Minnets tematiska och berättartekniska funktion i Eyvind Johnsons roman Strändernas svall
av
Fredrik Smeds
C-uppsats i Litteraturvetenskap, Karlstads universitet,
Institutionen för kultur och kommunikation, vt 2003.
Handledare: Anders Tyrberg.
ABSTRACT
Minnets tematiska och berättartekniska funktioni Eyvind Johnsons roman Strändernas svall (Fredrik Smeds, C-uppsats i Litteraturvetenskap, Karlstads universitet, Institutionen för kultur och kommunikation, vt 2003). Författaren redogör först för romanens handling och jämför kompositionen med den i Odysséen. Vidare studeras berättare och synvinkel. Därefter följer en genomgång av minnena och berättelserna, främst Odyssevs’, men även Nestors och Menelaos’. Författaren undersöker samband mellan minnet, berättartekniken och tematiken, varvid störst vikt läggs vid tematiken. Även några av Eyvind Johnsons övriga verk berörs kortfattat, särskilt Minnas.
INNEHÅLL
BAKGRUND 1
ROMANENS HANDLING OCH STRUKTUR
Handling 3
Komposition 5
Berättare 8
MINNETS OCH BERÄTTELSERNAS FUNKTION
Gemensamma minnen 9
En tidigare krigsskildring 9
Odyssevs’ minnen 10
Nestors och Menelaos’ minnen 17
Tematiska synpunkter 19
ROMANENS SLUT OCH NÅGRA SLUTSATSER 25
LITTERATUR OCH KÄLLOR
BAKGRUND
Det är framför allt på 1900-talet man börjar intressera sig för minnet – namn som Freud och Proust bör nämnas – men redan 1887 skriver Nietzsche, att ”det överhuvudtaget inte skulle kunna finnas något hopp, någon stolthet, något nu om inte glömskan funnes”. Endast det som inte slutar göra ont stannar i minnet, skriver han.1
Minnet är centralt i Eyvind Johnsons diktning. Redan i hans första roman, Timans och rättfärdigheten (1925), oroas Sakarias Timan av minnet av sin första hustrus död. I Minnas (1928) är det herr Clerk och Galén som försöker glömma obehagliga minnen – utan att lyckas.
Minnas inleds med ett motto, som är ett citat från romanen:
Ingen handling sker, som icke är moder till en annan. Intet ord är så platt, att det icke är havande med andra, om vilka man ingenting vet. När icke människans mun svarar, svarar den ändå, kan- ske utan att veta det. En dag upptäcker hon en ny känsla hos sig själv och en ny röst. Nej, intet ord är så sterilt att det ej kan föda barn, intet språk är så fattigt att det icke har ordet smärta, or- det ångest och ordet minne! Ingen människa är så fast och sluten i sitt tal, att hon icke förråder att hon gömmer på något, – en gång, två gånger, flera. Ett lidande är uthålligare än den glöms- kans säck man stoppar det i; säcken multnar i stället för innehållet och en dag är minnet naket och ömtåligt och skriker högt och gällt just därför det tegat så länge!
Eyvind Johnson skriver 1961, att ”tanken där fanns långt tidigare både hos Henri Bergson och Marcel Proust och säkerligen hos många före dem”.2 Freud var aktuell under skrivandet av Minnas.3 I tionde kapitlet i Krilon själv (1943) har Krilon ett stort nyckelskrin. En efter en tar han fram de nitton nycklarna: Den här gick till… och så kommer en historia, som nyckeln får honom att minnas. På så sätt får man en återblick på Krilons liv. När allt rett upp sig, säger Krilon: ”Vi får inte glömma! Remember! N’oubliez pas! Glem det ikke! Kom ihåg!” (kap. 27, s. 679) Ännu i sena romaner som Hans nådes tid (1960) och Några steg mot tystnaden (1973) spelar minnet stor roll. Eyvind Johnsons egna minnen ligger till grund för sex romaner.4
Strändernas svall (1946) är liksom Homeros’ versepos Odysséen berättelsen om hur kung Odyssevs på väg hem från trojanska kriget upplever många äventyr, innan han slutligen kommer tillbaka till Ithaka och dräper hustruns friare. Men Strändernas svall har undertiteln
”En roman om det närvarande”. En tolkning bland flera är att personernas förflutna – deras minnen – är närvarande i deras tankar. Detta kan tyckas självklart, men i Odysséen är det inte
1 F. Nietzsche, Om moralens härstamning, Stockholm 1994, s. 61 ff. (II: 1–3).
2 E. Johnson, Spår förbi Kolonos, Stockholm 1961, s. 9 f. Kommentaren gäller alltså mottot.
3 Ö. Lindberger, Norrbottningen som blev europé, Stockholm 1986, s. 206 f., särskilt not 13.
4 De är Nu var det 1914 (1934), Här har du ditt liv! (1935), Se dig inte om! (1936), Slutspel i ungdomen (1937), Romantisk berättelse (1953) och Tidens gång (1955). De fyra första kallas sammantagna Romanen om Olof.
alls lika framträdande. I mottot till Minnas ovan nämns orden smärta och ångest tillsammans med minne. Den förbindelsen gäller även Strändernas svall. De ljusa minnena är färre.
Eposen i den trojanska cykeln kompletterar Iliaden och Odysséen. De är skrivna på sjunde och sjätte århundradet f.Kr. av okända författare.5 Eyvind Johnson har använt även dessa.
Eyvind Johnson angav själv romanens tema 1949. Hans avsikt var
att försöka skapa en bild av den moderna mänskan. Inte i hennes helhet, det är ju omöjligt, men i en av hennes svåraste situationer, den föreliggande: tvånget att bruka våld för att bekämpa ännu större våld. Situationen är, som vi alla vet, olöslig.
Han påpekar, att handlingen i Odysséen är ett evigt ämne.6 Detta ger undertiteln ytterligare två tolkningar: dels handlar romanen om det evigt närvarande, och dels handlar den om vår tid – det just nu närvarande. Eyvind Johnson beslöt sommaren 1943 att skriva Strändernas svall och den 13 september 1946 var romanen färdigskriven.7 Det förvånar därför inte, att andra världskriget satt sina spår i romanen.
Därefter bör dramatiseringen av romanen ha vidtagit, ty manuskriptet till dramat med samma namn sändes regissören den 25 september 1947.8 En monolog lades till året efter.9
Uppsatsen koncentreras på Odyssevs’ minnen, men även andras beaktas. Vad får honom att minnas, vad förblir tankar och vad berättar han för andra? En del av minnena vill han inte berätta, utan fabulerar ihop spännande historier. Dessa undersöker jag och jämför med dem i Odysséen. Vidare studerar jag hur minnena hänger samman med berättartekniken och temat:
”tvånget att bruka våld för att bekämpa ännu större våld”. Störst vikt läggs vid temat.
Jag påminner om några begrepp hos Freud. Personligheten består där av tre delar: det omedvetna detet, som innehåller drifter och bortträngda önskningar eller händelser; det delvis medvetna överjaget, som innehåller föreställningar om rätt och orätt, ideal, värderingar och samvete; samt det medvetna jaget, vars problem är att tillfredsställa både detet och överjaget.
Försvarsmekanismer som bortträngning och rationalisering underlättar detta, men kan leda till att man inte ser sin situation klart. Jaget skyddas från detet av en censur, men ej i drömmen.
De grekiska namnen stavas som i Strändernas svall utom i citat av Odysséens verser. Där- emot stavas rubrikerna till Odysséens sånger i tabell 1 som i romanen. Använda förkortningar av tidningar och tidskrifter anges i Litteratur och källor.
5 Se S. Linnér, ”cykliska epos” i Nationalencyklopedin, bd 4, Höganäs 1990.
6 E. Johnson, ”Strändernas svall”. Röster i Radio (1949) nr 10, s. 9.
7 Merete Mazzarella, Myt och verklighet, Helsingfors 1981, s. 28 f.
8 J. Falck, ”Svall kring Nausikaa. Hur roman blev drama”. Studiekamraten (1962) nr 8, s. 152 ff. (av regissören).
9 E. Johnson, ”Nausikaa ensam”. Prisma (1948) nr 6, s. 20–22.
ROMANENS HANDLING OCH STRUKTUR
Handling.
Berättelsen är följande: Trojanska kriget tog slut på tionde året och det är tjugonde året efter dess början. På Ogygia befinner sig kung Odyssevs sedan sju år, där han är fången hos nym- fen Kalypso. Hos henne har han fört ett stillsamt liv i vila och älskog. Handlingen sätts i rö- relse av Hermes, som befaller Odyssevs att resa hem till Ithaka, där hustrun Penelope ansätts av friare, som också hotar sonen Telemakhos. Odyssevs vill inte döda mer – han är trött på krig – men lyder motvilligt. Han berättar, att han spelade galen för att lura Agamemnon och Menelaos, då de ville ha honom med till Troja, men avslöjades.10 Odyssevs offrade Troja för att rädda Ithaka, som de annars hade anfallit, säger han. Kalypso låter honom fara – motvil- ligt, men även hon står under befallningen. Innan han far, berättar han en del om sina resor.
Han lyder Hermes, därför att det är en befallning och för att han är i gudarnas våld.
På Ithaka har Penelope med hjälp av Odyssevs’ gamla amma, Evrykleia, funnit på en list, för att skjuta upp sitt val av make: Hon måste först väva en svepduk till sin svärfar, Laertes, som sägs vara sjuk. Efter en tid river hon dessutom upp väven på nätterna, men friarna upp- täcker detta och avkräver henne ett löfte om att välja make inom trettio dagar. På Ithaka finns också den havande slavinnan Melantho. Far till barnet är antingen någon av Penelopes friare eller Telemakhos – oklart vem.
Efter en till en början lugn färd på sin flotte råkar Odyssevs ut för en storm, men räddar sig till faiakernas ö Skheria. Där väcks han av prinsessan Nausikaas och hennes slavinnors skrik.
Hon bjuder hem honom, men vill inte komma i sällskap med honom. I kung Alkinoos’ sal ger sig Odyssevs till känna och berättar för faiakerna om sina irrfärder från Troja till Ogygia. Han har varit med om många äventyr, säger han, bland annat hos den enögde jätten Polyfemos, hos trollkvinnan Kirke och i Hades, men om Kalypso berättar han just ingenting.
Under tiden har Telemakhos kallat till ting för att få bort friarna, utan att lyckas. Tillsam- mans med hertig Mentes, som han tror är Athena, reser han sedan till kung Nestor i Pylos, för att söka sin far och om möjligt få någon hjälp mot friarna. Telemakhos blir väl mottagen, god vän med Nestors son Peisistratos och kär i dennes syster Polykaste. Nestor har emellertid inte sett Odyssevs sedan de for från Troja, och utlovar ingen hjälp, så Telemakhos och Peisistratos fortsätter till kung Menelaos och drottning Helena i Sparta. Inte heller de har färska nyheter om Odyssevs och något krig vill de absolut inte bli inblandade i igen. Under tiden berättar
10 Källan är inte Odysséen, utan dikten ”Cypria” i trojanska cykeln. Se M. Mazzarella, Myt och verklighet, s. 110.
gårdskarlen Medon för Penelope och Evrykleia, att friarna tänker mörda Telemakhos vid hemkomsten. Han får i uppdrag att varsko honom och reser därför till Sparta, som de hastigt lämnar.
Faiakerna ror hem Odyssevs till Ithaka, där han förklädd till tiggare uppsöker svinherden Evmaios, med vilken han för ett långt samtal, som delvis övertygar honom om nödvändig- heten att döda friarna. Evmaios känner igen honom, men låtsas inte om något. Telemakhos kommer och Odyssevs avslöjar sig för honom.
Odyssevs talar förklädd till tiggare med sin hustru och intalar henne, att låta friarna tävla i målskytte med hans hårdaste båge. Vinnaren får henne. Evrykleia känner igen honom på ett ärr på knät. Det gör även Penelope, men säger inget. På frågan om hon skulle ta Odyssevs, om han kom tillbaka, svarar hon inte. Om hon gifter om sig, säger hon, är det för att rädda sin son från att bli mördad. Dagen därpå utkräver Odyssevs sin våldsamma hämnd, då han ensam kan spänna bågen och sedan med hjälp av Telemakhos, Evmaios och en koherde dräper alla fri- arna. Medon väljer till sist Odyssevs’ sida. Samtidigt sitter Penelope i sin kammare och drömmer att någon för bort den gamle mannen och låter henne vara fri att välja bland de unga, och Melantho föder sitt barn. Sedan dödas de otrogna slavinnorna – av allt att döma även Melantho och hennes nyfödde son, något Evrykleia ligger bakom och Odyssevs förbjuder.
Odyssevs är förvirrad på slutet. Han skall resa långt västerut, säger han – till Kalypso? Först skall han hälsa på ett par personer – är det Laertes och Telemakhos? Evrykleia får sista ordet:
Resan är slut.
Detta är berättelsen i förenklad form och episoderna överensstämmer i stort sett med dem i Odysséen. De tre parallellhandlingarna, där man följer Odyssevs, Telemakhos och Penelope, är dock sammanflätade på ett komplicerat sätt (se nedan). Historien är den att Odyssevs häm- tas till Troja av Agamemnon och Menelaos, deltar i kriget, kommer till Kalypso (samtidigt dräps Agamemnon och Menelaos far till Egypten), vistas där och reser hem. Kronologin bryts då Odyssevs, Nestor och Menelaos berättar minnen. Av spådomarna är Teiresias’ särskilt viktig. Eyvind Johnson har strävat efter både yttre och inre realism, som saknas hos Homeros.
Det är också en modernistisk roman, där flera olika berättartekniska grepp som inre monolog används. ”Växelsång I” (kap. 17) med sin illusion av samtidighet bör ha varit nyskapande på sin tid. En rätt stor del av skildringen av Odyssevs upptas av hans tankar och minnen – främst då han är på Ogygia, på havet och hos faiakerna. Romanen inleds med en detaljerad beskriv- ning av Odyssevs’ yttre, men sedan ökar tempot, ty framställningen är ganska ofta scenisk.
Eyvind Johnson dramatiserade ju också romanen.
Komposition.
Fördröjningarna i Odysséen medför ett visst spänningsmoment (se tabell 1). I slutet av fjärde sången får man veta, att friarna tänker mörda Telemakhos, men inte förrän i femtonde vet man, att han klarar sig. Odysséens huvudperson framträder först i femte sången. Halva vers- eposet (totalt 297 s.) skildrar Odyssevs på Ithaka mot en fjärdedel av romanen (totalt 599 s.).
Tabell 1. Kompositionen i Odysséen.
Sång Plats Huvudperson
1. Gudaförsamling Athenas besök på Ithaka
Olympen
Ithaka T, P
2. Tinget på Ithaka Ithaka T
3. I Pylos Pylos T
4. I Sparta Sparta
Ithaka
T P
5. Odyssevs’ flotte Olympen
Från Ogygia till Skheria O
6. Odyssevs och Nausikaa Skheria O
7. Odyssevs kommer till Alkinoos Skheria O
8. Festlig dag hos faiakerna Skheria O
9. Kikonerna. Lotofagerna. Kyklopen Skheria O
10. Aiolos. Laistrygonerna. Kirke Skheria O
11. Odyssevs i underjorden Skheria O
12. Sirenerna. Skylla och Kharybdis. Solgudens oxar Skheria O
13. Odyssevs’ överfart till Ithaka Från Skheria till Ithaka O
14. Odyssevs gästar svinherden Evmaios Ithaka O
15. Telemakhos’ hemresa Från Sparta till Ithaka T, O
16. Odyssevs röjer sig för Telemakhos Ithaka O, T, P
17. Odyssevs kommer till staden Ithaka T, O, P
18. Odyssevs slåss med tiggaren Iros Ithaka O, T, P
19. Odyssevs talar med Penelope. Han igenkännes av Evrykleia Ithaka O, T, P
20. Timmarna före friarnas död Ithaka O, T, P
21. Bågskjutningen Ithaka P, T, O
22. Mordet på friarna Ithaka O, T
23. Konungaparets återförening Ithaka O, P, T
24. Förlikningen Hades
Ithaka P, O, T
Odyssevs plågas i Strändernas svall av sina minnen, främst mordet på Astyanax. Denne var Hektors son, Trojas tronföljare, som i en myt dödades av Akhillevs’ son Neoptelomos och i en annan myt av Odyssevs.11 I romanen visar det sig till sist vara Neoptelomos på Odyssevs’
inrådan. Odyssevs har dock begått andra illgärningar. Astyanax saknas i Odysséen och även Odyssevs’ möte med Hermes, berättandet för Kalypso och Melanthos havandeskap är tillägg.
Åttonde sångens festligheter saknas, liksom kungaparets återförening och Odysséens slut, vari Odyssevs hotas av friarnas hämnare, men Athena ingriper och det blir evig fred på Ithaka.
11 Berättelsen är från den trojanska cykeln. I ”Lilla Iliaden” får Neoptelomos skulden och i ”Trojas undergång”
Odyssevs. Se M. Mazzarella, Myt och verklighet, s. 110. Astyanax finns i Iliaden (6: 360–489), dock ej mordet.
Tabell 2 visar romankompositionen mer detaljerat. Minnet och tiden hänger samman och kompositionen gör att tiden spelar mycket större roll i Strändernas svall. Kapitlen 23, 24 och 27 är indelade i kortare avsnitt. I kapitel 5 samtalar Hermes och Kalypso, men Odyssevs är inte närvarande. Egentligen är Evmaios huvudperson i kapitel 26 och Nestor och Menelaos i sina kapitel, men det är Odyssevs’ familj man följer.
Tabell 2. Kompositionen i Strändernas svall.
Kapitel Plats Huvudperson
1. Vid slutet på själva åren Ogygia O
2. Väntan Ithaka P
3. Samtal på natten Ogygia O
4. Affärerna Ithaka P
5. Den andra Ogygia
6. Tråden skapas Ithaka P
7. De fångna Ogygia O
8. Sonen Ithaka T, P
9. Uppbrott från nymfen Ogygia O
10. Väven Ithaka P
11. I vinden och strömmen På havet O
12. Pallas Athena Ithaka P, T
13. Mot stormen På havet O
14. Folkförsamlingen Ithaka T, P
15. Poseidon På havet, Skheria O
16. I Pylos Pylos T
17. Växelsång I Skheria O
18. Minnena Pylos T
19. Mannen Skheria O
20. Polykaste Pylos T
21. De hungriga Skheria O
22. Nestors offer Pylos T
23. Växelsång II 1. Skheria
2. Sparta 1. Skheria 2. Sparta 1. Skheria 2. Sparta 1. Skheria 2. Sparta
O T O T O T O T
24. Växelsång III A. Ithaka
B. Skheria C. Sparta
P O T
25. I Berättarens hand Skheria O
26. Den tvekande Ithaka O
27. Gruset har skrapat under kölen I. Från Sparta, Ithaka II. Ithaka
III. Ithaka
T P O, T
28. Förberedelserna Ithaka P, T, O
29. Natten före Ithaka T, O, P
30. De dömda Ithaka P, T, O
31. Strängens klang Ithaka T, P, O
Skillnaden i komposition gör att känslan av samtidighet är betydligt större i Strändernas svall, särskilt i de tre växelsångerna. I kapitel 2 finns en scen, där Melantho och en katt går över gården och iakttas av Penelope. Denna scen återkommer i kapitlen 4, 14 och 24 (och omnämns i nr 6), men det är ett enda tillfälle, som alltså är nuet på Ithaka, och resten består av återblickar på de senaste åren. I kapitel 10 lovar Penelope välja make inom trettio dagar. I kapitel 24 upptäcker hon, att Telemakhos farit, och först därefter kommer fortsättningen.12 Evmaios’ vision om ett framtida fredsrike har lagts till. Dessutom finns alltså glimtar av Odyssevs’ minnen. Tiden är alltså betydligt mer påtaglig än i Odysséen. Eyvind Johnson sade 1962, att han i början av 1930-talet funnit ett slags formel för sin författartillvaro, nämligen
att ingen tid utgör ensam vår nutid. Jag menar: det förflutnas erfarenheter mänger sig in i vårt, de nu levandes liv, – liksom vårt nu, det just närvarande, kommer att på sitt sätt vara inmängt i framtidens liv, […].13
Liksom minnet är tiden central hos Eyvind Johnson, särskilt i Livsdagen lång (1964). Han sade 1973: ”Vi vet så väldigt litet om tiden, vi upplever den ju bara ur minnet.”14
Motsatsparet då och nu är alltså genomgående. Andra är krig och fred, död och liv, gudar och människor, slaveri och frihet. Mellan våldets Troja och Ithaka passerar Odyssevs lugnets Ogygia och fredens Skheria. Eyvind Johnsons dramatisering av Strändernas svall (1948) föl- jer i stort sett romanen, men i en tillagd versmonolog betonar Nausikaa freden på Skheria än mer: ”– i landet Fred där vapenklirret bara / är en oskyldig lek – –”, ”hos oss, ett folk som odlar frukt och slutat kriga”.15 Även utan detta tillägg är kontrasten stor. Död och liv är cent- ralt då Melanthos nyfödde son dödas.
Det finns åtskilliga motiv, men här nämns endast de viktigaste skillnaderna mot Homeros.
I Odysséen finns motivet ”den trofast väntande hustrun”, men i Strändernas svall hade hon kanske hellre gift om sig. Författarens avsikt torde vara att göra henne mer trovärdig. En av- görande skillnad är, att hos Homeros är det helt klart att Odyssevs skall döda friarna. Roma- nens Odyssevs undrar hos Evmaios om en förlikning är tänkbar, men denne utesluter detta.
Han tvekar ännu medan Telemakhos berättar om bågskjutningen för friarna (kap. 30). ”Valet”
är således ett motiv både för Penelope och Odyssevs. Motivet ”barnamord” (i Troja och på Ithaka) förekommer flera gånger i romanen, men saknas i Odysséen. De nämnda motiven,
12 Se S. Bäckman, Den tidlösa historien, Stockholm 1975, s. 36 f.
13 E. Johnson, ”’En författare i sin tid…’. (Ett kåseri)” i Personligt politiskt estetiskt, Stockholm 1992, s. 206 f.
Föredrag hållet 10/8 1962. Först tryckt i Modersmålslärarnas Förenings Årsskrift 1962.
14 S. Nycander, ”Eyvind Johnson, en resenär i tiden”. DN 24/12 1973 (intervju).
15 E. Johnson, ”Nausikaa ensam”. Prisma (1948) nr 6, s. 20.
som avviker från Odysséen eller saknas där, är tematiskt viktiga. Penelopes tvekan är mindre väsentlig, men är en parallell till Odyssevs’ och framhäver hans svåra återkomst.
Astyanax och andra barn är ett av flera ledmotiv i romanen, andra är Odyssevs’ händer, det svallande havet, Agamemnon (även i Odysséen) och den trojanska hästen. En anledning till att Agamemnon nämns så ofta i båda verken är, att hans öde kunde ha blivit Odyssevs’.
När Agamemnon kom hem från Troja, blev han ihjälslagen av Aigisthos, som fattat tycke för hans hustru Klytaimnestra.
Berättare.
Liksom i Odysséen uppträder flera av personerna som berättare, nämligen Odyssevs, Nestor och Menelaos. I Odysséen (15: 402–484) berättar Evmaios en lång historia om sin härkomst.
Den är i romanen (kap. 26, s. 481 f.) mycket förkortad, varför Evmaios där knappast kan räk- nas som berättare. Hos Homeros är berättandet inget problem; personerna börjar bara berätta, utan att tänka efter och minnena kallas fram vid behov. I romanen är det helt annorlunda;
minnena kommer fram även när man inte vill det, och att berätta kräver en viss eftertanke.
Romanens berättare, kallad ”Återberättaren”, vet ibland mer, ibland mindre än personerna.
Då faiakernas skepp på hemvägen förvandlas till en klippö, hänvisar han direkt till Odysséen, men han vet inte hur många friarna var sista kvällen. Han är mer närvarande och kommen- terande än vad som är vanligt i moderna romaner. Han kallar sig bl.a. ”jag” (s. 7) och ”Den flera tusen år efteråt lyssnande och iakttagande återberättaren” (kap. 14, s. 246). Han är alltså från vår tid. I kapitel 2 (kattscenen) driver Eyvind Johnson med 40-talisternas hårdkokta stil.
Det lär ha varit Eyvind Johnson som införde inre monolog i svensk litteratur.16 Tankeflödet i Strändernas svall är klarare än i Kommentar till ett stjärnfall (1929) och inte svårt att följa.
Synvinkeln är förutom berättarens främst Odyssevs’ och Telemakhos’. Eyvind Johnson fick en del kritik för skildringen av Penelope, som i nästan hela romanen ses utifrån, även om vissa av hennes tankar återges.17 Hon skildras dock mycket utförligare än hos Homeros. I
”Växelsång I” (kap. 17) växlar synvinkeln stilfullt mellan Odyssevs’ och Nausikaas. Enstaka tankar av Melantho återges, men annars får man mest lita till personernas yttranden.
16 E. N. Tigerstedt, Svensk litteraturhistoria, Stockholm 1971, s. 469. Tigerstedt nämner Minnas (1928), men novellen ”Svår stund” (ST 27/1 1929) är betydligt intressantare. Den inleder Än en gång, Kapten! (1934).
17 Se S. Selander, ”Dagens bok”. SvD 2/11 1946. Anna-Lenah Elgström (ST 12/11 1946) citeras utförligt av Merete Mazzarella i Myt och verklighet, s. 205. Hennes kritik är skarpare.
MINNETS OCH BERÄTTELSERNAS FUNKTION
Gemensamma minnen.
”Vi är ett resultat av det förflutna – vi kan inte göra oss historielösa. Det är historien som ger ett innehåll åt våra liv…”, sade Eyvind Johnson 1971.18 De flesta av hans romaner efter Strändernas svall utspelas i historisk tid. Historien är de gemensamma minnena. I Warszawa!
(1944) skriver han, att glömskan, den nyaste metoden för mörkläggning, är ett snabbt och ef- fektivt arbetande vapen, som kommer att arbeta på att förstöra ”demokratins möjligheter” i hela världen. Vad man har glömt är, att polska grupper i Polen slagits mot inkräktarna långt efter att kriget officiellt hade avblåsts. Denna kamp har sedan under fem år förts utomlands.19 Glömskemetoden och värnandet om demokratin påminner om beskrivningen av friarnas parti, Framstegspartiet:
Med framsteg menade herrarna införandet av strängare slaveri och militarisering, och genom glömskemetoden försökte de avskaffa Agoran, Folkförsamlingen, som för övrigt inte hade sam- manträtt sedan Trojakrigets utbrott. I dess ställe skulle Ädlingarnas råd, Herrehuset ensamt be- stämma. (kap. 4, s. 68)
I detta fall är alltså minnet av godo, men de personliga minnena i romanen är oftast av ondo.
En tidigare krigsskildring.
I Runebergs heroiska Fänrik Ståls sägner ombeds Stål berätta om kriget och svarar: ”Jo, därom kan jag ge besked, / om herrn så vill, ty jag var med.”20 Eyvind Johnsons novelltitel
”Mannen som var med” från 1924 kan alludera härpå. Novellen handlar om en tysk soldats minnen av första världskriget. Även han var med, men kan inte ge besked till en frågande vän.
Han sprang, säger han, och snavade över en kamrat. Han sprang i fyra år – och så blev det fred. Vännen tycker att han är underlig, men sedan får man veta vad mannen tänker:
Han vaknar om natten och känner ångesten: Om jag sprungit ett par steg längre – om jag inte snavat och fallit – om inte han, Johann, legat där –. Då hade jag legat i hans ställe. Om jag gått ett steg åt höger – då hade jag fått den kulan Fritz föll för; om jag gått ett steg åt vänster – då hade jag fått den, som tog Heinz – – 21
18 Eva Vejde, ”Eyvind J. om Nattövning: Lika aktuell idag som 1938”. NWT 21/5 1971 (intervju).
19 E. Johnson, ”Warszawa” i E. Johnson & G. Almstedt, Warszawa! Stockholm 1944, s. 40 f.
20 J. L. Runeberg, ”Fänrik Stål” i Fänrik Ståls sägner, Uddevalla 1977, s. 15.
21 ”Mannen som var med” stod först i ST 13/11 1924. Titeln ändrades 1925 till ”Med i kriget…”. Se P.-O. Matts- son, Eyvind Johnson. Bibliografi, Uppsala 2000, s. 54. Här citerad efter SLT (1977) nr 3–4, s. 16.
Så kunde Strändernas svall ha skrivits, men Odyssevs’ krigsminnen är annorlunda. Han har dock också svårt att ge besked.
Odyssevs’ minnen.
Minnet förs i romanen på tal redan från början. Odyssevs minns några av sina år med stor till- fredsställelse. Han tänker då först på mat och kvinnor, men saknar några tänder. Det var krig och annat, tänker han och vill inte minnas vad det var.Även händerna är skadade, höger ring- finger saknas och några är krökta som om de minns ett våldsamt grepp i en svår stund. Sedan minns han en dröm, en fantasi, om hur han går tillsammans med sin femårige, mörkrädde son, som var två då han lämnade honom (kap. 1, s. 16 ff.). När Hermes kommer, blir krigsminnena mer påtagliga. Odyssevs berättar hur han blev hämtad till Troja av Agamemnon och Menelaos och spelade galen för att slippa.22 Det var en vacker vår det året, den sista riktiga vår han minns. Han spände en åsna och en oxe för plogen och sådde salt i fårorna, men Agamemnon lade Telemakhos framför spannet och Odyssevs svängde undan (kap. 3, s. 54 ff.). Bilden av den ömme fadern här och i drömmen om femåringen stämmer dåligt med den av våldsmannen Odyssevs. Han känner skuld för att han for hemifrån. Trojanernas försvarskrig var nödvän- digt, anser han, men är annars pacifistisk och vill inte döda mer. Han minns en gammal tanke:
– Man kanske bör försvara sig, sade han. Ja, man bör nog försvara sig om man blir anfallen.
Men ibland kände jag också en annan tanke i mitt bröst, i min märg, i mina njurar, en tanke som kom från min panna eller mitt underliv. Och den var så här: att om a l l a tänkte att de inte för- svarade sig, om de inte rustade sig för att försvara sig mot anfall, om a l l a – – nej, jag tänkte inte tanken ända ut och nådde inte dess slut, men den fanns där. Längre fram kommer kanske min son eller hans söner eller deras söner att kunna tänka den. Någon sa en gång åt mig att så- dana tankar tänks längre mot öster där världen tar slut, vid yttersta gränsen, där barbariska och okända folk bor. (kap. 3, s. 56 f.)
Hermes’ ord om att det var ett vackert krig, som kommer att gå till historien, får Odyssevs att minnas alla slavar, som dog först av alla i kriget. Han är själv en mild slavägare, som nästan avskaffade slaveriet, men behöll slavarna. Melantho är husets egendom, men ses inte som ett ägt ting, utan en person anställd i familjens tjänst (kap. 2, s. 37). Allt vill inte Odyssevs be- rätta för Hermes. Han säger, att Menelaos gladeligen var med om att dräpa kvinnor och barn, att sätta eld på deras städer och hus och steka dem som man steker spädgrisar.”Jag själv –”, säger han och tystnar. Huvudet böjs ner igen och han mumlar något ohörbart(kap. 3, s. 59 f.).
Odyssevs tycks inte ljuga eller fabulera för Hermes, men han förtiger. Till skillnad från när
22 Enligt myten kom kungarnas sändebud. Se A. Henrikson, Antikens historier, Stockholm 1992, del I, s. 302.
Källan är inte Odysséen, utan dikten ”Cypria” i trojanska cykeln. Se M. Mazzarella, Myt och verklighet, s. 110.
han senare berättar för Kalypso, behöver han inte tänka efter, då han berättar om hur han blev hämtad till Troja och berättelsen är rakt på sak. Detta minns han alltså mycket bra.
Då han börjar snickra på flotten, minns han den märkvärdiga sängen och den trojanska hästen, som han gjorde. Handen har kvar sina minnen, men glädjen är försvunnen. Kalypso ber honom sista natten berätta något från sina resor. Hon har hört honom tala i sömnen och han tycker inte om det: hon hade trängt in i en kammare, som han låst för sig själv och aldrig velat gå in i och veta. Hon har hört honom säga Astyanax, men förstår inte vad det betyder.
Enligt Freud finns i drömmen ingen censur av det omedvetna. Odyssevs skulle aldrig ha sagt det medvetet. Han reagerar häftigt, men behärskar sig. Han låtsas tänka på en skojig historia, men i verkligheten tänker han:
De tog barnet, Astyanax, den lilla stadsbehärskaren, Andromakhes son, de –. De dräpte ho- nom. Var det jag? Det var inte jag. Men vem såg så klart, med så stor list, så vidsynt klokhet, så berömvärd klarsyn, att om barnet fick leva så skulle det – (kap. 9, s. 150)
Odyssevs lovar berätta om hur en man vid namn Ovits från Same lurade den enögde. Namnet betyder Ingen, säger han. Hans tankar är fortfarande på annat håll:
De kastade barnet över muren och det slog ner i stenläggningen framför porten med en duns, ett stycke kött där livet ännu spritter. Det var inte jag som gjorde det.Det varKriget.
Man kan ljuga ihop något trevligt. Förr kunde jag ljuga så bra, de kallade mig Den lustige, Han med fantasin. Han som alltid har nånting skojigt att berätta. – Men det var inte jag som gjorde det där mot barnet, jag bara – – – (kap. 9, s. 150)
Kalypso tror han berättat något liknande förut, men kommer inte ihåg och inte han heller.
Första året han var hos Kalypso kom han ihåg allting. Han vet att det finns inom honom och om han börjar tala om det, så kommer alltihop. Själva berättandet får honom alltså att minnas, men den enögde Polyfemos finns inte med i berättelsen, som handlar om Kirke, sirenerna, Skylla och Kharybdis och om Helios’ boskap. Odyssevs berättar inte om sig själv, säger han, utan om Ovits från Same, som upplevt allt detta. Kalypso genomskådar honom, men låtsas mestadels att det var Ovits. Han säger fel om detta ibland. Han börjar trevande, men kommer igång så småningom. Han försöker ge realistiska förklaringar till vad som hänt: männen hos Kirke söp så de vältrade sig som svin, sirenerna är flickor i en sångskola och det är Kirke som påstår, att Skylla och Kharybdis är människoätande trollpackor, medan det i själva verket var undervattensströmmar och farliga virvlar. Minnena av detta blir för verkliga. Med ens känner han sanningen i berättelsen, det blir svårt att hålla tonen lätt.
Männen låg i vattnet och skrek, så togs de av strömmen. [– – –] Han försökte åter att blunda för det, men bilderna kom tillbaka gång på gång. Och längst in i den inre mänskan fanns en annan bild, ett annat namn. Astyanax. (kap. 9, s. 157)
När Odyssevs berättar om Helios’ boskap, finns två mjölkerskor med. Han vill helst inte tala om dem, men Kalypso vill veta. En av männen hittade den ena flickan ute i skogen en natt och så blev det som det blev. Mannen ville vara renhårig mot kamraterna och hon räckte åt dem alla. Kalypso undrar hur det gick sedan och Odyssevs säger mycket lågt: ”Hon tålde det inte.” (kap. 9, s. 160)I Odysséen nämns inga mjölkerskor, utan två gudinnor, Helios’ döttrar Lampetia och Faëtusa (12: 131–133). Om männen träffar dem, framgår ej. Odyssevs känner att han måste få till ett roligt slut på historien, finner det och berättar om de slaktade oxarna:
– Skallarna reste sig och bräkte och råmade, försökte han. Skinnen flaxade över oss som konstiga fåglar, skeletten – – – (kap. 9, s. 162)
”Oss?” säger hon och han rättar henne igen – med skärpa. Efteråt tänker han: ”Jag har berättat det utan att berätta, och det gick bra.” (kap. 9, s. 164)
I Odysséen berättar Odyssevs ingenting för Kalypso, utan bara för faiakerna, som där får höra, att Kirke förvandlade männen till svin och både sirenerna (se 12: 45 f.) och Skylla och Kharybdis var människoätande odjur. I Strändernas svall övar han sig alltså först i att berätta för Kalypso, och det var visst inte första gången. Odyssevs ändrar i romanen berättelserna åt det fantastiska hållet, när han berättar på Skheria. Där är han själv huvudperson och inte Ovits – Ingen. Namnet är från berättelsen om Polyfemos, som han först tänkte börja med, men tyd- ligen inte kom ihåg. Den skulle ha kommit före Kirke. Berättelsen om Hades, som är mellan Kirke och sirenerna, saknas ännu. Det mest fantastiska Kalypso får höra, är om de råmande skallarna. Stycket liknar Odysséen (12: 395 f.). Odyssevs märker att det fungerar bra.
Odyssevs minns på flotten en man som föll över bord från skeppet och drunknade. Detta får honom att tänka på Hades, och han drömmer sedan att han ser sin mor Antiklea och siaren Teiresias där. Odyssevs har frågat Hermes om sin far och fått veta, att denne bor på landet, men om Antiklea har inget sagts. Han vaknar, det börjar blåsa och han tänker:
Jag kanske får huvudvärk som den gången vid – Han stod uppe på muren och tittade ner på Trojas gator.
På kvällen dödade de barnet, Astyanax.
Nej, det var inte jag, tänkte han, det var Kriget som dödade barnet, Ares dödade alla. Vi var vapen i Krigets tjänst. Kriget kunde använda oss till vad som helst. Det kunde använda oss till att segra med, att storma och ta städer med våld och list, att döda barn. (kap. 11, s. 195)
Det han har varit med om, kan han aldrig berätta, tänker han. De kommer inte att tro att det var sant. I en blandning av dröm och fantasi möter han åter Teiresias i Hades och berättar en historia om hur Elpenor supit sig full hos Kirke, fallit och brutit nacken och hur han själv sänts till Hades av Kirke för att få veta sitt öde. Tydligen är Elpenor namnet på den drunknade man Odyssevs tänkte på tidigare. Odyssevs ljuger om Elpenor, säger Teiresias, och förkunnar sedan hans öde. Odyssevs’ resa skall alltid fortsätta, långt in i sig själv måste han resa mot sin vilja. Han blir ensammast på jorden, säger Teiresias, som spår blod och elände.
Du ska gömma dig i kvinnofamn och i Berättelsernas famn och Lögnens famn, och när du har glömt allt ska det stiga ett bud ur ditt inre och komma med bud utifrån till dig med minnet om allt. Du blir hemkallad när du inte längre vill hem. Det blir ditt öde. (kap. 11, s. 199)
Odyssevs ville bara ha det bekräftat. Nästa spådom följer i stort sett Odysséen (12: 119–146):
När Odyssevs ställt undan vapnen, skall han ta en åra och gå tills han möter människor, som aldrig sett havet och inte saltar sin föda. Om en man då frågar honom, om det är en spade han bär, skall han svara ja och börja gräva i jorden. Hans död skall inte komma från havet. Ett tillägg i romanen är, att han kanske blir en alldeles ny människa, den första av en ny sort, om han följer uppmaningen. Att han skall offra till Poseidon, saknas ännu.
Odyssevs minns Penelope och undrar om hon längtar. Han drömmer åter om sin mor, som säger, att han aldrig skulle ha rest och att det är för hans skull hon är i Hades. I en annan dröm frågar Agamemnon efter sin son, som Odyssevs inte sett, och fortsätter:
Du var inte heller så fin av dig, Odyssevs. Minns du?
Försvinn!
Du slog ihjäl barn du med. Eller gjorde du inte? Och du har kanske det värsta framför dig – du som får komma tillbaka till mänskorna. (kap. 13, s. 223 f.)
Odyssevs tar Hades med sig och minnet av alla som finns där, säger Agamemnon.
När Odyssevs vaknar, tänker han försöka minnas alla kvinnor han haft. Sedan gör han upp planer för framtiden: han skall hälsa på kung Minos på Kreta. Han skall vara hemma och mest ägna sig åt fårskötseln. Den som har gjort Telemakhos eller Penelope illa skall straffas hårt, men mot barn skall han vara snäll. Barn är det bästa han vet, små barn som inte vet vad de heter. Han försöker sluta tänka på barn och i stället minnas namnen på alla hundar han haft, men kommer ihåg hur Telemakhos höll på att bli biten av en hund. Han försöker då minnas dikter han hört. Astyanax! knirkar flotten. Han längtar hem, minns Ithaka och hur han som pojke höll på att drunkna i Stadsviken.
Då stormen kommit över Odyssevs, minns han sina egna berättelser. De söp sig fulla som svin, tänker han i ord och inte i bilder, en rest i hörselminnet. Han ljög att han gjorde en vul- kan blind, minns han, men kommer bara ihåg ett namn: Polyfemos (kap. 15, s. 249).
Utmattad på Skheria drömmer han om Poseidonfolket (saknas i Odysséen), som torterade honom och tog ett finger och några av hans tänder. Talar han inte om, så kastar de honom i havet. Då talar han om: han är Odyssevs från Ithaka. Han var med Agamemnon till Troja, som de besegrade och förstörde.
Jag slog ihjäl Astyanax, jag eller någon annan av oss gjorde det, och det var lätt, han vägde ing- enting, vi slängde honom över muren, sen gick jag eller någon annan ner och tog honom i benet och slog skallen mot gatstenen, det var lätt, han vägde nästan ingenting. (kap. 15, s. 256 f.)
Guldet har sjunkit med deras båtar, säger han. Då kastar vi dig i havet, säger de och Odyssevs vaknar. Nästa dröm är osammanhängande och handlar om vågor, hav, vargar och om Troja, där Helios skjuter pilar på honom, så som Helios sköt på Nestors eller Menelaos’ styrman.
Nausikaa påminner honom om någon. Eyvind Johnson sade 1959, att Nausikaa kanske är som en yngre Penelope, den samtidigt blyga och hängivna oskulden.23 Om slavinnan Enoinia tänker Odyssevs: ”Han ville inte komma ihåg det. Men den här hade säkert varit lockande som ung flicka, som tretton-fjortonåring.” (kap. 21, s. 329) Kanske minns han mjölkerskan på Heliosudden. Om drottning Arete tänker han, att hon inte är så sminkad som Kalypso, utan ungefär som Penelope brukade vara, tunt.
Odyssevs säger kungaparet, att det är mycket man inte vill minnas och att han har försökt glömma hos Kalypso. Han har glömt det mesta, säger han, men i drömmen kommer det åter:
Han såg gestalten böja sig fram och hugga Astyanax i benet och krossa hans huvud mot stenmu- ren. D o f f ! lät det. Han såg mannens ansikte. Det är inte jag, tänkte han, det är Neoptelomos, Akhillevs son. D o f f ! lät det. Och han tänkte på något han aldrig hade tänkt på förut, drömde han, – han tänkte att barnhuvuden var anmärkningsvärt lättkrossade och mjuka.
(kap. 23, s. 377 f.)
Odyssevs har hela tiden upprepat, att det inte var han, men för första gången får man ett annat namn, som nog är det rätta.24 Det var dock Odyssevs’ idé, det sägs både av honom själv och Nestor, så han är ändå medskyldig. Senare tänker han: ”det var inte jag. Det var Akhillevs- sonen. Det var Kriget. Jag var bara en deltagare i Kriget. Jag var inte Kriget.” (kap. 23, s. 387)
23 E. Johnson & H. Ruin, ”Samtal om Nausikaa” i Vänkritik, red. I. Holm, Stockholm 1959, s. 20.
24 Merete Mazzarella är av samma åsikt. Se Myt och verklighet, s. 110.
Innan han somnar om, tänker han på sin stora berättelse. Han måste förkläda sanningen i en saga, annars tror de den inte.
Nästa dag sjunger sångaren Demodokos om Odyssevs i Troja och denne för en flik av manteln till ögat. Det är inte bara spel, han minns kriget med all dess olust och den långa bort- resa som slutade i fred hos henne, den verkligt enda, Kalypso. Han säger sitt namn och lovar berätta om sin resa (kap. 24).
Berättelsen återges först av romanens berättare, som gör klart att verkligheten var en an- nan. Faiakerna vill emellertid höra om bragder av den kände Odyssevs, som finns i sånger.
Återberättaren återger inte bara berättelsen, utan hela berättandet och man får ta del av publi- kens reaktioner och se hur Odyssevs går till väga. Episoderna är många fler än hos Kalypso, men dessa och de om Polyfemos och Hades är viktigast. Odyssevs skyller mycket på gudarna och låter dem ge glans åt berättelsen. Han säger inte helt enkelt att det blåste, utan talar om Poseidons starka hand. Han talar knappast om Kriget, han glider över det då och då med några ord, men skissartat, och utförligt om allting annat. Längre från verkligheten går det lättare att tala. Han har inte allt klart för sig från början, utan hittar på eftersom, men använder även myter och sagor. Även i Odysséen avbryts Odyssevs’ berättelse vid några tillfällen, men de är färre. Publikens reaktioner står det mindre om och inte alls vad Odyssevs tänker. Inget sägs om att något annat än det Odyssevs berättar, skulle ha hänt.
Berättelsen om Polyfemos återges med Odyssevs’ egna ord, men man får också veta vad Odyssevs tänker. Männen kom dit under ett vulkanutbrott och stenar föll ned och stängde in dem i en grotta. I berättelsen har detta blivit enögda jättar och en heter Polyfemos. Odyssevs’
liknelser går åt andra hållet: Polyfemos är stor som ett helt berg och då han kräks, är det som när lava rinner ur halsen på ett berg.25 Berättelsen ligger nära Odysséen, men språket är ganska grovt, något Odyssevs själv kommer på och rättar till.
I berättelsen om Kirke finns en nyhet. Då männen kom dit, fanns där tama vargar och le- jon, som var män Kirke förvandlat. Odyssevs’ män blir förvandlade till svin, men inte han själv. Sedan löser Kirke männen ur förvandlingen. En av de faiakiska rådmännen undrar vad som hände med de första vargarna och lejonen. Odyssevs hittar snabbt på att de försvann till andra trakter. I Odysséen är detta inte heller klart, men där kommer ingen fråga. Odyssevs drömde i romanen om vargar efter Poseidonfolket. Berättelsen följer Odysséen, men här får man samtidigt veta, att Kirke var en helt vanlig kvinna med starkt vin. Odyssevs inser dock, att faiakerna inte vill höra fyllehistorier. Han inför också Hermes i berättelsen.
25 Påpekat av Merete Mazzarella i Myt och verklighet, s. 144 f.
Odyssevs inser att berättelsen inte får bli en idyll och börjar berätta om dödsriket. I själva verket drömde han det mesta, då han låg i sumpfeber på Kirkes ö och på flotten. Odyssevs gör ett misstag, då han säger sig ha hört slavar i Hades. Det är en gammal tanke hos honom, som han nämner i samtalet med Hermes, att inte bara hjältarna dog i kriget, utan även slavarna.
Alkinoos har aldrig hört talas om några slavar i Hades och är tydligt misstrogen. Odyssevs lyckas få bort slavarna ur sin berättelse och fortsätter med sådant de hört i gamla sagor, varvid Alkinoos ser muntrare ut. Odyssevs tror på drömmen om sin mor, men vet inte om faiakerna är intresserade. Kanske nämns hon. Han nämner Agamemnon, som Hermes sagt är död.
Första delen av Teiresias’ spådom (se ovan) hoppar han över, men den andra finns med.
Då Alkinoos undrar på vilket sätt Odyssevs skall bli en ny människa, blir svaret att det inte var klart. Det är ju också mer oklart, när början saknas och Odyssevs inte heller säger, att han skall ställa undan vapnen före vandringen. Han lägger till offret till Poseidon. Därför liknar berättelsen nu mer Odysséen. Där spås dock friarnas död, men inte i romanen.
Odyssevs tillägger, att enligt Teiresias skulle Skheria vara hans sista station på vägen hem och att faiakerna är kända för att vara givmilda. Det är de också. Odyssevs’ ena syfte med berättelsen är att få hjälp med hemresan och det andra är att få fina gåvor. Det senare motivet är tydligare i Odysséen. Odyssevs förlorade ett stort byte från Troja, nämnt i drömmen om Poseidonfolket. Tidigare sade han, att han ville besöka Polyfemos för att få presenter, som gäster brukar få.
Då han berättar om Skylla och Kharybdis, är de hiskliga monster. Han viker undan för minnet av de två männen, som började bråka och tillsammans med fyra andra föll över bord.
Han drar sig baklänges från minnet och djupast inom honom viskar det: ”Där fanns hajar!”
(kap. 25, s. 455) På liknande sätt gör han om verkligheten i de andra episoderna. Nedfallande stenar blir till stenkastande jättar och en annan gång fiskar jättar efter männen med stora gafflar och äter upp dem. Sist av allt berättar han om Solgudens boskap och om besättnings- männens myteri och undergång, som han kallar hunger. Den nya fortsättningen är, att Zevs och Helios och Poseidon straffar männen, som går under. Själv driver han i land hos nymfen Kalypso. Liksom i Odysséen berättar han ingenting om henne och flottfärden. Demodokos har fått många nya historier att sjunga om.
Framme på Ithaka minns Odyssevs ingenting efter att de rest sig från borden. De hade bett honom stanna, men han minns inte vad han svarat. När han inser att han är på Ithaka – och känner ångest – griper han efter minnen. Skogen har blivit högre. Ännu under de första åren på Ogygia hade makan och sonen ofta varit honom nära. Nu känner han rädsla att möta dem.
Evmaios slaktar en spädgris. De är riktigt näpna, säger han, nästan som småbarn. Detta är samma liknelse som Odyssevs använde i samtalet med Hermes (se ovan), fast åt andra hållet.
Odyssevs säger sig ha hört talas om, att de slog ihjäl barn i kriget. Han tänkte nog säga något annat först, ty han börjar med ”Jag” och sedan ”jag såg”, men avbryter sig (kap. 26, s. 470).
Då Odyssevs kommer hem till sig, är det som om han hade varit där i går, tycker han, men känner inte igen sin hund som i Odysséen (17: 291–324). När han återser Penelope, jämför han hennes utseende med det han minns. Som hos Homeros (19: 221–248) kan han berätta hur han var klädd, då hon sist såg honom (kap. 29, s. 544 ff.). Medan Telemakhos berättar om bågskjutningen för friarna, tänker Odyssevs på Melanthos barn, som hon snart skall föda:
Ett barn av den sort som hjältar på Ilionmuren tar i benet och slår ihjäl som hundvalpar. Hennes barn blir kanske en Astyanax, tänkte han. Eller en spädgris som genast skall slaktas.
(kap. 30, s. 571)
Det där barnet borde behandlas särskilt väl, kanske bli en fri mänska, tänker han. Sedan ber han Zevs och Poseidon föra honom till Kirke eller Kalypso. I Odyssevs’ inre öga finns bilden av en simmande man. Han vet att det finns räddning, men Poseidon för honom ut på djupet igen. Om han kunde rädda någon av friarna, kunde han kanske rädda sig själv också. Då kunde han säga: ”Du, Astyanax eller vad du heter, dig räddade jag!” (kap. 30, s. 574) Efter morden är Odyssevs förvirrad: han är bortrest, tänker han, han är på en ö långt i väster, där han längtar någonstans, men inte hit.
Odyssevs minns mest i första halvan av romanen, särskilt på flotten. Sedan kommer den långa berättelsen på Skheria, som tycks ha en välgörande verkan, ty på Ithaka minns han na- turligtvis hur ön och Penelope såg ut förr, men de obehagliga och skuldtyngda minnena från irrfärderna och kriget får mindre utrymme här. Man kan lägga märke till, att han inte hittar på någon historia om mordet på Astyanax. Inte heller talar han mycket om kriget.
Nestors och Menelaos’ minnen.
Skildringen av Nestor i Strändernas svall är en parodi. Hos Homeros är han gammal och vis och hos Eyvind Johnson gammal och gaggig. Han vill helst tala om sina bägare (se Iliaden 11: 631–637) och om att Agamemnon blivit ihjälslagen, vilket inte kan vara något nytt för de andra, då det skedde för tio år sedan. En del minns han dock: Odyssevs hade något fel på hän- derna och fick dem nog klämda, när han klättrade över muren med hjälp av ett slags ställning, som de kallade Hästen (alltså den trojanska hästen). Man kunde aldrig lita på den underlige Odyssevs. Nestor känner inte alls någon skuld för vad han gjorde i kriget, utan säger rakt på
sak, att de naturligtvis slog ihjäl barnen först, innan de for från Troja. Det var Odyssevs eller Menelaos som kom på det. Det var några av de farligaste barnen, som de inte vågade ta som slavar, men annars var de hyggliga och slog bara ihjäl karlar över tretton, fjorton år. Rationa- lisering är en psykologisk försvarsmekanism, som går ut på att ge en förskönande förklaring till handlandet, så att det stämmer med ens överjag.26 Det kan gälla för Nestor.
I kapitlet ”Minnena” (nr 18) står, att de sitter länge och egentligen har Nestor mycket att berätta, men det blir flisor. Menelaos’ styrman fick solsting. (Odyssevs drömmer på Skheria, att Helios sköt pilar på styrmannen.) Före hemresan råkade Menelaos och Agamemnon i gräl.
Odyssevs vände sina skepp vid Tenedos och sedan har han inte setts till. Nestor sitter där och är mycket gammal, uråldrig, och oändligt vis och erfaren, när det gäller krig, mänskor, rike- domar och gudar – men han kan inte uttrycka det. Han är ”fastlåst i det åldriga” (s. 300).
Även kungaparet i Sparta är parodierat. Menelaos och Helena är i Odyssevs’ ålder och be- tydligt yngre än Nestor. De minns bättre. Mordet på Agamemnon är särskilt sorgligt i Sparta:
inte nog med att Agamemnon och Menelaos är bröder, Klytaimnestra och Helena är dessutom systrar. Även i Odysséen har Helena glömskedroppar från Egypten. Dessa tar de nu i vinet, och de gör en glad och lätt till sinnet. Glömska är något underbart, säger Helena. Trojanska kriget började – enkelt uttryckt – med att den trojanske prinsen Paris rövade bort Helena från Menelaos. Hon var alltså krigets orsak och känner sig skyldig. De talar först en stund om kri- get, Odyssevs och mordet på Agamemnon, men ogärna, och Menelaos gör som Odyssevs och berättar en historia om sin hemresa. Han kom till Egypten och träffade en havsgud vid namn Proti-proti (Proteus hos Homeros). De återkommer hela tiden till detta komiska namn och skrattar högt åt det. Det låter som en saga, säger Helena efteråt. En dröm, en saga, om du vill, säger Menelaos, men det var en sorts verklighet. I Odysséen (4: 555–560) berättar Menelaos dessutom, att Odyssevs är fången på Kalypsos ö. Detta har han fått veta av en havsnymf. Lik- som Odyssevs återger Menelaos en spådom om sitt eget öde. I Odysséen ber Telemakhos inte om hjälp mot friarna, utan vill bara ha upplysningar om sin far.
Nestors och Menelaos’ minnen och berättelser kompletterar Odyssevs’. Minnets problem belyses på flera sätt. Odyssevs, Menelaos och Helena minns mycket, men försöker glömma.
Nestor försöker komma ihåg, men har glömt mycket. Han är tillförlitligast, såvida han minns.
Odyssevs berättar för Hermes, att Menelaos dräpte kvinnor och barn, men detta säger inte Menelaos något om. Till skillnad från Odyssevs söker Menelaos och Helena glömskan med- vetet med dropparna. De sägs dock vara ofarliga, om man inte går till överdrift.
26 Se C. T. Morgan & R. A. King, Introduction to Psychology, New York etc. 1966, s. 479, 490.
Kompositionen gör att man jämför episoderna mer än i Odysséen. Mitt i Nestors berättelse om barnamorden talar Nausikaa och slavinnorna om barn och krig. I ”Växelsång II” (kap. 23), då Telemakhos kommer till Menelaos, skymtar Neoptelomos där och har just gift sig med dottern i huset. Neoptelomos är en krigartyp med ett brutalt och troligen mycket dumt ansikte (s. 368). Nästan samtidigt drömmer Odyssevs i Alkinoos’ hall om honom (s. 377 f.). Skratten i Sparta växlar alltså med mardrömmarna på Skheria.
Tematiska synpunkter.
Som vi har sett utspelas en stor del av romanen, till skillnad från Odysséen, i Odyssevs’ inre.
En annan skillnad är skildringen av gudarna. I Strändernas svall är de oftast bortförklarade och vissa episoder har uteslutits. Gudarnas roll har alltså minskat och minnets ökat. Odyssevs är emellertid i gudarnas hand och det är deras vilja som sker.
Odyssevs förklarar sin avresa från Kalypso för faiakerna med att han fick ett bud. ”Det var en inre maning, nej, det var Hermeias.” (kap. 25, s. 457) Av detta skulle man kunna dra slut- satsen, att Hermes också är ett påhitt av Odyssevs. Dessutom säger han följande till Kalypso:
– Det här finns egentligen inte, sade han när de rodde tillbaka. Ditt rike ligger vid världens slut och det finns egentligen inte. Jo, det lever, det finns inom mig. (kap. 9, s. 146)
Det står också, att Odyssevs gled ut ur viken på Ogygia som när man glider ut ur drömmen (kap. 9, s. 164). Man kan därför se både Hermes och Kalypso som projektioner av Odyssevs’
inre verklighet.27 En hake är, att om Hermes inte finns, måste Odyssevs själv ha räknat ut, att Agamemnon är död. Det säger han ju till faiakerna.
Eyvind Johnson sade 1946, att gudamakterna i Strändernas svall väl i viss mån kan identi- fieras med vår tids diktaturer, men att projiceringen på vår tid inte varit drivkraften vid bokens tillkomst.28 Gudarna kan även stå för primitiva och destruktiva krafter inom människan själv, vilka till synes mot hennes vilja driver henne in i situationer då våld blir oundvikligt.29 De kan också verkligen vara gudar och då är det religionskritik, som är vanlig i de tidiga ro- manerna.30 I Timans och rättfärdigheten kallar Stig Timan Gud ”en härlig inbillning för svaga själar” (s. 134). Eyvind Johnson skriver i juni 1947, att Zevs är hård men ingen ”sadistiskt frossande eller ideologiskt taktikbunden förstörare”. Den förstörelse Zevs tillät i fallet Troja
27 M. Mazzarella, Myt och verklighet, s. 125.
28 ”Eyvind Johnson har umgåtts med sin Odyssevs under 30 år”. SvD 4/11 1946 (osignerad intervju).
29 S. Bäckman, Den tidlösa historien, Stockholm 1975, s. 33.
30 M. Mazzarella, Myt och verklighet, s. 198.
kan inte riktigt jämföras med den som övergick Hiroshima, den som i vår tid övergått hela folk.31 Om gudarna finns eller ej, finns de åtminstone i personernas tankar.
Gudarna ställs mot människorna och friheten av Evmaios:
– Ibland har jag tänkt att det finns något bakom gudarna, sade Evmaios. V i. Herrar och sla- var, gamla och unga. M ä n s k o r n a. Att gudarna skapades för många tusen år sedan, i en bar- barisk forntid, en förvirrad och ängslig tid som inte alls liknar vår kulturtid här på Ithaka och på fastlandet – att gudarna då skapades, föddes i mänskornas bröst! Det är en tanke som nästan inte kan tänkas. Vi fattar den inte riktigt därför att vi nu är i gudarnas hand, i deras vilja. Men tänk:
om gudarnas hand förtvinade? Om vi hade en egen vilja? Då föll vi ur den handen. Då blev bara mänskan kvar. Och då måste hon själv rädda situationen – och hon skulle göra det därför att hon skulle fatta hur allvarlig den var. (kap. 26, s. 481)
Erfarenheter är en sorts minnen. Efter lång tid, ifall gudarna vore döda, kommer kanske män- skans rike, om hon i stället lär av de egna erfarenheterna, tror Evmaios:
– Allt beror på om mänskorna har lärt av gudarna. Eller om de har lärt av sin egen erfaren- het, av jordens, ytans liv, av smärtan, av krigen. Har de lärt av sitt eget släkte så går det kan- hända bra. Då delar de kanske opp makten. Då har de kanske inga slavar. Då har de kanske råd- slag i stället för krig, byteshandel i stället för plundring. Då delar de kanske brödet lika. Men det är så långt borta, jag kan inte se det klart. Jag ser inget mål, jag anar bara en riktning. Om tusen år eller tvåtusen eller tretusen kommer kanske mänskans rike. (kap. 26, s. 483 f.)
Gudarna är alltså otidsenliga och man måste välja mellan dem och egna erfarenheter.
Eyvind Johnsons första verk om antikens Grekland var fem noveller, som publicerades i olika tidningar 1931–34. De fyra första avslutar Natten är här (1932) och alla fem gavs ut i liten upplaga i Pan mot Sparta (1946). I ”En man i Etolien” tecknas ett naturalistiskt porträtt av Homeros. Femte novellen, ”Erövraren från Arkadien”, är klart pacifistisk. I ”Baino” slås den hemvändande soldaten Baino av en plötslig insikt. Han kan sträcka ut sin hand och säga:
Detta är människornas rike, alla människors. Det tillhör inte gudarna – därför att gudarnas makt inte vore nånting utan människorna. När alla inser det, måste gudarna fly – när ingen människa mer berömmer dem, när ingen tar mutor. Det är så enkelt, så klart, att alla, som hör det, måste gapa av häpnad över att inte ha tänkt på det förut och genast samla sig i stora hopar för att tåga mot Olympos och avskaffa gudarnas välde och införa människornas!
Och han tjöt mot himlen, han tjöt sig hes av glädje:
– Om inte vi funnes skulle gudarna vara betydelselösa! Hör du, Zevs, gamla molnskockare, om inte vi funnes skulle du inte finnas heller! (Natten är här, s. 213 f.)
Tanken om människans rike är alltså gammal. Kritik mot gudarna framförs även av Kalypso, och av Odyssevs till Hermes. Att Odyssevs är i gudarnas hand, säger han själv och Evmaios.
31 E. Johnson, Dagbok från Schweiz, Stockholm 1949, s. 27 f.
Evmaios talar om våldet. Han har hört talas om folk bortom stora hav, som anser det vara en skam och ett brott mot gudarna att döda mänskor, men invänder genast, att de är i verklig- heten, i nuet. De är i den civiliserade världen. Det finns inget val. Sonen är hotad och friheten har blivit mindre sedan Odyssevs for: ”Nu går det mot slaveri mer och mer här på Ithaka.
Ingen riktig folkförsamling på mycket länge.” (kap. 26, s. 480) Framstegspartiet, friarnas parti, har beskrivits tidigare av berättaren (se s. 9 ovan). Friarna liknar i Evmaios’ beskrivning 1940-talets nazister och kommunister:
Det finns en friargrupp från Same som drömmer om att bli hela världens herrar bara de får makten på ön. De säger att de är födda till det, utvalda av gudarna. Det finns en annan friare- grupp – här från ön – som säger att de vill ha makten för att styra för folkets räkning. De säger att de ska styra ön – eller världen – till folkets bästa – men de vill styra själva. De vill också vidga sin makt, om de får den. Och får de den, någon av grupperna, så kommer de att befästa den och inte lämna den minsta möjlighet åt framtiden. (kap. 26, s. 485)
Ordet möjlighet ovan förknippas hos Eyvind Johnson med demokrati.32 Evmaios är dock slav, men Odyssevs är kung och dödar nog friarna främst för att de tänkte mörda Telemakhos. Han frågar Evmaios, om han skall ge bort sina skepp och frige sina slavar, om alla skall bli svin- vaktare, getherdar, hantverkare och vinbönder, men då har denne inget svar (kap. 26, s. 486).
Odyssevs måste visa, att han är en krigare – eller vända om, menar Evmaios, som åter- kommer till valet flera gånger: ”– Han blir ställd inför ett Antingen-Eller, sade gubben. Han är tvungen att välja.” (kap. 26, s. 478)Hermes säger till Odyssevs: ”Ni har ansvar och familj, ni är ingen privatperson som kan göra vad han vill.” (kap. 3, s. 50) Med Strändernas svall har Eyvind Johnson främst velat säga, att människans öde formas av henne själv, sade han då romanen just kommit ut.
Varje människa måste dock lära sig att handla som individ, ansvarig för sina egna handlingar, samtidigt som hon måste inordna sig i den gemenskap, som är betingelsen för ett efter våra be- grepp normalt samhälle.33
Valet och ansvaret är centralt i existentialismen. Eyvind Johnson översatte Sartres drama Flu- gorna 1945 och viss påverkan är trolig, men den skall inte överdrivas. Han presenterar Sartre 1945 som ”lärare och litteraturhistoriker” och inte filosof. Eyvind Johnson nämner i sin artikel bara ett filosofiskt verk, som han inte tycks ha läst. Han är dock väl insatt i skönlitteraturen.34
32 Se E. Johnson, ”Warszawa” i E. Johnson & G. Almstedt, Warszawa!, s. 40 (refereras i uppsatsen på s. 9) och s. 42. Även i ett radiotal finns sambandet: Den goda möjligheten. Om demokratien. Radiotjänst 1/5 1948.
33 ”Eyvind Johnson har umgåtts med sin Odyssevs under 30 år”. SvD 4/11 1946 (osignerad intervju).
34 E. Johnson, ”En fransk 40-talist”. DN 9/9 1945.
Andra likheter med Flugorna är att Evmaios vill ha större frihet för mänskorna och mindre för gudarna, och han talar hela tiden om blod. Frihetstanken är emellertid gammal hos Eyvind Johnson och Sartre torde snarast ha aktualiserat tidigare tankegångar. En tydlig allusion finns:
”En till synes helt vanlig husfluga satt på undersidan av en sotfet cederbjälke och flätade föt- terna och drömde om blod.” (kap. 28, s. 514) En avgörande skillnad finns dock enligt Thure Stenström, nämligen att Odyssevs är i gudarnas hand och även i fortsättningen måste anlita våld. Hans handlingsfrihet är begränsad. Strax före morden tänker han: ”Jag har kommit som gudarnas sändebud, deras ordningsman.” (kap. 30, s. 575)
Det är mer traditionsmedveten humanism än existentialism i Eyvind Johnsons dröm om människans rike, anser Stenström, som ser reflexer både från det kristna evangeliet och från anarkisten Krapotkin.35 Enligt denne är människorna av naturen goda och äger en inneboende drift till ”inbördes hjälp” och frivillig samverkan. Revolutionen bör genomföras utan våld. All statsmakt är av ondo. Alla har samma rätt till brödet. Eyvind Johnson studerade Krapotkin i sin ungdom, då han var ungsocialist och syndikalist.36 I december 1938 hade han dock gått in i det socialdemokratiska partiet.37 Tanken att människan skall lära av lidandet finns både hos Eyvind Johnson och antikens greker, men inte alls hos Sartre.38 Mordet på friarna innebär inte heller något uppror mot gudarna som för Orestes i Flugorna. I Evmaios’ vision delas brödet lika. I Morgon-Tidningen 17/2 1946 skriver Eyvind Johnson, att enda sättet att minska, kan- ske avskaffa svälten och kriget är en jämnare fördelning av vad som produceras i matväg.39
Att Odyssevs nästan lyckats glömma Astyanax hos Kalypso kan ses som bortträngning.
Detta är ett försvar mot oacceptabla föreställningar och det bortträngda innehållet finns kvar i det omedvetna detet. Det kan komma fram i drömmen som då Odyssevs talar i sömnen hos Kalypso. Odyssevs har två bra tillfällen att berätta om Astyanax, först hos Kalypso och sedan hos Evmaios, men båda gångerna undviker han detta. Det strider nämligen mot hans moral (överjag) att döda barn och han känner därför skuld.40 Att skylla barnamorden på kriget är en klar undanflykt, som befriar Odyssevs från skuld och ansvar.
Odyssevs undrar om han skall glömma sedan han slagit till, men Evmaios svarar, att han först och främst skall komma ihåg vad han gjort, hur blodet rann, hur de skrek när de dog, minnas att dela ut sin makt på så många som möjligt och inte glömma mänskoerfarenheterna.
35 T. Stenström, Romantikern Eyvind Johnson, Lund 1978, s. 167 ff.
36 T. Stenström, Romantikern Eyvind Johnson, s. 134 ff.
37 Ö. Lindberger, Människan i tiden, Stockholm 1990, s. 37.
38 T. Stenström, Existentialismen i Sverige, Stockholm 1984, s. 292.
39 Citerat i T. Stenströms recension av M. Mazzarellas avhandling. Samlaren (1982), s. 141.
40 Se C. T. Morgan & R. A. King, Introduction to Psychology, New York etc. 1966, s. 475 f., 490.
