigabegrepp i dennadis¬
kussion. Deras struktur och inbördes förhållanden
och relationen till bebyggelsen och dess kronologi har dåtolkatspåolikasättmed utgångspunkt bla i
landskapslagarna, vilka skulle stå för en lagstiftning
meduråldrig tradition.
Man har emellertid också, som framgår framför
allt av Adolf Schiicks idérika och intresseväckande uppsats 1949 i festskriften till Nils Ahnlund, sökt
rekonstruera äldre hundaresindelningarän den man
känner genom landskapslagarna och de kamerala
handlingarna. Någon öppning till säkrare tolkningar
har emellertid inte funnits förrän den genomgri¬
pande fornminnesinventeringen förden ekonomiska
kartan påbörjades inom området omkring år 1950. ÅkeHyenstrand sökte genom en schablonmetod
nyttiggöra inventeringen förentolkningi sinavhand¬
ling Centralbygd-randbygd 1974 men naturligtvis
återstår många frågetecken, inte minst pådet käll¬ kritiska planet. En delavdessa har kunnat angripas genomden kontrollanalys somjagtillsammans med
Hans A Lidénoch John Gustavsson hargjort inför
kartredovisningenavden förhistoriskabygdeni Sta¬
tenshistoriskamuseumsbasutställning 1981.
Det följande ärendel reflektionersomföranletts
avdennakontrollanalys.
Landskapslagarna
1 två avde medeltidalandskapslagarnafinns bestäm¬ melser om storleken avhundaretsskyldigheteriför¬
hållande tiUledungen:
Upplandslagens konungabalk X:
Detta är laga ledung: fyra skepp från vaqe hundare.
Dessa skeppsvister skola utgå från alla tre foUclan-den, lika mycket av ett markland jord som av en stridbar man i fråga om tre skepp; det Qärde skall utgöras efter mantalavbönder och bondsöner, lego¬
drängar och löskekarlar. ..
(Holmbäck-Wessén 1933s46f) Västmannalagens konungabalk VII:
Detta är laga ledung: två skepp från varjehundare.
(Holmbäck-Wessén1936 s37.)
Övriga lagar saknar denna precisering. Det kan
dock ur bebyggelsehistorisk synpunkt vara intres¬
sant att undersöka om dessa bestämmelser också
motsvaras av enbestämd skattekraft ellerettmantal. Man har ofta antagit, att hundaresindelningen skulle ha hög ålder (t ex G Hafström 1949 s 143) och nålångt ner i förhistorisk tid. Det är docki så
fall förvånandeatthundaretännupå 1200-talet,dvs
800 år senare, över hela Uppland skulle ha en så
likartad skattekraft att det skulle kuimataxerastill
sammabelopp.
Redan Hohnbäck—Wessén har också i sin kom¬
mentar till den ovan redovisade bestämmelsen om
det Qärde skeppets sammansättning pekat på att detta troligen är en senare tillkommen höjning av hundaretsskyldigheterochatthundarets gamlajord¬ ägare egentligen hade attsvaraförtreskepp(1933s 59 not 38).
Vid Upplandslagens tid tycks emellertid en upp¬
lösning av detta kollektiva ansvarför hundaretspre¬ stationer haböqat. Kort tidsenaredöptes hundaret
om till härad och dessutomböqarskatteuttaget ske
av sådana, s k gärder (B Lundberg 1972 s 34 ff). Detta var naturligt av flera orsaker. Ännu under
1300-talets början pågick en bebyggelseutveckling, och övergången från den sjömilitära krigsledungen
tillryttarhären under folkungatidenislutetav
1200-talet medfördeskattefrihet, frälse, fördemsomställ¬
de upp med häst. Slutligen erhöllkyrkans allt mer
ökade jordtillgångar också olika former av frälse. Att hundaret kollektivt skulle kunna svara för be¬
stämda, likastorasummorskattvardärför inteläng¬
re rimligt.
Mankandåfrågasig,omintedet förhållandet att hundaret hade en bestämd taxering måste innebära
att hundaret ilandskapslagens formmåste ha regle¬
rats ganska sent. Det verkar interimligtattmanien
tillväxtperiod som äldre medeltid hade kurmat un¬
derlåta att reglera hundarets omfattning.
Hundares-indelningens åldermåste dåverkligenomprövas. Det
kanske inte är så säkertattdenäruråldrig.
De historiska källorna medger knappastenytter¬
ligare analysavdennafråga.Däremot kandetarkeo¬
logiska materialet, och då främst fornlämningarna,
tasin som en ny, oberoende källa,somberättarom
bebyggelsens omfattninginomrespektive distrikt.
Fornlämningarna
Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering för den ekonomiska kartan, i Mälarlandskapen genom¬
förd i huvudsak under 1950-talet (översikt se Ä
Hyenstrand 1978), gav här till resultat ca 250 000
fornlämningar fördelade på ca25 000 platser.Delåg
ofta i direkt anslutning till den fortfarande levande
jordbmksbebyggelsen. Ungefär samtidigt ökade de
arkeologiska undersökningarna i antal. De föranled¬
desavdet ändrademarkutnyttjandet i samband med
samhällstillväxten och den bättre överblick
ek-kar-tangavmöjlighet till.
De första analyserna av undersökningsresultaten visade, att gravfältens storlek mindre berodde på
hur många människor som använt det än på hur
länge det hade använts. Om flera gravfält tillhörde
samma bebyggelseenhet utgjorde de i regel enkro¬
nologisk kedja. Med stöd av de många undersökta gravfälten kunde man också datera icke utgrävda
gravfält till huvudperiod (bronsålder, äldre järnål¬
der och yngre järnålder). En bebyggelsekontinui¬
tet kunde i många fall fastställas mellan komplex
från äldre järnålder och yngre järnålderns bebyg¬
gelseenheter (B Ambrosiani 1964 resp 1973). Jag
använderhär begreppet bebyggelseenhet förattinte
i första handtaitumedfrågan ombebyggelsenvarit ensamgårdar eller byar.
Gravfältsstorleken är alltså i viss grad ett mått
på hur tidigt eller sent under järnåldern en enhet
har tillkommit. Mängden av enheter med enbart små gravfält från yngre järnålder antyder att be¬
byggelsetillväxten under 900- och 1000-tal varit
stor och att den fortsatt även senare med ett stort antalbebyggelserutangravfält.
Ä Hyenstrand tog i sin avhandhngupp
invente-ringsresultaten i Mälarlandskapen från en mera ge¬
nerell synpunkt. Hankunde genom rådatalistor och kartanalys fastställa,att hundarena inom vaqefolk¬ land hade ungefär samma antal bebyggelseenheter
med fornlämningar från yngre järnålder (Å Hyen¬ strand 1974 b s 59, 66, 69, 74, 81). Särskilt an¬
märkningsvärt varatt det i Attund aland iregel skul¬ le finnas ca 100 bebyggelseenheter med fornläm¬
ningar från yngrejärnålderi hundaret,iTiundaland
ca60 och i Fjärdhundraland ca40. Detta ledde till
ett antagande att bakom den kända
hundaresindel-ningen låg ettäldre skikt med 120enheterper hun-dare. Med hänsyn till den bebyggelsehistoriska si¬
tuationen kan denna indelning inte vara äldre än 1000-talet. På grund avbebyggelsetillväxtenmåste
detta äldre hundare haomreglerats till denstmktur
som finns i det kamerala materialet (Å Hyenstrand
1974 bs 119 ff).Hundarena med60resp40 enheter
utgör halvor ochtredjedelar av 120,medanetthun¬
dare med 100enheter skulleinnebäraatt ett skepps¬
lag om 2 tolfter = 24 enheter avskilts ur det
ur-spmngliga hundaret. Här har Hyenstrand anslutit sig
till Erland Hjärne (1947) och Gerhard Hafström
(1949 s 143), sombådauppfattar Rodensskeppslag
som två utbmtna tolfter ur ett innanför liggande
hundare. Dubbeltolften spelar också en roll som storlek för huvudsocknen, ofta med 7h«u-namn,
inom tex Attundalands hundaren (Å Hyenstrand
1974bs44ff).
Hyenstrands generella metod för beräkningavbe¬
byggelseenheter gav honom en anledning att disku¬
teragränsändringar inom åtskilliga hundaren föratt
nå fram till anpassningar inom tolft- och dubbel-tolftmodellerna. Dessa synesinte alltidkunnabeläg¬
gas i förhållande till äldre skriftliga källor ochutgör
en svaghet i Hyenstrands bedömning. Vidare har
Hyenstrand oftast utgått från den äldre ekonomiska
häradskartan vid sinbedömning avbebyggelseenhe¬
terna (Ä Hyenstrand 1974 b s 43) trots att denna
som hansjälv säger harenfelkälla framför allt iom¬
råden med äldresäteribildning. I själva verket tycks ekonomiska kartan från 1950-talet ha en tydligare
och bättre redovisning änhäradskartan av ettäldre,
texidegeometriskajordeböckerna redovisatägosys¬
temi dessa områden. Det visar sig också attkustbe¬
byggelsen har underbedömts av Hyenstrand, vilket får betydelse för tolkningen av förhållandet mellan
hundareochskeppslag.
Hyenstrands avhandling är emellertid trots des¬
sa detaljanmärkningar en inkörsport till en ny syn
på mängdinnehåll i och datering av hundaresindel-ningen just genom tillgodogörandet av det tidigare
svåmtnyttjade källmaterial, som fornlämningarna
utgör.
Dettahar framför allt framgått vid denpågående
genomgripande analys av hela fornlämningsbestån-det iMälarområdetsomHistoriskamuseet genomför
för att kunna redovisabebyggelseutvecklingeni sina basutställningar (J Gustavsson-H A Lidén 1980).
Visserligen har fältkontroll i form av besiktningar
endast iundantagsfall medhunnits. Genomgångenav
dateringen av undersökta gravfält hardäremot visat
en god överensstämmelse(ca 85%)med endirekt på
fornlämningsregistret gjord analys. Man kan därför
med rätt stor sannolikhet anta att den bebyggelse¬
bild som framträder genom denna analys är riktig
ävenomdetkanskiljaidetaljer.
Många delproblem skulle kunna tas fram urdet
pågående arbetet. Jag vill i detföljandekoncentrera mig på ett par: förhållandet mellan hundare och
skeppslag och dateringen av hundaressystemet.Här¬
avkan ocksådrasvissaslutsatserombakgmnden till
landskapslagarnas för vaije hundare bestämda, lik¬
artadeprestationerunder äldre medeltid.
Som utgångspunkt behövs ett system avgränser
för de distrikt man studerar. Jag harhållit mig till
den administrativa indelning som forskningspro¬
jektet Det medeltida Sverige har framlagt för de nordligaste delarna av Uppland och Roden samt i övriga Uppland till den som Birger Lundberg har framlagt 1972 på gmndvalavsinadjupgåendearkiv¬
studier. Även om förändringar skett i stmkturen
också undermedeltiden, tycks de i detta fall viktiga
hundares-och skeppslagsgränsema istortligga stilla. 1 en tidigare uppsats har jag i första hand använt
mig av Hyenstrands bedömning avantalet
seenheter från yngre järnålder (B Ambrosian! 1980
s66).Här används i stället det antalbebyggelseenhe¬
tersom framkommit genom den åren 1978-79 ge¬
nomfördakartanalysen.
Folklanden
När det nuvarande Uppland framträder i de histo¬ riska källorna är det indelat ifolklandenTiundaland,
Attundaland och Fjärdhundraland. Namnen är tyd¬
ligen anknutna till en administrativ indelning i tio,
åtta resp fyra hundaren. Som Schiick har påpekat
(1949 s 37) är namnen inte urspmngliga folknamn
utan konstmerade, även om man vidett studiumav
kartmaterialet i sambandmedkontrollanalysenock¬
så klart kunde se storabygdeskiljande skogsmarker texigränsenmellan Attundalandoch Tiundaland.
Denbevaradefolklandsindelningenhar,somfram¬
går direkt av Schiicks genomgång (1949) och indi¬
rekt avHyenstrands analys,inte kunnatinföras förr¬
än vid en omreglering under 1100- eller 1200-talen.
Schiick har emellertid bakom dennasettenäldrein¬
delning ihund. Genomenannorlunda gränsdragning
mellan folklandenansåg han sigkunna rekonstmera
en indelning som skulle kunna ha haft sammanamn
på folklanden, även om dessa då hade haft mycket större areal.
Idet följande bliren avfrågeställningarna därför
om manmedhjälpavfornlämningsbeståndetkan re¬ konstrueraen äldreindelningi 10, 8 resp4 distrikt,
som motiveraren dateringavfolklandsbegreppet åt¬
minstonetillenäldrenivåavhundaresindelningen.
Namnetpådet folklandsindeladeområdetiettti¬
digare skede är inte känt. De historiska källornaan¬
vänder här endastbegreppensvearna,»Sueonia» eller »Svethiud».
Attundaland
Låt oss börja med den mest regelbundna delen av
hundaressystemet: Attundaland. Kontrollanalysens
resultat framgår av tabell 1, som dock naturhgtvis
kan komma att påverkasnågot uppåtavden revide¬
ring som för närvarande genomförs infören ny ver¬ sionavekonomiska kartan.
Att siffrorna delvis avviker från Hyenstrands re¬
dovisning beror i fleraav skeppslagenpå att denna
tog för liten hänsyn till säteribildningens samman¬
slagning till större enheter av gamla,
fomlämnings-försedda gårdar, påenofullständig analysavskepps¬
lagens yttre delar och på att den inte helt ut har
följt Birger Lundbergspå arkivanalysbyggda admi¬
nistrativa indelning.
Nyckeln tillen tolkningavförhållandet mellan
hun-dare och skeppslag ligger av allt att döma i att
skeppslagen medettundantag alla harmerän30en¬ hetermed fomlämningar frånyngrejärnålder. Detta
är dessutom minivärden. Enstaka enheter kan till¬
komma vidrevideringen avfornlämningsregistret. Ett särskilt märkbart faktum äratt de av Lund¬
berg redovisade hundares- och skeppslagsgränsema i
regel följer åaroch sund idet sammanväxande skär-gårdslandskapet. Detta är särskilt markant i Bro,
där skeppslaget harnaturligagränseridetstorasund
som vid 5 m högre vattennivå än nu har följt den
nordsydliga dalgången vid Roslags-Bro kyrka och från gården Aspsund harsträckt sigut mot Bagghus-Qärden innanför Björkö. Det är kanske detta sund,
som är det sistaman passerar påvägen östemt,som
är landskapslagens Aspasund, utanför vilket landets
lagintelängre gällde.
Bro socken har 24 och Vätö 5 enheter med fom¬
lämningar. Dessaärkoncentrerade till väl slutna
om-Tabell 1.Kontrollanalys 1980. Antalbebyggelseenheter med fomlämningarfrån yngrejärnålder
ATTUNDALAND ATTUNDALANDS ROD
Färendö 94 Häverö -Väddö 31
Bro 1/2 44 Bro -Vätö 29
Solenda 91 Frötuna —Länna 38
Ärlinghundra 78(ev79) Åker 36
Seminghundra 101 Rydbo 21
Valenda 91 Danarö 42
Långhundra 100 Värmdö 38
Sjuhundra 44,5
Fig 2. Bebyggelseutvecklingen i Bro-Vätö skeppslag. Strandlinjen=5mö hpätopografiska kartani 1:50 000.
Sockengränser
•••
Skeppslagsgräns där den avvikerfrån sockengräns
Bronsåldersomräde medrosen
Äldrejärnålderskomplex
9 Bebyggelseenheter medmerän60 registrerade forn-lämningarfrånyngrejärnålder
# Övrigabebyggelseenhetermedregistrerade fornläm-ningarfrånyngrejärnålder
O Bebyggelseenheterutanfornlämningar frånyngre
järnålder
Inom skeppslaget saknas kontinuitet mellan bronsålder
och yngrejärnålder. Många enheter i den västradelenhar
däremot såmänga fornlämningarattmankanantaett land-nam vid börjanav yngrejärnålder. En förtätningsker före
järnåldernsslut. Under medeltiden ochsenareharbebyggel¬
senvuxit utmotskärgårdsområdet iöster.
Skeppslagsgränsen följer i väster vattneti
5-meterssun-detävenom Roslags-Bro sockenharenenstakagärdväster om vattnet. Gränsen skär mittigenometttättbelagt bebyg¬ gelseområde. Gärden Aspsund ligger längstin i sundets vin¬
kel. Heter hela sundet ocksåAspsund eller bara detsmala
sundettill vikeninmotSöderby-Karl?
råden med obetydliga inslag av enhetersom saknar
fornlämningar från yngrejärnålder. Här är antalet
sådana enheter få, medanen vissutvecklingav nya enheter har förekommit i deyttredelarnaavskepps¬ laget.
Norr om Bro och Vätö ligger Häverö och Väddö
skeppslag som enligt Det medeltida Sverige (1972 s
35 f) synes tillhöra södra Rodenmen av Lundberg (1972 s48) delas pånorraoch södra Roden.Om de
båda socknarna kan hållas sammantillettskeppslag
har detta 33 enheter med fornlämningar från yngre
järnålder.
Frötuna och Länna skeppslag har gränser mot
Lyhundra som inte är fullt entydiga (B Lundbei^
1972 s 58 f). Skeppslaget har 38 enheter med forn¬ lämningarfrånyngrejärnålder fördeladepånuvaran¬ de Frötuna, Länna, Estuna och Rådmansösocknar.
Åkers skeppslag, som bestårav nuvarande öster¬
åkers och Kulla socknar, har 36 enheter. Värmdö
skärgårdsområdet, har 38 enheter. Danarö skepps¬ lagmed Danderyd, Solna och Lidingö socknarsamt
en delavTäby har 42 enheter. Så långt tycks skepps¬
lagen innehålla30 eller flera enheter. Det återståen¬ de Rydbo med 21 tycks snarast vara en utfyllnad mellan de övriga,men kanocksåvaraettresultatav
en sen omfördelning mellan Danarö och Rydbo,
varigenom 12 enheter i södra Täby överfördes till det förraskeppslaget.
Sammanfattningsvis tycks alltså skeppslagenvara
avsevärt större ände dubbeltolfter(= 24),som Hyen-strand räknar med. Detta kan ha sin orsak i att
skeppslagsindelningen tillkommit ien tid då bebyg¬ gelsetillväxten fortfarande pågick och markerades
med nya enheter med gravfält. Frågan är bara om dettamedgerendateringsålångt tillbakaattca50% nyaenheter med gravfält har tillkommiteftergräns¬
läggningen. Man måste i armat fall anta att skepps¬
laget från böqanharvarit större än en dubbeltolft.
Frågankan möjligen lösas genom en analys avhun¬
darenasmängdinnehåll. Här firmer man i regel lägre värden än de av Hyenstrand beräknade. Endast
Se-minghundra och Långhundra har 100, trehar något
över90 och övriga färre. Bro västeromStockholm,
somi en källa uppfattassometthalvt hundare(C G
Styffe 1911 s 366,Å Hyenstrand 1974 b s 52) har
endast 44 enheter och samma gäller märkligt nog
Sjuhundra.
Det äralltsåenmarkant skillnad mellan»överlad¬
dade» skeppslag och »underladdade» hundaren i Attundaland, ett förhållande som knappast kan
bringas i samklang med den bebyggelsehistoriska si¬
tuationen videnantagentillkomstav
hundaresindel-ningenunder 1000-talet.
Omman önskarprövaeneventuellt äldre
storhun-daremodell genom sammanslagning av hundare med resp skeppslag kan dettagöras på olika sätt. I regel
brukar man räkna med att varje skeppslag har sin
motsvarighet i etthundare. Tabell 2 visar attnågra
skeppslag och hundaren då blir övertaliga, eftersom
de inte kankopplassammanpåettnaturligtsätt. Det är emellertid också tänkbart, inte minstpå
gmnd avattde haren gemensamHusby,attSjuhun¬
dra 44,5 och Lyhundra 80,5 = 125 harutgjort ett hundare i det urspmngliga systemetochattdelarav Roden då harutgjort ett eget »hundare» med Häverö
-Väddö 33 + Bro-Vätö 29 + Frötuna-Länna38
= 100 enheter. Värmdösom av Schiick förs till Sö¬
dertörn (A Schiick 1949 s 31) skulle också kunna höratill detta block, dvsHäverö+Väddö 33 + Bro —Vätö 29 + Frötuna-Länna 38 + Värmdö 38 =
138. Häverö—Väddö kanemellertid eventuellt ock¬
så tillhöra Tiundaland(se nedan),varvid Roden skul¬
le beståav 105 enheter.
Det är slutligen möjligt att mankansammanföra Bro 44 + Färendö 94 = 138 till ett distrikt. Här
måstemandock kommaihågattFärendöärhopfört
av ett antal socknar, somunder långa tider räknats
ini andra administrativaenhetersomSödermanland (Ekerö)ellerFjärdhundraland(Adelsö).
Den antagna bilden av Attundaland i ett äldre stadium (120-nivån) skulle då kunna se ut som ta¬ bell 3. Svårighetenidenna lösning liksom idenförra
ligger i Seminghundra och Ärlinghundra.
Seming-hundra kan dock genom sittovanligtstoraantalen¬ heter med mycket stort antal registrerade
fomläm-ningar(13 med >150, ytterligare 14 med 101-149)
eventuellt och hypotetisktgentemot erfarenheterna
frånutgrävda gravfält ha haftenbybildningsåtidigt
attenstaka enheter redanvarbyar och därmed
mot-Tabell 2.Attundaland,rekonstruktionsförslag 1
Bro 44 Färendö 94 Solenda 91 -h Valenda 91 -H Långhundra 100 + Sjuhundra 44,5 -h Lyhundra 80,5 -1-Seminghundra 101 Ärlinghundra 78 Danarö 42=133 Rydbo 21=112 Åker 36=136 Frötuna-Länna 38= 82,5 Bro-Vätö 29 Häverö-Väddö 33=142,5 Värmdö 38
Tabell3. Attundaland, rekonstruktionsförslag 2
Hundare Skeppslag
1. Bro 44
4Färendö 94 =138
2. Solenda 91 4 Danarö 42 alt 30=133 alt
3. Valenda 91 4 Rydbo 21 alt33=112alt
4. Långhundra 100 -1- Åker 36 =136 5. Sjuhundra 44,5 =125 Lyhundra 80,5 6. Seminghundra 101 =101 7. Ärlinghundra 78 = 78 8. »Roden» Häverö—Väddö 33" +Bro —Vätö 29 » —1 QQ 4 Frötuna—Länna 38 — IJO 4-Värmdö 38
svarande högre mantal vid systemets första infö¬ rande.
FörÄrlinghundrahar Hyenstrand anvisaten even¬
tuell koppling med delaravHäbo i Tiundaland,men då måste Bro i sin tursammanförasmed resten av
Håbo. Så problemen är inte slutgiltigt lösta. För¬
slaget måsteses somstarkthypotetiskt.
Fördelen med förslaget äremellertid attdet ger möjlighet attdatera den äldre nivån tillen tidpunkt före den då nybyggen inte längre markerades av
gravfält, dvs caår 1100 eller under 1100-talet. Det¬
ta stämmer också väl överens med att begreppet
»hundare» finnspå en avJarlabankestenarna, U212,
från 1000-talet, klart före slutetpå
gravfältsbyggar-tiden.
Men om storhundarenivån hargenomförts redan under 1000-talet och om skeppslagetären utbryt¬
ning av 2 tolfter=24, så måste resthundaret ha 96
enheterlikaväl som skeppslaget har 24enheter. Det¬
ta ärendastfallet iLånghundra,men samtligaövriga
hundaren med skeppslagsutbrytningar har lägre an¬ tal. Lösningen kan varaatt skeppslaget egentligenär
ett fjärdedels hundare=30enheter. Då blir resthun¬
daret 90 och ett halvt hundaresom Bro45 enheter. Av de aktuella 16 hundarena och skeppslagen upp¬
fyller 10 detta fulltutochi tvåfall saknasenenhet.
Härtill kommer Sjuhundra-Lyhundra med sitt
specialproblem, där de dock tillsammanskan anses
svara mot modellens kriterier för ett storhundare.
Rydbo kan genom enomfördelningavTäbysnutan
problem för Danarö bringasisamklangmed hypote¬
sen. Endast Ärlinghundra motstår tolkningsförsök
avdettaslag.
Om det utbrutnaskeppsl^et är30 enheter så är alltså resthundaret 90= 3 skeppslag. Osöktfaller då tanken på Upplandslagens bestämmelser om att tre
av de fyra hundaresskeppen skulle utgå efterjord och mantal, medan det fjärde utgör enkomplette¬
ringsomävenickejordägaremåste ståför. Grundbe¬ stämmelsen skulle alltsåhörasamman med införan¬
det av ennivå2. Detta hundareomtreskeppslagut¬
gör ett mellanled till Hyenstrands normalhundare,
nivå 3. Denna sista nivå har i regel en på åttingar,
Qärdedelar och hälfter byggd indelning somskär sig
mottredelningenochsomkan tänkasvara en anpass¬
ning till uttaget av fyra skepp per hundare. Detta
förhållande torde finnasanledningattanalyseranär¬
mare vid ett annat tillfälle ianslutning tillendiskus¬ sion om sockenbildningen, men det tycks i första
hand visa att det skett omregleringarkontinuerligt allt eftersom mängdirmehållet i och kraven på di¬ striktenhar förändrats.
Den nivå vi möter i landskapslagarna kan alltså
svaramot ettsvagt tillskottavnykolonisationer från tre skeppslag med vardera30 =90 enheter till 100
enheter, ett normalhundare. Detta skulle ocksånär¬
mare stämma med att Attundalands hundare oftast
är delat iåttingar. Åttingentycksnärmast svaramot
en tolft och hundaret blir då 8x 12=96, vartill kan
komma styrmän och liknande funktionärer samt
kungsgårdar.
För att nå upp till detta antal bör alltsåettvisst
mått av bebyggelsetillväxt ha skett mellannivåerna
1 och 3, synlig dels i de övertaliga enheterna med
gravfält inom hundaren ochskeppslag, delsiformav
Fig 3. Hundaren ochskeppslag i Attundaland och S. Roden.Fördelningenvisar attskeppslagen endast i undantagsfall kanvara
utbrutnaurinnanförliggande hundaren.
distrikt som Sjuhundra och Ärlinghundra hör till
områden med många bebyggelseenheter av det se¬
nare slaget. Man skulle kunnatänkasigattdetta be¬ rorpåbortodling så attnågra spåravgravfälten inte
finns kvar. Men det rörsig snarare om att dessaen¬ heter är sent tillkomna i de stora marginella skogs¬
markernautanför den fornlämningsrika bygden. De
ger alltså oftast ett klart sekundärt intryck men
tycks i mångafall ändå ha funnits undermedeltiden.
Något problemattfyllautantalet till 100 tycks inte
finnas ensi Sjuhundra. Bro däremot når aldrigupp
till 100 ochsvarar bramot beteckningenhalvt
hun-dare.
Attundaland kan alltså i nivå 1 ha haft ett
stor-hundare indelat i fyra skeppslag,en nivåsommåste dateras till tiden före gravfältsbyggandets slut men
troligen inte längre tillbakaänböijanav 1000-talet.
En omreglering till tre skeppslag har skett troligen under 1100-talet, varvid olika delningsmetoderhar tillämpats: utbrytning av ett skeppslag respektive
klyvning i särskilt bebyggelseexpansiva områden.
Upplandslagen bör ha skett vid införandet av det
Qärde skeppetvid mittenav 1200-talet.
Det kan nu varalämpligt att se hur manharge¬
nomfört denna omreglering till likvärdiga parter
med kollektivt ansvar för hundarets ledungspresta-tion ideövriga folklanden.
Tiundaland
Området omkring ochnorr omUppsalahar inästan
allasanunanhang ansetts ha haftenväsentlig rollatt
fyllai det politiska spelet kring sammanväxandet av de olikaregionerna till ett Sverige. Vid Uppsalapå¬ stods några av fornkungarna varabegravda, här låg
också det hednatempel som Adam av Bremen talar
om, och i landskapslagarnas och Snorre Sturlassons
begreppsvärld harTiundaland en företrädesställning
i förhållande tillövrigafolklandochlagsagornärdet
gällerkungavalet.
Tabell 4 visar antalet enheter med fomlämningar från yngre järnålder i de hundaren och skeppslag
sommedsäkerhethör tillTiundaland.
Av Tiundalands hundaren har bara Håbo och
Oland direkt såmångaenheteratt de kanansesmot¬
svaranormalfallen i nivå 2—3 iAttundaland. Oland
har också en koppling till kustsocknar som skulle
kunna motsvarautbrytningenavettskeppslagurett 120-hundare i nivå 1.
Två andra områden harenmöjlig sådan koppling:
Närdinghundra mot Edebo socken i norra Roden
samt Vendel—Våla—Tierp mot den stora grupp socknar som utgör Upplands nordspets. Iingetdera
fallet blir emellertid resultatet mer än knappt 100
(92 resp96). Om också Häverö—Väddö i
Attunda-lands Rodegentligenhar hört sammanmedNärding¬
hundra, skulle detta hundare i nivå 1 bestå av78 +
Edebo 14 -I- Väddö-Häverö 33= 125. En sådanlös¬
ning skulle antydaatt Edebo egentligenärendelav
Närdinghundra och har frigjortsien senareomregle¬
ring, då Edebo kunde räknassom eget distrikt med
förmågaattställaettskepp.
De återstående 6 hundarena,Hagunda, Ulleråker,
Bälinge, Norunda, Rasbo ochVaksala, varierarmel¬
lan 44 och 66 enheter. Endast Hagunda och Rasbo
når emellertid upp över60, det antal enhetermot¬ svarade 5tolftersomHyenstrand ansågvarakarakte¬
ristiskt för Tiundaland(1974 b s66).Denav honom
antagna storhundaresnivån, Hagunda + Ulleråker = 122, Bälinge + Norunda= 103, Rasbo + Vaksala= 116—118, tycks därför inte varamöjlig
atttillämpa förrän efter den tid då nya enheter inte längremar¬
kerades med gravfält, omdet inte är såattmanide
lägst belagdaområdena har enkompletteringiform
avtidig bybildning, så att vissa enheterkanha
dub-belräknats. Ett visst stöd för en sådan teori kan fin¬
nas i denav USporrong(1980s48f)antagnatidiga,
starkabybildningeni just denna delavTiundaland. Iannat fall måste mankanske räkna med att in¬
förandet avnivå 1 i Tiundaland kronologiskt skulle
motsvara nivå 2 i Attundaland, alltsåvarabyggt på
90 enheter och dåtroligen icke äldreänomkring år 1100, vilket skulle vara något förtidigt förmotsva¬
rande nivå i Attundaland. Detförstnämnda förslaget
synes därför vara att föredra. Nivå 1 i Tiundaland
skulledåframgåavtabell5.
Endast Håbo återstår då som underladdat i för¬ hållande till ett storhundare om 120 enheter. Ett
Tabell 4. Kontrollanalys 1980
TIUNDALAND NORRA RODEN
Håbo 100 Edebo 14
Hagunda 66 Börstil 18
Ulleråker 56 Hökhuvud del 9
Bälinge 44 Ekeby del 4
Norunda 59 Harg 10
Rasbo 61 Västland 10
Vaksala 55-57 Österlövsta 7
Närdinghundra 78 Hållnäs 11
Oland 94 Valö 6
Fig4. Hundaren ochskeppslag i Tiundaland och N. Roden.Skeppslagsindelningenhar häri regelersattsav ensockenindelning.
återstående problemär frågan om de ytterligare tre
hundaren somskulle erfordras föratt Tiundalandre¬
dan i nivå 1 skulle beståav 10 hundaren.Man skulle
då eventuellt kunnaanvändasigavDalarna, Gästrik¬ land och varförinte Åland.
Dalarna har studerats av Hyenstrand och synes varaett tredingsdelat hundare med högst ett 60-tal
enheter med fomlämningar från yngrejärnålder (Å
Hyenstrand 1974 a). Eftersom Dalarna tydligen var
mycket sent kristnat, och alltså länge behållit det
gamla gravskicket, måste man anta att Dalarna, om
det skulle ingåi Tiundaland, knappast skulle kunna
fylla sinplatsi nivå1 idettafolkland.
När det gäller Gästriklandharnågonnärmareana¬
lys av bebyggelsesituationen i sin helhet inte gjorts
sedanfornminnesinventeringenhargenomförts. Där¬
emot kan man redan i Bellandersgenomgång 1944
iaktta minst ett hundratal bebyggelser med yngre
järnålderns fomlämningar (E Bellander 1944 s 55
ff).Styffe anserdock,attGästriklandtillhör Roden,
varför det är svårt atträkna landskapet som en en¬ het i hundaressystemet (C G Styffe 1911 s 365 f)
Tabell 5. Tiundaland,rekonstruktionsförslag
Bybildning enl Sporrong
Hundare Skeppslag Summa 1980s 49
1. Håbo 100 = 100 ? 2. Hagunda + 66 Ulleråker 56 = 122 eviUlleråker 3. Bälinge + 44 Norunda 59 = 103 särskilt i Bälinge 4. Rasbo + 61
Vaksala 55-57 = 116-118 särskiltiVaksala
5. Närdinghundra
med Edebo 92 + Häverö—Väddö 33 = 125
6. Oland 94 + Börstil+ HökhuvudT Harg+ Ekeby+ Valö 47 = 141 7. Vendel-Våla-Tierp 64 + ÄlvkarlebyT Västland+ Österlövsta+ Hållnäs 32 = 96 särskiltiTierp
även om antalet enheter skulle kuima stämma gans- skapslagamautan snarare bygger på
sydskandinavis-ka väl med ett hundare. Å andra sidan finnsingen ka förebilder(SÅmbrosiani 1949s78),vilketär
an-koppMng mot ett hundare,vilket manborde kunna märkningsvärtom man hargenomförtÅlands
admi-förvänta om området hörde till Roden. Problemet nistrativaindelning under 1100-1200-talet.
Gästriklandmåste alltså fortfarandehållasöppet. Tyvärr är, som Hellberg också påpekar, den
för-Slutligen Åland. Den åländska övärlden har ett
mycket stort antal gravfält frånyngrejärnålder. De
tillhör de gravfältstypermanmöteri Mälarområdets yngrejärnålder menunder inga förhållanden på det
finska fastlandet. Förvånansvärt tiog harman sällan
diskuterat Ålandsproblemet i samband med tolk¬
ningsförsöken i Mälardalen. Åland bör underjärn¬
åldern liksom under medeltiden ha varit en del av
det mellansvenskaområdet, ävenom man på ett så övertygande sätt, som Lars Hellberg gjort, kan visa
att den förhistoriska bebyggelsen avbrutits omkring
år 1000 och först ca 100 årsenare återupptagitspå
ett sådant sätt att en bebyggelsekontinuitet inte
finns(L Hellberg 1980 s 28 m fl st). Detta har i sin
tur lett till att ortnamnen på Åland är unga och stammar från 1100-taletskolonisationsfas.Meraför¬
vånansvärt är att det medeltida skattesystemet inte stämmer särskilt väl med det vi känner från land¬
historiska fasens bebyggelseomfattning fortfarande inte analyserad även om man genom inventeringar
vet att här finns ca400 gravfält, gruppvisfördelade som om de vore bebyggelseenheter av samma slag sompå det svenskafastlandet. Förränensådanana¬
lys är gjord är Ålands förhistoriska bebyggelseantal
inte möjhgt att fastställa. En genomgång av land¬
skapet Ålands fornminnesinventering (1979-80)
tyder,dockutan attnågonform avfältkontrollkun¬
nat göras, på ca 200 gravfältsgrupper från yngre
järnålder, vilka skulle kuima motsvara bebyggelse¬
enheter. I så fall skulle här kanske finnasutrymme
förettparhundaren.Omde ingåriTiundaland, skul¬
le detta folkland kunna bestå av 10 hundaren också i nivå 1. Underfömtsättningattbybildningen hargi¬
vit ett tillskott till enhetsantaleti vissahundarenre¬
dan under 1000-talet, skulle denna nivåhär kunna
Fjärdhundraland och Västmanland
Omfattningen av det område somhar tillhört Fjärd¬ hundraland har diskuterats i olika sammanhang. Adolf Schiick föreslog 1949, att manbakomde be¬ fintliga hundarena Trögd, Åsunda, Lagunda, Simbo och Torsåker, alltså fem i stället för de fyra som
folklandsnamnet antyder, skulle finnaenäldreorga¬
nisation i fyra hund. För att få ekvationen att gå
ihop förde Schiick de västmanländska hundarena Tjurbo, Seunda, Gorunda och Norrbosamt Håbour
Tiundaland och Ärlinghundra ur Attundaland till Fjärdhundraland. Deurspmngliga hunden skulle ha
varit 1. Trögd, 2. Åsunda med Simbo,Torsåkeroch
Tjurbo, 3. Seunda, Gorunda och Norrbo samt4. La¬ gunda, Håbo ochÄrlinghundra.
Skäl härför fann Sehflckigränsdragningen mellan hundarena. Åke Hyenstrand, som disponerade forn-lämningsregistrets uppgifter, menade att det fanns uppenbara likheter i antal enhetermedyngre järnål-dersgravfält i Tjurbo, Seunda, Gomnda och denär¬
liggande Simbo och Torsåker medan däremot Norr¬
bo varväsentligt större. Gränsen bordedärför läggas
mellan Gomnda och Norrbo(Å Hyenstrand 1974 b
s 123).
Kontrollanalyseni tabell 6 tyderpå att fornläm-ningsbeståndet i detta område har ett större inslag
av bronsåldersfomlämningar än vad Hyenstrands mer schablonartade metod kunde visa.
Enhetsanta-let för yngre järnålder har därför måst räknasner.
Men samtidigt finnsi en del hundaren enheter med enstakagravhögar som skulle kunna varafrånyngre
Fig5.HundareniFjärdhundraland och Västmanland. Gränsengårnumellan Tjurbo ochÄsunda-Simtuna.Hyenstrandsalterna¬
Tabell 6.Kontrollanalys1980
Fjärdhundraland Västmanland
Lagunda 51-52 Tjurbo 38-39+2
Åsunda 55+4 Seunda 38
Trögd ytterstatreding 53 Go runda 35-37+1
mellerstatreding 27 113 Norrbo 62-64+2
överstatreding 33-34. Tuhundra 67-68
Simbo 29-32 Snävringe 61-63
Torsåker 30 Åkerbo 68-69
+ enheter=enheter med endastrunstenar
järnålder. Det finns också enheter som bara haren
runsten, vilken antyder att enheten kan ha tagits uppjusti slutskedetavdenförhistoriskatiden.
Det tycks emellertid kunnavaraså att man med
undantag för Lagunda, Äsunda och yttersta
tre-dingen i Trögd har ett antal enheter per hundare
Tabell 7. Fjärdhundraland och Västmanland, rekonstruktionsförslag
Alt 1 (Schuck) Alt 2(Hyenstrand)
1. Trögd 113 1. Trögd 113 2. Lagunda 51-2
]
2. Lagunda 51-2 1■ 81-82 +Håbo 100[
229-231 +Torsåker 30J
+Ärlinghundra 78J
3. Åsunda 55+4 84-87+4 3. Åsunda 55+4]
+Simbo 29-32 +Simbo 29-32 152-6+6 4. Tjurbo 38-39+2 +Torsåker 30 Seunda 38y
111-114+3 +Tjurbo 38-39+2 Gorunda 35-37+1 4. Seunda 38 +Gorunda 35-37+1 135-139+3 +Norrbo 62-64+2 Alt 3(Ambrosiani) 1. Trögd 2. Lagunda 51-52 113 106-107+4 +Åsunda 55+4 i 3. Simbo 29-32 +Torsåker 30^'97-101+2
+Tjurbo 38-39+2^ 4. Seunda 38 +Gorunda 35-37+1 y135-139+3 +Norrbo 62-64+2som svararmot ettellertvåskeppslag.
Särskilt tydligt ärförhållandet, att de fyra västli¬
gastehundarena i Västmanland ligger påvärden nå¬
got över 60 enheter. Sett i samband med vad som
framgått av skeppslagsstorleken i t ex Attundaland
och S Roden kan man anta att dessa fyra välsvarar
mot två skeppslag vardera och därmed också mot
Västmannalagens bestämmelser om två skepp per
hundare i förhållande till Upplands fyra. Enindel¬
ning i tvåskeppslagärockså kändibåde Norrbooch
Åkerbo(C G Styffe 1911 s 310f). Gmppen Simbo, Torsåker,Tjurbo, Seunda ochGorundautgöruppen¬ barligen varderaettskeppslagiden äldstanivån.Om
de under en sen del avledungstiden hartaxeratsef¬
ter Västmannalagens eller efter Upplandslagens (el¬
ler dess föregångares) bestämmelserkan i så fall bli
beroende avhur stark den medeltidabebyggelsetill¬
växten har varit. Här måste man i så fall tahänsyn
både tillnyupptagnaenheter och till den tidiga by¬
bildningen, vilken enligt Sporrong är karakteristisk
just för delarav detta område.
Att däremot ta ställning till hur dessa hundaren i
den yngsta nivån varit sammankopplade i ett tidi¬ gare system är svårt. Både Schiicksoch Hyenstrands förslag har fördelar men också nackdelar(tabell 7,
alt 1-2).Det äremellertid ingen tvekanomattman kan etablera fyra hundaren om åtminstone tre
skeppslag vardera i ett äldstaFjärdhundraland samt
tre till fem hundaren om vardera två skeppslag iett
äldsta Västmanland. Möjligen kan detta läggas till gmnd förettkompromissförslag (tabell7 alt 3).
I denna version har emellertid det fjärde hun¬ daret snabbt blivitförstort ochdelats i två delarom
vardera två skeppslag. Norrboresp Seunda— Gomn-da, en situation som kan ha gjort det aktuellt att
föra över området till Västmanlandslägre
hundares-taxering. Men detta är en om möjligt ännu mera
tveksamhypotesänframför allt Hyenstrands förslag. Schiicks förslagär på många sätt intressant,men att
föra Håbo och ÄrUnghundra till Fjärdhundraland
verkar inte att vara en konstmktiv väg, om man ser till antalet enheter med fornlämningar från yngre
järnålder.
Sammanfattning
Diskussionen om mängdinnehåll och datering för
det tidigmedeltida administrativa hundaressystemet
är naturligtvis inte avslutad med detta. Men vissa
fakta och slutsatser kan dock fastställas.
1. Hundarets och skeppslagets storlek synes vara
byggdpå i första hand mantalet. Vaije enhet, gård, har ställten manoch hansutrustning,samtidigtsom
hundaret ochskeppslaget har haft kollektivt ansvar förledungens utgörande.
2. Antalet bebyggelseenheter med fornlämningar
från yngrejärnålder visaren förvånansvärd jämnhet
inom respektivehundare. Avvikelser kan iregel för¬
klaras genom en speciell bebyggelsehistorisk situa¬
tion. Samtidigtutgör detta antalnyckeln till förstå¬ elsenavhundarets ochskeppslagetstaxeringochom¬
taxering. Tre nivåer kan iakttagasmen trohgen har deljusteringar gjorts efterhand som den
bebyggelse¬
historiska situationen och kravet påjämförbarapre¬ stationerharkrävt det.
3. Den bebyggelsehistoriska situationen visar att den äldsta indelningsnivån kan daterastill tiden för
gravfältsbyggandets slutskede men så tidigt att ett
visst antal bebyggelseenheter med gravfält har kom¬ mit tilldärefter.
Den äldstabybildningen kan i några fall förklara
de fåtaliga exemplen på framför allt hundaren,som
inte uppnår fullt antal enheter med gravfält.
1000-talets första hälft eller mitt är en rimlig tidpunkt
härför och överensstämmer väl medatt
hundaresbe-greppetnämnspåen avJarlabankestenarna.
4. Skeppslaget är inte tvåtolfter=24 enheter=ett
fjärdedels normalhundare utan ett fjärdedels
stor-hundare = 30 enheter. Detuppländska normalhun¬ daret har alltså i den fas, som liggermellan nivå 1
och det möjligen i samband med nedslåendet av 1248 års upprorinförda §ärde skeppet, nivå 3,haft
att ställa tre skepp, samtidigt som det västmanländ¬
ska hundaret ställde två skepp. Detta avspeglas di¬ rekt i enhetsantalet inom respektive distrikt och
folkland.
Åttingar och hundaresfjärdingar bör rimligen
knytas till tiden efter införandet av detfjärde skep¬
pet och tillhörnivå3. Hörtolft och sockenindelning till sammanivå?
5. Förekomstenavettstorhundare i nivå 1 förutsät¬
ter att man vid övergången till nivå2 bmtitut ett
skeppslag till detsomblev Roden.
De svårtydda anknytningarna mellan en del av Rodens skeppslag och innanförliggande hundaren kan dockeventuellt tolkas somattnivå 1 i Uppland
genomgående har varitetthundareomtreskeppslag
=90 enheter.
enhe-ter per hundare i Tiundaland och delar av
Fjärd-hundraland få sin förklaring: dessa hundaren utgör
en delning av hundaren med snabb bebyggelsetill¬
växt itvå, samtidigt som en ännusnabbaretillväxt i
Fjärdhundraland ochöstraVästmanland har letttill
attvissahundaren häri nivå 3svararmotett skepps¬
lag= 1/3 hundarei nivå 1.
6. Upplandsl^ensoch Västmannalagens
ledungsbe-stämmelser speglarpådettasättutomordentligt tyd¬
ligt denbebyggelsehistoriskasituationen.
Jag har här inte tagituppnågondiskussionom Hus¬
by-och Tuna-enheternasroll iförhållandetill de ad¬ ministrativa nivåerna. Husbybegreppet tycks dock inte kunna knytas till hundaresindelningen, då det finnshundarenmed fleraHusbyar likavälsomendel
helt kan sakna sådana eller i någotfall delar på en
Husby. Gravfältens storlek vid Husbyarna visar att dessa måstevaraavsevärtäldre änhundaressystemet.
Ti/na-namnens fördelning är ocksåsvår att komma
till rättamed, men man kan iakttaen viss överens¬ stämmelse mellan Twna-namn ochhuvudsocknarna
inom respektive hundarei nivå3. Fråganäromden¬
na anknytning är allmängiltig eller om inte heller
Tuna-namnen kan ges en säker rollidet senaadmi¬
nistrativasystemet.
Ytterligare en ortnamnstyp bör dras in i detta
sammanhang: Bo, som finns i ett flertal av de till Roden hörande skeppslagen, och kan knytas till ad¬
ministrationensgodskomplex.
Det äruppenbartattarkeologingenomsininven¬
tering av fomlämningarna och möjligheterna att
grovdatera dessa kan ge ett betydande tillskott till
diskussionen om de administrativa systemens inne¬ börd under tidig medeltid. Härigenom har för första
gången på mycket länge skapats utgångspunkterför
en nytolkning avdet historiska materialet. Men den¬ nalidernaturligtvis fortfarandeavstorabrister. Nya
undersökningaroch analyser kommerattkunnamo¬
difiera eller bekräftaden syn påhundaressystemet,
somharframlagtsidennauppsats.
Björn Ambrosiani, f. 1928, är avdelningsdirektör
ochchef förMuseiavdelningenvid Statens historiska
museum samt docent i arkeologi vid Stockholms
universitetet. Allt sedan avhandlingen om
fornläm-ningar ochbebyggelse i Attundaland och Södertörn
1964 har han sysslat med bebyggelsehistoriskapro¬ blem med utgångspunkt i fomlämningarna och ut¬
grävningarna.
Litteratur
Ambrosiani, B, 1964. Fornlämningar och bebyggelse. Stu¬
dier i Attundalands och Södertörns förhistoria. (Kungl
Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, fri¬
ståendemonografier.)Stockholm.
1973. Gravbegreppet i grävningsstatistiken. I: Tor 15. 1980. Birka. I: Fenno-Ugri et Slavi 1978. (Helsingin
Yliopiston Arkeologian Laitos, Moniste 22.) Helsinki.
Ambrosiani, S, 1949. Bevillning och skatt på Åland före
Gustav Vasa. I: Budkavlen 1948. Åbo.
Betländer, E, 1944. Gästriklandsjärnåldersbebyggelse 2. Be¬ byggelsehistoria. I:Frän Gästrikland. Gävle.
Gustavsson, J -Lidén, HA, 1980. Mälardalens bebyggelse.
Om ettkartprojekt vid Statens Historiska Museum. I:
Fornvännen.
Hafström, G, 1949. Ledungoch marklandsindelning. Upp¬
sala.
Hellberg,L,1980. Ortnamnenoch den svenskabosättningen påÅland.(Ortnamn och samhälle 2.)Uppsala.
Hjärne, E, 1947. Roden. Upphovet och namnet. Området
ochjarlen. 1: Namn och bygd 35.
Holmbäck,A-Wessén, E, 1933. Svenskalandskapslagar 1.
Upplandslagen. Stockholm.
1936. Svenskalandskapslagar2. Västmannalagen. Stockholm.
Hyenstrand,Å,1974a.Järn ochbebyggelse.Studier i Dalar¬
nasäldre kolonisationshistoria. Falun.
1974 b. Centralbygd -randbygd. Strukturella, eko¬
nomiska ochadministrativahuvudlinjerimellansvensk
yngre järnålder. (Acta Universltatis Stockholmiensis.
Studies in North-European Archaeology 5.) Stock¬ holm.
—, 1978. Fornminnesinventering, kulturminnesvård och
arkeologisk samhällsforskning. I: Fornvännen.
Lundberg, B, 1972. Territoriellindelning och skatt i Upp¬
land under medeltiden.(Kungl VitterhetsHistorie och
Antikvitets Akademiens handlingar. Historiska serien
18.) Stockholm.
Schiick,A, 1949.Svithjod och folklanden. T.Historiskastu¬ diertillägnade Nils Ahnlund25.8.1949.Stockholm.
Sporrong, U, 1980. Mälarbygden under tidig medeltid. 1; Handelsplats -Stad —Omland, Symposium om det medeltida stadsväsendet iMellansverige. Sigtuna 7 -8
febr. 1979. RAÄ-SHMM Rapport, Medeltidsstaden
18. Stockholm.
Styffe, C G, 1911. Skandinavien under unionstiden. 3 uppl.
Stockholm.
Alands landskapsstyrelse, 1979-80. Fornminnesinvente¬ ringi Jomala, Mariehamn,tr1979 Eckerö,tr1980 Finström,tr1980 Hammarland,tr1980 Saltvik,tr1980 Sund,tr1980 Geta,tr 1980 Lemland och Lumparland,tr1980
this investigation is that the sizeof each ”ship dis¬
trict” (Sw skeppslag) must be regarded as 30 units, ratherthanthepreviously assumed24(= 2x 12).
This analysis is of course not yet completely carried out, and remains ahypothesis, butit isclear
that the archeological evidence enables us to re¬ examinethequestionof theageand developmentof the hundredssystem.
Roger Blidmo har biträtt vid kartkonstruktionen och
ren-ritat kartorna. HansALidén har biträtt med allmän kon¬
trollavbebyggelseenheterna och tabellerna.
Hundreds, Ship Districts and Archeological Evidence
BjörnAmbrosiani
Summary
The archeological evidencefromthe Lake Mälararea
forms the basis for this discussion of the unit sizes
in the medieval system of organization called the
hundreds (Sw hundare)inthe provincesof Uppland
andVästmanland.
A clear correlation may be established between
the number ofprehistoric freeholds (Sw gårdar) in
the hundredandtheprocessofrevisionnecessaryto
allow auniform distributionoftaxanddefence(Sw ledung) burdens in areas with rapid increases in
settlements. At least three phasesseem tobe docu¬ mented in this adjustment of the administrative
system. They occur during theperiod between the
mid-eleventh century andthe end of the thirteenth century.
Particular notice should be takenof the fact that
while the lawofUppland requires four(previously
three) fully-equipped shipstobemaintained by each
hundred, that of Västmanland demands two such
ships—and these figures apparently correspond to
the number of settlementswith Later IronAgeburi¬
