Social Innovation för Demokrati? - en kvalitativ studie om Dramalogens användning av kultur som redskap för inkludering

Social Innovation för Demokrati? -

en kvalitativ studie om Dramalogens användning av kultur som redskap för inkludering

Social innovation for Democracy? –

a qualitative study of Dramalogen ́s use of culture as a tool for inclusion

Fabiola Kindblad

Huvudområde: IMER, Internationell Migration och Etniska Relationer Kandidatuppsats 15 hp

VT 2018

Förord

Tack till Dramalogen för möjligheten att göra studien. Tack också till min handledare Berit Wigerfält och min familj.

Abstract

The aim of this thesis is to understand within the field of IMER the importance that cultural workers at Dramalogen suggest that the use of aestethic culture – and drama – may have for the inclusion of cultural and ethnic groups, which run the risk of becoming marginalized in society. The research question focuses on the use of drama to highlight social problems concerning particular groups in local society. The methods employed were qualitative interviews, three participant observations and collection of documents. The empirical result shows that Dramalogen identify social changes and problems, from the standpoint of inclusive and democratic values, and use aesthetic culture and drama as a tool in an attempt to include cultural and ethnic groups, which risk to become marginalized. The analytical concept social exclusion and the dramaturgical theory of Goffman, were used to analyse the empirical material. The analysis suggests that their use of drama works as a mirror that reflect social problems, and - based on values of inclusion and democracy - also trigger a change in the public, although it is not possible to affirm within the study that this actually happens. The study also evaluate whether Dramalogens way of using aesthetic culture – and drama pedagogy – can be seen as a social innovation, and address the relevance for questions of revitalizing democracy.

Keywords: Drama pedagogy, IMER, democracy, social exclusion, social inclusion, social innovation.

Innehållsförteckning

1. Inledning. ... 1

1.1. Bakgrund och problemformulering...1

1.2. Syfte ... 2 1.3. Frågeställningar ... 2 1.4. Beskrivning av Dramalogen...2 1.5. Begreppsdefinitioner...3 2. Forskningsorientering...4 2.1. Forskningsläget ... 4 3. Teori ... 5

3.1. Social exkludering som process...6

3.2 Dramaturgisk teori ... 6 4. Metod...7 4.1. Metodansats...7 4.2. Urval av deltagare... 9 4.3. Presentation av informanter...10 4.4. Tillvägagångssätt ... 10

4.5. Studiens validitet och reliabilitet ... 11

4.6. Etiska reflektioner ... 12

5. Resultat av undersökningen...12

5.1. Dramalogens värderingar ... 13

5.2. Identifiering av sociala problem ... 14

5.3. Kultur som redskap... 16

5.4. Kreativa seminarium: Mångfald och jämställdhet ... 19

6. Analys och tolkning...20

6.1. Samhällsförändringar och sociala problem ... 20

6.2. Samhället i teatern...22

7. Avslutning och slutsatser...23

Referenser...28

1 1. Inledning

1.1. Bakgrund och problemformulering

I samband med ökad globalisering, flyktingströmmar och migrationer, förekommer idag en diskussion om demokratins kris, som i hög grad handlar om den liberala demokratins bristande förmåga att representera mångfald vad gäller klass, kön, etnicitet och religion. Med ökad mångfald i samhället sedan ca 1990-talet, har det tillkommit nya konflikter som handlar om kultur, etnisk och religiös identitet. En viktig aspekt av demokratins kris, framhåller urbanforskarna Gualini mfl, är att deltagande demokrati baserat på lokalt deltagande och deliberativ demokrati, som strävar att kommer överens genom rationella samtal, har haft en begränsad förmåga att hantera konflikterna. (Gualini, Mourato, Allegra 2013) Krisen i den svenska demokratin yttrar sig idag i att den liberala demokratins försök att hantera den ökade mångfalden i samhället har svårigheter att klargöra gränsdragningen mellan inkludering och exkludering av människor som fullvärdiga medlemmar i samhället. Medan vissa grupper i det svenska samhället vill bevara en välfärdsstat, och expandera medborgerliga rättigheter till nya etniska grupper och minoriteter, så ger andra uttryck för en större betoning av marknaden och/eller en populism, främlingsfientlighet och rasism, som vanligen vill begränsa medborgarskapet.

I sin studie ”Social exkludering i Sverige” analyserar sociologen Schierup (2006) en omvandling från en nationell välfärdsstat till en post-nationell ”workfare regime” de senaste 30 åren, som har medfört ökad social exkludering. Mot bakgrund av spänningen mellan exkludering och inkludering i det svenska samhället idag, har jag undersökt en lokal kulturinstitution i Halmstad, som uppstått inom ramen för diskussioner om lokal demokrati och inkludering (Halmstad kommun 2017). I fokus står enheten Dramalogen som tillhör Halmstads kommun, som ägnar sig åt konstnärliga kulturella verksamheter, som musik, måleri och dramateater. Målet är ”att arbeta för inkludering och att föra grupper närmare varandra för att minska rädsla och misstänksamhet” (Dramalogen 2017, s. 88). Det problem som jag har undersökt fokuserar den konstnärliga kulturens betydelse för inkludering i det lokala samhället, mot bakgrund av en situation med olika konflikter som handlar om kulturell, etnisk och religiös mångfald. Det är ett relevant område inom IMER fältet (Internationella Migrationer och Etniska Relationer), som belyser vilken roll som konstnärlig kultur kan ha för inkludering av mångfald i det svenska samhället idag, och som inte har studerats så mycket tidigare i Sverige.

2 1.2. Syfte

Syftet med denna studie är att inom IMER fältet undersöka den betydelse som kulturarbetare på Dramalogen menar att konstnärlig kultur och drama har för att föra närmare – och inkludera - olika kulturella och etniska grupper som kan riskera att hamna utanför det lokala samhället. Studien avser också att i inom IMER fältet belysa om Dramalogens sätt att använda konstnärligt drama kan ses som en social innovation, och värdera vad det kan innebära för frågor om demokratisering av lokala samhällen.

1.3. Frågeställningar

Den frågeställning jag utgår från är: Hur använder Dramalogen konstnärlig kultur och dramaframställningar för att synliggöra sociala problem i lokalsamhället i Halmstad, som berör kulturella och etniska grupper som kan riskera att hamna utanför?

Med utgångspunkt i denna frågeställning, ställs också tre underfrågor, som besvaras i resultatet:

• Vilka värderingar ger Dramalogen uttryck för i sin skriftliga och muntliga kommunikation?

• Vilka problem i lokalsamhället uppmärksammar kulturarbetarna i Dramalogen i sin konstnärliga kulturella verksamhet, och i sina dramaframställningar?

• Hur använder Dramalogen konstnärlig kultur, och särskilt i sina dramatiska framställningar i de s k kreativa seminarier, för att synliggöra sociala problem?

1.4. Beskrivning av Dramalogen

Dramalogen i Halmstad utgör en “paraplyorganisation” för fria kultur- och konstutövare som skapades 2013 av en grupp konstnärer i samarbete med Halmstad kommun, och sorterar under kulturförvaltningen. Kulturarbetarna knutna till enheten kallar sig för dramaloger. Ordet Dramalog syftar på ”en person som ser till att något händer.” (Dramalogen 2017, s. 10) Enheten har två heltidsanställda med fast lön och övriga är fria konstutövare. Dramalogens mål ligger nära kommunens beskrivning av sig själv som en inkluderande kommun (Halmstad kommun 2017), och beskrivs i boken ”D”: ”Mål: att visa hur man kan använda kulturarbetarnas kompetens i ett förändringsarbete…att arbeta för inkludering och föra grupper närmare varandra för att minska rädsla och misstänksamhet och bredda för sammanhang och gemenskap.” Deras värdegrund betonar vikten av att ”öka dialogen i samhället för att stärka

3

demokratin, att verka för det öppna samhället och en inkludering av grupper som står utanför.” (Dramalogen 2017, s. 88-89) I vissa verksamheter fungerar Dramalogen som en inkubator, som ger kurser för kommuninvånare som vill utveckla ett konstnärligt område. Dramalogens arbetssätt består av regelbundna möten, och att rapportera om händelser och uppdrag. En viktig arbetsform är det kreativa seminariet, som är av särskild betydelse i denna studie. Ett kreativt seminarium är en dramapedagogisk framställning, som använder ett dramatiserat samtal som arbetsmetod. (Dramalogen 2017, s. 76) Som en enhet är Dramalogen beroende av kommunen, men har stort utrymme för kulturella, konstnärliga och kreativa verksamheter av relevans för lokalsamhället.

1.5. Begreppsdefinitioner

Kultur: Kultur är enligt Fornäs ett brett begrepp, och två kulturbegrepp används i uppsatsen: a) Det antropologiska kulturbegreppet som definierar kultur som ett sätt att leva hos en grupp människor, och b) Det estetiska kulturbegreppet som avser olika former av konstnärligt skapande, som bildkonst, musik, drama och film. (Fornäs 2012: s. 20-29) I uppsatsen används ”kultur”, som syftar på det antropologiska kulturbegreppet och ”konstnärlig kultur” som avser det estetiska kulturbegreppet.

Social exkludering och inkludering: I uppsatsen används begreppen social exkludering och inkludering som avser processer, som handlar om gränsdragningar mellan människor. (Davisson & Petersson. 2016, s 16-17) Den specifika användningen av begreppet följer Schierup, som definierar social exkludering som ett ”beskuret medborgarskap” och social inkludering att människor har ett fullvärdigt medborgarskap. (Schierup 2006: s. 38-42)

Demokrati: i svensk ordbok definieras demokrati som ”ett politiskt system i vilket regeringsmakten i princip företräder folkviljan, sådan den framkommer genom fria, allmänna och hemliga val, och där vissa medborgerliga rättigheter, såsom yttrande- och församlingsfrihet, är garanterade.” (Abelin & Allén 1986: s. 203)

Social innovation: Med hänvisning till Mulgan definieras social innovation som olika typer av innovativa aktiviteter som motiveras av syftet att uppfylla sociala behov, och som ofta drivs inom ramen för organisationer. (Mulgan 2007, s. 8)

4 2. Forskningsorientering

I forskningsorienteringen redogörs för forskningsläget kring problemet om den konstnärliga kulturens betydelse för inkludering av kulturella grupper som riskerar att hamna utanför. Ett urval av tidigare forskning inom forskningsområdet presenteras, som har bedömts som relevant, utifrån en litteratursökning på sådana nyckelord som ”exkludering”, ”inkludering”, ”mångfald” och ”dramapedagogik”.

2.1. Forskningsläget

I artikeln ”Drama in Education as one of the Opportunities of Cross‐Cultural Pedagogy”, menar mediavetaren Hasan Akbulut och pedagogen Ruken Akar Vural (2017), att betydelsen av att kunna kommunicera mellan kulturer – och kulturell diversitet – har blivit viktigare i en globaliserad värld. De menar att våra samhällen idag kännetecknas och formas av olikheter. Stater bör inte utifrån dominerande värden upplösa skillnaderna, undertrycka eller se dem som problem, utan istället se dem som källa till rikedom. Samtidigt innebär skillnader ofta att det uppstår förutfattade meningar och stereotyper, och att människor blir diskriminerade. De menar att utbildningen har ett ansvar idag, att motverka sådana praktiker, att lära studenter att se olikheter som en tillgång, och att utveckla en interkulturell kompetens. De ser drama som ett verktyg för en tvärkulturell pedagogik, som kan öka medvetenheten om skillnader, och göra det möjligt för människor som är olika att lära sig att leva tillsammans. Författarna menar att det kan bidra till att skapa samhällen som är demokratiska, pluralistiska, samarbetsvilliga, integrerade och fredliga: ”Drama works to facilitate human beings’ understanding and help them relate better as human beings”. (Akbulut & Akar Vural 2017: s. 13) Artikeln används i studien för att bättre förstå hur drama kan vara ett verktyg för tvärkulturell pedagogik, som gör att människor som är olika kan förstå varandra bättre, och lära sig att leva tillsammans.

I avhandlingen Dramapedagogik som demokratisk fostran? analyserar Sternudd (2000) frågan om hur dramapedagogiska metoder kan bidra till reflektion som en väg till kunskap, och hur det hänger ihop med demokrati i ett samhälle i förändring. Hon menar att dramapedagogik alltid har haft en förankring i ett demokratiskt arbetssätt, och förändras med samhället. I syfte att urskilja olika dramapedagogiska perspektiv, använder hon textanalys av dramapedagogisk litteratur och svenska läroplaner, för att identifiera fyra dramapedagogiska perspektiv: 1) Ett konstpedagogiskt dramaperspektiv, som har som mål att utveckla personers förmåga att uttrycka sig konstnärligt, 2) Ett personlighetsutvecklande dramaperspektiv, som har som mål

5

att utveckla självständiga individer som förstår gruppdynamik bra. 3) Ett kritiskt frigörande dramaperspektiv som använder etiska dilemman, och har som mål att frigöra grupper och individer från förtryck. 4) Ett holistiskt lärande dramaperspektiv som har som mål att förändra individers attityder till problem. Ett resultat som Sternudd kommer fram till är att det konstpedagogiska dramaperspektivet har använts mest i grundskolan, och det kritiska frigörande dramat mindre. Hon menar att det konstpedagogiska och holistiska dramat kan bidra till att individer uttrycker sig själva, och kan delta på ett medvetet sätt i offentliga och sociala arenor, men att förståelsen av social konflikt, makt och komplexa mänskliga situationer är mindre tydlig än om dramapedagogiken grundas i kritiskt frigörande och/eller personligt utvecklande perspektiv. Sternudds avhandling används för att klargöra vilka dramapedagogiska perspektiv som Dramalogen arbetar med i sina kreativa seminarier.

I artikeln ”A Reconsideration of Social Innovation: Drama Pedagogies and Youth Perspectives on Creative and Social Relations in Canadian Schooling” menar pedagogen Kathleen Gallagher (2018) att forskning om social innovation har ökat det senaste decenniet, men att området ännu inte är så väldefinierat. Hon redogör för forskning som visar att teknisk och ekonomisk innovation i samhället länge har prioriterats, men också tecken på att social innovation blir viktigare i samtiden pga nödvändigheten av en samhällsomställning till social, ekonomisk ekologisk hållbarhet. En central aspekt av forskningsområdet social innovation i det sammanhanget är mänsklig kreativitet, och att samhällen behöver öka den kreativa potentialen hos sina medborgare för att möta de nya sociala utmaningarna. Hon ser social innovation som något som gäller sociala relationer på både mikro och makronivå, som möter något socialt behov som identifierats av olika sektorer i samhället. I sin artikel studerar hon unga teatergrupper, och argumenterar på basis av intervjuer som hon gjort med unga skådespelare, att det finns anledning att etablera idén om social innovation som något som kan driva social förändring. Artikeln hjälper mig att bättre förstå om Dramalogens sätt att använda konstnärligt drama kan ses som en social innovation.

3. Teori

Det forskningsproblem som står i fokus är hur konstnärlig kultur kan bidra till att inkludera olika grupper i samhället, som kan riskera att hamna utanför. I denna del redogörs för de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för analysen av det empiriska materialet, som bygger på begreppet social exkludering som process, och Schierups användning av begreppet, samt även Goffmans s k dramaturgiska teori.

6 3.1. Social exkludering som process

I forskningslitteraturen beskrivs social exkludering i regel inte som en teori, utan som ett begrepp, som används för att förklara vissa förhållanden i samhället, som avser utanförskap och marginalisering. Socionomerna Frida Petersson och Tobias Davidsson (2016) argumenterar i boken Social exkludering för ett kritiskt perspektiv, där social exkludering används som ett analytiskt begrepp. De ser begreppet framförallt som en process snarare än ett statiskt tillstånd. I sin studie Den Sociala Exkluderingen i Sverige gör sociologen Schierup (2006) en genomgång av social exkludering som analytiskt begrepp, och definierar det utifrån EU:s fattigdomsprogram som ett ”beskuret medborgarskap”, som förnekar vissa människor att delta som fullvärdiga medlemmar i det sociala kontraktet i den liberala välfärdsstaten. Han ser exkludering som uttryck för en avancerad marginalitet, som är produkt av ”processer som betingas av framskridna politisk-ekonomiska maktförhållanden.” (Schierup 2006, s. 40) Schierup studerar social exkludering i förhållande till den samhällsförändring som har skett i Sverige sedan 1970-talet. Han menar att den ökade globaliseringen medfört en institutionell omvandling från en nationell välfärdsstat till en post-nationell ”workfare regime”, och en ”generell kvalitativ förändring från kostnadsdriven till en i högre grad innovationsdriven konkurrens.” (Schierup 2006: s. 47) Det har även inneburit en rekommodifiering av arbetet, som ”återkopplar människors välfärd mer direkt till deras arbetes marknadsvärde.” (Schierup 2006: s.52) Den ökade sociala exkludering som blir resultatet är det ”beskurna medborgarskapet”, som begränsar människors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Han beskriver en paradox mellan att staten å ena sidan vill leva upp till en allmän välfärd i det svenska samhället, och ”ett samhälle präglat av ́mångfald ́ och lika möjligheter” (den svenska modellen), och å andra sidan att utvecklingen medfört ”en fördjupad etniskt präglad klassdelning samt en rasialiserad och tillsynes permanentad social exkludering...” Han utvecklar i det sammanhanget begreppet ”rasifierad exkludering.” (Schierup 2006: s. 36) En nackdel med att använda Schierups begrepp om social exkludering är att den inte är en fullständig teori, men bedömningen görs att fördelarna överväger. Hans användning av begreppet är relevant för att analysera hur Dramalogen identifierar samhällsförändringar och sociala problem i Sverige idag, som berör grupper som kan riskera att hamna utanför.

3.2 Dramaturgisk teori

Sociologen Goffman (2000) undersöker i Jaget och Maskerna samhället som en teater grundat på dramatisk interaktion mellan ett team av aktörer och en publik. Aktörerna definierar en

7

bestämd situation för en publik, t ex Romeo och Julia, vilket kräver ett intimt samarbete. Människor går in olika roller, och jaget presenteras i ett framträdande. Publiken avgör om framträdandet är trovärdigt. Livet i olika sociala inrättningar i samhället, som t ex en restaurang, skola eller idrottsförening, ses som en teater. Begreppet intrycksstyrning syftar på de tekniker en aktör använder för att upprätthålla vissa intryck. Aktörer försöker spelar sina roller så övertygande som möjligt. Goffman skiljer också på främre, bakre regioner och utsidan. I den främre sker framträdandet, i den bakre förekommer informella relationer, och utsidan är det omgivande samhället. I den främre uppvisas en personlig fasad, som syftar på sådana detaljer som kläder, kön, ålder, ras, etnicitet, gester, talmönster och utseende, och inramningen, som är möbler, dekor, ytplanering och andra bakgrundsinslag. (Goffman 2000, Persson 2012) Goffmans s k dramaturgiska teori används i analysen för att förstå hur Dramalogen använder drama i sina kreativa seminarier för att synliggöra sociala problem i samhället, med sådana nyckelbegrepp som team av aktörer, definition av situationen, främre/bakre region och personlig fasad.

4. Metod

I denna del görs en beskrivning av forskningsprocessen, som redogör för metodansats, metodval, urval av personer i undersökningen, tillvägagångssätt, skapande av datamaterial, validitet och reliabilitet samt etiska överväganden.

4.1. Metodansats

Denna studie har använt sig av hermeneutiken som en metodologisk utgångspunkt. Hermeneutiken är en lära om tolkning, som strävar efter att förstå meningen med olika fenomen. Den menar att vi alltid bedriver forskningen utifrån en s k förförståelse, som bygger på tidigare erfarenheter, och sedan strävar efter en ny förståelse (Bryman 2002, s. 25, 70-71, Thuren 2000). Den förförståelse jag hade när jag började studien var, att konsten i både mitt hemland Nicaragua och i Sverige har en viktig roll i samhället. I min praktik vid Halmstad kommun fick jag veta mer om Dramalogen, och att de arbetar för inkludering (Halmstad kommun 2017). Jag tyckte att det skulle vara spännande att utifrån denna förförståelse studera Dramalogen som en lokal kulturinstitution i Halmstad, och den har gett mig en djupare förståelse av den konstnärliga kulturens roll i samhället i Sverige.

8

I studien har en kvalitativ forskningsstrategi använts, som Bryman menar kännetecknas av betoning på tolkning av ord och kvalitet – och inte kvantitet – i insamling och analys av data (Bryman 2002, s. 34-35). Det är en strategi som använder kvalitativa undersökningsmetoder (Bryman 2002, s. 42), som är olika tekniker för insamling av kvalitativa data. De kvalitativa metoder som har använts i studien är kvalitativa intervjuer med fem kulturarbetare på Dramalogen och deltagande observationer i samband med kreativa seminarier, och dokument som datakälla, som har legat till grund för insamlingen av datamaterialet. Den kvalitativa forskningsmetoden har bedömts vara lämplig utifrån syftet, att få en djupare förståelse av kulturarbetarnas perspektiv på den betydelse som konstnärlig kultur har för att föra olika grupper närmare varandra, och hur de arbetar i sin konstnärliga verksamhet. En fördel med kvalitativ forskningsstrategi och metod är, att det går att få en fördjupad förståelse av kulturer, men samtidigt är nackdelen att det är en tidskrävande metod. I det följande ska jag redogöra för de metoder jag använt.

1) Kvalitativa intervjuer syftar till att förstå hur människor upplever sina vardagsverkligheter, och innebär att forskaren i ett samtal ställer frågor till en respondent, och sedan får ett intervjumaterial som forskaren analyserar. I regel utgår forskaren från en intervjuguide med olika teman och frågor. I studien har kvalitativa intervjuer med utgångspunkt i en semistrukturerad intervjuguide använts för att få kunskap om hur kulturarbetarna på Dramalogen tänker om syftet med sina kulturella verksamheter, när de planerar och genomför sina dramaframställningar. Kvalitativa intervjuer är en fördel för att man kan få reda på människors uppfattningar om olika frågor, som är relevant för syftet, men en nackdel är att respondenter kan uppfatta frågorna olika och påverkas av intervjuaren. En semistrukturerad intervjuguide har använts i studien, som har ställt samma frågor till alla respondenter, och utan ledande frågor. (Bryman 2002, s. 299-302) 2) Deltagande observationer har sina rötter i etnografisk forskning, och kombinerar observation och deltagande i en social miljö. En fördel med metoden är att forskaren kan få en levande förståelse för den sociala miljön, men en nackdel att den är tidskrävande, och att forskaren kan ”go native”. Deltagande observationer har gjorts vid tre tillfällen i samband med s k kreativa seminarium. Vid det första tillfället observerade jag ett kreativt seminarium om stereotyper i samhälle och arbetsliv med nyanlända, vid det andra om jämställdhet och vid det tredje en workshop som arrangerades för en grupp förskolelärare. Genom observationerna har jag fått en tydlig uppfattning om hur Dramalogen genomför sina dramaframställningar. (Bryman 2002, s. 276-280) 3) I studien har även dokument använts som datakälla. Bryman menar att officiella dokument, som finns i tryckt och

9

digital form, kan användas i kvalitativa studier, och är relevant att använda för samhällsvetenskaplig analys. (Bryman 2002, 356-372) En fördel med dokument är att det är ett material som inte påverkas av forskarens värderingar, men en nackdel att det kan uppstå osäkerhet i hur de ska tolkas. (Bryman 2002, s 356-371) I samband med att jag besökt Dramalogen, har jag samlat in en del dokument och texter – särskilt boken ”D” (Dramalogen 2017) -, som beskriver Dramalogens verksamheter, som är relevant utifrån syftet att undersöka den betydelse som konstnärlig kultur har för att inkludera grupper. (Patel och Davidson 2011)

4.2. Urval av deltagare

I forskningen har jag bedömt att det är lämpligt att använda ett s k bekvämlighetsurval för de kvalitativa intervjuerna. Bryman definierar ett bekvämlighetsurval som ett urval som görs med personer som för tillfället är tillgängliga. En fördel med bekvämlighetsurval är att det är lätt att genomföra, och kan ge intressanta data, men en nackdel är att det kan innebära en begränsad generaliserbarhet. (Bryman 2002, s. 114-115) I samband med att jag genomförde min praktik vid Halmstad kommun, fick jag möjlighet att få tillträde till Dramalogen, och kunde etablera en kontakt med kulturarbetarna. Ett bekvämlighetsurval bedömdes kunna ge det intervjumaterial som behövdes utifrån syftet, att få kunskap om hur de tänker och resonerar om sin användning av konstnärlig kultur och drama. Med fokus på konstnärlig kultur och drama, gjordes ett bekvämlighetsurval med en person ur ledningen och fyra kulturarbetare i åldern ca 25-60 år, alla kvinnor, som var på plats i Dramalogen vid tidsperioden för studien. Det var deras kunskap och erfarenhet som kulturarbetare och dramaloger, snarare än deras kön, ålder eller etnicitet, som bedömdes som viktigt i samband med urvalet. Personen i ledningen har lång erfarenhet av Dramalogen, och är väl insatt i hur enheten bildades samt de olika kulturella verksamheter som enheten arbetar inom. De fyra andra kulturarbetarna valdes utifrån att de hade kunskap och erfarenhet av olika aspekter av det kulturarbete, som är inriktat mot användning av konst och drama, och att alla är dramaloger som arbetar med att skapa och framföra kreativa seminarium.

4.3 Presentation av informanter

I det följande presenteras intervjupersoner från Dramalogen som ingår i studien kortfattat och med fiktiva namn, för att minimera risken att de identifieras pga att det är en liten enhet, och något om vilken slags kompetens och erfarenheter som de bidragit med:

10

Intervjuperson 1: Anna har ett intresse för välgörenhetsorganisationer och har lång erfarenhet av att ha arbetat med humor och teater.

Intervjuperson 2: Beatris har ett särskilt intresse för frågor om olika kulturer, och pratar gärna om samhällsfrågor som är viktiga idag.

Intervjuperson 3: Cecilia: har arbetat med konstnärlig kultur och drama under många år och brukar läsa mycket för att hitta nya vägar för genomföra sitt arbete.

Intervjuperson 4: Diana är intresserad av många olika typer av konstnärlig kultur, som musik, måleri, drama, och samtalar gärna om mångkultur.

Intervjuperson 5: Elise har ett intresse av konstnärlig kultur och museum, och lär sig gärna om olika kulturer.

4.4. Tillvägagångssätt

När jag etablerade kontakt med ledningen för Dramalogen under hösten 2017, berättade jag om den undersökning som jag ville göra hos dem som student på ”Programmet för Mångfaldsstudier” vid Malmö Universitet, och fick bekräftelse på att jag kunde genomföra den. Jag läste in mig på litteratur om dramapedagogik, relevant forskningslitteratur och olika dokument från Dramalogen, bland annat deras bok ”D”. Jag kontaktade fem dramaloger i januari-februari 2018, och genomförde intervjuerna i mars-april. Syfte och frågeställning låg till grund för utarbetandet av en semistrukturerad intervjuguide med ett antal teman, som var tänkt att få in ett material, som kunde besvara forskningsfrågan: ”kulturens betydelse”, ”uppdrag”, ”förberedelser”, ”samhällsproblem”, ”dramapedagogik” och ”demokratiska värderingar”. Intervjuerna genomfördes sedan i Dramalogens lokaler, som är en trygg plats för intervjupersonerna. Intervjupersonerna fick muntlig information om studiens syfte, och de forskningsetiska principerna om konfidentialitet och samtycke, och frågan om det gick bra att spela in dem. De valde att delta frivilligt i intervjustudien, och en digital ljudinspelning genomfördes. Intervjuerna blev mellan 45-60 minuter långa. De tre deltagande observationerna genomfördes i Löftadalens folkhögskola, Dramalogens lokal och stadsbiblioteket. Det datamaterial som skapades med metoderna låg till grund för en kvalitativ bearbetning. Patel och Davidson (2011: s. 120) menar att kvalitativ bearbetning innebär att man i regel arbetar med ett textmaterial som består av ord. Den kvalitativa bearbetningen bestod i att jag transkriberade intervjuerna, så att alla intervjuerna kunde skrivas ut i pappersform (förutom i

11

Wordfil), för att underlätta bearbetning, tolkning och kodning. Fältanteckningarna från de deltagande observationerna tematiserades och kodades. I kodningen av data från intervjuerna inspirerades jag av ”grounded theory”. Bryman beskriver ”grounded theory” som en metod för att skapa teori i kvalitativ forskning på induktiv väg. I forskningen har jag även arbetat utifrån tidigare forskning och teorier, så forskningen har inte varit helt induktiv som den brukar vara i ”grounded theory”. (Bryman 2002, s. 375-377) Det är framförallt i arbetet med kodningen, som ett sätt att få ordning på ett stort empiriskt material, som jag inspirerats av ”grounded theory”. I kodningen arbetade jag systematiskt med att koda textpartier i olika färger, som symboliserade olika kategorier och begrepp som växte fram. På det sättet fick jag fram de tre temana ”Dramalogens värdegrund”, ”Identifiering av samhällsproblem” och ”Kultur som redskap”, som redovisas i resultatet.

4.5. Studiens validitet och reliabilitet

De vetenskapsteoretiska begreppen validitet och reliabilitet brukar associeras med en kvantitativ forskningstradition, och används för att bedöma tillförlitligheten i kvantitativa undersökningar. Bryman menar att dessa begrepp även kan användas för bedömningen av tillförlitligheten i kvalitativa studier, men då får en annan betydelse. (Bryman 2002: s. 257) Med reliabilitet avses om studien kan upprepas med samma resultat. I regel brukar kvalitativa undersökningar anses ha låg reliabilitet. Studien har, som nämnts, använt en semistrukturerad intervjuguide. Sättet att ställa frågor och svara skulle kunna skilja sig, och bero av tillfälligheter som t ex personens minne och tolkning av frågorna, så det går inte att säga att reliabiliteten är hög i denna studie. Validitet avser att forskaren studerar – eller mäter – det som avses att mätas. Flera aspekter av undersökningen gör möjligt bedömningen att studien har en god validitet. I forskningen har en s k triangulering gjorts, som enligt Bryman innebär, att man använder flera metoder för att studera något socialt fenomen, och som ökar tillförlitligheten i en studie (Bryman 2002, s. 258-260) Studien har i detta fall kombinerat kvalitativa intervjuer, deltagande observation och dokumentinsamling, som har bedömts vara relevanta för att få in ett kvalitativt datamaterial som kan bidra till att besvara frågeställningen. Forskningsfrågan operationaliserades i intervjuteman och observationsteman som bedömdes vara lämpliga för frågeställningen, och underlättade för mig att få in tillräckligt med relevant data. I syfte att öka validiteten har jag använt mig av den kodningsprocedur som rekommenderas i ”grounded theory”, vilket förstärkts genom att välja teorier som överensstämde bra med resultatet av kodningen. Analysen är uppbyggd utifrån dramalogens perspektiv, som det insamlade

12

datamaterialet bygger på, och uttalar sig t ex inte om publikens upplevelser av dramaframställningarna (eftersom ingen från publiken medverkar i denna studie). De dokument som har använts i uppsatsen, som ffa bygger på boken ”D” som är skriven av Dramalogen, uppfyller de kriterier av äkthet, trovärdighet och meningsfullhet som Bryman ser som viktiga vid bedömning av dokument (Bryman 2002, s. 357). Det finns även en slutsats i studien som besvarar huvudfrågan i studien. Resultatet av denna studie bör kunna överföras eller generaliseras till andra sociala miljöer, där man använder drama som konstform med intentionen att inkludera människor. (Bryman 2002, s.257-258)

4.6. Etiska reflektioner

Studien har utgått från Forskningsetiska principer för humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning (Vetenskapsrådet 1990), som består av fyra etiska krav. Informationskravet handlar

om att personer som har kontaktats i undersökningen har blivit informerade. Det har uppfyllts genom att Dramalogens ledning informerades om vad syftet med undersökningen är, och vad den ska användas till. Samtyckeskravet innebär att informanter gett sitt samtycke till undersökningen, och har uppnåtts genom att informanterna gav sitt samtycke till undersökningen, och har gått med på att frivilligt ingå i undersökningen. Konfidentialitetskravet handlar om hur datamaterialet från undersökningen hanteras, och att det inte ska vara möjligt att identifiera personerna, så att ingen ska drabbas negativt genom hanteringen av data. Det har uppfyllts genom att alla intervjuer spelades in digitalt, och att en säkerhetskod användes. De data som presenteras i resultatet har avidentifierats, så att det inte går att se vem som har sagt vad. Nyttjandekravet betyder att data från undersökningen enbart ska användas för forskning. Det har tillgodosetts genom att uppgifter från undersökningen inte ska användas i något annat sammanhang, och inte heller i icke-vetenskapliga syften i framtiden, och kommer att förstöras. (Vetenskapsrådet 1990)

5. Resultat av undersökningen

För att presentera resultatet från intervjuerna, har jag valt att dela in materialet i de tre temana ”Dramalogens värderingar”, ”identifiering av samhällsproblem”, och ”kultur som redskap”, som bedöms relevanta utifrån forskningsfrågorna. I slutet presenteras de deltagande observationerna från Dramalogen, med särskilt fokus på de kreativa seminarierna.

13 5.1. Dramalogens värderingar

Det första temat handlar om värdegrunden i Dramalogen. I Dramalogens bok ”D” står det att värdegrunden bygger på att bl. a arbeta för ”inkludering av grupper som står utanför” och att ”stärka demokratin” (Dramalogen 2017, s. 89). Det är en värdegrund som kan kopplas till den svenska demokratin. I den svenska regeringsformen står det att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” (SFS nr: 1974) Det betyder att det politiska systemet ska vara demokratiskt, och vara förankrat i att medborgare lever demokratiskt i civilsamhället. I intervjuerna väcks frågan om vad demokrati är, och hur den utövas i politik och samhälle. I en intervju berättar en av kulturarbetarna att demokrati är ett begrepp som ifrågasätts i vår tid:

Demokrati är det viktigaste för oss (på Dramalogen). Nu har jag hört av väldigt många människor: Men demokrati, vad är det? Det är ute, det är något gammalt från Grekland. Det är inget som vi jobbar med nu. Alla ska prata, och det tar lång tid. När man börjar prata på det sättet, säger en del också: ”Vi vill ha en stark man, som talar om exakt hur det ska vara!” Många orkar inte ta ställning själva. Det är mycket enklare om någon säger: ”så här ska vi göra!”. Det har blivit som en trend, man vill inte vänta på den långa demokratiska processen. Det kan jag förstå ibland, att det inte handlar om demokrati, utan istället om byråkrati. Men det hotar demokratin. Cecilia (2018-03-15)

I samma intervju säger informanten, att bortsett från att ”demokratin kan ta tid”, så är

”demokrati vår ledstjärna på det här stället, och den är livsviktig, speciellt nu när det kommer människor från länder som inte är demokratiska.” Det väcker frågan om vad demokrati är i

sammanhanget av ökad migration och mångfald i samhället. Informanten talar om att det innebär en rad rättigheter och skyldigheter som vi har som medborgare. Hon betonar att ”vi

måste våga prata om detta”. Med anledning av att det är valår 2018 har Dramalogen bestämt

att demokrati är temat för året med rubriken ”Alla har en röst”. Det handlar inte bara om att rösta, utan att alla – även de som inte kan svenska så bra – ska kunna göra sin röst hörd.

I ett demokratiskt samhälle är det viktigt, att alla samhällsinstitutioner är demokratiska, även kulturinstitutioner. Våren 2018 fick allmänheten veta att Svenska Akademin, som en prestigefylld kulturell institution, har haft stora interna konflikter. Det väcker frågetecken om den värdegrund man arbetar utifrån verkligen är demokratisk? Som en lokal kulturinstitution är Dramalogen tydliga med, att de arbetar utifrån en demokratisk värdegrund. Genom att ”lyssna, förstå och förändra” (Dramalogen 2017, s. 89) vill de försöka öka samtalen i samhället, arbeta

14

för inkludering av grupper som lever i utanförskap, och stärka demokratin. I intervjuerna går det även att se en medvetenhet bland kulturarbetarna om samhällsförändringar som har skett i Sverige, som har relevans för värdegrunden, och påverkar det lokala samhället.

5.2. Identifiering av sociala problem

Det andra temat handlar om att Dramalogen identifierar sociala problem, som hänger ihop med stora samhällsförändringar. Ett exempel är den informationsteknologiska revolutionen, som har påverkat politiken, lokala myndigheter, företag och skolor i Halland. Den får betydelse för den lokala arbetsmarknaden, och innebär tillkomst av nya yrkeskategorier som dataingenjörer och programmerare. En av intervjupersonerna menade att den digitala utvecklingen har höjt arbetstempot i samhället, och skapat en klyfta mellan olika grupper. Hon uttryckte att vissa grupper har goda arbetsmöjligheter, och en bra ställning i arbetslivet, medan andra riskerar att stå utanför arbetsmarknaden under en längre tid, som också kopplas till skillnader i inkomster:

Det snabba tempot idag innebär att människor kommer att slås ut från arbetsmarknaden. Färre människor behövs för att allting är datoriserat. Det kommer att betyda att flera människor mår dåligt. Om vi ska titta krasst på pengarna, så kommer mycket mer pengar att gå till vården. Samhället kommer att halta, vissa människor kommer att jobba jättemycket och tjäna bra. Jättemånga människor kommer inte att jobba alls och tjäna väldigt lite, och knappt överleva. Så den här sociala tillväxten, att vi tar hand om varandra, att vi delar på uppgifter, händer inte. En människa som inte känner sig behövd i samhället, blir ledsen, aggressiv eller kriminell. Det är ingenting som ett samhälle mår bra av, mycket resurser måste gå dit då. Cecilia.

(2018-03-15)

I intervjuerna framkom att kulturarbetarna uppfattade den stora flyktingvågen 2015 som en samhällsförändring, som innebar stora påfrestningar på lokala myndigheter, institutioner och lokalsamhället i Halland. Den innebar att flera nya invånare bosatte sig i Halmstad. Om den traditionella identiteten att vara Hallänning, kan förstås som ett regionalt sätt att vara svensk på, så går det att säga att Halland har gått från att vara en ganska etniskt homogen till en etniskt heterogen region, som har förändrat identiteten. Samhället i Halmstad har därför en större mångfald idag. Det väcker frågan om hur den större mångfalden bemöts. I den här passagen berättar intervjupersonen om hur de identifierade frågan om integrering, som ett problem att arbeta med:

15

2015 kom det många flyktingar till Halmstad. Vi var tvungna att sätta oss ner och tänka: ”Vad ska vi göra nu?” Vi måste göra någonting som integrerar folk, hälsa dem välkomna, och förklara hur det svenska samhället fungerar. Därför är det behovet som styr vad vi gör. I år är det valår, nu måste vi se till att alla människor känner att de har en röst, inte bara för att gå och rösta, utan för att prata med andra människor i samhället. Då tänker vi jobba med projekt som handlar om det, att man kan göra sig hörd, även om man kanske inte kan svenska så bra, eller om man är handikappad. Så har vi bestämt att det ska fungera i Sverige. Cecilia.

(2018-03-15)

Kulturarbetarna beskriver även i intervjuerna hur samhällsförändringarna påverkar etniska relationer i lokalsamhället. I den mån som datoriseringen har skapat klyftor i samhället, så visar sig dessa på arbetsmarknaden, mellan de som arbetar respektive de som inte gör det. De kommer även till uttryck i segregation och utanförskap, t ex betraktas i Halmstad de östra delarna som mer segregerade än de västra, och Dramalogen har haft riktade insatser som berör bl a de boende i bostadsområdet Andersberg. I intervjuerna talas det även om sociala mediers betydelse, som en aspekt av digitaliseringen, och hur den har medfört ökade politiska motsättningar, som handlar om hur man förhåller sig till mångfalden i samhället:

Jag tror att ju mer motsättningar det finns i samhället, desto starkare blir båda sidorna. Det finns högerextrema rörelser, och lika mycket som de växer, växer motståndet mot dem. Man håller sin gard, och slåss för det man själv tycker är viktigt. Däremellan finns också ett ökat antal människor som lite har gett upp, och inte ser sin roll i samhället, och inte kan sätta sig in i andra människor situation. När vi hade den här utställningen ”Internationell psykos”, hände det att människor upptäckte att världen är något annat än de trodde. Så när en person berättar om sin flykt, vad han flytt från och hur det gick till, så finns det människor som säger: ”Åh, Herregud, men det har jag ju sett på nyheterna!” Anna (2018-03-14).

Intervjuerna berör även jämställdhet som ett viktigt tema i samhälle och arbetsliv, med rötter i de feministiska rörelserna i Sverige. Brister i jämställdheten är ett samhällsproblem, som har kommit att bli mer aktuellt sedan hösten 2017, då sociala medier internationellt började sprida taggen ”#MeToo, som blev en social rörelse med stort genomslag i Sverige. I sina kulturella verksamheter har Dramalogen arbetat i olika projekt med jämställdhet, i uppdrag som de fått från olika arbetsplatser, i föreläsningar och samarbetsprojekt. De har även haft jämställdhet och könsöverskridande identitet som ett arbetstema, som de arbetat med i ett projekt som de kallade för ”Han, hon, hen”.

16

Det finns även utförliga redogörelser i intervjuerna för hur samhällsförändringarna påverkar individen. Diana identifierar ett problem med psykisk ohälsa, som många personer upplever i samhället: ”det är ett samhällsproblem som heter duga...där identifierar vi ett problem”, och

vidare att ”folk mår sämre än någonsin.” Hon säger också att var tredje människa i Sverige

upplever psykisk ohälsa, och knyter det bl a till att ”inte hitta sin roll eller man har inget jobb,

man förstår inte hur framtiden ser ut, alla är redan oroliga, och får panikångest eller värre.”

I materialet finns det också en utförlig redogörelse för ett teaterprojekt med titeln Teater Psykos, som planerades och genomfördes tillsammans med personer som lever med psykisk ohälsa.

5.3. Kultur som redskap

Det tredje temat är användningen av kultur som redskap. I intervjuerna med Dramalogens kulturarbetare framgår att man menar att konstnärer har ett samhällsansvar, som de associerar med sin värdegrund. De observerar inte bara samhällsförändring och problem som finns i det omgivande samhället på ett neutralt sätt, utan vill också försöka arbeta aktivt för demokrati och inkludering. Det handlar om att med hjälp av den konstnärliga kulturen på olika sätt bidra till ökad jämlikhet, integrering, och att möta sociala behov hos olika grupper i samhället. Kulturarbetarna beskriver konstnärernas samhällsansvar, i förhållande till den pågående samhällsutvecklingen, och visar att man är uppmärksam på vart samhället är på väg:

Vi förhåller oss till samhällsutvecklingen. Förra året hade vi temat periferi, det betyder alla människor ute i periferin. Här i centrum är vi, och ute i periferin, i ytterområdet, bor det väldigt många människor, som kanske pratar dålig svenska, mår psykiskt dåligt eller har lite pengar. Då har vi försökt att jobba med periferin, som t ex psykisk ohälsa, människor som inte går ut, de som ligger hemma. Vi har språkcaféer för grupper som har kommit från andra länder...Då jobbar vi utifrån det, och försöker titta på samhällsutvecklingen, vad är viktigt nu. Alla konstnärer har ansvaret att göra samhället bättre. Det är en av konstnärens uppgifter, att göra osynliga saker synliga genom kultur och konst. Cecilia. (2018-03-15)

Kulturarbetarna har även en mer konkret tanke om hur de kan arbeta utifrån detta samhällsansvar. Den konstnärliga kulturen beskrivs som ett redskap för att arbeta med samhällsförändringar och konkreta problem som är aktuella. Det framgår i intervjuerna och i boken ”D” att de har fått många uppdrag från institutioner i samhället, som upplever svårigheter, som arbetsplatser, sjukhus och skolor. I samband med sådana uppdrag kan de bestämma sig för att göra ett samarbetsprojekt. En behovsanalys görs tillsammans med gruppen

17

de arbetar med, de identifierar problemen, och utvecklar en kunskap baserad på den konkreta erfarenheten av t ex mobbning på en skola. De använder sedan kulturen som ett redskap för att försöka väcka någon reaktion eller förändring hos publiken, och det s k kreativa seminariet är en viktig form för det:

När vi jobbar med kreativa seminarier får vi ett uppdrag, det kan vara från gymnasieelever eller olika instanser på sjukhus, som kommer med en problematik. Det kan vara kränkningar som är arbetsrelaterade, kränkningar utifrån etnicitet, kränkningar utifrån kön. Det kan handla om dålig stämning i fikarummet. Syftet är att försöka skapa en diskussion, och lyfta en problematik som det är svårt att sätta fingret på om man inte pratar om den. Då använder vi kultur som ett redskap för detta. Det är svårt att prata om problematiken om du ser det på ett sätt, och någon annan på ett annat, då blir det väldigt svårt att mötas. Så syftet är att synliggöra problem som finns i grupper på arbetsplatser, och samtala med dem för att föra dialogen framåt. Anna. (2018-03-14).

Som vi ser är syftet att använda kulturen som redskap för att ”lyfta en problematik”, ”synliggöra ett problem”, ”skapa en diskussion”, ”skapa dialog” och ”reflektera”. Med andra ord, säger Anna: ”Vår grej är att använda kultur som redskap för att prata om de här sakerna, det kan

handla om vilket samhällsproblem som helst, som senast med jämställdhet och mobbning...Det finns alltid en väg för oss att ta med kulturen, och prata, det blir enklare tror jag.” Konstnärlig

kultur ses som något som handlar om kommunikation som skapar förståelse mellan människor, som ett redskap för samvaro. Det beskrivs som ”det enda universella språket vi har

fortfarande.”

I samband med att Dramalogens medarbetare ska genomföra ett kreativt seminarium, börjar den konstnärliga arbetsprocessen i regel med att kommunen eller någon organisation i det lokala samhället, ger dem ett uppdrag. De kan också själva söka pengar från någon fond för ett projekt som de tycker är viktigt. Nästa steg är en dialog med uppdragsgivaren, som har gett dem förtroendet att genomföra en insats. Ett samarbete påbörjas som handlar om att identifiera den problematik som finns, t ex trakasserier på arbetsplatsen eller i skolan. Sedan frågar de uppdragsgivaren vad de vill åstadkomma med det kreativa seminariet, t ex om uppdragsgivaren vill att det ska bidra till ökad förståelse.

Den konstnärliga processen innebär sedan att dramalogerna som ska medverka i det kreativa seminariet börjar en kreativ process. De lyssnar till uppdragsgivaren, de samarbetar, som ett

18

sätt att försöka förstå svårigheten tillsammans. De använder sedan det dramatiserade samtalet som arbetsmetod, och försöker komma fram till en lämplig dramatisering av svårigheterna, som har framkommit. Sedan kan de åka tillbaka till Dramalogen, eller hem till någon, och fundera över vad man har fått veta, och hur man skulle kunna framställa olika scener. Som framgår av detta citat gör de sedan en slags ”brainstorming”, och testar olika möjligheter:

Vanligtvis har vi ett möte om någon hör av sig. Det kan bli frågan om underhållning till ett kreativt seminarium, eller att göra en barnpjäs. Vi träffas sedan med vår uppdragsgivare. Vi identifierar vilket problem som finns på arbetsplatsen. Vi bestämmer oss om vi ska skoja om det eller inte. Det är den första delen. Sedan åker vi tillbaka hem (till Dramalogen). Sedan pratar vi om det. Vad har vi fått med oss, hur skulle man kunna göra? Då sitter vi och brainstormar tillsammans, och sedan testar vi runt på scenen. Hur skulle det se ut om vi vänder på situationen? Anna. (2018-03-14).

När dramalogerna har förberett en framställning, ska de sedan presentera den inför publiken. De har ett tydligt mål med sina presentationer, att försöka ”väcka tankar” och ”beröra” publiken på något sätt. Ibland är tanken också att skoja eller driva med publiken, eller med sig själva, för att ”framkalla skratt”. Det är viktigt för Dramalogerna att publiken kan identifiera sig själva, att publiken berörs, och ökar chansen att det kan leda till reflexioner och förändring. Det framhålls att det kan vara svårt att ändra människors tankar och beteende, men att de ändå vill belysa problematiken på något sätt. Det handlar här också om att tänka pedagogiken och den publik man vänder sig till:

Inom gruppen vet jag inte om vi är så pedagogiska. Vi är pedagogiska när vi är ute på uppdrag. Vi tar ju oss an ett ämne, och det beror på vilken grupp vi ska utföra för. Om det är för en grupp ungdomar så är det självklart att vi måste tänka på pedagogiken på ett annat sätt än om det ska bli ett underhållningsgig, på en konferens en kväll när folk har druckit vin och har det gott. Men så klart, när det finns skratt finns det alltid någon djup botten, och det är viktigt. Vi håller inte på med buskis, utan det ska alltid vara lite allvarligt, men folk måste också få skratta. Det är målet oavsett vilken ålder eller arbetsplats. Beatris. (2018-03-14).

Kulturarbetarna beskriver även den pedagogik som används. I vissa sammanhang nämns att någon har med sig en pedagogisk utbildning, men den centrala pedagogiska tanke som styr arbetet är orden: ”Lyssna, förstå och förändra”, som anknyter till Dramalogens vision att den konstnärliga kulturen kan bidra till inkludering (Dramalogen 2017, s. 89). Kulturarbetaren

19

Anna menar att den pedagogik som används i de dramatiserade samtalen i de kreativa seminarierna består i att ”spegla” olika problem, som t ex främlingsfientlighet, mobbning och trakasserier: ”Vi är där som en spegel för dem, vi speglar dem, och jag tycker inte att vi skriver

något på näsan, utan vi utgår mycket från gruppen, och det blir också olika.” Hon beskriver

det som en ”väldigt fri pedagogik”, som utgår från att ”ingen sitter på svaren”.

5.4. Kreativa seminarium: Mångfald och jämställdhet

Den första deltagande observationen gjordes vid ett kreativt seminarium på Löftadalens Folkhögskola, och handlade om mångfald i arbetslivet. En grupp i publiken var nyanlända och en annan undersköterskor. Dramalogerna iscensatte olika situationer på arbetsplatser, t ex vilka teman man kan tala om i fikapausen. Man betonade kulturella skillnader. Den svenskfödda befolkningen gjordes uppmärksam på att vissa frågor inte är lämpliga, t ex att fråga om kollegans resa från Medelhavet eller kriget i Syrien. De presenterade också scener om hur anställda ibland använder en jargong, som kan såra andra människor. Ett skämt kan verka oskyldigt i en kultur, men vara förolämpande i en annan, t ex om en svenskfödd person skämtar med personer från andra kulturområden. Sedan satte sig alla i grupper med fem personer, för att diskutera innehållet. Alla började reflektera över sina upplevelser.

Den andra deltagande observationen gjordes på den internationella kvinnodagen, och handlade om jämställdhet. De flesta i publiken var kvinnor som arbetar i professionella yrken. Tre dramaloger framförde en pjäs om jämlika löner. I den första delen handlade den om ett gift par, som flyttar till Halmstad och söker arbete. I rollerna var kvinnan en ingenjör och mannen hade en gymnasieutbildning. Den tredje rollen var en tjänsteman på Region Halland, som berättade om att Halland är ”den bästa livsplatsen” för dem. Men när paret började fråga efter jobb fick de olika information. Mannen fick förslag om att han skulle starta ett eget företag, gå en entreprenörskurs och utvecklas som person, medan kvinnan fick besked om att hon skulle byta karriär från ingenjör till lärare eller undersköterska. Kvinnan började protestera, och menade att hon var högutbildad, och inte ville börja läsa igen. Tjänstemannen från Region Halland svarade: ”Ja, jag förstår, men du kan nog hitta jobb inom vården eller skolan.” Publiken skrattade jättemycket och jublade. Dramalogerna slutade med frågan: ”Är Halland den bästa livsplatsen?” Och publiken svarade: ”Nej, nej”, med högt skratt.

20 6. Analys och tolkning

I analysen ligger fokus på att besvara frågan om hur Dramalogens kulturarbetare utifrån sina konstnärliga perspektiv, och sin värdegrund, använder den konstnärliga kulturen i sina kreativa seminarier för att identifiera en rad samhällsproblem i lokalsamhället. I analysens första del används begreppet social exkludering för att analysera samhällsförändringar och sociala problem. I den andra delen används Goffmans dramaturgiska teori för att analysera hur kulturarbetarna använder drama i de kreativa seminarierna, för att synliggöra problem.

6.1. Samhällsförändringar och sociala problem

Som har framgått ovan analyserar Schierup en samhällsomvandling, från en nationell välfärdsstat till en postnationell ”workfare regime”. Han menar att den svenska nationella välfärdsstaten fram till slutet av 1970-talet, omfattade sociala, civila och politiska rättigheter inom ramen för ett socialt medborgarskap. Med övergången till en post-nationell ”workfare regime”, har människors välfärd i högre grad blivit beroende av deras marknadsvärde. I den svenska samhällsdebatten finns idag en diskurs om att den svenska demokratin ska upprätthålla en hög nivå av välfärd – den s k svenska modellen - , som ska vara inkluderande, men samhällsomvandlingen har gjort det svårt att uppnå det. Resultatet är en social exkludering, som yttrar sig som ett ”beskuret medborgarskap” (Schierup 2006, s. 38). En konsekvens han ser är ”en fördjupad etniskt präglad klassdelning samt en rasialiserad och tillsynes permanentad social exkludering” (Schierup 2006, s. 36).

De samhällsförändringar som kulturarbetarna identifierar i det svenska samhället, kan knytas till olika problem med marginalisering och utanförskap på ett liknande sätt. I intervjuerna med kulturarbetarna framgår att de talar om samhällsförändringar som digitaliseringen, flyktingvågen 2015, #Metoo,och även populistiska rörelser. Digitaliseringen väcker frågor om uppdelning mellan de med högre lön och arbete och de som har lägre lön eller är arbetslösa. Flyktingströmmar och migration knyts till främlingsfientlighet, rasism och etnisk uteslutning. Löneskillnader mellan män och kvinnor och sexuella trakasserier – ”kränkningar på grund av kön” – kopplas till bristande jämställdhet. De talar även om utbredningen av psykisk ohälsa, som väcker frågan om kulturen i samhället verkligen är så hälsosam, och att många unga kvinnor mår psykiskt dåligt.

21

I den analys som Schierup gör framgår att övergången till en post-nationell ”workfare regime” har förändrat människors levnadsvillkor i Sverige. Det är en samhällsomvandling som återverkar på det regionala och lokala planet. Samhällsvetenskaplig forskning tyder på att det inte längre bara är storstäder som är segregerade i Sverige, utan även flertalet mellanstora städer. Som framgår av officiell statistik kan Halmstad idag betraktas som en segregerad kommun (nummer 14 på listan) (Dagens samhälle 2016). Det ställs idag en rad krav och villkor för acceptans av människor i samhället. De flesta människor vill arbeta för att försörja sig, och ha ett bra liv, men det innebär också att de är beroende av att uppfylla villkoren på arbetsmarknaden för att få inkomster, på bostadsmarknaden för att få bostad, och även skolmarknaden för att finna en bra skola till sina barn. Deras levnadsvillkor är i hög grad beroende av hur väl de lyckas etablera sig på dessa marknader. Segregationen i svenska städer idag kan sägas vara ett resultat av svårigheter för vissa kulturella och etniska grupper att etablera sig, och ses som ett uttryck för en process av social exkludering. (Nordström & Åslund 2009)

En grupp som inom IMER fältet är av stor relevans, och som har hög arbetslöshet i Sverige idag, är etniska minoriteter. Det är en grupp som blev aktuell efter det ökade antalet nyanlända i Halmstad kommun efter 2015. I materialet talar kulturarbetarna om de sociala problem, som kan knytas till dessa grupper, och beskriver dem i termer av ”kränkningar utifrån etnicitet” eller uttryck för rasism och främlingsfientlighet. Det kan knytas till en samhällsutveckling, som medfört en ökad segregation i många mellanstora städer. I linje med den samhällsomvandling som Schierup analyserar tycks etablerade grupper på arbetsmarknaden som lönearbetare och lägre tjänstemän fått en försämrad position i Sverige, samtidigt som nya grupper – som nyanlända – får en svag position som ”outsiders”. En försämrad position på arbetsmarknaden innebär också, att positionen på bostadsmarknad och skolmarknad kan försämras. Det går här att identifiera en risk för att vissa etniska minoriteter utifrån en etniskt präglad klassdelning blir socialt exkluderade.

Kulturarbetarna på Dramalogen har således goda skäl att identifiera sociala problem som berör nya kulturella och etniska grupper i samhället i Halmstad.

Med utgångspunkt i den analys som har gjorts, går det att se att kulturarbetarna identifierar olika sociala problem, som berör kulturella och etniska grupper, bla nyanlända, arbetslösa och kvinnor i utsatta positioner. I medvetenheten om att Halmstad idag räknas som en segregerad kommun, är det rimligt att tro att det finns en risk för att dessa grupper kan bli socialt exkluderade. Dramalogens kulturarbetare gör inte en samhällsvetenskaplig analys av social

22

exkludering, men utifrån sitt konstnärliga perspektiv, och sin värdegrund, är det tydligt att de talar om olika grupper på ett sätt, som i hög grad handlar om social exkludering. En av medarbetarna uttryckte t ex detta som att vissa kulturella grupper är ”i centrum” och andra är ”i periferin”, att vissa grupper av människor ”står utanför”, och kanske känner att de ”inte behövs” eller ”inte hittar sin roll” i samhället.

6. 2. Samhället i teatern

I resultatet har vi sett att dramalogens kulturarbetare utifrån sin värdegrund identifierar olika problem i samhället, och menar att de använder kulturen som ett redskap för inkludering. Med Goffmans dramaturgiska teori ska jag nu analysera hur de använder dramaframställningar för att synliggöra sociala problem. Dramalogens kulturarbetare kan ses som ett team av aktörer, som ska presentera en bestämd situation som de definierar som problematisk inför en publik. De gör ett arbete i en bakre region, som är det kreativa arbetet att förbereda ett kreativt seminarium. I samarbete med olika grupper i samhället, som i arbetslivet, i skolor och sjukhus, får de ta del av berättelser om olika svårigheter. Det kan t ex handla om en rektor från en skola som beställer Dramalogens tjänster. De bokar ett möte med rektorn, som berättar om skolans problem, t ex mobbning mot en elev på grund av etnicitet eller kön. På det sättet får teamet reda på vilka sociala problem man upplever. De behandlar dessa svårigheter som ett konstnärligt ”material”, som de jobbar vidare med i teamet av dramaloger, och omvandlar till ett drama i form av ett s k kreativt seminarium.

Som ett team av aktörer spelar Dramalogerna sedan upp ett drama som definierar situationen med problematiken. De går in i de roller som de förberett, och presenterar dramat i en främre region. Eftersom de kreativa seminarerna planeras utifrån ett bestämt syfte, som man kommit överens med uppdragsgivaren om, är det frågan om en framställning som egentligen inte handlar så mycket om kulturarbetarna själva, och tex vad de vill gestalta konstnärligt, utan är tänkt att beröra en svårighet som publiken har erfarenhet av, t ex mobbning eller trakasserier på arbetsplatsen. Det är problem som handlar om ”kulturen på arbetsplatser”, ”kulturen i skolor” och ”kulturen på sjukhus”. Den dramatiska framställningen kan uttrycka en personlig fasad med roller som medvetet använder kön och etnicitet, t ex var det aktörer med utländsk bakgrund som användes i ett kreativt seminarium om mångfald i arbetslivet. Det gör även att trovärdigheten i framställningen ökar. Det kreativa seminariet är med sin användning av det dramatiska samtalet ett bra exempel på hur kulturen används som redskap, för att inbjuda publiken att förstå något i deras erfarenhet. Det kan handla om något de upplevt i sitt arbetsliv,

23

som de efter föreställningen börjar reflektera över eller förstå på nytt sätt. Som kulturarbetaren Anna sade handlar det om att ”spegla” sådant som publiken upplever i sin vardag, och på det viset skapa mening.

Det är samtidigt tydligt att syftet med framställningarna är pedagogiskt, och går längre än att enbart spegla problem. Metaforen ”att spegla” låter som, att Dramalogen i en neutral process håller upp en spegel för publiken, som nästan är en kopia av de problem som de har i vardagslivet. Även om de i sina dramatiska framställningar gör en slags spegling, så är syftet inte helt neutralt. Det viktiga är inte att de återspeglar på scen de problem som redan finns hos publiken precis som de ser ut, utan att de gör det i en dramatisk konstnärlig form, som sannolikt uttrycker andra värderingar än de som finns i verkligheten. Det är tydligt att Dramalogens kulturarbetare här har en pedagogisk intention, och skulle vilja att människor kulturellt lever på ett annat sätt, som bidrar till inkludering istället för exkludering. Det kan knytas till deras värdegrund om inkludering och demokrati. De vill hellre se att människor ”lyssnar, förstår och förändrar” istället för att de har fördomar och skapar distansering. I materialet går det att se att kulturarbetarna vill att något ska hända hos publiken genom den spegling som de gör, även om de inte kan veta eller bestämma exakt vad det är. De talar om att något ska ”väckas”, att de ”nästa gång kanske gör något på annat sätt”, att de ”förstår”, att de ”börjar reflektera”, och ”att vi måste våga tala med varandra”, osv.

7. Avslutning och slutsatser

I denna studie har syftet varit att inom IMER fältet undersöka den betydelse som kulturarbetare menar att den konstnärliga kulturen har för att inkludera kulturella och etniska grupper, som kan riskera att stå utanför den lokala gemenskapen. Genom användning av kvalitativa intervjuer, deltagande observationer och dokument som metoder, har studien syftat till att besvara frågan om hur Dramalogen använder dramapedagogiska framställningar för att synliggöra sociala problem i Halmstad. I resultatet framgår att Dramalogen arbetar med en värdegrund som är demokratisk och inkluderande. De fokuserar på samhällsförändringar, och samarbetar med olika grupper som söker deras tjänster, för att identifiera olika sociala problem. De använder ”kulturen som redskap” med intentionen att ”öka dialogen i samhället för att stärka demokratin” (Dramalogen 2017, s. 89) I analysen framgår det utifrån begreppet social exkludering, att Dramalogens kulturarbetare utifrån sitt konstnärliga syfte - att arbeta för inkludering - beskriver olika förändringar i samhället som t ex digitaliseringen, flyktingströmmar och jämställdhetsdebatter, och även identifierar att dessa förändringar, kan

24

medföra olika sociala problem. Det gäller särskilt kulturella och etniska grupper som utifrån en etniskt präglad segregering och klassdelning kan riskera att bli socialt exkluderade.

I analysen används även Goffmans dramaturgiska teori för att analysera hur kulturarbetarna utifrån ett konstnärligt och samhällsrelevant perspektiv, arbetar med dramapedagogiska framställningar för att synliggöra sociala problem i lokalsamhället. Kulturarbetarna samarbetar med uppdragsgivare, och identifierar tillsammans vissa problem som ska belysas. De omvandlar dem till ett drama som presenteras för publiken i en främre region. Det finns inget stöd för att de använder någon speciell dramapedagogik, men det går att se att de har en pedagogisk intention. De försöker ”spegla” problemen i olika grupper, på ett sätt som i dramats form uttrycker andra värderingar än de som finns, som kan relateras till deras värdegrund. De använder dramat som ett kulturellt redskap med syftet att människor i publiken ska ”börja reflektera”, ”förstå” eller ”våga tala med varandra”, vilket man menar kan gynna inkludering av grupper och individer.

Det återstår nu att i slutdiskussionen värdera studiens vetenskapliga, samhälleliga och etiska betydelse.

Med utgångspunkt i analysen blir det nu möjligt att värdera den vetenskapliga betydelsen av studien inom IMER fältet. Studien utforskar ett problem som inte har studerats så mycket tidigare, som fokuserar på den konstnärliga kulturens betydelse för social inkludering. Det är tydligt att Dramalogen har en tanke om att den konstnärliga kulturen bör ta ett samhällsansvar, och kan ha en betydelse för att inkludera olika grupper, som kan riskera att hamna utanför, och att de gör det utifrån en värdegrund som betonar stärkandet av demokratin. Men med utgångspunkt i det insamlade materialet finns inte möjlighet, att påstå med säkerhet att Dramalogens användning av kultur som redskap i bl. a de kreativa seminarierna verkligen bidrar till detta. Studien kan bara slå fast, att kulturarbetarna vid Dramalogen har intentionen att använda drama som ett redskap för att spegla sociala problem i samhället, med syftet att bidra till någon förändring i denna riktning, som t ex reflektion eller förståelse. I och med att studien enbart grundas i intervjuer, som har genomförts med kulturarbetare på Dramalogen, och inte med deras publik, så är det inte möjligt att säga om denna förändring verkligen sker hos publiken, t ex att publikens tankesätt och värderingar skulle bli mera inkluderande och demokratiska. Men det är en fråga som skulle kunna vara aktuell för vidare forskning. Det skulle t ex vara intressant att i en uppföljning av denna studie ta reda på hur publiken upplever att man påverkas av Dramalogens framställningar. Känner publiken igen sig i de problem som