Föräldrars delaktighet
inom somatisk
pediatrisk slutenvård
HUVUDOMRÅDE: Omvårdnad
FÖRFATTARE: Emma Sjögren, Malin Åberg HANDLEDARE:Lise-Lotte Jonasson
JÖNKÖPING 2021, maj
Parental participation
within pediatric
hospital
care
- Pediatric nurse perspective
Subject: Nursing Science
Author: Emma Sjögren, Malin Åberg Supervisor:Lise-Lotte Jonasson
Sammanfattning
Bakgrund: Att vårdas på sjukhus under barndomen kan vara en traumatisk upplevelse, både för barn
och föräldrar. Det är barnsjuksköterskans ansvar att göra föräldrarna delaktiga. För att främja
föräldrars delaktighet bör barnsjuksköterskan uppmana, uppmuntra, optimera och hjälpa föräldrarna i omvårdnaden av deras barn.
Syfte: Att undersöka hur barnsjuksköterskan arbetar för att främja föräldrars delaktighet i barnets
omvårdnad då barnet är inneliggande på en somatisk pediatrisk avdelning samt vilka hinder som påverkar arbetet.
Metod: En kvalitativ design användes där data samlades in genom intervjuer efter ett
bekvämlighetsurval. Totalt intervjuades nio barnsjuksköterskor som arbetade på barnavdelningar på olika sjukhus. Den samlade datan analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats.
Resultat: Barnsjuksköterskan främjar föräldrars delaktighet genom att ge tydlig, förståelig och rätt
information, använda sig av informationsverktyg, konsultera föräldrar, utvärdera tillsammans med föräldrar, handleda föräldrar, ge förslag på omvårdnadshandling samt planera vården tillsammans med föräldrar. De hinder som påverkar barnsjuksköterskans arbete var akuta situationer, föräldrars bakgrund och situation, språkbarriär och kulturkrock samt barnsjuksköterskans arbetssituation.
Slutsats: Barnsjuksköterskan uppfyller samtliga steg i delaktighetstrappan i sitt arbete för att främja
föräldrars delaktighet. De hinder som påverkar arbetet skulle kunna vara en bidragande orsak till att föräldrar ändå har en önskan om att vara mer delaktiga.
Summary
Background: Being cared for in hospital during childhood can be a traumatic experience, both for
children and parents. It is the pediatric nurse’s responsibility to involve the parents according to the parents’ prerequisites and in order to promote parental involvement, the pediatric nurse should request, encourage, optimise and help the parents in the care of their children.
Aim: To investigate how the pediatric nurse works to promote parents’ participation in the childs’ care
when the child is hospitalized in a somatic pediatric ward and the obstacles that affect the work.
Method: A qualitative design was used where data were collected through interviews by convenience
sample. A total of nine pediatric nurses who worked in different pediatric wards at different hospitals were interviewed. The collected data were analyzed using qualitative content analysis with an inductive approach.
Results: The pediatric nurse promotes parental involvement by providing direct, comprehensible and
correct information, using information tools, consulting the parents, evaluating with the parents, supervising parents, giving suggestions for nursing action and planning care with the parents. The obstacles that affects the pediatric nurse work were emergence situations, parents’ background and their situation, language barrier and cultural clash, as well as the pediatric nurses’ work situation.
Conclusion: The pediatric nurse fulfilled all the steps in the participation ladder in her work to
promote parental involvement. The obstacles that have affected the work could be and contribute to the reason why parents still have a desire to be more involved.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Bakgrund ... 1
Barn och föräldrar på sjukhus ... 1
Barnsjuksköterskans arbetsområde ... 1
Delaktighet ger förutsättningar för personcentrerad vård ... 2
Problemformulering ... 3
Syfte ... 4
Metod ... 4
Design ... 4
Urval ... 4
Datainsamling ... 4
Dataanalys ... 5
Etiska överväganden ... 5
Resultat ... 6
Ge anpassad information ... 6
Föra dialog... 7
Vägleda föräldrar ... 8
Planera vården tillsammans ... 8
Hinder som påverkar ... 9
Diskussion ... 11
Metoddiskussion ... 11
Resultatdiskussion ... 12
Slutsatser ... 14
Kliniska implikationer... 15
Referenser ... 16
Bilagor ... 1
Bilaga 1 ... 1
Bilaga 2 ... 2
Bilaga 3 ... 3
1
Inledning
Barnet vårdas endast på sjukhus då ingen annan vårdform kan erbjudas och föräldrar till barnet ska vara närvarande under hela sjukhusvistelsen (NOBAB, 2017). Varje år vårdas cirka 100 000 barn tillsammans med deras föräldrar på sjukhus i Sverige (Ygge, 2015). Barnet och barnets föräldrar kan under sjukhusvistelsen uppleva känslor som rädsla, oro och ångest (Hopia et al., 2005; Lam et al., 2006; Phiri et al., 2020). Föräldrarna uttrycker att det finns outtalade förväntningar på dem samt att de saknar en tydlig kommunikation och ett partnerskap med barnsjuksköterskan (Coyne, 2015; Roden, 2005). Genom att barnsjuksköterskan arbetar personcentrerat och i samskapande omvårdnad och gör föräldrarna delaktiga i sitt barns omvårdnad kan barnsjuksköterskan öka föräldrarnas och därmed även barnets känsla av trygghet (Ekman & Norberg, 2013). Tidigare forskning visar att föräldrar vill vara delaktiga i sitt barns omvårdnad (Ames et al., 2011; Coyne, 2015; Lam et al., 2006; Phiri et al., 2020; Roden, 2005) och att barnsjuksköterskan bör uppmana, uppmuntra, optimera och hjälpa föräldrarna i omvårdnaden av deras barn (Jones et al., 2017; Svensk sjuksköterskeförening, 2016). Det vore därför intressant att ta reda på hur barnsjuksköterskan egentligen arbetar för att främja
föräldrars delaktighet och vilka hinder som påverkar arbetet då deras barn vårdas på sjukhus.
Bakgrund
Barn och föräldrar på sjukhus
Varje människa är barn tills dess hen fyller 18 år (Unicef, 2019). Cirka 100 000 barn i åldrarna mellan 0 och 18 år vårdas på sjukhus varje år (Ygge, 2015). Barn som vårdas på sjukhus kan delas in i två grupper, där den ena gruppen omfattar barn som är i behov av tillfällig sjukhusvård och den andra gruppen omfattar barn som har långvariga eller kroniska sjukdomstillstånd. Barn som vårdas på sjukhus ska vårdas på en barnklinik av personal som har kompetens av att arbeta med barn, detta för att barnet ska få en så optimal vård som möjligt (NOBAB, 2017; Ygge, 2015). Barnet ska endast vara inneliggande på sjukhus om ingen annan vårdform kan ges, detta för att ett normalt liv ska
upprätthållas. Barnet har då det krävs inneliggande vård på sjukhus, rätt att ha sina föräldrar hos sig under hela vårdtiden, dygnet runt (NOBAB, 2017). Hela familjen både barn, syskon och föräldrar, ska involveras och vara delaktiga i barnets vård (Hallström & Lindberg, 2012; Ygge, 2015). Det är
personalens ansvar att hela familjen blir sedd och hörd och att de får den information och det stöd som behövs och som de efterfrågar (Ygge, 2015). Då barn inte ska skiljas från sina föräldrar (Unicef, 2019) utan alltid vårdas tillsammans med sina föräldrar (NOBAB, 2017), kommer barn och föräldrar i examensarbetet ses som en enhet.
Att under barndomen vara inneliggande på sjukhus kan vara en traumatisk upplevelse, både för barnet och för barnets föräldrar. Barn kan uppleva rädsla för att separeras från sina föräldrar och sin familj. De kan känna oro för att befinna sig i en okänd miljö, att behöva genomgå utredningar och
behandlingar samt att förlora sin autonomi (Coyne, 2006). Föräldrar till barn som är inneliggande på sjukhus kan också uppleva känslor såsom rädsla, oro och hjälplöshet. De upplever dessutom att deras egenförmåga till ta hand om sitt barn, då barnet vårdas på sjukhus, minskar (Hopia et al., 2005; Lam et al., 2006; Phiri et al., 2020). Detta menar Lam et al. (2006) ofta är knutet till bristande och otydlig information från vårdpersonal om barnets tillstånd och situation. För att föräldrar ska kunna
tillgodose sig information om barnets situation behöver informationen vara tydlig och konkret (Coyne, 2015). Roden (2005) menar att kommunikationen mellan föräldrar och barnsjuksköterska är
avgörande för både barns och föräldrars upplevelse av sjukhusvistelsen.
Barnsjuksköterskans arbetsområde
Barnsjuksköterskans huvudområde är omvårdnad. Omvårdnad och vårdande syftar till att minska lidande och främja hälsa. Detta till skillnad från begreppet botande, vilket kan ses mer som ett medicinskt begrepp där medicinsk behandling, metod och teknik är i fokus (Söderlund, 2012). För att ytterligare förtydliga begreppet omvårdnad används konsensusbegreppen människa, miljö,
2
Människan betraktas som en helhet, där kropp, själ och ande är sammanfogade utan att kunna skiljas åt (Lindwall, 2017; Malm & Wiklund Gustin, 2017; Sivonen, 2012). Kroppen är något fysiskt och den är en materiell del av människan. Den är något som människan alltid har direkt kontakt med (Lindwall, 2017). När kroppen uttrycker ohälsa kan detta speglas med, förutom ett kroppsligt lidande, även ett själsligt lidande. Kroppen kan då ge uttryck för detta lidande med känslor såsom oro, ångest eller rädsla. Anden beskrivs som den del av människan vilken verkar för att ge livet riktning och livskraft (Malm & Wiklund Gustin, 2017). Fortsatt i detta examensarbete används begreppet människan som barnet.
Miljön där barnet vårdas påverkar barnet. Miljön kan öka lidandet och bevara sjukdom, eller främja hälsa. Varje barn upplever miljön olika och det är barnsjuksköterskans ansvar att skapa en miljö som barnet uppfattar som trygg och lugn och där barnets behov sätts i centrum. Miljön innefattar inte endast den fysiska miljön, utan är allt som finns omkring barnet. Det är människorna som är de viktigaste delarna i miljön (Ylikangas, 2012). I barnets vårdmiljö är barnet i centrum (Ylikangas, 2012) och närmast barnet finns föräldrarna och familjen (Ygge, 2015). Utanför barnet och barnets föräldrar befinner sig barnsjuksköterskan och annan vårdpersonal, teknik och apparatur, samt andra barn och deras närstående. Detta är barnets omgivande miljö. Runt barnets omgivande miljö finns barnets omvärld. I barnets omvärld finns bland annat lagar, regler, förväntningar och kunskap. Omvärlden kommer påverka barnets känsla av trygghet inför det okända. För att möjliggöra en miljö som barnet uppfattar som vårdande kommer förhållandet och relationen mellan barnet, föräldrar och
barnsjuksköterska samt den atmosfär och omgivning barnet befinner sig i vara avgörande (Ylikangas, 2012).
Genom att barnsjuksköterskan, i samskapande omvårdnad, tillsammans med barnet och föräldrarna vårdar barnet uppnås hälsa (Batalden et al., 2015). Barnet upplever hälsa då en balans finns i dess tillvaro och då livet uppfattas som meningsfullt (Wärnå-Furu, 2017). Hälsa hos barn kan yttra sig på olika sätt och är individuellt (Tveiten, 2000; Wärnå-Furu, 2017). Då barnet inte alltid kan ge uttryck för sina känslor och upplevelser ska föräldrar och vårdpersonal finns där för att sätta gränser, bevara barnets hälsa och lindra lidande (Tveiten, 2000). En förutsättning för samskapande omvårdnad är att barnsjuksköterskan har en god relation och ett partnerskap med barnet och barnets närstående. Detta kan ske genom att barnsjuksköterskan möter barnet och föräldrarna med ett vårdande förhållningssätt för på så vis utveckla en “delad” förståelse för barnets problem eller bekymmer. Barnsjuksköterskan bör i omvårdnadshandlingar agera med respekt för barnet och barnets situation. Genom möta barnet och föräldrarna i den unika och individuella situation som de befinner sig i, och tillsammans i samskapande omvårdnad sträva mot gemensamt uppsatta mål kan det respektfulla mötet uppstå. Barnsjuksköterskan har också ansvar för att upprätthålla kvalitet och säkerhet (Batalden et al., 2015).
Delaktighet ger förutsättningar för personcentrerad vård
Genom att barnsjuksköterskan använder sig av de sex kärnkompetenserna personcentrerad vård, teamarbete, evidensbaserad vård, kvalitetsutveckling, säker vård och informations- och
kommunikationsteknik kan barnsjuksköterskan i samskapande omvårdnad tillsammans med barnet och föräldrarna uppnå hälsa (Edberg et al., 2013). Kärnkompetensen personcentrerad vård bygger på att barnet ses som en fri individ men därmed inte oberoende av andra människor. Barnet är inte endast en patient, vilken kan reduceras till en sjukdom eller ett tillstånd, utan en person formad utifrån sin bakgrund samt sina resurser och hinder. För att åstadkomma personcentrerad vård behöver ett ömsesidigt partnerskap mellan barn, föräldrar och barnsjuksköterska skapas (Ekman & Norberg, 2013). Genom att barnsjuksköterskan aktivt lyssnar på barnets och föräldrarnas berättelse kan det som är det verkliga problemet framkomma, istället för vad barnsjuksköterskan antar att problemet är (Raphael-Grimm, 2014). Då barnsjuksköterskan arbetar för gemensamt partnerskap med barn och föräldrar, samt aktivt deltagande från samtliga parter i att undersöka problem, utforma plan och genomföra planerade omvårdnadshandlingar främjas barnets och föräldrarnas delaktighet i barnets vård och omvårdnad (Ekman & Norberg, 2013).
Att vara delaktig innebär att vara involverad, engagerad och medverkande (Arman et al., 2015). Då barnet eller närstående får vara delaktiga i vården skapas en känsla av kontroll (Arman et al., 2015; Coyne, 2006), hälsa och välbefinnande (Imms et al., 2016). För att barnets grundläggande behov ska tillgodoses då barnet är inneliggande på sjukhus är det viktigt att föräldrarna är delaktiga i vården (Tveiten, 2000). Föräldrarna känner sitt barn och vet hur de ska trösta och finnas där för barnet, vilket
3
leder till en bättre sjukhusupplevelse för barnet (Crawford et al., 2018; Lam et al., 2006; Tveiten, 2000). Arnstein (1969) beskriver delaktighet med hjälp av en delaktighetstrappan, vilken från början användes för att beskriva samhällets invånares grad av delaktighet i beslutsfattande som rörde dem. Delaktighetstrappan har åtta olika steg och delas in i tre olika delar, där de två första stegen beskriver olika former av icke- deltagande, de tre mellersta stegen beskriver att chans till visst inflytande och delaktighet ges och de tre sista stegen innefattar verkligt deltagande. Delaktighetstrappan har sedan modifierats för att beskriva patienters delaktighet inom vården. Delaktighetstrappan bygger på deltagandeprocesser utifrån olika grader av inflytande. Graden av delaktighet beskrivs genom 5 olika steg där graden av delaktighet ökar för varje steg. De fem olika stegen är information, konsultation, dialog, samarbete och medbestämmande, där medbestämmande är högsta graden pådelaktighetstrappan. Delaktighetstrappan (Arnstein, 1969) används som en teoretisk referensram i denna studie.
NOBAB:s standarder, vilken grundar sig på barnkonventionen, säger att barn och föräldrar har rätt att vara delaktiga i vården då barnet befinner sig på sjukhus (NOBAB, 2017). Flera studier beskriver att föräldrar till barn som är inneliggande på sjukhus har en önskan och vilja att vara delaktiga i barnets vård (Ames et al., 2011; Coyne, 2015; Lam et al., 2006; Phiri et al., 2020; Roden, 2005). Många föräldrar upplever dock att det är svårt att veta vad som förväntas av dem i vården av deras barn. De upplever att det saknas en dialog mellan dem och sjuksköterskorna (Coyne, 2015; Phiri et al., 2020). En del föräldrar uttrycker att det finns outtalade förväntningar om att de ska vårda sitt barn då barnet är inneliggande på sjukhus vilket föräldrarna misstycker (Roden, 2005). Roden (2005) beskriver dock att föräldrar gärna vill vara delaktiga i vårdsituationen, men på deras egna villkor, exempelvis genom att vara tillsammans med barnet och stötta barnet i vårdsituationen. Den outtalade förväntan som föräldrar upplever i samband med att deras barn vårdas på sjukhusavdelning menar Coyne (2015) och Phiri et al. (2020) kan medföra att föräldrarna känner att de får ta mer ansvar över barnet än vad de är kapabla till, både i den basala omvårdnaden men också i den mer medicinsktekniska vården. Detta i sin tur ökar föräldrars upplevelse av stress i samband med att deras barn vårdas på sjukhus (Coyne, 2015). Å andra sidan bidrar föräldrars delaktighet i barnets vård till en mer positiv upplevelse för barnet och kan leda till en snabbare förbättring hos barnet (Crawford et al., 2018; Jones et al., 2017; Schalkers et al., 2016; Tveiten, 2000).
För att förstå och kunna möta sjukvårdspersonalens förväntningar efterfrågar föräldrar till barn på sjukhus ett förtroendefullt partnerskap med ansvarig sjuksköterska (Phiri et al., 2020) och med det team som arbetar kring barnet (Ames et al., 2011). Partnerskapet syftar även till att föräldrar ska få undervisning i omhändertagandet av sitt barn då barnet är inneliggande på sjukhus och inte är i sitt habitualtillstånd (Phiri et al., 2020). För att föräldrar bäst ska kunna interagera med sitt barn i sjukhusmiljö, vara delaktig och aktiv i vården behövs bra och tydlig information, samt att
barnsjuksköterskan vägleder föräldrar (Arman et al., 2015; Crawford et al., 2018; Coyne, 2015; Jones et al., 2017; Lam et al., 2006).
Det ingår i barnsjuksköterskans ansvarsområde att, efter grundlig, tydlig och förståelig information, göra föräldrarna delaktiga. Delaktigheten ska baseras på de förutsättningar, resurser och hinder föräldrarna besitter (NOBAB, 2017; Schalkers et al., 2016; Svensk sjuksköterskeförening, 2016). För att främja föräldrars delaktighet bör barnsjuksköterskan uppmana, uppmuntra, optimera och hjälpa föräldrarna i omvårdnaden av deras barn (Jones et al., 2017; Svensk sjuksköterskeförening, 2016).
Problemformulering
Studier visar att föräldrar till barn på sjukhus har en önskan om att vara delaktiga i vården kring sitt barn (Ames et al., 2011; Coyne, 2015; Lam et al., 2006; Phiri et al., 2020; Roden, 2005). Föräldrar uttrycker att det finns en outtalad förväntan på dem i vilka moment och hur mycket de ska vara delaktiga (Phiri et al., 2020; Coyne, 2015). NOBAB:s standarder, vilken grundar sig på
barnkonventionen, säger att barn och föräldrar har rätt att vara delaktiga i vården då barnet befinner sig på sjukhus (NOBAB, 2017). Vidare ska specialistsjuksköterskan med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar möjliggöra optimal delaktighet i omvårdnadsarbetet (Svensk
4
sjuksköterskeförening, 2016). Tidigare studier beskriver hur barnsjuksköterskan främjar barnsdelaktighet inom vården samt hur föräldrar upplever delaktigheten i vården kring deras barn. Få studier fokuserar på hur barnsjuksköterskan arbetar för att främja föräldrarnas delaktighet i
omvårdnaden kring barnet. Då föräldrars delaktighet i sitt barns omvårdnad har en betydande roll för barnets hälsa är det angeläget att erhålla kunskap om hur barnsjuksköterskan arbetar för att främja föräldrars delaktighet samt vilka hinder som påverkar arbetet.
Syfte
Att undersöka hur barnsjuksköterskan arbetar för att främja föräldrars delaktighet i barnets omvårdnad då barnet är inlagt på en somatisk pediatrisk avdelning samt vilka hinder som påverkar arbetet.
Metod
Design
En kvalitativ design användes där data samlades in genom individuella intervjuer med öppna frågor för att få svar på studiens syfte. En induktiv ansats användes för att undersöka deltagarnas
erfarenheter av ett ej tidigare eller bristfälligt undersökt fenomen (Elo & Kyngäs, 2008; Henricsson, 2017; Polit & Beck, 2016). Datan analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs (2008).
Urval
Studiedeltagarna valdes ut genom ett bekvämlighetsurval (Henricsson & Billhult, 2017). Inklusionskriterier för studien var att deltagarna var legitimerade specialistsjuksköterskor med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar. Samtliga deltagare skulle arbeta inom slutenvården på någon somatisk pediatrisk avdelning i södra Sverige. Informationsbrev (se bilaga 1) skickades ut via mail till totalt sju aktuella verksamhetschefer på fyra sjukhus. Fyra verksamhetschefer besvarade dessa mail och samtliga gav sitt godkännande till studien. Verksamhetscheferna skickade sedan vidare informationsbrev (se bilaga 2) till respektive avdelnings- eller enhetschef vilken därefter ombesörjde att aktuella barnsjuksköterskor på respektive avdelning kontaktades. De informanter som ville delta i studien kontaktade sedan författarna till studien och medgav sitt samtycke för deltagande i studien skriftligt via mail. Deltagarna bestämde sedan i samråd med författarna när och hur intervjun skulle genomföras. Nio barnsjuksköterskor valde att delta i studien. Av dessa nio, var åtta deltagare kvinnor och en man. Medelåldern på barnsjuksköterskorna var 46 år. De hade arbetat som
grundutbildad sjuksköterska mellan 5 och 43 år, inom barnsjukvården mellan 5 och 43 år och som specialistutbildade sjuksköterskor med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar mellan ett halvår och 39 år.
Datainsamling
På grund av rådande pandemi genomfördes samtliga intervjuer antingen via Zoom eller via telefon utan video. Fem intervjuer genomfördes via Zoom och fyra intervjuer via telefon. Författarna befann sig i respektive hem då intervjuerna genomfördes, deltagarna fick själva välja vart de befann sig. Enskilda och semistrukturerade intervjuer genomfördes (se bilaga 3) var för sig av båda författarna till studien. Detta tillät intervjuaren att själv anpassa ordningen av frågorna i intervjun beroende på vilket svar deltagaren gav. Intervjun inleddes med en öppen fråga, och för att erhålla och utvinna mer information av deltagarens svar ställdes följdfrågor, vilka inleddes med frågeord såsom vad, hur och varför (Henricsson, 2017), se intervjuguide (bilaga 3). Intervjuerna pågick mellan 20 - 30 minuter.
5
Intervjuerna spelades in och transkriberades ordagrant direkt efter avslutad intervju av den författare som genomfört intervjun. I samband med att intervjuerna transkriberades avidentifierades deltagarna och intervjuerna erhöll en kod vilken bestod av en bokstav och en siffra.Dataanalys
De transkriberade intervjuerna lästes igenom enskilt av båda författarna flera gånger för att en
uppfattning om intervjuernas innehåll skulle bildas. Intervjuerna analyserades sedan utifrån kvalitativ innehållsanalys enligt Elo och Kyngäs (2008). Analysen gjordes gemensamt av båda författarna i gemensamt dokument samt över videolänk då det inte var möjligt att författarna att träffas på grund av rådande pandemi. Den transkriberade texten lades in i det gemensamma dokumentet.
Meningsbärande enheter i texten identifierades och färgkodades digitalt i det gemensamma
dokumentet. Meningsbärande enheter är meningar eller stycken i de transkriberade intervjuerna vilka svarar till syftet (Elo & Kyngäs, 2008). De meningsbärande enheterna kopierades sedan in i ett nytt gemensamt dokument där meningarna kondenserades och bröts ner i koder. Koderna bestod av ett eller flera ord som beskrev den meningsbärande enhetens innehåll. Koderna sorterades och koder med liknande innebörd bildade sedan subkategorier. Subkategorier som liknande varandra abstraherades till generiska kategorier, vilka övergripande beskriver datans innehåll (Elo & Kyngäs, 2008). För att säkerhetsställa att de meningsbärande enheterna hörde samman med rätt kategori granskades
kategorierna och dess innehåll flera gånger. Detta genom att författarna gick från kategorierna tillbaka till koderna och de meningsbärande enheterna och sedan tillbaka kategorierna igen. Handledaren fanns tillgänglig som stöd under processens gång. Totalt bildades fem stycken generiska kategorier och tio stycken subkategorier vilka svarade till syftet. Under analysen har författarna till studien ständigt beaktat sin egen förförståelse då båda författarna har egen erfarenhet av att arbeta på somatisk barnavdelning. Detta genom att författarna i största möjliga mån försökt att inte låta sina egna värderingar och erfarenheter påverka dataanalysprocessen.
Etiska överväganden
Innan och under studien har etiska övervägande gjorts (Kjellström, 2017). För att skydda de grundläggande rättigheter och värden som deltagarna i studien har, existerar forskningsetiken. Vid genomförandet av en studie måste alltid individskyddskravet tillgodoses. I individskyddskravet ingår informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2002).
Informationskravet innebär att deltagarna i en studie har rätt att få information om studiens syfte samt information om hur den som gör studien kan kontaktas (Vetenskapsrådet, 2002). Deltagarna i denna studie erhöll skriftlig information genom ett informationsbrev (se bilaga 2) om studiens syfte, om att deras medverkan var frivillig och att deltagarna fick avbryta när de ville utan att ange orsak. Innan intervjuerna påbörjades fick deltagarna via mail lämna samtycke för att delta i studien.
Samtyckeskravet ger deltagaren självbestämmanderätt då deltagaren bestämmer själv medverkan till studien och hur länge personen vill medverka (Vetenskapsrådet, 2002). När samtycke från deltagarna inhämtas kontaktades deltagarna via telefon av författarna. Deltagarna fick själva bestämma tid och plats för intervjun samt om intervjun skulle genomföras via telefon eller via Zoom. När intervjun skulle genomföras erhöll deltagaren muntlig information om studien. Deltagaren fick återigen information om att hen när som helst kunde avbryta sitt deltagande, detta utan att ange orsak. Det ska inte finnas någon koppling till de som medverkade i studien då studien är sammanställd och klar som gör att deltagarna kan identifieras (Kjellstöm, 2017; Vetenskapsrådet, 2002). Under och efter medverkan i studien skyddades deltagarnas konfidentialitet genom att deltagarna blev avpersonifierade under transkiberingen. Intervjuerna tilldelades då en kod som bestod av en bokstav och en siffra istället för namn. Inspelningarna förvarades på ett USB i ett tryggt förvar där obehöriga inte kunde få tillgång till innehållet. Då insamlat material till studien endast användes till denna studie kunde nyttjandekravet uppfyllas (Vetenskapsrådet, 2002).
6
Resultat
Utifrån innehållsanalysen framkom fem generiska kategorier och tio subkategorier (se tabell 1). De huvudkategorier som framkom var: Anpassad information, föra dialog, vägleda föräldrarna, planera vården tillsammans och hinder som påverkar.
Tabell 1. Resultatets subkategorier och generiska kategorier.
Subkategorier Generiska kategorier
Tydlig, förståelig och rätt information Använda sig av informationsverktyg
Ge anpassad information
Konsultera föräldrar
Utvärdera tillsammans med föräldrar
Föra dialog
Handleda föräldrar i omvårdnadssituation Ge föräldrar förslag på omvårdnadshandling
Vägleda föräldrar
Planera vården tillsammans Akuta situationer
Föräldrars situation och bakgrund Språkbarriärer och kulturkrockar Barnsjuksköterskans arbetssituation
Hinder som påverkar
Ge anpassad information
För att främja föräldrars delaktighet i omvårdnaden då barnet är inlagt beskrev barnsjuksköterskorna att det var viktigt att de gav anpassad information till föräldrarna. Att ge information till föräldrarna i barnsjukvården var A och O enligt flera av barnsjuksköterskorna.
Tydlig, förståelig och rätt information
För att få föräldrarna delaktiga i omvårdnaden kring sitt barn var det viktigt att barnsjuksköterskorna gav tydlig information. Detta kunde ges muntligt, skriftligt eller både och, det viktigaste var att föräldrarna var välinformerade. Genom att barnsjuksköterskorna gav tydlig information visste
föräldrarna hur planeringen såg ut för barnet den närmsta tiden och vad som generellt skulle hända på avdelningen, såsom mattider, rond och besök av anhöriga. På vissa avdelningar fanns de en bildtavla inne på rummet där personal skrev vilka som arbetade, hur planeringen såg ut för dagen och så vidare. Vissa hade även pärmar inne på alla rum där tydlig information stod om avdelningen, och vilka
normer och regler som avdelningen hade.
Att informationen som gavs var förståelig för föräldrarna var även något som barnsjuksköterskorna tog upp. Förståelig information sågs som en betydelsefull faktor till att föräldrarna blev delaktiga i sitt
7
barns omvårdnad. Då barnsjuksköterskorna hade givit förståelig information och kontrollerade att föräldrarna hade förstått den information som givits minskade risken till att missförstånd uppstod.“Det är viktigt att du säkerställer att föräldrarna förstår vad du säger och för, för att gå vidare…” (B1)
Vidare uppgav barnsjuksköterskorna vikten av att ge rätt information för att öka föräldrarnas delaktighet och därmed skapa en trygghet. Att ge rätt information upplevde barnsjuksköterskorna även skapade ett lugn hos föräldrarna. Barnsjuksköterskorna menade att även fast det är många olika personer som arbetar runt barnet och gav information krävdes det att informationen var rätt och lika, även om den kunde sägas på olika sätt.
Använda sig av informationsverktyg
För att ge information som föräldrar skulle förstå, krävdes det ibland att barnsjuksköterskorna arbetade med informationsverktyg för att förstärka den muntliga informationen.
Barnsjuksköterskorna uppgav flera olika verktyg som de använde vid informationsgivande. Exempel på dessa var bildstöd, böcker, broschyrer och dockor. Informationsverktyg användes för att
föräldrarna skulle bli bekanta med olika autentiska material. Föräldrarna fick då en chans att titta och känna på sakerna vilket gav en ökad förståelse för vad barnsjuksköterskorna informerade om innan en eventuell procedur eller ingrepp skulle komma att äga rum.
“Ja, men jag kanske börjar med att ta med bildstöd och ser jag att de inte förstår så kan jag ju ta med dockan och en sond exempelvis så att jag sätter på dockan när dom ser och de får känna på att
den inte är hård eller vass.” (B4)
Föra dialog
Barnsjuksköterskorna uppgav att genom att de var lyhörda för föräldrarnas behov och önskemål främjades föräldrarnas delaktighet i deras barns omvårdnad.
Konsultera föräldrar
Barnsjuksköterskorna beskrev att föräldrars delaktighet gynnades genom att föra ett samtal med föräldrarna om den situation föräldrarna befann sig i tillsammans med sitt barn. Samtalet kunde föras genom att barnsjuksköterskorna presenterade sig för föräldrarna, talade om för föräldrarna att hen fanns tillhands för deras skull samt att hen vågade ställa frågor till föräldrarna om barnet, familjen och situationen. Barnsjuksköterskorna uppgav att det var av stor vikt att de konsulterade föräldrarna om hur barnet brukade göra i vissa situationer när hen inte är inneliggande på sjukhus samt hur
föräldrarna trodde att barnsjuksköterskan skulle gå tillväga i vissa procedurer för att det skulle bli så bra som möjligt för barnet.
“...typ hur de äter sin mat, vad tycker dom om och om det är någonting som, dom ska ta någon medicin, hur de brukar göra hemma och ah... hur barnet fungerar i allmänhet i hemmet, hur de
8
Utvärdera tillsammans med föräldrar
Vidare beskrev barnsjuksköterskorna att de underlättade för föräldrarna att vara delaktiga genom att regelbundet försöka “stämma av” och utvärdera med föräldrarna vad föräldrarna ville, kunde och var bekväma med göra i omvårdnadssituationer, samt vad föräldrarna ville att barnsjuksköterskorna skulle bistå med. Barnsjuksköterskorna beskrev att detta kunde se väldigt olika ut beroende på föräldrarnas och barnets situation och bakgrund. Det en förälder var bekväm att göra kunde för en annan förälder vara helt otänkbart.
“...stämma av med föräldrarna lite grann vad dom kan tänkas vilja göra och vad dom vill att jag gör.” (A1)
Vägleda föräldrar
Barnsjuksköterskorna beskrev att genom att vägleda föräldrar i omvårdnaden av deras barn främjar föräldrarnas delaktighet i barnets omvårdnad. Barnsjuksköterskorna menade att denna vägledning kunde ske på olika sätt beroende på vilken situation de befann sig i.
Handleda föräldrar i omvårdnadssituation
Barnsjuksköterskorna uppgav att de genom att handleda föräldrar i olika omvårdnadssituationer, såsom sondmatning och blöjbyte bidrog till föräldrarnas delaktighet. Handledningen skedde genom att föräldrarna först fick en muntlig genomgång av det moment som skulle genomföras. Därefter genomförde barnsjuksköterskan momentet och samtidigt förklarade hen för föräldrarna vad hen gjorde. Sedan fick föräldrarna genomföra momentet tillsammans med barnsjuksköterskan för att senare kunna genomföra momentet självständigt utan barnsjuksköterskans närvaro.
“...får ju vi förklara då att du är med barnet men vi hjälper att sätta plast på gipset den första gången och så, så att du vet hur man gör till nästa gång för att trygga föräldrarna och att de känner
att de gör rätt…” (B4)
Ge förslag på omvårdnadshandling
Vid omvårdnadsprocedurer som barnsjuksköterskor behöver genomföra, exempelvis PVK-sättning, uppgav barnsjuksköterskorna att de främjade föräldrarnas delaktighet genom att ge föräldrarna förslag på en konkret handling som de kunde bistå med under procedurens genomförande. Denna omvårdnadshandling som barnsjuksköterskorna kunde ge som förslag kunde vara att hålla barnets hand eller läsa en bok under procedurens gång. Vidare beskrev barnsjuksköterskorna hur de gagnade föräldrarnas delaktighet i deras nyfödda barns omvårdnad genom att ge föräldrar förslaget att de kunde ta upp barnet i famnen och hålla i barnet.
“...att involvera [föräldrarna] i omvårdnaden, alltså att dom ska våga ta i sitt eget barn. [...] främja fysisk kontakt skulle jag säga. Alltså ta upp i famnen.” (A2)
Planera vården tillsammans
För att bidra till föräldrarnas delaktighet i barnets omvårdnad uppgav barnsjuksköterskorna att det var viktigt att föräldrarna fick vara med att planera barnets vård. Barnsjuksköterskorna uppgav att genom att upprätta en vårdplan, vilken sedan både den medicinska vården och omvårdnaden utgick från, gjorde att föräldrarna kunde vara med och planera vården, vilket i sin tur ökade föräldrarnas delaktighet. I vissa fall beskrev barnsjuksköterskorna att det var de själva som skapade vårdplanen och att föräldrarna sedan fick vårdplanen i pappersform. Föräldrarna kunde då komma med synpunkter
9
på vad barnsjuksköterskan hade skrivit i vårdplanen. Barnsjuksköterskorna uppgav att de ibland skapade vårdplanen tillsammans med föräldrarna för att sedan dokumentera i journalen vad de tillsammans kommit fram till. Barnsjuksköterskorna menade att det gjorde att målet för sjukhusvistelsen och hur omvårdnaden skulle genomföras blev tydlig för både föräldrar och för ansvarig personal. Föräldrarna fick sedan in en uppdaterad papperskopia på vårdplanen flera gånger under vårdtiden.
“Så då gjorde vi ju den här vårdplanen och när vi uppdaterade den så hade ju vi alltid den skriftligt i journalen och så föräldrarna hade en skriftlig kopia på rummet, så dom visste... alltså dom kunde…
man kan ju se vad vi har kommit överens om.” (A1)
Hinder som påverkar
Barnsjuksköterskorna arbetade på olika sätt att göra föräldrarna delaktiga i barnets omvårdnad men upplevde ibland hinder som påverkade vad som kunde göras. Barnsjuksköterskorna uppgav flera olika hinder som påverkar hur barnsjuksköterskan arbetar för att främja föräldrars delaktighet.
Akuta situationer
Barnsjuksköterskorna beskrev att det var svårt att göra föräldrarna delaktiga då akuta situationer uppstod. Hela barnsjuksköterskans fokus blev då ofta på barnet och föräldrarna kom i andra hand. De förklarade att det var svårt att göra föräldrarna delaktiga på ett bra sätt under dessa pressade
situationer. Barnsjuksköterskorna beskrev att då föräldrarna inte kunde vara delaktiga under den akuta situationen krävdes mycket arbete efteråt för att få föräldrarna att känna sig delaktig igen.
“... akut sjukt barn som är ostabilt... då, då är det väldigt svårt att... då tar vi över omvårdnaden. Då tar vi övertaget och har kontroll på barnet hela tiden liksom…” (B3)
Föräldrars situation och bakgrund
Oroliga och stressade föräldrar, eller föräldrar i chock var även ett stort hinder för att gynna
delaktigheten som barnsjuksköterskorna såg på sin avdelning. De beskrev att det var svårt att göra en förälder som befann sig i en livskris delaktig då föräldern kunde ha svårt att ta till sig information och komma ihåg informationen som givits. Barnsjuksköterskorna beskrev det som att föräldrarnas delaktighet då successivt fick växa fram med stöd från barnsjuksköterskorna.
“Det är svårt att göra stressade och oroliga föräldrar delaktiga... för de tar inte in vad man säger.” (B7)
Vidare berättar barnsjuksköterskorna att föräldrarnas bakgrund kunde påverka hur föräldrarnas delaktighet speglades i omvårdnaden. Barnsjuksköterskorna uppgav att då föräldrarna hade dåliga erfarenheter av sjukvården kunde det påverka hur delaktiga de blev i omvårdnaden. Vissa upplevde att föräldrarna ibland kunde motsätta sig direkt, och istället för att se den situation som familjen befann sig i just nu, vara kvar i en gammal situation och i hur det hade varit tidigare. Detta ledde till att barnsjuksköterskorna fick fokusera mycket på och ge mycket tid till föräldrarna i början av vårdtiden för att åter vinna deras förtroende.
Ytterligare ett hinder som barnsjuksköterskorna upplevde var att föräldrar och vårdpersonal hade förväntningar på varandra, vilka inte alltid stämde överens. Det kunde bland annat handla om vad som “ingick” i att vara förälder till sjukt barn som vårdas på sjukhus. Sjukvården förväntade sig att föräldrarna skulle fortsätta med den så kallade “vanliga” omvårdnaden, det vill säga duscha, mata,
10
byta blöja och så vidare, medan vissa föräldrar uttryckte att det var för stort ansvar att axla i den situation de befann sig i just då.Barnsjuksköterskorna uppgav att de upplevde att det var enklare att göra föräldrarna delaktiga då föräldrarna tydligt visade att de vill vara delaktiga. Barnsjuksköterskorna uppfattade ofta att föräldrar som var välutbildade, vältaliga och “krävde” mer av vården och vårdpersonalen också var mer
delaktiga i barnets vård. Dessutom erfor de att de föräldrar som inte var lika “krävande” inte heller blev delaktiga i barnets vård på samma sätt. Barnsjuksköterskorna menade att de då inte “behövde” göra föräldrarna delaktiga för att göra föräldrarna nöjda utan föräldrarna var nöjda med vården ändå.
“Dom får liksom igenom sitt, och dom är delaktiga och blir nästintill särbehandlade, skulle jag säga bara för att dom är vältaliga själva liksom, ställer mycket krav, så är det ingen som riktigt vågar stå
upp…” (A2)
Språkbarriärer och kulturkrockar
Barnsjuksköterskorna upplevde även att språkförbristningar kunde vara ett bidragande hinder för att föräldrarna inte var lika delaktiga i barnets omvårdnad. Barnsjuksköterskorna uppgav att trots användandet av tolk samt flera olika informationsverktyg hade de ändå inte lyckats att göra
föräldrarna lika delaktiga som de föräldrar som har svenska som modersmål. Språkförbristningarna påverkade föräldrarnas delaktighet i barnets omvårdnad då kommunikationen inte fungerade fullt ut. Vårdpersonalen kunde inte lämna lika stort ansvar till föräldrarna om de inte var säkra på att
föräldrarna gjorde rätt. Barnsjuksköterskorna tog även upp att användandet av det medicinska språket kunde försvåra delaktigheten för föräldrarna, även hos dem som talade god svenska.
Kulturkrockar var också något som kunde försvåra barnsjuksköterskornas arbete för att få föräldrarna delaktiga. Detta grundade sig i att barnsjuksköterskorna och föräldrarna hade olika tankar och
föreställningar om vad som var det bästa för barnet i den vårdsituation de befann sig i.
“Språket är ju otroligt hindrande. Även fast man försöker göra föräldrar delaktiga med tolk, bildstöd och så vidare så får man ju inte riktigt samma delaktighet som när man kan samma språk.”
(B7)
Barnsjuksköterskans arbetssituation
Andra faktorer som påverkade huruvida barnsjuksköterskorna upplevde att de kunde främja
föräldrars delaktighet var barnsjuksköterskornas arbetslivserfarenhet, hur väl teamarbetet med andra professioner fungerade samt hög arbetsbelastning och tidsbrist. Barnsjuksköterskorna menade att nyanställd personal hade svårare att arbeta för föräldrarnas delaktighet då de hade “fullt upp” med det allra mest nödvändiga, såsom medicindelning och kontroll av vitala parametrar. Ibland var det svårt att göra föräldrarna delaktiga då de ofta var många olika och oerfarna läkare, vilket gjorde att barnsjuksköterskorna upplevde att föräldrarna blev otrygga och passiva i vården kring deras barn. Barnsjuksköterskorna vittnade om att hög arbetsbelastning på vårdavdelningen gjorde att arbetet med att göra föräldrarna delaktiga prioriterades bort, då barnsjuksköterskans fokus under arbetspasset var att hinna med det allra viktigaste.
“...hur, hur eh, vårdtyngden är på avdelningen... som påverkar jättemycket liksom hur mycket av det här man hinner göra.” (A2)
11
Diskussion
Metoddiskussion
En kvalitativ metod användes för att studiens syfte skulle besvaras. Då författarna ville undersöka om barnsjuksköterskors upplevelser och inte en viss teori, användes en induktiv ansats (Elo & Kyngäs, 2008; Henricsson, 2017; Polit & Beck, 2016). Genom att använda kvalitativ design med induktiv ansats erhöll författarna mer utförliga och målande svar. Om en kvantitativ design istället hade använts hade betydelsefulla data kunnat missats (Elo & Kyngäs, 2008; Henricsson, 2017). Begreppen trovärdighet, pålitlighet, bekräftelsebarhet och överförbarhet kommer att diskuteras för att styrka den vetenskapliga kvaliteten av studien (Lincoln & Guba, 1985; Polit & Beck, 2016).
Målet med studiens urvalskriterier var att erhålla informanter som arbetade som barnsjuksköterskor på en somatisk barnavdelning. I studien deltog barnsjuksköterskor som arbetat i barnsjukvården i mer än fem år, det vill säga att deltagarna hade erfarenhet av det fenomen som undersöktes, vilket Elo och Kyngäs (2008) menar är en förutsättning för att uppnå trovärdighet. Eftersom studien inte hade något urvalskriterium för hur länge informanterna skulle ha arbetat som barnsjuksköterskor var det en tillfällighet att samtliga deltagare hade så pass lång arbetslivserfarenhet som barnsjuksköterskor. Hade deltagarna haft kortare arbetslivserfarenhet skulle resultatet i studien kunnat blivit annorlunda. I studien deltog nio stycken barnsjuksköterskor. Författarna strävade efter att intervjua fler informanter men på grund av svårigheter att finna deltagare samt att författarna upplevde att resultatet var mättat då ingen ny information framkom under de två sista intervjuerna, var deltagarna i studien nio. Det var åtta kvinnor och en man som deltog i studien, vilket kan ses som en svaghet då endast en man valde att delta. Under analysen fann författarna ingen märkbar skillnad på svaren mellan de olika könen. Om fler män deltagit i studien hade möjligtvis skillnader upptäckts som kunnat påverka resultatet. Inga exklusionskriterier gjordes då författarna strävade efter att intervjua barnsjuksköterskor i olika åldrar, kön och från olika avdelningar vilket ökar trovärdigheten och bekräftelsebarheten i studien (Polit & Beck, 2016).
Enligt Danielsson (2017) är det att föredra att genomföra provintervjuer. Detta för att intervjuguiden ska testas och författarna ska komma in i sin roll som intervjuare. Författarna till studien valde att inte göra provintervjuer då intervjuguiden i omgångar och under handledning under 4 månaders tid bearbetats och justerats och intervjuguiden upplevdes fånga fenomenet. Om författarna valt att genomföra provintervjuer skulle författarna kunna kommit in i sin roll som intervjuare och på så sätt varit mer förberedda inför de faktiska intervjuerna. På så sätt skulle möjligen ytterligare information från deltagarna kunnat erhållas och studiens resultat påverkats.
Författarna valde att genomföra intervjuerna var för sig och inte gemensamt. Detta för att de som deltog i studien skulle känna sig bekväma under intervjun (Polit & Beck, 2016). Intervjuerna
genomfördes över telefon eller videolänk, främst på grund av rådande pandemi och restriktioner vad gäller fysisk kontakt med andra människor. Enligt Polit och Beck (2016) är det ingen nackdel att använda sig av telefon- eller videointervjuer. Författarna upplevde heller inte telefon- eller videointervjuer som en nackdel, utan snarare som en fördel, då författarna och deltagarna lättare kunde bestämma datum och tid för intervjun. Författarna kunde dessutom med hjälp av inspelat material transkribera direkt efter intervjun och på så vis lättare komma ihåg intervjuns sammanhang och nyanser. En nackdel med att genomföra telefon- eller videointervjuer skulle kunna vara att fokus från deltagare och intervjuare påverkats negativt. Det skulle kunna vara lättare att hålla fokus på intervjun om intervjun skedde i enskilt rum utan distraktioner. För att minimera risken för detta fick deltagarna i största möjliga mån själva välja en tid då det passade för dem. Detta ledde till att
deltagaren och den författaren som genomförde intervjun kunde minimera så många
störningsmoment som möjligt inför intervjun (Polit & Beck, 2016). Under datainsamlingen och dataanalysprocessen beaktade författarna sin förförståelse av fenomenet då båda författarna har erfarenhet av att arbeta på somatisk barnavdelning. Under datainsamlingen lät författarna informanterna prata fritt utan att värdera det som informanten berättade, detta för att minimera risken att författarna styrde samtalet i någon riktning. Dock ska det nämnas att båda författarna var ovana att intervjua, vilket skulle kunnat öka risken för att författarnas förförståelse påverkat utfallet av intervjuerna. Författarnas hantering av sin förförståelse kan ge ett vidgande perspektiv och i sin tur påverka analysen på ett positivt eller negativt sätt (Polit & Beck, 2016). Genom att författarna beaktade sin förförståelse och sina erfarenheter av att själva arbeta inom barnsjukvården även under hela analysprocessen ökar det studiens pålitlighet och kan ses som en styrka i studien (Polit & Beck, 2016)
12
För att öka trovärdigheten användes även citat i studiens resultat (Lundman & Hällgren Graneheim, 2017). Om studien är överförbar till andra situationer, kontexter och grupper är upp till läsaren, men då studiens genomförande är beskriven är överförbarheten möjlig till en annan studie som har
liknande syfte med samma urval och metod (Graneheim et al., 2017; Lundman & Hällgren Graneheim, 2017).
Resultatdiskussion
Resultatet visade att barnsjuksköterskorna främjade föräldrarnas delaktighet genom att ge anpassad information som var tydlig, rätt och förståelig till föräldrarna. För att ytterligare förstärka den information som gavs använde barnsjuksköterskorna ibland informationsverktyg såsom bildstöd och broschyrer. De tog även upp att dialogen med föräldrarna har betydelse för att underlätta för
föräldrarnas delaktighet. Dialogen innefattade att barnsjuksköterskorna konsulterade föräldrarna och utvärderade tillsammans med föräldrarna för att stämma av vad föräldrarna ville och kunde bistå med i omvårdnaden kring sitt barn. Genom att vägleda föräldrarna genom handledning och ge förslag på omvårdnadshandling kunde barnsjuksköterskorna bidra till föräldrarnas delaktighet.
Barnsjuksköterskorna uppgav att de främjade föräldrars delaktighet genom att planera vården
tillsammans med föräldrarna. Resultatet visade också de hinder som påverkade barnsjuksköterskornas arbete. Dessa hinder var akuta situationer, oroliga och stressade föräldrar, föräldrars bakgrund och situation samt barnsjuksköterskans arbetssituation. De huvudfynd som diskuteras är följande; anpassad information, föra dialog, vägleda föräldrar samt planera vården tillsammans, samt de faktorer som barnsjuksköterskor upplever hindrar deras arbete att göra föräldrar delaktiga i deras barns vård då föräldrarna och deras barn är inneliggande på sjukhus. Diskussionen kommer också relateras till de olika stegen i Arnsteins trappa om delaktighet (Arnstein, 1969).
I resultatet framkom det att barnsjuksköterskorna arbetade med att ge anpassad information till föräldrar. Detta genom att den information som ges ska vara tydlig, rätt och förståelig samt att barnsjuksköterskorna använder sig av olika informationsverktyg såsom bildstöd, broschyrer och dockor. Enligt Arnstein (1969) är information det första och det största steget i arbetet mot delaktighet och en förutsättning för att kunna “klättra högre upp på trappan”. Att föräldrar erhåller information anpassad efter de förutsättningar de har, är en förutsättning för att föräldrar ska kunna vara delaktiga i vården och interagera med sitt barn då barnet är inneliggande på sjukhus (Arman et al., 2015; Coyne, 2015; Crawford et al., 2018; Jones et al., 2017; Lam et al., 2006). Barnsjuksköterskorna beskrev att de använde sig av olika informationsverktyg för att hjälpa föräldrar att förstå och tolka den information som gavs. Detta kan vara ett sätt att konkretisera informationen, vilket gör att föräldrar lättare kan ta till sig informationen och på så sätt bli mer delaktig (Coyne, 2015). Resultatet visade att
barnsjuksköterskorna upplevde att föräldrarnas trygghet var beroende av att den information som gavs var rätt och att information som gavs från olika personer var lika. Föräldrar har i tidigare studier beskrivit att tydlig information från barnsjuksköterskor är avgörande för deras upplevelse av trygghet (Lam et al., 2006) och för deras egenförmåga att ta hand om sitt sjuka barn då barnet vårdas på sjukhus (Hopia et al., 2005; Lam et al., 2006; Phiri et al., 2020; Roden 2005).
Vidare belyste barnsjuksköterskorna betydelsen av att föra en dialog tillsammans med föräldrarna. För att inte barnsjuksköterskan ska anta vad föräldrarna anser och vill, är dialogen med föräldrarna en betydelsefull del i delaktigheten (Coyne et al., 2007; Phiri et al., 2020), samt för att värna om den familjecentrerade vården (Coyne et al., 2007). Barnsjuksköterskorna beskrev att de upplevde att det var viktigt att de konsulterade föräldrarna genom att fråga hur barnet brukar bete sig i olika
situationer samt hur barnet brukar vilja ha det. Konsultation beskrivs som steg två på
delaktighetstrappan (Arnstein, 1969). Genom konsultationen får föräldrarna en chans att berätta för barnsjuksköterskorna vad som är viktigt för dem och deras barn. Dock menar Arnstein (1969) att för att konsultationen ska vara meningsfull för personen i fråga behöver personen också få ut någonting av konsultationen. Det är inte tillräckligt att barnsjuksköterskan endast frågar exempelvis hur familjen brukar göra hemma, barnsjuksköterskan bör sedan också arbeta för att hemmiljön ska efterliknas. En annan betydelsefull del i dialogen beskrev barnsjuksköterskorna var utvärdering tillsammans med föräldrarna. Genom att utvärdera tillsammans med föräldrarna ges föräldrarna en möjlighet att tala om hur de upplever situationen och de åtgärder som genomförts har gått, vilket innebär att en tvåvägskommunikation sker och därmed en dialog. Dialogen är steg tre på delaktighetstrappan (Arnstein 1969) och en förutsättning för partnerskapet mellan barnsjuksköterska och föräldrar
13
(Batalden et al., 2015; Ekman & Norberg, 2013) och därmed också en förutsättning för samskapande omvårdnad (Batalden et al., 2015).
Barnsjuksköterskorna beskrev att de genom att vägleda föräldrar främjade deras delaktighet. Dels genom att föräldrarna fick handledning i olika omvårdnadssituationer och dels genom att
barnsjuksköterskorna gav föräldrarna konkreta förslag på omvårdnadshandling som föräldrarna kunde göra i omvårdnadssituation. Att vägleda föräldrar i en för dem mer eller mindre okänd situation kan ses som att barnsjuksköterskan och föräldrarna samarbetar, vilket är steg fyra på
delaktighetstrappan (Arnstein, 1969). Samarbetet är också en del i partnerskapet, vilket föräldrar i tidigare forskning efterfrågat (Phiri et al., 2020). Barnsjuksköterskorna uppgav att involvera och samarbeta med föräldrarna var en stor del av deras arbete. Det är viktigt att föräldrarna känner att de får vara delaktiga i barnets vård och kunna vara en del av att den upplevs så bra som möjligt. Coyne (2015) och Ygge (2007) beskriver att det är barnsjuksköterskans roll att få föräldrarna att delta i deras barns vård genom att samarbeta med föräldrarna, det är viktigt att föräldrarna är delaktiga då det är för barnets bästa. Vidare beskriver Ygge (2007) hur viktigt det är att ge föräldrarna stöd och att få föräldrarna att känna sig behövda och värdefulla. Detta gör barnsjuksköterskan genom att involvera föräldrarna i omvårdnaden. Coyne (2015) tar upp att det är tidskrävande att lära upp föräldrar och att det måste vara motiverat att göra det, exempelvis att barnet är kroniskt sjukt eller kräver ett
hjälpmedel under en längre tid. Studiens resultat visar att genom att lära upp föräldrarna i ett tidigt skede, får föräldrarna en möjlighet vara delaktiga från början i den omvårdnaden som barnet kräver, om föräldrarna är mogna för detta.
Barnsjuksköterskorna uppgav att de genom att planera vården tillsammans med föräldrar
underlättade föräldrarnas delaktighet. Barnsjuksköterskorna beskrev att planeringen kunde ske på olika sätt. Vissa upprättade och dokumenterade själv en vårdplan som de senare delade med sig av till föräldrarna och föräldrarna fick då komma med synpunkter på vårdplanen. Andra barnsjuksköterskor beskrev att de upprättade vårdplanen tillsammans med föräldrarna. Enligt Ekman och Norberg (2013) är ett ömsesidigt partnerskap en förutsättning för delaktighet och personcentrerad vård. Om ett ömsesidigt partnerskap ska kunna genomföras krävs att samtliga parter deltar aktivt i processen (Ekman & Norberg, 2013). Det finns en risk när barnsjuksköterskan planerar vården själv först för att sedan inkludera föräldrarna att det verkliga problemet som föräldrarna upplever inte kommer fram utan att planeringen sker utefter vad barnsjuksköterskan antar att problemet är (Raphael-Grimm, 2014). Barnsjuksköterskan har då försatt sig själv i en högre maktposition än föräldrarna genom att anta och förklara för föräldrarna vad som är problemet. Barnsjuksköterskan bör istället lyssna aktivt på föräldrarnas berättelse (Raphael-Grimm, 2014) och gemensamt utforma planeringen (Ekman & Norberg, 2013) för att på så sätt optimera föräldrars delaktighet i barnets vård. Genom att planera tillsammans med föräldrarna ger barnsjuksköterskan föräldrarna en möjlighet till medbestämmande, vilket är det högsta steget på delaktighetstrappan (Arnstein, 1969).
Vid akuta situationer upplevde barnsjuksköterskorna att det kunde vara svårt att få föräldrarna delaktiga. Choong Yi Wong et al. (2019) tar upp att sjuksköterskor ibland kan uppleva att procedurtiden förlängs och att de känner en ökad stressnivå då föräldrar medverkar i en akut situation. Vidare beskrivs att sjuksköterskor ibland upplever att föräldrarna distraherar dem i sitt arbete. Då det kan vara svårt att möta och göra föräldrar delaktiga i akuta situationer kan de vara en fördel att ha simuleringsscenarier för att förlika sig med situationen (Sacchetti et al., 2000). I studiens resultat framkommer det att föräldrarna kommer i andra hand under akuta situationer. Det skulle då kunna vara en fördel för barnsjuksköterskorna att träna på den akuta situationen i en liknande miljö och i en trygg omgivning genom simulering. Barnsjuksköterskorna har då möjlighet att finna en strategi för hur de kan göra föräldrarna delaktiga när de befinner sig en verklig händelse. I studiens resultat beskrev barnsjuksköterskorna att genom att ge konkreta förslag och information till
föräldrarna gjorde föräldrarna mer lugna och trygga och på så vis främjade föräldrarnas delaktighet. Genom att göra detta även i en akut situation skulle föräldrarna kunna bli en tillgång för
barnsjuksköterskan då föräldrarna blir lugnare och tryggare, samt att de bistår med en omvårdnadsåtgärd, även om det “bara” är att hålla sitt barn i handen.
Det är inte bara under akuta situationer som föräldrar upplever känslor som rädsla, oro och stress. Dessa känslor kan förekomma under hela barnets sjukhusvistelse (Hopia et al., 2005; Lam et al., 2006; Phiri et al., 2020). Studiens resultat visar att barnsjuksköterskor upplever att oro, rädsla och stress hos föräldrar hindrar barnsjuksköterskans arbete för att främja föräldrarnas delaktighet i omvårdnaden. Rädslan och oron kan vara sprungen ur att föräldrarna behöver lämna över ansvaret för
14
sitt barn till barnsjuksköterskan (Lam, 2006). Det kan också bero på att föräldrarna upplever att barnsjuksköterskorna är stressade och inte hinner observera barnet och därför själva vill ha sitt barn under ständig uppsikt (Lam, 2006). Föräldrar vittnar om att de ibland kan få ta överbarnsjuksköterskans arbete på grund av att barnsjuksköterskan inte hinner med sina arbetsuppgifter (Conye, 2007). Detta kan ske i samråd med föräldrarna men ibland upplever föräldrarna att
barnsjuksköterskan förväntar sig att föräldrarna ska hjälpa till med omvårdnaden. Det kan då läggas för höga förväntningar på föräldrarna (Conye, 2007; Lam, 2006; Roden, 2005). Barnsjuksköterskan bör därför förtydliga rollerna och vilka förväntningarna som de har på föräldrarna (Ygge, 2007). Detta för att minska föräldrarnas oro och stress och på så vis kunna främja föräldrarnas delaktighet i sitt barns omvårdnad. Genom att barnsjuksköterskorna arbetar personcentrerat i samskapande
omvårdnad tillsammans med föräldrarna skulle barnsjuksköterskorna kunna uppleva föräldrarna som mer harmoniska och således bli mer delaktiga i sitt barns vård och omvårdnad.
Studiens resultat betonar vikten av att ge anpassad information för att främja föräldrarnas delaktighet. Detta uttryckte barnsjuksköterskorna var särskilt svårt i kommunikationen med föräldrar som inte talar svenska. Trots användning av tolk och bildstöd var språkbarriärer ett hinder i delaktigheten och samarbetet mellan föräldrar och barnsjuksköterskan. Abbe el al. (2006) och Patriksson et al. (2019) menar att bildstöd och annat kommunikationsstöd är en viktig del när information ges till föräldrar som inte talar samma språk som barnsjuksköterskan. Bildstöd används som ett komplement till tolk och ska användas för att skapa en jämlik vård till de som inte talar svenska (KomHIT, 2017). Enligt NOBAB (2017) ska information ges på ett förståeligt sätt, och vid vissa tillfällen måste då tolk
användas för att föräldrarna ska förstå den information som ska ges. Det kan dock ändå vara svårt för föräldrarna att förstå informationen, trots användandet av tolk (Abbe et al., 2006). Detta ses även i resultatet då barnsjuksköterskorna upplevde att det kunde vara svårt för föräldrarna att förstå det medicinska språket. Om barnsjuksköterskan använder samma tolk samt att samarbetar med tolken på ett bra sätt innan, under och efter tolksamtalen ökar chansen för att samtalen blir bra och förståeliga. Genom att använda samma tolk vid flera tillfällen får tolken en ökad förståelse och kunskap om vanliga sjukdomar och omvårdnadsåtgärder på aktuell avdelning samt att vårdpersonalen och tolken lättare kan samarbeta (Abbe et al., 2006).
Då “stressnivån” kan vara hög på avdelningar och nyutbildade sjuksköterskor har många olika saker att fokusera på, upplevde barnsjuksköterskorna i studien att det fanns en risk att föräldrars delaktighet kom i andra hand när en nyutbildad sjuksköterska hade ansvar för familjen. Detta visas även i studien av Hu et al. (2017) att nya sjuksköterskor var tvungna att lägga tid på att hitta i den nya miljön och att kontrollera omvårdnadsåtgärder en gång extra vilket resulterade i mindre tid hos patienterna. De kunde även ha svårigheter att tolka föräldrarnas behov och fokuserade mer på den procedur som skulle utföras Ygge (2007). Då barnsjuksköterskorna har ett flertal barn att ta hand om måste de förlita sig på föräldrarna för att hinna med (Coyne & Cowley, 2007), detta kan leda till att barnsjuksköterskan känner ytterligare stress. Det är av stor vikt att barnsjuksköterskan är
uppmärksam på faktorer som hindrar arbetet för att göra föräldrar delaktiga i deras barns omvårdnad.
Slutsatser
Barnsjuksköterskorna beskrev hur de arbetade för att främja föräldrars delaktighet, samt vilka hinder de upplevde i arbetet för att främja föräldrars delaktighet. Genom att ge anpassad information till föräldrarna främjades föräldrarnas delaktighet. Barnsjuksköterskan belyser betydelsen av att föra dialog med föräldrarna samt att delaktighet skapades genom att vägleda föräldrarna och att barnsjuksköterskorna planerade vården tillsammans med föräldrarna. Enligt resultatet som
framkommit från denna studie arbetar barnsjuksköterskan enligt samtliga steg i delaktighetstrappan (Arnstein, 1969) för att främja föräldrarnas delaktighet. Ändå beskriver föräldrar i tidigare forskning att de har en önskan om att vara mer delaktiga i sitt barns vård och omvårdnad samt att de efterfrågar mer och tydligare information från barnsjuksköterskan. De hinder som barnsjuksköterskorna
upplevde skulle kunna vara bidragande orsaker till att föräldrar vill vara mer delaktiga i sitt barns omvårdnad trots att barnsjuksköterskor vet hur de ska arbeta för att främja föräldrars delaktighet. Det
15
är därför av stor vikt att barnsjuksköterskor blir medvetna om faktorer som hindrar arbetet, och professionen behöver få kunskap om verktyg för att kunna göra föräldrarna delaktiga även i dessa situationer.Kliniska implikationer
Studiens resultat kan användas av verksamheter som bedriver somatisk barnsjukvård för att belysa att barnsjuksköterskor har kunskap om hur de ska arbeta för att främja föräldrars delaktighet i deras barns omvårdnad samt att barnsjuksköterskor har en önskan om att arbeta på detta vis. Resultatet kan också användas för att ge en ökad förståelse för varför barnsjuksköterskor inom den somatiska
barnsjukvården inte alltid lyckas genomföra den omvårdnad de haft för avsikt att ge. Därmed kan resultatet också användas som stöd för att betona vikten av en välfungerande organisation och verksamhet där barnsjuksköterskor får den tid och det utrymme som behövs för att bedriva god omvårdnad. Resultatet kan även göra den enskilda barnsjuksköterskan uppmärksam att det finns yttre faktorer som hindrar hens arbete. Dessutom kan resultatet användas av den enskilda
barnsjuksköterskan som stöd i egen eftertanke över sin professionella roll och i hur hen arbetar för att främja föräldrars delaktighet. Vidare kan studiens resultat åskådliggöra för andra verksamheter och professioner den viktiga funktion barnsjuksköterskan har i att påverka huruvida föräldrar upplever delaktighet eller inte.
I framtida forskning hade det varit intressant att undersöka eventuella samband mellan föräldrarnas upplevelse av delaktighet och barnsjuksköterskans upplevelse av sitt arbete. Det hade också varit av intresse att fortsätta studera de hindrande faktorerna som barnsjuksköterskorna upplevde för att på så sätt erhålla ytterligare kunskap om hur barnsjuksköterskor ska arbeta i dessa situationer för att främja föräldrarnas delaktighet i barnets omvårdnad.
16
Referenser
Abbe, M., Christian, S., Angiolillo, A., Ruccione, K., & Kodish, E. (2006). A Survey of Language Barriers From the Perspective of Pediatric Oncologists, Interpreters, and Parents. Pediatric Blood Cancer, 47(6), 819–824. https://doi-org.proxy.library.ju.se/10.1002/pbc.20841
Ames, K. E., Rennick, J. E., & Baillargeon, S. (2011). A Qualitative Interpretive Study Exploring Parents’ Perception of the Parental Role in the Paediatric Intensive Care Unit. Intensive and Critical Care Nursing, 27 (3), 143–150. https://doi.org/10.1016/j.iccn.2011.03.004
Arnstein, S. (1969). A ladder of Citizen Participation. Journal of the American Institute of Planners, 35(4), 216 - 224. https://doi.org/10.1080/01944366908977225
Arman, M., Dahlberg, K., & Ekebergh, M. (Red). (2015). Teoretiska grunder för vårdande. Liber. Batalden, M., Batalden, P., Margolis, P., Seid, M., Armstron, G., Opipari-Arrigan, L., & Hartung, H. (2015). Coproduction of healthcare service. BMJ Quality & Safety, 25(7), 509–517.
http://dx.doi.org/10.1136/bmjqs-2015-004315
Choong Yi Wong, P., Tripathi, M., Warier, A., Ying Lim, Z., & Chong, S-L. (2019). Parental presence during pediatric emergency procedures: finding answers in an Asian context. Clinical and
Experimental Emergency Medicine, 6(4), 340 - 344. https://doi.org/10.15441/ceem.18.075
Coyne, I. (2006). Children’s Experiences of Hospitalization. Journal of Child Health Care, 10(4), 326– 336. https://doi.org/10.1177/1367493506067884
Coyne, I. (2015). Families and health‐care professionals’ perspectives and expectations of family‐ centred care: hidden expectations and unclear roles. Health Expectations: an International Journal of Public Participation in Health Care and Health Policy, 18(5), 796–808.
https://doi.org/10.1111/hex.12104
Coyne, I., & Cowley, S. (2007). Challenging the philosophy of partnership with parents: A grounded theory study. International Journal of Nursing Studies, 44(6), 893 – 904.
https://doi.org/10.1016/j.ijnurstu.2006.03.002
Crawford, D. E., Lewis M. L., Bartholomew, M., & Joseph, S. (2018). Enhancing Parent Participation with Hospitalized Children Using the Gentle Hair Brushing Routine. Pediatric nursing, 44(4), 169 - 175.
https://www.proquestcom.proxy.library.ju.se/docview/2096475374?OpenUrlRefId=info:xri/sid:prim o&accountid=11754
Danielsson, E. (2017). Kvalitativ forskningsintervju. I M. Henricsson (Red.), Vetenskaplig teori och metod – Från idé till färdigt examensarbete (s. 143 - 154). Studentlitteratur.
Edberg, A., Ehrenberg, A., Friberg F., Wallin L., Wijk H., & Öhlén J. (2013). Omvårdnad på avancerad nivå: kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden. Studentlitteratur. Ekman, I., & Norberg, A. (2013). Personcentrerad vård - teori och tillämpning. I A-K. Edberg, A. Ehrenberg, F. Friberg, L. Wallin, H. Wijk & J. Öhlén (Red.), Omvårdnad på avancerad nivå - kärnkompetenser inom sjuksköterskans specialistområden (s. 29 - 62). Studentlitteratur.
Elo, K., & Kyngäs, H. (2008). The qualitative content analysis process. Journal of Advanced Nursing, 62(1), 107–115. https://doi.org/10.1111/j.1365-2648.2007.04569.x
Graneheim, U. H., Lindgren B-M., & Lundman, B. (2017). Methodological challenges in qualitative content analysis: A discussion paper. Nurse Education Today, 56, 29–34.
https://doi.org/10.1016/j.nedt.2017.06.002
Hallström, I., & Lindberg, T. (2012). Barn och hälso- och sjukvård. I K. Hanséus, H. Lagercrantz & T. Lindberg (Red.), Barnmedicin (s. 113 - 120). Studentlitteratur.
